Sånt händer inte här

SINCLAIR LEWIS

Sånt händer inte här

Översättning Hugo Hultenberg Översättning reviderad av Annika Hultman Löfvendahl

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 3

2017-10-02 08:07

It Can’t Happen Here © 1935 by S. Lewis Renewed 1962 by Michael Lewis Bokförlaget Polaris, Stockholm Översättning av Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017 Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck Printed in Germany 2017 ISBN : 978-91-88647-21-4 www.bokforlagetpolaris.se

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 4

2017-10-02 08:07

1

Den vackra matsalen på Hotell Wessex i Fort Beulah med sina förgyllda stucksköldar och sina väggmålningar med motiv från Green Mountains hade reserverats för Rotaryklubbens stora middag med damer.

Här i Vermont var händelsen inte så pittoresk som den skulle ha varit på Västerns prärier. För all del, den hade sina poänger : det framfördes en liten sketch i vilken Medary Cole (kvarn och speceriaffär) och Louis Rotenstern (beställningsskrädderi – pressning och tvättning) uppträdde som de historiska Vermontborna Brigham Young och Joseph Smith och genom antydningar om sina många hustrur uppsluppet skämtade med de närvarande damerna. Men på det hela taget var det en allvarlig tillställning. Hela Amerika var allvarligt just nu efter den sjuåriga depression som rått sedan 1929. Det var lagom långt efter världskriget 1914–18 för att de unga män som var födda 1917 skulle vara färdiga att skickas till universitetet – eller ut i ett nytt krig, första bästa som fanns till hands.

Programmet för denna kväll hos rotarianerna var inte särskilt muntert, det var åtminstone inte avsett att vara det, för det innehöll patriotiska tal av före detta brigadgeneral Herbert Y. Edgeways, USA, som hetsigt behandlade ämnet »Fred genom ett starkt försvar – miljoner till vapen, men inte en cent till skatter«, och av mrs Adelaide Tarr Gimmitch, lika mycket känd för sin orädda antirösträttskampanj 1919 som för sin lysande idé att under världskriget hålla de amerikanska soldaterna helt 5

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 5

2017-10-02 08:07

borta från de franska kaféerna genom att skicka dem tiotusen dominospel.

Inte heller kunde någon socialt intresserad fosterlandsvän rynka på näsan åt hennes nya, en smula misskända strävanden att bevara det amerikanska hemmets renhet genom att från filmindustrin utesluta alla skådespelare, direktörer och fotografer som : 1) någonsin varit skilda, 2) var födda i främmande länder – utom England, för mrs Gimmitch hyste mycket höga tankar om drottning Mary, eller 3) vägrade avlägga ed på att vörda flaggan, författningen, Bibeln och alla andra specifikt amerikanska institutioner.

Den årligen återkommande middagen med damer var en högst respektabel tillställning – höjdpunkten i Fort Beulahs societetsliv. De flesta damerna och mer än hälften av herrarna bar aftondräkt, och det gick ett rykte om att den inre kretsen före banketten låtit servera sig cocktails helt privat i rum 289.

Det stora hästskobordet pryddes av ljus, kristallskålar med konfekt och brända mandlar, Musse Pigg-figurer, rotaryhjul av mässing och små amerikanska sidenflaggor, nerstuckna i förgyllda hårdkokta ägg. På väggen hängde ett baner med inskriften »Osjälviskt tjänande«, och matsedeln – selleri, tomatsoppa, stekt kolja, hönskroketter, ärter och fruktglass – förnekade inte Hotell Wessex höga standard.

Alla lyssnade andlöst. General Edgeways höll just på att avsluta sin manliga fast något mystiska panegyrik över nationalismen : »… för Förenta staterna är den enda stormakt som inte har någon tanke på territoriella erövringar. Vår högsta önskan är att andra nationer ska vara så rasande vänliga att lämna oss i fred ! Vår enda verkliga förbindelse med Europa ligger i vår svåra uppgift att försöka uppfostra de råa och okunniga massor som Europa skickar på oss till något som liknar amerikansk kultur och levnadsvett. Men som jag förklarat för er 6

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 6

2017-10-02 08:07

måste vi vara redo att försvara våra kuster mot alla de internationella banditorganisationer som kallar sig regeringar och som kastar sina lystna blickar på våra outtömliga gruvor, våra högresta skogar, våra jättelika och blomstrande städer, våra granna och vidsträckta åkrar.

