Skuggan av floden by Bokförlaget Polaris

SKUGGAN AV FLODEN

Av samma författare på annat förlag Efter monsunen, 2016 Innan evigheten, 2016 (återutgivning av De redan döda) De redan döda, 2010 De hängdas evangelium, 2005 Gå över gränsen, 1997

© 1999, Robert Karjel Bokförlaget Polaris, Stockholm Utgiven enligt överenskommelse med Hedlund Literary Agency Omslag av Håkan Liljemärker Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Nørhaven Printed in Denmark 2017 ISBN: 978-91-88647-11-5 www.bokforlagetpolaris.se

I could not dig I dared not rob So I lied to please the mob Now all my lies have proved untrue and I must face the men I slew What tale shall serve me here among my angry and defrauded young.

CIKADORNA HADE BÖRJAT

ljuda igen.

Det våldsamma regnet hade dragit vidare bort. Markens rännilar var i avtagande, men ringlade sig fortfarande fram över jorden och blänkte till som ormars rörelser genom mörkret. Luften var fuktig och tung. Den lägre vegetationens nervösa blad slogs i darrning av dropparna från träden ovanför. Det var tystnad, så när som på cikadorna som börjat ansluta en och en. Han gick med lugna steg intill de tre båtarna i vattenbrynet. Emellanåt stannade han till och sökte uppmärksamt inåt djungeln. Skogen hävde sig ända fram till strandbanken, en remsa på några meter som genom årstiderna tunnades och breddades av vattenståndet. Regnet hade löst upp strandbankens hårda jord till ytlig gyttja som sög sig fast vid varje steg. De hade kommit i skydd av regnet. De hade gjort det förr. Kördes utombordarna försiktigt hördes de aldrig genom ett skyfalls möte med djungeln. Och fanns det en post utsatt vid vattenbrynet sökte han sig gärna i skydd under de tak som doldes längre in. Såtillvida var motståndaren inte särskilt disciplinerad. Han hade haft med sig knappt femton man i båtarna. En poliskollega, resten militärer. Han förde själv befälet. De hade Den vegetation som på dagen och för en ovan betraktare inte

något lägre i trädkronorna. Men här stod skogen i vattnet, inte på fast mark. Det var grunt och trångt därinne, men det hade gått att ta sig igenom med båtarna, trots grenar och stammar som överraskade, slog i och förbannades i mörkret. Den naturliga fasaden var inte mer än några tiotal meter djup. Där bakom

sitt lopp. Laboratorierna låg nästan alltid vid dessa sjöar, i avskildhet Han såg en bekant syn genom grenverket, en stor eld som brände det otillåtna man funnit, men också hyddorna och annat behövde aldrig ta med sig något att tända med vid tillslagen: hittade de sitt laboratorium fanns det alltid också gott om fotogen och aceton. Resultatet blev inte bara en samling pyrande öppna hyddor med det torra lövtaket avbränt, utan tomma, svarta platser som öppnade sig mot himlen när man åkte därifrån. Någon kved av ett slag. Rörelser och silhuetter började framträda ur mörkret på en stig. Soldater med övervakande, pådrivande rörelser, några med en cigarettglöd svävande som en ett drygt halvdussin män med händerna på ryggen, fastsatta med buntband som handfängsel. ”Hur mycket?” frågade mannen på strandbanken tätkarlen när han kom fram. ”Ingen produkt, kanske ett halvt kilo pasta. Inte mer än så.” Någon hade vetat att de skulle komma. Soldatens svar gjorde 8

