I oxรถgat Ida Andersen
19-01 Polaris, I oxรถgat 14 feb.indd 3
2019-02-14 08:29
Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2019, Ida Andersen Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN : 978-91-7795-152-0 www.bokforlagetpolaris.se
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 4
2019-02-14 08:29
Till de arbetande människorna
19-01 Polaris, I oxĂśgat 14 feb.indd 5
2019-02-14 08:29
19-01 Polaris, I oxรถgat 14 feb.indd 6
2019-02-14 08:29
Det brinner en eld, han brinner så klar, han brinner i tusen kransar. Jag vill genom elden gå och med min käraste dansa. Traditionell folkvisa från Dalarna, även i Mor gifter sig av Moa Martinson
Va som än händer männskan, så finns dä sysslor, som tvonget ska uträttas. Wilhelm Moberg, Din stund på jorden
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 7
2019-02-14 08:29
19-01 Polaris, I oxรถgat 14 feb.indd 8
2019-02-14 08:29
Hur berget skulle föda oss alla berättat av mor Stina i Dalen
Fattigfolket från Krävan förde med sig en kväljande stank av sur kropp och hunger, men nu var skaran fulltalig. Likt skuggfigurer stapplade vi stelbent fram mellan gårdarna i Rislycke tills vi söder om Hjertagölen vek av österut. I Dåvedshults by möttes vi av flämtande facklor och rop, bultande och slammer från byggningen. Ingen gav dock akt på vår skara som drog förbi och styrde kosan norrut på Kungsvägen. Något nytt väntade där i fjärran. Det var så han hade sagt, vår komminister Landelius, med sin profetiska stämma. Fast ”i fjärran” hade han inte sagt, utan att något nytt hade anlänt till vår bygd. Och att alla skulle komma att bli välsignade av detta nya, ingen gudfruktig och arbetsam människa skulle gå lottlös. Sedan hade han kungjort att bärgningen skulle börja redan nästföljande vecka. Att platsen i förväg hade märkts ut så att vi skulle finna den. Och vi var många i jordkulorna, backstugorna och torpen som hade tagit hans ord för sanning. Att vi alla skulle få lön för mödan. En halv fjärdingsväg senare mötte oss dunkla träskogestalter från Kullas backstugor som tycktes om möjligt trasigare och eländigare än de våra. Hälsningar utbyttes om än inte med någon större hjärtlighet från vår sida. Vi var redan många som vi var. Nykomlingarna sökte med lena röster ställa sig in medan vi svarade enstavigt utan att sakta på våra steg. 9
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 9
2019-02-14 08:29
Men när vi surmulet tigit oss förbi Skärgöl, och ett rosenfärgat himmelsstråk hade luckrat upp det grå, uppfylldes vi alla av den skira morgonen. Och när vi hörde vårt klapprande som var vi ett enda mångfotat kreatur glömde vi bort vilka som kommit först, vilka som var nytillkomna, Rislycke eller Kulla. Komminister Landelius hade ju lovat att ingen skulle gå lottlös. Och vilka var vi att sätta näsan i vädret, tycka att vi var förmer än de ? Av ljuset fylldes våra mänskliga konturer ut, mestadels kvinnor och barn, till olika gråbruna skepnader. Jag hade tagit flera av mina korgar med mig och delat ut, ett par kvinnor bar dem i ok. Några släpade på spett. Över axeln på en av pojkarna guppade en järnskodd spade, och en klumpfotad gamling tyngdes av en korphacka. Efter ytterligare en halv fjärdingsväg sa någon att det gick en stig över mossen. Den skulle spara tid och föra oss rakt på målet. Nu uppstod oro och mummel i skaran. Mossen betydde våtmarker och någon nämnde salig Örbäcks-Lina som gått ner sig och inte stått att rädda, och en annan sa att torrskodd fot gick längst. Två hela veckor hade gått sedan senaste regnet, menades det i stig-lägret. Och vi skickar fram barnen som förtrupp och ser om det bär, ropade en kvinna från Kulla, men det förslaget fick genast mothugg. Egentligen ville väl ingen sinka sig men var och en hade sin uppfattning om bästa vägen. Kanske stod vår iver och vår girighet i vägen också, gjorde oss trätsjuka. Till sist höjde jag min röst och sa att genvägar alltid är senvägar, och efter detta hördes inga fler protester. Året var långt lidet och lönnar, aspar och björkar stod klädda i höstens alla färger, till och med ekarna i hagarna bar bruna krusiga blad. Men snart var det enbart furornas stammar som reste sig omkring vårt följe. Under våra fötter krasade torr lav, ljung och ris med skrumpna krösen på. 10
