Efter monsunen by Bokförlaget Polaris

Efter monsunen Robert Karjel

Bokfรถrlaget Polaris

Av samma författare på annat förlag Innan evigheten, 2016 (återutgivning av De redan döda) De redan döda, 2010 De hängdas evangelium, 2005 Skuggan av floden, 1999 Gå över gränsen, 1997

Copyright © 2016, Robert Karjel Bokförlaget Polaris, Stockholm Utgiven enligt överenskommelse med Hedlund Literary Agency Omslag av Håkan Liljemärker Tryckt hos Nørhaven, Danmark 2017 ISBN: 978-91-88647-46-7 Andra utgåvan, första tryckningen www.bokforlagetpolaris.se

LIVRÄDD. Inte arg, inte förvånad, utan livrädd. Han rörde sig så häftigt att han slog omkull automatkarbinen i segelbåtens sittbrunn när han skulle rycka den åt sig. Havet var alldeles blankt, inte ens en lätt bris krusade ytan. Seglen på Martha II hängde alldeles slappa. De låg orörliga med närmaste fasta mark femtusen meter rakt under sig. En position mitt i Indiska oceanen. Snart fick han upp vapnet, han hukade något men stod ändå med det tryckt mot bröstet. Ännu var det säkrat. Han tvekade. En halvt omedveten men klen förhoppning: om han såg att de var beväpnade så såg de nu att han också var det. Men det hade ingen effekt. Allt som hände var att avståndet mellan dem minskade. De snabba motorbåtarna – skiffarna – hade kommit från ingenstans. De var på väg i hög fart in akterifrån. Någon ropade där bortifrån, något otydbart. Han vände sig om, mot öppningen ned under däck, där familjen ännu ovetande fördrev dagen i hettan. Skulle till att varna dem, när de ropade ännu högre från skiffarna och instinkten att skydda tog över. De måste hållas borta. Inte en chans i helvete att de skulle få sätta en fot ombord. Han osäkrade och kastade en blick på det extra magasin som låg på durken i sittbrunnen. Det enda han kände var bottenlös skräck. Första skottet var hans, avlossat bara rätt upp i himlen någonstans framför honom. Mer en hopplös vädjan än en varning. Det tog någon sekund, men sedan svarade piraterna med en eldskur som slog ned som pisksnärtar i vattnet 9

rakt in emot aktern, tunna vita vattenuppkast, höga och smala som spjut. Det sista skottet träffade ombord så att ett långt spår revs genom trädäcket och flisorna yrde. I det ögonblicket reducerades allt till hur männen rörde sig med sina båtar och hans eget sikte, som till en början omöjligt ville ligga still. Han sköt skott på skott, driven av instinkten att hålla dem borta, oförmögen att se och än mindre korrigera på sina egna nedslag. Avståndet minskade snabbt och var nu inte större än att han kunde se allas anletsdrag. Han såg hur de ryckte till av rekylen när de sköt på honom. Ändå var han helt omedveten om hur deras skott drev vitnande spår genom vattnet omkring honom eller dovt slog genom segelduken bakom. Stridens upphetsade tillstånd ledde till att de flesta skotten bara trycktes av, och trots de korta avstånden hade ännu ingen träffats. Men så ändrade en av båtarna kurs lite, så att han inte bara såg fören utan också ned utmed dess sida och blicken fastnade på mannen som satt vid utombordsmotorn och styrde. Ett så tydligt mål - där kunde man faktiskt stoppa något. Några utdragna sekunder gick och han stannade upp och siktade. Skottet tog i axeln, men med all kraft i kulan på det korta avståndet, och allt ben som mötte och splittrades i kroppen, slets den nästan helt av. Bara skinn och några senor höll kvar armen och båtförarens överkropp kastades åt sidan som av ett slag. Ett ögonblicks förvåning, ett mycket kort ögonblick, han satt fortfarande upp med helt uttryckslös min. Utombordarens gashandtag hade också kastats åt sidan och båten påbörjade en häftig gir. Den andra träffen var mera tur, men tog mitt i bröstet på samme man. Bara en skälvning i kroppen, så vek han sig livlös och död. 10

