Säg att du är min

Säg att du är min

ELISABETH NOREBÄCK

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 3

2017-08-21 09:07

© 2017, Elisabeth Norebäck Bokförlaget Polaris, Stockholm Utgiven enligt avtal med Grand Nordic Agency AB Omslag av Elina Grandin Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck, Germany 2017 ISBN: 978-91-88647-05-4 www.bokforlagetpolaris.se

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 4

2017-08-21 09:07

Stella

Jag ligger kvar på golvet.

Benen uppdragna, armarna runt knäna.

Andas in. Andas ut.

Hjärtslagen pulserar i öronen, smärtan i magen har övergått till illamående och jag har slutat skaka.

Jag heter Stella Widstrand nu, inte Johansson. Jag är trettionio år, inte nitton. Och jag får inte panikattacker längre.

Ett grått höstljus faller in i rummet. Jag hör ljudet av regn, det öser fortfarande ner. Min mottagning ser ut som vanligt. De höga fönstren, de mossgröna väggarna. Målningen med det vidsträckta landskapet och trägolvet med den handknutna mattan.

Mitt gamla nötta skrivbord, fåtöljerna i hörnet innanför dörren. Jag minns hur jag inredde rummet själv, hur noga jag var med varje detalj. Jag kommer inte längre ihåg varför det var så viktigt.

Jag har alltid föreställt mig att det är jag som hittar henne. Inte att hon söker upp mig. Kanske har hon gjort det av nyfikenhet, för att se vem jag är. Kanske är det för att anklaga mig, för att jag aldrig ska glömma.

Kanske för att hämnas.

Det har tagit mig åratal att bygga upp mitt liv igen, att komma dit jag är idag. Men även om jag lämnat allt som hände bakom mig har jag inte glömt. Något sådant går aldrig att glömma.

Jag ligger kvar på golvet.

Benen uppdragna, armarna runt knäna.

Andas in. Andas ut.

5

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 5

2017-08-21 09:07

Henrik kysste mig på kinden innan han åkte till jobbet. Jag åt frukost med Milo och släppte av honom vid skolan innan jag fortsatte mot Kungsholmen. Allt var som vanligt. Imma på rutan, köer över Tranebergsbron, dimma över Mälarens grå vatten och ont om parkeringsplatser i stan.

Hon hade tid timmen innan lunch. Jag öppnade när hon knackade på dörren och jag såg direkt. Vi tog i hand och presenterade oss. Hon kallade sig Isabelle Karlsson.

Känner hon till sitt riktiga namn?

Jag tog emot hennes regnvåta jacka. Sade något om vädret och bad henne stiga in. Isabelle log och satte sig i en av fåtöljerna.

Hon hade smilgropar.

Som jag brukar göra när jag träffar en patient första gången bad jag henne berätta varför hon sökte hjälp. Isabelle var förberedd. Hon spelade sin roll mycket väl och påstod att hon plågades av sömnbesvär efter sin fars död. Hon behövde hjälp att bearbeta sin sorg. Hon sade att hon kände sig vilsen och osäker på sig själv, att hon upplevde svårigheter i sociala sammanhang.

Allt var noga inövat.

Varför?

Hon kunde ha sagt som det var. Hon hade inte behövt dölja den verkliga anledningen till varför hon var här.

Hon har fyllt tjugotvå år. Medellång och timglasfigur med smal midja. Korta, omålade naglar. Hon har inga tatueringar eller piercingar, inte ens hål i öronen. Det svarta raka håret hängde långt ner på ryggen. Vått av regnet glänste det mot hennes bleka hy och jag tänkte på hur vacker hon var. Vackrare än jag kunnat ana.

Resten av samtalet flöt ihop till en dimma. Nu i efterhand har jag svårt att minnas vad jag sade. Något om gruppterapins dynamik, kanske något om kommunikation, eller om hur vår självbild avgör hur vi ser på andra.

6

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 6

2017-08-21 09:07

Isabelle Karlsson såg ut att lyssna noga. Hon slängde med håret och log igen. Men hon var spänd. Hon var på sin vakt.

