London Baby

Bonnier Bookery presenterar London Baby av Anna Portner Inläst av mig, Emma Peters

Intro Sorg ser tillbaka, oro ser sig omkring, hopp ser framåt.

– Ralph Waldo Emerson

Camilla läser sms:et från Stella och funderar över vad som fick henne att välja just detta att skicka som dagens citat. Kanske var det för att Camilla har ältat en del om sin sambo Carl på senaste tiden. Hon tänker på vad Stella sa: ”Äsch, sluta oroa dig nu! Carl har valt dig, han älskar dig, och att han skulle flirta med någon annan känns inte troligt. Han valde ett liv med dig istället för ett liv med Linda, det var inte enkelt. Han fuckade ju till och med upp det först, innan han lyckades få det rätt. Men han valde dig, så välj bort svartsjukan och välj honom.”

Camilla skakar på huvudet och skrattar åt hur hennes lillasyster växlar mellan att vara riktigt klok ibland, och andra gånger betydligt mindre klok. Som idag, när de på grund av Stella befinner sig på motorsportsanläggningen i Mantorp. Camilla sitter på takterrassen intill banan och blickar ner på den långa raden exklusiva, välpolerade sportbilar som glänser i solens ljus. Framför bilarna står Stella står och gungar med i Aviciis ”Without you”, som

Portner_London Baby_korr 3.indd 5

5

2020-05-29 09:02:07

strömmar ut ur högtalarna. Hennes blonda lockar studsar vilt mot hennes axlar när hon alternerar mellan att dansa glatt och att stanna upp för en pose framför en röd bil. Ett tacksamt kamerateam filmar och tar stillbilder utan att alls behöva ge henne regi.

Camilla, som själv hatar att stå framför kameran, imponeras av Stellas självklarhet. Men hon vet också att det lugn Stella har just nu, i denna stund, strax kommer att suddas ut, när hon sätter sig i bilen och ska köra den på ett fräckt, självsäkert sätt runt banan. För hon är ju ändå amatör när det kommer till att köra sportbil.

Camilla skrattade så mycket att hon nästan kissade på sig när systern berättade att hon ”råkat tacka ja till att göra ett sportbilsreportage i fyra delar för att visas på tv” med henne själv som testförare av en massa snabba, dyra bilar, som hon sedan ska ha proffsiga utlåtanden om. ”Jag bara råkade säga det och sedan kunde jag inte ta tillbaka det. Så nu får vi se det som en skräckinjagande utmaning – ’fake it till you make it’. Man kan säkert googla sig fram till hur proffsen gör.” När de åkte ner till Mantorp fick Camilla stanna två gånger och låta Stella kliva ut och kräkas. Det kladdiga resultatet försvann obemärkt bland de röda och gula höstlöven i diket. Fast det lämnade spår på de oxblodsfärgade, exklusiva skinnhandskarna Camilla köpt till Stella för att öka hennes race car driver image. Som den småbarnsmamma Camilla är har hon dock självklart våtservetter i handväskan och kunde snabbt torka av handskarna. ”Fan, förlåt. Så typiskt mig, ska jag alltså komma med

Portner_London Baby_korr 3.indd 6

6

2020-05-29 09:02:07

nerspydda skinnhandskar också?” Stellas uppgivna min matcha­de hennes ton. ”Du, handskarna är nog ditt minsta problem här. Jag tror faktiskt inte att det hänger på dem. Och hur galet det än låter, så är jag alldeles övertygad om att du kommer att kicka ass där ute på banan. Hakor kommer att tappas och ögon kommer att spärras upp.”

Efter en peppande klapp på Stellas axel hoppade Camilla in bakom ratten på sin egen bil. Den som numera är en förnuftig Volvo och inte den fräcka Audi R8 Spyder hon tidigare hade men nyligen sålt. Hon fick inte längre tillfälle att köra den speciellt ofta, eftersom hon numera kombinerar rollerna som mamma, flickvän och vd och bor i Stockholms innerstad. ”Du kanske skulle ta min plats istället?” säger Stella. ”Du kör ju rätt bra, och din förra bil var typ ganska cool, tror jag. När jag har refererat till den, för att låta kunnig i samtalen med produktionsbolaget, är alla väldigt imponerade.” Stella tittar uppmuntrande på Camilla.

