Angelika

Angelika karin valtersson

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2019, Karin Valtersson Omslag av Åsa Hjertstrand Brensén Första upplagan, andra tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-095-0 www.bokforlagetpolaris.se

For Lee

These shackles I’ve made in an attempt to be free.

First Aid Kit, My Silver Lining

FÖRSVINNANDET

Oktober 2015 dag 2 När Mikaela får det första samtalet från England förstår hon till en början inte vad det handlar om. Hon förstår inte ens att det är Thomas i den andra änden, det dröjer flera minuter innan det går upp för henne vem det är hon talar med. Senare ska hon förstå att det måste ha berott på att han grät, hon kan inte koppla samman den ryckiga rösten med mannen som är gift med hennes syster fast han flera gånger säger : Det är jag, Thomas, Angelikas man.

Det han försöker berätta för henne är att Angelika är borta, att hon är försvunnen sedan igår, vet Mikaela möjligtvis var hon är någonstans ? Det förstår hon ännu mindre. Det förstår hon inte alls.

11

Maj 2008 Angelika gillar att titta ut över staden och tänka att hon har erövrat den, att den är hennes, att hon kom, hon såg, hon segrade. Det kan vara mitt under en lunchrast tittandes ut över Tower Bridge, det kan vara när hon promenerar längs South Bank och ser St Paul’s spegla sig i Themsen. Eller så kan det vara som nu, när hon står i baren på Oxo Tower och tittar ut över vattnet, över staden, över city. Hon gillar att tänka att här står jag, Angelika från Ljungskile, och äger hela skiten.

Det gör hon naturligtvis inte.

På det stora hela är hon så betydelselös att hon knappt existerar, hon är en av de miljoner människor som varje dag tränger sig på tunnelbanan, av tunnelbanan, till jobbet, från jobbet, hon är en av alla dem som hyr en alldeles för liten lägenhet alldeles för dyrt, som har hamnat i ett av alla dessa nya områden allt längre från stadskärnan som folk refererar till som Där ute ? Så långt ut kan du ju inte bo, men som om fem, tre, ett år kommer att bli en del av innerkärnan, kommer att gentrifieras, med mikrobryggerier och mikrobagerier som kommer att tränga undan tobaksaffärerna och den lokala alkispuben och de som köpte lägenheter där för fem, tre, ett år sedan kommer att göra klipp och kunna köpa upp sig på bostadsstegen, påbörja sin bostadskarriär, medan sådana som hon kommer att trängas ut ännu längre från staden, ännu längre från London, till ännu mindre rum, till nya höjda ögonbryn och Där ute ? Så långt ut kan du ju inte bo.

Men just ikväll har hon druckit två gin & tonic, hon tittar ut över staden och hon äger den.

Det är en konstig kväll som följer på en konstig dag. Hon har stressat runt mellan olika kunder, tycker att hon inte har 12

hunnit få något gjort fast hon knappt ens har suttit ned och nu känner hon sig redan full efter bara två drinkar. Gruppen av kollegor har splittrats upp i nya konstellationer, börjat snacka med andra personer i baren, vänner har anslutit medan hon själv mest har flutit ovanpå alltsammans, eller snarare vid sidan av. Det är olikt henne, hon gillar egentligen att slänga käft med folk hon inte känner, gillar det med den här staden, med det här landet, att det är möjligt att bara vända sig till vilken person som helst som står bredvid och börja snacka.

