Den frusna elden

De frosne flammer © JP/Politikens Hus A/S, København 2016 Bokförlaget Polaris, Stockholm Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-88647-54-2 www.bokforlagetpolaris.se

Jens Henrik Jensen

DEN FRUSNA ELDEN Del 3 i Oxen-serien

Översättning: Leif Jacobsen

Till Hugo, Victor och Mai

Första kapitlet

Figuren satt orörlig på klipphällen och insöp solens kraft likt en utsvulten växelvarm reptil.

Ljungen låg där misströstande i bruna enklaver mellan bergtallar och täcken av mossa. Vinterns välde kunde fortfarande anas i form av kvardröjande snö i djupa skuggor och sprickor.

Det enda som rörde sig inom synhåll var en kråka i en sänka, som pickade i sig av något som liknade kadavret efter en hare.

Allt var ödsligt kargt så här på årets tredje månad.

Figuren på klippan satt orörlig i skräddarställning. Rak i ryggen.

Barfota och med händerna vilande på låren.

Det var en man.

Det hårda marsljuset blottade ett otal ärr på hans nakna överkropp.

Hundratals stygn, somliga gamla och vita, andra purpurröda och nysydda, i mjuka kurvor eller sargade streck på den bleka och seniga bringan.

Mannens långa hår var samlat i en liten tofs i nacken och han hade gles och tovig skäggväxt som täckte hals, haka och kinder. Han liknade en skeppsbruten i en övärld av klippor, ljung och barrträd.

Blundande satt han med ansiktet vänt mot solen. Det var en strategiskt bra plats i en varm ficka mellan två stora klippblock, så att vinden från havet inte kom åt honom.

Han hade suttit stilla den senaste halvtimmen. Inte flyttat en hand, inte rört ett finger, inte höjt på ett ögonbryn eller rynkat på näsan i det fokuserade energiutbyte som föreföll pågå mellan den livgivande 7

stjärnan hundrafyrtionio miljoner sexhundratusen kilometer bort och denna obetydliga organism på klippan.

Till vänster om mannen stod ett par gamla gummistövlar med strumporna nedstoppade i skaften. Till höger låg en t-shirt, en skogshuggarskjorta och en stickad olle. Överst i denna hög låg något som blänkte i solen. En kniv. Det var rostfläckar på bladet och skaftet hade sett bättre dagar, lagat som det var med segelgarn.

När mannen slutligen rörde på sig skedde det oerhört långsamt, som om solen inte på långa vägar var färdig med att ladda hans muskler med styrka.

Han sträckte ut armarna rakt framför sig och lyfte upp dem över huvudet. Han drog fem djupa andetag och blåste långsamt ut luften igen efter varje inandning, innan han i slow motion sänkte armarna ut mot sidorna och ner längs kroppen, tillbaka till startpositionen.

Han var mitt uppe i den sjätte repetitionen med armarna över sig när han plötsligt drog dem till sig och tittade åt sidan med ett ryck. Han hade hört ett ljud. Ett främmande ljud. Ljudet av röster. Det kom av allt att döma från grusvägen som löpte parallellt med det lilla klippmassivet där han hade sin plats i solen.

Mannen slösade ingen tid på att klä på sig. Resolut placerade han kniven mellan tänderna. Med båda händerna fria att ta stöd gled han med ett djurs säkra rörelser ljudlöst bort över klipporna mot en väldig friliggande sten vid sidan av vägen.

Han satte sig på huk i ljungen och kikade försiktigt fram. Rösterna blev tydligare. Strax därpå kom två män in i blickfånget. De gick i ett lugnt tempo, diskuterande något. Han pressade sig mot stenen medan han blixtsnabbt präntade in alla detaljer han sett.

Männen var båda närmare sjuttio år, men detta faktum lät han sig inte lugnas av. Fiender fanns i alla åldrar.

Båda bar vandrarkängor och den ene en liten ryggsäck över axeln.

De såg snygga och prydliga ut i sina fina fritidskläder i mossgrönt och 8

grått. En löst sittande jacka och en väst med en fleecetröja under. Han letade efter en liten bula eller utbuktning i klädseln som antydde att männen var beväpnade, och han studerade deras blickar för att se vart de riktade sin uppmärksamhet.

