Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Christoffer Holst 2021 Enligt avtal med Enberg Agency Omslag: Emma Graves/designstudioe.com Omslagsfoto: Shutterstock, iStock Tryckt hos ScandBook, EU 2021 isbn 978-91-88801-89-0
Prolog Fredag 31 maj, 1968 Natten spänner mellan vår och sommar. Kan inte bestämma sig. Ena stunden är det varmt, i nästa sekund drar en kall vind fram och ruskar om bland bladverken. Nittonåriga Sixten Axelsson vandrar planlöst omkring med händerna i de strukna kostymbyxorna. Det är ljust ute, och det är det Sixten älskar mest med sommarens antågande. Inte värmen, inte friheten. Ljuset. Att gränserna suddas ut, att mörkret inte längre inkräktar på dygnets vakna timmar. Men trots lättheten han känner i kroppen är det något som tynger honom. För Sixten står inför ett vägskäl. Det låter dramatiskt, men egentligen är det fantastiskt. Om någon vecka ska han ta sin studentexamen. Snart är han kandidat. Har behörighet att studera vidare – pröva sina vingar. Och dessutom kommer han gå ut med många vitsord. Flest Berömlig av alla i klassen, stora A :n och några enstaka Med beröm godkänd, AB. Hans föräldrar är nöjda. De har själva aldrig kommit i närheten av så bra betyg. Sixtens föräldrar är enkla arbetare. Men Sixten ska bli något annat. Det har han siktet inställt på. Bullholmens grusväg knastrar under hans fötter. Åt
5
vänster kan han skymta havet, det sticker fram mellan tallarna som en mörkblå vän. Han längtar efter att bada. Längtar efter långa sommarkvällar med öl och skratt och gitarrspelande. Och nakenbadande i det kalla, bräckta skärgårdsvattnet. Kanske med Astrid ? Deras vänner säger att hon borde dra till Hollywood efter examen. Hon är vacker, så oerhört vacker. Hollywood behöver en ny Greta Garbo. Men Sixten hoppas att hon ska stanna här i Sverige ett litet tag till i alla fall. Med honom. Han stannar till för att plocka upp cigarettpaketet ur fickan. Drar ut en cigg, tänder den, låter röken flamma upp mot den rosa himlen. Men knastrandet från gruset fortsätter ljuda trots att han står kvar på stället. Eller ? Han slänger en blick över axeln. Rynkar pannan. Något kommer farande på vägen en bit bort. En flakmoppe. Det är den som får det att knastra i gruset. Även om Sixten kisar med ögonen kan han inte urskilja vem föraren är. Så han drar ett till halsbloss på ciggen. Fortsätter gå. Natten doftar hägg. Doftar friskt efter regnet som föll i eftermiddags. Självklart ska det regna på ert firande, hade hans mor sagt tidigare under kvällen. Min otursförföljda pojke. Men för Sixten hade det inte gjort så mycket. Han har alltid älskat regn. Ändå blev kvällen solig på många sätt. Sixten minns hur Astrids smala gestalt avtecknade sig mot horisonten vid brasan som sprakade vid havet, där alla ungdomar grillade korv, drack öl och sjöng. Hon såg nästan utomjordisk ut. Du är för bra för den här ön, viskade han 6
till henne efteråt – när de låg hopslingrade på den kalla sanden efter att alla andra hade gått hem. Snart ska vi dra härifrån. Ja, om bara någon vecka börjar livet. Sixten vinglar till. Han har druckit alldeles för mycket öl. Eller så är han berusad av Astrid. Hon gick hem för en stund sedan men de ska träffas imorgon igen. Såklart. De klarar knappt att vara ifrån varandra en dag ens. Han hör hur brummandet från flakmoppen närmar sig bakifrån för att sedan dö ut. Han vänder sig om, ser hur en figur kliver av fordonet och närmar sig. Rocken fladdrar lätt. På huvudet sitter en hatt. Sixten vinkar till figuren. Det hade han kanske inte vanligtvis gjort, men ölen har gjort honom vänligt inställd till allt och alla. – God kväll, säger Sixten. Han får inget svar tillbaka. En fiskmås flaxar upp från ett dike en bit bort och lyfter skriande mot himlen. Den blir det enda vittnet till mordet på Sixten Axelsson.
