Läsprov ugglan dödar bara om natten bjork

nligt brev

d ett perso e m V O R P S LÄ JØRK B L E U M A S n frå dlemmar! bbs me

okklu till Bonniers B

JULI MÅNADS SPÄNNINGSPAKET LÄGSTA

PRIS GARANTI

LÄGSTA PRISGARANTI!

2 för 129:-/st

Paketpris 258:- Ord. pris 498:-

Du sparar 240:-

Kära läsare!

När jag började arbetet med Det hänger en ensam ängel i skogen hade jag ingen aning om att det skulle bli en sådan succé. Efter att ha pratat med hela världspressen om Holger Munch och Mia Krüger var det skönt att få stänga dörren, och äntligen få vara ensam med dem igen. För mig är de som verkliga människor. När de är ledsna blir jag ledsen. När de är rädda blir jag rädd. När jag sätter mig ner framför tangentbordet vet jag aldrig vad som kommer att ske. Under en period när jag arbetade med Ugglan dödar bara om natten var jag själv så spänd på vad som skulle hända att jag inte kunde sova. Två barn blir övergivna av sin mor och ivägskickade till en sekt i Australien. Många år senare hittas en ung flicka naken i skogen, omringad av en femkant av ljus, på en bädd av ugglefjädrar. Mia Krüger blir än en gång tvungen att slåss mot sina demoner i jakten på en sjuk mördare. Holger Munchs dotter Miriam blir involverad i ett nytt kärleksförhållande som visar sig bli ödesdigert.

Jag hoppas att du uppskattar den här boken lika mycket som jag har älskat att skriva den.

Trevlig läsning!

Samuel Bjørk

Av Samuel Bjørk finns även: Det hänger en ängel ensam i skogen, 2014

Samuel Bjørk

Ugglan dödar bara om natten Översättning: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Originalets titel: Uglen Copyright © 2015 Samuel Bjørk Svensk utgåva genom avtal med Ahlander Agency Först utgiven i tidigare version på norska av Vigmostad & Bjørke 2015 Tryckt hos ScandBook AB, Falun, 2016

Wahlström & Widstrand isbn 978-91-46-23081-6

En fredag våren 1972, just när prästen i Sandefjords kyrka skulle gå hem för dagen, fick han ett mycket speciellt besök som gjorde att han valde att stanna kvar på sitt tjänsterum.

Den unga kvinnan hade han aldrig sett förut, men vem den unge mannen var visste han mycket väl. Det var äldste sonen till stadens mest omtyckte man, en skeppsredare som inte bara var en av landets rikaste personer utan också en av kyrkans stöttepelare, och vars donation tio år tidigare bland annat hade gjort det möjligt att få dit den stora altartavlan i grovhuggen mahogny, skapad av konstnären Dagfin Werenskiold och som skildrade sjutton scener ur Jesu liv, en tavla som prästen var oerhört stolt över.

Den unge mannen och den unga kvinnan hade ett mycket speciellt önskemål. De ville gifta sig och de ville att prästen skulle förrätta vigseln i all stillhet. Inte så ovanligt, visserligen, men detaljerna kring det hela var så pass märkliga att prästen först trodde att det måste vara ett skämt. Men han kände skeppsredaren väl, visste hur religiös och konservativ den gamle mannen var och förstod så småningom att paret faktiskt menade allvar. Skeppsredaren hade på sista tiden varit mycket sjuk, och det ryktades att han låg för döden. Den unge mannen som nu satt framför honom skulle snart ärva en enorm förmögenhet, men hans far hade ställt ett krav i samband med arvet. Det fick inte blandas in främmande blod i familjen, kvinnan som hans arvinge valde att gifta sig med fick under inga omständigheter ha barn från tidigare äktenskap. Häri låg problemet. Den unga kvinnan som redarsonen nu var djupt förälskad i hade tyvärr barn sedan tidigare, en liten dotter på 5

två år och en liten son på fyra. Barnen måste bort och prästen måste viga paret på ett sådant sätt att kvinnan framstod på det sätt som den konservative skeppsredaren hade krävt. Gick detta att ordna?

Planen som paret hade gjort upp var följande: Den unge mannen hade en avlägsen släkting i Australien och hon hade sagt ja till att ta hand om barnen. Tills alla formaliteter var undanstökade. Ett eller två år, sedan skulle barnen hämtas hem igen. Kanske skulle skeppsredaren till och med komma till himlen tidigare? Vad tyckte prästen? Kunde hans samvete tillåta honom att hjälpa dem ut ur den här krisen?

