Fotbollsspelarpojken

Fotbollsspelarpojken

Grip_inlaga_final_19/2.indd 1

2018-02-19 17:12

Grip_inlaga_final_19/2.indd 2

2018-02-19 17:12

stefa n l övgr en

Fotbollsspelarpojken – en biogr a fi om tor d gr ip –

P O L A RI S

Grip_inlaga_final_19/2.indd 3

2018-02-19 17:12

Grip_inlaga_final_19/2.indd 4

2018-02-19 17:12

FÖRORD

Det var i London i början av 2013 som Tord och jag träffades. Jag arbetade med att skriva Sven-Göran Erikssons självbiografi, och hade följt med Svennis till England där han skulle medverka i det engelska fotbollsförbundets hundrafemtioårsjubileum och samtidigt ordna med diverse rättsliga affärer. Tord var i London med sin sambo Inga för att titta på fotboll. Vad annars?

Vi fyra skulle träffas en kväll för att äta middag på hotellet där vi bodde. Svennis var sen; han hade fastnat i ett maratonmöte med Nancy Dell’Olio och hennes advokater. Tord, Inga och jag satt och småsnackade i väntan på att han skulle dyka upp. Tord berättade att han efter matchen dagen innan hade ätit middag med Roy – Hodgson, det vill säga, den engelske förbundskaptenen. Jag påminde Tord om att han och jag faktiskt hade träffats förut och pratat en längre stund efter en match i VM 2002. ”Jaså”, sa Tord. ”Där ser man.”

Svennis anlände till slut och vi flyttade in i hotellets thairestaurang, som kom att hållas öppen bara för oss. Svennis valde bord. Samtalsämnet stannade vid fotboll, och snart gled det in på VM 1994. Efter ett tag ställde sig Svennis upp och utbringade en skål för Tord, ”taktikern som hade fixat VM-bronset till Sverige.” Tord skrockade och sa något om att det nog inte var hans förtjänst.

Under arbetet de kommande månaderna kom Tords namn upp vid nästan varje intervjutillfälle, speciellt när jag frågade någon om hur denne hade fått ett fotbollsjobb i Sverige. ”Jo”, sa personen, ”det började ju

5

Grip_inlaga_final_19/2.indd 5

2018-02-19 17:12

med att jag fick ett samtal från Tord Grip.” Det var som om Tord i alla år suttit bakom kulisserna och spelat gudfader åt den svenska fotbollen.

Efter att Svennisboken kom ut träffades jag och Tord lite då och då, och ett par år senare kom vi överens om att göra en bok tillsammans om honom. ”Det ska vara en fotbollsbok”, sa Tord, och jag höll med.

För vad annars skulle den handla om? Tidigare hade vi setts i lobbybaren på hotellet Scandic Park, där det svenska landslaget bor under sina samlingar, vilket ligger runt hörnet från Tords lägenhet på Östermalm i Stockholm. Men när vi började intervjuarbetet flyttade vi över till Tords stamställe, en restaurangpub hundra meter därifrån.

Stället heter Esplanad, efter den esplanadkonstruerade Karlavägen där det ligger beläget. Under vår första träff citerade Tord klanderfritt ”Esplanadsystemet”, Strindbergs dikt om när de gamla husen på det sena 1800-talet i Stockholm revs i strävan efter ”ljus och luft.” Dikten handlade om utveckling, konstaterade Tord, och om hur en gammal människa alltsomoftast tycker att allting är bra som det är även om det kanske inte är det. Jag insåg att Tords definition av en fotbollsbok sträckte sig långt utanför planen.

Vi fortsatte att träffas regelbundet, ibland en gång i veckan. Tord tog alltid ”ett litet glas rött” och jag oftast en öl av tjeckisk sort, vilket Tord vid vårt första möte noterat att jag tyckte om och efter det ofta kom att beställa in åt mig innan jag anlände. Själv var han ju alltid där i god tid.

Våra samtal varade för det mesta i drygt en timme. Sedan var Tord tvungen att gå hem och hjälpa Inga, som i slutet av 2013 hade ramlat av cykeln och brutit lårbenshalsen. Året därpå hade ett hål mellan en artär och en ven i bröstryggen uppstått som gjort att hon förlamats. Tord höll på att leta efter ett äldreboende åt Inga, som satt i rullstol och led av en rad problem. Hemtjänsten kom till lägenheten varannan timme, och Tord ville vara där när de kom.