Först kom illamåendet, sedan yrseln och trycket över bröstet som gjorde det svårt att andas. Jag kände igen symtomen.

Jag bad om ursäkt, lämnade rummet och gick in på toaletten i korridoren. Hjärtat rusade, kallsvetten rann längs ryggen och bultandet bakom ögonen skickade ljusblixtar genom huvudet.

Magen drog ihop sig och jag ställde mig på knä över toastolen och försökte kräkas. Det gick inte. Jag satte mig på golvet, lutade mig mot kaklet och blundade.

Sluta tänka på det du gjorde.

Sluta tänka på henne.

Sluta tänka.

Sluta.

Efter några minuter gick jag tillbaka, sade att hon var välkommen till gruppterapin nästa onsdag klockan ett. Isabelle Karlsson drog på sig jackan, hon lyfte håret i nacken och skakade det. Jag ville sträcka ut handen och känna på det, men hindrade mig själv.

Hon lade märkte till det.

Hon såg min tvekan, min vilja till kontakt.

Kanske var det precis det hon ville åstadkomma? Att göra mig osäker?

Hon hängde väskan över axeln, jag öppnade dörren åt henne och hon gick.

Jag har drömt om den här dagen. Fantiserat om hur det skulle bli.

Hur det kommer att kännas, vad jag ska säga. Det skulle inte gå till så här. Och det gör mer ont än jag hade kunnat föreställa mig.

Jag ligger kvar på golvet. Benen uppdragna, armarna runt knäna.

Andas in. Andas ut.

Hon är tillbaka.

Hon lever.

7

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 7

2017-08-21 09:07

Isabelle

”Isabelle!”

Jag hör Johannas röst och vänder mig om. Jag är tillbaka i M-byggnaden, längst bort på campus. Halva lunchrasten har gått och rummet är fullt av studenter, alla bord och stolar är upptagna. Runt lunch är det alltid fullt här. Jag snurrar ett varv, men ser inte Johanna förrän hon ställer sig upp och vinkar. ”Kom hit”, ropar hon.

Jag har ingen lust. Den senaste timmen har jag suttit på helspänn. Det kändes som om jag skulle explodera av att hålla alla känslor inne.

Sorgen. Vreden. Hatet. Att försöka dölja allt. Att le och spela trevlig. Att vara någon annan än den jag verkligen är.

Helst av allt vill jag äta min smörgås ensam, innan nästa föreläsning börjar. Tänka igenom det som hände hos terapeuten.

Men jag har svårt att säga nej. Jag drar upp väskan på axeln innan jag kryssar mellan alla människor, väskor på golvet, gröna bord och röda stolar tills jag kommer fram.

Johanna är det närmaste en vän jag har. Som jag någonsin haft. Ända sedan den första skräckfyllda tiden på KTH, när hon tog sig an mig och lät mig flytta in hos henne. Varför vet jag inte. Vi är helt olika. Hon är erfaren och har gjort en massa saker i livet, rest över hela världen. Hon har färgat håret lila, har hål i öronen och en näsring, hon har dessutom en tatuering i svanken och en annan på underarmen. En enhörning som sprutar eld. Hon är cool och självsäker, hon vet vad hon vill.

8

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 8

2017-08-21 09:07

Susie och Maryam som sitter bredvid henne är också jättesnälla. Men Johanna slappnar jag av med, jag vågar vara mig själv. ”Vart tog du vägen?” säger Maryam. ”Jag såg dig inte på mattelektionen.” ”Jag var inte där”, säger jag. ”Va, har det hänt?” Susie lägger handen över hjärtat. ”Du missar aldrig nånting.” ”Jag var tvungen att fixa en sak.” Jag drar ut stolen bredvid henne, hänger min dyngsura jacka över ryggstödet och sätter mig. Fortfarande kan jag bli förvånad över att folk vet att jag finns. Att någon lägger märke till mig. Kanske till och med saknar mig. Jag är van vid att vara osynlig.

