Mischling

MISCHLING

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 1

2017-10-25 11:20

Originalets titel: Mischling Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © 2016 by Affinity Konar Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck Printed in Germany 2017 ISBN: 978-91-88647-02-3 www.bokforlagetpolaris.se

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 2

2017-10-25 11:20

MISCHLING Översättare Cecilia Berglund Barklem

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 3

2017-10-25 11:20

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 4

2017-10-25 11:20

Till Philip och till min familj

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 5

2017-10-25 11:20

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 6

2017-10-25 11:20

Mischling / misch·ling /, halvjude; blandras.

Använt av Tredje riket för att nedvärdera en person av delvis judisk härstamning.

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 7

2017-10-25 11:20

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 8

2017-10-25 11:20

DEL ETT

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 9

2017-10-25 11:20

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 10

2017-10-25 11:20

STASHA KAPITEL ETT Värld på värld

Vi skapades en gång. Min tvilling Pearl och jag. Eller, för att vara exakt, Pearl bildades och jag klövs från henne. Hon satte sin prägel på livmodern; jag kopierade hennes signatur. I åtta månader flöt vi omkring bland snöfallet i fostervattnet, två rosiga vantar som vilade mot vår mors mjuka inre. Jag kunde inte föreställa mig något mer storslaget än den livmoder vi delade, men när våra hjärnors byggställningar hade stelnat till elfenben och mjältarna var fullbordade, ville Pearl se världen där bortom. Och så, med nyfödd djärvhet, spottade hon ut sig ur vår mor.

Trots att hon var prematur, var Pearl en utpräglad skojare. Jag tröstade mig med att hon nog bara bluffade igen; hon skulle säkert snart komma tillbaka och skratta åt mig. Men när Pearl aldrig återvände, tappade jag andan. Har du någonsin behövt leva med din bästa sida på drift, på ett avstånd bortom ditt förstånd? Om så är fallet, känner du säkert till hur farligt det är. När jag hade tappat andan följde hjärtat efter, och hjärnan härjades av otänkbar feber. I min fosterskära nakenhet ställdes jag inför sanningen: utan henne skulle jag bli en kluven och usel varelse; en människa oförmögen att älska.

Det var därför jag tog rygg på min syster och tillät läkarens händer att dra mig ut och slå mig på stjärten och hålla mig upp mot ljuset.

Det är värt att säga att jag aldrig grät när allt rämnade och jag ställdes 11

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 11

2017-10-25 11:20

inför denna oönskade övergång. Inte ens när våra föräldrar struntade i min önskan om att också få heta Pearl.

Istället blev jag Stasha. Och när födelsens vedermödor var över, steg vi in i en värld med familj och piano och bok, förunderliga dagar, sällsamt skimrande i sin skönhet. Vi var så lika – vi älskade att kasta ner kulor på kullerstenarna och titta i kikaren efter dem när de rullade nerför backen, bara för att se hur långt de små liven kunde ta sig.

Den världen, sprängfylld av häpnadsväckande saker, tog slut den också. Det gör de flesta världar.

Men det ska du veta: det fanns en annan värld också. Vissa säger att det var den världen som präglade oss mest. Jag ska säga att de har fel, men just nu vill jag bara berätta att vi steg in i den världen under vårt tolfte levnadsår, när vi satt hopkrupna bredvid varandra längst bak i en boskapsvagn.

Under den resan på fyra dagar och fyra nätter tog vi till alla knep som Mamma och Zayde kom på för att överleva. Som vårt enda levebröd skickade vi en lök mellan oss och turades om att slicka på dess gula skinn. Som nöje lekte vi en lek som Zayde hittade på åt oss, en lek som hette klassifikationen av levande varelser. Det är charader av levande varelser, och de andra måste säga art, släkte, familj och så vidare, hela vägen tills man har innefattat ett helt rike i all dess prakt.

Vi fyra gick igenom så många levande varelser i boskapsvagnen; vi formade oss från björn till snigel och tillbaka igen – det var viktigt, underströk Zayde med en röst sprucken av törst, att vi ordnade universum utifrån vår allra yttersta, särdeles mänskliga, förmåga, och när boskapsvagnen äntligen stannade, stannade också jag mitt i en charad. Så som jag minns det, var jag i färd med att övertyga Mamma om att jag var en amöba. Det är möjligt att jag faktiskt höll på att visa någon annan levande varelse och att jag minns det som en amöba bara för att jag kände mig så liten just då, så genomskinlig och ömtålig. Jag är inte helt säker.