7
1 Zacke Om det är någon annanstans på jorden förutom Stockholm jag skulle kunna tänka mig att bo så vore det här. Cornwall. Älskade Cornwall. Det tänker Zacke medan taxin susar fram mellan de böljande, knallgröna kullarna. Det är eftermiddag, kvällen närmar sig, men här i södra England har det redan blivit vår och värmen dröjer sig kvar. Och det gläder Zacke – han har alltid hatat den svenska vintern, och hatar framför allt tiden innan våren bitit sig fast ordentligt och saker och ting blir lite lättare. Folk pratar alltid om att alla årstider har sin egen charm, men Zacke gillar ljusa sommarnätter och rosé och värme. So sue me. Allt sker lite tidigare i södra England. Här har körsbärsblommen redan vaknat till liv och det finns inte ett kalt träd så långt ögat kan nå. Allt är grönt och färgstarkt och livfullt. – Whoops ! A bit of a bumpy road, there ! Den rödlätta taxichauffören skrockar för sig själv där i framsätet när taxin skumpar till i en grop på den smala landsvägen. Zacke ler tillbaka. Snart är de framme 8
i Padstow, den lilla kuststaden i norra Cornwall som varje sommar är fullproppad med brittiska turister som njuter av pints i solen, glass och strutar med fish and chips. Nu i slutet av april är staden mycket lugnare. Visst finns det folk där, men främst på lördagar och söndagar då folk som bor i närheten tar bilen dit med familjen och fikar lite cornish scones med clotted cream. Och te, förstås. Mängder av te. Drycken tjänar sitt syfte i en kall kuststad där starka vindar blåser in från havet var och varannan minut. Igår såg Zacke en man jaga sin basker ett femtiotal meter över heden bredvid staden ; han hade varit tvungen att dölja sitt gapskratt bakom halsduken. Zacke har varit här i två nätter och imorgon är det dags att åka hem igen. Han bor på Old Customs House, ett hotell som precis som namnet skvallrar om är ett gammalt tullhus. Det ligger precis vid hamnen och från sitt fönster har han utsikt över viken, alla guppande fiskebåtar och nyfikna fiskmåsar. Sängen är så där ostbåge-mjuk som brittiska sängar oftast är. Man lägger sig i ett moln och vaknar upp med skolios. Det är mysigt. Det enda som stör idyllen är det faktum att den stora dubbelsängen i det ljust blåtapetserade rummet saknar en sak. Jonathan. – Alright, we’re getting close ! hojtar den muntra chauffören där framme. Zacke skymtar havet genom framrutan. En strålande vårsol skiner över den lilla staden Padstow, förvandlar den till en körsbärsblom-inramad tavla. Zacke tittar ner på den lilla broschyren han har i handen. Den berättar om Trevillan Mills vingård, som han precis har lämnat. Det var ett lyckat vingårdsbesök, ett av de bästa han 9
gjort i England. Fortfarande finns det folk som knappt tror att det är möjligt att göra vin i detta land, men det går faktiskt alldeles utmärkt. I Sussex producerar man exempelvis bubbel i världsklass. Det låter galet, men faktum är att Sussex och Champagne ligger på nästan samma breddgrad, så förutsättningarna är optimala. Flera champagneodlare har redan köpt upp mark där. Med tanke på den globala uppvärmningen finns det vissa som till och med hävdar att världens bästa mousserande vin inte kommer att tillverkas i Frankrike om trettio år, utan i England. Cornwall har inte lika stor produktion som Sussex har, men den finns. Och den är bra. På Trevillan Mills fick Zacke promenera runt och träffa vinodlarna, ett gift par som mer än brann för sina produkter, känna på plantorna och testa både bubbel och rosé, samt ett krispigt vitt vin som mycket enkelt skulle ha kunnat blandas med en välkyld pinot grigio. Zacke tänker sig att han ska lägga en ordentlig beställning på bubblet och det vita vinet. Det kommer göra sig utmärkt på Mon Dieu !. För sanningen är den att Zacke inte är här på semester, även om det känns så. En gång om året, minst, gör han en tjänsteresa till ett visst vinområde, och där väljer han ut viner som han importerar till Sverige och serverar på den lilla vinbaren vid Mariatorget han nu har drivit i flera år. Förra året gick färden till Portugal och året innan Argentina. Resorna ger honom både inspiration och arbetslust, och när han kommer hem brukar han låta designa skojiga kort med bilder från resan som kunderna får när de beställt in ett glas från just den 10
platsen. På korten brukar det stå lite kort om smaken och doften och vinets historia. Det är mycket uppskattat av kunderna och utgör kanske en av anledningarna till att krogen är så omskriven både av matbloggarna och i morgontidningarnas krogtips. I år funderade Zacke länge på vart resan skulle gå. Han såg ett uppsving för nyzeeländskt vin på baren, men han orkade inte åka så långt. Och Frankrike och Italien hade han redan varit i så många gånger. Cornwall hade han besökt två gånger tidigare och det var kärlek vid första ögonkastet, så när han kom på att han faktiskt kunde göra en vinresa hit kändes valet självklart. Det här var en plats han kände sig trygg på och det kunde han behöva i dessa tider. De senaste månaderna har varit allt annat än trygga. Sanningen är att de har varit rent utsagt mardrömslika. – Okay, that will be forty pounds ! Zacke blinkar till när han inser att de har parkerat i Padstows hamn. Han är framme. Han känner sig lätt svettig när han plockar fram kontanterna ur ryggsäcken. Fyrtio pund – nästan femhundra kronor för tjugo minuters taxiresa. Mycket fint kan sägas om Padstow – men billigt är det inte. * Klockan åtta samma kväll har skymningsljuset draperat den lilla fiskebyn i ett violett skimmer. Zacke ligger i badet, med fönstren öppna mot hamnen och en hemblandad gin & tonic på badkarskanten. I handen har han thrillerdrottningen Tess Gerritsens 11
