Profetens vinter

M_Profetens Vinter_0101.indd 3

21/11/2018 19.22

M_Profetens Vinter_0101.indd 4

21/11/2018 19.22

Läkaren i vit rock och blå sjukhusmundering sitter lätt tillbakalutad i kontorsstolen med armbågarna på de svarta armstöden och händerna lagda i varandra. Han ler godmodigt, utstrålar på det hela taget lugn och förnöjsamhet som om det här med hjärntumör verkligen inte är något att oroa sig för.

Elias betraktar Göran Gilberts tjocka, korvliknande fingrar och försöker intala sig själv att kirurgisk skicklighet handlar mer om handlag och kunskaper än storleken på händerna. Det var antagligen inte de där fingrarna som skulle peta runt i hans hjärna, utan instrument som de höll i. Men ändå.

– Så jag vill verkligen understryka att du inte har cancer, säger Göran Gilbert. Strikt sett är det inte ens en tumör även om det är termen vi använder. Jag hoppas jag varit tydlig med den biten?

Elias är på det klara med terminologin, men kan inte säga att det lugnar honom. Han har en växande, främmande knöl i hjärnan. Det känns inte alls bra och exakt vad läkarvetenskapen väljer att kalla den är inte det som i första hand upptar hans tankar. För tillfället har han svårt att tänka över huvud taget. Det är som om tumören redan tagit kommandot över hjärnan och förlamat honom. Det är bara med yttersta ansträngning han lyckas ge korthuggna svar på läkarens frågor.

– Ett sådant här meningiom ...

Där kom det, sjukdomens namn, ännu en term. MENINGIOM tänds upp i neonversaler inne i huvudet. Ett ord han inte kommer att glömma i första taget. Det klingar inte bra, låter ungefär som malign, även om det är just det Göran Gilbert hävdar att det inte är.

– Det växer avgränsat från den omgivande vävnaden och skickar inte ut några metastaser, fortsätter läkaren. Det är inget vi behöver oroa oss för. Vi behöver bara hålla koll på den här lilla knölen som vi nu har identifierat.

5

M_Profetens Vinter_0101.indd 5

21/11/2018 19.22

Elias hade gått till vårdcentralen efter en influensa som lämnat honom med en segdragen huvudvärk och något underligt med hörseln på högerörat. Han hörde inte direkt sämre, men ibland blev ljuden burkiga som om någon skruvat ner diskanten, och ibland uppfattade han dem tydligare och mer detaljerat än normalt.

Symtomen hade gjort honom mer irriterad än orolig och han hade föreställt sig att det var något som en öronspolning eller i värsta fall en penicillinkur lätt skulle fixa till, men när han såg vardagstristessen i AT-läkarens anletsdrag vika undan för ett fundersamt engagemang började han misstänka att det inte var fullt så enkelt.

En remiss och en datortomografi senare sitter han nu framför en neurokirurg på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Elias är tjugofyra år, snart klar med sin master och de ska borra upp hans skalle för att plocka ut en tumör som inte är cancer och strikt talat inte heller någon tumör. Han gillar inte att läkarvetenskapen verkar hålla sig med flera språk. Vad är det han har i huvudet om man talar yvigt?

– Problemet är egentligen inte tumören i sig utan att den sitter där den sitter, säger Göran Gilbert.

– Sitter den illa? lyckas Elias få fram.

– Den sitter i huvudet. Det är det jag menar.

Läkaren bättrar på leendet.

– Aha. – Om den satt på benet skulle de kunna ta bort den på tio minuter på vårdcentralen.

– Men hjärntumörer sitter väl sällan på benet?

Göran Gilbert skrattar bullrigt, frigör händerna från varandra och pekar på Elias med ett av de tjocka fingrarna.

– Det är ovanligt, det medges.

Han samlar ihop sig och får fatt i en kulspetspenna som ligger på bordet.

– Efter dagens undersökningar vet vi förhoppningsvis mer. När det gäller den här typen av meningiom gör man normalt ingenting förrän man måste. Man håller koll på tumören och är vaksam på symtom, men så länge du mår bra finns det ingen anledning att operera.

6

M_Profetens Vinter_0101.indd 6

21/11/2018 19.22

Nu har du visserligen redan haft vissa symtom, men de kan vara övergående, det visar sig.

– Så vad händer nu?

– Vi gör magnetröntgen i dag, så hör jag av mig när jag har resultaten. Skulle du själv känna av fler eller förvärrade symtom är det viktigt att du hör av dig hit till kliniken. Känns det bra?