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 10
2019-02-14 08:29
Mellan tallarnas kronor förebådade morgonen hög himmel och en god arbetsdag. Och det var först nu, när solen började mjuka upp våra stela ryggar, som vi vågade känna det förväntans bloss som lyste i våra hjärtan och fann sin väg ut i samtal och skratt längs den kullriga stigen. En förväntan som brunnit i oss alltsedan komministerns ord ljudit från predikstolen. Orden som var ett löfte. Om ister i gröten och sovel till rovorna, torr vedbrand till spisen och kanske till och med skodon på våra barfotabarn. En tandlös gamling talade om smör, en mora om fläsket hon skulle köpa. Vi höll dessa bilder framför oss som en hägring. Ett bländverk som minde om de gyllene strålarna från molnen och glorian runt Kristusbarnet i kyrktaket. Den lyfte oss över jordgolv och stenig teg, högt över vår egen uselhet, enslighet och nöd. Berget skulle föda oss alla, hade Landelius sagt med förvissande stämma. I berget fanns den gnistrande stenen, den gnistrande framtiden. Det kom an på oss att bryta upp den. Och så trodde vi honom att vi nu knatade över mon på våra styva ben. Vi med våra tomma magar. Vi som var någorlunda arbetsföra och våra magerlagda krokbenta barn och barnbarn. För minsann och dar var vi inte med om något stort, vi som annars räknades minst av alla !
11
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 11
2019-02-14 08:29
Kapitel ett i vilket Sissel och Eskil kommer samman
I slänten bligade midsommarblomstren med sina violetta stånd, mellan lövträden skummade hundkexets skira spets och ännu kunde de förnäma liljekonvaljernas sista små klockor hittas i ekarnas skuggiga sänkor. I vägrenarna glänste smörblommor gyllene och frejdigt som om allt det gula förebådade ett trösterikt överflöd av smör. Johannes Döparens dag stod för dörren. Och mellan husen på Östregårdens stenlagda gårdstun dånade en högtidlig stämma : – Mitt namn skall vägleda er att till Guds ära vara fruktsamma ! Komminister Efraim Landelius höll just på att avsluta sin midsommarpredikan på förstugtrappen. – Efraim betyder fruktbarhet, viskade Fru Margareta till sin piga Sissel. Men lika mycket en uppmaning till byborna om barnalstring eller önskan om goda skördar var det den egna förnöjsamheten som ropats ut, ty ingen kunde undgå att se lyckan som högönskligt putade fram under komministerhustru Ebbas kjolar. – Varen fruktsamma på det att bygden skall blomstra och svälla av överflöd ! Sissel och systern Lovisa mötte varandras blickar och fick 12
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 12
2019-02-14 08:29
genast hålla för munnen. Komminister Landelius bukomfång kunde gott och väl mäta sig med hustruns, och var en återkommande källa till lustigheter systrarna emellan. Fru Margareta, deras matmor, hutade åt sina pigor med en sträng blick, samtidigt som de alla tre reste sig från bänken. Tillsammans med fru Margaretas dotter Elin flyttade de bänkarna intill långborden och började bära ut faten med mat, krusen med dryck samt bröd och ost. Husbönder och husfruar, pigor, drängar, barn och gamla som var komna från gårdarna i Rislycke slog sig ner medan det packades upp från korgar och knyten vad man hade haft med sig av förning. Mitt i det hela stod den majade stången. Komministern hade redan intagit sin plats vid ena bordets kortsida och var i färd med att stoppa in en linneduk innanför kragen. – Nu kommer di ! ropade Lovisa tvärs över bordet. Sissel såg också hon spelemännen med fela och trumma från Ekeberga by komma in på gårdstunet för att bistå med firandet. Hon blev