Hur svaghet kan bli styrka

hur svaghet kan bli styrka patrik sjรถberg & rebecka malm tillsammans med martin rรถshammar

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Patrik Sjöberg, Rebecka Malm & Martin Röshammar Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-066-0 www.bokforlagetpolaris.se

Innehållsförteckning

Bakgrund | 5 Inledning – Patrik Sjöberg | 7 Inledning – Rebecka Malm | 11 del 1. inlärningshistoria – tillitsbrist

Ensam är stark | 19 Ingen grinolle | 34 Kontroll | 45 Svårt för överraskningar | 59 del 2. problemområden nu – kamp

Anfall är bästa försvar– om utbrotten | 73 Allt eller inget | 90 Revansch | 91 Världsmästare i bråk | 93 Borta i tankar – tänker jag för mycket? | 100 Självkritik | 116

skt vill 9

Känsla och mening – när man har nått toppen, vad spelar egentligen någon roll? | 129 Aldrig lagom | 147 Att inte göra det man faktiskt vill som att träna, städa eller betala räkningar | 158

s allt ? del 3. vägen framåt – är ensam stark trots allt ?

Slutmål – ska man ha ett sånt? | 169 Man kan ta en kille från Frölunda, men man kan inte ta Frölunda ur en kille | 178

Bakgrund

Patrik Sjöberg föddes den 5 januari 1965 och växte upp i Västra Frölunda i västra Göteborg. Redan 1981 tog han SM-guld i höjdhopp, som sextonåring. Tre år senare blev det silver för Patrik i OS i Los Angeles.

Mellan 1985 och 1988 tar Patrik guld i inomhus-VM i Paris, guld i inomhus-EM och brons i OS i Seoul. Han får också Svenska Dagbladets bragdmedalj 1985.

Men framförallt slår han världsrekord på DN-galan på Stockholms Stadion den 30 juni 1987. 2.42 står sig i mer än ett år, till september 1988, då kubanen Javier Sotomayor hoppar 2.43.

Säsongen 1987 avslutas med guld i VM i Rom för Patrik Sjöberg.

I OS i Barcelona blir det silver för Patrik som klarar 2.34.

I mars 1999 lägger han höjdhoppsskorna på hyllan efter några år med många skador.

Samma år, den 11 juni 1999, dör Viljo Nousiainen, Patriks tränare, som under många år var geniförklarad för sina träningsmetoder och för sina framgångar. Först 2011, i självbiografin Det du inte såg, skriven tillsammans med 5

Markus Lutteman, berättade Patrik om de sexuella övergrepp han utsatts för av Viljo Nousiainen. Viljo lämnade Finland och kom till Göteborg som vuxen, han blev friidrottstränare på 1970-talet. Övergreppen började när Patrik var elva år och pågick under fyra års tid. Det framkom också att han inte var den ende pojken som utsatts av den tidigare så hyllade tränaren.

Under en kort period bodde Viljo hos Patrik och hans mamma och när Viljo och Patriks mor separerade flyttade Patrik med Viljo till hans lägenhet. Till slut fick Patrik Viljo att sluta med övergreppen.

Patrik Sjöberg är numera engagerad i organisationen Tre ska bli noll, de arbetar för barns rätt att vara barn och söker skapa förebyggande åtgärder som ska förhindra framtida sexuella övergrepp gentemot barn.

6

Inledning – Patrik Sjöberg

Jag vill avdramatisera det här med att gå till psykolog, att man går till någon och pratar. När jag var med i friidrottslandslaget hade vi idrottspsykologer, men jag vägrade träffa dem då. Jag tror att jag snöade in på att den personen skulle ha gjort alla de saker som vi skulle prata om, varit en del av idrottsvärlden, för det går inte att läsa sig till hur man vinner ett OS-guld.

Tyvärr missade jag budskapet. Det hade nog bara varit bra för mig att få prata med någon utomstående. Det hade hjälpt mig. I alla fall hade det tagit bort mycket av stressen och hetsen som jag kände. Särskilt under perioder då det var jobbigt att inte kunna göra det jag var van vid att kunna göra, detaljer i träningen. Sånt jag visste var bra för mitt höjdhoppande, men som jag inte kunde göra på grund av skador.