Jag började fundera på hur historien skulle formas. Det enklaste vore att berätta den kronologiskt, som jag gjort med Svennis självbiografi och som de flesta biografier berättas. Men med Svennis hade det varit det enda sättet att berätta historien, för Svennis var en person som gick igenom livet från början och framåt, utan att se tillbaka. Saker och ting

6

Grip_inlaga_final_19/2.indd 6

2018-02-19 17:12

liksom bara hände honom på vägen. Tord levde sitt liv annorlunda och hans berättelse kändes större. I den var allt sammankopplat på ett annat sätt.

Jag började se på Tords historia som en serie koncentriska cirklar. Inte med Tord i mitten, utan fotbollen. Medan Tord figurerade i allt runtomkring – i alla de olika lagren av historien – så låg fotbollen därinne som dess mystiska kärna. Varför, undrade jag, hade Tord omslutit sig den?

Svaret kunde finnas var som helst i berättelsen, i alla detaljer eller kanske inte alls i detaljerna. Allt måste berättas, och jag förstod att det inte spelade någon roll var jag började. Så varför inte börja någonstans i mitten? I berättelsens centrum, i mitten av Tords karriär, den 26 oktober 1986, på en fotbollsstadion som hette Stadio Nuovo Romagnoli.

7

Grip_inlaga_final_19/2.indd 7

2018-02-19 17:12

Grip_inlaga_final_19/2.indd 8

2018-02-19 17:12

1

EN ÄRLIGHETENS MAN – CAMPOBASSO 1986

Kapningen var brutal och Tord flög upp från tränarbänken. ”Arbitro!” – ”Domarn!”

Han skrek faktiskt inget grövre än så. Inget vaffanculo eller liknande oförskämdheter. Det var inte så att han inte kunde bli arg. Det kunde han verkligen, det visste alla som kände Tord. Svennis skojade ofta om det. Han sa att med Tord kunde det smälla med en gång. För det mesta höll han sig dock lugn, i alla fall utåt. Till de svenska tidningarna som intervjuat honom innan han tog tränarjobbet i Campobasso i den italienska andradivisionen hade Tord sagt att hans lugna temperament skulle passa i Italien och att han inte skulle låta sig smittas av de sydländska känslorna.

Men även detta relativt milda utrop fick den här domaren, Signor Testa – Herr Huvud, översatt från italienskan – att reagera. Avvisande slog han ut med armarna – ingen frispark! – samtidigt som han spände ögonen i den lille gestikulerande svensken vid sidlinjen med en blick som otvetydigt sa: ”Siediti!” – ”Sätt dig!”

Tord fnyste och gjorde som han blivit tillsagd. Vid det här stadiet hade halva andra halvlek avverkats. Campobasso hade dominerat matchen, utan att märkbart hota Lazio, och ställningen hade förblivit mållös. Stämningen på planen var hätsk, varje tackling tuffare än den

9

Grip_inlaga_final_19/2.indd 9

2018-02-19 17:12

förra. Det var en match som kunde urarta när som helst.

Så mycket stod ju på spel. Sex omgångar hade spelats i Serie B och ännu hade inte Tord och hans Campobasso vunnit en enda match. Två ynka poäng av tolv möjliga hade man skrapat ihop. Det var knappast den start klubbledningen hade hoppats på. Planen inför säsongen hade varit att förbättra tolfteplaceringen från året innan, för att inom tre år för första gången ta sig upp i Italiens högsta division. De ambitionerna lät närmast löjeväckande vid det här laget. Nu gällde det först och främst att stoppa den här säsongens blodflöde, och det enda sättet man kunde göra det på var med en seger.

En seger var förstås vad Lazio var ute efter också. Romklubben hade efter en mutskandal fått starta säsongen med nio poängs avdrag. Med en vinst och fyra oavgjorda resultat hade Lazio börjat säsongen endast marginellt bättre än Campobasso. Lagets nye tränare Eugenio Fascetti, en före detta spelare med någon enstaka match för Juventus på meritlistan, stod redan under hård press. I media hade han gått ut och lovat seger mot Campobasso och samtidigt tillagt att motståndarnas svenske tränare snart skulle bli hemskickad.

