Mysteriet på Asthall

MYSTERIET PÃ… ASTHALL

MYSTERIET PÅ ASTHALL Översättning: Joakim Sundström

Originalets titel: The Mitford Murders Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Little, Brown Book Group Ltd 2017 Written by Jessica Fellowes First published in Great Britain in 2017 by Sphere, an imprint of Little, Brown Book Group Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-48-1 www.bokforlagetpolaris.se

PROLOG

Den 12 januari 1920 Florence Shore anlände till Victoria Station klockan 14.45 i en taxi.

Det var en extravagans, hela vägen från Hammersmith, men hon tyckte sig ha förtjänat den. Ankomstsättet stämde väl överens med hennes nya pälskappa, som hon köpt till sig själv i födelsedagspresent och som hon använt för första gången dagen innan för att imponera på sin moster, baronessan Farina, då de träffades för att dricka kinesiskt te med tunna ingefärskakor, under det att mostern beklagade att det inte fanns några bakelser.

Florence hade varit på stationen bara tjugo timmar tidigare, när hon återvände från dagsturen till sin släkting i Tonbridge, och nu var hon på väg tillbaka i nästan samma riktning. Hon skulle åka till St Leonards-on-Sea, där hennes goda väninna Rosa Peal bodde ovanpå en tesalong. Förutom födelsedagen och pälskappan – anledningar nog för vem som helst att ta en taxi i stället för de två bussar som i annat fall krävts för att korsa centrala London – hade Florence ytterligare en god ursäkt för sitt val av färdsätt i det att hon reste med ett väl tilltaget bagage: ett dokumentskrin, en stor resväska, en toalettväska, ett paraply och en handväska. I fråga om smärre utsvävningar hade det för övrigt bara gått två månader sedan hon demobiliserades, så hon hade 5

inte unnat sig många av de extravaganser hon annars hade kunnat tillåta sig sedan hon ärvt pengar efter sin syster fem år tidigare. Och utöver det hade hon ju sina besparingar. Det avgjorde saken – Florence kallade till sig en bärare. Hon skulle ge honom generöst med dricks om han bar väskorna utan att klaga. »Till perrong nio, tack«, sa hon till honom. »Vid tredjeklassvagnarna.« Det fanns gränser för vad hon tillät sig.

När hon befriats från sina bördor skakade Florence långkjolen och rättade till den lilla pälshatten på huvudet. Förkrigstidens mode passade hennes figur bättre. Ibland ville hon inget hellre än att lätta lite på korsetten, men hon kunde omöjligen vänja sig vid att den satt löst. En enda gång hade hon gått ut helt utan snörliv, och då kändes det som att gå spritt språngande naken nerför gatan. Sin vana trogen klappade hon på handväskan med ena handen, innan hon med paraplyet som promenadkäpp styrde stegen mot biljettluckorna. Hon hade ingen tid att förlora.

Det fanns ett postkontor på stationen, och hon undrade om hon kanske borde skicka ett meddelande till portvakterskan i huset där hon bodde och underrätta henne om att hon hade åkt bort, men hon bestämde sig för att låta bli. Hon kunde lika gärna skriva till henne från St Leonards. Hon gick vidare till biljettluckorna, där köerna till hennes lättnad inte var särskilt långa, och ställde sig bakom en intagande ung kvinna vid lucka sex. Florence såg med beundran på kvinnans smala figur och glansiga hår som var uppkammat och instucket under en stor hatt med marinblått satängband. Modet med bobbat hår hade ännu inte brett ut sig i huvudstaden, inte i samma utsträckning som hon sett i Paris, men hon anade att det bara var en tidsfråga.

Kvinnans ärende var snabbt avklarat, och när hon fått sin biljett log hon hastigt mot Florence innan hon gick vidare.

Florence vände blicken mot biljettförsäljaren, en skäggig man med skärmmössa bakom en glasruta. För ett ögonblick undrade hon om järnvägsbolaget verkligen tillät skäggväxt hos sina anställda, men så 6

kom hon att tänka på att mannen kanske hade ärr i ansiktet efter kriget som han ville dölja. Det var inte alls ovanligt, vilket hon var väl medveten om. »Ja, frun?« sa han. »Vart vill ni åka?« »Till Warrior Square, St Leonards, tack. Tredje klass, med retur om en vecka från i dag.« Florence såg honom snegla på hennes krigsmedalj, och han gav henne en blick som för att säga: Ni är en av oss. Vad han i själva verket sa var: »Perrong nio. Ni hinner med tåget som går 15.20. Det är ett snabbtåg till Lewes. Där delar det på sig – de främre vagnarna går till Brighton och de bakre till Hastings. Ni måste sätta er i en av de bakre vagnarna.« »Ja, jag vet«, sa Florence. »Men tack ändå.« »Då blir det sex shilling, tack.« Hon hade redan placerat väskan på den smala disken framför sig, så hon kunde snabbt plocka ihop det rätta beloppet ur portmonnän.

