JULIE PARSONS
EN SISTA SONDAG Översättning: Lars Ahlström
Copyright © Julie Parsons, 2017 Originalets titel: The Therapy House Bokförlaget Polaris, Stockholm Originally published in 2017 by New Island Books 16 Priory Office Park Stillorgan County Dublin Ireland Omslag av Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-002-8 www.bokforlagetpolaris.se
Till oss
Begynnelsen
Det var en söndag som domare John Hegarty dog. Söndagen den 7 juli 2013 för att vara exakt. Det var varmt. Senare på dagen skulle temperaturen komma upp i tjugosex grader, men redan klockan nio på morgonen när domaren drog ifrån gardinerna i sitt sovrum sken solen från en molnfri himmel och han kunde känna värmen stråla från den. Domaren behövde urinera. Han stod vid toaletten. Han väntade, urinen var en ynklig stråle svagt färgad av blod. Den var smärtsam. Hans åtta år yngre bror Liam hade sagt till honom att gå till doktorn. Det rådet struntade han i. Han blev färdig, spolade och gick bort till handfatet för att tvätta händerna. Han tittade på sig själv i badrumsspegeln. Han såg inte illa ut för en man som närmade sig de åttio. Han hade tappat håret, men det hade ju de flesta. Han hade inte lagt på sig mycket vikt, till skillnad från många andra. Han hade fortfarande sina egna tänder, tja, de som syntes. Han var klar i skallen, när det gällde vissa saker i alla fall. Om han blev tillfrågad kunde han citera långa stycken ur sina gamla juridikböcker, ordagrant. Han kom fortfarande ihåg domslut som han hade skrivit. Och självfallet kom han ihåg vittnesmål från de viktigaste rättegångarna han hade lett, nästan ord för ord. 9
Han gissade att det var prostatacancer. De flesta män drabbas ju av det förr eller senare. Men han tänkte inte underkasta sig förnedringen med en rektalundersökning. Han ville inte att någon hälften så gammal överbetald urolog skulle rota och peta där, och de skulle inte begränsa sig till bara hans rektum och hans penis. Han anade vad de skulle ställa för frågor och han hade inte för avsikt att besvara dem. Det angick ingen hur han levde slutfasen av sitt liv. Han kunde ta hand om sig, än så länge. Han klädde sig omsorgsfullt, som han brukade. Allting var rent i dag; gårdagens kläder låg i tvättkorgen. Fru Maguire skulle ta hand om tvätten på måndag. Ett vitt linne och en marinblå linneskjorta ovanpå det. Han tog på sig sina favoritbyxor i crèmefärgad bomull, ett par ljusgrå strumpor och sina nya Camper-skor. De gav hans nedsjunkna fotvalv stöd, men utan att vara fula och klumpiga som många billigare märken. Han betraktade sig själv i spegeln i sovrummet och drog åt bältet ett hål till. Han hade gått ner i vikt. Men vem kunde äta i det här vädret? Och han skulle inte äta något nu på morgonen. Han var gammaldags på det viset. Som sin farmor vars hus han nu ägde. Ingen mat innan mässan. Ingenting i magen innan nattvarden. Han hörde kyrkklockorna kalla. Han ville inte bli sen. Han gick nerför trappan. Väggarna var fyllda med målningar. Liam hade ett gott öga och i det avseendet hade domaren lytt hans råd. Han hade köpt förståndigt, irländska konstnärer, nittonhundratal. De hade ökat i värde allihop, fast det hade tärt lite på hans tillgångar. Han stannade och rättade till en abstrakt målning av Felim Egan, som han hade flyttat på för att täcka den platsen som blev tom när han sålde sin lilla Jack Yeats. Kontant affär. Inga frågor. Pengarna skulle lösa det problemet som nyligen hade upp10