Nej, det känns inte ett dugg bra.

– Jag tror det, säger han.

Göran Gilbert reser sig och sträcker fram handen. Den är mjuk och varm. Kanske är den inte så stor när allt kommer omkring, inte mycket större än Elias egen.

En knapp timme senare låser Elias upp cykeln som står i ett av cykelställen utanför kliniken. Det är kallt och marken är täckt av snö som knarrar under skorna när han leder cykeln bort till Dag Hammarskjölds väg. Frisläppt från magnetkamerans tunnel och med sjukhuset bakom sig har han svårt att riktigt tro på det läkaren berättade. Från vaxpropp till hjärntumör, hur gick det till? Resultatet kanske visar att det var något helt annat, ett tekniskt fel, något som störde den förra röntgenundersökningen, en skugga på plåten som inte skulle ha varit där. Och även om det nu skulle visa sig vara en sådan där benign icke-tumör utan cancerceller så kan han säkert gå omkring med den ända tills han dör av något annat vid sjuttioåtta års ålder, eller så.

Han borstar bort ett tunt frostlager från sadeln och sätter sig upp för att cykla hem till studentkollektivet i Luthagen. Benen känns främmande och kraftlösa, rör sig på tramporna utan att han förstår hur det går till.

Det är tomt i lägenheten på Tiundagatan. Vardagsrummets blandning av arvegods och Ikeamöbler är belamrade med kursböcker och suddiga stenciler. Elias går in med skorna på och sätter sig i en motspänstig öronlappsfåtölj. Han klickar fram favoritlistan i mobilen, tvekar med tummen över pappa. Vad ska han säga? Hej, jag har en tumör i hjärnan men det är ingen fara, det är inte cancer?

Tanken får golvet att svaja till under honom. Berättar han för pap7

M_Profetens Vinter_0101.indd 7

21/11/2018 19.22

pa kan han inte gömma sig längre. Då blir det verkligt. Elias har en hjärntumör.

En våg av mörker får honom att krama mobilen så att knogarna vitnar.

Han har en tumör i huvudet.

Han ska opereras på neurokirurgen.

De ska borra upp skallbenet.

Nu gör han det. Han trycker till på skärmen. Han vet precis hur pappa kommer att låta. Samlad men bekymrad, frågorna precisa och på något sätt uppfordrande. Har han fått all information han kan få av läkarna? Vad är planen? Kan han fortsätta med studierna?

Signalerna går fram, men han får inget svar. Mobilsvaret tar över.

8

M_Profetens Vinter_0101.indd 8

21/11/2018 19.22

Januari i Sarajevo. En brungul dimma över staden. Rök från ved, brunkol, diesel och gamla bildäck ligger kvar under det kalla luftlagret mellan bergen. I bästa fall med en doft av rökelse, i sämsta fall stickande och svår att andas.

Ylva är bara marginellt medveten om stadens vinteratmosfär, uppfylld av sig själv och mannen under sig. För varje gång hon sjunker ner över honom, för varje flämtande andetag försvinner hon allt djupare in i något som redan är lika mycket smärta som njutning. Det strålar ut från hennes inre, fortsätter darrande ut i armar och ben, svalkande mjukt och brännande hårt, ända ut i fotsulorna och fingertopparna.

Anders händer på hennes höfter drar henne ner mot honom. Hon höjer sig upp, bort ifrån honom och han trycker henne tillbaka, hårdare, snabbare, tills hon rämnar och faller ihop över honom med ett klagande läte.

Långsamt tränger sig vardagen på: stickande rök blandas med doften av kropp och kön. Luftkonditioneringen andas ut ljummen luft över deras nakna kroppar. Den tystnar aldrig, men efter fyra nätter har hon vant sig vid ljudet. Hon stryker med handen över Anders bröst, ner över sidan och hittar fördjupningarna mellan revbenen, låter fingrarna vila där.

– Inte så klokt det här, säger hon men vill säga motsatsen.

Anders ler och säger det hon håller tillbaka: – Ändå är vi här. Så det måste betyda något.

Hon vill rädda sig över till den positiva sidan, säga att det gör det verkligen, för henne också, betyder mer än vad något annat gjort på väldigt länge. Men hon befinner sig i underläge, så hon tiger. Inte bara för maktbalansen. Hon måste hålla känslorna under kontroll eftersom det här, med all sannolikhet, bara kan sluta illa för hennes del.