senaste bok, som han inhandlade i den gulliga lilla bokaffären runt hörnet tidigare idag. Den handlar om en kvinna som flyttar in i ett gammalt hus i Maine och blir hemsökt av en gammal fiskargubbe. Mobilen ligger också på badkarskanten, förstås. Spelar mysig jazzmusik. Han älskar jazzmusik. Lagar alltid mat till jazz. Dricker alltid vin till jazz. Jonathan gillar också jazz. Eller, det gjorde han inte alls från början, men Zacke har fått honom att gilla det. Tänk hur mycket man kan förändras i ett förhållande. Hur mycket man kan bli som sin partner. Det är rätt lustigt. När g&t :n och ytterligare ett kapitel är slut drar Zacke proppen ur badkaret, duschar av sig och torkar sig med den vita frottéhandduken som känns mjuk som lammull i hans händer. Han drar på sig en svart skjorta, sina finaste skor och smetar in lite vax i det mörka håret. Sedan beger han sig ut på Padstows kullerstensgator, med mobilen i fickan och thrillern i ryggsäcken. Havet ligger lugnt och kluckar, det blåser sällan ordentligt om kvällarna här. Han passerar BinTwo, den minimala vinbaren han tog ett glas på i förrgår, och även Ruby’s, matmogulen Rick Steins bar – som serverar fantastiska cocktails som man dricker i bruna Chesterfieldfåtöljer. Snart är han framme vid Barnaby’s, som är ytterligare en av Padstow-gossen Rick Steins restauranger. Han uppger sitt namn vid dörren och blir placerad precis vid fönstret. Ett stearinljus brinner på bordet och den lilla restaurangen innehåller inte mer än ett tiotal gäster. Zacke beställer in ett glas vit bourgogne av det mer prisvärda slaget, samt några mellanrätter : fläskfärs med zucchini och arabiska kryddor, närodlad blomkål 12
med getost och lila broccoli. Samt lite surdegsbröd och olivolja. Många har fördomar om engelsk mat, men både storstäderna och de turisttäta byarna har en hel del att erbjuda. Och framför allt gillar de lokala grejer. Innan Zacke tog tåget ner för några dagar sedan tillbringade han en kväll i London. Han bodde på ett ganska enkelt hotell nära Paddington för att kunna lägga pengarna på mat. Tog en taxi till Soho och inledde med en cocktail på Bob Bob Ricard – en svindyr bar inredd i blått läder och upplyst av guldlampor, där många av gästerna pratar ryska och en French 75 kostar tjugo pund. Därefter promenerade han över till Social Eating House, ett ställe han hört mycket om men aldrig besökt. Restaurangen var livlig och mystisk, med dimrade lampor och industriell inredning. Och menyn gjorde honom överlycklig. Han åt sig igenom friterad zucchini, mac and cheese med tryffel och det saftigaste lammet han avnjutit på länge. Och på menyns ena sida stod det var alla råvaror kom ifrån. Kent, Lancashire, Skottland, Brighton. Till och med sjögräs från Cornwall fanns med. Den kvällen gick han och lade sig med magen full av lyxmat. Lokalt odlad, ekologisk och genomtänkt lyxmat. Ändå var det något som saknades. Han tänker precis samma sak nu, när han sitter på den lilla personligt inredda krogen i Padstow. Samtidigt som han dricker av vinet känns den tomma stolen på andra sidan bordet extra tom. Zacke har egentligen aldrig haft några problem med att resa själv. Han har faktiskt varit glad över att få vara ensam vissa matresor. Njuta av sitt eget sällskap. Han 13
är ensambarn, och har aldrig haft svårt att underhålla sig själv. Fast nu hade han gjort vad som helst för att få ha honom här mittemot sig. Jonathan. Men Zacke vet att han bara har sig själv att skylla. Att det är hans eget fel att han sitter här ensam. Maten kommer in och han försöker njuta av den så gott han kan. Han dricker upp sitt vin och ger servitören tjugo pund i dricks innan han slutligen lämnar restaurangen. På vägen ner mot hamnen får Zacke syn på en SPAR-butik. Han funderar en stund, väger på ena foten. Jonathan hatar när han röker. Men å andra sidan är Jonathan inte här. Någon tröst måste man väl få. Han går in i butiken och köper ett paket gröna Marlboro av en rund tant med vänliga ögon. Han promenerar ner till hamnen, sätter sig på en bänk täckt av intorkat måsbajs och tänder en cigarett. Drar in röken i lungorna och blåser ut den mot havet. Ett berusat tonårsgäng skrattar till när de halkar med klackarna över kullerstenarna en bit bort. Ett gammalt par är ute och promenerar med sin cocker spaniel. Zacke drar ytterligare ett bloss och plockar upp sin mobil. Hovrar med tummen över kontakten en stund. Och slutligen bestämmer han sig.
