Svarta näckrosor

Michel Bussi

Svarta näckrosor

Översättning Christina Norrman

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 3

2019-02-07 10:23

Originalets titel: Nymphéas noirs Bokförlaget Polaris, Stockholm © Presses de la Cité, un département de Place des Editeurs, 2011 This work was first published in the French language by Presses de la Cité Omslag av Miroslav Šokčić Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-8864-750-4 www.bokforlagetpolaris.se

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 4

2019-02-07 10:23

Till minnet av Jacky Lucas

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 5

2019-02-07 10:23

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 6

2019-02-07 10:23

”Hos Monet ser vi inte den verkliga världen, men vi begriper dess yttre.

F. Robert-Kempf, L’Aurore, 1908

”Nej ! Nej ! Inte svart till Monet ! Svart är ingen färg !”

Georges Clemenceau vid Claude Monets kista (Michel de Decker, Claude Monet, 2009)

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 7

2019-02-07 10:23

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 8

2019-02-07 10:23

Beskrivningen av Giverny på följande sidor har jag försökt göra så exakt som möjligt. Platserna finns i verkligheten : Hôtel Baudy, Epte-ån, Chennevières-kvarnen, skolan, Sainte Radegonde-kyrkan med kyrkogården, Rue Claude Monet, Chemin du Roy, Nässelön och naturligtvis Monets rosa hus och näckrosdammen. Detsamma gäller platser i närheten som museet i Vernon, konstmuseet i Rouen och den lilla orten Cocherel.

Uppgifterna om Claude Monet är autentiska, både vad gäller hans liv, verk och arvingar. Detsamma gäller för andra impressionistmålare som nämns, framförallt Theodore Robinson och Eugène Murer.

De konststölder som nämns är hämtade från faktiska tidningsnotiser.

Allt annat har jag hittat på.

9

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 9

2019-02-07 10:23

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 10

2019-02-07 10:23

Tre kvinnor bodde i en by.

Den första var elak, den andra var lögnaktig, den tredje var egoistisk.

Deras by hade samma vackra namn som en trädgård. Giverny.

Den första bodde i en stor kvarn vid en å på Chemin du Roy. Den andra hade sitt hem i en vindslägenhet nära skolhuset på Rue Blanche Hoschedé-Monet . Den tredje bodde hemma hos sin mor i ett litet hus där färgen flagnade från väggarna på Rue du Château-d’Eau. De var inte heller i samma ålder. Inte alls. Den första var över åttio år och änka. Eller nästan. Den andra var trettiosex år och hade aldrig bedragit sin man. Än så länge. Den tredje var snart elva år och alla pojkarna i hennes skola ville vara ihop med henne.

Den första var alltid klädd i svart, den andra gjorde sig vacker för sin älskade, den tredje hade håret i tofsar som flög i vinden.

Då vet ni det. Alla tre var ganska olika. Men en sak hade de gemensamt, en sorts hemlighet : alla tre drömde om att ge sig av. Ja, lämna Giverny, byn som var så berömd att bara namnet fick folk att resa över halva jordklotet för att få promenera runt där i några timmar.

Ni vet förstås varför. Impressionistmålarna.

Den första kvinnan, den äldsta, ägde en vacker tavla, den andra var mycket intresserad av konstnärer och den tredje, den yngsta, var duktig på att måla. Mycket duktig till och med.

Det är konstigt att vilja lämna Giverny. Tycker ni inte ? Alla tre tyckte att byn var ett fängelse, en stor och vacker trädgård, men

11

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 11

2019-02-07 10:23

inhägnad. Som parken på en anstalt. En trompe l’oeil-målning.

En tavla där det inte gick att gå utanför ramen. Egentligen letade den tredje, den yngsta, efter en pappa. Någon annanstans. Den andra letade efter kärleken. Den första, den äldsta, visste saker om de två andra.

Men en gång, under en period på tretton dagar, bara tretton dagar, öppnades inhägnaden runt parken. Närmare bestämt från den 13 till den 25 maj 2010. Inhägnaden runt Giverny lyftes bort för dem !

Bara för dem, det var vad de trodde. Men reglerna var grymma, bara en av dem kunde fly. De andra två måste dö. Så var det.