såg. De passerade honom och föstes ned i båtarna: T-shirtar och tunna bomullsbyxor, inga ringar, inga klockor. Där fanns de lägsta, köttet i hanteringen. De var nästan uteslutande mestiser, halvblod. enda egentliga kvarvarande gåtan för honom. Varför stannade de kvar vid laboratorierna när de som ledde verksamheten försvann med allt av egentligt värde, när det var uppenbart att polisen och militären skulle komma? De var säkert tillsagda att stanna. Men varför lydde de, när lojalitet var ett okänt begrepp för alla andra omkring dem? Omilda förhör och fängelse väntade, varför stanna? Längre ned på strandbanken låg deras båtar. De hade enkelt kunnat ta sig därifrån, nu blev båtarna tills vidare lämnade kvar och själva blev de bakbundna förda ut ur djungeln. De man egentligen ville åt hade klarat sig, Misslyckades polisens räder fullständigt skulle de som ropade på hårdare tag få gehör. Nu drunknade till och med polisens egen klagan i rapporter som faktiskt påvisade resultat och en strid ström av fotfolk som skickades in i redan överfyllda fängelser. Man spelade djävlarna i händerna. Resultaten av de väntande förhören var ofarliga för dem, man skulle få någon Carutpekanden av ansikten på bilder. I bästa fall kunde man kanske sluta sig till att någon ny spelare dykt upp i området, men Hans kollega kom ner som siste man ur skogen. Ficklampan 9

och vapnet var undanstoppade, han höll ett nästan helt sönderbränt anteckningsblock i handen. Han gjorde en gest som för att visa upp det. ”Dom visste att vi skulle komma.” Mannen på strandbanken var tyst ett ögonblick innan han svarade: ”Ernesto, nu för tiden vet dom nästan alltid att vi ska komma”, och tillade: ”Kom nu, det är sent.” båtarna och gav sig av. De åkte i maklig takt bort mot djungelns än att de kunde höra cikadornas fulltaliga skara.

THOMAS BORKMAN HADE

nedsläckt och tittade ut över det som -

songerna med ett glas isvatten i handen. Nattradion spelade lågt i vardagsrummet för att tystnaden skulle dödas med mer än bara brus. Det tidlösa eftertillståndet, han var lagom berusad. Minnesbilder blandades med bilarnas ljus. Det var ett ställe där ölen klibbade på golvet. Det fanns en pubduo som uppträdde under egenpåhittade smeknamn och snackade engelska mellan coverlåtar. De var ute med ett gäng från helikopterdivisionen. Franzén och Torsson var också med, parhästarna. De hade snabbt hittat sitt bord, hos några sjuksköterskor som motvilligt lät sig imponeras. Flygandets sötma. Det var Torsson, alltid vetesväder och givetvis klarat henne. Han hade fått sin bild i Expressen. Torsson berättade som vanligt med en av kvinnorna i brännande fokus. Han och Franzén bjöd frikostigt på drinkar, betalade med hopknölade hundralappar och glömde växeln kvar på bardisken. Borkman hade senare mött Franzén på toaletten, han hade stått och gnäggat för sig själv i ett pissoarbås. Han fantiserade 11

som vanligt om henne han satt med där ute. Som vanligt övertygad om vad hon hade på sig under. String och stay-ups var det den här gången. Han var en levande underklädeskatalog, det var hans besatthet. Kvällen hade senare skilt dem alla åt. Borkman drack några stora, långsamma klunkar av isvattnet. Han kisade mot gatan nedanför så att stoppljusen i kvartersslutet sköt röda strimmor. En papperslapp trängde sig på. Den låg i plånboken i hallen och hade ett telefonnummer i rundad handstil. Hon hade vackra händer och en gin och tonic som hon smuttat på sedan hon föreslagit att de skulle sätta sig. ”Är dom också piloter?” frågade hon när hon tittade bort mot bordet vid Torsson och Franzén. ”Ja”, svarade han. ”Är ni goda vänner?” ”En sån här kväll är väl alla arbetskamrater ens bästa vänner.” Hon såg på honom igen. ”Jaså.” Borkman studerade hennes ansikte, fastnade vid ögonen där hon mötte hans blick utan att utmana. Han trodde att hon var ensam ute, han hade i alla fall inte lagt märke till någon väninna, inte heller frågat. Hon drog en lång hårlock ur pannan ner bakom örat och lutade sig framåt med korslagda armar över bordet. Han blev förvånad över vändningen, men fann sig. ”Är det