varse hur filbunken skälvde när hon ställde ner det bräddfyllda fatet. Tittade sig sedan omkring tills hon fann honom. Ännu hade han inte satt sig ner, och såg nog inte hur ivrigt hennes blick sökte honom. Eskil med guldskägget och de rosiga kinderna. Nu kastade Sätesstugan en svalkande skugga över alla dem som till sist fick förpläga sig efter den långa dagen. Nu tyngde det i dem efter dagens arbete, i armarna som dragit ut breorna med räfsan, i fötterna som stegat över kullrig mark och i ryggarna som tänjts i skåregång efter lien. En tyngd som gradvis började lätta av måltiden och stånkorna till randen fyllda av spisöl som Sissel bistått fru Margareta med att brygga. En tyngd som sedan helt avbördades dem av lekarna, av danserna runt majstången som tog vid efter måltiden. 13
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 13
2019-02-14 08:29
Nu fick kvällens dis trädens alla blad att anta en silverskimrande ton. Himlens ljusa gråton omslöt allting som ett bolster. Och Eskils blick höll sig i Sissels med en envishet som fick henne att le inombords. Det bultade i henne, att inte försaka ögonblicket, att förnimma hans rörelser genom danserna, genom stegen. Att vara nära den kropp hon vant sig vid från stunder i arbete och fester i byn ; alla deras trätor och gnabb, hans skratt åt hennes retsamheter. Inhysingen från Krävan. Drängen, som blev husbonn Anders hantlangare i timrandet. Eskil reste hus men hon hade skapat det rum där de nu var, genom att hålla honom fäst i sin blick hela kvällen. I lekarna som lockade, polskorna som snurrade, i turerna fram och åter, i huden som blossade. Eskil, Eskil, Eskil. Hans ljusblå ögon som var som himlen själv, oändliga och dragande. Att det var så lätt. Men var det inte så när något var statt att bli till, att Gud och alla väsen bistod ? För inte kunde väl något illasinnat vara i tagen en dag som denna, till och med välsignad av komministern. Viss om sin sak kunde hon bortse från Lovisas trumpna glanande från kanten varje gång hon svängde förbi med Eskil. Var det ändå inte hon som var storasystern, hon som skulle gå före, bli gift först ? Och Eskils rosiga kinder, hans guldskägg som han brukade dra i och samtidigt se sådär illfundig ut, allt var henne till lags. En sådan man, axelbred och stadig som han blivit. Det var som om han hade växt till sig inför hennes åsyn. Någon som alltid funnits och varit henne och systern när, som en bror nästan. Kanske kände han sig besläktad med dem kommen som han var ur ett armod som tvingat honom att börja tjäna redan i barnaår precis som de. Nu hade hon honom i dansens virvlar. Och det sprängde i henne när hon märkte hur villigt hans kropp sögs med i 14
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 14
2019-02-14 08:29
svängarna. Det riktigt jublade inom henne när hon såg Lovisas krumma rygg lomma iväg upp mot pigloftet. Det var hon nu. Hon och Eskil. I timmarna som drog med sig ljuset över himlavalvet, när husfolken druckna drog sig tillbaka i mangårdshusen och drängfolket blev kvar på tunet. I det grågröna daggiga och det silvriga. I den allt större stillheten. Sissel visste vart hon skulle föra dem, hon dansade dem ut ur rummet hon skapat och in i nästa. In i Ekhagen bakom Södregården, bakom en av avsyningsekarna, den stora urålderseken. Nu fick den tjäna som vaktpost medan mörkret som föregick gryningen gömde dem för allas vetskap. Och Sissels armar slöt sig kring hans hals och Eskils händer sökte sig in under hennes kjol. Båda sjönk de ner på marken, ännu ljum av sommardagens värme. Kroppar som tryckte sig mot varandra, klamrade sig fast, medan de letade sig fram med händer och hud, allt mer brinnande och blint, tills Eskil fann vägen in i hennes mjuka våta och Sissels ben slöt sig runt hans rygg. Hon blev till fågelns vingar kring dem båda. Och detta var dem givet. Eskil reste sig häftigt upp efteråt. Sissel låg kvar men fick inte tag i den blick som varit hennes i flera timmars tid. Nu flackade den och snuddade vid hennes överkropp där kjolen rullats upp över magen. Där låg hon och brydde sig inte om att skyla låren, huden som nästan sken genom mörkret. Hon log men han tittade bort, vände sedan hastigt ryggen åt henne. Hon ropade efter honom. Med ens varseblev hon att marken var fuktig, kylan tryckte mot skulderbladen. Men det var likväl en salighet i kroppen, i att ligga kvar och låta skötet möta svalkan i nattluften. Hon 15