Prästen såg ut att tänka efter en stund, men i själva verket hade han redan bestämt sig. Kuvertet som den unge mannen diskret lagt på bordet framför honom var tjockt, och varför inte hjälpa ett ungt par i nöd? Den gamle skeppsredarens krav var väl ändå rätt så orimligt?

Prästen gick med på att viga paret, och vid en liten ceremoni som hölls i en stängd kyrka framför den färggranna altartavlan gifte sig paret mindre än en vecka senare.

Knappt ett år senare, i januari 1973, fick prästen återigen besök på sitt tjänsterum, den här gången bara av den unga kvinnan. Hon var märkbart bekymrad och berättade att hon inte visste vem hon annars skulle vända sig till. Det var något som inte stämde. Hon hade inte hört ett ord från sina barn. Hon hade blivit lovad foton och brev, men det hade inte kommit någonting, inte ett ord, ja, hon började rentav tvivla på om den där släktingen i Australien ens existerade. Kvinnan berättade också att mannen som hon gift sig med inte var den hon trott att han var. De pratade inte längre med varandra, delade inte ens sovrum, och han hade även hemligheter, mörka hemligheter, saker som hon inte ens förmådde säga högt, nästan inte vågade tänka på.

Fanns det något prästen kunde göra? Prästen lugnade henne, sa att han naturligtvis skulle hjälpa till, han skulle fundera lite på saken och bad henne komma tillbaka några dagar senare.

Följande morgon hittades den unga kvinnan död, hopsjunken över ratten i sin bil nere i ett djupt dike intill redarfamiljens lyxiga egendom på Vesterøya strax utanför Sandefjords centrum. I tidningen antyddes det att kvinnan hade kört berusad och att polisen betraktade det hela som en tragisk olycka.

6

Efter att ha bistått familjen vid begravningen valde prästen att avlägga ett besök hos den unge redaren. För denne förklarade han sanningsenligt att den unga kvinnan hade kommit till honom dagen före olyckan, att kvinnan hade varit bekymrad för sina barn, att det var något som, ja, inte riktigt var som det skulle. Den unge redaren lyssnade och nickade. Förklarade att hans hustru på sista tiden tyvärr hade varit mycket sjuk. Gått på mediciner. Druckit för mycket. Ja, prästen hade ju själv sett slutet på tragedin. Därefter skrev den unge redaren några siffror på ett papper som han sköt över bordet. Var inte den här staden egentligen lite för liten för prästen? Hade det inte varit bättre att tjäna Herren på en annan plats, kanske närmare huvudstaden? Några minuter senare hade de kommit överens om detaljerna.

Prästen reste sig från stolen och det var det sista han såg av den unge, mäktige redaren.

Några veckor senare packade han sin resväska.

Och satte aldrig mer sin fot i Sandefjord.

Den lilla flickan låg så stilla hon bara kunde under filten på soffan och väntade på att de andra barnen skulle somna. Hon hade bestämt sig nu.

I natt skulle det ske. Hon tänkte inte vara rädd längre. Inte vänta. Hon var sju år och snart stor. Hon skulle göra det när det hade mörknat lite.

Hon hade inte tagit sömntabletten. Hon hade bara lagt den under tungan och där hade den legat hela tiden, även när hon visade fröken Juliane hur duktig hon var. ”Få se.”

Hon stack ut tungan. ”Duktig flicka. Nästa.”

Hennes bror hade gjort så länge. Ända sedan den gången de hade spärrat in honom i jordkällaren. Varje kväll hade han gjort det, bara lagt tabletten under tungan utan att svälja. ”Få se.”

Han stack ut tungan. ”Duktig pojke. Nästa.”

Tre veckor därnere i mörkret för att han inte ville be om förlåtelse. De andra barnen visste att han inte hade gjort något fel, men de vuxna hade spärrat in honom ändå. Och sedan den gången hade han varit förändrad.

Varje kväll, bara lagt tabletten under tungan utan att svälja, och i det dåsiga tillståndet efter att hennes egen tablett börjat verka hade hon sett hans skugga smyga ut ur rummet och försvinna.