Jag öppnar väskan och tar upp den inplastade smörgåsen jag köpte på 7-Eleven. Den har gjort sitt, jag slänger ner den i väskan igen. ”Regnar det fortfarande?” säger Johanna. ”Lika mycket som i morse”, svarar jag. ”Måndagsångest”, säger Susie och bläddrar i kursboken om mekanik. ”Fattar ni nånting överhuvudtaget?” ”Jag skrev massor om rörelsemängdsmoment sist”, säger Johanna, ”men jag är inte säker på vad.”

De skrattar. Jag skrattar också. Men en del av mig sitter i en genomskinlig glasbur och tittar ut. Jag är två olika människor, det vet jag. En av mig är den alla ser. Den verkliga, äkta delen ser bara jag själv och skillnaden mellan dem är avgrundsdjup.

Inom mig finns en ravin av mörker. Och jag har en tendens att bli melodramatisk. ”Isabelle, du fattar ju”, säger Maryam och vänder sig till mig. ”Jag får panik, vi måste börja tentaplugga snart.” ”Läser man i boken fattar man ganska bra”, säger jag. ”Äh, säg vad du menar. Om vi lade lika mycket tid som du på att plugga istället för att festa skulle vi också fatta.” Susie knuffar mig i sidan och flinar.

9

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 9

2017-08-21 09:07

”Erkänn att hon har rätt.” Johannas hopknölade servett träffar mig i huvudet. ”Erkänn Isabelle.” ”Tycker ni att jag är tråkig?” säger jag. ”Att jag är en torrboll, en nörd som inte kan roa sig? Utan mig skulle ni inte ha en chans, era latmaskar.”

Jag kastar tillbaka servetten på Johanna och gapskrattar när jag direkt får två andra i huvudet. Jag kastar på Susie och Maryam också och snart råder fullt servettkrig vid vårt bord. Vi skrattar och skriker och alla i hela lunchrummet ställer sig upp och hejar, och— Min mobil ringer.

Så här gör jag alldeles för ofta. Försvinner bort i en fiktiv drömvärld. Spelar upp löjliga små filmer i huvudet. Scener där jag är lika spontan och otvungen som alla andra.

Jag rotar fram telefonen ur väskan, tittar på skärmen. ”Vem är det?” frågar Maryam. ”Ska du inte svara?”

Jag trycker bort samtalet och lägger ner mobilen igen. ”Det var inget viktigt.”

Efter föreläsningen åker jag hem själv. Johanna ska till sin pojkvän, Axel. Egentligen hade jag helst åkt raka vägen hem efter besöket hos Stella, med tanke på hur ansträngande det var att träffa henne, men jag ville inte missa något viktigt i skolan.

Nu sitter jag på tunnelbanan. Ensam, en av alla främlingar.

När jag flyttade hit tyckte jag det var hemskt, men nu har jag inget emot det. Och efter ett år i Stockholm hittar jag ganska bra. I början var jag livrädd att åka vilse. Jag blandade ihop Hässelby och Hagsätra, trippelkollade hur jag skulle ta mig dit jag ville. Trots det har jag åkt runt en hel del och besökt de flesta köpcentrum inom SL:s räckvidd.

Jag har tagit pendeltågen till ändstationerna, provat alla tunnelbanelinjer och de flesta bussarna i innerstan. Jag har prome-

10

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 10

2017-08-21 09:07

nerat runt på Söder, i Vasastan, på Kungsholmen, Norrmalm men mest i City.

Jag tittar på mina medresenärer och låtsas att jag vet allt om dem. Den där gamla damen med orange hår och knallröda glasögon; hon tränar på Friskis&Svettis två gånger i veckan, klädd i färgglada tights från 80-talet och spanar fräckt in männen i gymmet.

Paret som håller hand och kysser varandra; han är läkarstudent, hon lärare på lågstadiet. De är på väg hem till sin etta vid Brommaplan. De ska laga mat tillsammans och se på film och de kommer att somna i soffan. Sedan går hon och lägger sig i sängen, han tar fram datorn och porrsurfar.

Den smala, långa mannen i kostym; han hostar tills han viker sig dubbel. Döende i lungcancer. Ingen vet hur länge han har kvar.