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 15
2019-02-14 08:29
hade velat vila med Eskil i denna salighet, behålla hans tyngd om sig. Låta honom värma dem båda, vara med henne i det som nu var deras. Hon smög uppför trappan till loftgången och in i den smala kammaren där hon och Lovisa sov sommartid, där de delade plats med både tinor och lårar. Hjärtat bultade mer än det brukade av att gå uppför trappstegen. Lovisa sov i halmen. På rygg låg hon, med händerna över de bara brösten och flätan som en lång vetelev ner över axeln. Det var omöjligt att hålla det inom sig, trots att Sissel förstod att hon borde. Hon ruskade systerns axel men var tvungen att ta i flera gånger, så hårt insnärjd i sömnen var hon. En rännil av saliv blänkte i mungipan när hon satte sig upp. Sömndrucken stirrade hon rakt ut i luften. – Ä de redan tid ? Det ä ju skumt än. – Det ä så nu. Eskil och ja ä fästefolk. Ja ville att du skulle vara den första å få veta. Lovisas blick var glanslös, det såg ut som om hon inte förstod. Och lögnen, som gled så lätt över läpparna. – Han har friat. Vi ska giftas. Du vet att ja alltid varit gla i han. Och nu ä det så. Lovisa slog undan Sissels hand som fortfarande låg på hennes axel. Hon lade armarna i kors framför brösten, nästan som om Eskil eller något annat karlfolk var där, som om en yttre köld fått henne i sitt grepp. I själva verket var det både kvavt och varmt i den lilla kammaren. Snabbt ryckte Lovisa åt sig särken och drog den över sig. – Lägg dej å sov nu. – Ä du inte gla då för min skull ? frågade Sissel med ögonen på skaft. – Å Eskil, ä han lika gla åt ’at som du ? Lovisa sjönk ner i halmen igen, gjorde sig så smal hon 16
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 16
2019-02-14 08:29
kunde genom att ligga rakt utsträckt på höften och trycka ansiktet in mot väggen. Sissel nynnade tyst ”de fagra blomsterängar och åkerns ädla säd” medan hon släppte ner kjolen på golvet, knöt upp livstycket, tog det av sig och flätade ur banden hon hade i håret, ”giv kärlekseld i hjärta, men dämpa lustens brand”. Till sist flätade hon håret, då var också psalmen slut. Därefter kröp hon ner bredvid systern, lade armen om henne för att bättre få plats. Lovisa skakade av sig den, stötte sedan iväg hela henne med en hård knuff. Trots det kände Sissel hur systern genomfors av krampartade snyftningar och hörde hur hennes andetag täpptes igen av snörvlingar. Vad var det som ändå fick mungiporna att dra i kinderna tills det nästan krampade i käken ? Försiktigt pillade hon ner fingret mellan låren och luktade sedan på det. Den doften fick henne att somna med en visshet i sig. En stolthet. Eskil hade anat hennes blick på honom, hur den ville något. Den var som en knivspets i ryggen när han vände sig om och knöt ihop byxorna, med ens klar och nykter. ”Eskil, går du ifrån mig ?” hörde han medan han avlägsnade sig. Medan fukten föll över ängarna, hängde på grässtråna i bukiga droppar. Men stegen hem var bestämda genom det daggvåta gräset. Tömd på allt kom han fram till Tuve göl. Till Tuvetorpet som han kallade det för sig själv, trots att det ännu inte var stort mer än några halvresta timmerväggar med öppning för dörr. Tömd på alla tankar och allt som han hållit för heligt sjönk han in i en tung sömn. Spratt upp några timmar senare och visste att detta aldrig fick ske igen. Han tog sig upp ur fällarna och satte knäna mot jordgolvet, bad så innerligt han kunde : Fader vår, som är i himlen, helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike : Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag: Och förlåt oss våra 17