Det var ytterst sällan främlingar trädde in i denna lilla stängda del av världen som under en övergång blivit hans. Och bara årstiden gjorde honom misstänksam. Mitten av mars … inte direkt säsong för vandrare, men inget med de två äldre herrarna utlöste några ytterligare varningssignaler.

När de passerade den stora stenen hörde han tydligt hur de diskuterade bästa sättet att pensionsspara. Deras samtal lugnade honom ytterligare. Han satt kvar på sitt gömställe tills männen var utom synhåll igen. * Det lilla vita trähuset med det röda korrugerade plåttaket bländade i solen. Det låg uppe på en liten höjd i terrängen. På framsidan bredde den lilla viken med sin båt ut sig. På baksidan fanns bara klippor. För tillfället såg det nästan ut som om huset var nytvättat och hade hängts upp till tork på den blå himlen.

Det var den dagen på det nya året i mannens nya värld då solen varit som mäktigast. En underbar dag.

Andra dagar hade han också suttit på sin klipphäll i bar överkropp och njutit av solen medan han sjunkit djupt in i sig själv, men idag hade utan jämförelse varit den mest fantastiska. Våren skulle snart vara här.

Han vek av från grusvägen och följde den lilla stigen upp till huset.

När han rundade hörnet för att ta sig runt till baksidan såg han henne.

Innan hon fick syn på honom. Hon satt på sin vanliga plats, med ryggen mot vedskjulet och staffliet lite på sniskan så att ljuset föll in på rätt sätt. Det grå håret var samlat under den stora halmhatten.

9

Hon målade blommor – igen. Han hade aldrig sett henne måla annat än blommor. Så upptäckte hon honom. Hon vinkade med penseln och ropade på engelska: – Hello, Dragos! Har du nu varit ute och promenerat igen? Alltid i farten, va? Du och din rastlösa själ.

– Rosor? frågade han.

Kvinnan skakade leende på huvudet.

– Tulpaner. Massvis med tulpaner …

10

Andra kapitlet

Frågan ekade ut över verkstaden, mer som ett konstaterande.

– Lars Thøger Fritsen?

Brevbäraren måste ha klivit in medan han höll på med vinkelslipen under bilen, som stod upphissad på lyften. Karlns ton var så militärisk att instinkten uppmanade honom att ta ett steg framåt, slå ihop klackarna och anmäla sin närvaro. Men istället nöjde han sig med att skeptiskt kika fram bakom Toyotans ena framhjul.

– Här, sa han.

– Rekommenderat brev, mullrade den medelålders brevbäraren. Jag behöver en signatur, tack.

Han lade ifrån sig vinkelslipen och klev bort från den gamla upphissade kombin.

– Rekommenderat?

– Just det. Varsågod, sa brevbäraren och gav honom ett stort vadderat kuvert. Och så en namnteckning här.

Han satte en kråka på den elektroniska skärmen som killen höll fram.

– Tackar, sa brevbäraren och beordrade honom i samma andetag att ha en god dag, innan han marscherade ut ur verkstaden igen.

Han stod frågande kvar och såg på kuvertet. Han väntade inget med posten, speciellt inte något som var rekommenderat.

L.T. Fritsens bilverkstad, Att. Lars Thøger Fritsen, Amagerbrogade 108, 2300 Köpenhamn. Han vände på kuvertet. Avsändaren hade stämplats dit: Advokaterna Sjørslev, Blaufeldt & Juel med adress i centrala Köpenhamn. Det ringde inte en enda jävla klocka.

11

Han vägde försändelsen i händerna och kände på den lite här och var med tummarna. Den var tung och innehöll en avlång ask av något slags hårt material.

– Hur går det? frågade han lärlingen, som mixtrade med en krossad framlykta på en kebab-BMW. Svart förstås. För tillfället såg den lite väl mycket ut som en falafelversion. Hela fronten var intryckt efter den ingående inspektionen av Tisvildeplanteringen – närkontakt av den absolut mest fysiska graden. Hela skiten skulle bytas ut enligt överenskommelsen med försäkringsbolaget.

Lärlingen nöjde sig med en nickning.