Hur lång tid har någon av oss kvar? Livet kan vara slut när som helst. Det kan vara över idag.

Jag saknar pappa. Fyra månader har gått sedan den där dagen i maj. Fyra tomma, långa månader. Efteråt fick jag veta att han känt sig sjuk i flera veckor. Självklart uppsökte han inte läkare.

Jag visste ingenting. Pappa brukade aldrig vara sjuk. Varför skulle han störa mig i onödan?

Att säga att jag har dåligt samvete räcker inte. Jag var hemma alldeles för sällan. Sista gången jag såg honom var i påskas. Jag stannade inte ens hela helgen.

Var det själviskt av mig att flytta? Pappa ville att jag skulle ta chansen. Han uppmuntrade mig att stanna kvar här nere, att umgås med mina nya vänner på helgerna och att bryta mig loss.

Först efter hans död fick jag fick veta sanningen. Och jag kommer aldrig förlåta henne för vad hon gjorde. Av hela mitt hjärta önskar jag att hon var död. Jag hatar henne.

Hatar henne.

Hatar henne.

Hatar henne.

11

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 11

2017-08-21 09:07

Stella

Jag vaknar hemma i vårt hus på Alviksvägen i Bromma. Jag har sovit på sängen under en filt. Det känns som jag legat här i flera dagar.

Jag bad Renate ge återbud till resten av mina patienter och skyllde på migrän. Hejdade en taxi i regnet på Sankt Eriksgatan. Resten är borta. Jag måste ha betalat chauffören när vi var framme, lämnat bilen och gått in. Tagit av mig skorna och kappan och fortsatt upp till sovrummet. Jag kommer inte ihåg något av det. Ögonen svider, jag har en molande huvudvärk och för ett ögonblick undrar jag om allting är inbillning. Att jag drömt att en kvinna som kallade sig Isabelle Karlsson besökte min mottagning.

Jag önskar att det var så.

Att undvika smärta är en grundläggande mänsklig instinkt, att hellre fly än att möta det som gör ont.

Och jag önskar att jag kunde fly.

Ljudet från Henriks Range Rover som rullar in på uppfarten. Jag tar mig upp från sängen och går fram till fönstret. Det regnar än. Vår granne står vid staketet iklädd regnrock med sin bjäbbande lilla hund. Milo hoppar ur bilen och springer mot huset. Henrik hälsar på grannen och kommer efter. Ytterdörren öppnas, jag hör honom ropa hallå. Jag blundar några sekunder, tar ett djupt andetag och går ner.

Milo släntrar förbi mig, frågar vad det blir för mat. När jag säger att jag inte vet, fortsätter han till vardagsrummet och 12

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 12

2017-08-21 09:07

slänger sig i en av sofforna. Henrik tar upp min kappa från hallgolvet. Han hänger upp den och säger att han har försökt nå mig.

Jag svarar att mobilen säkert ligger kvar i väskan. Han vänder blicken mot golvet. Den ligger bredvid mina skor. Han tar upp den, räcker över den till mig. ”Vi undrade om vi skulle köpa med oss nåt”, säger han. ”Du har inte fixat middag.” Det är mer ett konstaterande än en fråga. ”Jag har inte hunnit.” ”Har det hänt nåt?” ”Varför tror du det?” ”Din bil?”

Min Audi står kvar på Kungsholmen, inte på uppfarten. ”Jag tog en taxi.”

Henrik tittar ingående på mig. Jag ger honom en snabb kyss, undviker hans blick och går ut i köket. Han följer efter. ”Milo måste äta”, säger han och öppnar kylskåpet. ”Han ska iväg snart.”

Jag har glömt Milos basketträning. I vanliga fall skulle jag aldrig ha gjort det. Jag sätter mig vid köksbordet, kollar min mobil.

Två missade samtal och ett sms. Henrik tar fram en plastburk ur frysen, ropar till Milo att det snart är mat. ”Hur har din dag varit?” frågar han efter en stund. ”Bra.” ”Allt okej?” ”Ja”, svarar jag. ”Säkert?” ”Säkert.”