* En världsomsegling. En familj som drömde om att ta sig till Stora barriärrevet och tillbaka. Men det var inte bara ett äventyr, det var en nystart av en tillvaro som annars hade gått i kras. De hade passerat in genom Gibraltar i februari och hade hållit sig i Medelhavet ett par månader. Det var inte svårt att sysselsätta sig där: Rivieran, Sicilien, Messinasundet och sedan hela odyssén av grekiska öar. Utanför Rhodos fick hela familjen se delfiner leka kring båten för första gången. Redan utanför Balearerna hade det blivit några dagars sol och Jenny hade fått lite färg, och med solbrännan kom de ljusa strimmorna kring ögonen, de som legat i träda sedan tiden då hon alltid höll till ute på båtdäck. Håret var tjockt och vågigt, hon hade haft det halvlångt så länge hon kunde minnas. Om hon pressades eller kände sig obekväm fick hon lätt den trotsiga uppsyn som under skolåren gjort att hon nästan alltid fick skulden för bråk. Men här var hon hemma, hon kände sig stark nu. För första gången på länge tyckte hon om hur hennes man såg på henne. Carl-Adam som kunde vinna nästan vem som helst. Han var inte ens fyrtio och det första spontana man sa om honom var att han fick folk att skratta. Men om han inte direkt skämtade så skrattade man aldrig åt honom, det var något överväldigande över honom, inte bara för att han var fysiskt stor. De sista åren med för mycket jobb, nattflyg och femrätters representation och sauternes hade gjort honom otymplig. Han hade tackat nej till golf under flera år, tennis var inte att tänka på. Men han behövde tävlingsmomentet, så istället hade han drivits till att vara ännu mer påläst, kunnat siffrorna, vunnit argumentationerna och med sitt 11

bryska leende tagit hem affärerna. Det blev ett oförsonligt, nästan ältande drag, att till sist få rätt, driften att alltid vara bäst på det han höll på med. Ändå, här ute hade han helt accepterat att han aldrig skulle komma i närheten av Jennys nivå när det gällde segling. Han hade börjat gå ned i vikt och han kommenterade inte längre om hon okynnesrökte en cigarett i kvällsbrisen. I Porto Salvo hade de till och med lämnat barnen ombord över natten och tagit in på ett litet hotell nära hamnen. ”De har ju mobiltelefonen om det är något”, hade Carl-Adam sagt när hon tvekade för ett ögonblick. Den självklarheten hade inte funnits mellan dem på länge, och de älskade inte bara på kvällen utan överraskades också av lusten till varandras i gryningen. Inget halvvaket smekande, utan känslan av en kraft som tog tag i dem. Det var inte älskog, det var ren sex för första gången på flera år. När de var tillbaka på båten hade Alexandra frågat något om bettmärket på Carl-Adams hals. De hade talat om det innan, men det var först när de lämnade Kreta och styrde söderöver som Jenny började oroa sig. Suezkanalen och Röda havet väntade – ingen fara – men sedan var det Adenviken. De hade läst på. Piraterna, seglingstidningarnas checklistor, websidorna på internet med uppdateringarna av de senaste attackerna. Förståsigpåarna som uppmanade: gå bara utanför de uppenbara stråken och håll hela tiden kontakt med örlogsfartygen. Men ändå. Att läsa om det på avstånd var en sak, att segla rakt in i det en annan. Carl-Adam smittades på sitt sätt. För honom gällde i vanlig ordning att hitta något som ledde till handling, mer än att lyssna på diffusa råd och förlita sig på andra. Alexandria var deras sista hamnstopp i en storstad. De låg några dagar i den ödsliga hamnen för kryssningsfartyg i utkanten 12