Camilla skrattar till men svarar bestämt: ”Haha, bra försök, syrran, men inte en chans. För det första var det den enda sportbil jag har kört, och att jag ens köpte den var en impuls – pushad av dig. För det andra så kan jag inte tacka nej till njutningen att se dig omvandla en given floppsituation till succé.” ”Jag önskar att jag var lika säker som du på den utgången. Fan, varför försätter jag mig alltid i sådana här situationer? Aldrig mer.” Stella tar några andetag för att samla sig, slår lätt med händerna på knäna och

Portner_London Baby_korr 3.indd 7

7

2020-05-29 09:02:07

fortsätter: ”Nu ska jag lära mig att säga nej. Och sluta vara så jäkla axelryckande-avslappnad till allt i tron att det kommer lösa sig.” ”Men det gör det ju, det löser sig alltid för dig. Och jag tror inte för en sekund att du kommer ändra dig. När det här är över kommer det att vara precis som alltid, du kommer tycka att det var hur kul som helst och snart vara redo igen, som en nytankad sportbil på startlinjen.” ”Snygg referens, får jag sno den? Den kan komma till användning vid någon av dagens intervjuer.” ”Sno på, du. Allt mitt är ditt.” ”Ah, toppen, för jag tänkte nämligen på dina rosa klackar, de där höga i mocka. De skulle passa perfekt till den orange klänningen jag ska ha på dejten med Carro på fredag.” ”Så det tänkte du?” Camilla möter Stellas pillemariska blick och de brister båda i skratt. Någon av dem höjer volymen på bilstereon och de sjunger högt till Beyoncés ”Crazy in love” under den fortsatta resan.

Portner_London Baby_korr 3.indd 8

8

2020-05-29 09:02:07

1 På andra sidan den här dörren förväntas jag, Camilla Niva, vara den som alla kan söka sig till för att känna trygghet. Jag är kompassen, lugnet, riktningen och svaret. På den här sidan av dörren försöker jag få min andning lugnare genom övningen min tidigare stressterapeut Stina gav mig. Med pekfinger och tumme nyper jag åt om näsan, lättar sedan på tummen och andas in djupt genom höger näsborre, trycker med tummen och lättar på pekfingret för att andas ut genom vänster näsborre.

Växlar andetaget och andas in genom vänster näsborre, trycker med pekfingret och släpper tummen för att andas ut genom höger näsborre. Upprepar. Upprepar.

Jag tänker på personalproblem, utmaningen i att hitta talangerna som kan det senaste inom digital marknadsföring, som har nytänkande reklamidéer, och samtidigt har en önskan om stabilitet. Vi har anställt mer juniora personer, lärt upp dem och investerat i dem, bara för att snart därefter säga hej då till dem då de vill gå vidare, flytta utomlands, frilansa eller bara bredda sina erfarenheter. Det blir väldigt kostsamt för oss. Men jag förstår dem. Idag stannar man inte kvar och väntar på att bli belönad med en guldklocka för lång och trogen tjänst, idag är personal

Portner_London Baby_korr 3.indd 9

9

2020-05-29 09:02:07

inte ägodelar, inga som planerar att bli inventarium. Guldklockans tid är förbi. Du har talangerna till låns en tid, och det medför vissa utmaningar. Vi har projekt som är underbemannade på grund av rekryteringssvårigheten. På marknaden pågår galna tävlingar där byråerna och stor­ företagen låter lönerna trissas upp för att kunna anställa från den begränsade talangmarknaden. Lönetävlingar som vi inte kan delta i då vi har projekt som vi inte kunnat casha in för. Ett moment 22. Som vd för The Creative Family är det mitt uppdrag att bringa ordning i detta.

Lönetävlingar … herregud, jag vet knappt hur länge till vi kommer att klara av att betala ut lön till den personal vi har. Och när vi inte kan det längre, vad händer då? Vad har jag gjort egentligen? Vad har jag gett mig in på? Dessa enskilda individers möjlighet att betala hyra, räkningar, sätta mat på bordet – ansvaret ligger på mig, på mina axlar. Sabbar jag det här, sabbar jag deras liv. Jag lättar på tummen, andas ut, växlar och andas in, trycker med tummen, lättar på pekfingret och andas ut, växlar och andas in. Studier visar att vi genom att börja dagen med att berätta vad vi gjorde bra igår kan höja medarbetarnas engagemang med femton procent. Teamet på tjugo medarbetare, som sitter på andra sidan dörren och väntar på att jag ska komma in och hålla i vårt månadsmöte, behöver verkligen höra vad vi har gjort bra, deras engage­ mang har avtagit den senaste tiden.

