Smakprov "En helt annan historia"

EN HELT ANNAN HISTORIA

Tidigare utgivning

Offer utan ansikte (2014)

Den nionde graven (2015)

Arton grader minus (2016)

Motiv X (2018)

X sätt att dö (2019)

Den sista spiken (2021)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Copyright © Stefan Ahnhem 2022

Utgiven enligt överenskommelse med Salomonsson Agency

Omslag: Nils Olsson, oink.se

Tryckt hos ScandBook, EU 2022 isbn 978-91-37-50480-3

När lagen inte längre är på din sida. När vem som helst ostraffat kan bryta sig in, sälja av och bränna ner det som en gång var ditt. När allt det du byggt upp försvinner, bit för bit, lager för lager, in på bara huden och förbi, tills ingenting finns kvar. Tills du är övertygad om att det inte kan bli värre och inser att det är nu den riktiga misshandeln tar vid.

Förnedringen, nedbrytningen, hjärntvätten.

När allt det som en gång var du inte längre finns och inte går att minnas. När du blir till ett djur. Ett ingenting.

Det är då du är som mest farlig.

Maj 2012

Hon hade haft den avbrutna knivspetsen gömd i sitt vänstra örhänge. Den hon hittat i sanden mellan klipporna där den överfyllda gummijollen guppat i vågorna. Hon hade låtit den skära genom huden på insidan av sitt lår. Tillräckligt djupt för att få blodet att tränga ut. För att märket aldrig skulle lämna henne.

Smärtan hade inte bekommit henne. Hur hårt hon än pressat, hur djupt hon än låtit spetsen gräva sig in, hade den inte kunnat mäta sig med allt det andra.

Därefter hade hon börjat rista.

En båge för varje gång de bytt färdmedel och resan ändrat riktning. Från lastbil till båt. Från container till källarrum, varav några varit belägna så långt under marken att solens strålar endast var något som gick att se med slutna ögon. En cirkel för varje gång hon misshandlats och våldtagits. Ett streck för varje medsyster och bror som fallit över bord eller i brist på syre tvingats ge upp.

Tjugotvå stycken märken hade det blivit innan hon kommit fram. Fyra bågar. Fem cirklar. Tretton streck.

Hon hade gjort dem för sin egen skull. För att aldrig glömma. För att alla de som framöver våldförde sig på henne inte skulle kunna blunda.

Det var först när den unge mannen med de mörka lockar na i en ordlös kärlekshandling lånat knivspetsen och ristat in

samma symboler över sitt eget bröst som hon förstått vad det var hon egentligen hade gjort. Först då, under deras sista etapp tillsammans, hade det gått upp för henne vad de tjugotvå ärren egentligen stod för.

Lördagen den 4 augusti 2012

In the truest sense, freedom cannot be bestowed; it must be achieved.

Franklin D. Roosevelt

Tanken var svindlande. Så svindlande att den gjorde honom berusad. Hans innersta önskan var på väg att uppfyllas. En önskan som egentligen var alltför naiv och skör för att ha en chans att överleva ute i den hårda verkligheten.

Men så var det inte. Det här var inte bara ännu en våt dröm han plötsligt skulle vakna upp ur, svettig och insnärjd i klibbiga lakan. Nej, det här hände verkligen, och för att försäkra sig om att han faktiskt stod framför handfatet i just det här tjusiga badrummet som doftade som i en reklamfilm, gav han sig själv en hård örfil innan han fortsatte att dra hårstrån ur näsborrarna.

Från det angränsande rummet hördes signaturen från Rap ports tidiga kvällssändning på hög volym. Tv:n var det första han sett till att få igång när han kommit in i rummet. Inte för att han tittade med något större intresse, utan mest för att det till skillnad från hemma fanns en tv som gick att sätta på och dessutom hade en hel uppsjö med kanaler.

”Välkomna till Rapport ”, hördes nyhetsuppläsaren. ”Vi ska börja i Köpenhamn där den danska polisen vid en presskon ferens tidigare i dag bekräftade att det var Mogens Klinge, den operative chefen för den danska säkerhetspolisen PET, som tidigt i går morse hittades död i en bil på havsbotten vid stadens hamninlopp.”