Han tvekade en sekund men bestämde sig för att gå in på kontoret och öppna den mystiska försändelsen. Där satte han sig vid skrivbordet och sopade en pappershög åt sidan för att göra plats åt kuvertet. Han sprättade upp det med tummen och tittade ner i kuvertet. Ett svart etui och ett bifogat brev. Han torkade av handen en extra gång på byxbenet innan han fiskade upp innehållet. Etuiet var avlångt och av något slags hård och stöttåligt plast. Han tog upp läsglasögonen ur bröstfickan.

Bäste Lars Thøger Fritsen. Advokatkontoret Sjørslev, Blaufeldt & Juel handhar dödsboet efter Gudrun Oxen på Solbakkens vårdhem i Ringsted. Vid genomgången av inventarierna fann vi det översända objektet. Bifogat fanns också skriftliga instruktioner från den avlidnas son, Niels Oxen. I dessa anhåller han om att objektet skickas till er, i det fallet att han själv inte kan kontaktas för delgivning av sin moders död.

Vad fan var nu detta? Han läste igenom det första stycket ytterligare en gång, innan han fortsatte: Vi är också införstådda med den olösta situationen gällande det bifogade objektets rättmätiga ägare, Niels Oxen. På grund av 12

den osäkerhet som råder i samband med omständigheterna kring hans förmodade död måste det gå fem år innan anhöriga kan gå till domstol för en eventuell dödförklaring. Vi har uppmärksammat den avlidnas dotter, Susanne Oxen Viig, på problemet. Hon samtycker och förklarar sig enig i att broderns instruktioner bör följas och att ni därmed är den rättmätige innehavaren (se bifogad kopia av samtycke samt specificering av innehåll i bifogat objekt).

Vi tar oss härmed friheten att betrakta fallet som avslutat.

Oxen? Gudrun Oxen, Susanne Oxen och … Niels.

Han öppnade försiktigt etuiet. Det var fodrat med röd sammet och fullproppat av hjärta och hjältemod. Niels Oxen på lit de parade – in absentia. Hans liv återberättat med fyra utmärkelser.

Först det danska försvarets medalj för tapperhet i strid. Vad som låg till grund för den kom han inte ihåg. Andra medaljen var av samma sort fast med silverne eklöv. Vad som låg till grund för den kom han däremot ihåg utan problem. N.O. hade fått den för att han utan att tveka hoppat i floden Una vid Kostajnica och räddat en kollega ur kompani Bravo som träffats av en serbisk krypskytt.

Sagda kollega var han själv – L.T. Fritsen.

Det hände att ärret på bröstkorgen kliade. Det hände att han kände det kalla svarta vattnet sluka honom där vid slussen, kände döden komma. Då vaknade han genomvåt av svett efter att ett par starka armar ryckt honom tillbaka till livet.

Den tredje utmärkelsen var samma tapperhetsmedalj fast med gyllene eklöv. Om han inte missminde sig hade N.O. fått den i samband med uppdraget Task Group Ferret, som var de danska jägarsoldaternas insats i Operation Enduring Freedom i Afghanistan. N.O. kom en trängd helikopterbesättning till undsättning under häftig eldgivning.

Han avlägsnade försiktigt knappnålen som höll den fjärde och sista utmärkelsen på plats. Han lät den ärevördigt ligga kvar i sin öppna hand.

13

Medaljen framför alla. Den som bara delades ut vid mycket speciella tillfällen. Faktum var att Niels Oxen var den ende som mottagit Tapperhetskorset. År 2009 när personal ur det danska jägarförbandet låg stationerade i Helmandprovinsen i Afghanistan hade N.O. smugit sig in bakom fiendens linjer. Egenhändigt hade han oskadliggjort åtta talibaner och räddat livet på sina kolleger, som hamnat i ett bakhåll efter att deras fordon kört på en vägrensbomb.

Han lade varsamt tillbaka det vackra guldkantade silverkorset och gjorde fast det i den röda sammeten igen. De fyra medaljerna började flyta ihop framför honom.

Nej, inte nu, inte så här på en vanlig arbetsdag. Inte nu när han måste … Han torkade irriterat bort en tår med den oljiga baksidan av handen.

Toyotan där ute på lyften kallade. Den skulle för helvete vara klar till imorgon förmiddag.

Så kom det hela brakande över honom med brutal kraft. Han hade inget att sätta emot. Slussarna till den salta vätskan öppnades och den forsade ner över hans ansikte, över läpparna och vidare ner över halsen och rätt ner i hjärtgropens stora uppsamlingstråg.