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 17
2019-02-14 08:29
skulder, såsom ock vi förlåte dem oss skyldige äro. Och inled oss icke i frestelse ; utan fräls oss ifrån ondo. Flera gånger och med hög röst upprepade han de sista raderna tills han kände ångern i sitt hjärta och grät därtill. Tänkte på Anders Perssons goda blick gjorde han i det ögonblicket, inte Guds som väl aldrig någon levande skådat ? Och förstod då att han var förlåten. Och att han till minne av sin älskade husbonn skulle klara att vara ståndaktig. För att han hade husbonn Anders att tacka för allt. Från allra första dagen hade han känt att husbonn sett till honom, som om han förstått hur utsatt han var, och oskyddad. Redan den första kvällen hade han blivit satt på en låg pall med husbonns ben som höga trädstammar intill sig. Husbonn hade med lågmäld röst börjat läsa ur den stora bibeln i knäet. Hans grova finger följde raderna medan rösten manade fram ord och bilder. Ord om förtröstan, människokärlek och gudsfruktan lade sig värmande om honom medan sidorna frasande vändes. Då och då landade husbonns hand på hans hjässa, en tyngd som strök genom hans hår. När ögonen höll på att falla ihop steg Jesus fram ur eldens susande, svävade omkring som en ljus och vänlig ande i rummet. Han hade vaggats till sömns av all denna vänlighet och på detta sätt fostrats in i husbonns kärleksfulla hägn. Först efter bönen klev han i byxorna och skjortan. När han kom ihåg träskorna som gapande tomma stod kvar där de lämnats för dansens virvlar sög något oförklarligt i magtrakten, något som minde om Sissels stjärnetindrande ansikte. Och inled oss icke i frestelse ; utan fräls oss ifrån ondo.
18
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 18
2019-02-14 08:29
Kapitel två i vilket Sissel och Eskil har ett avgörande möte
Också denna kväll stod hon vid den vanliga platsen, lyssnade, spejade. Hon knöt upp hårbandet och släppte ner flätan, lade den framom axeln, gick några steg in på stigen, men tänkte att det var bättre att stå ute på kyrkvägen och vände tillbaka. Fram och tillbaka, likadant varje kväll. Varje kväll de senaste veckorna. Hon kunde inte fort nog få färdigt mjölkningen och släppa ut korna igen. Och varje kväll tog hon på sig att valla dem genom fägatan, sa åt Lovisa att stänga om hönsen. Tog omvägen hem och ställde sig där stigen tog av från kyrkvägen, längre vågade hon inte gå. Hon stirrade ömsom in mot stigen och ömsom ner mot kyrkvägen, som om hennes stirrande skulle förmå bilden hon hade på näthinnan att anta kroppslig form. Hon lyssnade intensivt som för att få trampande steg att närma sig, men varje kväll var trädens sus och skällkons brutna klang allt som hördes. Hon flätade upp flätan och skakade ut håret helt. När hon stoppade ner hårbandet upptäckte hon att förklädesfickan var full av boss och vrängde hastigt ut och in på den. Den ljusa halmen lyste mot det mörka upptrampade underlaget, det såg skräpigt ut. Medan hon med tårna försökte fösa in halmresterna bland tuvorna hörde hon raska steg närma sig bortifrån Södregården. Hjärtat tog till att banka ända uppe i halsen och lika överraskande gick det som en stöt mellan 19
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 19
2019-02-14 08:29