Hemma hade han ingen längtan efter att skaffa tv, men så

fort han tog in på hotell kunde han inte låta bli att kasta sig i dubbelsängen och med fjärrkontrollen i högsta hugg titta på den ena obskyra kanalen efter den andra oavsett om det var ett lång samt parti biljard eller svartvita gamla bilder från något krig.

”Enligt uppgift ska Mogens Klinge ha blivit skjuten i huvudet på nära håll”, fortsatte nyhetsankaret. ”Om det rör sig om ett mord eller självmord är däremot fortfarande oklart, säger Jan Hesk från den danska polisen samtidigt som han understryker att de i detta tidiga skede av utredningen undersöker ett stort antal olika spår.”

Just den här gången hade han däremot inte hunnit mer än att slå på tv:n och höja volymen innan han fått sätta igång med sina förberedelser. Bara att avlägsna de sista hårstråna ur näsan tog sin tid, och där gick det inte att kompromissa. Att han skulle vara ren och fin från alla håll och kanter var självskrivet.

Ingen var så upptagen av renlighet som Coco. Det var all reklam hon gjorde för djuprengörande tvålar, återfuktande hud krämer och allt vad det var, ett tydligt bevis för. Visst hade hon liksom han en lite kinky sida, men rakat och rent skulle det vara, varför han hade lagt ner en dryg timme i duschen och förbrukat en hel påse med engångshyvlar.

Och det var långt från det enda han gjort. Bara under det senaste året hade han tränat mellan tre och fyra gånger i veckan med ett par hantlar och en yogamatta. Förutom det hade han hållit sig till en strikt diet med endast två kalorifattiga mål om dagen, och han var nu precis så tunn, stark och senig som han visste att Coco ville ha honom.

”Med i bilen tillsammans med Mogens Klinge ska det även ha funnits en kvinna som fortfarande inte är identifierad”, hördes nyhetsankaret fortsätta från det angränsande rummet. ”

Med anledning av det har man gått ut med bilder på kvinnan och bett allmänheten om hjälp. Bilder som dels visar hennes

ansikte, dels ett antal signifikanta ärrbildningar på insidan av hennes lår.”

Nu var det dags. Äntligen skulle alla hans förberedelser ge utdelning. Hans tålamod och uthållighet. Allt det han gått och sett fram emot under så lång tid. De hade dansat sin dans och lekt sin lek. Hon hade spelat svåråtkomlig och han hade låtsats bli sårad. Hon hade varit katten och han råttan, eller om det var tvärtom. Det spelade ingen roll. Det viktiga var att de gjort allt det där man skulle göra innan det var dags att komma till skott. Innan det inte längre fanns någon väg tillbaka.

Det hade det egentligen aldrig gjort. Men Coco hade behövt sin tid för att landa i samma slutsats som han. Och nu var hon där. Nu hade hon äntligen insett att hon tillhörde honom, att hon alltid tillhört honom, och sättet hon visat det på var så typiskt henne att han blev varm i hela kroppen.

Först och främst var det bilden hon lagt ut på Instagram med texten My room, my view, for the next 24 hours. #noneedtoask #willnottellyouwhere #youwhoknowyouknow #indesperate needofsomeprivacy #radiosilencefor24. En bild där det med lite fantasi gått att skymta den förgyllda tuppen högst upp på spiran i Tyska kyrkans torn.

Mer information än så hade han inte behövt för att räkna ut var någonstans hon befann sig. #youwhoknowyouknow. Att det var en hint apropå hans tyska påbrå stod utom all tvekan. Självfallet hade hon gjort precis lika mycket research på honom som han gjort på henne. Om inte ännu mer. Det hade han sett flera tecken på genom åren. Vid ett tillfälle hade hon gått så långt som att anlita en privatspanare som under en hel vecka haft ögonen på honom och följt honom hack i häl vart han än gått.