14
2 Cilla Jag ska precis gå och fylla på min skål med ännu mer Häagen-Dazs-glass i köket när telefonen på soffbordet börjar vibrera. Adam gäspar och sneglar mot den surrande manicken. – Vem ringer så här dags ? Jag fiskar upp mobilen och ler för mig själv när jag ser numret på skärmen. – Jag måste ta det här. Jag plockar med mig skålen och telefonen och svarar när jag nästan är inne i köket. – Heta linjen, du pratar med Cilla. Zacke skrattar till i andra änden. – Du anar inte hur skönt det är att höra din röst, Cilla. Jag ställer ner min glasskål på diskbänken och ser mig själv speglas i köksfönstren som vetter mot den lilla innergården. Allt i Adams lägenhet är väldigt Vasastan. Moderna köksluckor, vitmålade möbler och … en in nergård. Inget fel med det förstås. Men alla lägenheter jag besökt i Vasastan har haft en innergård. Det är inte lika vanligt på Söder. Eller, det kanske det är, men huset jag bor i har ingen sådan. Jag gillar Södermalm. Nej, stryk det. Jag älskar 15
Södermalm. Söder är mitt hem, och min slitna lägenhet på Brännkyrkagatan, med plastgolvet i badrummet, 60-talsköket och de flagnade fönsterkarmarna, är så långt bort från det trendiga Vasastan man kan komma. Och ändå har jag tillbringat den senaste veckan här, i Adams lägenhet vid Sankt Eriksplan. Jag har inte ens åkt hem och hämtat nya kläder. Bara gått runt i hans skjortor hela dagarna, likt en tjej i en romantisk komedi. Titta på mig – så avslappnad och snygg i min pojkväns superstora skjorta ! Jag går runt i min fina lägenhet och öppnar balkongdörrarna och solen skiner in och mitt hår ser schamponerat ut och när jag ler mot kameran bländar mina vita tänder linsen så till den milda grad att de är tvungna att sätta över någon form av skydd. Nej. Så har det inte riktigt varit. Adam är nästintill anorektisk (i alla fall försöker jag intala mig det) så hans härliga pojkvänsskjortor är för små för mig, och två knappar har sprätt iväg i protest sedan förra helgen. Men jag har inte orkat återvända hem till Söder. För han finns ju här. Fina Adam. Varje kväll finns han här, i sin gråa, Vasastansmjuka soffa. – Oj då, säger jag till Zacke i telefonen. Du har väl bara varit i England i några dagar ? – Ja. Jag vet. Jag är fånig, men … jag behövde höra din röst. – Såklart. Trevligt att du ringer. Har du besökt någon härlig vingård idag ? – Mm. En här i Cornwall. Jag har druckit brittisk rosé. – Brittisk rosé. Wow. Världen slutar aldrig förvåna en. 16
– Sannerligen. Jag hör hur han suger in ett hastigt andetag. Det låter nästan som om … – Zacke, röker du ? – Ja. – Skojar du ? – Nej. Jag skrattar till. – Vad skulle … Men i nästa sekund biter jag mig i läppen. Jag inser vad jag precis höll på att säga. Vad skulle Jonathan säga om det. Jonathan. Ett ämne som garanterat är off limits just nu. – Vad skulle din mamma säga ? Han skrockar lätt i andra änden av luren. Jag undrar om han förstod vem jag egentligen tänkte nämna. Jonathan hatar när Zacke röker, även om han bara tar en festcigg då och då. Som tur är gör hans mamma det också. – Inga bra saker, säger Zacke. Men desperata tider kräver desperata … lösningar. Jag måste få unna mig en cigg. – Såklart. Jag stöttar dig, vännen. – Tack. Det blir tyst i luren en stund. Under tiden öppnar jag frysen, plockar ut Häagen-Dazs-förpackningen och skopar upp två till kulor choklad- och karamellglass. Efter att ha stoppat in förpackningen i frysen igen slickar jag av skeden innan jag lägger ner den i diskhon. En Häagen-Dazs kostar närmare sjuttio kronor på Adams närlivs. Inget får gå till spillo. 17
– Zacke, säger jag sedan och bryter tystnaden. Du vet vad jag har sagt. Du är varmt välkommen att bo hos mig några veckor. Lägenheten står ju ändå tom de flesta kvällar. – Jag vet. Tack. Det betyder mycket. Men jag kan inte fly från det här. – Nej. Ändå är det precis det han har gjort, tänker jag för mig själv. Han har flytt Sverige. Flytt undan sina problem. För sådan är Zacke. Jag älskar honom, men han är en sådan som flyr ibland. Tyvärr. – När åker du hem ? frågar jag. – Imorgon. – Vill du ses imorgon kväll ? Komma hem till mig och äta lite middag ? Ännu ett bloss i andra änden. – Jag vill inget hellre. – Underbart. Funkar det vid sju ? Hinner du från flygplatsen då ? – Det blir perfekt. Jag säger åt honom att ringa igen ifall han känner sig pratsugen och att max en cigarett till är vad som tillåts. Efter att vi pussat varandra farväl genom telefonen lägger jag ner den och tar med mig glasskålen tillbaka in till Adam. Så fort jag kommer in i vardagsrummet märker jag att något är annorlunda. Jag fryser mitt i steget. Det är något som inte stämmer. Men vad ? Min blick färdas till de stängda balkongdörrarna och den mörka aprilkvällen utanför. Till taket där den eleganta 60-talslampan hänger och sprider dimrat ljus över fiskbenspar18