För första gången i historien måste en stor nation fortsätta att upprusta mer och mer, inte för erövring – inte för avundsjuk ärelystnad – inte för krig – utan för freden ! Vi ber till Gud att det aldrig ska bli nödvändigt, men om de främmande folken inte lägger våra varningar nogsamt på minnet ska här, liksom när de välkända draktänderna en gång i tiden såddes, resa sig en väpnad och oförskräckt krigare på varje kvadratdecimeter av dessa Förenta stater som med ospard möda odlats och försvarats av våra förfäder nybyggarna, vilkas beväpnade avbilder vi måste vara – eller också gå under !« Bifallet var orkanartat. »Professor« Emil Staubmeyer, skolinspektören, for upp och ropade : »Tre hurra för generalen – leve han, hurra, hurra, hurra !« Alla de närvarande lät sina ansikten lysa över generalen och mr Staubmeyer – alla utom ett par tokiga pacifistdamer och en viss Doremus Jessup, redaktör för Fort Beulahs Nyheterna, allmänt ansedd som »en duktig karl, men förbaskat överlägsen av sig«. Han viskade till sin vän kyrkoherde Falck : »Våra förfäder nybyggarna kan i alla fall inte ha kommit särskilt långt med sin osparda möda på en del kvadratdecimeter i Arizona !« Men bankettens glansnummer var det tal som hölls av mrs Adelaide Tarr Gimmitch, känd över hela landet som våra soldaters välgörarinna under världskriget. Hon hade inte enbart skänkt soldaterna i Frankrike dominospel. Nej, hennes första idé hade varit ännu mer storslagen. Hon ville skicka varenda man vid fronten en kanariefågel i bur. Tänk vad det skulle 7

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 7

2017-10-02 08:07

ha betytt för dem som sällskap och som erinran om hem och mor ! En liten rar kanariefågel ! Och vem vet, kanske kunde de dresseras att fånga löss !

Hänförd av denna idé rusade hon genast upp till generalkvartermästaren, men den gamla förstockade gubben sa nej till henne (eller rättare sagt till de stackars pojkarna som låg där så ensamma i smutsen) och muttrade bara fegt en hop dumheter om bristande transportmöjligheter för kanariefåglar. Det påstås att hennes ögon riktigt flammade och att hon mätte den idiotiske byråkraten med sina glasögon, lik en sannskyldig Jeanne d’Arc, medan hon »lät honom veta sitt hjärtas mening så att han aldrig skulle glömma det» !

Under den där goda tiden hade kvinnorna möjlighet att göra en insats. De uppmuntrades att skicka sina manfolk, eller andras manfolk, ut i kriget. Mrs Gimmitch kallade varenda soldat hon mötte – och hon såg till att hon mötte varenda en som vågade sig inom två kvarter från hennes bostad – »min egen käre gosse«. Det berättas att hon på detta sätt hälsade en överste vid marinbrigaden som befordrats från simpel soldat och som svarade : »Vi egna kära gossar har fått en massa mammor på sista tiden, men jag för min del skulle föredra lite fler älskarinnor i stället.« Och det berättas vidare att hon vid det tillfället inte hejdade sin svada på en timme och sjutton minuter, enligt överstens armbandsur, utom för att harkla sig.

Men hennes sociala tjänster var inte enbart inskränkta till förhistoriska skeden. Det var så nyligen som 1935 hon satte i gång med att rensa upp i filmvärlden, och dessförinnan hade hon kämpat först för och sedan mot alkoholförbudet. Hon hade också (sedan rösträtt påtvingats henne) 1932 suttit i en republikansk kommitté och dagligen sänt president Hoover ett utförligt telegram med goda råd.

Och trots att hon själv tyvärr var barnlös åtnjöt hon an8

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 8

2017-10-02 08:07

seende som författarinna och föreläserska i frågor som rörde barnuppfostran, och hon hade skrivit en bok med barnkammarrim där vi bland annat kan finna den odödliga versen : Nu alla små tultorna sova i rad, så rultiga-tultiga efter sitt bad.

Men hela tiden, 1917 såväl som 1936, var hon en ytterst aktiv medlem av föreningen Amerikanska Revolutionens Döttrar, A.R.D. A.R.D. (reflekterade den hånfullt överlägsne Doremus Jessup den kvällen) är en något förbryllande organisation – lika förbryllande som teosofin, relativitetsteorin och det indiska gosseborttrollningsknepet. Den liknar alla tre. Den utgörs av kvinnor som tillbringar hälften av sin vakna tid med att skryta över att de härstammar från de upproriska amerikanska kolonisatörerna från 1776, och den andra, mer animerade hälften, med att anfalla alla samtida som tror på just de principer för vilka dessa förfäder kämpade.

