Spegel, spegel

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 1

2017-10-16 13:33

Originalets titel: Mirror, Mirror Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Cara and Co Limited 2017 All images © Shutterstock The moral right of Cara Delevingne to be identified as the author of this work has been asserted in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act of 1988.

All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted in any form or by any means, electronic, mechanical, photocopying, recording, or otherwise, without the prior permission of both the copyright owner and the above publisher of this book.

Omslag av Loulou Clark and LJS/Orion Books Omslagsfoto/illustration Hand © Shutterstock, Illustration © Storm Athill Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck Printed in Germany 2017 ISBN: 978-91-88647-63-4 www.bokforlagetpolaris.se

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 2

2017-10-16 13:33

Översättning Ann Margret Forsström

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 3

2017-10-16 13:33

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 4

2017-10-16 13:33

Till min familj och mina vänner som hjälpte mig genom tonåren.

Och till alla som känner sig vilsna.

Jag hoppas att den här boken ska inspirera er att förverkliga era drömmar och aldrig sluta hoppas.

Allt är möjligt.

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 5

2017-10-16 13:33

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 6

2017-10-16 13:33

Introduktion En av de mest intressanta perioderna i livet är när vi lämnar barndomen och blir vuxna, en tid som kännetecknas av kaos, galenskap, hormoner och konstanta förändringar då vi pendlar från den ena ytterligheten till den andra. Det är en viktig fas full av dramatik och starka känslor som formar oss till de vuxna människor vi är ämnade att bli.

De flesta brukar säga att tonåren är den bästa tiden i livet och visst, de är sorglösa, fyllda av äventyr och glädje. Men de kan också vara otroligt utmanande och svåra, särskilt om man är en person som inte riktigt passar in.

Sociala medier spelar en större roll i vårt dagliga liv än någonsin förr och därför är det ännu svårare att vara ung jämfört med tidigare.

Numera är människor snabba att fördöma andra utan att ta sig tid att försöka förstå dem eller fundera över vad som pågår i deras liv.

När jag började skriva Spegel, spegel ville jag berätta en historia som ger läsare en realistisk inblick i de turbulenta tonåren, som kan vara som en bergochdalbana, och jag ville skapa personer som alla kan känna igen. Jag ville att det skulle bli en bok som handlar om hur viktig vänskap är och att man blir stark av att omge sig med människor som man älskar och litar på.

7

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 7

2017-10-16 13:33

Men först och främst vill jag säga till mina läsare att det är okej om du ännu inte vet vem du är. Det är okej om du är annorlunda och unik eftersom du redan är perfekt. Allt kommer att ordna sig så länge du tar reda på vad som gör dig lycklig och följer ditt hjärta. Var dig själv oavsett vem du är. Och ta reda på vilka dina styrkor är och inse att du har makt att förändra världen.

Kram Cara

8

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 8

2017-10-16 13:33

Författarens tack Många har stöttat mig när jag skrev Spegel, spegel. Jag vill framföra mitt innerliga tack till den fantastiska Rowan Coleman som gjorde detta till en sådan otrolig upplevelse. Mitt särskilda tack till följande personer på förlaget Orion: Anna Valentine, Sam Eades, Marleigh Price, Lynsey Sutherland, Elaine Egan, Lauren Woosey, Loulou Clarke, Lucie Stericker och Claire Keep. Tack även till följande personer på HarperCollins USA: Lisa Sharkey, Jonathan Burnham, Mary Gaule, Alieza Schivmer, Anna Montague, Doug Jones och Amanda Pelletier.

Tack till mitt team på WME: Sharon Jackson, Joe Izzi, Matilda Forbes Watson, Mel Berger och Laura Bonner. Och tack till min vän Storm Athill för den underbara illustrationen på omslaget.

9

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 9

2017-10-16 13:33

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 10

2017-10-16 13:33

För åtta veckor sen …

Solen gick upp och vi rörde oss hemåt medan sommarhettan steg.

Rose lutade huvudet mot min axel och jag minns precis hur det kändes när hennes höft dunsade i otakt mot min, minns hennes hud mot min, varm och mjuk.