ketten. Det senaste året har jag varit med om en hel del dramatiska grejer. Otäcka grejer. Mysterier. Mord. Men det som skett här i rummet sedan jag lämnade det för någon minut sedan är inget farligt. Jag tittar på Adam. Ett leende lyser upp hans ansikte. Och därefter ser jag vad han har placerat på soffbordet. Något som glimrar i de levande ljusens sken. En nyckel. Jag tar ett steg närmare med glasskålen i handen. – Vad är det där ? Adam fortsätter bara att le. Och skjuter nyckeln lite längre åt mitt håll. Jag upprepar frågan. – Vad är det ? – En sil heroin. Ska vi dela ? Jag går fram till soffbordet, plockar upp nyckeln och tittar på den. – Det är en nyckel, Cilla. – Ah. – Vad tror du den går till ? Jag sväljer. – En hemlig dagbok ? Som din farmor lämnade kvar efter första världskriget ? – Första världskriget ? Hur gammal tror du att jag är egentligen ? Jag skrattar och slår mig ner i soffan bredvid honom. Den gråa, mjuka, perfekta soffan. – Är det en nyckel … hit ? Adam nickar. – Så … vad då ? Jag har heltidstillgång hit nu ? Är du säker på det här ? Du kommer inte att ångra dig ? 19
– Det tvivlar jag på. Du har varit här hela veckan. Du vet att du aldrig varit det tidigare, va ? Jag biter mig i läppen och tittar på nyckeln igen. Vrider och vänder på den i handen. – Jag har faktiskt inte tänkt på det. Det har känts så … naturligt. Han ler igen. Drar en hand genom det alltid lika mjuka mörkbruna håret. Ett hår som föddes balsamerat. Och inte mumie-balsamerat utan Andie MacDowell i L’Oréal-reklamen-balsamerat. Jag stryker honom över kinden. Kan själv knappt fatta att jag, Cilla Storm, är i ett vuxet, seriöst förhållande med den sexigaste polisen i Stockholm. För tio månader sedan träffades vi på Bullholmen, en ö i Stockholms skärgård där jag skaffat mig en liten kolonilott och fått uppleva en hel del dramatiska händelser det senaste året. Och nu sitter jag här med nyckeln till hans lägenhet i handen. Om man räknar det som nu händer i Adam-poäng är det som om han har tagit ner en bit av månen till mig. Jag kysser hans mjuka läppar. – Du kommer ångra det här, Adam Ångström. – Man måste leva lite, ler han och kysser mig tillbaka.
20
3 Julia Julia Appelqvist skyndar sig ner för trapporna i hyreshuset. Ljudet av hennes fotsteg ekar mot väggarna, gör ont i öronen. Till slut når hon bottenvåningen, slänger upp dörren och möts av isande kalla vindar. Hon går fort, bort från huset. Fort, fort, fort. Efter ett tag har hon lagt flera hundra meter mellan sig och byggnaden. Och till slut stannar hon. Astman gör sig påmind. Det var länge sedan hon kände ett anfall komma så här. Men nu är det som om luftvägarna har snört ihop sig helt. Hon kippar efter andan, sätter sig på en bänk, bara en kort bit bort från Aspuddens tunnelbanestation. Hon plockar fram Bricanylen ur handväskan, får i sig tre rejäla inandningar genom den lilla inhalatorn. Blundar. Låter andetagen långsamt komma tillbaka. Hitta in i hennes kropp, syresätta hennes blod. Föra henne tillbaka till livet. Jävla Douglas. Jävla skit-Douglas. Allt det här är hans fel. Om hon dör nu, av syrebrist eller något, så kommer han få leva med vetskapen att han var skyldig till hen21
nes död. Jävlar, vad han ska lida. Sömnlösa nätter. Inte kommer han vara välkommen på begravningen heller. Samtidigt som andningen långsamt kommer tillbaka blir Julia nästan tvungen att himla med ögonen åt sig själv. Hon kommer inte att dö. Hon har Bricanyl. Och det är bara en astmaattack. Lugna ner dig, tjejen. Hon sitter en stund på parkbänken och låter den rofyllda omgivningen försätta henne i mindfulness-stämning. Små fåglar hoppar mellan trädens grenar och det gröna gräset lyser. Blommor växer både här och där. Vårtecken. Och inte är det så konstigt, det är trots allt början av maj. Men våren har tagit god tid på sig det här året. När andetagen till slut börjar kännas som om de når ända ner i lungorna reser hon sig. Börjar gå mot tunnelbanan, i lugn takt. Vid spärrarna plockar hon upp mobiltelefonen ur jeansfickan och ringer Frida. – Hej, Julia ! Jag ska precis in på ett möte, kan jag ringa dig senare ? Eller har du förlovat dig nu ? I så fall får jag väl skicka blombud först. – Inte direkt, muttrar Julia medan hon låter rulltrappan föra henne ner mot perrongen. Återföreningen gick … inte precis som planerat. – Åh Gud … Är det kris ? – Låt oss säga att det kommer att krävas ett par glas vin. – Fattar. Jag kan nog muta Henrik att röra ihop något ätbart till ungarna ikväll. E&G klockan sju ? – Sju ? Ska jag behöva vänta så länge ? – Jag är jurist, Julia, du ska vara glad att jag inte föreslog halv elva. – Okej. Ses där. 22
* Julia är först på plats. Inte speciellt konstigt med tanke på att hon är frilansare sedan två år tillbaka. Hon styr över sin egen tid, vilket det finns både plus och minus med. Minus = man känner sig aldrig helt ledig. Det finns alltid fler saker att göra. Fler uppdragsgivare att ragga på, ytterligare framtida projekt att säkra i mat- och vinbranschen som hon har fullt upp med att etablera sig i. Och så arbetskamraterna, förstås. Julia har blivit en expert på att luncha med kompisar. Men medan hon vill sitta i två timmar och bara babbla måste vännerna oftast återvända till kontoret efter att de slängt i sig chèvresalladen som en maratonlöpare som behöver få i sig näring inför nästa lopp. Plus = hon får sova hur länge hon vill om morgnarna. Och vara först på