Att hon dessutom gjort klart för alla andra vanliga dödliga att hon inte ville bli störd under det kommande dygnet gjorde inte saken sämre, även om pricken över i:et ändå var bildtextens

längd på 141 tecken inklusive alla mellanslag.

Det var nämligen exakt det antal gånger de varit i kontakt med varandra genom åren. Från den allra första gången då han tagit mod till sig och skrivit till henne, via alla hemliga besök han gjort och hela vägen fram till inlägget i dag, som inte gick att tolka på annat sätt än som en utsträckt hand till just honom.

”Med oss i studion har vi Erica Andersson från Helsingborg som gjorde det makabra undervattensfyndet i Köpenhamn tidigt i går morse”, hördes det från tv:n. ”Välkommen hit.”

”Tack så mycket.”

”Berätta. Vad var det egentligen som hände?”

”

Ja, alltså det var jag och min danska pojkvän Mikkel som var ute och paddlade kajak i hamnen.”

Efter att han snutit sig och sköljt ansiktet rent en sista gång smorde han in sig, bättrade på deodoranten och borstade tän derna varpå han lämnade badrummet och gick ut till sovrummet där han började klä på sig medan nyhetsankaret intervjuade den storväxta kvinnan.

”Berätta. Vad var det egentligen som hände?”

”Ju längre ut vi kom, desto större blev vågorna. Särskilt efter de där kryssningsfartygen som lägger till i norra hamnen. Så till sist förlorade jag balansen och råkade snurra runt, och det var då jag …” Kvinnan kom av sig, hade uppenbarligen svårt att prata om det. ”Det var då jag såg …”

Han stängde av tv:n, kontrollerade att skinnbyxorna satt som de skulle och bestämde sig för att knäppa upp ännu en knapp i den färgglada skjortan han sett Coco göra reklam för. Till sist stoppade han etuiet med ringen i fickan, tog den påkostade blombuketten med vita liljor och lämnade rummet.

Tre våningar upp skulle han. För att inte riskera att bli and fådd och för varm hade han föredragit att ta hissen, men det skulle inte gå med hans nyckelkort. Det fick därför bli de matt-

klädda trapporna i ett tillräckligt lågt tempo för att pulsen skulle hålla sig lugn.

Trots det, när det endast återstod ett fåtal trappsteg, envisades den med att öka. Inte för att han var andfådd och hade dålig kondition utan för att det äntligen var dags. För att han inom någon minut skulle lämna före och gå in i efter. Så stort var det. Både för honom och Coco.

Att hissdörrarna skulle öppnas just när han kom uppför trapporna var förstås irriterande, men värre än så var det inte. Mannen som kom ut ur hissen var ung, på sin höjd tjugofem, klädd i slitna Converse, tajta jeans och en hoodie. Han såg inte ut som någon som hade råd att betala för någon av sviterna på det här våningsplanet. Han såg inte ens ut att ha råd med rum men tre våningar ner. Å andra sidan var det ungefär så där de flesta techmiljardärer brukade gå klädda. Som om de trots alla framgångar inget hellre ville än hoppa upp på sin skateboard och rassla iväg på trottoaren.

Han bestämde sig för att avvakta och låta vem det nu än var gå in till sig innan han själv fortsatte upp och gick in i korridoren med sviterna. Problemet var att han istället för det lilla klicket som uppstod när man höll nyckelkortet mot låset tydligt kunde höra hur mannen knackade på någon av dörrarna. Något som tydde på att han när allt kom omkring kanske ändå inte var någon teknikfantast med egen svit.

Egentligen var det helt onödigt. Särskilt med tanke på hur mycket det bar honom emot. Han hade ju redan förstått hur det låg till. Men hur smärtsamt det än var kunde han inte hindra sig själv från att ta de sista stegen uppför trappan.

Synen av hur Coco öppnade sin dörr och släppte in mannen frätte som syra i hans ögon. Hans Coco. Hur kunde hon göra så mot honom? Hans älskade Coco. Hur kunde hon?