stått. Ett felsteg ur hans förflutna. Domaren var inte alltför orolig. Genom åren hade han lärt sig att pengar löser de flesta problem. Ferdie, hans lilla svarta pudel satt och väntade vid ytterdörren. Domaren plockade upp hans koppel och knäppte fast det vid halsbandet. Han kontrollerade vad klockan var på golvurets dekorerade urtavla. Klockan tickade sakta, lugnt. Han tog sin stråhatt från hallbyrån, kontrollerade fickorna så nyckel, plånbok, telefon och glasögon var där. Plockade upp käppen med sin silverknopp och tillsammans gick han och hunden ut i solskenet. Han hade gått till samma kyrka när han var pojke, när han bodde hos sin farmor på helgerna och under sommarloven. Sedan han flyttade tillbaka hit hade han varit en regelbunden nattvardsgäst. Hunden väntade utanför, kopplet över räcket. Domaren satte sig på sin vanliga plats, fem rader ner. Han böjde knä framför altaret. Han satte sig, knäböjde och stod. Han bad, fick nattvarden och lämnade kyrkan, välsignad, syndfri, förlåten. Sedan frukost på hans favoritställe, ett kafé och vinbar på affärsgatan i närheten. Anthony, ägaren ler och vinkar in honom till hans bord längst in. En stor cappuccino och en pain au chocolat. En skål vatten till Ferdie. Domaren åt och drack njutningsfullt och läste söndagstidningen. Han tittade på de andra gästerna som kom och gick. De nickade och log och han nickade och log tillbaka. Han hörde hur de viskade. ”Du vet väl vem det är? Jurist, speciella brottsmål, högsta domstolen, pensionerad nu. Förtjusande man.” Innan han lämnade vinbaren köpte han en flaska sherry. I dag valde domaren Manzanilla. Hans granne, Gwen Gibbon och deras gemensamme vän, Samuel Dudgeon, skulle komma på en drink tidigt på eftermiddagen. Gwen älskade sherry och Samuel drack 11
vad som helst som man ställde fram. Han och domaren skulle spela Backgammon. Samuel skulle vinna. Samuel vann alltid. Men det brydde sig domaren inte om. De satsade lite medan de spelade. Små summor. Samuel skulle samla ihop sina vinster och stoppa dem i fickan. Domaren brydde sig inte om det heller. Sedan tog domaren och Ferdie en promenad längs vattnet. Domaren var trött. Han hade en ihållande smärta i sidan. Han vände om för att gå hem. Han skulle lägga sig och vila. Det var lugnt idag. De hade nyligen sålt huset bredvid. Byggarbetare hade börjat jobba där. Det var oväsen där i veckorna. Det störde hans sömn. Ferdie var orolig. Men på söndagen var lugnet där. Han skulle lägga sig ner, drömma och minnas. Han skulle njuta. Och senare skulle dörrklockan ringa. Han skulle stiga upp och gå ner. Han skulle öppna ytterdörren och hans liv skulle ta slut.
12
I slutändan fick Michael McLoughlin huset för avsevärt mindre än det begärda priset. Mäklaren hade sagt att det var många intresserade, och det var mycket folk där på visningen på lördagen. Men till och med han kunde se att de flesta inte egentligen var intresserade. De samlades i grupper och beundrade de vita eldstäderna i marmor och de utsirade kornischerna. Han såg också hur de förfasade sig över avsaknaden av ett ordentligt kök, fukten i källaren och fläckarna som spred sig i innertaket på vinden. Och gjorde en kalkyl på hur mycket det skulle kosta att ta ner mellanväggarna som hade delat upp de stora viktorianska rummen, och som fick huset att kännas som en institution. Och så var det en del som bara gick omkring, stannade och satte sig i de låga stolarna, blanka ögon, avslappnade i kroppen, omedvetna gester. Terapeuternas hus stod det på mässingsskylten bredvid den svartmålade ytterdörren. Samma grupp med terapeuter och psykoanalytiker hade haft sina mottagningar här i åratal. Och i många, många år hade de deprimerade, paranoida, ensamma och förtvivlade kommit till dem för att söka hjälp och tröst. Och nu kom de för att säga farväl. När McLoughlin äntligen fick nycklarna, efter månader av käbbel och förhandlingar medan körsbärsträden i den prydliga träd13