Klockan var strax före fem och det skarpa, gyllene morgonljuset fick de skitiga gatorna att glittra som nytvättade. Vi hade sett många soluppgångar på väg hem efter långa utenätter, tagit vara på vartenda ögonblick tills vi somnat. Ända fram till den här natten kändes det som om livet äntligen hade fått en guldkant, som om vi ägde det och det ägde oss, fyllde varenda sekund med något nytt, något som kändes viktigt.

Men den här natten var det inte så. Ögonen sved, munnen var torr, hjärtat bankade. Vi ville inte gå hem, men vad skulle vi göra? Vi hade ingenstans att ta vägen. »Varför just nu?« undrade Rose. »Fan, allt var bra. Hon mådde bra, var lycklig. Så varför hände det nu?« »Det är ju inte första gången«, sa Leo. »Det är därför snutjävlarna inte bryr sig. Hon har gjort så här förut. Plockat med sig pengar, ryggan full med mat hon snott från kylen, gitarren. Försvunnit några veckor. Det vanliga.« 11

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 11

2017-10-16 13:33

»Men inte sen Mirror, Mirror«, invände Rose. »Inte sen vi blev vi.

Förut skar hon sig, höll på med en massa skit och rymde. Men inte sen vi startade bandet. Hon mådde … vi mådde bra allihop. Bättre än bra.« Rose kastade en blick på mig för att få medhåll och det fick hon så klart, allt hade förändrats för oss under året som gått. Innan vi drog igång bandet hade vi varit vilsna, utlämnade åt oss själva, men sen hände något. Tillsammans blev vi starka och coola, stenhårda och kaxigt grymma. Vi trodde att Naomi också kände det så, att hon inte längre behövde dra iväg någonstans. Ända tills igår kväll.

Den kvällen var vi runt överallt i hela stan.

Kollade vartenda ställe vi varit på med henne, nu återvände vi till dem utan henne.

Ställena vi berättat om för våra föräldrar, ställena vi inte berättat om.

Klubbarna som inte borde ha släppt in oss för att vi var för unga.

Vi armbågade oss fram genom varma lokaler som stank av svett och hormoner och försökte hitta henne i den böljande röran av dansande människor.

Vi slank in i skuggorna, in i gränder bakom pubarna där man kunde fixa knark, pratade tyst med nervösa ungdomar, med skuggor istället för ögon, som sålde påsar med skunk. Den här natten tackade vi nej.

Vi tog oss in på ställen innanför anonyma dörrar där man måste känna någon för att bli insläppt. Mörka källarrum där folk fortfarande rökte så att luften var tjock och musiken så hög att det ringde i öronen, vibrerade i bröstet och golvet studsade i takt under fötterna.

Vi tog oss in på alla de där ställena och på alla andra. Parken i hyreshusområdet där vi brukar hänga. Rikingarnas exotiska höghusområden med utsikt över Themsen. Vauxhall Bridge, vår bro, som vi korsat så många gånger medan vi skrek för att överrösta trafiken att den kändes som en kompis, som ett vittne.

Till slut gick vi till den övergivna spelbutiken med trasig dörr och en 12

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 12

2017-10-16 13:33

madrass längst in, dit folk gick när de ville vara ifred. Folk, men aldrig jag eftersom en av de saker jag verkligen hatar mest är att vara ensam.

Vi fortsatte timme efter timme den där natten och ju längre tiden gick, desto säkrare blev vi på att hitta henne, på att det bara var ett av hennes vanliga trick, något hon gjorde när hon var sårad och ville få uppmärksamhet. Vi var helt säkra på att vår bästis och bandmedlem Naomi skulle finnas någonstans på ett ställe som bara vi kände till. Där hon väntade på att vi skulle hitta henne.

För man kan inte bara finnas ena dagen och försvinna dagen efter.

Det verkar ju helt psyko. Folk går inte spårlöst upp i rök.

Det intalade vi oss den där kvällen när vi letade och kvällen efter och alla kvällar tills våra föräldrar sa att vi måste sluta, att hon skulle komma hem när hon var redo för det. Och sen slutade polisen leta eftersom hon hade stuckit så många gånger förut.