A.R.D. (tänkte Doremus) har blivit lika sakrosankt, lika höjt över all kritik som katolska kyrkan eller Frälsningsarmén. Och det måste erkännas : föreningen har skänkt de omdömesgilla månget gott och hjärtligt skratt, för den har lyckats göra sig precis lika löjlig som den tyvärr avlidna Ku Klux Klan, utan att i likhet med K.K.K. behöva uppträda i spetsiga narrhuvor och nattskjortor på gatorna.

Vare sig nu mrs Adelaide Tarr Gimmitch kände sig kallad att vaka över moralen i armén eller att övertala litauiska sångsällskap att inleda sitt program med »Columbia, du havets smycke« var hon en alltid lika glödande A.R.D :are, och det märktes också när man hörde henne tala till Fort Beulahs rotarianer denna vackra majkväll.

Hon var kort och tjock till växten och hade en liten käck 9

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 9

2017-10-02 08:07

uppnäsa. Hennes rika grå hår (hon var sextio nu, exakt lika gammal som Doremus Jessup, den sarkastiske redaktören) stack fram under hennes bredbrättade italienska halmhatt.

Hon hade en klänning i mönstrat siden och ett ofantligt halsband av glaspärlor. Vid sin svällande barm bar hon en orkidé omgiven av konvaljer. Hon utstrålade välvilja mot alla de närvarande herrarna, hon kråmade sig för dem, hon kuttrade inställsamt mot dem när hon nu med en röst av idel flöjttoner och chokladsås talade över ämnet »Hur ni pojkar kan hjälpa oss flickor«.

Kvinnorna, framhöll hon, hade inte uträttat någonting med sin rösträtt. Om Förenta staterna bara velat lyssna till henne för så länge sedan som 1919 hade hon kunnat bespara landet många bekymmer. Nej, ingen rösträtt ! Absolut inte !

Kvinnan måste återta sin plats i hemmet. »Som den store författaren och vetenskapsmannen Arthur Brisbane sa : ’Vad varje kvinna bör göra är att skaffa sig sex barn.’« Här blev det ett skandalöst och beklagligt avbrott. En viss Lorinda Pike, änka efter en känd unitarisk predikant, förestod ett finare pensionat på landet som kallades Dalvärdshuset. Hon var en bedrägligt madonnalik yngre kvinna med lugna ögon, slätstruket kastanjebrunt hår, benat i mitten, och en mjuk röst som ofta hade en underton av skratt. Men på en offentlig plattform blev hennes röst stundom utmanande och hennes ögon började oväntat flamma av vrede. Hon var stadens enfant terrible, stadens original. Hon lade sig jämt och samt i saker som inte angick henne och på sammanträden gjorde hon kritiska inlägg i varenda fråga av vikt i hela kommunen : elbolagets taxor, skollärarnas löner, prästernas av de ädlaste intressen besjälade censur av stadsbibliotekets böcker. Nu, då allt skulle vara idel människokärlek och solsken, bröt mrs Lorinda Pike förtrollningen genom att skrika : »Hurra för Brisbane ! Men tänk om en stackars tjej inte 10

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 10

2017-10-02 08:07

lyckas haffa nån karl ! Ska hon då skaffa sig sina sex ungar utom äktenskapet ?« Den gamla stridbara Gimmitch, en veteran från hundra fälttåg mot revolutionära röda, tränad att på ett tillintetgörande sätt förlöjliga socialistiska häcklares fraser och få skrattarna på sin sida, blev inte svaret skyldig : »Snälla goda mrs Pike, om en ’tjej’, som ni säger, har någon verklig charm och kvinnlighet behöver hon inte ’haffa’ någon karl – hon kommer att upptäcka att karlarna står i tiodubbla led utanför hennes dörr !« (Skratt och bifallsyttringar.)

Inlägget från den kvinnliga ligisten hade bara eldat mrs Gimmitchs ädla vrede. Hon var inte inställsam längre nu.

Hon skrädde inte orden : »Jag ska säga er, mina vänner, att felet med hela det här landet är att det är så många som bara tänker på sig själva !