gården på framsidan blommade, tappade sina blommor, fick blad och bar frukt, stod han i hallen och lyssnade på huset. Knarranden, klickande, försiktiga suckar, en fluga surrade mot ett fönster, en kran droppade någonstans på övervåningen och ett lågt mummel av minnen. Alla berättelser. Förluster, avvisanden, ilska och smärta. Tårar som strömmade. Höjda röster. Och sedan förståelsens lugnande balsam. Accepterandet och självinsiktens balsam. Han såg sig om. Han gillade känslan huset gav honom. Det var lugnt och varmt. Det var fridfullt och beskyddande. Det skulle bli en bra plats att bo på. Raden med Viktorianska hus, grönskan framför, med bänkar av trä och en liten dunge silverbjörkar i var ände. Ett projekt, det var vad han behövde nu när han var pensionär. Något praktiskt. Han skulle restaurera det gamla huset. Det skulle bli en investering, inte bara ett hem. Och när han blev för gammal för det skulle han flytta ner i källaren och hyra ut resten. Han stängde dörren och gick nerför trappan. Han vände sig om och tittade. Solen glittrade i glaset, ett stort fönster i burspråket, ett mindre bredvid på övre våningen och ett till i hallen. Det var varmt i dag. Det kändes underligt med värmen efter den långa kalla vintern som hade dröjt sig kvar en bra bit in i maj, så inget hade vuxit. Inte ens den stora gräsmattan runt hans gamla hus i Stepaside hade visat livstecken. När han plockade fram gräsklipparen för att klippa den en sista gång innan han satte upp till salu-skylten, blev det knappt en säck full med gräs. Han hade trott att det skulle bli rena mardrömmen att sälja ett hus och köpa ett annat, men det blev det inte. Grannen med ridskolan hade mer än gärna tagit över hans trädgård. Ett hästsportcenter bland villorna, det var vad hon ville ha. Hans hus blev perfekt. Hon betalade det han begärde. Kontant. Det måste finnas pengar i hästar, tänkte han. Alla avgifter de tar, 14
och skattefritt. När det gällde det här huset så hade han fått syn på det bland bostadsannonserna i The Irish Times. Han hade klippt ut annonsen och omedelbart ringt till mäklaren. Han hade lagt ett lågt bud. De väntade sig mer, men han betalade kontant och det var kärva tider nu. Han gungade nycklarna i handen. Så låste han dörrarna, den svartmålade längst upp på granittrappan och den mindre röda, vid sidan, som ledde ner till källaren. Han drog igen grinden också. Den gnisslade högt och det klirrade om klinkan när han la ner den. Han tittade på klockan. Dags att bege sig till flygplatsen för att hinna med planet till Venedig. Han ställde väskan i bagaget. Vände sig om för att ta en sista titt på huset. Sedan körde han iväg. Resan till Venedig. Hans första. Det var ingen som hade berättat att det kunde regna så mycket. Markusplatsen var översvämmad, han var blöt om fötterna och klafsade fram på de upphöjda gångvägarna av trä. På jakt efter en otrogen make och hans flickvän. McLoughlin följde efter dem från fyrstjärniga hotell till tjusiga kaféer och sedan restauranger, från en bro över en kanal såg han dem kramas i en gondol. En bra sak: alla i Venedig hade en kamera eller en telefon. Klick, klick, tusen fotografier på kanaler, broar, torg och duvor. Inget misstänkt med att han tog dem på bar gärning. När de kramades och kysstes och drack cocktails. McLoughlin kunde mycket väl förstå att den yngre kvinnan var tilltalande. Den bedragna hustrun var i femtioårsåldern. Att föda fem barn hade gjort hennes midja vidare, tyngt ner hennes omfångsrika byst och utökat hennes stora bak. Oro för barnen och makens expanderande fastighetsföretag hade gett hennes djupa 15