Men den här gången kändes det helt annorlunda, vi visste att något var fel. Inte för att snutarna brydde sig, de satt där och lyssnade uttråkat utan att anteckna något.

Så vi letade och letade efter Naomi, långt efter att alla andra slutat.

Vi letade överallt.

Men hon fanns inte någonstans.

Det enda vi hittade överallt där vi letade, var hennes frånvaro.

13

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 13

2017-10-16 13:33

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 14

2017-10-16 13:33

Kapitel 1

Idag: livet går vidare, så säger alla.

Vi måste stiga upp, gå till skolan, komma hem, tänka »fan, snart börjar slutproven«. Och »hoppas, be och lita på att det ordnar sig« och en massa annat skräp som de vuxna proppar i oss.

Livet måste gå vidare, men det är lögn för kvällen Naomi försvann tryckte hon på en stor jävla pausknapp. Dagarna tickar på, veckorna och årstiderna och hela den där skiten, men inget annat. Inte på riktigt.

Det känns som vi allihop har hållit andan i åtta veckor.

För nu ska jag berätta vad de inte säger längre, de säger inte att hon kommer hem igen när hon är redo. Och jag ser hennes storasyster Ashira i skolan, med nerböjt huvud, inåtvänd som om hon inte vill att någon ska komma nära henne. Deras föräldrar går runt i snabbköpet och tittar frånvarande på varorna. De ser helt borta ut trots att det är Nai som är försvunnen.

Och visst, en gång i tiden stack hon för att få alla att leta efter henne, det gjorde hon eftersom hon tyckte att den sortens psykodrama var häftigt. Men nu är det länge sen hon rymde och hon har aldrig hållit sig undan så här länge. Nai skulle aldrig vilja göra föräldrarna förstörda av oro, eller få Ash att gå omkring och se ut som om hon hela tiden höll andan och var beredd på att få dåliga nyheter. Nai är komplicerad, men 15

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 15

2017-10-16 13:33

hon älskar sin familj och de älskar henne, deras kärlek är som en fyr som drar till sig oss andra, som nattfjärilar till en ljuslåga. Alla i deras familj bryr sig verkligen jävligt mycket om varandra.

Så fatta, Naomi skulle aldrig göra så mot dem, eller mot oss. Men ingen vill höra talas om det, inte polisen, inte ens hennes mamma, för tanken att Naomi är en jävla bitch är lättare att bära än den att hon bara har försvunnit.

Därför önskar jag ibland att snuten skulle hitta hennes kropp.

Så taskig är jag. Ibland önskar jag att hon var död, bara för att jag skulle få veta.

Men snuten har inte hittat henne. De har inte hittat någonting.

Och livet går vidare.

Så därför ska en ny basist provspela för oss idag, en ersättare för Naomi.

Ett tag verkade det som om vi skulle lägga av nu när hon var borta.

Vi andra i Mirror, Mirrorr alltså jag, Leo och Rose, träffades för att repa och funderade på om vi bara skulle sluta, vi sa till och med att vi borde det. Men sen reste vi oss bara, ingen gick, ingen packade ihop och så fattade vi utan att behöva prata om det att vi inte kunde lägga ner bandet. Det vore som att strunta i det bästa vi hade och som att strunta i henne, ge upp.

Naomi hade startat bandet, eller hon var i alla fall den som förvandlade det från ett töntigt grupparbete i skolan till något riktigt, något som gjorde skillnad. Tack vare Nai hittade vi alla något som vi var bra på, för hon var så bra på sin grej. Det jag menar är att hon är en grym basist, fruktansvärt skicklig, man blev helt knäckt när hon började sätta beatet. Men inte bara det, Naomi kan skriva också, alltså riktigt bra låtar. Jag är inte helt kass och tillsammans är vi skitbra, men Nai har det där extra, det där speciella som gör att något grått och trist blir perfekt och glänsande. Före Mirror, Mirror fattade hon inte att hon var grymt bra på det, men nu förstår hon eftersom vi har sagt det till 16

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 16

2017-10-16 13:33

henne. Och ju mer vi sa det, desto bättre blev hon. Och när man är så där grymt bra behöver man inte rymma.