De tretton dagarna passerade som en parentes i deras liv. Alltför kort. Och grym. Parentesen inleddes den första dagen med ett mord, och avslutades den sista dagen med ett mord. Konstigt nog intresserade sig poliserna bara för den andra kvinnan, den vackraste. Den tredje, den oskyldigaste, fick göra efterforskningar på egen hand. Den första, den mest diskreta, kunde i lugn och ro övervaka alla andra. Och till och med döda !

Det varade i tretton dagar. Tillräckligt länge för att fly.

Tre kvinnor bodde i en by.

Den tredje var den mest begåvade, den andra var den mest förslagna, den första var den mest beslutsamma.

Vad tror ni, vem lyckades fly ?

Den tredje, den yngsta, hette Fanette Morelle. Den andra hette Stéphanie Dupain. Den första, den äldsta, var jag.

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 12

2019-02-07 10:23

TAVLA NUMM ER ET T Intryck

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 13

2019-02-07 10:23

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 14

2019-02-07 10:23

FÖRSTA DAGEN 13 maj 2010 (Giverny) Samling

1 Små rännilar av det klara vattnet i ån färgas rosa, som när vattenstrålen man sköljer penseln i för en kort stund blir pastellfärgad.

– Nej, Neptune !

Allteftersom vattnet rinner vidare tunnas färgen ut och fångas upp av det gröna ogräset längs åbrinken och popplarnas och sälgens ockrafärgade rötter. En subtil utspädning av färgen.

Jag tycker det är ganska fint.

Förutom att det röda inte kommer från en palett som en konstnär tvättat ren i ån, utan från Jérôme Morvals sönderslagna skalle.

Fruktansvärt sönderslagna till och med. Blodet kommer från ett djupt jack uppe på hjässan, som sköljs ren av vattnet i Epte-ån där huvudet ligger.

Min schäfer går närmare, nosar. Jag kallar på honom igen, mer bestämt den här gången : – Nej, Neptune ! Inte där !

Jag gissar att det inte kommer att ta lång tid innan liket hittas. Även om klockan bara är sex på morgonen kommer säkert någon morgonvandrare snart komma förbi, eller kanske en målare, någon som tar sig en joggingtur, en snigelsamlare … någon förbipasserande, som kommer att snubbla över kroppen.

Jag vill inte gå för nära. Jag stödjer mig på min käpp. Marken framför mig är lerig, det har regnat mycket de senaste dagarna och det är säkert halt på sluttningen ner mot vattnet. Vid åttio års

15

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 15

2019-02-07 10:23

ålder är jag inte direkt någon badnymf längre, inte ens i en pytteliten å, mindre än en meter bred, där hälften av flödet leds bort för att försörja dammen i Monets trädgård. Fast det är visst inte så längre, nu för tiden lär det finnas underjordiska ledningar som förser näckrosdammen med vatten.

– Kom, Neptune. Vi går vidare.

Jag lyfter käppen mot honom för att hindra honom från att köra in nosen i det gapande hålet i Jérôme Morvals grå jacka. Det andra såret. Rakt i hjärtat.

– Kom nu ! Här kan vi inte stå.

Jag kastar en blick på bykhuset mittemot och fortsätter längs vägen. Det går inte att säga annat än att den är perfekt underhållen. De mest vildvuxna träden har sågats ner. Slänterna är rensade från ogräs. Det ska också sägas att det är några tusen turister per dag som använder den här vägen. Här passerar barnvagnar, rullstolar och gamla kvinnor med käpp. Som jag.

– Se så, kom nu, Neptune.

En bit bort, där Epte-ån delar sig i två armar som avslutas med en avspärrning och ett litet vattenfall, svänger jag av. På andra sidan anar man Monets trädgård, näckrosorna, den japanska bron, växthusen … Det är märkligt, jag föddes här 1926, samma år som Claude Monet dog och i många år efter hans död, nästan femtio, var trädgården tillstängd, bortglömd och övergiven. Men i dag har hjulet svängt och varje år tar sig tiotusentals japaner, amerikaner, ryssar och australiensare över halva jordklotet enkom för att flanera runt i Giverny. Monets trädgård har blivit ett heligt tempel, ett Mecka, en katedral … De lär snart dyka upp förresten, alla dessa pilgrimer.

Jag tittar på klockan. Två minuter över sex. Några timmar kvar ännu.

Jag går vidare.