12

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 12

2017-10-25 11:20

Jag skulle precis erkänna mig besegrad när boskapsvagnens dörr öppnades.

Ljuset som strömmade in var så skrämmande att vi tappade löken i golvet, och den rullade ner på perrongen, en stinkande och halväten måne som stannade vid en vakts fötter. Jag kan föreställa mig att han såg äcklat på den, jag vet inte – han höll en näsduk för näsborrarna och nös fler gånger, och när nysningarna slutade lät han sin stövel skugga den pyttelilla globen som en solförmörkelse. Löken grät när han krossade den, tårarna blev till ett bittert mos. Sedan fortsatte han fram mot oss, och vi skyndade att gömma oss inne i tryggheten inuti Zaydes rymliga rock. Trots att vi hade växt ifrån Zayde som gömställe för flera år sedan, krympte vi av rädsla, och vi förvrängde oss inne i fodret intill hans avmagrade kropp och förvandlade vår farfar till en knölig varelse med många ben. Vi satt och blinkade inuti vårt gömställe. Sedan hörde vi ett ljud – stamp, släp – vaktens stövlar stod precis framför oss. »Vad är du för insekt ?« frågade han Zayde och piskade vart och ett av de flickiga benen som stack fram under rocken med en käpp.

Knäna sved. Sedan slog han Zayde på benen också. »Sex ben ? Är du en spindel ?« Det var tydligt att vakten inte hade någon riktig kännedom om levande varelser alls. Han hade redan begått två misstag. Men Zayde brydde sig inte om att påpeka att spindlar inte alls är insekter och att de faktiskt har åtta ben. Zayde brukade gilla att komma med lekfulla, klingande korrigeringar, eftersom han gillade att ge fakta den upprättelse de förtjänade. Men på det stället – där var det för farligt att visa att man kunde för mycket om varelser som krälade eller som ansågs mindre värda, annars kunde man beskyllas för att ha alltför mycket gemensamt med dem. Vi borde ha förstått att vi inte skulle ha förvandlat vår farfar till en insekt. »Jag ställde en fråga«, envisades vakten och slog oss över benen igen med käppen. »Vilken sort ?« 13

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 13

2017-10-25 11:20

På tyska radade Zayde upp fakta: han hette Tadeusz Zamorski.

Han var sextiofem år gammal. Han var polsk jude. Han slutade där, som om allt var sagt.

Och vi ville fortsätta för honom, vi ville ge vakten alla uppgifter om vår farfar: Zayde var före detta professor i biologi. Han hade undervisat på olika universitet i årtionden, men var expert på många saker. Om man ville veta mer om dikters innandömen, var han rätt person att fråga. Om man ville veta hur man gick på händer eller hitta en särskild stjärna, så visade han. Med honom såg vi en gång en regnbåge som bara var röd, såg den grensla ett berg och ett hav, och han skålade ofta till dess minne. För outhärdlig skönhet ! utropade han, och ögonen svämmade över av tårar. Han var så förtjust i att skåla att han gjorde det helt urskiljningslöst, vid varje tillfälle som bjöds.

För morgondopp ! För lindarna vid grinden ! Och på senare år var det här den vanligaste skålen: för den dag min son återvänder, vid liv och som han alltid varit !

Men hur mycket vi än ville, sa vi inget om de sakerna till vakten – informationen fastnade i halsen, och vi hade ögonen fulla av tårar på grund av lökens död. Tårarna var lökens fel intalade vi oss, inget annat, och vi torkade bort dropparna så att vi kunde se vad som försiggick genom hålen på Zaydes rock.

Inringade av de trasiga skottgluggarna såg vi fem figurer: tre små pojkar, deras mor och en man i vit rock som stod med en penna över ett litet anteckningsblock. Pojkarna fängslade oss – vi hade aldrig sett trillingar förut. I Lodz hade det funnits två till flickor som var tvillingar, men trior hade vi bara läst om i böcker. Vi var visserligen imponerade över deras antal, men vi överträffade dem i likhet. De hade lika mörka lockar och ögon, lika spinkiga kroppar, men de hade alla olika uttryck i ansiktet – en kisade mot solen, medan de andra två rynkade pannan, och de blev lika varandra först när mannen i vit rock lade godis i handflatan på dem alla tre.

Trillingarnas mor var inte som de andra mödrarna från boskapsvagnen – hon hade prydligt stoppat undan sin oro, och hon stod lika 14

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 14

2017-10-25 11:20

stilla som en klocka som hade stannat. Hon svepte tveksamt med handen över sönernas huvuden, som om hon inte längre hade rätt att röra vid dem. Mannen i vit rock var inte lika tveksam.