Henrik rör om i pastan och värmer köttfärssåsen. Under tiden säger han något om att besöka sina föräldrar på landet, nästa helg, Milos basketmatch på lördag. Jobbet. Han dukar fram tallrikar, bestick och glas, häller vatten i karaffen. Pratar mer jobb.

13

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 13

2017-08-21 09:07

Det är som vilken måndag som helst, vi träffas hemma efter arbetsdagen, vi småpratar i köket. Min man är som vanligt, min son också. Vårt vackra hem är sig likt. Ändå är allting främmande. Som om jag blivit någon annan. Som om jag är en främling i mitt eget liv.

Henrik ropar till Milo att maten är klar. Ingen reaktion från vardagsrummet. Han säger åt honom att komma, men Milo dröjer. Jag går till vardagsrummet och fram till soffan. Jag tar av honom hörlurarna och drar Ipaden ur hans händer. Jag snäser åt honom att han har bråttom. Milo blir först förvånad, sen sur.

Han stolpar förbi mig och sätter sig vid köksbordet.

Henrik lägger handen på min arm när Milo inte ser. Jag vet precis vad han vill säga. Ta det lugnt. Vad är det med dig?

Jag borde tala om vad jag varit med om. Borde prata med honom. Det är inte likt mig att hålla saker hemliga. Jag är trots allt psykolog och legitimerad psykoterapeut. Jag berättar vad jag känner, jag diskuterar och reder ut vad det än kan vara för problem. Särskilt om det gäller något som fullständigt kommer att förändra våra liv. Och Henrik är min bäste vän. Vi är alltid öppna med varandra, vi pratar om allt. Han känner mig bättre än någon annan, vilket också gör det svårt att dölja något för honom. Jag har aldrig känt att jag vill göra det heller. Inte förrän nu.

Jag får inte ner något av maten. Henrik och Milo pratar med varandra, jag vet inte om vad. Jag hör dem, men ändå inte. Mina tankar går hela tiden till henne.

Isabelle Karlsson.

Jag undrar varför hon använder det namnet. Jag undrar hur mycket hon vet.

Milo berättar om en cykel han vill ha som är ascool. Han tar upp mobilen och ska visa. Jag ber om ursäkt, reser mig från bordet och lämnar köket. Jag går ut till tvättstugan och försöker samla mina tankar.

14

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 14

2017-08-21 09:07

En panikattack. En enda, på tolv år. Jag förlorar kontrollen och kan inte göra något åt det. Panisk skräck och förlamande ångest tar över min kropp och invaderar mina tankar och känslor. Som att kliva på ett skenande tåg, och sedan tvingas åka med hela vägen tills det kommer till slutstationen. Och dit vill jag aldrig resa igen. Jag gör vad som helst för att slippa gå igenom det ännu en gång. Tanken på att utsätta min familj för det en gång till gör mig livrädd.

Om jag vetat vad det här mötet skulle innebära, hade jag ändå genomfört det? Om jag vetat vem hon var, hade jag vågat träffa henne?

Om det nu verkligen är hon.

Jag ser framför mig hur jag frågar henne rakt ut. Tittar henne i ögonen, ställer frågan och ser hur mina ord får fäste i hennes medvetande och sätter igång en reaktionskedja.

Nej, det är inte jag.

Sanning? Lögn?

Ja, det är jag.

Sanning? Lögn?

Jag litar inte på Isabelle Karlsson. Hur skulle jag kunna göra det? Hur skulle jag kunna anförtro henne mina frågor när jag ännu inte har en aning om vad hon vill? Jag måste ta reda på mer. Jag måste veta.

Henrik står bakom mig, han lägger händerna på mina armar. ”Vad är det?” säger han. ”Prata med mig, Stella.” ”Jag är trött.” ”Det är inte bara det”, säger han. ”Det syns att något har hänt.”

Han kommer inte att ge sig. Jag vänder mig om. ”Jag har haft en skitjobbig dag”, säger jag. ”Jag fick huvudvärk, ställde in allt och gick hem.” Medvetet får jag honom att tro att det handlar om Lina, en patient jag har haft problem med. Jag ser på honom att han förstår. Visste att han skulle tolka det så.