Bland popplarna och de enorma pestskråpsbladen tittar Claude Monets staty på mig med blicken hos en förtörnad granne, hakan är helt dold av skägget och huvudet gömt under en hatt som ser

16

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 16

2019-02-07 10:23

lite ut som en halmhatt. Den elfenbensvita sockeln talar om att bysten invigdes 2007. Träskylten bredvid upplyser vidare om att mästaren övervakar La prairie. Hans egen äng ! Fälten från ån till Epte och från Epte till Seine, raderna med popplar, de skogklädda kullarna som böljar fram som mjuka vågor. De magiska platserna som han målade. Oförstörbara. Fernissade och utställda för alltid.

Och faktiskt, så här klockan sex på morgonen är platsen fortfarande bländande. Framför mig ser jag hur fälten med vete, majs och vallmo breder ut sig mot horisonten. Men jag ska inte ljuga.

I dag är Monets äng i stort sett hela dagen inget annat än en stor parkeringsplats. För att vara exakt är det fyra parkeringsplatser som breder ut sig runt en liten markplätt, som en näckros av asfalt.

Så gammal som jag är kan jag tillåta mig att säga det. År efter år har jag sett hur landskapet har förändrats. I dag påminner Monets landskap mest om en stormarknad.

Neptune följer mig några meter innan han springer i förväg, rakt över parkeringen, kissar på en träbom och fortsätter över åkern mot stället där Epte och Seine flyter samman, den lilla markbit som ligger inklämd mellan de två floderna och som konstigt nog går under namnet Nässelön. Jag suckar och går vidare på vägen.

I min ålder tänker jag inte springa efter. Jag ser hur han försvinner för att sedan komma tillbaka, som för att trotsa mig. Jag vill inte ropa på honom så här tidigt på morgonen. Han försvinner bland vetet igen. Det är detta Neptune sysslar med nu för tiden.

Att springa hundra meter framför mig ! Alla i Giverny känner till honom men jag tror inte att så många vet att det är min hund.

Jag går längs parkeringen och svänger av mot Chennevièreskvarnen. Det är där jag bor. Jag vill helst vara hemma innan turisterna börjar komma. Chennevières-kvarnen är den absolut vackraste byggnaden i närheten av Monets trädgård och den enda vid ån, men sedan de gjorde om ängen till ett fält för plåt och gummidäck känner jag mig som en utrotningshotad art i bur som nyfikna människor kommer och beskådar och fotograferar. Det finns bara fyra broar över ån för att ta sig från parkeringen till

17

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 17

2019-02-07 10:23

byn och en av dem leder över vattnet precis vid mitt hus. Jag är i princip omringad fram till klockan sex på kvällen. Då blir det stilla i byn igen, sälgen återfår sin äng och Claude Monet kan öppna sina bronsögon utan att behöva hosta i skägget av avgasdoften.

Framför mig rör sig en havsgrön skog av sädesax i vinden, fläckvis prydd av röda vallmoblommor. Om någon betraktade scenen från andra sidan Epte, skulle säkert bilden av en impressionistisk tavla dyka upp i huvudet. De samstämda färgerna i den orangefärgade soluppgången och ett litet stänk av sorg, en pytteliten svart prick i bakgrunden.

En mörkklädd gammal kvinna. Jag. En svag ton av melankoli.

Jag ropar igen : – Neptune !

Jag står kvar en bra stund och njuter av det bedrägliga lugnet, jag vet inte hur länge, flera minuter säkert, tills en joggare dyker upp. Han springer förbi mig med hörlurar i öronen. T-shirt. Träningsskor. Han är en anakronism på ängen. Han är den förste i dag som kommer och förstör tavlan och han kommer att följas av många fler. Jag nickar helt lätt åt honom, han nickar tillbaka och försvinner i ett tjatter från elektroniska cikador som sprider sig från hans hörlurar. Jag ser honom svänga av mot Monets byst, det lilla vattenfallet och fördämningen. Jag föreställer mig att han fortsätter längs ån och försöker undvika leran i vägkanten han också.

Jag sätter mig på en bänk. Jag väntar på fortsättningen. Den ofrånkomliga.

Det finns fortfarande inga bussar på parkeringen när polispiketen snabbt bromsar in och stannar vid kanten av Chemin du Roy, mellan bykhuset och min kvarn. Tjugo steg från Jérôme Morvals drunknade kropp.