Musikläraren mr Smith kom in den där dagen när vi repade i musiksalen och funderade på att lägga ner bandet. Sommarlovet hade börjat och vi var nästan de enda i skolan. Tack vare honom fick vi hålla till där, han satt och läste tidningen medan vi röjde runt och spelade.

Men den här gången satte han sig bara och väntade på att vi skulle sluta prata och se på honom. Då slog det mig hur förändrad han hade blivit. Mr Smith är en sån där person som fyller ett helt rum, inte bara för att han är lång och ser ut som om han tränar en massa, det beror också på hans sätt. Men också på hur han är, han gillar livet. Han gillar oss, sina elever, och det är ovanligt. Han får oss att vilja göra grejer, lära oss, och det beror helt på att han har en energi vuxna sällan har. Det känns som om han verkligen bryr sig.

Men den här dagen såg han ut som om luften hade gått ur honom, hela energin och de positiva vibbarna var borta. Det var kusligt att se honom sån eftersom han alltid verkar så stark. Jag blev påverkad på ett sätt jag inte riktigt kan förklara, det fick mig att tycka ännu bättre om honom. För oss betydde det mycket att han var så berörd av Nais försvinnande, att han verkligen engagerade sig. Han var en av de få utom hennes familj och vi som gjorde det.

Jag vet inte hur de andra reagerade, men så fort jag fick syn på honom den där dagen ville jag ställa upp för mr Smith, lika mycket som jag visste att han ville ställa upp för oss. »Tänker ni verkligen lägga ner bandet?« frågade han.

Vi såg på varandra och plötsligt kändes det som det gjorde innan vi hittade varandra, när vi var ensamma och pinsamma, och tanken på att det skulle bli så igen var skrämmande. »Det känns fel utan henne«, sa jag. »Jag fattar«, svarade han och drog fingrarna genom sitt blonda hår så att det stod rakt upp som taggar. »Men tro mig, om ni splittrar ban17

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 17

2017-10-16 13:33

det nu kommer ni att ångra er. Jag är så stolt över er fyra – tre – och allt ni skapar tillsammans. Jag vill inte att ni ska förlora det, varken för er egen skull eller för Nais. Just nu kan ni inte göra mycket för henne, men ni kan i alla fall se till att människor fortsätter att komma ihåg Nai tills man hittar henne. Se till så att man inte slutar leta efter henne.

Och jag har fått en idé – vi skulle kunna ordna en konsert i skolan.

Samla in pengar åt Nais familj så att de orkar fortsätta leta och för att folk inte ska glömma henne. Se till att omvärlden ser oss, ser er och fattar hur mycket vi känner för Nai. Det är vad jag vill göra. Men det går inte utan er. Är ni på?« Självklart sa vi att vi var det.

Vad skulle vi annars göra?

Så vi fortsatte repa hela sommaren, bara vi tre, men giget närmade sig och vi fattade vad vi måste göra. Fan, vi måste hitta en ny basist.

Naomi var – är – den bästa basisten jag någonsin spelat med, helt galet för tjejer brukar inte vara bra på det. Jag lovar, det är inget sexistiskt utan bara faktum. En bra basist måste jobba hårt på att vara osynlig, gilla att inte märkas, och tjejer, alltså de flesta tjejer, brukar vilja att folk tittar på dem.

Men idag är en ny dag, tiden har trots allt inte stannat. Jag måste skärpa mig, hålla ihop det. Så jag släpar mig upp ur sängen och tittar på kläderna som ligger i en hög på golvet.

Det är en annan sak för Leo, killen behöver bara stiga upp så ser han perfekt ut.

Plockar upp gitarren och blir som en gud, tjejerna dyrkar honom som om han är en. Det är faktiskt orättvist att en sextonårig kille kan vara så fulländad, välväxt och ha en så mörk röst, som om han alltid varit en lång och muskulös man.

Jag är däremot kvar i den pinsamma fasen. Jag lever i den pinsamma 18

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 18

2017-10-16 13:33

fasen. Jag är den pinsamma fasen. Om det fanns en emoji för pinsamma faser skulle den se ut som jag. Är helt inställd på att vara kvar i den pinsamma fasen när jag är fyrtiofem och nästan död.