Hon nöjer sig med att le tillbaka.

Han är gift, hon hans chef.

9

M_Profetens Vinter_0101.indd 9

21/11/2018 19.22

Inte bra.

Det har pågått i snart fyra månader, men det här är första gången de legat med varandra under en tjänsteresa. Det svettiga lakanet ihopkorvat vid sängens fotända, en timme kvar till middagen uppe i hotellets takvåning.

– Det är bäst du gör dig i ordning, säger hon.

Anders vältrar sig lekfullt över henne, nästipp mot nästipp.

– Säger du det som min chef eller som ...

– Som din chef, avbryter hon.

Hon vill inte höra ordet älskarinna, föser bort honom och sätter sig upp i sängen.

– Du är så hård, säger han.

– Jag är praktisk och jag vill inte att någon att ska få syn på dig när du smiter ut ur mitt rum med kläderna i oordning tre minuter före middagen.

– Med kläderna i oordning, skrattar han. Det låter lite ...

– Strunt i hur det låter. Kom iväg nu så du hinner duscha och byta kläder.

Anders makar sig ut på sängkanten och börjar samla ihop sina kläder som ligger spridda över golvet.

– Vi får hoppas att Kjell inte står och spanar i kikhålet i dörren, flinar han medan han drar på sig kalsongerna.

Det skulle Kjell inte göra. Ylva är den enda av dem som har ett rum i den här korridoren. I annat fall hade hon inte tagit risken.

Anders klär sig, stoppar ner skjortan och borstar av kavajen. Han sätter till och med på sig slipsen och får fram en kam som han tar ett par tag med i håret, sträcker sedan publikfriande ut armarna och tittar på henne med den mörkt intensiva blicken som hon alltid tycker ser rakt in i henne.

– Nå?

– Godkänt.

– Inte mer?

– Gå nu.

– Okej, vi ses där uppe.

Han spanar ut i korridoren genom titthålet precis som han antytt 10

M_Profetens Vinter_0101.indd 10

21/11/2018 19.22

att deras kollega skulle kunna göra. Den mörkblå kostymen stramar över axlarna och det nykammade håret når precis ner till kragen. Just där vill hon ropa honom tillbaka, men är för klok och praktisk och innan hon ens hunnit ropa hej då har dörren slagit igen efter honom.

Ylva får syn på portföljen i rödbrunt skinn som står kvar på skrivbordsstolen. Hon kommer kvickt på benen, rycker åt sig den, men hejdar sig framför dörren, kan inte rusa ut i korridoren utan kläder.

Mörkret har lagt sig över Sarajevo. Snön uppe i bergen varifrån serbiska granatkastare och kanoner bombarderade staden under kriget lyser blekt i månskenet. Små ljuspunkter rör sig längs de slingrande vägarna.

Ylva ställer in portföljen i garderoben och skjuter igen dörren. Vill inte att den ska stå framme och skvallra om någon av medarbetarna skulle knacka på.

Hon får en glimt av sin januaribleka kropp i badrumsspegeln innan hon räddar sig in i duschen och vrider på vattnet. Medan hon tvättar sig och masserar in schampo i håret går hon igenom fältbesöket och de senaste dagarnas möten. När hon några minuter senare sveper in håret i en handduk och sig själv i ett badlakan har hon den inofficiella dagordningen för kvällens arbetsmiddag i huvudet.

Hon sminkar sig och plockar fram kläder ur garderoben, en glimt av Anders portfölj som hon gömt undan.

11

M_Profetens Vinter_0101.indd 11

21/11/2018 19.22

– Du ser blek ut. Var det hårt på Snerkes igår?

Amanda kliver ur ökenkängorna i vardagsrummet och lägger jackan över en av de gamla mormorsfåtöljerna. Alla rum i lägenheten är Amandas garderob.

– Typ, svarar han.

Elias har bott tillsammans med Amanda och Holger i två och ett halvt år. Amanda och han har känt varandra sedan gymnasiet, dejtade en kort period i tvåan, men det ville sig inte riktigt. Istället blev de vänner.

– Jag tänkte göra puttanesca, vill du ha? frågar hon.

– Nej tack.

– Okej.

Hon går ut i köket. Det axellånga håret glänser i svart och kastanj.

Färgat och fixat. Amanda lägger inte mycket pengar på kläder, har inga pengar att lägga. Men håret är viktigt.