Med flinka rörelser, de handskklädda händerna till trots, lämnade hon över pengarna och tog emot två styva biljettrektanglar. Returbiljetten stoppade hon omsorgsfullt ner i ett fack i portmonnän, den andra behöll hon i handen. Sedan knäppte hon låset igen.

Ute i centralhallen tittade Florence upp på stationsklockan – den hade inte slagit jämnt än, men hon visste att bäraren stod och huttrade ute på perrongen med hennes väskor, så hon bestämde sig för att avstå ett snabbt besök på den varma och ombonade tesalongen. Rummet kändes tomt och ödsligt runt omkring henne, mer som en flygplanshangar än hallen på en järnvägsstation. Julens trivsamma stämning hade för länge sedan förbleknat i januaris gråtrista kyla, och det nya årtiondet hade redan förlorat nyhetens behag. De hade länge sett fram emot ett liv efter kriget, men det visade sig snart att inget kunde återgå till det gamla. För mycket hade förändrats, sorgerna hade varit för många.

Tack och lov var det ingen lång resa hon hade framför sig, och Rosa skulle säkert vänta med en god och välgörande måltid när hon kom 7

fram – tjocka brödskivor, rikligt med smör och skivad honungsskinka som pålägg, ett glas ale. Och förmodligen skulle detta sedan följas av en bit kaka som blivit över i tesalongen, serverad med en klick varm hemlagad vaniljkräm. Efter en vecka eller två hos Rosa brukade Florence alltid vara tvungen att ta ut korsetten en aning. Hon hade besökt sin väninna många gånger, och minnena av dessa festmåltider var i allra högsta grad levande, men för tillfället väckte de ingen aptit hos henne.

Hett och sött te var allt hon önskade sig just nu, men det kunde vänta.

Hon hade upplevt svårare försakelser.

Hon fortsatte att gå mot tåget. Perrong nio var ett slags halvperrong som löpte längs den bortre högra sidan av stationen, och för att komma dit var man först tvungen att ta sig förbi perrong åtta. När hon gick där, långsamt men målmedvetet, som Lusitania när hon lämnade hamnen i Liverpool, tyckte hon sig känna igen en figur i ögonvrån. Florence hajade till. Visste han att hon skulle vara på Victoria?

Mannen var spenslig, fyrkantig och såg sliten ut – en ranglig livflotte snarare än en ståtlig oceanångare. Han stod halvt bortvänd från henne och hans hatt var nerdragen i pannan, så hon kunde inte avgöra om han hade sett henne. Florence ökade takten, hennes hjärta slog snabbare. En bit längre fram fick hon syn på bäraren. Han väntade tålmodigt bredvid hennes väskor, och det fick henne att känna sig lite lugnare.

Hon behövde bara kliva ombord på tåget, och om mindre än tjugo minuter skulle hon vara på väg.

Florence fångade bärarens blick och höll fast den medan hon närmade sig, även om det tycktes besvära honom. Hon kände sig tryggare när hon kunde se honom i ögonen, även om han bara var en ung pojkvasker. Han kliade sig på hakan och rättade fumligt till mössan på huvudet. Hans nervositet gjorde henne lite obehaglig till mods. Hon skulle just till att avfärda sin egen oro när hon fick syn på en person som stod vid bärarens sida: Mabel.

Pojken harklade sig. »Frun, jag är ledsen, frun, den här damen ville ta ert bagage, men jag visste inte …« Han tystnade.