av centrum. Det blev lite sightseeing med hela familjen, en tur till pyramiderna i Giza och så gjorde Carl-Adam några egna utflykter i stan. Han återvände till båten en kväll med något avlångt inslaget i säckväv. Han sneglade efter hamnvakter genom ventilerna innan han klippte upp snörena och vek upp väven. En kalasjnikov, två magasin och 400 patroner. ”Den arabiska våren”, han fnös föraktfullt. ”De håller på att tappa greppet. Kan du fatta, jag behövde inte ge mer än tvåhundra dollar för det här. Två hundra.” Tingesten som låg mitt på salongsbordet utstrålade inte den minsta trygghet. Trä med islagsmärken och slamriga metalldelar. En tunn bajonett var infälld under pipan, det luktade fränt av vapenfett. Den fick ligga undangömd genom Suez. Carl-Adam ville inte att de inspektörer som kanalbolaget skickade ombord med jämna mellanrum för att leta småanmärkningar att ta mutor för skulle få fler ursäkter än nödvändigt. Men i Röda havet kom den fram. CarlAdam sköt av ett magasin mot en plastdunk som släpade efter i kölvattnet på lina. Han masserade axeln med tummen efteråt. ”Kommer de i närheten får de sig en jävla resa.” Sebastian, sonen, lekte med tomhylsorna, medan storasyster Alexandra var märkbart tystlåten under kvällen. Bab el-Mandeb-sundet passerades, Röda havets sydligaste punkt och de fortsatte in i Adenviken. Det var goda fiskevatten, jemenitiska fiskare dök upp i sina skiffar i små snabbgående flockar. Samma slags öppna båtar som piraterna satt i på bilderna på nätet, samma tunna, mörka gestalter. Även om fiskarna ofta vinkade när de passerade blev Jenny illa till mods. Den somaliska kusten låg inte mer än 13

några dygns seglats bort. På vägen passerade de utanför Djibouti och där anordnades det konvojer för de fartyg som ville ha skydd förbi laglösheten i Somalia. Det normala var att man krävde tolv knops fart i konvojerna, men det var inte att tänka på för Martha II då hon helt måste gå för motor för att hålla sin plats. Carl-Adam och Jenny revade seglen och anslöt till en konvoj för långsamtgående fartyg. Ett uppsamlingsheat för de halta och lytta, torrlastare och tankers, riktiga skorvar, flaggade i Östafrika, Pakistan och Nordkorea. Ett tjugotal handelsfartyg och Martha II. På radarn såg man dem samlade på två linjer medan några japanska och kinesiska örlogsfartyg låg i en gles skärm utanför. På den gemensamma radiofrekvensen tjattrade det konstant. Främmande språk och obsceniteter på bruten engelska. ”Fuck you Pakistani monkey.” En natt hördes en massa märkliga stön och blöta ljud på frekvensen. Det tog en stund att förstå, men på något fartygs brygga hade nattvakten fått för sig att lätta upp stämningen i konvojen genom att lägga ut soundtracket till en porrfilm. I timmar höll det på, man kunde skruva ned volymen men var ändå tvungen att låta radion stå på. För rätt vad det var kunde allt slå om, dramatiska röster och obehagliga tystnader. ”They are shooting, shooting … where, where …?” Det verkade alltid så förvirrat. ”Who is calling?” Kaotiskt. ”Pirates, pirates …!” De visste att piraterna inte avskräcktes av örlogsfartygen. Att de till och med kapade fartyg inne i konvojerna. Jenny och Carl-Adam hade försökt, men orkade inte hålla sig uppe båda två på nätterna. De tvingades gå i skift och sov dåligt. Det var inte för det här som de hade gett sig av, tänkte Jenny någon gång, men sa inget. Några gamla mönster 14