– Jag gör så det räcker till dig också. Om du inte vill ha kan jag ta det till lunch i morgon, ropar hon.

– Tack.

Elias litar inte på Göran Gilberts försäkran om att allt ska bli bra.

Det var precis så det lät när hans mamma blev sjuk. Först var det inget att oroa sig för, men de ville ändå göra några tester för att utesluta allvarligare sjukdomar. När det inte längre gick att förneka att det var något fel skulle det ändå ordna sig. Cancer var inte längre någon dödsdom, majoriteten av dem som insjuknar blir friska igen och behandlingarna blir hela tiden bättre och effektivare. Så där lät det ända tills de satte nålen för morfindroppet som skulle lindra smärtorna under de sista veckornas terminalvård.

– Vad är slutpunkten? hade han frågat Gilbert.

– Slutpunkten?

– Ja, om den får fortsätta växa.

12

M_Profetens Vinter_0101.indd 12

21/11/2018 19.22

– Då kan det bli problematiskt, hade läkaren slingrat sig.

– På vilket sätt?

– Om vi utgår ifrån att tumören hela tiden fortsätter att växa till, vilket inte är självskrivet, och man inte behandlar, är slutpunkten förstås döden, medgav han till slut.

Och skyndade sig att tillägga: – Men det kommer inte att inträffa i ditt fall. Behövs det plockar vi bort den. Märkvärdigare är det inte.

Elias har ägnat den senaste timmen åt att googla på hjärntumörer, alla möjliga sorters hjärntumörer. Han har en primär hjärntumör som växer i hjärnhinnan, ett meningiom. Det stämmer att de är godartade, det kunde Gilbert inte gärna ha påstått bara för att lugna honom.

Elias har prickat in två av många möjliga symtom: huvudvärk och annorlunda ljudfenomen. Huvudvärk är förstås inte särskilt specifikt, det kan man ha av hundra olika anledningar. Han förstår att det var det där med hörseln som satte läkaren på vårdcentralen på spåret.

Yrsel, dubbelseende, förlamningar, epileptiska anfall, personlighetsförändringar, försämrad reaktionsförmåga, försämrat minne är andra mer utpräglade symtom. Eller annorlunda uttryckt: bit för bit försämras ens förmåga att tänka och röra sig tills man är ett lallande paket.

Nej, han är inte hungrig, han är illamående. Det är för övrigt också ett symtom. Det är svårt att säga vad som var värst, tanken på att behöva lägga sig på operationsbordet på Akademiska och få skallen uppborrad eller att gå och vakta på olika symtom fram till att den där operationen blir nödvändig. Och om den aldrig blir det: en evighet av falska larm. Har inte benet domnat? Ser han inte lite suddigt? Är det tumören eller dags att skaffa glasögon? Nu glömde han anteckningarna till seminariet igen, är det tumören eller är han bara tankspridd?

De flesta meningiom är lätta att ta bort. Om de inte kan tas bort helt och hållet utan att man riskerar att skada den omgivande hjärnvävnaden finns det andra sätt att behandla, som strålning eller cellgifter.

Sedan finns det de som sitter sämre till. I extremt ovanliga fall är enda möjligheten att komma åt tumören att lyfta av ansiktet och såga upp kraniet vid ögonhålorna.

Där någonstans slutade han att läsa.

13

M_Profetens Vinter_0101.indd 13

21/11/2018 19.22

När Ylva åker upp med hissen sjunger fortfarande kroppen av mötet med Anders. Hon vet att hon måste tygla sig för att inte se för kärleksfullt på honom eller för att inte skina upp varje gång han ser på henne.

Hissdörrarna glider upp och hon stiger ur på hotellets takvåning.

Kollegorna står redan samlade vid baren, alla utom Anders. Kjell, handläggare på Balkanenheten, gestikulerar med de hornbågade glasögonen i ena handen, drar gissningsvis en anekdot från Georgien för ambassadtjänstemännen. En liten tofs står upp från hans hår.

Förutom Kjell är det Kristian Wigg, det grånade biståndsrådet, lång och gänglig med en liten adderad gubbmage, Anna Kroon, den svenska biståndshandläggaren med ett måsliknande skratt som trotsar alla diplomatiska protokoll, och slutligen Annas lokala kollega, Vesna Butoviç, som Ylva träffat för första gången under den här resan.

I matsalen har beigerosa servetter brutits i cylinderform och placerats ovanpå tallrikar på bord med dukar i samma beigerosa nyans.