Vi har hundratjugo miljoner människor, och det är nittiofem procent av dem som bara tänker på sig själva i stället för att lägga manken till och hjälpa de ansvariga och ledande att ge oss välstånd igen ! Se bara på alla dessa korrumperade och själviska fackföreningar ! Riktiga gnidare ! Tänker bara på hur stora löner de ska kunna pressa ut ur sina stackars arbetsgivare, som bär hela ansvaret !

Vad det här landet behöver är disciplin ! Fred är en storslagen dröm, men kanske också ingenting annat än en tom dröm ! Jag undrar nästan – det här kommer att chockera er, men jag vill att ni ska lyssna till en kvinna som säger er den oförfalskade, grymma sanningen och inte pratar en massa sentimentalt skräp – jag undrar om vi inte behöver få ett rejält krig igen för att lära oss disciplin ! Vi behöver inte allt det här intelligenssnobberiet, all den här boklärdomen. Den kan vara nog så bra på sitt sätt, men är den inte ändå, när allt kommer omkring, bara en vacker leksak för vuxna ? Nej, vad vi alla måste lära oss, om detta stora land ska kunna bibehålla 11

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 11

2017-10-02 08:07

sin framstående ställning bland nationerna, det är disciplin – viljekraft – karaktär !« Hon vände sig sedan älskvärt mot general Edgeways och sa leende : »Ni har just sagt oss hur man ska trygga freden, men handen på hjärtat, general – så här bland rotarianer – var uppriktig ! Tror ni inte ärligt, ni med er stora erfarenhet, att kanske – jag säger bara kanske – när folk har blivit så penninggalna, som alla våra fackföreningar och arbetare med sin propaganda för att höja skatterna, så att de dugliga och arbetsamma får betala för odågorna som inte gör ett smack, då skulle det kanske ändå inte vara så galet med ett krig för att frälsa deras lata själar och ge dem lite ryggrad ? Låt oss höra er innersta mening, mong général !« Hon satte sig dramatiskt och applåderna fyllde rummet som ett moln av duniga fjädrar. Alla skrek : »Kom an, general, upp och svara !« och »Hon har utmanat er – vad svarar ni ?« eller bara ett tolerant : »Hör, hör, general !« Generalen var liten och klotrund och hans röda ansikte var slätt som baken på en baby och prytt med platinabågade glasögon. Men han hade en militärisk brumbas och ett kort, manligt, invärtes skratt. »Tja, tja, tja !« tog han leende till orda, reste sig och hötte förtroligt med pekfingret åt mrs Gimmitch, »eftersom ni alla verkar ha satt er i sinnet att pressa ur en stackars soldat hans innersta hemligheter, så är det lika gott jag säger att fast jag avskyr krig finns det ändå saker som är värre. Ja, mina vänner, mycket värre ! Och det är den så kallade fred vi nu har här i landet, där arbetarorganisationerna är infekterade med osunda idéer från det röda, anarkistiska Ryssland, infekterade som med sjukdomsbakterier ! – där professorer, tidningsmän och kända författare i hemlighet dirigerar upproriska angrepp mot vår gamla hederliga författning ! – där folket så länge preparerats 12

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 12

2017-10-02 08:07

med dessa andliga gifter att det har blivit karaktärslöst, fegt och sniket och förlorat sitt stolta, ädla krigarsinne ! Nej, en sådan fred är mycket sämre än det ohyggligaste krig !

Det är möjligt att en del av vad jag sa i mitt anförande nyss var liksom lite banalt och lite ’rokoko’, som vi kallade det i England när jag låg där med min brigad. Det där om att Förenta staterna bara önskar leva i fred och slippa alla utländska förvecklingar. Nej ! Vad jag verkligen önskar att vi skulle göra är att stiga fram och säga till hela världen : ’Bry er aldrig om den moraliska sidan av det här. Vi har makten, och makt är rätt !’

Jag beundrar ju inte precis allt som Tyskland och Italien har gjort, men det erkännandet måste man skänka dem att de har varit ärliga och realistiska nog att säga till de andra folken : ’Sköt ni era egna angelägenheter, är ni hyggliga. Vi har både styrka och vilja, och den som har dessa gudomliga egenskaper, för honom är det inte bara en rätt utan också en plikt att begagna dem !’ Ingen på hela Guds gröna jord har nånsin haft några sympatier för en svag stackare – inte ens den svage stackaren själv !