Gjorde du samma sak i Ljungskile eller Uddevalla eller till och med i Göteborg skulle folk tro att du var sinnessjuk, eller i alla fall gravt alkoholiserad. Men här kan ett alright ? inleda en konversation med vem som helst. Hon älskar det. I början när hon reste hem för att hälsa på och försökte göra samma sak där skrattade hennes vänner åt henne och retade henne för att hon gått och blivit kontinental. Hon tänkte att engelsmännen knappast skulle se med blida ögon på att beskrivas som kontinentala men det orkade hon aldrig förklara. Istället sa hon surt att hon kanske hade gått och fått lite folkvett bara, men hennes vänner hade skrattat åt henne. Hon hade upptäckt det tidigt, klyftan som uppstått mellan henne och dem, hur fort hon gled ur deras liv, hur det som varit gemensamt snabbt glömdes bort eller tappade i betydelse. Hur hon alltmer sällan reste hem, hur det snart egentligen bara var familjen som lockade, och knappt ens den. Mamma och hennes sjukdom, hur hon bara blir sämre, och pappas envisa vägran att göra något åt det, tron att han kan få allt att vara som vanligt på ren vilja. På detta Mikaelas suckar, hennes stress, hennes frustration när ingen gör som hon säger. Nej, är det egentligen så konstigt att hon knappt åker hem längre ? Även om Mikaela så klart gör sitt bästa för att ge henne dåligt samvete över det.

13

Visst är utsikten helt fantastisk ?

En dov röst, knappt hörbar, för henne tillbaka till rummet och utsikten och staden. Hon sneglar upp mot mannen som kommit och ställt sig bredvid henne och hon undrar hur hon helt har kunnat missa att han kommit så nära, han är iögonfallande lång nu när hon tittar på honom, säkert nästan två meter. Han är avsevärt äldre än hon och löjligt vacker på det där distinkta sättet som bara engelska överklassmän kan vara : den markerade, lite spetsiga munnen som är onaturligt röd, en sådan mun som skulle kunna beskrivas som känslig, sorgsna gröna ögon, lockigt hår som är ostyrigt på ett alldeles fulländat vis och nästan bisarrt blek hy, kanske några fräknar. Under den perfekt pressade kostymen anar Angelika en grundligt vältränad kropp, en sådan kropp som du får av att ha spelat rugby eller cricket eller tennis under en hel uppväxt, en kropp som har tvingats gå i kortbyxor hela vinterhalvåret och som alltid blivit given näringsriktig mat på regelbundna tider. En kropp som kan ställa sig i vilket rum som helst och känna sig hemma, som automatiskt får uppmärksamhet utan att någonsin kräva den.

Ja. Jag gillar att stå här och låtsas som om jag äger hela staden.

Hon säger det utan att tänka efter, hon har verkligen inte för vana att blotta sina innersta, irrande tankar för folk, minst av allt främlingar, men något får henne att bara säga rakt ut vad hon tänker. Kanske är det hans uppsyn, den dyra kostymen och hans vårdade yttre som får henne att vilja försöka putta ut honom ur hans bekväma bubbla, dra konversationen dit där den inte är på hans villkor. Kanske är det spriten.

Till sin förvåning hör hon honom brista ut i skratt och ljudet känns skilt från hans röst, det är inte så hon hade föreställt sig att han skulle skratta om hon nu skulle föreställa sig något 14

sådant. Men det är inte ett hånande skratt, det hör hon på en gång, snarare en blandning av genuin förvåning och gillande. Han säger att det är en bra tanke, han säger att han heter Thomas, han har ett fast handslag och upprepar hennes namn när hon säger det och uttalar det nästan perfekt, så som hon har för vana att säga det när hon möter nya människor, med tydlig svensk betoning, kanske som ett test, kanske för att markera annorlundaskap, kanske för att göra sig intressant, ja hon vet inte så noga efter fyra år i den här staden. Han frågar vad hon dricker och försvinner bort till baren och sedan står de där hela kvällen och dricker så väldigt mycket mer än vad hon hade tänkt sig några timmar tidigare men det är å andra sidan som det brukar. Det är faktiskt en av många saker hon berättar för honom den kvällen som får honom att skratta, att hon aldrig har varit den där typen som bara kan gå ut för att ta en drink och låta det stanna vid det, att om hon bestämmer att hon ska möta upp en vän för en öl en kväll så vaknar hon bredvid en halväten kebab i sängen morgonen därpå. Är du allt eller inget Angelika, är det vad du försöker säga till mig ?

Han tittar på henne med ögon som är roade men samtidigt innehåller spår av seriositet och hon håller hans blick i sin, hon säger med så allvarlig stämma hon kan uppbåda att ja, det är jag.