rynkor i pannan och runt mun och ögon. Ilska och agg hade gett hennes röst en bitter ton. ”Den skitstöveln”, hade hon sagt till McLoughlin när de träffades för att diskutera jobbet. ”Den jävla skitstöveln. Det är inte den första. Men hon är den yngsta. Jag har fått nog, mer än nog.” Hon skakade på huvudet. ”Jag vill ut ur det här nu. Innan han gör konkurs. Det är på väg åt det hållet, det vet jag. Jag kan fortfarande läsa balansräkningen. Så jag vill ha det som är mitt innan allt går åt skogen.” Men Venedig, tja, McLoughlin var uttråkad. Efter en dag hade han de bevis han behövde. Men frun hade betalat honom att stanna där. Tre dagar och fyra nätter. Det kom mer regn. Maken och hans flickvän försvann in på sitt hotell. När McLoughlin satt utanför och väntade tänkte han. Om han bara hade vetat att det var så blött hade han tagit med sig sina gummistövlar. Han övervägde att köpa sig ett par men skorna var redan förstörda och gatuhandlarnas priser gjorde honom irriterad. Det också. Ingen hade sagt något om rövarpriserna där. Visst var det en vacker stad. Visst, den var unik. Visst, den var allt det. Men den var också ofattbart dyr. Han strosade planlöst omkring, smet in i portgångar för att undvika de värsta skurarna. Han fick ingen kläm på staden. Det fanns ingen logik, ingen rim och reson i planeringen. Smala gator och gränder snirklade runt och mynnade ut i sig själva. Smala remsor av kanaler dök upp och försvann och små broar reste sig plötsligt framför honom med besvärliga trappor och vändningar. Inte en bra plats om man sitter i rullstol, tänkte han tjurigt när han rundade ett hörn och då befann sig på ett torg, med en stor kyrka, vacker mot den grå himlen. Han var lockad att gå in, men det var kö, en grupp amerikanska tonåringar, bara iPhones och bländande vita tänder, så han gick vidare. 16
Det hade slutat regna och nu var det varmt. Svetten rann nerför ryggen på honom. Han korsade en liten kanal, knappt mer än ett dike, stenarna på bron var uthuggna och utsmyckade. Gatorna här var smala. Höga stenmurar med växter som hängde ut över dem. Järngrindar som gav spännande glimtar av innergårdar, tvätt på tork, en sparkcykel, en katt som sov i solen. Och sedan en kyrka till. Han tittade i sin guidebok och hittade dess namn, San Simeone Piccolo, en stor grön kupol, koppar gissade han, stentrappa upp till en portik med något som boken kallade korintiska kolonner. Han gick sakta upp mot de höga trädörrarna, förbi andra turister som stod i den skugga som byggnaden erbjöd. Men dörrarna var stängda. Han vände sig om. Canal Grande låg framför honom, full med båtar av olika slag som alla försökte få en plats vid kajerna. Och på andra sidan, en låg modern byggnad, breda trappsteg av betong som ledde upp till den. En titt till i guideboken bekräftade att det var järnvägsstationen, Stazione di Venezia, Santa Lucia. Han gick ner mot vattnet, letade efter bron, svängde åt höger och korsade den. Han stod stilla, knuffad och puffad av folk med resväskor på hjul. Sedan drog han ett djupt andetag och gick in genom de fläckiga glasdörrarna. Resan till Venedig. Hans första. Han stod på järnvägsstationen och tittade på avgångarna. Såg namnet han var ute efter. Bassano del Grappa. Ett namn han hade hört många år tidigare, en gammal vän på Special Branch som hade en bekant på Interpol hade berättat det. ”Bassano del Grappa” hade Dominic Hayes sagt. ”Det är där James Reynolds håller till. Min vän säger att den italienska polisen har koll på honom.” 17
James Reynolds. En torsdagsmorgon 1975. En rutinleverans med kontanter till ett postkontor i förorterna. Barnbidragsutbetalning. Värdetransporten hade lämnat pengarna och gett sig av. Inga problem. Men det stod en bil felparkerad vid trafikljusen. Polisman Joe McLoughlin gick mot den. En hagelbössa avfyras. Han dog omedelbart. James Reynolds. Så hette han. Mannen som dödade hans far. Alla tidningsrubriker. I många veckor efter begravningen satt de hemma och sörjde honom. Sedan skulle de gå vidare. Men de gjorde inte det. Ingen rättegång, ingen kompensation. Ingen rättvisa. För James Reynolds var försvunnen. Bassano del Grappa, namnet på tavlan. En liten stad vid foten av alperna. Turister på sommaren, handel på vintern. McLoughlin hade plockat fram sin gamla skolatlas. Hittat Venedig, vid adriatiska havet, omgivet av vatten på alla sidor, sedan