8

Mabel tog ett steg framåt. »Florence, kära du. Han ville inte ta emot mina drickspengar.« Florence svarade henne inte utan talade direkt till bäraren. »Det gör inget. Ni kan gå nu. Tack så mycket.« Hon gav honom en shilling som för att understryka sina ord, och han gick därifrån med en lättad min i ansiktet. Hon vände sig till Mabel. »Vad gör du här?« »Hälsar man så på en gammal vän?« sa Mabel med ett leende. »Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa dig. Jag vet ju hur angelägen du brukar vara om att få en bra plats. Och med allt det här bagaget … Det hade inte varit lätt att klara av allt helt själv.« »Som du såg hade jag en bärare. Jag klarar mig alldeles utmärkt.« »Jag vet. Men det skadar inte att få lite hjälp. Om du väntar här så ska jag gå och se efter i kupéerna.« Under tiden de stått där hade tåget rullat in vid perrongen. Nu när Florence hade skickat iväg bäraren såg hon sig tvungen att stå kvar vid bagaget, medan Mabel öppnade dörrarna till de båda kupéerna i tredje klass och tittade in. Det dröjde inte länge innan hon var tillbaka. »Du får ta plats i den där. Den är tom, så du kan sitta var du vill. I den andra kupén har en dam tagit plats i färdriktningen. Hon kommer inte att vilja flytta på sig.« Florence sa ingenting. Hennes ansiktsdrag var släta och lika svåra att läsa som inskriften på en antik gravsten som putsats av väder och vind i århundranden. Mabel lyfte upp resväskan och dokumentskrinet av mörkrött läder, som med åren blivit nött i hörnen efter ägarinnans många resor till Frankrike. Florence hade redan plockat upp sin mörkblå toalettväska, vars nyckel hon förvarade i handväskan. Hon hade fått den i present av sin moster, som för många år sedan, när drottning Viktoria fortfarande satt på tronen, hade köpt den på Asprey på Bond Street.

Kupén som Mabel valt var mycket riktigt tom och hade redan sopats ren från allehanda skräp och avfall som passagerare lämnat efter sig under den föregående turen. Den rymde två stoppade säten mittemot varandra, och det fanns bara en annan dörr, på den rakt motsatta 9

sidan. När tåget väl hade kommit i rullning skulle ingen annan kunna ta sig in. Mabel sköt in väskan under den högra sidan av sätet som var vänt framåt. Dokumentskrinet placerade hon på sätet bredvid platsen där Florence skulle sitta. Florence tog av sig hatten och lade den ovanpå skrinet. »Har du med dig någonting att läsa?« frågade Mabel och sträckte sig fram mot hennes handväska för att titta efter, men Florence hejdade henne med en brysk rörelse. »Det är bäst att du slår dig ner«, fortsatte Mabel. »Det är inte lång tid kvar nu.« Florence sa fortfarande ingenting, men hon satte sig på platsen som Mabel valt ut åt henne. Det var sätet i det bortre hörnet, vilket gjorde att hon skulle vara nästan helt utom synhåll om någon utanför kupén tittade in. Det var inte skymning än, men ljuset var grådaskigt och himlen hade samma nyans som det smutsiga marmorgolvet inne i centralhallen. Tack och lov skulle det inte dröja länge innan det blev varmt av ångrören. Det fanns gaslampor i kupéerna, men de skulle inte tändas förrän i Lewes. Nog för att det skulle vara möjligt att läsa i det befintliga ljuset, men det skulle knappast vara särskilt behagligt för en kvinna i hennes ålder – dagen innan hade hon firat sin femtiofemte födelsedag. Hon hade bestämt sig för att dra sig tillbaka efter kriget, och nu, tänkte hon, kunde hon bara se fram emot ålderns höst.

Mabel rätade på sig, och hon skulle just till att säga något när hon hörde ett ljud bakom sig som fick henne att rycka till. Dörren öppnades och en ung man, knappt trettio år gammal, kikade in i kupén. Han var klädd i en ljusbrun tweedkostym och bar en hatt på huvudet. Florence kunde inte se någon överrock, ett plagg som man kunde förvänta sig att den som reste till kusten i januari skulle ha, men kanske hade han den över armen. Han hade inget bagage, ingen promenadkäpp, inte ens ett paraply. Han klev in och slog sig ner vid fönstret till vänster, snett mittemot Florence, med ryggen mot färdriktningen.

De hörde perrongvakten blåsa i sin visselpipa – fem minuter kvar till avgång.