Tillbaka på bänken hade Tord knappt lugnat ner sig efter den tidigare kapningen när en av hans spelare bara någon minut senare gjordes ner lika fult mitt framför ögonen på honom. Tord flög upp igen. Men vad i — ”Arbitro!” skrek han.

Den här gången kom avblåsningen. Men inte för, som Tord antog, någon frispark. Herr Huvud, det vill säga mannen från Prato, för det var därifrån han kom, hade inte sett någon ojusthet på planen den här gången heller. Han hade blåst för någonting annat. Men vad? Det verkade som om det hade med Tord att göra, för han pekade på den svenske tränaren och ropade något som Tord inte hörde. Herr Huvud måste ha uppfattat det som att Tord inte förstod italienska, så han kallade till sig hemmalagets lagkapten. Kunde denne vänligen be sin allenatore att lämna planen? Kaptenen nickade och vandrade bort till tränarbänken där Tord åter satt sig. På italienska förmedlade han domarens instruktioner till sin tränare.

Tord förstod inte vad han menade. Det var inte på grund av språket;

10

Grip_inlaga_final_19/2.indd 10

2018-02-19 17:12

efter fyra månader i landet hade han lärt sig tillräckligt med italienska för att åtminstone kunna föra enklare samtal. Vad han inte förstod var varför kaptenen skulle be honom att lämna planen. En spelare kunde väl inte visa ut sin egen tränare? tänkte han. Han hade missat att kaptenen agerade på domarens order.

Nu rådde fullständig förvirring. En annan spelare kom fram och försökte klargöra situationen, men Tord reagerade inte. Till slut kallades en funktionär över för att på knackig engelska förklara för signor Grip att han hade blivit utvisad, för första (och sista) gången i sitt liv.

Uppe på hedersläktaren satt Tords fru Siv och såg hela händelseförloppet. Tord, utvisad? Hon hade aldrig sett på maken. Tord tappade ju aldrig fattningen under en fotbollsmatch. Annat var det med henne.

Redan på Stora Valla hemma i Degerfors hade hon blivit ökänd för sitt vilda skrikande. Hon hade med visst samvetskval skrivit om det många gånger själv, hur de intet ont anande åskådarna som bänkade sig framför henne och Inga och de andra fotbollsfruarna på Valla sällan brukade hitta tillbaka till samma plats efter pausvilan.

Hon insåg att hon var tvungen att gå ner och lugna Tord. Så hon tog hissen ner till markplanet. Där stötte hon på honom, kokande av ilska.

Vilken jävla domare, muttrade han. Tillsammans tog de hissen tillbaka upp och gick och satte sig på hedersläktaren bredvid Antonio Molinari, Campobassos president och starke man. Molinari, en man med ett sällskapligt ansikte och stora glasögon, klappade Tord på axeln i en gest som bekräftade att han också tyckte att allting var den jävla domarens fel.

Matchen fortsatte i samma stil, med fult spel och varningar. Vid något tillfälle bröt mittfältaren Mario Goretti enligt matchrapporten näsan.

Det oavgjorda resultatet såg ut att stå sig matchen ut när plötsligt Lazio i den 86:e minuten tilldömdes en mycket diskutabel straff. Vilda protester bröt ut bland Campobassospelarna, men det ledde förstås ingenstans.

Romlagets högerback Gabriele Podavini, som bytts in i första halvlek, stegade fram och smällde in 1–0 till Lazio.

Vid det laget trodde säkert de flesta av de 10.000 åskådarna på Stadio Nuovo Romagnoli att det var över för Campobasso. Ännu en förlust. Men bara två minuter senare tilldelade Herr Huvud hemmalaget

11

Grip_inlaga_final_19/2.indd 11

2018-02-19 17:12

vad de flesta neutrala observatörer skulle kalla en kompensationsstraff.

Omedelbart förvandlades begravningsstämningen som lagt sig över arenan till eufori. Det var ju inte mer än rättvist, minst en poäng förtjänade Campobasso för sin spelmässiga dominans.