Själlös internationell hotellstandard, långt ifrån den informella festen de var bjudna på under fältbesöket i Mostar igår kväll. Hon går i riktning mot kollegorna samtidigt som hon fångar in hovmästaren med blicken, en kvinna med håret flätat till ett svart streck längs ryggen på den vita blusen.

Innan Ylva hunnit halvvägs fram lyfter en osynlig kraft upp henne i luften och slungar henne sedan hänsynslöst genom rummet.

Det är först ett par sekunder senare, kravlande omkring på alla fyra, som hon blir medveten om den höga smällen och hur hela huset skakar till. Hon minns den mer än upplever den. Hon tittar upp och möts av skrämda blickar. Varför är det bara hon som ligger på golvet?

Ylva ser på hovmästaren som i sin tur ser mot baren och köket, kanske i förhoppningen att någon ska ge henne ett tecken eller ett bestämt besked om hur hon ska agera. Bartendern har stannat upp mitt 14

M_Profetens Vinter_0101.indd 14

21/11/2018 19.22

i en rörelse, en kökshandduk i ena handen och ett whiskyglas som just skulle befrias från sina torkfläckar i den andra.

En svart, tät rök stiger upp utanför fönstren och ett larm sätter igång med ett smärtsamt, metalliskt läte. Från hissen, som fortfarande står med öppna dörrar, tränger rök in i rummet. Det måste ha varit en tryckvåg från hisstrumman som vräkte omkull henne.

Ylva tar sig upp på fötter, blir tvungen att agera när ingen annan gör det.

– Vi måste ut, säger hon på engelska.

– Ja, säger hovmästaren, vi måste vi utrymma.

Och genast är hela restaurangen på fötter. Hovmästaren vaknar till och minns instruktioner hon fått under en brandövning för flera år sedan: – Använd inte hissarna, ropar hon. Ta trapporna. Inga hissar.

En överflödig instruktion med tanke på röken som stiger upp ur hisschaktet.

Längre hinner hon inte förrän två säkerhetsvakter kommer inrusande och börjar skrika kommandon, omväxlande på bosniska och engelska. En av dem har ett automatvapen i en rem över axeln. Den andra ställer sig vid utgången och motar bort folk från hissarna, men också från trapporna, vill att de ska ta korridoren till höger.

Gästerna springer skrikande i den riktning vakterna pekat ut, någon snubblar till i höga klackar, försvinner ur sikte, men hjälps på fötter igen.

Ylva ser sina anställdas uppjagade blickar, paniken är inte långt borta.

– Var är Anders? säger hon rakt ut i luften.

Ingen svarar.

Ylva låter de andra gå före. Vesna passerar henne, Kristian, Anna ...

Det känns som om hon är på väg att falla från hög höjd ner mot en säker död.

Kjell är på väg förbi när han fattar tag om hennes överarm och drar henne med.

– Var är Anders? säger hon på nytt.

– Han skickade ett sms att han skulle ner till receptionen.

15

M_Profetens Vinter_0101.indd 15

21/11/2018 19.22

– Varför då?

– Jag vet inte. Kom nu.

Han tvingar henne vidare. Hon ser sig ideligen om i förhoppningen att Anders plötsligt ska vara där.

Med brandlarmet smattrande i öronen slussas de vidare genom den långa korridoren. En stickande röklukt följd av ett vassare kemikaliskt sting får henne att sätta handen över näsa och mun. Fem sex restauranggäster, hovmästaren och den beväpnade säkerhetsvakten följer tätt efter.

De fortsätter nerför en smal, smutsig trappa, obegripliga röster bakom henne, kroppar pressar på. Hon snavar till, snubblar vidare nerför trappan, men får i sista stund fatt i ledstången. Ingen tid att stanna upp, måste vidare för att inte bli knuffad igen. På något sätt lyckas hon ändå få av sig skorna och fortsätter i strumplästen.

De kommer ner till bottenvåningen, ut genom en dörr till hotellets stora wienercafé där stolar och bord kastats omkull och kristallkronorna ligger krossade på golvet. Här är röken tätare, det svider i bröstet, blir svårt att andas. Det enda ljuset kommer från gatubelysningen utanför och från en skarp strålkastare ovanför dörren de just passerat igenom. Ylva ser mot receptionen: mer rök, askgrå spillror, plaströr för elledningar hänger ner ur taket. Det som återstår av sprinklersystemet håller elden under kontroll, men klarar inte av att släcka den.