Ibland hade hon drömt om vart han begav sig. En gång drömde hon att han var en prins som måste resa till ett främmande land för att kyssa en prinsessa som hade sovit länge. En annan gång hade han varit en riddare som 9

dödat en drake med ett magiskt svärd som satt fast så hårt i en sten att bara en alldeles speciell pojke kunde dra ut det. I drömmarna. Inte i verkligheten.

I verkligheten visste hon inte.

Den lilla flickan väntade tills hon hörde att de andra barnen sov och smög då försiktigt ut ur huset. Det var vinter nu men fortfarande varmt, trots att skymningen mjukt hade sänkt sig bland träden. Den lilla flickan gick barfota över gårdsplanen och höll sig bland skuggorna tills hon kom i skydd av skogsdungen. Efter att ha försäkrat sig om att ingen såg henne småsprang hon på stigen mellan de stora träden ner mot porten, den som hade en skylt med texten ”Trespassers Prosecuted”. Det var här hon hade bestämt sig för att börja leta.

Hon hade hört sin bror och en av de andra pojkarna viska om det. Att det fanns en liten plats där man kunde få vara för sig själv. Ett gammalt förfallet uthus, en liten stuga som var dold längst bort på området, men hon hade aldrig sett stugan själv. De steg upp klockan sex varje dag och gick och lade sig klockan nio. Alltid exakt samma schema, aldrig något annat, och bara två femtonminutersraster från skolarbetet, läxorna, yogan, tvätten och allt det andra som måste göras. Den lilla flickan log när hon hörde syrsorna, och hon kände det mjuka gräset kittla henne under fötterna när hon vek av från stigen och försiktigt rörde sig längs stängslet mot platsen där hon hade föreställt sig att den lilla stugan låg. Av någon anledning var hon inte rädd. Hon kände sig nästan lite upprymd, den fruktansvärda rädslan skulle inte komma förrän senare, just nu kände hon sig glad och fri som en fjäril, alldeles ensam med sina egna tankar i den vackra skogen som luktade så gott. Leendet blev bredare och hon strök med fingrarna över en växt som liknade en stjärna, det var nästan som att vara inne i en av de drömmar hon ofta hade när tabletterna de fick inte var så starka. Hon dök in under en gren och ryckte inte ens till när det prasslade i busken någon meter bort. Kanske en koala hade vågat sig ner från träden, eller en känguru kanske hade hoppat över stängslet? Hon skrattade tyst för sig själv och tänkte på hur fint det skulle ha varit att få klappa en koala.

Hon visste att de hade vassa klor och att man egentligen inte alls skulle kela med dem, men hon försökte tänka sig in i hur det skulle vara, den varma mjuka pälsen mellan hennes fingrar, den blöta nosen kittlande mot halsen, hon glömde nästan varför hon egentligen var där innan hon plötsligt vaknade till och blev stående blickstilla med stugväggen bara några meter framför sig.

10

Den lilla flickan lade huvudet på sned och tittade nyfiket på de grå brädorna som plötsligt hade dykt upp. Då var det sant ändå. Det de hade viskat om. Det fanns en plats i skogen. En plats där man kunde gömma sig. Vara alldeles för sig själv. Hon smög försiktigt fram mot den grå väggen och kände att det pirrade lite behagligt under huden när hon närmade sig dörren.

Den lilla flickan visste fortfarande inte att synen som väntade henne skulle förändra henne för alltid, förfölja henne varenda natt de kommande åren, under filten i den hårda soffan, på flygresan över halva jordklotet efter att polisen fått ut dem medan alla grät, under täcket i den mjuka sängen i det nya landet där alla ljud var annorlunda. Hon visste inget om det när hon höjde handen mot trähandtaget och sakta öppnade den knarrande dörren.

Det var mörkt därinne. Det tog några sekunder innan ögonen vande sig, men det var inget tvivel. Först bara konturerna, men sedan allt tydligare: det var han som satt där.

Hennes bror.

Han hade inga kläder på sig. Han var helt naken. Helt naken, men hela kroppen var täckt av … fjädrar? Han satt hopkrupen i ett hörn, en fågelliknande, hopkrupen varelse från en helt annan värld och med något i munnen.

Ett litet djur. En mus? Hennes bror var täckt av fjädrar och hade en död mus mellan tänderna.