15

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 15

2017-08-21 09:07

Henrik smeker min kind och håller om mig. Han frågar om jag fått besked från Inspektionen för vård och omsorg. Det har jag inte. Inte än.

Han säger att de senaste månaderna har varit påfrestande, men att allt kommer att ordna sig. Han skjutsar Milo till träningen idag, jag kan stanna hemma.

När de åker står jag vid köksfönstret och ser efter dem.

Gå upp på vinden. Titta i väskan.

Väskan på vinden. Jag har inte rört den sedan vi flyttade in här, men tolv år senare vet jag exakt var den är. Jag tänker inte titta i den. Om jag gör det kommer jag att förlora förståndet igen.

För tjugoett år sedan raserades mitt liv, men jag byggde upp det igen. Jag får inte glömma det. Jag valde att leva, kunde inte göra något annat. Det andra alternativet var döden och det steget klarade jag inte att ta.

Jag fokuserade helt på min utbildning, på att nå mina mål.

Fem år senare träffade jag Henrik och blev förälskad.

Jag begravde henne. Det betyder inte att jag har glömt.

Titta i väskan, på vinden.

Panikattacken jag fick idag var en engångsföreteelse.

Det kommer inte att hända igen.

Och jag behöver inte gå upp på vinden. Det är sömn jag behöver.

I sovrummet känner jag att jag är för trött för att duscha, för trött för att tvätta bort sminket. Orkar inte ens borsta tänderna.

Jag tar av mig armbandsuret jag fått av Henrik och lägger det på byrån. Byxorna och tröjan slänger jag på stolen innanför dörren. Jag tar av bh:n och kryper ner under täcket.

16

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 16

2017-08-21 09:07

Regnet trummar fortfarande mot rutorna när jag vaknar mitt i natten. Jag måste ha sovit djupt, jag hörde inte när Henrik och Milo kom hem. Rummet är becksvart tack vare de tjocka gardinerna. Jag brukar föredra det, men i natt känns mörkret kvävande.

Gå upp på vinden. Titta i väskan.

Henriks arm ligger över min midja, han grymtar till när jag lyfter undan den. Jag lämnar sängen och drar på mig morgonrocken. Jag smyger ut ur sovrummet och stänger dörren. Längst bort i hallen drar jag fram en stol och ställer den under luckan till vinden. Jag kliver upp, tar tag i handtaget och drar. Håller andan när det gnisslar till. Jag fäller ner trappan, går upp på vinden och tänder lampan.

Väskan står längst in i hörnet. Jag lyfter undan några kartonger innan jag ser den. Paisleymönstrad, i vinrött och blått, jag fick den av mamma för många år sedan. Jag lyfter upp den, sätter mig på golvet och öppnar dragkedjan.

Spindeln har mjuka, sladdriga ben i lila och gult och ett stort fånigt leende. Jag drar i snöret under magen, men ingenting händer. Den brukade spela några takter ur Imse vimse spindel. Vi tyckte att den var hysteriskt rolig.

En vit filt med grå stjärnor. En liten, blå klänning med spets runt halsen och ärmarna, det enda plagg jag sparat. Jag borrar ner näsan i den, men den luktar bara malkulor.

Fotografier. På ett av dem ser jag tre glada tonåringar. Daniel, hans syster Maria och jag.

Jag har nästan alltid haft långt hår. Det är tjockt och mörkbrunt med självfall. När bilden togs hängde det långt ner på ryggen. Jag bär en gul klänning med ett brett, svart resårskärp runt midjan. Daniels arm ligger om mina axlar, han är kaxig och självsäker. Hans svarta hår är lika rufsigt som alltid, och han har på sig de slitna jeansen och flanellskjortan med de avklippta ärmarna.

17

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 17

2017-08-21 09:07

Jag undrar vad han gör nuförtiden. Undrar om han är lycklig.

Om han någonsin tänker på mig.