lät han blicken röra sig norrut från det gröna som var Venetos lågländer till den ockrafärgade mer höglänta terrängen närmare alperna. Och där fick han syn på det, en och en halv centimeter bort, namnet på den där staden. Skulle han åka dit? Skulle han leta rätt på honom? Skulle han våga? Skulle han vara modig? Men av någon anledning gjorde han aldrig det. Han sköt upp det. Han väntade. På rätt tillfälle. Det skulle gå ett tåg om fem minuter. Ett plötsligt hugg i magen, och svetten igen, den här gången i pannan. Han stoppade euros i biljettmaskinen, hittade plattformen, klev ombord och sjönk ner på ett säte. Ett platt landskap rusade förbi. Byar med sina tegeltak och trädgårdar fulla med tomatplantor, sallad och fikonträd, vars frukter inte var mogna än och vinstockar, där de yppiga klasarna med lila druvor som snart ska smycka dem inte syntes än. Blommor också, 18
buketter med bougainvillea och hela fält med solrosor, deras gula ansikten vända mot himlen. Och på håll, mörktgrå berg med snöklädda toppar. De italienska Alperna, gissade han. När tåget stannade klev han av och gick in mot staden. Det var fuktigt och nedslående. Han gick längs en gata med en rad av träd, grenarna var klippta till en underlig paraplyform. ”Il Viale dei Martiri”, stod det på skylten. På var och en av trädstammarna satt ett litet inramat fotografi fastskruvat. Unga män, deras namn och samma datum. 26.9.1944. Han gick sakta, tittade på bilderna, sedan vek han av, nerför en brant backe, förbi några små torg, mot floden som rusade fram i en störtflod. ”Il Fiume Brenta”, stod det på skylten vid den trätäckta bron som korsade den. En underlig konstruktion, tänkte McLoughlin när han stannade för att titta på bilderna som var uppsatta på jättelika anslagstavlor. En förstörd bro, en förstörd stad. Förstörd många gånger, läste han, men mest nyligen under andra världskriget. Svårt att fatta, tänkte han, att den kan se så fin, lugn och vänlig ut nu. Allt våld, all förstörelse, men på något sätt snabbt glömt. Som problemen hemma. I det förgångna nu; ett nytt land. Och än en gång den där känslan i magen, svetten i pannan. Telefonsamtal regelbundet varje år. Talade med den inspektören som var ansvarig för utredningen. ”Vi glömmer inte de våra, Mick. Din far, var en av oss. Vi hittar den jäveln förr eller senare. Problemet är”, och där kom det en suck följt av en paus, ”Vi har inte tillräckligt med bevis. Vi kan inte få honom utlämnad, vi kan helt klart inte få honom dömd. Men …” en paus igen och nu var rösten plötsligt käck: ”Oroa dig inte du Mick. Vi tar honom. Förr eller senare.” Han stod på bron. Den var full med folk, trängsel. Han tittade 19
på ansiktena på de som passerade. Han kände inte igen någon. Han var hungrig, magen kurrade, det var länge sedan han åt sin frukost: cappucino och en kaka, vid disken på ett kafé alldeles vid Markusplatsen. Nu kände han sig lite yr, ur balans. Inte säker på vad han gjorde här. Vid änden av bron låg det en bar, den var byggd så den var en del av branten som stupade ner mot floden. Han kikade in genom fönstret. Det såg bra ut, lugnt, tomt. Han blev serverad av en vithårig man i brunt skinnförkläde. Ett glas lokalt öl, mörkt bröd och en tallrik salami, korv och ost som smakade rökt. Han åt snabbt. Så fick han syn på en svart pil på väggen och orden ”Museo degli Alpini” prydligt textat bredvid. Han ställde sig upp, torkade munnen, gjorde en gest åt kyparen och pekade på skylten. ”Sì, sì signore. Il museo, molto interessante, sì”, sa kyparen och nickade uppmuntrande. Nedervåningen var molto interessante. Om man var intresserad av krig, och det var McLoughlin. Om man var särskilt intresserad av de hemskheter som människor kunde göra mot varandra. Vilket McLoughlin i synnerhet var. Historien om Alp-regementet visades med gryniga svartvita fotografier som var