Och det var den bilden som kom att förändra hennes liv. Brodern som sakta vände sig om och tittade på henne med lite förvånade ögon, som om han inte visste vem hon var. Ljuset som föll in genom det smutsiga fönstret över den fjäderklädda handen som sakta rörde sig genom luften. Munnen som blev till ett leende över glänsande vita tänder när han tog ut musen och fixerade henne med den döda blicken, innan han spände ut fjädrarna och sa: ”Jag är ugglan.”

1

Botanikern Tom Petterson lyfte ut kameraväskan ur bilen och tog sig tid att njuta av utsikten över den spegelblanka fjorden innan han begav sig in i skogen. Det var i början av oktober och den kyliga lördagssolen fick landskapet runt honom att bada i ett vackert ljus, mjuka strålar över höstens gula och röda löv som inom kort skulle falla och lämna plats åt vintern.

Tom Petterson älskade sitt jobb. Särskilt när han fick vara utomhus.

Han hade fått i uppdrag av landshövdingen för Oslo och Akershus att registrera exemplar av örten drakblomma, en utrotningshotad art som växte i olika områden kring Oslofjorden. Nu hade han fått in ett nytt tips via sin blogg och det var det han skulle göra idag, registrera antal och exakt position för de nyupptäckta exemplaren av denna mycket sällsynta art.

Drakblomman var tio till femton centimeter hög med blå, mörkblå eller blålila blommor som nu på hösten torkade och blev till en klase av bruna frukter som påminde om ett kornax. Örten var inte bara sällsynt utan också hemvist för den extremt sällsynta Meligethes norvegicus, en liten blåskimrande skalbagge som bara levde på de här drakblommorna. Naturens under, tänkte Tom Petterson och kostade på sig ett leende när han vek av från stigen och följde vägbeskrivningen som den uppmärksamme hobbybotanikern hade skickat till honom. Ibland – han sa det aldrig högt, för han hade blivit uppfostrad att tro att det absolut inte fanns någon gud, det hade hans föräldrar varit noga med – men … ibland tänkte han det ändå: Herrens skapelse. Allt det här lilla och stora som hängde ihop så vackert. Fåglarna som flög söderut 15

varje höst för att övervintra, enorma sträckor, till samma plats varenda gång. Löven som vid samma tid varje år skiftade färg och gjorde träden och marken till ett levande konstverk. Nej, som sagt, han sa det aldrig högt, men han tänkte ofta tanken.

Tom Petterson arbetade på Institutet för biovetenskap vid Oslo universitet. Det var där han hade studerat och efter färdig examen hade han fått erbjudande om jobb. Föregående höst hade det faktiskt viskats i korridorerna om tjänsten som prefekt, men Tom Petterson hade inte gjort något för att få den. Prefekt? Nej, det var för administrativt för hans del. Han tyckte om sin tjänst, utflykterna ut i naturen, det var därför han hade blivit botaniker, inte för att sitta i möten.

Han hade åtagit sig uppdraget med stolthet när de ringde från landshövdingens kontor. Drakblommornas beskyddare, ja, det ville han mer än gärna vara. Botanikern log lite för sig själv när han tänkte på upptäckten han hade gjort ute på Snarøya för några år sedan. En stor samling av växten på miljonärernas lekplats. Alla hade naturligtvis inte blivit lika glada. De som köpt tomterna där han gjort sitt fynd ville helst bygga sina villor och swimmingpooler ifred, men drakblomman var skyddad av Bernkonventionen och fick på inga villkor störas. Han vek av till höger in mellan två stora granar och följde en bäck upp mot den plats där växterna skulle finnas, samtidigt som han log lite för sig själv igen. Tom Petterson var en hårdnackad miljövän och det hade glatt honom att se att det för en gångs skull hade varit en liten ört som vunnit kampen mot grävmaskinerna.

Han vadade över bäcken och blev plötsligt stående alldeles stilla när han hörde att det rasslade till i en buske framför honom. Petterson lyfte kameran, redo att knäppa en bild. En grävling? Var det inte det han hade sett? Detta ljusskygga djur som inte alls var så vanligt förekommande som många trodde. Han följde ljuden och stod strax i en liten glänta, men såg till sin besvikelse ingenting. Han saknade ett bra foto av en grävling till sin blogg och det skulle bli en fin liten historia också: tre drakblommor och en grävling, en perfekt liten lördagsutflykt.