– Jag skulle behöva …, kom lärlingen instormande när han lika tvärt stannade upp. Öh, är allt okej?

Han tittade upp och nickade stilla.

– Jadå, inga problem …

– Okej då men, öh … det kan vänta.

Grabben backade ut igen och stängde beslutsamt dörren efter sig.

Han lade ner etuiet på skrivbordet. Utmärkelserna blänkte i solljuset som föll in genom fönstret. Mest av allt var det ovissheten som gnagde.

Skulle Oxens kropp aldrig hittas så att han kunde bli begravd? Hade krabbor och ålar skändat honom? Rådde överhuvudtaget någon gravfrid för dem som dog i havet? Eller hade propellern på något fartyg slitit hans kropp i strimlor? Tänk om den en dag sköljdes upp på en 14

främmande strand … Vem skulle då ta hand om honom och se till att han fick den respekt han förtjänade mer än någon annan människa?

Utan en rörelse satt han kvar i kontorsstolen medan det hela ännu en gång passerade revy.

Dagen då Oxen räddat honom ur Una. Vistelsen på sjukhuset. Den begynnande vänskapen som med tiden blev till riktigt starka band. Åren när Oxen dök upp i verkstaden lite då och då – bara för att prata, bara för att lätta på trycket. Och den branta utförsbacken som slutat i källaren i Nordvestkvarteret, när mörkret på allvar slöt sig om hans gamla soldatkompis.

Han hade försökt stötta honom, kommit med välmenande råd.

Men Niels Oxen var en person som gick sin egen väg och tog sina egna beslut. En styrka. Men också en svaghet. Även om de med tiden sågs alltmer sällan hade han hjälpt Oxen att fixa saker lite då och då. Han var bra på att ”fixa” saker. Och gick det inte själv att fixa dem så kände han folk som kunde.

Nu var det slut med det. Och medaljerna låg på hans skrivbord. Precis som den där från säkerhetspolisen en gång sagt att de skulle komma att göra. Franck, eller vad hon hette … Hon hade hittat etuiet och brevet med instruktionerna i en byrålåda hos Oxens gamla dementa mor på vårdhemmet i Ringsted.

Hur hade det kunnat sluta så här? Han hade bara fått höra brottstycken under de här två gångna åren, men han visste hur det börjat.

Och slutat.

Det hade han i likhet med resten av Danmark fått sig serverat av medierna: krigsveteranen, misstänkt för att ha mördat en gammal man på en fiskodling, hade stulit en båt i en liten nordjylländsk fiskehamn.

Mitt i natten hade han satt kurs mot svenska kusten, men strax innan han nådde målet hade det enligt uppgift inträffat en explosion ombord.

Svenska vittnen hade sett ett starkt ljussken ute till havs och efteråt hade man bara hittat vrakspillror efter den danska båten. Inte ett spår av Niels Oxen.

15

Endast en svidande känsla i ögonen återstod när han slog numret till sin fru. Lyckligtvis svarade hon direkt.

– Det är jag. Jag har precis fått alla hans medaljer med posten. Tapperhetskorset också. Jag är fan lite skakig, älskling …

Han berättade hela historien för henne, och som alltid också om hur han själv kände det. Hon var den fasta punkten i hans tillvaro. Hon kände sin soldat. Hon lyssnade och hon gav råd. Han hade fått luft.

Han lade på igen. De skulle prata mer om det vid middagen.

Det var bara en massa bullshit alltihop …

Den Niels Oxen han kände skulle aldrig döda en försvarslös gammal man. Han skulle inte döda någon som helst som inte var en reguljär fiende. Det hela var så jävla trist. En stor jävla smutsig affär som små människor som han själv stod maktlösa inför. Nu trodde varenda kotte på historien om krigshjälten som ballat ur totalt. Det gjorde ont i honom.

Oxens sanna eftermäle vilade på den röda sammeten i etuiet på skrivbordet.

Med viss möda reste han sig från kontorsstolen. Han hade en Toyota som måste vara klar till imorgon.

16

Tredje kapitlet

Kontorslandskapet på företaget som importerade lantbruksmaskiner låg lika öde som en åker i träda. Det var hennes andra vecka hos B+B Städ och adressen i Ballerup var kvälls- och nattskiftets första anhalt.