Och jag har goda nyheter att berätta för er ! Evangeliet om den rena, aggressiva styrkan sprider sig överallt här i landet bland vår bästa ungdom. I detta nådens år 1936 är det mindre än sju procent av våra högre skolor som inte har infört militär utbildning med lika sträng disciplin som nazisternas, och trots att denna utbildning till en början påtvingades dem av myndigheterna är det nu våra frimodiga unga män och kvinnor som själva gör anspråk på rätten att bli tränade i krigets alla dygder och färdigheter … för det är värt att uppmärksamma att flickorna genom sjukvårdsutbildning och gasmaskstillverkning och dylikt håller på att bli precis lika ivriga som sina bröder. Och de verkligt tänkande av professorerna står helt och hållet på deras sida !

13

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 13

2017-10-02 08:07

För inte mer än tre år sen var en beklagligt stor procent av studenterna bräkande fredsfår som ville lönnmörda sitt eget land. Men när dessa skamlösa idioter och förespråkare för kommunismen nu försöker hålla fredsmöten – ja, mina vänner, under de sista fem månaderna, sen den 1 januari, har inte mindre än sjuttiosex sådana vidriga tillställningar blivit störda och upplösta av de andra studenterna, och inte mindre än femtionio landsförrädiska röda studenter har fått vad de förtjänar och blivit så grundligt pryglade att de aldrig mer kommer att höja anarkismens bloddrypande fana i detta fria land. Det, mina vänner, är verkliga nyheter !« Medan generalen satte sig ner under frenetiska bifallsyttringar hoppade stadens enfant terrible, mrs Lorinda Pike, upp igen och störde kärleksmåltiden : »Nej, vet ni vad, mr Edgeways, ni tror väl inte ni kan komma med sånt där sadistiskt nonsens utan att – « Längre hann hon inte. Francis Tasbrough, som ägde det stora stenhuggeriet och var den rikaste industriidkaren i Fort Beulah, reste sig majestätiskt, tystade ner Lorinda med sin utsträckta arm och mullrade i djupaste bas : »Min bästa dam, ett ögonblick om jag får be ! Vi alla är ju vana vid era politiska åsikter. Men som ordförande är det tyvärr min plikt att påminna er om att general Edgeways och mrs Gimmitch inbjudits av klubben att tala här. Ni däremot, ni får ursäkta att jag säger det rent ut, är inte så mycket som släkt med en enda rotarian, utan är endast här som kyrkoherde Falcks, vår högt aktade ledamots, gäst. Om ni därför vill vara så vänlig … Å, jag tackar er, mrs Pike !« Lorinda Pike hade sjunkit ihop i sin stol med sin glöd ännu brinnande i bröstet. Mr Francis Tasbrough sjönk däremot inte ihop ; han satt som ärkebiskopen av Canterbury på den ärkebiskopliga tronen.

14

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 14

2017-10-02 08:07

Och Doremus Jessup steg hastigt upp för att lugna dem alla, för han var god vän med Lorinda och hade sedan sin spädaste barndom känt och avskytt Francis Tasbrough.

Denne Doremus Jessup, redaktör för Nyheterna, var visserligen en klok och duktig karl, och han skrev ledare som varken saknade kvickhet eller den goda amerikanska jordbundenheten, men han ansågs, i alla fall i Fort Beulah, vara en ytterst excentrisk person. Han satt med i skolstyrelsen och i biblioteksdirektionen, och det var han som introducerade personer som Oswald Garrison Villard, Norman Thomas och amiral Byrd när de kom till staden för att föreläsa.

Jessup var liten till växten, skinntorr, leende, väderbiten, med små gråa mustascher och ett litet välvårdat grått skägg i ett samhälle där man genom att snobba med skägg bekände sig vara lantbrukare, veteran från inbördeskriget eller sjundedagsadventist. Doremus motståndare påstod att han hade kvar sitt skägg bara för att verka överlägsen, skilja sig från mängden, se ut som en artist. Kanske hade de rätt. I vilket fall som helst reste han sig nu hastigt och sa med dämpad röst : »Ja, alla små fåglarna i boet är sams. Min goda vän mrs Pike vet helt säkert att yttrandefriheten blir rena självsvåldet när den går så långt att den kritiserar armén, har en annan åsikt än A.R.D. och sympatiserar med mobben. Därför, Lorinda, tror jag ni bör be generalen om ursäkt. Vi får vara tacksamma för att han låtit oss veta vad de härskande klasserna i detta land verkligen vill. Så bästa Lorinda, res er upp och framför er ursäkt.« Han tittade ner på Lorinda med stort allvar i blicken, men Medary Cole, Rotaryklubbens president, undrade om inte Doremus bara drev med dem. Det hade han gjort förut. Ja – nej – han misstog sig nog, för mrs Lorinda Pike ropade glatt (utan att resa sig) : »Ja, jag ber verkligen om ursäkt, general !