När bartendern skriker ut sista beställningen tittar hon ned i sitt halvdruckna glas och skakar avvärjande på huvudet, hon kan omöjligt få i sig något mer, och Thomas ställer deras glas på bardisken och sedan tar han hennes hand och leder henne ut i staden som hon äger.

När hon flera timmar senare ursäktar sig och säger att hon måste hem för att försöka få lite sömn innan jobbet nästa 15

dag och att hon tyvärr har förtvivlat svårt att sova bredvid nya människor, det är inget personligt, det är en täckes- och utrymmesfråga, protesterar han inte alls på det sätt som hon är van vid, han ger henne inte några ledsna hundögon innehållande all världens sårade manlighet utan förklarar bara att han gärna ser till att hon kommer hem säkert. Hon invänder, tänker att han kommer propsa på att ringa en taxi åt henne och även med så här många drinkar i kroppen kan hon räkna ut att en taxi härifrån till hennes del av staden skulle göra slut på minst halva hennes matbudget för resten av månaden.

Men han viftar bara avvärjande med handen när hon nämner nattbuss och oystercard och säger sedan för att förtydliga att han har en bil. Med chaufför. Hon bara stirrar på honom, visst vet hon vilken del av staden hon befinner sig i, en del som hon faktiskt trodde främst bestod av hotell och ambassader och muséer, hon har förtvivlat svårt att föreställa sig att folk överhuvudtaget kan bo här, och visst, det lilla hon har sett av hans hus, alltså ett hus med egen ingång, ingen sketen liten lägenhet, kanske skvallrar om att här bor en man som har en bil med chaufför. Men ändå. Angelika stirrar på honom under tystnad och hon måste se rätt lustig ut för på nytt brister han ut i skratt.

Du skulle se din min nu, Angelika. Ögonen glittrar när han säger det. Glittret, ögonen. Det är något med glittret och ögonen, det har det varit hela kvällen.

Ja, men vad fan, muttrar hon till slut, det är väl helt jävla sjukt att du har en egen chaufför.

Han rycker roat på axlarna.

Kanske det, jag har aldrig sett det så, jag har aldrig haft nöjet att betrakta mig själv utifrån på det sättet.

Då kan jag meddela dig att det objektivt sett är helt jävla sjukt.

16

När hon går därifrån kysser han henne och räcker över ett visitkort och hon undrar om han tror att det var något affärsmöte de hade här inatt, vem har egentligen visitkort att ge till sina onenightstands och han ler åt det också, säger bara ring mig, okej ? Och hon körs genom ett London som är så ödsligt som det nu är möjligt för en storstad som London att bli, gatorna är varken folktomma eller utan andra bilar men befolkas bara av enstaka, ensamma vandrare, människor som är på väg hem från något eller någon alldeles för sent eller som är uppe fruktansvärt tidigt, på väg till jobb som andra människor inte riktigt vill reflektera över finns. Hon ser människor vandra genom natten, bilar som glider fram, som inte behöver trängas, tuta. På andra sidan bilrutan lider försommarnatten mot sitt slut, det är inte riktigt mörkt ute, luften är sval men med undertoner av den stundande sommarens värme. De ensamma där ute bär tröjor, jeansjackor, sommarklänningar, har bara ben. Men baksätet i bilen är svalt, hon drar sjalen om axlarna. Hon iakttar chauffören, hon tror att han sa att han hette Paul när han presenterade sig, hon undrar om han hatar henne för att han var tvungen att stiga upp mitt i natten men han kanske är van, det är han säkert. Hon funderar på hur mycket han tjänar, om han gillar eller hatar sitt jobb. Om han gillar eller hatar Thomas. Hon tittar ut över Themsen när de åker över den, hon tänker att hon nu mer än någonsin tidigare borde känna att hon äger staden men istället sitter hon där i baksätet och känner sig som en turist. Det är en inte helt obehaglig känsla.