Det låg någonting mitt i gläntan.

En blåvit naken kropp.

En flicka.

16

En tonåring?

Tom Petterson hoppade till så att han tappade kameran, men märkte inte att den föll ner i ljungen framför honom.

Det låg en död flicka i gläntan.

Fjädrar?

Herregud.

Det låg en naken tonårig flicka i skogen.

Omgiven av fjädrar.

Med en vit lilja i munnen.

Tom Petterson vände på klacken, kämpade sig flämtande fram genom den täta vegetationen, hittade stigen, sprang det fortaste han kunde ner till bilen och ringde 112.

17

2

Kriminalkommissarie Holger Munch satt i bilen utanför sitt gamla hus i Røa, i den västra delen av Oslo, och ångrade att han hade tackat ja till att komma. Han hade bott i det vita huset tillsammans med sin dåvarande hustru Marianne tills för tio år sedan och hade inte varit inne i huset sedan dess. Den rundlagde kommissarien tände en cigarett och vevade ner bilrutan. Han hade varit på sin årliga hälsokontroll för några dagar sedan och läkaren hade återigen rått honom att dra ner på fet mat och sluta röka, men det hade den femtiofyraårige polismannen inga planer på att göra, i alla fall inte det sistnämnda.

Holger Munch behövde cigaretterna för att tänka och var det något han tyckte om så var det just det, att använda hjärnan.

Holger Munch älskade schack, korsord, matematik, allt som kunde sätta fart på hjärncellerna. Han satt ofta vid datorn och chattade med sina vänner om Magnus Carlsens schackpartier eller lösningen på större eller mindre matematiska gåtor, till exempel en som han just hade fått på mejlen av sin vän Juri, en professor från Minsk som han träffat på nätet för några år sedan.

En metallstång sticker upp ur en insjö. Halva stången finns under jorden. En tredjedel av stången är under vatten. 8 meter av stången sticker upp över vattnet. Hur lång är hela stången? Hälsningar J. Munch tänkte lite på svaret innan han kom på det och skulle precis skicka iväg ett mejl, men blev avbruten av att telefonen ringde. Han tittade på displayen. Mikkelson. Hans chef nere på Grønland. Munch lät telefonen ringa några sekunder, funderade på att svara, men valde till slut att avvisa samtalet. Han tryckte på den röda luren och stoppade 18

ner telefonen i fickan. Nu var det familjetid. Det var det han inte klarat av för lite mer än tio år sedan. Han hade inte avsatt tillräckligt med tid för familjen. Jobbat dygnet runt och när han äntligen var hemma hade tankarna varit någon annanstans. Och nu befann han sig återigen utanför det här huset, där hon nu bodde tillsammans med en annan.

Holger Munch kliade sig lite i skägget och tittade i backspegeln på det stora rosa paketet med guldsnören som låg i baksätet. Marion, barnbarnet, fyllde år. Hans lilla ögonsten fyllde sex år. Det var därför han hade tackat ja till att komma hit upp till Røa, trots att han egentligen hade bestämt sig för att aldrig sätta sin fot här igen. Munch drog ett djupt bloss på cigaretten och kände på skåran i fingret där vigselringen tills alldeles nyligen hade suttit. Han hade haft den på sig i tio år efter skilsmässan. Hade inte förmått ta av sig den. Marianne. Hon hade varit hans stora kärlek. Han hade trott att de alltid skulle vara tillsammans, och han hade inte dejtat någon över huvud taget efter skilsmässan. Det var inte så att han inte hade haft chansen. Det fanns flera kvinnor som hade kastat sina blickar efter honom, men han hade bara inte haft lust. Det hade inte känts rätt. Men nu hade han gjort det: tagit av sig vigselringen. Den låg i medicinskåpet hemma i badrummet. Han hade inte kunnat slänga den. Även om det var tio år sedan kunde han väl få hoppas? Eller var det fel av honom? Skulle han göra som flera av hans vänner hade rått honom? Gå vidare i livet? Se sig om efter en annan?

Holger Munch suckade tungt, tog ännu ett bloss och tittade på det stora rosa paketet igen. Han hade kanske överdrivit den här gången också. Dottern Miriam hade skällt mycket på honom genom åren eftersom hon tyckte att han skämde bort lilla Marion. Gav henne allt hon pekade på. Han hade köpt något som inte var politiskt korrekt, men som han visste att barnbarnet önskade sig mer än något annat.