Tack för ert klarläggande anförande !« 15

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 15

2017-10-02 08:07

Generalen höjde sin knubbiga hand (med en frimurarring och en krigshögskolering på de korvformade fingrarna). Han bugade sig som Sir Galahad eller en hovmästare. Han ropade med sin manligaste kommandostämma : »För all del, för all del, mrs Pike ! Vi gamla krigsbussar är aldrig rädda för ett litet gruff. Vi är glada om det är några som intresserar sig så mycket för våra idéer att de blir arga på oss.

Ho, ho, ho !« Och alla skrattade och frid och fröjd rådde. Programmet avslutades med att Louis Rotenstern sjöng några fosterländska sånger : »Marschen genom Georgia« och »Den gamla lägerplatsen« och »Dixie« och »Gamle svarte Joe« och »Jag är en fattig cowboy, som biktar här sin synd«.

Louis Rotenstern betraktades av alla i Fort Beulah som »en hygglig karl«, ett trappsteg strax nedanför »en verklig gammaldags gentleman«. Doremus Jessup tyckte om att fiska och jaga rapphöns tillsammans med honom, och han tyckte att ingen skräddare på Femte avenyn kunde göra någonting chicare än Louis blåvitrandiga linnekostym. Men Louis var en riktig chauvinist. Han framhöll, kanske lite väl ofta, att det varken var han eller hans far som var född i gettot i preussiska Polen, utan hans farfar (vars namn Doremus antog hade varit betydligt mindre förnämt och nordiskt än Rotenstern).

Louis hjältar var Calvin Coolidge, Leonard Wood, Dwight L. Moody och amiral Dewey (och Dewey var till börden vermontesare, sa Louis förtjust ; själv var han född i Flatbush på Long Island).

Han var inte bara en hundraprocentig amerikan, han krävde fyrtio procent i chauvinistisk ränta på kapitalet. Man hörde honom säga vid alla tillfällen : »Vi bör inte låta alla de här främlingarna komma in i landet, jag menar judejävlarna lika väl som makaronerna och rysspatrasket och kinamännen.« Louis var fullt övertygad om att ifall de okunniga politikerna 16

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 16

2017-10-02 08:07

kunde hålla sina smutsiga fingrar borta från bankerna och fondbörserna och arbetstiden för biträdena i de stora varuhusen skulle alla i landet tjäna på det, och alla (till och med affärsbiträdena) skulle bli rika som Aga Khan.

Därför lade Louis in i sina melodier inte bara sin glödande Bydgoszcz-klockareröst utan även hela sin nationalistiska hänförelse, så att alla sjöng med i kören, särskilt mrs Adelaide Tarr Gimmitch med sin berömda tågutroparalt.

Middagssällskapet skildes åt under ett vattenfallsliknande brus av glada farväl och Doremus Jessup viskade till sin goda maka Emma, en solid, vänlig, lite orolig själ som tyckte om stickning, att lägga patiens och Kathleen Norris romaner : »Var det dumt att jag lade mig i så där ?« »Nej, nej, Dormus, du gjorde alldeles rätt. Visserligen tycker jag mycket om Lorinda Pike, men varför ska hon alltid komma dragandes med sina idiotiska socialistiska idéer ?« »Du är allt en riktig gammal tory !« sa Doremus. »Du har kanske lust att bjuda den siamesiska elefanten Gimmitch hem till oss på en drink ?« »Ånej !« sa Emma Jessup.

Och medan rotarianerna myllrade ut och delade upp sig på sina oräkneliga bilar blev det till slut Frank Tasbrough som bjöd de mer distingerade herrarna, däribland Doremus, hem på en liten efterfest.

17

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 17

2017-10-02 08:07

2

Medan Doremus Jessup körde sin hustru hem för att därefter fortsätta uppför Pleasant Hill till Tasbrough, satt han och funderade över general Edgeways våldsamma patriotism. Men snart avbröt han sig i sina funderingar och lät sig helt absorberas av bergen, såsom han tagit för vana under de femtiotre år han, nu sextioårig, tillbringat i Fort Beulah, Vermont.