Jag vill se cool ut, men jag fixar inte att bli cool på Leos sätt: vanlig vit t-shirt, jeans, huvtröja och kritvita höga gympaskor. Jag kan inte bli cool på något sätt alls, men lite av Leos coola smittar av sig på mig eftersom jag är hans kompis.

Rose lyckas också se bra ut, fast hon är vacker på riktigt och vackra människor behöver inte anstränga sig. Mörkbrunt hår, färgat blont men inte ända ut i topparna och hon är inte tanig som en del tjejer.

Rose förhäxar killarna i skolan med sina bröst och höfter.

Men inte nog med det, hon använder ett helt jävla ton smink, trots att hon är snyggare utan – eller kanske just därför. Hon har håret bakåtkammat och hålen på tightsen har hon gjort själv. Rose är medveten om sitt utseende och utnyttjar det, laddar luften med statisk elektricitet och smäller av miljoner små explosioner omkring sig vart hon än går.

Andra tjejer försöker härma henne, men det finns inga andra tjejer som Rose, för ärligt talat, Rose är den enda tjej jag någonsin har träffat som verkligen skiter fullständigt i andra.

Och när hon sjunger … då vibrerar väggarna. Ögon blir gröna. Kåta killar får stånd.

Av oss fyra i den här fantastiska missanpassade familjen var Naomi – är Naomi – den som är mest lik mig. Om Leo och Rose är skolans kaxigaste elever är Naomi och jag töntarnas töntar.

Och när jag tänker på Naomi i sina tjocka glasögon som sabbar hennes söta ansikte och döljer de fina bruna ögonen blir jag stolt över henne. Blusen knäppt upp i halsen, rutig kjol som är mycket längre än alla andras. Och så de foträta, välputsade, lågklackade snörskorna.

Men trots allt det där, den obefintliga stilen och allt annat knäppt, är hon fullkomligt kompromisslös och tar absolut ingen skit.

Ibland brukade Naomi och jag gå till bibblan på lunchrasten och 19

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 19

2017-10-16 13:33

bara sätta oss och läsa. Där satt vi tysta och stilla. Det var fridfullt.

Ibland fångade hon min blick över boken och höjde på ett ögonbryn när någon niondeklassare som försökte vara tuff gick förbi och då flinade vi mot varandra, två skeptiska supernördar som på något vis hade lyckats skaffa sig guldläge.

Och när hon spelade … Naomi var typ lika bra, faktiskt bättre än den bästa basisten i världen. Med mig på trummor var vi bandets puls och det var vi som med utsökt precision fick musiken att svänga.

Jag skiter fullständigt i bandets look när jag klär på mig, tar min vanliga outfit: rutig skjorta, jeans, vit t-shirt. Rose kallar den skogshuggar-pro.

Nu behöver jag i alla fall inte tänka mer på håret eftersom jag har rakat av det mesta.

Rödtopp.

Brasan.

Kukhuvud.

Alla öknamn jag fått bara för att jag är rödhårig, och inte vilken gammal rödtopp som helst utan en krullig en dessutom. Gud, det var rena inbjudan till folk att sparka in huvudet på mig. Rose brukar säga att det går att göra något åt det. Hon vill så gärna hälla produkter i mitt hår och få det rakt. Och jag typ, nej. Var och varannan dag erbjuder hon sig att färga det svart, men då svarar jag att jag är rödhårig, bara att acceptera.

Dessutom skulle folk inte längre kunna kalla mig Red om jag var mörkhårig och det namnet är det coolaste jag har.

Men jag klippte det superkort dagen innan Naomi försvann. Berättade inte för någon, gick bara till frisören, sa att jag ville ha det rakat på sidorna, långt uppepå, luggen så lång att den hängde ner i ögonen och jag skulle kunna freaka ut som en galning bakom kaggarna.

Mamma skrek åt mig i en hel timme när hon fick syn på min frisyr.

Sen sa hon, på riktigt, att jag såg ut som om jag blivit utsläppt ur ett hårdbevakat fängelse.

20

Delevingne-Spegel spegel-Inlaga-Tryckoriginal-171016.indd 20

2017-10-16 13:33