Han var en skrämmande figur med skinande, svarta skor och mörkt, lika välputsat hår, med ärmar så stora att tyget böljade som vingar när han lyfte armen, och han tycktes uppta en alldeles för stor del av himlen. Han var stilig som en filmstjärna och hade smak för dramatik; ansiktet riktigt pöste av välvillighet på det mest utstuderade vis, som om han var angelägen om att alla skulle veta hur obeskrivligt vänligt inställd han var mot oss alla.

Mamman och mannen i den vita rocken bytte några ord. Det verkade vara ett trevligt ordbyte, även om det mest var mannen som pratade. Vi önskade att vi kunde höra samtalet, men jag antar att det räckte att se det som hände härnäst: mamman drog handen över det mörka molnet på trillingarnas hår och sedan vände hon ryggen till och lämnade pojkarna med mannen i vit rock.

Han var doktor, sa hon medan hon gick iväg med steg som nästan svek. De skulle få det bra, hade han försäkrat, och hon såg sig inte om.

När vår mor hörde det, flämtade hon till och gav ifrån sig ett litet pip. Sedan började hon dra i vaktens arm. Vi blev förbluffade över hennes mod. Vi var vana vid en skakig mor, en som alltid darrande gjorde beställningar hos slaktaren eller gömde sig för tvätterskan. Det var som om det rann omkring pudding i ådrorna på henne som fick henne att dallra nervöst, speciellt sedan Pappa försvann.

I boskapsvagnen hade hon lyckats hålla sig stadig genom att rita en vallmo på träväggen. Pistill, blomblad, ståndare – hon ritade med en märklig koncentration, och när hon slutade rita bröt hon ihop. Men på perrongen hade hon upptäckt en ny fasthet – hon stod stadigare än vad en utsvulten och utmattad människa någonsin borde göra.

Var det musiken som bar ansvaret för detta ? Mamma hade alltid älskat musik, och det här stället myllrade av glada toner; de nådde oss inne i boskapsvagnen och drev oss ut med oroväckande munterhet.

15

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 15

2017-10-25 11:20

Så småningom skulle vi lära oss vad bluffen innebar och akta oss för den festliga melodin, eftersom den bara närde lidande i sitt sköte.

Orkestern hade som uppgift att föra alla som kom hit bakom ljuset.

De blev tvingade, dessa musiker, att ägna sin talang åt att snärja de aningslösa, att övertyga dem om att de hade kommit till ett ställe som inte helt saknade mänsklighet och skönhet. Musiken – den lyfte de ankommande massorna, den flöt bredvid dem medan de gick in genom grindarna. Var det därför Mamma kunde vara så djärv ? Det skulle jag aldrig få veta. Men jag beundrade hennes mod. »Är det bra här – att vara dubbel ?« frågade hon vakten.

Han nickade åt henne en gång och vände sig till doktorn, som satt på huk i dammet för att tala öga mot öga med pojkarna. Det såg ut som om de fyra hade en riktigt hjärtlig pratstund. »Zwillinge«, ropade vakten. »Tvillingar !« Doktorn lämnade trillingarna med en kvinnlig assistent och tog några stora kliv genom dammet med sina skinande stövlar bort till oss. Han var hövlig mot vår mor och tog henne i handen när han talade till henne. »Har du speciella barn ?« Ögonen var vänliga, såvitt vi kunde se.

Mamma skiftade tyngden från sida till sida och tycktes plötsligt ha krympt. Hon försökte dra tillbaka handen från hans grepp, men han höll fast den, och började sedan stryka henne över handflatan med sina handskbeklädda fingertoppar, som om den var en skadad men lättröstad varelse. »Bara tvillingar, inte trillingar«, sa hon ursäktande. »Jag hoppas att det räcker.« Doktorn skrattade så högt och utstuderat att det ekade i vår grotta inne i Zaydes rock. Det var en lättnad när det klingade av så att vi kunde höra Mamma pladdra på om vår förträfflighet. »De talar lite tyska. Deras far har lärt dem. De blir tretton i december. Duktiga på att läsa är de, både två. Pearl älskar musik, hon är snabb, praktisk, dansar. Stasha, min Stasha« – Mamma tystnade, 16

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 16

2017-10-25 11:20

som om hon inte riktigt visste hur hon skulle beskriva mig och förkunnade sedan – »hon har livlig fantasi.« Doktorn lyssnade intresserat och bad oss att komma ut till honom på perrongen.