Fort Beulah hade stadsrättigheter, men var egentligen ingenting annat än en välmående by med gamla röda tegelhus, gamla verkstadsbyggnader av granit och vitmålade eller grårappade trähus. Här och där såg man också små moderna villor, gula eller bruna. Det fanns inte mycket industri i staden : ett litet ullspinneri, en snickerifabrik och en mekanisk verkstad. Graniten, som var ortens förnämsta produkt, kom från stenbrott tre kilometer utanför staden. I själva Fort Beulah hade man bara kontoren, alla pengarna, och där låg de torftiga bostäder där de flesta av stenarbetarna var inhysta. Det var en stad på kanske tiotusen själar, som bodde i ungefär tjugotusen kroppar – procenten av själar är kanske alltför högt beräknad.

Det fanns bara en (relativ) skyskrapa i staden : den sex våningar höga Tasbrough Building, som först och främst inrymde stenhuggerifirman Tasbrough & Scarletts kontor. Men där hade också Doremus måg, läkaren Fowler Greenhill, och dennes kompanjon, gamle doktor Olmsted, sin klinik, och 18

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 18

2017-10-02 08:07

dit hade även advokaten Mungo Kitterick samt Harry Kindermann, handlande i lönnsirap och mjölkprodukter, jämte trettio eller fyrtio andra av stadens ledande män förlagt sin verksamhet.

Det var en stilla stad, en sömnig stad, en trygg och traditionell stad, som alltjämt trodde på Thanksgiving Day, Fjärde juli och Memorial Day, och för vilken Första maj inte var en dag för arbetardemonstrationer utan för försäljning av majblommor.

Det var en majkväll – långt fram i maj 1936 – och det var nästan fullmåne. Doremus hus låg en och en halv kilometer från Fort Beulahs affärscentrum, på Pleasant Hill, en utlöpare från det mörka, i bakgrunden dominerande Mount Terror.

Han kunde se bergsängar skimra i månljuset mellan gran-, lönn- och poppelskogarna på sluttningarna högt uppe, och nedanför sig såg han, medan bilen klättrade allt högre, hur Ethanbäcken flöt fram genom fälten. Djupa skogar, väldiga bergsmassiv, luften klar och kristallisk, fridfulla trähus som mindes 1812 års krig och som sett sådana vittfarande vermontesare som Stephen A. Douglas, »den lille jätten«, och Hiram Powers och Thaddeus Stevens och Brigham Young och presidenten Chester Alan Arthur växa upp.

Nej … Powers och Arthur … de var bara veklingar, tänkte Doremus för sig själv. Men Douglas och Thad Stevens och Brigham, den gamle hingsten … Jag undrar om vår tid kan få fram några sådana kämpar som de där gamla handfasta krutgubbarna ? – om det finns sådana någonstans i New England ? – någonstans i Amerika ? – någonstans i världen ? Det var ruter i dem. De visste vad de ville. De gjorde också vad de ville och hade sina egna åsikter, och sen fick andra tänka vad de ville. De unga männen nu för tiden – ja, flygarna är förstås spänstigt folk. Fysikerna, de där tjugofemåriga docenterna som slår sönder de oantastliga atomerna, de är ju 19

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 19

2017-10-02 08:07

föregångsmän. Men flertalet av vår tids själlösa unga människor – de kan gå tio mil i timmen men kommer ändå ingenvart – har inte fantasi nog för att ens vilja komma någonvart !

Får sin musik från en skiva som snurrar. Får sina fraser från skämttidningar i stället för från Shakespeare och Bibeln och Thorstein Veblen och gamle Bill Sumner. Mjäkiga åsnor !

Som den där självgode valpen Malcolm Tasbrough, som jämt hänger efter Sissy ! Usch !

Det vore väl själva fan om den där idioten Edgeways och Gimmitch, den där politiska Mae West, fick rätt och vi verkligen skulle behöva allt det här militära spektaklet och kanske ett fånigt krig också (för att erövra något glödhett land som vi inte vill ha till skänks en gång !) för att få lite styrsel och ryggrad på de här marionetterna vi kallar våra barn. Usch !

Men strunt i det … Vilka åsar ! Riktiga borgmurar ! Och en sådan luft ! De kan få behålla sitt Cotswolds och sitt Harz och sina Rockies. Doremus Jessup – topografisk patriot. Och jag är en … »Dormus, kan du inte köra på högra sidan av vägen – åtminstone i kurvorna ?« sa hans hustru stillsamt.

En sänka mellan kullarna och månbelyst dimma – en töckenslöja över äppelblommen och en praktfull gammal syren intill ruinen av en bondgård som brunnit ner för sextio år sedan eller mer.