Jag studerar Marias utseende. Hennes midjelånga raka hår är lika svart som Daniels. Likheten med Isabelle Karlsson är skrämmande. De skulle kunna vara syskon. Tvillingar.

Men det är ett sammanträffande. Det måste det vara.

Fler foton. En sjuttonåring som håller i en liten baby. Hon är knappt mer än ett barn själv. Både hon och barnet skrattar. De har smilgropar.

Det svider i mina ögon och jag gnuggar dem med ärmen på morgonrocken. Längst ner i väskan ligger en röd inbunden bok.

Jag tar upp den.

18

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 18

2017-08-21 09:07

TJUGONIONDE DECEMBER, 1992

Hjääääälp! Shit, shit, shit. Jag är gravid. Hur gick det till?! Eller, det fattar jag ju. Men ändå. Det måste vara därför jag är så trött hela tiden. Det är därför jag är så fruktansvärt lynnig och gråtmild.

Som idag. Jag, Daniel och Pernilla åkte till Farsta centrum för att prova kläder. Jag hittade ett par supersnygga jeans, men kunde inte knäppa dem trots att det var rätt storlek. Jag kämpade verkligen, men det gick bara inte.

Min reaktion var totalt överdriven, det vet jag. Jag satte mig och grät i provrummet. Daniel fattade ingenting och var sådär okänslig som han kan vara.”Har du mens eller? Prova en större storlek, vad är problemet?” Jag blev så arg att jag grät ännu mer. Pernilla skällde ut honom åt mig. Vi struntade i kläderna och fikade istället.

Hur ska jag berätta för mamma? Hon kommer flyga i taket.

Helena kommer tycka det är fruktansvärt. Och Daniel, vad kommer han säga? Bli pappa. Det var inte direkt vad vi tänkt oss.

Känslorna stormar. Hela mitt liv snurrar.

Jag kan inte fatta att vi var så klantiga. Så oansvariga. Alla planer jag haft, vad ska jag göra nu?

Det känns som om jag blivit galen. Jag skrattar och snyftar om vartannat. Jag är överlycklig. Jag är livrädd. En människa. Bara sådär?! Är det möjligt att redan älska den här lilla varelsen?

Jag vill ha det här barnet. Med honom. Jag hoppas han också vill, för jag kan inte göra nåt annat val.

Så, hej och välkommen, vem du än är. Allt annat får vänta.

19

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 19

2017-08-21 09:07

Isabelle

Det är mitt i morgonrusningen. Susie står några steg bakom mig i rulltrappan vid Östra station. Jag vände mig nyss om och märkte att hon såg mig. Det betyder att jag måste konversera hela vägen. Försöka verka bekymmerslös, vara normal.

Normal. Vet inte ens vad det ordet betyder.

Att vara som alla andra?

Kommer jag någonsin att lära mig det helt och hållet? Så att ingen märker hur konstig jag egentligen är? Hur ond jag verkligen är?

Ond. Jag kan inte kalla det något annat. Jag gör aldrig något elakt mot någon. Men jag är ibland rädd att jag kommer att göra det. Hatet inom mig, det växande raseriet. Det är det som gör mig ond. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad jag ska göra av det. Och hela tiden har jag en känsla av att det kommer att sluta illa. Att tankarna jag bär på, alla känslor som virvlar omkring inom mig ska leda till något fruktansvärt. Är jag melodramatisk nu igen?

Jag kliver av rulltrappan och väntar på Susie. ”Heeej Isabelle!” utbrister hon och kommer fram till mig.

Hon pratar alltid med utropstecken. ”Helt sjukt att det inte regnar! Det har ju varit skitväder i flera dagar! Var är Johanna?” ”Hon skulle köpa nåt att äta tror jag.” ”Köpa nåt att ääta”, skrattar hon och härmar melodin i mitt dalmål. Det händer mer sällan än förut och jag blir inte lika besvärad som i början. ”Vart är föreläsningen?” ”Q1”, svarar jag.

20

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 20

2017-08-21 09:07

”Har du gjort förberedelseuppgiften?” ”Ja”, säger jag. ”Och du?” Jag slänger med håret. En ovana jag försöker att bryta.