Vi tvekade. Det var bättre i den tunna luften inne i rocken. Där utanför blåste en olycksbådande grå, eldslickad vind, och en svedd lukt underströk den; gevären kastade långa skuggor och hundarna skällde och dreglade och morrade som bara hundar avlade för grymhet kunde göra. Men innan vi fick chansen att dra oss ännu längre in drog doktorn isär gardinerna på rocken. Vi blinkade mot solljuset.

En av oss morrade. Det kanske var Pearl. Antagligen var det jag.

Hur var det möjligt ? sa doktorn förundrat, att slösa bort dessa perfekta drag på sådana buttra miner ? Han drog ut oss, sa åt oss att snurra runt ett varv och fick oss att stå rygg mot rygg så att han kunde uppskatta hur på pricken lika vi var. »Le«, beordrade han.

Hur kom det sig att vi lydde just denna befallning ? För Mammas skull, antar jag. Det var för hennes skull vi flinade, och paniken lyste i ögonen på henne medan hon klängde sig fast vid Zaydes arm, och två svettdroppar trillade ner för pannan. Jag hade undvikit att titta på vår mor ända sedan vi klev på boskapsvagnen. Istället hade jag tittat på vallmon som hon höll på att rita; jag koncentrerade mig på blommans ömtåliga ansikte. Men någonting i det falska uttrycket fick mig att förstå vad Mamma hade blivit: en vacker men sömnlös nästan-änka vars personlighet hade falnat. Hon som en gång hade varit den prydligaste av kvinnor var nu fördärvad; dammet strimmade kinden, silkeskragen låg slapp. Matta juveler av blod klamrade sig fast i mungiporna där hon hade gnagt sönder dem av oro. »Är de mischlinge ?« frågade han. »Vilket gult hår !« Mamma drog i sina mörka lockar, som om hon skämdes för deras skönhet, och skakade på huvudet. »Min man – han var ljus«, var allt hon fick fram. Det var det enda svar hon hade åt folk som frågade om våra färger och envisades med 17

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 17

2017-10-25 11:20

att undra om vi hade blandat blod. Med åren hade vi fått höra det mer och mer, det där ordet – mischling – vilket hade fått Zayde att hitta på leken klassifikationen av levande varelser åt oss. Ni ska inte bry er om de där Nürnberg-dumheterna, brukade han säga. Han sa att vi inte skulle bekymra oss om deras prat om blandraser, korsgenetik, om kvartsjudar och släktskap, om dessa bisarra, förhatliga prover som försökte dela upp vårt folk ner till den sista blodsdroppe och äktenskap och religionstillhörighet. När ni hör det ordet ska ni tänka på variationen hos alla levande varelser. Håll modet uppe, för att hedra den.

Jag förstod då, när jag stod där framför doktorn i vit rock, att hans råd skulle bli svårt att följa framöver, att vi befann oss på ett ställe som inte brydde sig om Zaydes lekar. »Visst är det konstigt med gener ?« sa doktorn.

Mamma, hon försökte inte ens föra det samtalet med honom. »Om de skulle följa med er«, sa hon utan att se på oss, »när får vi träffa dem igen ?« »På er sabbat«, lovade doktorn. Och sedan vände han sig mot oss och kommenterade oss entusiastiskt – så underbart att vi talade tyska, sa han, så härligt att vi var blonda. Han tyckte inte att det var lika härligt att vi hade bruna ögon, fast det, sa han åt vakten, kunde bli användbart – han lutade sig ännu närmare för att inspektera oss, sträckte ut en handskbeklädd hand för att stryka min syster över håret. »Så det är du som är Pearl ?« Handen gled genom lockarna alltför lätt, som om den hade gjort det i åratal. »Det där är inte Pearl«, sa jag. Jag tog ett kliv fram för att skydda min syster, men Mamma drog bort mig och sa åt doktorn att, visst, det där var Pearl. »Så de gillar att luras ?« Han skrattade. »Säg mig, vad är hemligheten – hur vet ni vem som är vem ?« »Pearl kan sitta stilla«, var allt Mamma sa. Jag var tacksam för att hon inte broderade ut våra olikheter. Pearl hade en blå hårnål. Min var röd. Pearl talade i en jämn ström. Jag talade snabbt, stötvis, med 18

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 18

2017-10-25 11:20

gåtfulla pauser. Pearls hud var blek som en knödel. Min sommarhy var fläckig som en häst. Pearl var helt igenom flicka. Jag ville vara helt igenom Pearl, men hur mycket jag än försökte, kunde jag bara vara mig själv.