Han skulle ner till receptionen.

Anders. Var är Anders?

Röster framför och bakom skyndar på dem. Kyla och frisk luft kommer emot henne och sedan är hon ute ur byggnaden.

Två höga gatlyktor lyser upp bakgården mellan hotellet och Ferhadijamoskén, asfalten iskall under hennes fötter. Något skramlar till bakom henne. Ljudet får en av vakterna att sno runt och höja sitt vapen.

Det är ingen snö nere i stan, men temperaturen under noll. Ändå börjar hon svettas över hela kroppen. Hon borde vara lättad över att vara ute men kan bara tänka på det hon nyss sett. Receptionen söndersprängd. Trasig, brinnande, rykande.

16

M_Profetens Vinter_0101.indd 16

21/11/2018 19.22

En polisbil och en civil jeep dundrar in på bakgården. En av vakterna ser på Ylva och gör en gest mot jeepen.

– Swedish Embassy? Yes. Ylva nickar och de kryssar sig fram mot fordonet mellan fläckar av glansis.

Hon är på väg att stiga in genom den öppna bakdörren när hon hejdar sig.

– Vi kan inte lämna Anders, säger hon på engelska. Anders Krantz, han är kvar där inne.

Hon pekar mot hotellet och tar ett par steg mot dörren som står öppen bakom dem.

– Vi var sex från svenska ambassaden. En är fortfarande kvar där inne. Anders Krantz. Jag tror att han kan ha varit i receptionen.

Hon tar ytterligare ett par steg i riktning mot dörren, men hejdas handgripligen av vakten.

– Kan ni inte se efter?

– Vi gör redan allt vi kan. Var snäll och sätt er i jeepen.

– Men vi kan inte åka härifrån utan Anders.

Ylva vill inte ge upp, envisas ett par gånger till och blir under protester inföst i jeepen.

De får plats allihop på de två baksätena. Det blir till och med en plats över. En sjätte plats. Säkerhetsvakten sätter sig där fram, bredvid chauffören.

Dörrarna smäller igen och Ylva pressas bakåt mot ryggstödet när de kör iväg med en rivstart. Polisbilen kör först med påslaget blåljus och tjutande sirener.

Om Anders befann sig i receptionen är det illa. Området kring receptionsdisken såg ut att vara mer eller mindre utplånat. Men han kan lika gärna vara kvar på sitt rum, eller ha varit på väg upp med hissen. Kanske sitter han fast i det brinnande huset?

Ylva tar fram mobilen. Varför tänkte hon inte på det på en gång, att försöka ringa honom?

– Vart är vi på väg? frågar Kjell.

Vakten vänder sig om mot dem men svarar inte på frågan.

– Inga mobiltelefoner, säger han.

17

M_Profetens Vinter_0101.indd 17

21/11/2018 19.22

– Förlåt? säger Kjell.

– Inga mobiltelefoner, upprepar han. Säkerhetsfråga. Mobilpejling, ni vet.

– Jag måste ringa vår medarbetare som är kvar på hotellet, säger Ylva.

Hon har redan tryckt iväg samtalet, ser texten »ringer mobil« på displayen.

– Jag vill att ni stänger av mobilerna nu, säger vakten med skärpa i rösten.

Ylva uppfattar hur de andra får fram sina mobiler och gör som han säger medan hon fortsätter stirra mot displayen. Varför kopplas inte samtalet fram? Kan inte det förbannade mobilnätet i Sarajevo få fram ett ynka litet samtal när det verkligen behövs.

– Nu, säger säkerhetsvakten.

Den här gången riktar han sig direkt till Ylva.

– Jag insisterar, säger han.

– Det gör jag också.

Fattar han inte att de har en medarbetare som saknas. Det måste komma först.

– Ni kan inte säga åt oss vad vi ska göra eller inte göra, säger hon.

Det är inte helt sant. Kjell och Anders saknar diplomatstatus, medan Ylva och ambassadpersonalen har det. Men nu gäller det Ylva och hennes telefon.

Vakten sträcker ut en stor, valkig hand.

– Kan jag få dem, tack.

– Va? – Det är för er egen säkerhet.

– Vi måste nog göra som han säger, anmärker Kristian Wigg på engelska.