upprepade sig, de delade skiften uppe på däck, men under var det fortfarande hon som lagade alla måltiderna. Barnen var ofta håglösa, uppträdde rent av bortskämt och Jenny blev arg när de försökte krångla sig undan att hjälpa henne med småsysslor eller bråkade. Ofta kändes det väl trångt ombord. I Adenviken kom också hettan. Med seglen revade för motorgång fanns där inte heller någon skugga att få ute på däck. Bara mastens svarta finger som vandrade med dagen likt skuggan från ett väldigt solur. Luften var tjock och varm i varje andetag och barnen höll sig undantagslöst under däck. Fyratimmarspass under canvastaket i sittbrunnen för Jenny och Carl-Adam. På den digitala sjökartan vandrade den somaliska nordkusten förbi i alltför maklig takt. Deras ständiga ögonmärke föröver var en virkeslastare med sin koksade rök i en svart plym ovanför. De hade några andra av konvojens silhuetter om styrbord och någon gång per dygn passerade örlogsfartyg i obegripliga svep i hög fart. ”Jenny, Jenny!” Det var alltid Carl-Adam som slog larm. Ibland hade han redan kalasjnikoven i famnen när hon kom upp på däck, ibland nickade han bara ett ”där!” medan han följde något i kikaren. En ensam kustfraktare i fjärran, eller en grupp fiskare som örlogsfartygen redan kontrollerat och informerat om på radion. Han hade inte Jennys öra och hade fortfarande svårt att tyda det som sades på radion. Men när han ropade rusade alltid hjärtat. Barnens förskrämda blickar när hon kastade sig upp på däck. Sekunderna det tog att förstå, dunkande tinningar innan man kunde avfärda. De passerade Afrikas horn och konvojen skingrades när 15

Indiska oceanen öppnade upp. Martha II blev ett värdigt fartyg och gick för segel igen. De fortsatte vidare österöver – allt enligt råden i Yachting World – för att nå utanför piraternas räckvidd. Nästan ända bort till Arabiska viken, innan de vände mot söder för att gå ned mitt i Indiska oceanen. De var på väg mot Mombasa för att fylla på både diesel (tanken var nästan tom efter Adenviken) och mat. Och inte minst, de skulle ta in på hotell och leva strandliv en vecka. Jenny såg fram emot promenader, doften och känslan av grönska och att få sätta sig vid uppdukade bord där någon annan lagat maten. Men där någonstans mojnade vinden. Många morgnar var havet spegelblankt trots att de befann sig mitt i en ocean. De rörde sig långsamt, men de grå, täta regnskyarna vandrade bara förbi och missade dem. Jenny längtade så efter att få blötas ned och kylas av. Allt de på sin höjd fick från ett ovädersmoln var några minuters retsamma, knappt svalkande vindbyar, utan att solens brännande låga för ett ögonblick skymdes från sin alldeles blå himmel. De såg inte till ett enda fartyg på mer än en vecka. Bara en grå militärhelikopter som gick på rak kurs långt bort. Ett kort sprak på radion, det vaga rotorljudet som tonade ut, så var den borta. Det var Jenny som såg den och hörde spraket. Allt annat var så stilla, hon såg ingen anledning att ens nämna det för Carl-Adam. Jenny var i barnens hytt och hjälpte förstrött Alexandra med en matteläxa, när hon hörde sin man slamra med något på däck. Hon lyssnade. Ett rop, på håll. Det var inte Carl-Adams röst. Och så ett skott, följt av tystnad. Sedan brakade allt lös. Kulan som rev genom däcket tjöt 16