”Och då svarar du?” ”Ja, det är det, verkligen.” ”Men egentligen?” ”Egentligen?” Han skrattade kort, lite påkommet. ”Vad då, ”Nej inte alls, jag bara undrar.” tror. Det mesta när man är i luften går på rutin. Visst, ibland händer det något, tillvaron liksom glimmar till. En solnedgång i ytterskärgården så här års, förödande vackert. Eller man lyckas verkligen rädda någon till livet. Då är det speciellt. Men för det mesta handlar det om papper, papper, brist på pengar, möten, planering.” ”Du förstör myten för mig.”

upp precis som ett barn.”

längtan.” De hade pratat fram och tillbaka om allt och inget. De kände ligen var det hon som frågade, frågade vilken hans olyckligaste kärlek var. Han skyddade sig genom att berätta om en mörkhårig humanist som var det vackraste man kunde tänka sig. Det var på gymnasiet, en historia som en gång bränt men nu ”Men nu då, vad heter hon nu då?” frågade hon självsäkert sedan. ”Ingenting”, svarade Borkman kort. 13

förnam ändå det elektriska i en okänd hands beröring. ”Det satt”, svarade han. ”Märket blir kvar längre än man tror.” ”Barn också?” ”Nej.” Det skulle bli en papperslapp, en liten handskriven papperslapp utan ojämnt avrivna kanter. De slog följe tillsammans från puben. Inom Borkman började osäkerhetens odjur vanka, vad han ville ha och vad han kunde få? Hade hon varit berusad, valbart och avfärdbart. Nykter skönhet kom inpå. Hon förekom honom vid en nattbusshållplats. ”Jag skulle kunna bjuda hem dig, te och så, men jag tror att du behöver bestämma dig för vad du vill först”, sa hon och räckte fram lappen. Borkman stod tyst, tog lappen.

Han såg hennes namn på lappen. ”Jag hör av mig”, harklade Borkman fram. ”Om du vill.” Borkman började gå. En ensam isbit snurrade i botten på det tomma glaset. Tanken på det nybekanta ansiktet och fantasins föreställning om vad som kunde ha blivit putade värre än ett morgonstånd. Känslan 14

av hennes beröring där ringen hade suttit fanns fortfarande kvar. Han gick mot köket för att fylla glaset igen, passerade en såg sin silhuetts belägenhet. I hallen fångades blicken av telefonsvararens blinkande. Han tryckte igång den och tog de sista stegen ut i köket. några saker.” Det prasslade när telefonluren bytte hand. Borkman stod lutad mot dörrkarmen med påfyllt glas.

bakom. ”Ska jag …?” ”Jag kan själv.” Något hördes som lät som en liten fots bestämda stamp. ”Mamma sa att du och jag ska ha roligt på dom där dagarna som är lördag och söndag. Jag vill leka med fjärilarna i huset.” ”Hon vill till fjärilshuset, i Hagaparken”, förtydligade rösten i bakgrunden. ”Jag kan ta luren nu, säg hej då.” ”Hej då, pappa.” Det sprakade av en puss i luren och sedan blev kvinnorösten tydlig: ”Se till att åka dit nu. Vi har pratat om det länge här hemma, hon vill det verkligen. Hör av dig om hämtning och lämning.” Det tutade till om telefonsvararen och sedan började den spola tillbaka. Borkman hade i ett oöverlagt ögonblick lovat att ta någon 15

bords. Visserligen var det bara ett pass på ett par timmar, men var man ensam med barn blev det krångligt. Det var tvunget Det var inför en övning en kommendör och några andra skulle ut och rekognosera. På måndagen sedan skulle allt dra igång, den stora slutövningen. Spel för gallerierna, sa andra. De gamla skeletten rasslade i garderoberna. Det skulle jagas ubåt igen. Det var inte så att någon hade sett eller hört något, det var många år sedan något hållbart hade fått larmklockan att ljuda. Det var garden som skulle visas upp, för omvärlden att se. Sista gången kanske innan miljarderna skulle in. Kustligga och lurpassa bland skärgårdens sund och fjärdar och dra sitt strå till stacken med vad man hade på helikopterdivisionen. Dygnet runt skulle man hålla helikoptrar där ute. Borkman kände händelselösheten redan nu. Den förgörande tristessen: tre timmar i luften och två timmar på marken, ligga på höjd och avvakta med sina torpeder. Och inget skulle hända. De skulle slå mellan Gustaf Daléns klarröda fyr och en punkt mitt ute i havet, som en spårvagn skulle de gå fram och tillbaka. På radion skulle frekvenserna fyllas med obegripligt datakvitter och koder mellan fartygen. Och inget skulle hända. De skulle läsa igenom dagstidningens alla bilagor, småannonserna med begagnade bilar och båtar, och de skulle svettas i sina heltäta isolerdräkter när solen hettade upp den helglasade cockpiten på kurs sydvart. Tre timmar i luften och två timmar på marken.