plats på en AW. Hon tar en plats vid fönstret på E&G, en mysig ny vinbar i slutet (eller början ?) av Birger Jarlsgatan. Diskret loungemusik spelas ur högtalarna och hon beställer ett glas iskall riesling eftersom detta är en bar specialiserad på tyska viner och just denna druva verkar ha fått ett rejält uppsving på sistone. Det är tydligt att folk är sugna på att testa andra viner än de klassiska franska och italienska. Julia får menyn av en trevlig servitör med mustasch och börjar nästan dregla vid blotta åsynen av listan på smårätter. Crème fraiche-dressad sallad, friterad brieost, syrade grönsaker … Precis då plingar det till i mobilen. Julia sluter ögonen. Borde hon kolla vem det är som hör av sig ? Antingen är det Frida som vill beklaga att hon är sen eller så … Nej, hon tänker 23
inte låta tankarna dra iväg dit. Hon har lovat både sig själv och sin terapeut att inte göra det. Men hon lyckas inte stilla nyfikenheten, så hon drar upp mobilen ur fickan och öppnar sms :et : Baby – vi måste väl kunna prata om det här ? Du kan ju inte bara rusa iväg så där ! Vi är ju vuxna människor ? Julia stirrar på skärmen en lång stund. Vuxna människor ? Är det vad han tror att de är ? Vad han är ? Vuxen ? Handen skakar när hon greppar glaset och tar en rejäl klunk riesling. Han är så långt ifrån vuxen som det går att vara. Han är typ på sluta med napp-nivå. Det är patetiskt. Men hon är den mest patetiska av dem alla. För än en gång har hon låtit sig luras. – Kära du, förlåt att jag är sen ! Hon passar på att smyga ner mobilen i fickan när Frida kommer inrusande i lokalen och ger Julia en stor kram som doftar så som Frida alltid doftar – vanilj och nytvättad bomull. Sedan slår hon sig ner mittemot henne. – Jag sitter med ett tvistemål som aldrig tar slut, suckar vännen. Skilsmässa, dragkamp om både barnen och sommarstället, ja, du vet … Ibland tänker jag att folk egentligen inte bryr sig om slutresultatet – de gillar bara att bråka. I samma sekund kommer en servitör förbi och Frida beställer ”ett glas av det min kära vän här dricker”, så som hon alltid gör. Och om Julia för ovanlighetens skull inte hunnit beställa brukar Frida bara säga ”vad som helst över 13 procent !”. De är diametralt olika, Julia och hennes bästa väninna. Ändå har deras vänskap stått sig stark sedan första året på gymnasiet, trots att det gått nästan tjugo år sedan dess. Julia kan ibland tänka på allt 24
som hade kunnat ställa till det för dem. Hennes frilansliv, Fridas välordnade juristjobb. Julias ovilja att skaffa barn, Fridas radhus och två ungar … Men trots deras olikheter är de varandras ankare i livet. Och kvällar som denna, när allt annat känns otryggt och skört och bräckligt, är Julia oerhört tacksam för det. Frida får sitt glas riesling. De skålar, tar varsin klunk och sedan lutar vännen hakan mot knogarna. – Så … berätta. – Gud, jag vet inte om det finns så mycket att berätta, säger Julia. Han är … han är … – Ett svin ? Julia skakar på huvudet. – Jag vet inte om jag skulle vilja dra det så långt. – Det kan jag göra i stället. Han är helt opålitlig. Och med tanke på allt du varit med om så är det väl det sista du behöver ? – Men … han har bra sidor också, protesterar hon lite lamt. – Åh Gud, Julia … Det har bara gått några timmar och du håller redan på att glömma. Man ska inte hitta nakenbilder i sin killes telefon. Det är ett jävligt dåligt tecken. Julia tar en rejäl klunk riesling och försöker låta bli att tänka på bilderna hon upptäckte den där fredagskvällen för några veckor sedan, när hon lagade mat i Douglas kök och mobilen plingade till. – Det var ju tekniskt sett inte nakenbilder … – Det var två sjunkbomber i spets-bh. För han har fortsatt snacka med brudar på Tinder. Du bröt ihop den gången, jag tröstade dig om du minns ? Och ändå gav du den jäveln en till chans. 25
Julia nickar. Hon vet att Frida har rätt. Och ändå kände hon sig så optimistisk när hon promenerade till Douglas lägenhet i eftermiddags i den strålande vårsolen. Han hade uppvaktat henne via sms och samtal i flera dagar, och till slut hade hon gått med på att träffas och prata. Fast de hade gjort mer än så. För Julia kan inte riktigt stå emot honom. Hans blonda, spretiga hår, hans fantastiska kropp, sättet han kysser henne på … Fem minuter efter att hon kom in genom ytterdörren hade de legat nakna i hans obäddade säng. Och ytterligare några minuter senare hade Julia känt något sticka till under ena axeln. Det var en minimal stringtrosa i spets. Hennes astma hade lugnat ner sig på tunnelbanan in till stan, men Frida har rätt. En man som ger henne andningsproblem är inget att satsa på. Det säger sig självt. – Kan du lova mig att inte ge Douglas några fler chanser ? säger Frida. Det retsamma leendet är försvunnet och vännen ser på henne med allvarlig min. – Absolut. – Lovar du ? – Ja, jag lovar. Okej ? Jag svär på riesling. Frida nickar. – Bra. Kan vi beställa mat nu tror du ? Jag håller på att svälta ihjäl. Om de bara har veganskt här skär jag halsen av mig. Julia ler. – Det är en tysk vinbar, de har fifty shades of fläsk på menyn. Du gillar väl schnitzel ? – Jawohl !