Och det är klart att jag hade ett privatliv på den tiden också, som jag hade behövt snacka igenom. Allting som byggdes upp i huvudet, det tog energi från idrotten. Kanske hade jag haft större möjligheter att fokusera på träningen och inställningen, så det kan jag känna i dag att 7

det var dumt att jag inte provade. Men det måste ju klicka också, det gäller att träffa rätt person. Det är svårt att sitta och prata med någon om man bara känner: ”Vad fan, det ger ingenting.”

Jag hörde om många som hade gått till förbundets psykologer och det var samma snack och floskler hela tiden. Att man skulle visualisera sina drömmar och ha målbilder. ”Pinsamt, lägg en timme extra på träning istället”, tyckte jag då och tycker fortfarande. Så jag vet inte om det hade funkat för mig.

Men jag hade definitivt haft nytta av att prata om vardagliga saker. Å andra sidan, att sitta och prata om mig själv, det var jag rätt trött på. Det gjorde jag hela tiden, i intervjuer och på presskonferenser.

Timmarna med psykologen Rebecka Malm, de filmade terapisessioner som bland annat blev till SVT-programmet Patrik Sjöberg i terapi, det var första gången jag pratade ärligt med någon om precis allting. Inte minst om min barndom och om det Viljo Nousiainen gjorde med mig, om hur han utnyttjade mig sexuellt.

Jag pratade om hur jag tänker, om hur jag fungerar och det tog ett tag innan jag kände att jag kunde prata fritt.

När jag väl gjorde det, då blev det lite märkligt, för vissa saker visste jag om att jag hade problem med, vissa saker fattade jag inte varför jag hade problem med. Det var som om allting föll på plats.

Sen är det så att jag inte på långa vägar har kommit dit jag ska eller kanske vill vara, det finns mycket kvar för mig 8

att uppnå i terapin. Men bara att jag satt där och pratade om sådana saker, det var så vilt främmande för mig. Det var också så viktigt att få saker förklarade för mig.

Jag har väl inte blivit annorlunda eller bättre, men nu vet jag vad fan det beror på, varför jag gör som jag gör.

Jag undviker faktiskt situationer eller saker som kan leda till ett gammalt beteende och när jag märker att jag är på väg dit, då kan jag känna efter och inse att det här leder ingenstans.

Vissa saker som jag och Rebecka har pratat om, det har jag ju vetat om, men jag behövde att någon annan sa det till mig. Så länge har jag gjort på samma sätt och har slängt bort så mycket tid och energi, särskilt i förhållanden. Det finns personer, både såna som jag har haft relationer med och polare, som jag har gjort jävligt mycket fel mot.

Men det finns också personer som, det förstår jag nu, jag aldrig borde ha träffat. Dels klickade vi inte och dels finns det personer som har varit dåliga för mig. Som är elaka människor. Jag kan se bilder framför mig, jag kan se nu vilka som inte var värda att alls träffa mig. Det har varit jobbigt att inse när jag tidigare har målat upp en helt annan bild av en person.

Rebecka har sagt att jag måste ändra på vissa saker och då känner jag att det var tur att jag inte gick i terapi under de perioder som jag träffade vissa personer. Då hade jag blivit totalt överkörd eftersom jag har blivit utnyttjad på fula sätt ibland. Det har mer handlat om längtan efter status och efter att synas än om äkta känslor från deras sida.

9

Så det gäller att jag träffar rätt person om jag ska gå i terapi och samtidigt jobba med de mjukare sidorna.

Jag försöker behandla folk som folk behandlar mig. Det har folk ofta problem med. De kan skämta på ett visst sätt, men när de inte kan ta det när jag bollar tillbaka blir de kränkta trots att de själva har varit väldigt plumpa.

Ni är välkomna in i min värld, det är så här jag tänker, det här är mina problem, mina svagheter. Vissa av dem har jag haft stor hjälp av i mitt idrottande men de leder till problem i relationer, i livet.