till precis ovanför deras huvuden. Jenny skrek åt barnen att lägga sig på durken och sprang med helt andra steg än någonsin tidigare och var pilsnabb upp med huvudet i sittbrunnen. Hon såg Carl-Adam stå vid relingen med kalasjnikoven höjd framför sig. Och där utanför honom: en liten snabb båt – en skiff. På väg i full fart i en vid båge omkring dem, inte ens hundra meter bort. Mörka gestalter, fladdriga t-shirts. De hade vapen i händerna, ett par av dem höjda som något slags gest. Hot, seger? Hennes tankar hakade förvirrat upp sig i försök till förklaring – inte här, ingen kunde komma här, här finns ingen. Ett rop igen, en främmande röst från någonstans bakom henne, åt fören till, dit hon inte kunde se för att överbyggnaden skymde. Alla intryck insamlade under inte ens en sekund, medan hon fortfarande var på väg upp på däck. Så snart hon tagit sista klivet följde en serie snabba skott. Hon ryggade och i samma ögonblick gjorde kulorna islag överallt i vattnet kring aktern. Carl-Adam följde förskrämt skiffen med blicken, höjde och sänkte sitt vapen ett par gånger. Jenny påmindes om sitt intryck av att det var något vid fören. Hon vände sig om och nu med sikten fri såg hon en andra skiff. ”Carl-Adam”, skrek hon. De var nära, på väg rakt emot Martha II. ”Vänd dig om!” Han reagerade inte, var överväldigad, okontaktbar och följde enbart båten som var på väg mot aktern. ”De är två!” Inte ens tio meter kvar innan den andra var framme vid fören. Nya skott från båten längre ut, uppkast kring aktern där Carl-Adam stod. Jennys blick vandrade mellan fören och hennes man. Han höjde sitt vapen till sist och sköt ett par skott. Något måste han ha träffat, hon såg inte vad, men 17

båten vek tvärt och okontrollerat av. Hon skrek: ”Fören, fören!” och såg mannen som satt främst i skiffen ställa sig upp och ta sikte. Rakt på henne som det verkade, hon hukade in bakom överbyggnaden till skydd. Skott. Carl-Adam ryckte till som av ett slag. Hans vapen flög iväg och han kastades ned på knä. Blod. Något dunsade till i Martha II. Jenny rusade bort till aktern, tog tag i CarlAdam med båda händerna, fick en förvirrad blick till svar. ”Jag sköt”, sa han, ”jag sköt en.” Hon blev alldeles blodig på händerna, bakom sig hörde hon rusande steg. I fören hade de redan tagit sig ombord. Hon försökte säga något till Carl-Adam, han försökte säga något tillbaka som hon inte förstod. Det var något fel med hans ena ben. Mannen som kom först var lång och gänglig med blodsprängd blick. Barfota. Utan ett ord svepte han sitt vapen bakåt och slog sedan till med änden av kolven i ryggen på Carl-Adam. Jenny tappade greppet om honom när han föll ihop. Två andra män trängde sig förbi. Försvann sedan med mynningarna först, ned under däck. Hon tänkte på barnen och överväldigades av känslan av att nu var det något som tog slut.

PILOTEN PÅ HMS Sveaborgs helikopter stoppade magasinet i pistolen, tryckte ner den i axelhölstret och drog på sig flyghjälmen. All den andra skiten satt redan på honom. Det var dags att starta, igen. Han hade helt tappat räkningen på hur många starter han hade gjort från fartyget. Hade tappat räkningen på det mesta nu. Han höll inte längre reda på hur länge de hade varit ute på sin mission utanför den somaliska kusten eller ens hur länge de skulle vara kvar innan de skulle få vända hemåt igen. Mission, bara ordet, vem frälste de med det här? Flygoverallen hade saltränder av gammal svett, på sina ställen som årsringarna på ett träd. Han tvättade den inte så ofta som han borde. Det fanns så mycket man borde. Han rakade sig högst en gång i veckan, det sista var så olikt honom att han i alla fall lade märke till det. Där fanns också den krypande känslan av att han kanske också hade slutat bry sig om riktiga saker. Den tanken irriterade mer än skäggstubben när han såg sig i spegeln. Det tog emot att mejla hem, han tyckte inte det fanns något att säga, inget att berätta i en ström av helt identiska dagar. Hans fru brukade skicka lite bilder hemifrån, på huset, hur vårens grönska skapade liv i rabatter och buskar, från barnens träning. Det både högg till och kändes så oerhört avlägset på en och samma gång. Han skickade inte mer än en smiley eller tumme upp som svar. Senast de eskorterade ett fartyg in till Mogadishu hade han stått ute på däck och tittat på granatbeskjutningen kring hamnen, samtidigt som han käkade ett paket kex. Det hade flutit förbi två uppsväll19