Han sitter inklämd längst bak, lätt hukande under jeepens tak. Alltid så jävla diplomatisk. Fattar han inte att hon inte kan ta fighten om han motarbetar henne. Det är hon som är ledare för den här gruppen, inte han.

Det flammar till i Ylva, hon vill säga emot, vill inte höra att hon inget kan göra och att polis och räddningstjänst redan gör allt de kan, men sansar sig innan hon hunnit fara ut.

18

M_Profetens Vinter_0101.indd 18

21/11/2018 19.22

Vakten tar mobilen ur hennes hand. Hon låter honom göra det och de andra lämnar över sina. Ylva ger honom Anders nummer så att han själv eller någon annan kan försöka ringa.

Han vänder henne ryggen med sitt byte i knät. Ylva stirrar ut genom vindrutan. De skallrar fram över ett stenlagt torg, kommer ut på Marsala Tita.

– Vart är vi på väg? frågar hon.

Ingen svarar nu heller.

– Det måste ha varit en bomb, säger hon till Kjell som sitter bredvid henne.

Kjell lättar på slipsen och knäpper upp översta knappen i skjortan.

– Eller kan det ha varit en olycka. En gasexplosion?

– Alla de här säkerhetsåtgärderna tyder på att det inte var en olycka, säger han.

Bilen kränger till i sidled när de byter fil och strax därpå svänger av åt höger. Ylva pressas för ett ögonblick mot Kjell innan hon får fatt i ett handtag ovanför dörren.

– Men hur kan de ens ha hunnit dra några slutsatser? Är det inte bara rutin?

Kjell stryker sig över håret, en svettdroppe rinner nerför tinningen.

– Varför skulle han ner till receptionen precis när vi skulle äta middag? säger han. Jag begriper det inte.

– Hotell, säger vakten.

– Var det ett svar på frågan? undrar Kjell vänd till Ylva.

Strax framför dem till höger ligger det legendariska Holiday Inn, som bytt ägare och numera bara kallas Holiday. Det vore ironiskt om de är på väg dit, tillhållet för världens media och andra ditresta under belägringen, hotellets framsida inom skotthåll för prickskyttar och granatkastare, men öppet med entré och rum mot baksidan.

Nej, de passerar Holiday i hög fart och fortsätter ytterligare femhundra meter innan jeepen bromsar in utanför ett hotell med två beväpnade vakter och ett militärfordon framför entrén. Vapnen som blänker i mörkret gör Ylva illamående. Kan explosionen på hotellet ha varit något mer än en isolerad incident, början på något större?

19

M_Profetens Vinter_0101.indd 19

21/11/2018 19.22

Säkerhetsvakten lutar sig försiktigt ut mellan hissens metalldörrar, kikar åt höger, sedan vänster, stiger ut i den ljusgröna korridoren och tecknar åt Ylva att följa efter.

Han låter henne gå först, förbi mörkbruna dörrar med stigande nummer. Den heltäckande mattan är sträv under hennes strumpfötter. Hon håller en sko i var hand. Hon önskar sig skor att kunna fly i, skor att springa för livet i. Det var ren tur att hennes snubblande steg utför den smala evakueringstrappan inte slutade i en katastrof.

Säkerhetsvakten öppnar dörren till rum 657 och tänder taklampan. Efter en snabb inspektion räcker han över nyckelkortet.

– Stanna på rummet.

Dörren slår igen efter honom och hon är ensam.

Ylva stirrar på det lilla mässingsskyddet till fiskögat som är vridet åt sidan, går fram och kikar ut i korridoren. Vaktens ryggtavla avlägsnar sig åt vänster. Varför är det bara hon på det här våningsplanet?

Vart tog Kjell vägen?

Hon står kvar en stund och väntar på att någon av kollegorna ska lotsas till ett rum i samma korridor, men har inte riktigt klart för sig om de ambassadanställda också skulle inkvarteras på hotellet eller bli hemskjutsade. När inget händer ger hon upp, vrider ner skyddet framför fiskögat, överväger att lägga på säkerhetskedjan, men låter den vara.

Det har gått maskor på båda benen. Hon rullar av sig strumpbyxorna, slänger dem i papperskorgen under skrivbordet och ser sig om efter resväskan, men inser att den givetvis inte finns där. Alla hennes saker är kvar på det andra hotellet: ytterkläder, strumpbyxor, necessär, lämpliga flyktskor.

– Helvete.

Svordomen rinner suckande ur henne.

Hon måste ringa till ambassadören. Och kontakta någon på Sida.