Där kunde hon vara. Borkman hade använt sig av henne förut när han hade blandat ihop sina kort. Han ville inte avsäga sig

behövde pengarna. Om han talade med tanten, hon var alltid

till förmiddagen, då var hon inte hemma. De talade sällan direkt med varandra, de kommunicerade genom telefonsvararna. Han var på något sätt fortfarande skamsen och hon var fortfarande arg.

ÖVNINGEN FICK MYCKET

riktigt sitt händelselösa slut. Tidigt fre-

dag morgon blåstes allt av, fartygen behövde resten av dagen för att ta sig till hemmakaj under ordnade former inför helgen. På helikopterdivisionen stod helikoptrarna redan i hangarerna och det dvallika tillstånd som följde på en övning inträdde. All aktivitet tycktes lågmäld, hälften av personalen var försvunnen redan vid lunch. Borkman tog ett varv i spåret på eftermiddagen och bastade sedan bort ytterligare en timme. Några hastiga möten i korridorerna och planerna inför kvällen tog form. Gränslös och därmed ganska slitsam uttråkning skulle

Innekarusellen kring Stureplan var annars sällan målet för deras fälttåg, där fanns för många andra kungar. Men Torsson hade stått på sig, ville prova på något nytt, och Franzén hade varit lättlockad med sådana ord som ”klass”. Borkman skulle stort, hade genomtänkt anspråkslös inredning och fylldes snart. De flesta var svartklädda, kvinnorna feströkte. Mer snygga än avspänt erfarna bartendrar, solglasögon uppskjutna i pannan, kindpussar. kom snart med en bjudrunda tequilashots och en timme senare var de någorlunda naturaliserade. De hade ett ståbord som utgångspunkt. Torsson hade redan glidit iväg. Pilottricket fung18

om han höll på att landa, i ansiktet koncentrerad på sin skröna. Hon skrattade, ännu med osäker blick. Franzén hade spenderbyxorna på, bjöd på whisky till höger och vänster medan han inlevelsefullt gnabbades med en ytbärgare om vilken single malt som var den främsta. bordet. Borkman, som inte hade ätit ordentligt på kvällen, tog det lite lugnt med Franzéns bjudrundor. Han uppskattade utsikten, men var fortfarande för nykter för att inte inse att det mesta var se men inte röra. Han tittade på klockan, kände sig hungrig. ”Jag går på toan”, sa han till ingen speciell och gick iväg, rastlös mer än nödig. Han fann herrarnas och gjorde ett kort ärende. Det var kö vid handtorken så han gick ut med en armbåge mot dörren. Utanför försökte han diskret torka sig på en oanvänd näsduk kavajärmen. Han vände sig om och ett okänt mansansikte frågade på engelska om klockan. Borkman såg på sin och svarade. Det blev ett ögonblick av tveksamhet mellan de båda innan mannen sträckte fram handen och sa, fortfarande på engelska: ”Benjamin Blanton, men bara Ben går också bra.” Uppenbarligen amerikan, tänkte Borkman. Kort, lite vågig se i den dunkla omgivningen. Tweedkavaj, vit skjorta, ena handen i sidan och ett bältesspänne som var för stort. Den framsträckta handen var bred och senig med en sådan där stor collegering de ofta har, med en blå sten i. Borkman tog inte handen, han hade blivit uppvaktad en 19

hade han grundmurad homofobi. Hans blick visade det i klartext. ”Inte så”, sa amerikanen. Han skrattade. ”Jag har fru och barn.” ”Säkert. Jag ska häråt, hej.” ”Ett ögonblick.” Borkman ignorerade honom, på väg bortåt