17

November 2001 Hur många gånger har Mikaela suttit så här egentligen, inklämd i hörnet av ett överbelamrat studentkök samtidigt som hon önskar att hon var någon annanstans, faktiskt var som helst förutom just här ? Hon vet att hon ska tycka att det är kul, att hon ska delta fullt ut, bli full och skrika osammanhängande saker över den allt högre musiken. Hon ska skaffa sig vänner för livet, hon ska vara ung och ansvarslös, hon ska köra på tentor och ha panik över CSN och tänka att det löser sig. Hon ska bo i en korridor som den här, lämna smutsig disk i diskhon och ligga med män som hon bara vagt kommer att minnas ett halvår senare. Hon ska inte vara sambo, inte bo i bostadsrätt, inte pendla till föreläsningarna från en annan ort. Hon ska inte bara leva på bidragsdelen från CSN och i övrigt på sin äldre pojkvän med fast inkomst. Hon ska inte vara så fruktansvärt osjälvständig, så beroende, hon ska inte leva ett liv som gör att det skapas ett avstånd mellan henne och alla andra.

Det var inte så här det skulle bli. Mikaela vet inte vems fel det är att det ändå är just så här det har blivit.

Hon skulle ju läsa litteraturvetenskap, eller konst. Hon skulle förlora sig i böcker, hon skulle utveckla sitt intellekt, hon skulle bli beläst, ja hon har tänkt på sig själv i just de termerna. Men nu sitter hon här, med nästan fyrtio poäng tagna i företagsekonomi, och hon ska bli revisor.

Josefin sitter mittemot henne, bara halvt involverad i konversationen som äger rum, och då och då vänder hon sig mot Mikaela och himlar med ögonen. Hon verkar lika uttråkad av festen som Mikaela är, det brukar hon vara. Josefin, Josefin.

Hon som är den enda som Mikaela träffat på universitetet 18

som hon genuint gillar. Josefin med det kopparröda håret och de stora koögonen, svart kajal och stickade halsdukar virade runt sig. Josefin som också läser tjocka romaner för att hon tycker att det är kul, som känns smart på riktigt. Josefin som läser konstvetenskap och är så där som Mikaela innerst inne önskar att hon själv vore.

Hon vet att det är fånigt men hon bjöd med Josefin hem, inte för att hon var särskilt sugen på att återvända till Ljungskile utan för att hon ville visa upp Josefin för Angelika. Titta, jag känner också intressanta människor och de tycker om mig. Så fruktansvärt pinsamt att vilja imponera på sin sjuttonåriga lillsyrra med en cool kompis, men nu var det så det var.

Mikaela har alltid känt att Angelika inte uppskattar henne tillräckligt, att hon aldrig riktigt fattat vad Mikaela kan, vad hon vet. Hon har försökt snacka feminism med henne, gett henne böcker, men det är som om hon aldrig varit särskilt intresserad, blicken blir frånvarande och en rynka framträder mellan ögonbrynen så fort Mikaela börjar prata om patriarkatet och kvinnors strukturella underordning, och hon är övertygad om att Angelika inte har läst en enda bok som hon stuckit åt henne. Mikaela skulle ha dödat för att få en storasyster som henne själv men Angelika verkar mest tycka att hon är tjatig, trist.

När Mikaela försökt försvara sitt val att läsa företagsekonomi för Angelika med en lång harang om att det kanske var det mest feministiska en kvinna kunde göra, att jobba med siffror, denna fortfarande så manliga domän, att satsa på en karriär där den framtida inkomsten var god och stabil, så hade Angelika bara glott på henne och muttrat att hon fick väl göra vad fan hon ville, varför måste hon komplicera allt så jävla mycket jämt ?

Men Josefin hade Angelika gillat, det hade funkat, kanske 19

hade Angelika en tid efter att hon träffat Josefin tyckt lite mer om sin syster. Mikaela vill gärna inbilla sig det i alla fall.

När Angelika långt senare frågar Mikaela vad som egentligen hände med Josefin, vad hon gör nuförtiden, så kommer Mikaela vara tvungen att rycka på axlarna och erkänna att de tappade kontakten, att de gled ifrån varandra, men att hon antar att hon väl gifte sig och skaffade barn som alla andra.