10

Mabel började gå mot dörren och mannen reste sig upp. »Låt mig hjälpa er«, sa han. »Nej, tack«, svarade Mabel. »Jag klarar det själv.« Hon drog ner fönstret med läderremmen, lutade sig ut för att vrida om handtaget och tryckte upp dörren. Florence satt kvar på sin plats och tog ingen notis om medpassageraren. Hon hade vecklat upp en tidning i knäet, och hennes läsglasögon vilade på nästippen. Mabel klev ut och tryckte igen dörren. Hon stod kvar på perrongen och tittade in i kupén. Det dröjde inte länge innan perrongvakten blåste för avgång. Tåget började rulla, långsamt först, men det fick snabbt upp farten, och väl framme vid den första tunneln hade det nått full hastighet. Det var sista gången någon såg Florence Nightingale Shore medan hon fortfarande var i livet.

DEL ETT —

1919–1920

Kapitel 1

Julafton 1919 Louisa Cannon sicksackade fram genom folkvimlet på King’s Road, med huvudet böjt och kappan stramt åtdragen kring halsen till skydd mot den bistra kylan. Hennes fötter rörde lätt vid marken. Gatans alla konturer hade suddats ut av skymningsmörkret, men gatmyllret hade ännu inte tunnats ut. Julhandlande par dröjde sig kvar vid de vackra skyltfönstren, som dekorerats med elektriska ljus och julens alla lockelser: färggranna askar fyllda med turkisk konfekt, rad efter rad av rosa och gröna marmeladkuber som nästan såg ut att vara självlysande under det tjocka täcket av pudersocker, dockor med blänkande porslinsansikten och stela armar och ben i stärkta bomullsklänningar fållade med papperstunn spets i lager på lager.

Strax bakom henne hade det stora varuhuset Peter Jones placerat en gran i varje fönster mot gatan. Från de mörkgröna grenarna hängde trädekorationer i röda och gröna band: handmålade gunghästar i miniatyr, snurrande silverstjärnor, guldägg och polkagriskäppar.

Varje föremål var vad varje barn tidigare bara kunnat fantisera om, men nu när kriget och ransoneringen var över hade fantasierna antagit verkliga former.

Utanför affären stod en man med händerna knäppta bakom ryggen.

Hans ansikte badade i det mjuka ljuset från skyltfönstret, och Louisa 15

undrade om han var tillräckligt upptagen i andra tankar för att inte lägga märke till en främmande hand som trevade efter en plånbok i rockfickan. Ända sedan hon gick hemifrån på morgonen hade hennes farbrors avskedsord klingat i hennes huvud: »Kom inte hem utan något rejält att visa upp. Det är jul, så det finns mer än nog att lägga beslag på.« Någon måste vara ute efter att göra upp med honom, för han hade varit ovanligt vresig och krävande den senaste tiden.

När hon kom närmare vände sig mannen plötsligt om och stack händerna i fickorna. Det borde ha gjort henne harmsen, men egentligen kände hon sig bara lättad. Förutom farbrodern väntade hennes mor på henne där hemma. Hon var sängliggande just nu, inte riktigt sjuk, men inte riktigt frisk heller – sorger, hårt arbete och hunger gick hårt åt hennes bräckliga kropp. Försjunken som hon var i tankar kände Louisa värmen från kastanjevagnen innan hon fick syn på den; den bittra röken fick det att suga till i magen.

Några minuter senare bröt hon loss bit för bit av det brännheta skalet och använde framtänderna för att gnaga i sig den söta nöten på insidan. Bara två stycken, lovade hon sig själv. Resten skulle hon ta med sig hem till sin mor, och hon hoppades bara att de inte skulle svalna för mycket på vägen. Hon lutade sig mot väggen bakom kastanjevagnen och njöt av värmen från elden. Kastanjeförsäljaren var munter och stämningen var glad och festlig. Louisa lät axlarna sjunka och insåg att de varit spända så länge att hon slutat ta notis om det. När hon tittade upp såg hon en bekant figur komma gående mot henne. Det var Jennie.

Louisa kurade ihop sig och försökte gömma sig i skuggorna. Hon stoppade påsen med kastanjer i fickan och drog upp kragen ännu högre.