Men först måste man naturligtvis sätta straffen. Den uppgiften gavs Carlo Perrone, lagets bäste spelare. Perrone stegade självsäkert fram och drog till. Medan Podavinis straff hade borrat sig säkert in i nätmaskorna i Campobassomålet seglade Perrones boll skyhögt över Lazios målram och med den försvann Campobassos livsviktiga poäng upp i skyn. Några minuter senare blåste Herr Huvud av och matchen var slut. Lazio hade vunnit med 1–0.

Dramatiken var dock inte över där. Det här var Italien, och scenförloppet som följde var som klippt och skuret ur en absurd komedi i Fellinis tidiga karriär. Presidenten Molinari marscherade ner till domarens omklädningsrum, forcerade dörren och sparkade sedan Herr Huvud i baken, en gärning som skulle resultera i en lång avstängning för den hetlevrade presidenten. Vicepresidenten Falconis fru ville inte vara sämre hon. Efter att ha trängt sig förbi TV-kamerorna tog hon sig in i Lazios omklädningsrum där hon tog stryptag på tränaren Fascetti, dunkade ett paraply i huvudet på honom och återvände upp till baren för att hinna beställa och svepa en whisky innan hon svimmade.

Det sista var definitivt sant, för Siv, som satt i baren, hade sett frun ligga raklång på golvet. I tidningarna dagen efter kunde man läsa att signora Grip hade fått en hjärtattack i uppståndelsen, men det var däremot en ren lögn.

Det var i slutet av juni 1986 som Molinari hade ringt. Mannen i andra änden av luren kunde inte prata engelska och Tord ingen italienska, men Tord förstod ändå tillräckligt för att lista ut att det handlade om ett tränarjobb. Molinari hade hört Mister Eriksson, den hyllade Romaträna-

12

Grip_inlaga_final_19/2.indd 12

2018-02-19 17:12

ren, säga i italiensk TV att allt han visste om fotboll hade han lärt sig av en man som hette Tord Grip. Tord hade inte hört talas om Campobasso, men han var definitivt intresserad av ett utlandsjobb. Vid 48 års ålder kändes det som nu eller aldrig för Tord.

Han hade varit i Malmö FF i fem år, först som assisterande tränare, sedan huvudtränare och nu sportchef eller manager eller vad man kallade honom med Roy Hodgson som tränare i klubben sedan året innan.

MFF var tillbaka i topp och det var mycket Tords förtjänst. Det var han som hade hittat många av lagets nya talanger, och det var han som tagit Hodgson till klubben, vilket skulle visa sig vara ett genidrag, i alla fall rent sportsligt.

Tord och Roy var båda riktiga fotbollsmän och de jobbade till synes perfekt tillsammans, även om det också fanns spänningar dem emellan.

Styrelsen, som älskade Tord, ville att han skulle sitta på bänken bredvid Roy under match, men det gillade inte Hodgson, auktoritär engelsman som han var. Han tyckte inte heller om att det var till Tord, inte honom, som fotbollsjournalisterna ringde för kommentarer. Siv oroade sig för att hennes man skulle drabbas av ytterligare ett magsår.

Att lämna MFF för att gå någon annanstans i Sverige kändes inte aktuellt. På mitten av 1980-talet gick det inte att komma till en bättre klubb i Sverige än den välskötta och framgångsrika skåneklubben. Kanske då att IFK Göteborg låg på samma nivå. Det enda idrottsliga alternativet för Tord skulle ha varit att ta hand om ett mindre lag och bygga upp det från grunden. Något landslagsjobb var det definitivt inte tal om.

Förbundskaptensposten hade gått till Olle Nordin, men det var ett jobb Tord inte skulle ha tackat ja till ändå, även om han blivit erbjuden det.

Inte så länge Lars ”Laban” Arnesson var kvar i en chefsposition på förbundet. Det misstaget hade han gjort en gång förut.