Jag reser mig.

Jag vet inte om jag ska ropa en sista gång på Neptune. Jag suckar. Han kan ju faktiskt vägen. Chennevières-kvarnen är inte långt

18

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 18

2019-02-07 10:23

härifrån. Jag kastar en sista blick på poliserna som håller på att stiga ur bilen och går min väg. Jag går in i mitt hus. Från fönstret på fjärde våningen i kvarnens torn är det lättare att observera vad som händer runt omkring.

Och mycket diskretare.

2 Kriminalinspektör Laurenç Sérénac har börjat med att spärra av ett område på några meter runt liket genom att fästa ett brett orange plastband i trädgrenarna över bäcken.

Brottsplatsen varslar om en komplicerad utredning. Sérénac är glad att han var så framsynt att han tog med sig tre kollegor, när telefonen på polisstationen i Vernon ringde. Den första uppgiften för en av dem, polisassistent Louvel, blir att hålla alla nyfikna som börjat samlas längs ån på avstånd. Det är faktiskt otroligt.

Alldeles nyss körde polispiketen genom en öde by och nu verkar det som om alla byns invånare är på väg mot mordplatsen. För visst handlar det om ett mord. Det behöver man inte ha gått tre år på polisskolan i Toulouse för att förstå. Sérénac granskar åter det öppna såret vid hjärtat, den sönderslagna skallen som ligger med ansiktet ner i vattnet. Assistent Maury, som ska vara Vernonpolisens skickligaste kriminaltekniker, är sysselsatt med att försiktigt märka ut fotspåren på marken i närheten av liket och göra gipsavtryck av dem. Det är Sérénac som gett honom order om att föreviga den leriga marken innan han överhuvudtaget går fram och undersöker liket. Killen är död, han kommer inte att smita, inte heller återuppstå från de döda. Det kommer inte på fråga att trampa runt på brottsplatsen innan allt är fotograferat och placerat i små påsar.

19

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 19

2019-02-07 10:23

Kriminalinspektör Sylvio Bénavides dyker upp på bron. Han är andfådd. Några Givernybor går åt sidan och låter honom passera. Sérénac har bett honom att springa in till byn med ett foto av offret och inhämta grundläggande upplysningar, kanske rent av identifiera den mördade mannen. Inspektör Sérénac är ganska ny på sin post i Vernon, men han har snabbt förstått att Sylvio Bénavides är en duktig polis som gör vad man ber honom om, är bra på att organisera och mycket noga med att arkivera allt. En av allt att döma perfekt kollega. Bénavides lider kanske lite brist på initiativförmåga, men Sérénac har en känsla av att det snarare handlar om blyghet än brist på kompetens. En dedikerad kille !

När det gäller jobbet i alla fall. Annars betraktar nog Bénavides sin nye chef mer eller mindre som ett ufo. Kriminalinspektör Laurenç Sérénac kom direkt från polishögskolan i Toulouse och blev mycket snabbt befordrad till chef för polisstationen i Vernon för fyra månader sedan, utan att ens vara kommissarie. Finns det någon norr om Seine som kan ta en polis som ännu inte fyllt trettio, som pratar med skurkar och kollegor på samma sydfranska dialekt och som redan betraktar brottsplatser med en desillusionerad cynism, på allvar ?

Kanske inte, tänker Sérénac. Folk är så stressade här. Inte bara inom polisen. Överallt. Det är ännu värre här i Vernon, denna stora normandiska låtsasförort till Paris. Han kan gränserna för sitt distrikt, gränsen mot Ile-de-France går rakt igenom Giverny, några hundra meter bort, på andra sidan flodens huvudfåra. Och här är man normand, inte parisare. Det håller man hårt på. Ett slags snobbism. En man har på fullt allvar talat om för honom att Epte, den löjliga lilla ån som en gång utgjorde gränsen mellan Frankrike och det anglonormandiska kungadömet, under historiens lopp har orsakat fler döda än både Maas och Rhen.

Idioter !

– Inspektör Sérénac …

– Kalla mig Laurenç, har jag ju sagt.

Sylvio Bénavides blir osäker. Är det något att kasta ur sig inför

20

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 20

2019-02-07 10:23

polisassistenterna Louvel och Maury, cirka femton nyfikna och ett lik som badar i sitt eget blod ? Inte precis rätt tillfälle att diskutera huruvida man ska dua varandra eller inte.