Jennie kom allt närmare och Louisa insåg att hon var fångad i fällan – det var omöjligt att gå därifrån utan att bli upptäckt. Hon andades allt snabbare, och utan att veta vad hon annars skulle ta sig till böjde hon sig fram och låtsades knyta snörena på sina kängor. »Louisa?« En hand, handskklädd mot vinterkylan, rörde lätt vid hennes axel. Den finlemmade figuren var klädd i en stilfull och löst 16

skuren sammetskappa med påfågelsbroderier. Om Louisas gröna filtkappa tidigare åtminstone haft förtjänsten att sitta bra på hennes spensliga kropp, så var den nu enbart trist och omodern. Men rösten som talade till henne var vänlig och full av värme. »Är det du?« Det fanns inget sätt att komma undan. Louisa stod kvar och försökte verka överraskad. »Åh, Jennie!« utbrast hon. Tanken på att hon varit nära att begå ett brott bara en kort stund innan hon stötte på sin gamla väninna fick hennes kinder att bränna av skam. »Hej. Jag såg inte att det var du.« »Så roligt att se dig«, sa den unga kvinnan. Hennes skönhet, som ännu spirat sist de sågs, var nu fullt utvecklad till något som var både skört och magnifikt, som en utsökt kristallkrona. »Åh, det måste ha varit … Ja, hur länge sedan? Fyra år? Fem?« »Ja, jag antar det«, sa Louisa. Hon slöt handen runt de varma kastanjerna i fickan.

Plötsligt dök ytterligare en figur upp i Louisas synfält, en flicka som såg ut att vara ett eller ett par år yngre än hon själv. Hennes mörka lockar hängde löst över axlarna, och under brättet på hennes hatt lyste två gröna ögon. Hon log, till synes förtjust över att bevittna de gamla vännernas återförening.

Jennie lade handen på flickans axel. »Det här är Nancy Mitford.

Nancy, det här är min äldsta och käraste vän, Louisa Cannon.« Nancy sträckte ut en handskklädd hand. »Hur står det till?« sa hon.

Louisa skakade hennes hand och måste lägga band på sig själv för att inte niga. Visserligen hade flickan ett varmt leende på läpparna, men hon hade också en ung drottnings hållning. »Nancy är dotter till mina svärföräldrars goda vänner«, förklarade Jennie. »Deras barnjungfru har rymt och deras nanny är alldeles utarbetad, så jag tänkte att jag skulle ge dem lite avlastning.« »Hon rymde med slaktarens son«, inflikade Nancy. »Hela byn är i uppror. Det är det roligaste jag någonsin hört, och det har sprutat gnistor om Farve ända sedan det hände.« Hon började fnittra, och hennes 17

flickaktiga skratt var så smittsamt att Louisa inte kunde låta bli att dra på munnen.

Jennie låtsades se strängt på Nancy och fortsatte sedan att prata. »Ja, hur som helst, vi har varit och druckit eftermiddagste. Nancy hade aldrig provat julpajen på Fortnum’s förut – kan du tänka dig?« Louisa visste inte riktigt vad hon skulle säga, för det hade inte hon heller. »Jag hoppas att du tyckte om den«, sa hon till sist. »Åh, ja«, sa Nancy, »den var fantastiskt god. Men jag är inte säker på att man får äta den om man inte är katolik.« Hon spärrade upp ögonen, och Louisa undrade om hon faktiskt var orolig att hon gjort något hädiskt eller om hon bara skojade. »Hur mår du? Hur mår dina föräldrar? Du ser …« Jennie tvekade, bara för ett ögonblick, men tillräckligt för att det skulle märkas. »Du ser strålande ut. Kära nån, det är kallt, eller hur? Och det är fortfarande så mycket som ska göras – tänk att det är jul i morgon!« Hon gav ifrån sig ett nervöst skratt. »Vi klarar oss bra«, sa Louisa och skruvade lite på sig. »Det är allt det vanliga, du vet. Man får ta en dag i taget.« Jennie tog hennes arm. »Kära du, det börjar bli sent, och jag har lovat att följa med Nancy hem. Kan du inte följa med oss en bit på vägen så att vi får prata lite mer? Bara en liten stund?« »Jo, visst«, sa Louisa, utan att ens försöka hitta på en undanflykt. »Gärna. Vill ni ha varsin kastanj? Jag köpte dem åt mamma, men jag kunde inte låta bli att äta ett par stycken själv.« »Så du menar att de inte är dina?« sa Jennie och puffade sin väninna i sidan med en överdriven blinkning. På så vis lockade hon fram ett leende hos Louisa till slut; hennes gulbruna ögon ljusnade och den jämna tandraden blänkte i hennes ansikte.

Hon skalade en kastanj åt dem var, och Jennie höll i sin med fingertopparna innan hon stoppade den i munnen. Nancy såg på henne och gjorde likadant. Louisa tog tillfället i akt att studera sin vän. »Du ser strålande ut. Känner du dig så?« 18

Jennie skrattade inte, men hon log. »Jag gifte mig med Richard Roper i somras. Han är arkitekt. Vi ska flytta till New York snart, för han vill komma bort från Europa. Det är för förstört av kriget, säger han. Det finns fler möjligheter där. Vi får väl hoppas det, åtminstone.