Nej, han behövde lämna Sverige. Han hade haft många chanser till det tidigare, både som spelare och tränare. När Svennis gick från Göteborg till Benfica ville han ta med sig Tord, men det gick inte på grund av de utländska tränarreglerna. Senare hade han erbjudits att ta över ett mindre portugisiskt lag, men då var Tord kontrakterad som huvudtränare i MFF och Hans Cavalli-Björkman ville inte släppa honom. Bröt

13

Grip_inlaga_final_19/2.indd 13

2018-02-19 17:12

kontrakt gjorde man inte i Sverige på den tiden, speciellt inte om man hette Tord Grip.

Nu var situationen annorlunda. Campobasso ville ha ner honom direkt och MFF skulle inte stå i vägen. I en intervju i tidningen Arbetet fick den italienska klubbens ekonomiskt ansvarige, Giuseppe Mastropaolo, det att låta som om affären redan var klar. ”Många klubbar lägger ut stora pengar på att köpa spelare”, förklarade han. ”För vår del börjar vi i en annan riktning. Det är viktigt för oss att få en topptränare.”

Siv var naturligtvis pigg på en utlandsflytt. Hon var ju pigg på allt, alltid beredd att ställa upp. Hennes jobb var flexibelt, hon kunde skriva sina tidningskåserier varifrån som helst. I Italien skulle hon få nytt stoff att skriva om, och dessutom chansen att lära sig ett nytt språk, en ny kultur, nya matvanor. Det var klart att hon ville att Tord skulle ta det jobbet.

Den första helgen i juli åkte de två tillsammans ner till Campobasso för att bekanta sig med klubben. På planet undrade de om någon skulle komma och möta dem på flygplatsen. Om ingen dök upp, kunde de ju alltid ta en semester vid havet. Semester var något de aldrig hade åkt på.

Men det blev ingen sådan den här gången heller. När flyget anlände i Rom möttes de till sin förvåning av en välkomstkommitté på ett tiotal personer och dessutom en grupp journalister och TV-människor som alla ville få ett ord med den nye svenske mirakeltränaren.

De följande dagarna blev ett virrvarr av luncher och middagar, sammanträden för Tord och rundvandringar i den lilla pittoreska bergsstaden för Siv. De kördes runt i en Rolls-Royce av President Molinaris bror, Felice, som hade för vana att halvdansa bakom ratten till sånger som I just called to say I love you. En kväll bjöds det på en stor middag på presidentens lantställe någon mil utanför Campobasso, uppe i bergen. Utsikten var bedövande, skrev Siv, som också fått berättat för sig att ett av de femton sovrummen i huset var möblerat med Napoleons sängmöbel.

Tord spenderade en stor del av helgen med Piero Aggradi, klubbens sportdirektör. Den skallige Aggradi, med mörka ögon och en kraftig haka, var en före detta fotbollsspelare med förflutet i Juventus och som efter spelarkarriären jobbat som sportdirektör i en rad mindre klubbar.

14

Grip_inlaga_final_19/2.indd 14

2018-02-19 17:12

I Campobasso hade han varit i fem år. Han och Tord tittade på lagets matcher från föregående säsong på video. Hemmastadions gräsmatta höll man på att så, vilket betydde att laget skulle få spela de första hemmamatcherna i den italienska cupen borta. ”Men det är en fördel för dig för du kan våga laborera med laget i cupmatcherna utan att riskera att bli utvisslad av en fanatisk hemmapublik som kräver omedelbara resultat”, sa Aggradi till Tord, som inte var säker på om fotbollsdirektören skämtade eller inte.

Tord gillade vad han såg. Han fick garantier om att få bestämma 100 procent över spel och träning och dessutom lovades han nya spelarköp.

Det var viktigt. När Siv och han återvände till Malmö var det med ett tvåårskontrakt i bagaget. Tidningarna spekulerade att hans årslön skulle ligga kring 600.000 kronor, tre gånger så mycket som han tjänade i MFF, men Tord själv ville förstås inte kommentera några lönesiffor. Det tyckte han var en privatsak. Kontraktet skrevs i alla fall på och den 19 juli gav sig Tord iväg till Italien. Siv skulle komma en månad senare. Det blev hennes jobb att packa och magasinera möblerna i lägenheten på Rådmansgatan.