da lik när han tog det sista, eller var det kanske tre? Nu satt han fastspänd i cockpit och väntade på att de sista förberedelserna skulle bli klara på helikopterdäck. Han lutade sig fram och kisade högt upp genom rutan mot fackverket i den aktra masten. Där högst upp satt en pilgrimsfalk trots bullret av motorerna och rotorn som gick. I en vecka hade den följt fartyget, det visste han, mest bara suttit där uppe och spanat eller stilla glidflugit i vinden kring fartyget. Nu satt den med ett byte i näbben, fan vet var han tog det, för det var inte fisk. Ett nytt stänk av havsvatten dammade genom rotorn och gjorde rutan prickig. Fartyget rörde sig oroligt genom sydvästmonsunens grova sjö. Den hade kommit nu, det senaste dygnet hade det blåst rejält. Piloten försökte sätta sig tillrätta, men det ville sig inte för den otympliga västen som packats till bristningsgränsen med all den överlevnadsutrustning som någon annan bestämt att han alltid måste ha med. Värst, för komforten, var den skottsäkra västen under flygoverallen med tunga skyddsplattor fram och bak. Det var i sig nästan tjugo kilo. Men plattorna ville han faktiskt ha, även om de helt säkert skulle dränka honom om han hamnade i havet. Förlupna kulor var det som skrämde mest, ja, utöver den självklara skräcken att bli tagen som gisslan av någon av vansinnesmiliserna i land på Afrikas horn. Ingen i de flygande besättningarna skojade längre om vad man sparade pistolens sista kula till. Fartyget krängde till igen och helikopterns stötdämpare neg motvilligt med. Andrepiloten rabblade igenom de sista punkterna på checklistan, kulspruteskytten bak svor till över något och meddelade sen: ”Kabin klar.” Utanför lunkade däckteamet iväg med surrningarna som de just los20

sat från helikoptern. Över deras ryggar hade svetten redan slagit ut i stora blommor genom det blåbleka overalltyget. Trots den hårda vinden var det omöjligt att värja sig för värmen. De hade en extra passagerare i helikoptern. Någon timme innan start hade fartygets sekond kommit till piloten och sagt: ”Du vet, vi har löjtnant Slunga ombord, chefen för MovCon.” MovCon, logistikenheten, höll normalt till iland i Djibouti. HMS Sveaborg hade gjort ett kort hamnstopp i Salalah för några dagar sedan, luftkonditioneringen ombord hade brakat och man hade hastigt arrangerat en leverans med reservdelar till närmaste hamn. Det var Slunga som själv hade ordnat det och sedan klivit med ombord när de kastade loss igen. ”MovCon gör underverk, men de går hårt, särskilt Slunga”, sa sekonden. ”Han skulle nog uppskatta en flygtur.” En av få uppmuntrande belöningar cheferna ombord kunde ge sitt manskap var just en tur i det blå, om befälhavaren inte hade något att invända. ”Klart han ska med.” Piloten hade hjälpt Slunga att få på sig rätt utrustning innan start, en nedbantad version av vad de andra bar, och de hade gjort sig lite bekanta med varandra under tiden. Löjtnanten var vitblond och hade något på en gång både lättillgängligt och bekymrat över sitt sätt. Han pratade gärna om familjen, särskilt ene sonen, som han uppenbarligen saknade svårt och ställde frågor om mycket, men så fort hans omedelbara uppmärksamhet inte krävdes tycktes hans tankar omedelbart dras iväg till något annat, så att han hajade till när han tilltalades igen. Han tackade ja till en kopp kaffe innan start men smakade sedan inte mer är en mun. 21