26
* Två timmar senare har de njutit av flera goda smårätter, nybakat bröd och sval spätburgunder. De har avhandlat det senaste skvallret från Fridas jobb och pratat om planerna för sommaren. Fridas man Henrik vill inget hellre än att hyra husvagn och åka ner med tvillingsönerna till Europa. Frida har i sin tur frågat om de kanske inte kan hyra in sig på ett tjetjenskt arbetarläger och leva på surkål i stället, men Henrik har stått på sig. Samtidigt som vännen himlar med ögonen och Julia skrattar högt får hon syn på en man i andra änden av baren som tittar åt hennes håll. Han har sneglat i hennes riktning flera gånger under kvällen, och Julia undrar om han känner igen henne från teve. Eller om det är … han ? En våg av illamående drar genom kroppen, men när mannen tittar bort igen tänker hon återigen att hon måste skärpa sig. Hon har faktiskt synts i rutan i flera år nu, det är inte första gången hon blir igenkänd ute i ”verkligheten”. – Nåja, säger Frida och Julia tvingar sig att fokusera på samtalet. Har du några sommarplaner ? Eller vill du hänga med ner till Europa ? – Får jag plats ? – I takboxen, absolut. – Tack. Men för att svara på din fråga – nej, inga planer än. Kanske kör jag en Stockholmssommar ? Det lär väl bli så om min förläggare inte är nöjd med råmanuset … – Just det ja. När är deadline ? – Första juni. Så jag har … 27
– Knappt en månad på dig ? Julia nickar. – Shit. Hur går det då ? – Jo … Det var för ett halvår sedan som samtalet kom. En fackboksförläggare på ett stort bokförlag i Stockholm ville ha ett möte. Självklart hade Julia drömt om det här ögonblicket. Tänk att få skriva en bok om det hon kan mest om, mat och vin. Det var i och för sig ingen orimlig tanke. Hon hade ju sin blogg, och sitt Instagram-konto som vuxit sig rejält stort under året. Och numera tipsade hon faktiskt även om vin i Nyhetsmorgon, men ändå blev Julia helt stum när telefonen ringde. Någon vecka senare hade de möte i det tjusiga förlagshuset i city. Och två veckor senare skrev de kontrakt på boken, som fått arbetsnamnet : Sippa smart – hur du kombinerar vin och mat utan att ruinera dig. Förläggaren tror att denna bok kommer nå ut till en mycket yngre målgrupp än mat- och vinböcker oftast riktar in sig på. Inte minst tack vare Julias eget varumärke, som framför allt är stort hos tjejer i 30-årsåldern. Kontraktet skrevs på i november. Utgivningen är planerad till oktober, precis innan julhandeln drar igång. Så nu gäller det bara att skriva klart den där boken. – Det rullar på, säger Julia och Frida skrattar. – Rullar på. Så säger min assistent när hon inte hunnit ta tag i något än. – Jag och din assistent har en del gemensamt … Jag önskar bara jag kunde komma bort ett tag. Slippa Stockholm. Det är nu man önskar att man hade ett lantställe. Att man sparat lite pengar i stället för att … 28
– Lägga allt på årgångschampagner ? Julia nickar. – Det må så vara. Men det är just därför du är så angenäm att umgås med, kära vän. Speciellt när man får vara med och smaka på de där årgångschampagnerna. De skålar med varandra och strax därefter förklarar Frida att hon måste börja röra sig hemåt. Julia nickar och de beställer in notan. På väg ut ur restaurangen rycker hon till när hon plötsligt hör hur någon ropar hennes namn. Hon vänder sig om i dörren med bankande hjärta och får syn på en blond skönhet borta vid den öppna brasan. Kvinnan känns bekant och i samma ögonblick som Frida vinkar hej då klickar det till i Julias hjärna. – Men Gud, utbrister hon. Angelica ! Kvinnan kommer fram och de ger varandra en kram. En stund står de bara där och tittar och ler mot varandra. – Herregud, säger Julia och känner pulsen gå ner. Hur länge sedan är det ? Tre år typ ? – Ja, minst ! säger Angelica och skrattar. Du skulle bara veta hur många gånger jag tänkt att jag måste höra av mig. Funderat på om vi borde gå ut och ta ett glas vin eller liknande. – Samma här. – Men du, vilken karriär du har fått ! Jag ser ju dig i Nyhetsmorgon titt som tätt ! Jobbar du heltid med mat och vin nu ? – Det gör jag faktiskt. Det är allt lite galet, ler Julia. – Men så välförtjänt. Du hade näsa för det där, det sa ju alla på utbildningen. 29