Men när hon säger det så kommer hon inse att det inte är Josefin hon menar, att det är henne själv hon pratar om. Vad hände med ditt liv, Mikaela ? Jag gifte mig och skaffade barn som alla andra.

20

Dag 2 Har du hört något ?

Thomas hinner knappt svara innan Mikaela får ur sig frågan. Hon har velat ringa tillbaka hela dagen, har gång på gång fått hindra sig själv från att kasta sig på telefonen eller skicka iväg ett sms. De fem gånger hon ändå skrivit till honom har hon bara fått korta svar. Nej, han har inte hört något. Femte gången skrev han : Jag lovar att ringa om jag hör något, vad som helst. Jag lovar. Hon tyckte sig kunna utläsa av tonen att han inte uppskattade hennes enträgna frågor, att han hade nog att stå i just nu utan att ovanpå allt annat behöva hantera Angelikas allt mer hysteriska syster. Vilket så klart är förståeligt. Naturligtvis är det det. Men nu kan hon inte vänta längre.

Nej, säger Thomas. Han låter avmätt, rösten mycket stadigare den här gången. Nu känner hon igen honom, den strama, behärskade mannen som är gift med hennes syster.

Den man som hon tycker så fruktansvärt illa om. Men hon försöker att inte tänka på det, försöker fokusera på det som är viktigt. Angelika är fortfarande borta. Hon har varit borta i över tjugofyra timmar nu.

Mikaela tar ett djupt andetag, känner ängslan sprida sig i kroppen igen. Under mikrosekunden mellan hennes utslängda fråga och Thomas korta svar hade ett litet, litet hopp blossat upp fast hon inte tänkt tillåta sig det, hoppet om att Thomas skulle svara ja, hon är tillbaka, hon var bara lite arg för en dum sak jag gjort, allt är bra nu.

Men nej. Angelika är fortfarande borta.

Och jag antar att du inte hört något heller ?

Mikaela kanske bara inbillar sig, men hon tycker sig ana något förebrående i Thomas ton som hon inte hörde förra gången 21

han ringde. Då hade han låtit skärrad, rädd. Nu. Thomas tror väl inte, ja inte vet Mikaela, att hon skulle ha gömt undan Angelika för honom ? Varför i hela världen skulle hon ha gjort det ?

Nej, svarar hon, och hon hör att det låter surare än hon tänkt. Hon och Thomas måste vara på samma sida i det här, hon fattar det.

Nej, upprepar hon, anstränger sig för att göra rösten vänligare, mjukare. Jag önskar att jag hört något från henne, men nej.

Och hon har inte hört av sig till dig tidigare ? Sagt, ja inte vet jag. Att hon är på väg att lämna mig ?

Mikaela hör hur Thomas försöker låta nonchalant när han ställer frågan, som att det är en teori bland många. Men ändå bryter tafattheten igenom, hur mycket det tar honom emot att fråga. Hur han inte vill att hon ska förstå att det är en ärligt ställd fråga, något han faktiskt är orolig över på riktigt.

Nej, säger Mikaela igen. Nej, det har hon inte.

Hur många gånger har hon inte föreställt sig just det, att Angelika en dag ska ringa henne och säga: Nej, nu skiter jag i det här, det funkar inte, herregud jag och Thomas, hur tänkte jag egentligen ? Hon har längtat efter sin systers frigörelse, det är så hon ser på det hela, Thomas och Angelikas äktenskap har i hennes ögon alltid tett sig som en sorts fängelse även om Angelika blev skogstokig de få gånger hon vågade antyda några sådana tankegångar. Thomas har befriat mig, ditt pucko, du fattar ju verkligen ingenting ! hade hon skrikit åt Mikaela den senaste gången hon nämnt det.

Och Angelika har aldrig någonsin ringt till Mikaela och sagt att hon är på väg att lämna sin man. Inte förr, inte nu.

Men att Thomas oroar sig över det, att en genuin rädsla skiner igenom när han frågar, det tyder ändå på att det kanske är så 22