Susie gör en grimas. ”Du är så grymt duktig. Jag hoppas inte jag måste redovisa idag.”

Hon pratar resten av vägen, om att det är skönt att det är fredag, vad som händer i helgen; flera ska gå ut på lördag, om jag vill följa med. Hennes hund spydde visst igår och hon har en kompis som är veterinär, de får se så mycket äckligt, haha. Jag blir påmind om att halva september har gått, tiden går fort och det ska visst bli regn igen.

Jag lyssnar, hummar ibland. När vi kommer fram virvlar hon iväg till toaletten. Jag drar upp dörren till sal Q1 och går in, fast föreläsningen inte börjar förrän om elva minuter. Jag ser mig omkring innan jag går ner för trapporna. Jag väljer en plats på ytterkanten på tredje raden.

Jag sitter alltid på någon av de främre raderna. Och kommer i god tid. Med anteckningsblock och pennor framför mig, redo att anteckna allt. Varje siffra och bokstav. Jag använder färger för att markera, stryka under och göra kopplingar så jag ska komma ihåg och förstå bättre. Det finns något lätt neurotiskt i det. Det vet jag, har läst om det. Jag har en grej med siffror. Även om jag vet att jag kommer att minnas, eller aldrig behöver läsa dem igen, skriver jag alltid ner dem.

Vi ses tjugo över tre. 15.20.

Ta buss 515 eller 67 från Odenplan. 515, 67 Du är 163 cm lång, väger 56 kg. 163, 56 Många tycker att jag är alldeles för seriös. Alla jag har träffat här på KTH tar studierna på allvar, men de festar mycket också.

Det är fredagspub på Nymble, det anordnas gasquer, ölhäfv och pubrundor på de olika sektionerna och tentaperioderna avslutas alltid med en stor tentapub. För att inte tala om hemmafesterna.

Johanna och Susie försöker alltid få med mig, men jag har 21

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 21

2017-08-21 09:07

bara följt med några gånger. Ettans fest i våras är den enda större fest jag varit med på.

Det är inte det att jag inte vill vara med. Jag vill vara en i gänget och jag önskar att jag hade lättare för det. Att det var lättare för mig att glömma vem jag är. Ändå är flytten hit det bästa jag har gjort. Mina vänner på Facebook har ökat drastiskt. Jag har fått fler följare på Instagram. Och jag har skaffat Snapchat. Jag älskar det! Jag dokumenterar min vardag och tar selfies. Min digitala verklighet är underbar, crazy, tokig, alla som ser bilderna på mig förstår att jag lever ett liv fyllt av speciella ögonblick med härliga vänner som älskar mig. Varenda gilla-markering, varenda respons jag får gör mig glad. Jag vet att det är ytligt, men det struntar jag i.

Det är inget fel med att vara ytlig. Och fram till försommaren var jag social IRL också, inte bara på nätet.

Sedan dog pappa.

Det rör sig i ögonvrån och jag tittar upp. En kille jag inte känner igen. Han ser bra ut. Han frågar om han kan gå förbi och jag tror att jag rodnar. Jag reser mig och han ler mot mig innan han tränger sig in i stolsraden. Ger min korta klänning och mina knähöga stövlar en lång blick.

En sak jag har fått vänja mig vid det här året är att killar tittar på mig. Hemma var jag osynlig. Mitt hår är det enda jag känt mig stolt över och varit nöjd med. Men min kropp? Ibland blir jag inspanad som nu. Det är konstigt. Men samtidigt ljuvligt.

Ingen ser bortom det yttre, ingen ser bakom. Hur falsk och illasinnad, förstörd och förvrängd jag är. Ingen får veta vem jag är på insidan.

Johanna och Susie har utsatt mig för en makeover. Det började med att jag lånade en tröja av Johanna som verkligen satt åt. De fick mig att prova en av hennes kortaste klänningar. Som absolut var på tok för kort. Men enligt dem var det precis det som var meningen. Mina ben var värda att visas upp.

22

17-35 Polaris Säg att du, 21 aug.indd 22

2017-08-21 09:07