uppsatta lite slumpmässigt på väggarna. McLoughlin lutade sig fram för att se bättre. Det var kroppar som hängde från träden längs vägen. I partizani löd bildtexten. McLoughlin kände igen platsen. Han hade sett den samma morgon. Träden, fotografierna och namnen. Och bredvid de här fotografierna var det mer om gli Alpini med sina kamrater, tyska soldater, vid den ryska fronten. Han arbetade sig hela vägen runt det lilla rummet. Nedanför fönstret slingrade sig floden fram som en jättelik grön orm, ljuset speglades i ytan och spelade i taket. Uniformer, blekta kakhibyxor 20
och skjortor, bälten och hölster, gevär och bajonetter, och granater visades upp på väggarna. En serie tablåer med krigsscener. Modeller av sköterskor som tog hand om sårade i ett fältsjukhus och soldater i en skyttegrav. Och musik. Sånger sjungna av kraftfulla mansröster. Han stannade till för att lyssna. Han kunde inte urskilja orden, men känslan var tydlig. Det här gör vi tillsammans. Vi slåss för fosterlandet och kommer att besegra de jäklarna till slut. ”Interessante, no?” sa kyparen från övervåningen. Han stod i dörröppningen med en dammvippa i handen. ”Sì, ja väldigt intressant”, McLoughlin pekade på fotografierna på soldater i Ryssland. Guidebokens italienska var uttömd ”De italienska soldaterna. De slogs med tyskarna?” ”Ja, allierade då.” Mannen ryckte på axlarna. ”Då stödde vi Mussolini. Men inte en del, nej. Partisanerna, de gömde sig i bergen runt staden och tyskarna fångade dem, tog ner dem och dödade dem, lät dem hänga från träden. Lät dem hänga som en varning.” Han pekade på bilden. Sedan på en annan tavla. ”Och en del var ännu modigare. Titta, se.” McLoughlin gick närmre. Ett fotografi av en ung man, ståtlig, kraftfull, i en hatt i distinkt Alpin stil med sin fjäder, och under bilden ett certifikat från Yad Vashem. Benedetto a Beni, stod det, har hedrats som en av de rättrådiga i landet för sitt mod att rädda förföljda judar under tiden för förintelsen. ”Tack”, sa han och log mot mannen, ”Jag uppskattar verkligen att ha fått se allt det här. Jag kommer från Irland. Vi deltog inte i andra världskriget. Vi var något som kallas neutrala.” ”Ja”, nickade mannen. ”Jag trodde du var från Irland. Din röst vet du.” Mannen vände sig mot trappan. ”Kom upp. Jag ska bjuda dig på en speciell dryck.” 21
Ljuset släcktes automatiskt när de lämnade källaren. Däruppe hade solen kommit fram och det hade slutet regna. Mannen plockade med några olika flaskor. ”Här”. Han sköt fram en. ”Det här är grappa. Mycket speciell. Den har smak. Fruktsmak. Du prova?” ”Väldigt stark, forte, fortissimo?” McLoughlin kunde se orden på noterna på det gamla pianot hemma. ”Sì, fortissimo, men vi dricker bara lite. Inte som ni irländare och er whisky.” Han hällde upp lite i ett litet glas. McLoughlin tog varsamt upp det. ”Smaka. Du gilla. Min vän, min irländska vän, han gilla.” Mannen log uppmuntrande. McLoughlin smuttade. Det kändes mjukt mot tungan. Han nickade. ”Det påminner lite om något vi gör hemma.” ”Poo-cheen”, sa mannen och uttalade det omsorgsfullt. ”Mycket bra.” Jimmy, min vän, ibland kommer hans vänner hit med lite.” Mannen fyllde på hans glas. ”Känner du Jimmy?” McLoughlin skakade på huvudet. Han smuttade lite till. Plötsligt kände han sig illamående. ”Titta.” Mannen plockade fram ett fotografi från bakom raden med flaskor. ”Hans vänner kom hit förra sommaren. Mycket viktiga personer. De skapade fred på Irland.” Han sköt bilden över disken. McLoughlin lutade sig fram för att titta. Han stoppade handen i bröstfickan och fumlade efter sina glasögon. Han avskydde att ha dem på sig, försökte glömma att han behövde dem, försökte låtsas att han kunde läsa utan dem. Men nu satte han på sig dem. Ansiktena var välbekanta. Han visste vilka de var. Alla visste vilka de var och vad de hade gjort. En del hade 22