Kanske känner du igen dig i vissa av mina beteenden, kanske kan boken få just dig att tänka på dina mönster och problem, hur du agerar och reagerar och vilka konsekvenser det får. Kanske vill du förändra dina beteenden, kanske inte?

Inte minst vill jag att boken ska läsas av killar, män …

Ja, alla får läsa den, men det är viktigt att förstå att det inte är konstigt att prata om livet. Var är man någonstans, vart är man på väg och var kommer man ifrån. Jag tror att det är nödvändigt att prata om sina tankar och om sina känslor. För alla.

10

Inledning – Rebecka Malm

Det var ingen bra tid för mig när jag fick frågan om tv-terapi med Patrik. Jag var höggravid, trött, ledsen och slö i tanken.

Men jag tackade ja ändå. Definitivt inte för att imponera på mitt eget skrå, jag tänkte att jag nog skulle göra bort mig där. Utan för att jag tycker att det är så enormt viktigt att vi människor går mot öppenhet med varandra, i all vår bristfällighet, och att vi vågar möta våra inre demoner för att sträva mot liv där vi mår bättre och gör varandra mindre illa.

Jag har jobbat på vårdcentral och i psykiatrin innan jag började arbeta i privat regi. Då och då träffade jag på någon som Patrik. Inte precis likadan, förstås, men en sån person som snubblar in i terapirummet utan att riktigt ha kommit på tanken själv.

Mångas psykologbesök börjar med: ”Här trodde jag aldrig att jag skulle sitta, det känns väldigt konstigt.” De besöken avslutas nästan alltid med någon version av: ”Det var ju förvånansvärt bra detta, att jag kunde prata av mig med en utomstående.”

11

Då har de egentligen bara delat med sig en smula. De har bara blivit mer sedda än vanligt och det gör skillnad.

Det sätter saker i rullning.

Det är okej att gå till en psykolog och inte riktigt veta vad du ska ta upp. Det är okej att tycka att det känns konstigt att prata om ditt inre.

Alla har vi ett behov av att bli lyssnade på när vi har det svårt, alla har vi ett behov av att någon tar emot när vi faller.

Kanske är du en sån insnubblare? Du har kanske aldrig pratat om ditt inre med någon förut och är en av dem som sätter sig i terapifåtöljen med en ”Jag ska egentligen inte vara här”-känsla.

Du är så välkommen, precis som du är! Du är oftast precis på rätt plats där i fåtöljen och – om du vågar glänta på dörren till ditt inre – kommer du snart få ta del av några av psykologins mest hjälpsamma sanningar.

Det du känner, tänker och gör i ditt liv, det där du skäms över, det finns där av en anledning. Eller snarare många anledningar. Det är ditt bästa beteende och det är fullständigt naturligt att du gör som du gör.

Tillsammans får vi syn på vad du har behövt men inte fått, att du inte valt att hamna där du hamnat. Din inlärningshistoria. Det har blivit som det blivit och det är inte ditt fel. Du har lärt dig känna, tänka och bete dig, på det sätt som vi människor lär oss saker av vår omgivning. Vi anpassar oss.

12

I terapin får vi också syn på kostnaden av det du gör.

Hur det skadar dig och andra i ditt vuxna liv. Det kanske förstör dina relationer och gör dig ensam? Det kanske gör dig ångestfylld och ledsen? Eller ödelägger din känsla av mening i livet?

Det gör ont att se hur du skapar ditt eget lidande. Ditt inlärda beteende, som kanske fyllt en funktion i din uppväxtmiljö, är inte längre hjälpsamt. Och – även om du inte valt att hamna där du har hamnat – så är det du och ingen annan som kommer att behöva förändra beteendena. Om livet ska bli bättre behöver du hitta en annan väg.

Men de insikterna i bagaget arbetar vi med att närma oss det du flyr med dina inlärda problemskapande beteenden. Det klarnar med tiden vad det är, och det visar sig att det där du var mest rädd för – det behöver du ha kontakt med för att verkligen leva.