Italiensk fotboll. Var börjar man? I vilken ände? Den goda eller den onda? Med kärleken eller hatet? Glädjen eller sorgen? Eller kanske är fotbollen i Italien som Italien självt, allt på samma gång? Italienarna ser i alla fall på fotbollen som sin egen. Medan de flesta länder använder någon variation av ordet ”football” för att beskriva sporten har det italienska språket sin egen term: calcio.

I mitten av 1980-talet stod Italien i fotbollsvärldens centrum. Det var i Italien pengarna fanns, det var i Italien stjärnorna samlades: Platini, Laudrup, Boniek, Rummenigge. Och Maradona förstås, trollkarlen, en av de få spelarna kortare än Tord själv. Kanske var det delvis därför Tord höll den lille argentinaren som den bäste han någonsin sett spela fotboll?

15

Grip_inlaga_final_19/2.indd 15

2018-02-19 17:12

Italien hade vunnit VM 1982. Italienska lag spelade regelbundet i finalen i Europacupen, dåtidens Champions League.

Samtidigt dignade italiensk fotboll nästan under av ständigt återkommande korruptionsskandaler. Totonero del 1 – spelskandalen som avslöjades av den italienska finanspolisen 1980 och som fick till följd att anfallaren Paolo Rossi stängdes av i två år innan han kom tillbaka och blev skyttekung i VM 1982 – följdes av Totonero del 2, mutskandalen som ledde till att bland andra Lazio straffades med poängavdrag.

Det politiska våldet i 1970-talets Italien hade förflyttats till fotbollsarenorna där det kallades huliganism. Friktionerna i landet mellan norr och söder, som hade sin grund i att Italien först bestod av separata regioner och som betydde att de flesta italienare identifierade sig mer med sin regions kultur än med Italien som helhet, avspeglades tydligt i det växande fotbollsvåldet.

Geografiskt låg Campobasso i mitten av landet, men kulturellt var den lilla staden på 50.000 invånare fast förankrad i södern. I södern såg man med misstänksamhet på den norra delen där den italienska makten låg. Stadens ursprung var oklar, men hårda strider hade ägt rum i Campobasso under andra världskriget då kanadensiska trupper befriade staden från de tyska nazisterna som etablerat en bas i den 700 meter över havet belägna orten. De flesta invånarna välkomnade kanadensarna, men det fanns samtidigt många Mussolinisupportrar som var fientligt inställda till befriarna, något som kom att skapa framtida klyftor och konflikter inom staden.

Fotbollen var dock något som förenade alla Campobassobor. Klubben, Società Sportiva Dilettantistica Città di Campobasso, hade grundats 1919 och kallades Lupi, ”Vargarna”. På mitten av 1970-talet gick laget upp i Serie C och i början av 1980-talet i Serie B. Den senare uppflyttningen skedde efter att Antonio Molinari, en rik byggherre, tagit över klubben. Det var Molinari som byggde den nya arenan med plats för 35.000 personer, Stadio Nuovo Romagnoli, uppkallad efter Giovanni Romagnoli, en italiensk målare och skulptör som specialiserade sig på kvinnliga nakenporträtt.

Molinari var, som Tord senare skulle beskriva honom, en estetiker,

16

Grip_inlaga_final_19/2.indd 16

2018-02-19 17:12

någon som såg det vackra i fotbollen. Inte för att han kunde någonting om själva spelet, vilken var en annan av Tords observationer.

Iklädd en randig kavaj och med portfölj i handen anlände Tord tillsammans med Svennis, kostymklädd och bärandes på en plastpåse fylld med svenskt knäckebröd, med flyget från Landvetter till ett böljande varmt Rom den 19 juli klockan 12:05. Svennis skulle påbörja sin tredje säsong som tränare för Roma, Tord sin första för Campobasso. Molinari hade skickat sin privata chaufför, en man vid namn Fernando, för att hämta Tord och köra honom de 23 milen från Rom till hans nya hemstad.

Fernando hade en mastig mustasch, men som Tord minns det ”fattades det en och annan tand”. Senare skulle han få reda på att det var Fernando som ordnade saker så som mutning av motståndare. Han tog hand om det mesta.