20

M_Profetens Vinter_0101.indd 20

21/11/2018 19.22

Handen darrar när Ylva lyfter den bruna luren och ber receptionisten koppla henne. Signalerna som går fram lugnar henne för en stund, men medan hon väntar på att någon ska svara hopar sig frågorna. Hur ska hon börja? Anders? Explosionen? Det är inte mycket hon kan berätta om det som hänt. Hon vet faktiskt inte ens var hon befinner sig och börjar bläddra i hotellets informationsmapp för att hitta en adress.

Signalerna fortsätter eka i luren. Varför svarar hon inte? Till slut blir hon tvungen att ge upp och lägga på luren. Vart ska hon ringa istället? Hon har alla sina nummer i mobilen. Men så minns hon att hon i ett sällsynt begåvat ögonblick skrev upp UD:s journummer och numret till Sidas säkerhetsansvariga på ett kort som hon stoppade ner i handväskans innerfack. Hon hittar det mellan ett tuggummipaket och en gammal biobiljett.

Ylva tar telefonen igen och studerar kortet medan hon otåligt väntar på kopplingston, slår ett par gånger med fingret på klykan, utan resultat.

Hon lägger på luren, väntar fem sekunder, lyfter den på nytt. Linjen är stendöd.

Hon ser sig om efter sina skor. Hon måste ner till receptionen.

Var har hon gjort av skorna? Ser på sina nakna ben, de hopkorvade strumpbyxorna i papperskorgen.

Ner till receptionen.

Hon lyfter luren igen. Ingenting. Hon slänger tillbaka den i klykan och sätter sig på sängens lila överkast med mönster i stel silverbrokad.

Anders, vad har hänt med Anders? Och varför ska hon sitta instängd på hotellrummet? Ylva sjunker ihop och lutar huvudet i händerna. Är Anders död? Skadad? Har de fört honom till sjukhus?

Gå nu. Varför skulle det bli hennes sista ord till honom? Kunde hon inte ha sänkt garden och berättat hur mycket han betydde?

Ylva är nära att ge efter och släppa fram tårarna, men tvingar sig att hålla igen.

Hon provar telefonen, men den är lika stum som tidigare. Hon måste ner. Det spelar ingen roll om de sagt åt henne att stanna på rummet.

21

M_Profetens Vinter_0101.indd 21

21/11/2018 19.22

Hon har fått på sig högerskon på den ömmande, nakna foten när det knackar på dörren. Två hårda knackningar. Hon hinner inte svara förrän den öppnas av en man hon inte sett tidigare. Han är klädd i svarta byxor och en grå sportjacka med en röd rand tvärs över. Han bär på hennes välanvända Victorinoxväska och en rödbrun skinnportfölj.

Utan att säga något kommer mannen in i rummet och ställer väskorna på bagagehyllan.

– Min telefon fungerar inte, säger Ylva på engelska med en gest mot den bruna apparaten på skrivbordet bakom sig.

Han ler brett, men svarar inte.

– Jag måste ringa, jag måste kontakta ambassaden. Det är viktigt att jag får kontakt med svenska ambassaden.

Han klappar uppmuntrande på resväskan.

– Kan jag gå ner till receptionen och ringa? Min telefon fungerar inte.

Hon lyfter luren och håller fram den, pekar uppfordrande mot den med hela handen.

– Den fungerar inte.

Han skakar leende på huvudet och stryker bort en hårtest från pannan.

– Inte lämna rummet. Ambassaden har kontaktats.

– Men ...

Han backar snabbt ut ur rummet och slår igen dörren efter sig.

Ylva står kvar med sin halva mening på tungan. Kontaktats? Av vem? Med vilket besked? Hon måste ner. Hon tänker inte ge sig förrän hon fått ringa.

Men först byta om, när hon nu fått sina saker. Ett par byxor och andra skor. Hon sträcker sig efter väskan, men hejdar sig framför Anders portfölj, lägger en hand på det mjuka skinnet.

De trodde förstås att det var hennes.

För några timmar sedan såg hon den kvarglömda portföljen som en komplikation, nu som ett omedvetet ömhetsbevis. Att Anders kände sig så hemma hos henne, även om hemma var ett hotellrum, att han inte var så noga med att se till att han fick med sig sina saker.

Hemma, bekväm, trygg. Hon kan inte låta bli att trycka upp låset och 22

M_Profetens Vinter_0101.indd 22

21/11/2018 19.22