Mr Francis Tasbrough var disponent och främste delägare i stenhuggerifirman Tasbrough & Scarlett i West Beulah, tre kilometer från Fort Beulah. Han var rik, förtroendeingivande och hade ständigt trassel med sina arbetare. Han bodde i ett nyuppfört sjuttonhundratalshus på Pleasant Hill, lite längre bort än Doremus Jessups, och i det huset hade han en privat bar som var lika luxuös som en bilreklamchefs vid Grosse 20

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 20

2017-10-02 08:07

Point. Det fanns inte mer av det traditionella New England här än i den katolska delen av Boston, och Frank själv skröt med att han, fastän hans familj bott i New England i sex generationer, inte var någon fullblodsyankee, utan i effektivitet och säljartalang den fullkomlige panamerikanske affärsmannen.

Han var lång, Tasbrough, hade gula mustascher och en entonig, genomträngande röst. Han var femtiofyra år, sex år yngre än Doremus Jessup, och när han var fyra hade Doremus skyddat honom från följderna av hans sällsynt impopulära vana att slå andra småpojkar i huvudet med saker – alla sorters saker – käppar och leksaksvagnar och frukostlådor och torra komockor.

Samlade i hans privata bar den kvällen efter rotarianernas middag var Frank själv, Doremus Jessup, Medary Cole, kvarnägaren, skolinspektören Emil Staubmeyer, R.C. Crowley – Roscoe Conkling Crowley, den tätaste bankiren i Fort Beulah – och överraskande nog även Tasbroughs församlingspräst, kyrkoherden i episkopalkyrkan pastor Falck, med sina gamla händer vita och fina som porslin, sitt yviga, silkeslena, gulvita hår och sitt förandligade ansikte, som vittnade om ett gudfruktigt liv. Pastor Falck härstammade från en gammal holländsk New York-familj och han hade studerat i Edinburgh och Oxford liksom vid det teologiska seminariet i New York, och i hela Beulahdalen fanns det utom Doremus ingen som var gladare än han över att få gömma sig i skydd av bergen.

Baren var inredd efter konstens alla regler av en ung herre från New York som hade för vana att stå med högra handen i sidan. Den hade en disk av rostfritt stål, pryddes av inramade bilder från La Vie Parisienne och var möblerad med försilvrade järnbord och kromförnicklade stolar med röda läderkuddar.

Alla – utom Tasbrough själv, Medary Cole (en social streber, 21

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 21

2017-10-02 08:07

för vilken Frank Tasbroughs välvilja var som honung och färska fikon) och »professor« Emil Staubmeyer – kände sig illa till mods i denna papegojburselegans, men ingen av dem, inte ens kyrkoherden, tycktes ha något emot Franks soda och förträffliga skotska whisky och sardinsmörgåsar.

Jag undrar vad Thad Stevens skulle tyckt om detta, tänkte Doremus för sig själv. Han skulle ha fnyst åt det. Den ilskne gamle tjuren. Men troligen inte åt whiskyn ! »Doremus«, sa Tasbrough, »varför kan det aldrig bli nån ordning på dig ? Alla de här åren har du roat dig med att kritisera – och du har alltid varit emot regeringen, drivit med oss alla och utgett dig för att vara en sån där liberal som tar alla samhällsomstörtande element i försvar. Det är på tiden att du slutar upp att leka kurragömma med vansinniga idéer och håller ihop med oss andra. Det är en allvarlig tid vi lever i – det finns väl snart tjugoåtta miljoner understödstagare, och de börjar resa borst också, tycker visst att de har laglig rätt till understöd nu.

Och de judiska kommunisterna och judiska finansiärerna konspirerar för att tillskansa sig makten i landet. Jag kan förstå att du kunde pumpa upp lite sympati för fackföreningarna, och till och med för judarna när du var yngre – fast jag kan, som du vet, aldrig smälta att du ställde dig på de strejkandes sida när de där uslingarna försökte ruinera mig och sätta eld på mina slipnings- och poleringsverkstäder – ja, du höll ju till och med den där utländske mördaren Karl Pascal om ryggen, han som satte i gång hela strejken. Du må tro att jag njöt av att ge honom sparken när allt var över !

Men hursomhelst håller det där arbetarslöddret nu på att gå ihop med kommunistledarna och tänker rycka åt sig makten här i landet – lära såna som mig hur affärer ska skötas !

– och alldeles som general Edgeways sa skulle de naturligtvis 22

17-58 Polaris Lewis 2 okt.indd 22

2017-10-02 08:07