I Campobasso blev Tord inackorderad på Roxy Hotel, men efter bara två dagar var det dags att åka på träningsläger i norra Italien. Där skulle spelarna bli tvungna att ligga fyra i varje rum och dela på en endaste telefon. Ett misstag måste ha skett, menade sportdirektören Aggradi, som själv tagit in på ett lyxhotell i närheten. Tord ville dock inte klaga. Det var bara tre veckor det handlade om.

Som sin assisterande tränare hade han fått sig tilldelad Pietro Fontana, en tuff gammal mittback som hjälpt flera Serie B-lag att kliva upp i Serie A utan att själv ha spelat i högsta divisionen. Fontana var en rökare och hade för vana att alltid knäppa iväg sina cigarettfimpar vare sig han befann sig ute eller inne. Han skulle komma att ansvara för fysträningen under lägret, men det visade sig inte vara någon bra idé. Fontana var, enligt Tord, ”en man som glömt att läsa fysiologiboken”. Tord såg förskräckt på hur Fontana beordrade lagets spelare att löpa med fotbollsskor på asfalten.

Klubben hade också ordnat med en svensk-italiensk tolk till Tord i

17

Grip_inlaga_final_19/2.indd 17

2018-02-19 17:12

form av Kurre Hamrin, den svenske spelarlegendaren som var ett aktat namn i Italien med ett förflutet i storlag som Juventus, Milan och framför allt Fiorentina där han gjorde 150 mål. Men det blev inget lyckat drag heller. Hamrin nöjde sig inte med att endast tolka utan erbjöd egna instruktioner, vilka mest gick ut på att kritisera spelarna för deras tekniska fel. ”Du kan ju inte skrika på en spelare för att han slår en passning fel, det ser han ju ändå”, menade Tord, som var tvungen att byta ut tolken Kurre mot dennes son, Piero, vars tolkning höll sig till vad Tord instruerade.

Det var ju absolut nödvändigt att den nya tränarens instruktioner förmedlades klart och tydligt för Tords plan var att införa ett helt nytt spelsystem i laget. Det byggde på zonmarkering, press och understöd.

Det var ingen i Campobassos trupp, vilken bestod av endast italienare, som hade spelat på det sättet förut. I Italien var man van vid man-motman-försvar och spel med libero. För hårdkokta försvarare som Franco Baldini, vars modus operandi dittills hade varit att skalla motståndaren i nacken, innebar den svenske tränarens nya försvarsidéer om att jobba i par och täcka yta en enorm omställning. Det var likadant för de attackerande spelarna, de skulle pressa och försvara framifrån. ”Det var revolutionerande”, säger Claudio Vaggheggi, en skranglig anfallare som innan dess mest coachats att använda sin fantasi och dribbla förbi motståndarna.

Tord började från grunden. Han ställde upp spelare två mot två och visade exakt hur de skulle stå och röra sig. Till en början såg det förfärligt ut, men det varade inte länge förrän de nya idéerna slog rot. ”Flera av oss var unga spelare som var ivriga att lära oss”, säger Fabio Lupo, lagets hårt arbetande vänsterback. ”För mig personligen var det en fantastisk erfarenhet.” När laget efter de tre veckorna återvände till Campobasso kände sig Tord nöjd. ”Om man har tålamod kan det gå ganska snabbt”, sa han i en tidningsintervju.

Snart efter det anlände Siv tillsammans med sin systerdotter Agneta.

En vecka efter det kom även Anna, Tords och Sivs då 25-åriga dotter, på besök. Anna jobbade som lärare på Balettakademin i Göteborg och som dansare med koreografen Cristina Caprioli. Cristina var gift och hade två barn med Tords yngre bror Gunvall. Medan Tord hade fullt upp med

18

Grip_inlaga_final_19/2.indd 18

2018-02-19 17:12

jobbet åkte Siv, Anna och Agneta på utflykter, bland annat till det katolska kapellet Maria di Monte på den 2 000 meter höga bergstoppen Campitello. När Anna och Agneta åkte hem grät Siv. Det gjorde hon alltid när besökare lämnade dem.