Klockan var nio. Det var mörkt ute och nattens pärs tog sin början när hon med rejäla mängder såpvatten och svabben i högsta hugg vek in i den långa korridoren med sin städvagn.

Hon hörde en dörr slå igen bakom sig. Det var hennes chef som drog åt motsatt håll för att ta hand om en mindre lokal. Utan att tveka hade han hoppat in när hennes kollega för kvällen, en litauisk tjej, inte dykt upp.

Fram till nu hade hon uteslutande jobbat med antingen polacker, litauer eller letter. Och för fem minuter sedan hade chefen ute i städskrubben bekräftat att hon var den enda danska anställda på företaget.

– Välkommen till Danmarks bottenskrap. Ingen svarar någonsin på mina annonser, inga danskar det vill säga. Vem vill lyfta på arslet för att städa när man kan leva på bidrag? Vem tror du diskar och bäddar alla sängarna på hotellen? Inte fan är det danskarna. Så kom inte här och snacka arbetslöshet med mig!

Hon hade bara nickat. Hon orkade inte med någon diskussion.

Chefen var en kille i trettioårsåldern, fullproppad med anabola steroider och klädd i en alldeles för tajt svart t-shirt med guldtryck, löst sittande kamouflagebyxor och vita gympaskor.

Nu hade hon umgåtts tjugofem, trettio minuter med honom uppdelat på två tillfällen. Första gången när hon anställts och så nu när de förberedde sig inför natten.

17

Karln hade tydliga problem att reda ut mer sammansatta ord än konsonanten och vokalen som utgjorde hans förnamn. Det fanns nämligen en punkt på kroppen där Bo Bremer inte hade en tillstymmelse till vävnad. Mellan öronen.

Städjobbet var fysiskt hårt och schemat som idioten utarbetat skoningslöst tajt och utformat för drivna utlänningar på jakt efter ett bättre liv.

Lårbensstumpen, som normalt satt perfekt i skålen, ömmade och ryggen värkte av all kompensation. Jobbet var en nödlösning i sökandet efter något annat. Som det såg ut nu hade hon inget val. Hon hade börjat räkna på en försäljning av lägenheten på Østerbro, som hon köpt för dyra pengar under bostadsbubblan. Kanske fick den bli nästa steg i försöket att få stopp på det fria fall hon befann sig i.

Hon stoppade hörlurarna i öronen och höjde volymen. En gammal Metallicaplatta från -96. Inget rensade hjärnan som Load. * Bara ett stort skrivbord kvar, sedan var hon klar att börja dammsuga.

Hon torkade av datorskärmen med en dammtrasa och böjde sig långt in över skrivbordet för att nå den bortre kanten när hon våttorkade.

Då kände hon två starka armar gripa tag om henne bakifrån och hålla fast henne i ett skruvstädsgrepp.

– Vad säger du, stumpan? Här och nu på skrivbordet. Femtonhundra i näven …

Det var hennes chef som smugit sig på henne. Han stönade i hennes ena öra.

– Jävla svin, släpp mig!

Han gav efter en kort sekund, endast för att ta ett nytt hårt grepp om hennes bröst istället.

– Jag har alltid fantiserat om att få knulla en handikappad. För 18

dina pattar är det fanimej inget fel på. Okej, tvåtusen då, din lilla uppkäftiga bitch …

– Släpp mig då, ditt as!

– En liten vildkatta dessutom, va? Härligt …

Hon skallade honom med bakhuvudet. Inte tillräckligt hårt för att han skulle släppa taget, men nog för att distrahera honom. Hon satte det friska knäet mot bordskanten och sköt ifrån. Han tog ett steg bakåt.

Så pass mycket att hon lyckades få upp foten på skrivbordskanten.

Den här gången tryckte hon till allt vad hon orkade, så att de båda for baklänges. När de föll var han tvungen att släppa greppet.

Hon var snabbt uppe på benen igen. Nu log han överlägset.

– Okej, då kör vi det svåra sättet, passar mig fint, flåsade han och klev närmare.

Hade det varit på gamla goda tiden hade hon bara dragit sin tjänstepistol och satt en kula i honom på något oförargligt ställe. Men den gamla goda tiden var förbi. Hon backade långsamt mot väggen tills avståndet var tillräckligt. Hon tänkte inte hamna i en närkamp med honom, det var han alldeles för stark för. Han måste fällas på första försöket.