– Äsch. Vad gör du själv nu för tiden ? Angelica stryker det ljusa håret ur pannan. Hon har alltid varit vacker, men på något sätt har de tre åren som gått bara förstärkt hennes skönhet. Hon bär en åtsittande, svart klänning med axlar i spets och runt halsen gnistrar ett halsband. – Jag jobbar faktiskt på Quality Wines. – Skojar du ? Då är det ju ett under att vi inte sprungit på varandra ! Quality Wines är en av landets ledande vinimportörer, och Julia har faktiskt själv sökt jobb hos dem en gång i tiden. Hon är inte förvånad att Angelica lyckats ta sig in där. Alla på Quality Wines ser av någon lustig anledning ut som filmstjärnor. – Ja, det får man säga. Men nu händer det äntligen. Ska vi inte försöka hitta en tid att ses snart ? Angelicas ord landar i kroppen, gör henne varm inombords. Julia vet att hon borde vara ute och socialisera mer. Louise, hennes terapeut, återkommer ständigt till det. Hon har Frida, men hon skulle inte direkt må dåligt av några fler väninnor. Och hon har alltid gillat Angelica, ända sedan första dagen på sommelierutbildningen. – Gärna. Jag är ju frilans och rätt flexibel. Även om jag sliter mitt hår med ett långdraget projekt just nu. – Jaså ? Nu blir man nyfiken. – Ja … jag ska skriva en bok, faktiskt. Om vin. – Nej, men va ? Grattis, det är ju fantastiskt ! säger Angelica och slår ihop händerna. – Ja, det är hur kul som helst, men … det tar tid. Och jag får inte så mycket inspiration hemma, tyvärr. Jag 30
har just suttit och beklagat mig hela kvällen över att jag inte har något lantställe, suckar Julia och himlar med ögonen. Angelica ler och slänger en blick över axeln. Först nu lägger Julia märke till den bredaxlade mannen i ljusblå pullover som sitter i fåtöljen bredvid. Han har ryggen mot dem och sitter och tittar in i brasan, så hon ser inte hans ansikte. – Förlåt, jag ska inte uppehålla dig, säger Julia. Du har ju sällskap. En … het dejt ? Trots den mörka lokalen kan Julia se hur Angelicas kinder börjar blossa. Hon kastar ytterligare en blick över axeln bort mot mannen. – Sorry, säger Julia. Det var inte meningen att snoka. – Be inte om ursäkt, säger Angelica. Jag är nog bara lite nervös. Han är trevlig, men du vet … man vill aldrig ropa hej liksom. Julia ler. – Då är vi två. I samma ögonblick kommer Julia att tänka på en annan bredaxlad man. En som alltid hängde med Angelica, under tiden de studerade ihop. Julia kan se hans ansikte framför sig. Isblåa ögon och blont, bakåtslickat hår. Karsten. Det märktes att han och Angelica hade känt varandra sedan barnsben. Kanske var det också han som gjorde det svårt för Julia att komma Angelica nära på riktigt. Karsten stod alltid i vägen, och det kändes som ett medvetet drag från hans sida. Han gick ut med toppbetyg och fick snabbt anställning på en lyxkrog på en herrgård utanför Stockholm. – Har du någon kontakt med Karsten förresten ? 31
Julia hinner inte hejda frågan innan den slinker ur munnen. – Åh, tyvärr inte, säger Angelica. Eller, du vet – vi kommer alltid vara nära eftersom vi känt varandra hela livet. Men vi lever lite olika liv idag. – Jag fattar. Man växer ifrån varandra. Angelica nickar, och Julia har svårt att avgöra om det är sorg som skymtar förbi i hennes blick. Eller något annat. – Men du, låt oss ses snart. Jag har verkligen saknat dig. Vi måste ta en kväll och snacka gamla minnen. – Garanterat. Det får vi absolut göra ! De kramar om varandra, och när Julia kliver ut ur E&G :s ombonade lokaler sveper en vind fram längs Birger Jarlsgatan. Det vinande ljudet studsar mellan de pampiga sekelskifteshusen och en parkerad elsparkcykel faller omkull i blåsten. Julia drar kappan tätare om kroppen och går med raska steg mot Odenplans tunnelbana. När hon kastar en blick över axeln hägrar den varma, stimmiga baren med sina tända ljus i fjärran. Den krymper alltmer för varje steg hon tar. Som en påminnelse om att kvällen är över. Och att en lång väg hem till ensam, ostädad lägenhet väntar. Hon tar ett hårt tag om nyckelknippan i fickan och ser sig snabbt omkring innan hon skyndar vidare. * Sms :et kommer klockan elva samma kväll, när Julia ligger och scrollar igenom olika matlagningskonton på Instagram. 32
Så kul att se dig ikväll. Så många minnen som kom tillbaka från utbildningen – vi hade verkligen roligt tillsammans, eller hur ? Hoppas vi kan ta det där glaset snart ! Jag kom bara på ett tips angående skrivarställe. Mina föräldrar har lantställe på Bullholmen i Stockholms skärgård. De bor där sommarvis, men hyr ut resten av året. Så här års betalar du bara femtio procent av det vanliga priset, och jag kan säkert få till en liten kompisrabatt också ! Något att tänka på. Ser fram emot boken. Kram, Angelica
33