För Tord var det bara fotboll som gällde. En månad efter att han hade kommit till klubben skulle Campobasso spela sin första match i den italienska cupen. Motståndet var det tuffast möjliga: Roma, tränat av Svennis, laget som snudd på vunnit Serie A föregående säsong. De hade spelare som Zbigniew Boniek, Carlo Ancelotti, Bruno Conti och Roberto Pruzzo. Campobasso visade sig chanslösa i matchen, som Roma vann med 3–0. ”Vi fick stryk så det sjöng om det”, säger Tord.

Förlusten mot Roma följdes av en till förlust i cupen, den här gången mot Serie A-laget Verona, vilket betydde att Campobasso i princip var utslagna ur det inledande gruppspelet av cupen innan den ordinarie ligasäsongen ens hade startat. Det var väl i och för sig ingen större katastrof.

Sportdirektören Aggradi lät från början förstå att klubben inte tog den italienska cupen så oerhört seriöst.

Tord insåg dock snabbt att Aggradis ord inte gick att ta på allvar.

Sportdirektören hade lovat stora förstärkningar av spelartruppen, men några sådana hade inte gjorts. Istället hade klubben sålt sex av sina spelare under sommaren. När ligasäsongen började i mitten av september hade Tord knappt tillräckligt med spelare för att ställa upp med ett fullt lag.

Aggradi, som varit så tillmötesgående när Tord först besökte Campobasso, visade en helt annan sida nu. Att han inte tyckte om fotbollen som Tord ville att laget skulle spela var en sak. Men Tord hörde också från Fernando, fixaren, att Aggradi från första början inte hade önskat Tord till Campobasso. Det sas att Aggradi hade velat ta en italiensk tränare till klubben för att kunna avtvinga denne en procent av lönen som han sedan kunde stoppa i egen ficka. Både Tord och Siv hade svårt att

19

Grip_inlaga_final_19/2.indd 19

2018-02-19 17:12

tro att Aggradi skulle ha något emot Tord. I sina anteckningar skrev Siv om diskussionerna hon hade med sin man om saken: ”Så kan det väl ändå inte vara”, sa hon. ”Nej, naturligtvis inte”, svarade Tord. ”Men tänk om de har rätt, de som säger det.” ”Det är omöjligt”, sa Tord. ”Så kan det inte vara.”

Tord valde att koncentrera sig på laget. Försvaret fungerade bra från början; organisationsträningen gav omedelbara resultat. Värre var det med anfallet. Laget kunde inte göra mål. En förlust med 1–0 i premiären borta mot Lecce följdes av 1–1 hemma mot Bologna, ett resultat som firades med champagne på stadens piazza eftersom Bologna setts som en av försäsongsfavoriterna. Men i de följande fem matcherna gjorde Campobasso bara mål i en och efter förlusten i skandalmatchen mot Lazio hemma var krisen ett faktum. Molinari, presidenten, visade dock fortfarande fullt förtroende för sin svenske tränare. Han såg nog i Tord en man som gjorde allt han kunde.

Inför nästa match, borta mot Cagliari, kom deras goda vänner Göran och Inga Kummelstedt ner till Italien för att erbjuda moraliskt stöd. Tord och Göran hade spelat tillsammans i Degerfors och även tränat Örebro SK ihop. Siv och Inga var bästa vänner. Om det var någon som gormade högre från åskådarläktaren än Siv så var det Inga. Medan Göran följde med Tord och laget till matchen på Sardinien åkte Siv och Inga till Rom där de fönstershoppade på Via Condotti och åt lunch vid Spanska trappan. På söndagen lyssnade de på radiorapporterna från Cagliari. Länge stod matchen 0–0, men med bara några minuter kvar råkade Carlo Perrone göra ett självmål, vilket betydde ännu en 0–1-förlust för Campobasso som nu låg absolut sist i tabellen. Det var samme Perrone som hade missat straffen mot Lazio söndagen före.

Tord började misstänka fulspel. Träningarna med laget var i regel perfekta, men i matcherna kunde vissa spelare göra oförklarliga tavlor, ofta i slutskedet och ofta med ödesdigra resultat. Svennis hade berättat om hur han misstänkte att flera spelare i Roma säsongen innan hade satsat pengar på halvtidsresultatet i en match i nästsista omgången.

Roma hade förlorat matchen, vilket förmodligen inte hade varit en del

20

Grip_inlaga_final_19/2.indd 20

2018-02-19 17:12