– Hm, ja. Jo … jag tror vi ska gå försiktigt fram. Det var inga svårigheter att identifiera offret. Alla här känner honom. En riktig höjdare, vad det verkar. Jérôme Morval. En känd ögonkirurg, han har sin mottagning på Avenue Prudhon i Paris, i sextonde arrondissementet. Han bor i ett av byns vackraste hus på Rue Claude Monet nummer 71.

– Han bodde, rättar honom Sérénac.

Sylvio låter det passera. Han ser ut som någon som just fått veta att han ska skickas till den ryska fronten. Eller en statstjänsteman som omplacerats till norra Frankrike. En polis som blivit förflyttad till Normandie. Bilden får Sérénac att le. Det är han själv, inte hans assistent, som borde tjura.

– Okej, Sylvio, säger Sérénac. Bra jobbat. Ingen idé att stressa mer nu. Vi får titta närmare på hans cv sedan.

Sérénac lyfter på det orangefärgade plastbandet.

– Är du klar med avtrycken, Ludo ? Kan vi gå fram utan att ta på skoskydd ?

Ludovic Maury nickar. Polismannen avlägsnar sig bärande på olika gipsformar medan inspektör Sérénac sätter ner fötterna i leran vid åkanten. Han håller sig fast med ena handen i den närmaste askens grenar och pekar med den andra på den orörliga kroppen.

– Kom närmare, Sylvio. Titta. Tycker du inte det är lite märkligt hur mördaren har gått tillväga ?

Bénavides går fram till liket. Louvel och Maury vänder sig också om, som om de assisterade vid sin överordnades inträdesprov.

– Nå grabbar, ni ser såret där, genom jackan. Uppenbarligen har Morval dödats med ett stickvapen. En kniv eller liknande. Rakt i hjärtat. Torkat blod. Redan innan rättsläkaren sagt sitt kan vi anta att det är dödsorsaken. Men om man studerar spåren i leran ser man att kroppen har släpats några meter fram till vattenbrynet.

21

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 21

2019-02-07 10:23

Varför göra sig den mödan ? Varför flytta på ett lik? Sedan har mördaren tagit upp en sten, eller något annat tungt föremål i liknande storlek, och bemödat sig om att slå den i hjässan och tinningen.

Samma fråga igen, vad sjutton då för ?

Louvel höjer nästan lite generat handen.

– Morval var kanske inte död ?

– Nja, säger Sérénac på sin sjungande dialekt. Med tanke på hur stort såret i hjärtat är har jag svårt att tro det. Och om Morval fortfarande levde, varför då inte sticka kniven i hjärtat en gång till, där och då ? Varför först transportera honom och sedan slå in skallen på honom ?

Sylvio Bénavides säger ingenting. Ludovic Maury ser sig om på platsen. Det ligger en sten vid kanten av bäcken, stor som en fotboll och täckt av blod. Han har tagit alla upptänkliga prover från stenens yta. Han försöker sig på ett svar : – För att det fanns en sten i närheten. Han tog det vapen som fanns till hands.

Sérénacs ögon lyser.

– Där är jag inte överens med dig, Ludo. Titta noga på platsen, mina vänner. Det blir ännu märkligare. Titta på ån, en bit bort.

Vad ser ni ?

Inspektör Bénavides och de två polisassistenterna följer åkanten med blicken, utan att förstå vart Sérénac vill komma.

– Det finns inga andra stenar ! säger Sérénac triumferande. Man ser inte en enda sten till längs ån. Och om man tittar lite närmare på den här stenen är det ingen tvekan om att även den har transporterats hit. Det finns ingen torkad lera på den, och gräset under den är grönt … Så vad gör den här, denna så lämpligt placerade sten ? Det är uppenbart att mördaren har tagit hit den.

Assistent Louvel försöker få Givernyborna att backa undan till andra sidan ån, till bysidan. Sérénac verkar inte störas av publiken.

– Låt mig sammanfatta, fortsätter han, det vi kan sluta oss till är följande : Jérôme Morval blir knivhuggen på vägen, sticket är

22

19-03 Polaris Svarta 7 feb.indd 22

2019-02-07 10:23