Jag hoppas att Patrik kommer att låsa upp möjligheten för fler personer att tänka tanken terapi. Att de ska sätta sig i den fåtöljen, om än med ett ”Jag ska egentligen inte vara här”. Se om tiden är rätt för dem att våga ta steg för att må bättre, bli mindre ensam. Och om terapeuten är rätt person för dem att hjälpa dem till det.

Psykologer har utbildat sig i fem år för att få koll på hur vi människor fungerar. Och vi är dessutom oftast såna människor som också tänkt mycket på det innan, vi som dras till yrket. Sedan har vi varit yrkesverksamma och träffat en massa folk med olika problem, vidareutbildat 13

oss i det som vi tycker verkar vara mest relevant för oss människor. This is what we do.

Hos oss finns det någon som kan hjälpa dig. Inte vem som helst av oss, för vi är också olika som människor och alla kommer inte att matcha dig. Men ge inte upp om den första verkar för flummig, för ytlig, för obegriplig, förenklande, otydlig, inte förstår dig eller bara är irriterande på något annat sätt. Testa någon ny.

Kom med ditt bekymmer, precis som du är, så hittar vi vägarna till något bättre.

14

1

Inlärningshistoria – tillitsbrist

Om Patrik Sjöbergs väg från att bli kallad grinolle till att leva efter devisen Ensam är stark och att inte lita på någon

Ensam är stark

Jag har under många år upplevt det så, att ensam är stark.

Det beror på de första åren då jag kände mig väldigt ensam. Min morsa hade inte tid för mig, i alla fall inte så mycket tid som hon kanske hade för min brorsa när han var riktigt liten.

Det kunde handla om enkla men viktiga saker. Som att jag som barn aldrig fick lära mig klockan eller att knyta skorna, saker som kom att hämma mig i mitt liv.

I och med att jag inte lärde mig klockan så visste jag inte på somrarna, om det var morgon eller fortfarande natt. Jag gick upp, käkade frukost, tog på mig kläderna och gick ut.

Jag kunde sitta och vänta utanför någon kompis höghus eller lekte ensam i skogsbrynet så att jag kunde se när de andra kom ut. När jag såg någon röra sig i köket hos kompisen, då kunde jag gå upp och ringa på dörren. Men jag kunde fan inte med att ringa på innan.

Jag hade väldigt mycket egentid och jag gjorde väldigt mycket grejer själv.

Jag har fortfarande inga problem med att vara ensam.

Jag tycker bara att det är jävligt skönt. Jag kan ligga på sof19

fan i tre dagar. Så har det varit i hela mitt liv. Visst, kanske skulle jag ha en hobby eller något intresse, men det är nog mest min uppväxt som spökar.

Jag är social bara när jag vill vara social. Jag söker inte upp kompisar när jag är ledig en eller två dagar. Inte går jag runt på stan och fikar och snackar med folk utan då ligger jag hemma på soffan. Jag har alltid fått den frågan: ”Vad gör du när du är ledig? Vad hittar du på då?” Vad fan ska jag hitta på, jag har ju gjort allting känns det som. Är jag ledig en vecka, inte åker jag iväg någonstans då, det är väldigt sällan jag gör det. Då vill jag hellre vara hemma för jag har vant mig vid att aldrig få vara hemma.

När Viljo kom in i mitt liv, då idrottskarriären började, när allting hände, under de åren hade jag ingen att berätta för. Så känslan växte allt mer, känslan av att ensam är stark. Åren efter att jag fick Viljo att sluta utnyttja mig, då var jag så vansinnig, så förbannad. Det visade jag mot honom och mot andra. Många tyckte att jag var så odräglig. Jag var en jävligt duktig höjdhoppare, det var bara därför jag kom undan. Annars hade folk behandlat mig som skit.

Men jag slapp det, för att jag var bäst. Det var ingen som vågade gå emot mig, förutom några som försökte rätta in mig i ledet.

Men jag hade ju byggt upp ett sånt hat att till och med vuxna var rädda för mig redan när jag var sexton-sjutton år. Dem jag tävlade emot var också rädda för mig och jag kände att de inte tyckte om mig.

20