En Barbiedocka med ett stort Barbiehus och egen Barbiebil. Han kunde riktigt höra sin dotter Miriams föreläsning. Om bortskämda barn.

Om kvinnokroppen och förebilder och ideal, men herregud, det var ju bara en docka? Hur illa kunde det vara, om det nu var vad den lilla flickan önskade sig?

Telefonen ringde på nytt, det var Mikkelson igen, men Munch 19

tryckte än en gång på den röda symbolen. När telefonen ringde en tredje gång tänkte han nästan svara. Mia Krüger. Han sände en varm tanke till den unga kollegan, men tog ändå inte samtalet. Familjetid.

Han fick ringa henne senare. Kanske ta en kopp te på Justisen någon gång under kvällen? Det kunde han säkert behöva efter den här sammankomsten. Ett snack med Mia. Han hade inte pratat med henne på länge och han kände att han saknade henne.

Bara några månader tidigare hade han hämtat hem den unga kollegan från en ö utanför Trøndelag. Hon hade isolerat sig från omvärlden utan telefon; han hade tvingats flyga ända upp till Værnes, hyra en bil och få den lokala polisen att köra ut honom i båt för att leta reda på henne. Han hade haft med sig en mapp om ett brottsfall. Den hade fått henne att följa med tillbaka till huvudstaden.

Holger Munch hade stor respekt för alla i gruppen, men Mia Krüger var ensam i sitt slag. Han hade rekryterat henne direkt från Polishögskolan innan hon ens var färdigutbildad och bara lite drygt tjugo; det var efter ett tips från rektorn, en gammal kollega till honom. Holger Munch hade träffat henne på ett kafé, haft ett informellt möte utanför Huset. Mia Krüger. En ung flicka i vit tröja och tajta svarta byxor, med mörkt långt hår nästan som en indianflicka, och med de klaraste blå ögon han någonsin hade sett. Han hade fallit för henne med en gång.

Intelligent, självsäker och lugn. Det var som om hon såg att han var ute efter att testa henne, men hon hade ändå svarat artigt, med en liten glimt i ögat: tror du jag är dum, eller?

Mia Krüger hade mist sin tvillingsyster Sigrid för många år sedan.

De hade hittat henne död av en överdos heroin i en källare i Tøyen.

Mia hade lagt all skuld på Sigrids pojkvän och vid en rutinundersökning i en husvagn vid Tryvann flera år senare hade de av en tillfällighet träffat på honom, nu med ett nytt offer vid sin sida. I vredesmod hade Mia Krüger dödat honom, skjutit honom två gånger i bröstet.

Holger Munch hade själv varit där och visste att handlingen lätt kunde ha avskrivits som självförsvar från Mias sida, men eftersom han hade försökt försvara henne hade det hela slutat med han blivit förflyttad och Mia hade blivit inlagd på behandling. Efter närmare två år på polisstationen i Hønefoss hade Munch äntligen kallats tillbaka 20

som chef för utredningsgruppen på Mariboes gate. Han hade även kallat tillbaka Mia, men efter att fallet i mappen var löst tyckte chefen på polishuset att hon fortfarande visade tecken på att vara instabil.

Mikkelson hade stängt av henne igen, med beskedet att hon inte fick infinna sig på kontoret förrän hon hade samtalat med en psykolog som kunde friskskriva henne.

Munch avvisade ännu ett samtal från chefen och blev sittande och betraktade sig själv i backspegeln. Vad var det egentligen han höll på med? Tio år senare, och här satt han utanför deras gamla bostad där hon nu bodde med en annan man, och hyste fortfarande en sorts hopp om att det skulle kunna ordna sig?

Du är en idiot, Holger Munch. Det är nog fler som borde gå till en psykolog.

Munch suckade och klev ur bilen. Det hade blivit kallare ute. Sommaren var definitivt över, hösten likaså verkade det som, trots att oktober knappt hade börjat. Han drog duffeln tätare om sig, fiskade fram telefonen och skickade ett svar till Juri.

48 meter;) HM Han drog ett sista bloss på cigaretten, lyfte ut det stora paketet från baksätet, tog två andetag och började sakta gå uppför grusgången mot det vita huset.

21

Sugen p책 att l채sa mer?

Best채ll redan idag p책

bonniersbokklubb.se