Nu satt Slunga där bak i kabinen tillsammans med skytten. Med alla intryck och ljud omkring sig tycktes han till sist helt ha glömt vad det nu var som bekymrade honom och han satt med förväntansfull uppsyn i dånet. Pilgrimsfalken rufsades av en skiftande vindby uppe i masten, på helikopterdäck försökte piloten få en känsla för fartygets rörelser, hitta krängningarnas flyktiga rytm. Däckslampan slog om från rött till grönt och han fångade strax sitt tillfälle när akterdäcket hävde sig uppåt. Och helikoptern lättade, genom de oroliga vindbyarna i en utdragen rörelse ut över styrbords sida. Sedan flög de radiotyst på lägsta höjd in mot kusten. De fick en knapp halvtimmes stillhet och lugn sedan startens anspänning lagt sig. Under flygningen föreföll havet alltid lugnare och blåare än när man stod på däck. Den korta rogivande stunden inbjöd till småprat, ibland till och med förtroligheter. ”Så …”, frågade piloten, ”hur går det?” Skytten visste precis. ”Jag var inne i hennes hytt igår, men hon sa att nu är vi på jobbet, det blir inget här ute. Men nästa gång vi är i hamn vill hon gå ut.” ”Och du vill in”, skrattade andreföraren. Skytten svarade inget. ”Du är intresserad på riktigt?” frågade Slunga, extrapassageraren. ”Ja, det är han”, svarade piloten åt den unge skytten. ”Gör något extra då, gå inte bara ut och bjud på några öl.” ”Det är svårt”, svarade skytten uppgivet, ”du vet, man får bara ett dygn iland.” ”Inte öl och en diskokula”, fortsatte Slunga, ”inte med 22

det liv ni lever här ute. Ge henne ro, varenda minut av de där tjugofyra timmarna du har på dig. Ta in på något ställe lite på sidan om vid stranden, bara hon och du, ingen här från båten i närheten.” ”En ren dröm, men hur ska jag kunna fixa det härifrån?” ”Inte du, jag gör det och jag vet precis stället. Om du nu säger att hon är värd det.” ”Menar du allvar?” ”Har MovCon inget bättre för sig än att ordna kärleksnästen?” försökte andrepiloten skoja. ”Vad kunde vara viktigare”, svarade Slunga. Där fanns inte ett spår av ironi. De flög vidare i tystnad någon minut, innan piloten bröt av: ”Sekonden säger att ni går hårt nu.” ”Det var inte så att han sa att jag går hårt då?” svarade Slunga tillbaka. ”Hurså?” ”Nej, inget. Vi har att göra, visst, det går dygnet runt. Men jag har nog det folk jag behöver, har till och med kunnat lokalanställa ett gäng på basen i Djibouti. Det är bara det att ni ligger med fartyget här ute medan jag är med mitt lilla gäng iland. Många starka viljor och det finns mycket annat som lockar i livet kring basen och ute på stan.” ”Disciplinproblem?” ”Ibland.” ”Man får hålla dem tight.” ”Jag försöker.” De senaste dagarna hade det svenska patrullfartyget HMS Sveaborg lurpassat utanför ett välkänt piratnäste inte långt från Bosasso. 23

Precis innan stranden steg helikoptern upp till några hundra fots höjd, kabindörren öppnades helt och kulsprutan gjordes redo för alla eventualiteter. Sedan började besättningen filma och ta bilder. Den långgrunda stranden var mer än en kilometer bred, men det de intresserade sig för låg samlat närmast vattenbrynet: ett halvdussin öppna båtar, trött vilande på sidan direkt mot sanden där tidvattnet passerat förbi, några tältliknande bostäder byggda av bråte, bränsleförråd av tätt samlade oljefat skyddade med orangea presenningar. ”Inte många vakna nu”, sa en av piloterna om stillheten nedanför. ”Sover väl khat-ruset av sig.” Med kabindörren helt öppen måste de halvskrika för att göra sig hörda över vinddraget och dånet från rotorn. ”Där borta då, klockan två”, ropade andreföraren. Kulspruteskytten styrde om den högförstorande kameran som satt i en kula under flygkroppen, medan tv-bilden på skärmarna flimrade av rörelsen. Så stannade den upp och fokuserade. ”Stod det inte oljefat där förut?” ”Nu är det bara spår i sanden.” Kameran styrdes om igen. ”Och jag kan inte hitta den där högen med rpg-granater vi såg igår.” ”Det var högvatten precis efter solnedgången igår.” ”Uppenbarligen är det några som har smugit ut under natten.” På andra varvet runt lägret sprakade det till i radion. De kunde inte höra från vem men antog att det var fartyget. De långa avstånden var en utmaning och piloten fick ta upp i en korkskruv till högre höjd innan de kunde uttyda rösten. 24