Doktorn lutade sig över mig så att vi stod ansikte mot ansikte. »Varför ljuger du ?« frågade han. Återigen skrattade han, med en gnutta förtrolighet.

Om jag hade varit ärlig skulle jag ha sagt att Pearl var – i mitt tycke, den svagare av oss två, och att jag trodde att jag kunde beskydda henne om jag blev henne. Istället gav jag honom en halvsanning. »Ibland glömmer jag bort vem jag är«, sa jag dovt.

Och det är nu jag inte minns längre. Det är nu jag vill föra sinnet tillbaka och under, förbi lukten, förbi dundrande stöveltramp och dunsande resväskor, till något som kunde likna ett farväl. För vi borde ha sett när våra nära och kära försvann, vi borde ha kunnat se när de lämnade oss, borde veta det exakta ögonblicket när vi miste dem. Om vi ändå hade sett deras ansikten vändas bort från oss, en glimt av ett öga, en kinds rundning ! Ett ansikte på väg att vändas bort – det skulle de aldrig ge oss. Men ändå, varför kunde vi inte ha fått en syn att ta med oss, av deras ryggar, bara deras ryggar medan de försvann bort, bara det ? Bara en glimt av en axel, en gnutta ullkappa ?

Vad skulle jag inte ha gett för att se Zaydes hand hänga tungt längs sidan – för Mammas fläta som lyftes av vinden !

Men i våra nära och käras ställe stod bara denne man i vit rock, Josef Mengele, samme man som under sina många år som gömd skulle bli Helmut Gregor, G. Helmuth, Fritz Ulmann, Fritz Hollman, Jose Mengele, Peter Hochbicler, Ernst Sebastian Alves, Jose Aspiazi, Lars Balltroem, Friedrich Edler von Breitenbach, Fritz Fischer, Karl Geuske, Ludwig Gregor, Stanislaus Prosky, Fausto Rindon, Fausto Rondon, Gregor Schklastro, Heinz Stobert, och doktor Henrique Wollman.

Mannen som skulle begrava sitt samröre med döden i alla dessa namn – han sa att vi skulle kalla honom Farbror doktorn.

19

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 19

2017-10-25 11:20

Han sa åt oss att säga hans namn högt en gång, sedan en gång till, så att vi skulle lära känna varandra riktigt. När han var nöjd med repetitionen hade vår familj hunnit försvinna.

Och när vi såg tomheten där Mamma och Zayde hade stått, slog insikten ner mig på knä, för jag såg att den här världen höll på att skapa en annan ordning på levande varelser. Jag visste inte då vilket slags levande varelse jag skulle bli, men vakten lät mig inte fundera på saken – han tog mig i armen och släpade mig tills Pearl övertalade honom om att hon kunde stötta mig, och sedan lade hon armen om min midja medan vi leddes bort tillsammans med trillingarna, bort från perrongen och ut i dammet, upp på en liten väg som gick förbi bastun och bort mot krematoriet, och medan vi marscherade denna nya distans, omgivna av döden, såg vi kroppar på en vagn, på svarta högar, och en av kropparna – den sträckte ut en hand, den famlade efter något att hålla i, som om där fanns ett osynligt tjuder i luften som endast de nästan döda kunde se. Kroppens mun rörde sig. Vi såg den rosa tungan kämpa. Orden hade övergett den.

Jag visste hur viktiga orden var för ett liv. Om jag gav kroppen några av mina, tänkte jag, skulle allt bli bra igen.

Var det dumt av mig att tänka så ? Eller korkat ? Skulle den tanken ha slagit mig på ett ställe utan eldslickade vindar och vitvingade doktorer?

Det är rimliga frågor att ställa. Jag tänker ofta på dem, men jag har aldrig försökt svara på dem. Svaren tillhör inte mig.

Allt jag vet: jag stirrade på kroppen, och de enda ord jag fick fram var inte mina egna. De kom från en sång som jag hade hört spelas på en ditsmugglad skivspelare i vår källare i gettot. Jag blev en bättre människa varenda gång jag hörde den. Så jag provade med de här orden. »Vill du gunga på en stjärna ibland ?« Kroppen gav inte ifrån sig ett ljud, rörde sig inte ur fläcken. Var det på grund av min pipiga röst ? Jag försökte igen. »Bära månskenet i din hand ?« 20

Konar-Mischling-Inlaga-Tryckoriginal-171025.indd 20

2017-10-25 11:20