”Tjänstledigheten, hur går det med den?” Det spratt till inom Borkman som av en förolämpning. Ett par dagar tidigare, under övningen, hade personalchefen gått på honom och undrat varför han ansökt om tjänstledighet. Borkman hade varit oförstående och personalchefen hade dragit fram ett papper med hans namn och personnummer på, en beviljad tjänstledighet från och med nästa månadsskifte. Det var påskrivet av någon överstelöjtnant på högkvarteret som Borkman aldrig hört talas om. ”Det är fel eller så gäller det någon annan”, hade han sagt. Personalchefen skulle kolla upp det och sedan riva lappen. När amerikanen återfått uppmärksamheten fortsatte han: ”Vagnen kom före hästarna, någon överste arbetade lite snabbare än det var tänkt.” ”Tänkt?” sa Borkman på väg tillbaka. ”Känner vi varandra, ”Det är jag nästan helt säker på att vi inte har”, svarade amerikanen.

”Ska vi?” 20

”Ja.” ”Varför inte på jobbet?” ”Det passar sig inte. Du, det här blev fel. Låt mig börja om. Ben.” Han sträckte fram handen igen. ”Thomas”, sa Borkman i en så kort handskakning han förmådde. ”Och du har följt mig hit?” Låt oss inte göra det här större än det är.” ”Fortsätt du, jag tror och vet ännu så länge ingenting.” Något ljusskyggt månade uppenbarligen om att få hans uppmärksamhet. I Borkmans öl- och whiskyavrundade omdöme väckte det ett avvaktande intresse mer än obehag och rädsla. ”Jag arbetar för ambassaden.” Han höll fram ett ID-kort tet strax bakom. ”Vilken ambassad?” frågade han. ”Gissa?” ”Jag vet inte, det får du berätta för mig.” ”Den amerikanska. Jag är i stan kortvarigt, bor på Grand Hotel. Kan vi sätta oss?” ”Det tror jag nog.” Amerikanen gick före, precis innan de skulle sätta sig sa Borkman: ”Ursäkta mig, återkommer strax.” Han skyndade bort till sitt eget bord och tog med sig någons nyss påbörjade öl tillbaka. Han var övertygad om att amerikanen skulle bjuda och hade kommit att tänka på något han hört om knockoutdrinkar. Det fanns ingen anledning att ta risker i onödan. ”Så jag får inte bjuda då?” sa Benjamin Blanton när han kom tillbaka. 21

”Jag tänkte bara passa på och avsluta min egen.” ”Det är inte handfängsel och billiga hotellrum jag har i åtanke. Söva dig får du göra själv ikväll.” Borkman satte sig och försökte se ut som om han inte förstod. ”Hursomhelst, jag har bemyndigande från svensk sida att kontakta dig”, fortsatte Blanton, ”från ditt högkvarter.” Någon tittade rakt in i Borkmans värld, men själv såg han inte ut. Den enda sammankopplingen var den där tjänstledigheten. Den låg långt bak och surrade. ”Flyger ni mycket där ute på helikopterdivisionen?” frågade Blanton sedan. Han smuttade på något som lika gärna kunde vara en urvattnad cola som en tredubbel bourbon. ”Det går väl i vågor”, svarade Borkman. ”Ubåtarna då?” Blanton kastade in jordnötter en och en från det där i tidningarna hemma, men det var några år sen. Ryssarna va?” ”Dom säger det.” ”Och ni håller fortfarande på och jagar runt dom eller?” ”Förlåt mig, men är det ubåtssvängen det här gäller?” ”Ubåtar, nej för fan, det är inte min avdelning. Jag bara undrade i största allmänhet. Är du hungrig?” ”Hurså?” hungrig. Jag bjuder gärna någon annanstans.” ”Det är bra, tack.” ”Fan, du är svår. Jag tror du har förstått att jag vill prata med dig, allvar. Men av någon anledning som jag går bet på 22