benen : Eskil, Eskil, när hon vände sig om och såg honom komma gående längs kyrkvägen, barfota och med en skinnsäck över axeln. – Det va en massa … halm å boss … visste inte var ja skulle göra av ’at, sa hon och förstod försent hur dumt det måste låta. – Guds fred, Sissel. Han hade stannat framför henne. Och hon med utsläppt hår, vad skulle han tänka om henne ? – God afton, sa hon med tjock röst och förmådde inte se honom i ögonen. Av någon anledning neg hon, och ångrade genast det också. Aldrig hade hon väl nigit för Eskil, som hon mest av allt hade betraktat som en bror. Eskil såg på henne med en blick som inte sa henne just någonting. Svettiga hårtestar stack fram under mösskanten. – Ä du kommen från Södregården ? fick hon ur sig. – Har just gjort kväller. – Va hade dom dej te å göra nu ? – De va linbastan … skulle repareras. Eskil tog av sig mössan och drog med ärmen över den blanka pannan. Sissel tog vid : – Jo, det står ju inte på förrän de ä dags. De ä två veckor sen nu det gick i blom så ett par veckor te … Fortfarande stod han med mössan i ena handen. Sissel fiskade efter hans blick som skevade in mot skogen, kammade samtidigt med fingrarna genom håret, det utsläppta. Skakade alltihopa bakåt i ett stort svall. – Jo, varmt ä de men de ä en fin kväll i alle fall … Han tryckte tillbaka mössan på huvudet. – Nä, dags å gå. Han skuffade till med axeln och skinnsäcken lade sig tillrätta med ett dämpat skrammel. 20
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 20
2019-02-14 08:29
– Eskil … Han hade redan vänt henne ryggen men hejdade sig i steget. – Ja tar följe med dej en bit, så kan vi språkas vid. Igen kände hon hur rösten tjocknade och skar sig men hon var tvungen, kunde inte låta honom gå utan vidare nu när hon äntligen träffat på honom. – Språka sär du ? – Vi sågs ju inte sen, etter … i missomras. – Nä så ä de, mumlade han och började gå igen. – Ja har som tänkt på dej … å … Hon smekte med rösten och grep tag under hans arm, ville komma nära men fick kämpa för att hålla jämna steg med honom. – … å velat råka dej igen. – Ja har haft dagsverken. Samtidigt som han tog ut stegen lösgjorde han sig från hennes armkrok. Som om hon var ett skinn han vred sig ur vid ömsningen. – Så de va gott å få se dej ikväll, fick hon ur sig mot hans rygg. Nu småsprang hon efter honom. Hans ryggtavla med den slitna skinnsäcken svarade henne inte. Hans fötter tog hårdare spjärn mot marken, fotsulorna trampade allt hastigare. En stund gick de så, han framför, med målmedvetna, bestämda och långa steg, hon bakom, på snabba fötter som snubblade på den okända stigens gropar och stenar. Hon blev alltmer andfådd men något började också koka i henne. Vad trodde han egentligen, att han bara kunde försvinna ur hennes liv ? Lämna henne ? – Eskil ! Hon sprang ikapp och ryckte honom i armen. Nu var han väl ändå tvungen att hålla opp. Och nu såg han på henne med sina lugna ögon, nu stod 21
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 21
2019-02-14 08:29
här den Eskil hon var glad i. Äntligen såg han på henne. Med stadig blick, hans himmelsblå. Hon flätade in sina fingrar mellan hans. Hans hand var het och lite fuktig. Igen kände hon det där böljandet i skötet, en värme som fortplantade sig upp genom ljumskarna, ner i låren. Eskil, Eskil. – Du å ja, vi måste talas vid, sa hon. – De som var då …, sa han. – Den natten … ja, svarade hon. Hon kramade hårdare om hans fingrar, kände de kantiga, torra valkarna mot sin handflata. – Det var fel de du gjorde, fortsatte han. – Hur kan de va fel ? … Å du … – De kommer inte hända mer. – Ja trodde ju … att du också … Han drog sig ur hennes grepp. Skakade på handen som om den blivit kladdig. Han såg henne fortfarande i ögonen men nu var blicken mörk, hätsk. – Gå hem nu. – Men … ä du inte gla i mej, då ? – Du vet att de va orätt. – Va de bara mitt fel då. Du själv då ? – Ja sär det inte igen. Gå nu ! ! De sista två orden ekade in i skogen. Så vände han tvärt om. Hennes tårar hade hunnit torka när hon tassade in i den mörka pigkammaren och tyst plockade av sig kläderna. Lovisa makade sig åt sidan med en gång. – Du kommer hem senare för var kväll, sa hon. Lovisas röst skar i Sissel, krasade sönder den tysta natten. – Ä du vaken än ? – Snart kommer du väl inte hem alls. – Nä, de kan hända. Så blir de ju … när en blir gift, sa Sissel och försökte låta självklar. 22
19-01 Polaris, I oxögat 14 feb.indd 22
2019-02-14 08:29