Och du själv?« »Åh, ja, jag har inte gift mig«, sa Louisa. »Jag hann inte med det innan de allmänna valen, så jag bestämde mig för att låta bli helt och hållet.« Till hennes glädje brast Nancy ut i skratt. »Retsticka«, sa Jennie. »Du har inte förändrats ett dugg.« Louisa ryckte på axlarna. Kommentaren sved, även om hon visste att Jennie inte menade något illa med den. »Nej, det är inte mycket som har förändrats. Jag bor kvar hemma, och mamma och jag gör vad vi kan för att få det att gå ihop.« »Jag är ledsen. Det kan inte vara lätt. Får jag hjälpa er lite? Låt mig göra det, är du snäll.« Jennie började gräva i sin handväska, en nätt liten fyrkant med en silverkedja som axelrem. »Nej. Nej tack, menar jag. Vi klarar oss. Vi är inte helt ensamma.« »Din farbror?« Ett moln passerade över Louisas ansikte, men hon skakade bort det och log mot Jennie. »Ja. Så vi kommer att klara oss bra. Vi gör det redan nu. Kom, vi gör sällskap en bit. Vart är ni på väg?« »Jag ska följa Nancy hem, och sedan ska jag träffa Richard. Vi ska gå och dansa med några vänner på The 100 Club – har du varit där? Du måste gå dit. Det är helt annorlunda där nu, och Richard är en man av det djärvare slaget.« Hon sänkte rösten till en konspiratorisk viskning: »Och jag är inte som alla andra hustrur …« »Nej, man hittar nog ingen från våra gamla kvarter bland besökarna där. Men du har alltid varit mer av en dam än någon annan. Jag vill minnas att du insisterade på att sova i stärkta nattlinnen. Var det inte du som knyckte lite stärkelse från mammas tvättskrubb en gång?« Jennie slog handen för munnen. »Jo! Åh, det där hade jag glömt bort! Jag sa åt henne att jag skulle jobba som hennes assistent, men hon bara skrattade och pekade på dörren.« 19

»Jag tror inte att tvätterskor har assistenter«, sa Louisa, »även om jag själv alltid har fått hjälpa till. Tro det eller ej, men jag är riktigt bra på att stoppa kläder nuförtiden.« Louisa var hela tiden medveten om att Nancys gröna ögon iakttog dem och att hon tog in allt de sa. Hon undrade om hon verkligen borde anspela på Jennies allt annat än aristokratiska bakgrund inför Nancy, men Jennie var å andra sidan så pass oförmögen att förställa sig att det knappast kunde komma som en överraskning för flickan. Hur det än var så visade Jennie inga som helst tecken på att vara besvärad. »Så din mamma jobbar fortfarande?« sa Jennie med sympati i blicken. »Hur är det med din pappa? Klättrar han fortfarande upp och ner i skorstenar?« Louisa nickade vagt. Det här kändes inte som rätt tillfälle att förklara för henne att han hade gått bort bara några månader tidigare. »Vi brukade kalla dem mr Black och mrs White, minns du det?« De unga kvinnorna brast ut i skratt, med huvudet och axlarna tätt intill varandra, och för ett kort ögonblick var de återigen två skolflickor, med förkläden och tofsar i håret.

Ovanför dem började stjärnorna titta fram på den djupsvarta himlen, men de hade svårt att tävla med gatlyktorna. Bilar med bullrande motorer körde längs gatan. Det var inte lätt att tolka alla de tutsignaler som de gav ifrån sig; de lät likadant oavsett om förarna uttryckte otålighet i den långsamma trafiken eller igenkänning vid åsynen av en vän på trottoaren. Förbipasserande julhandlare stötte ihop med dem med sina överfulla kassar. Det gick inte att ta miste på deras irritation över de långsamt strosande unga kvinnorna som hejdade det annars så snabba flödet.

Jennie kastade en blick på sitt armbandsur och såg sedan sorgset på sin väninna. »Jag måste gå nu. Men snälla du, kan vi inte ses igen? Det är så sällan jag får träffa mina gamla väninnor …« Orden ebbade ut.

Mer behövde hon inte säga. »Gärna«, sa Louisa, »det skulle vara roligt. Du vet var jag finns – 20