”Snowman från Mother, hör ni oss?” Det var stridsledaren ombord på Sveaborg. ”Inte ens en halvtimme, alltid är det något”, sa andrepiloten trött, och tryckte in sändknappen. ”Snowman här.” Sveaborg hade uppfattat ett nödanrop från ett handelsfartyg. Helikoptern fick en position, piloten svängde runt och började dyka för att få upp farten ut mot havet medan andrepiloten såg över inställningarna av radarbilden och skytten tog in kulsprutan och drog igen kabindörren. Vindbruset dog tvärt bort i hjälmarnas hörlurar. Strax sprack radion upp med en skärrad röst som hördes med ständiga avbrott. Det var skepparen på MV Sevastopol, en rysk torrlastare. Var det något de lärt sig i Adenviken, var det att uttyda världens alla brytningar på upphetsad engelska på kanal 16. ”Calm down, calm down … Please, say again … Who is shooting …?” Men de fattade redan. ”Satan!” svor skytten som kände sig lurad av att piraterna tagit sig ut under natten. Det tog en bra stund att få ut mer av skepparen än bara: ”Two boats, two boats” och ”Please, hurry up.” Piraterna besköt hela tiden bryggan med skurar av automateld, ett par granater verkade också ha slagit in. Männen i de små båtarna hade redan gjort flera försök att få upp stegarna över sidorna och en i torrlastarens besättning var allvarligt skadad. Men ännu hade ingen pirat tagit sig ombord, skepparen manövrerade så gott han kunde för att hålla dem stången. ”Please, hurry up!” MV Sevastopol hade vuxit till ett cigarrformat eko på radarskärmen och syntes nu också på horisonten som en växande prick med tydligt kölvatten. Det var bara de sista hundra metrarna in som helikoptern 25

saktade ner. Samma rutin som förut, upp med dörren och ut med kulsprutan. Även om de inte fullständigt överraskade så orsakade de några ögonblicks tveksamhet nere i de båda motorbåtarna. Piraterna hade varit så nära, bytet nära nog i sin hand, bara någon minut till så … Men även om man såg deras ansikten kunde man aldrig utläsa någon besvikelse. Skepparen skrek fortfarande över radion och på en annan kanal drev Sveaborg på om att få veta vad som hände, men inget av det brydde sig helikopterbesättningen om. Allt fokus var på männen i båtarna och vad de gjorde med de sänkta händerna. Den ende som faktiskt siktade med ett vapen var den egna kulspruteskytten. MV Sevastopol hade slutat manövrera i sicksack och gick på stadig kurs, den ena piratbåten låg bara någon meter ut från hennes sida och en man höll fortfarande i den långa stegen med krokar i änden. Den andra båten låg en bit akter om. Fem man i varje, barfota, tunna armar, t-shirts och shorts. Några ögonblick att bestämma vem som just nu var stark och vem som var svag. ”Shoot, shoot the monkeys”, ropade skepparen på MV Sevastopol. Som på en given signal drog de båda piratbåtarna på full gas så att kölvattnet sprutade upp i bågar bakom utombordsmotorerna. Den ryska torrlastaren låg kvar på kurs som en trött gammal oxe medan de båda båtarna försvann som vita streck därifrån. Piloten hade redan hängt på. Han kunde se hur männen nedanför riste till varje gång båtarna studsade hårt mot vågorna, men trots det var deras fart en barnlek för helikoptern. Det fanns en skamlig känsla av tillfredsställelse i att allt för en kort, kort stund bara var en lek. Ett mellanspel, mellan det att piraterna skjutit på försvarslösa människor 26