En av grundreglerna i alla de självförsvars- och kamptekniker hon lärt sig under årens lopp var att vända kraften i motståndarens angrepp till sin egen fördel. Det var så man jämnade ut skillnaderna i ett ojämnt styrkeförhållande.

Samtidigt som han gjorde sitt utfall slängde hon den våta trasan i nyllet på honom, vilket bara gjorde honom än mer rasande. När han slog ut efter henne grep hon tag om hans handled och drog honom med sig framåt samtidig som hon gled undan, snurrade ett varv och slet tag i hans hår med vänster hand.

Han gick bokstavligt talat in i väggen, mycket tack vare henne när hon så hårt som möjligt dunkade hans panna i den skrovliga betongen.

När knäna vek sig under honom drog hon tillbaka huvudet och drämde på nytt det mot väggen, så att han rasade ihop i en hög på golvet.

19

– Det kanske ska lära dig visa lite hyfs, ditt äckliga as!

Städbossen rullade stönande över på ryggen och såg på henne med något som påminde om ett hånleende genom det forsande blodet från två spruckna ögonbryn och en av allt att döma krossad näsa.

Med full kraft sparkade hon honom i skrevet, så att han tjutande kröp ihop på golvet.

– Du får inte ett öre, din jävla slyna! Jag ska döda dig!

Jämrande sig lyckades han på något konstigt vis ändå samla tillräckligt med krafter för att ta sig upp på fötter och stappla framåt mot henne i ett nytt desperat angrepp. Hon slet åt sig första bästa tillhygge, en bordslampa med tung fot, och svingade den mot hans haka.

Han föll tungt. Den här gången skulle han inte resa sig i första taget.

Hon rullade över honom på magen och drog upp en noterbart tjock plånbok ur bakfickan. Hans ansikte var en enda blodig sörja nu. Precis som han förtjänat. Med visst besvär öppnade han ögonen samtidigt som hon fiskade upp en rejäl bunt med sedlar. Som hon anade. Den kontanta typen. Hon räknade tusenlapparna. Hela sjutton stycken. För att kunna betala sina anställda svart kanske?

– Nu ska du lyssna på mig, ditt pervo! Tio är för lönen du är skyldig mig, två är för överfallet, tre för våldtäktsförsöket och resten ett rent ob-tillägg för att ha tvingats jobba med ett svin som du. Om jag någonsin ser dig igen polisanmäler jag dig. Förstått? Hon stoppade pengarna i fickan och kastade den tomma plånboken på golvet. Sedan vände hon på klacken och lämnade lokalen. * Det hällregnade när hon körde hemåt från Ballerup. Så häftigt öste det ner att det stannade upp trafiken nästan helt. Hennes hjärna malde på i samma tempo som vindrutetorkarna.

Hon måste hitta ett nytt jobb imorgon. Två jobb, för den sakens skull. Och inga städjobb. Hon hade överskattat sig själv. Kanske som 20

biträde i en kiosk, en kafeteria eller ett snabbköp? Eller som taxiförare?

Eller en kombination?

Redan innan hon nått Herlev började Suzukin krångla. Den lilla Alton, med fjorton år på nacken, symboliserade det fria fall hon befann sig i. Hon hade varit tvungen att göra sig av med sin älskade Mini Cooper när hon insett att utsikterna om att hitta ett nytt bra jobb igen var obefintliga.

Efter att ha hostat sig fram ytterligare en kilometer längs Herlevs huvudgata gav Suzukin slutligen upp. Hon hann nätt och jämnt svänga in till kanten innan den dog. Måste vara all denna väta. Kanske fukt i fördelardosan?

Det hällde fortfarande ner med oförminskad kraft. I ren och skär ilska drämde hon handflatorna mot ratten. Hon kunde inte ringa vägassistans, för det var en av hennes besparingar. Hon hade dragit in på allt.

På kort tid hade mörkermännen från Danehof krossat henne. Precis som de lovat att göra när hon, Niels Oxen och PET-chefen Axel Mossman med systerson misslyckats nå kärnan i deras hemliga maktsfär – och spränga den. De hade fryst hennes annars så bekväma tillvaro till is. Så var det. Hennes liv var djupfryst. Det var priset hon fått betala.

21