Handtaget på dörren trycks ner, men inte av min hand, och jag rycker till lätt när den öppnas. Monica står på tröskeln till konferensrummet innanför.

Portner_London Baby_korr 3.indd 10

10

2020-05-29 09:02:07

”Ja, Camilla, vad bra, där är du. Vi är redo för dig.”

Monica, min trygga parhäst från vår tid på Charlie & Friends, hon som jag startade The Creative Family tillsammans med, tar min laptop, sätter ner den på konferensbordet och kopplar ihop den med projektorn innan hon släcker ner lamporna i rummet. ”Snyggt jobbat på månadsmötet i morse!”

Monica kliver in på mitt kontor efter mötet, ställer ner en kopp kaffe på skrivbordet framför mig och en till sig själv innan hon sätter sig i den grå tygklädda stolen mitt emot. Hon ser trött ut, och vore det inte för att hon är en inbiten Östermalmsdam hade hon slängt upp sina kostymklädda, långa ben och fötter i Jimmy Choo-skor på mitt skrivbord. Men inte Monica. Hon är en ordentlig kvinna, lugn och metodisk i allt hon gör, på många sätt en äldre version av mig själv. Det är tur att jag har Monica, det var med henne jag startade TCF efter att vi lämnat Charlie & Friends, där Monica var min mentor när jag började.

Monica fungerar som mentor även idag, inte så mycket åt mig som åt våra anställda. Jag driver affärerna framåt och hon håller personalen i handen, i hennes trygga moderliga hand. I ärlighetens namn ser jag henne ofta som en modersgestalt, en moderlig förebild, mer än den jag ser i min egen mamma. ”Tack”, säger jag lättad, ”jag var osäker på hur jag skulle göra med siffrorna. Visa eller hoppa över? De är ju rödare än blod just nu, inte direkt motiverande. Och jag var orolig för att vi kanske skulle få fler avhoppare, att

Portner_London Baby_korr 3.indd 11

11

2020-05-29 09:02:07

det kunde väcka oro och ge folk tankar om att det kanske är bättre att gå vidare nu innan det är försent. Men det kändes fel att inte visa dem. Oärligt. Alla måste ju få ju göra sitt eget val.” Jag smuttar på kaffet och masserar tinningarna lätt med ena handen. ”Du gjorde rätt, Camilla”, försäkrar Monica. ”Hade du inte visat dem hade det varit ett budskap i sig. Nu kunde du styra reaktionen, positionera och inspirera.

Och det gjorde du bra, tycker jag. Du planterade tankar som ’all hands on deck’, att det är dags att lägga i en högre växel, att det är vår kärlek till våra kunder och till varandra som kommer vända dessa siffror. Göra dem svartare än kol. Är det någon som kan vända blodrött till kolsvart så är det du, Camilla.”

Jag sväljer hårt, försöker slå bort tanken på mig som ytterst ansvarig för företagets, de anställda och deras anhörigas fortlevnad. ”Kärlek. Ja, jag snodde lite av det där talet Carl höll till oss under hans första dag på Charlie & Friends, kände du igen det?” ”Självklart, direkt när du började prata om att alla behöver kärlek så kom jag att tänka på när vi satt runt det stora bordet, på hur nära Carl satt dig, hans sätt att prata med dig: ’Camilla, du behöver … K Ä R L E K.’ Era blickar som möttes innan han fortsatte: ’Alla behöver kärlek! Det är så enkelt det är. Även med de svåraste kunderna.’ Jag visste direkt att det skulle bli ni två.”

Monica gör pussande grimaser och jag kan inte låta bli att skratta och skaka på huvudet.

Portner_London Baby_korr 3.indd 12

12

2020-05-29 09:02:07

”På tal om det, hur går det för mediebranschens hetaste par? Hur är det med Carl?”

Monicas fråga är välmenad och egentligen inte ett dugg konstig, vi pratar med varandra om det mesta så jag borde kunna besvara den. Men jag skruvar ändå lätt på mig i min stol, ändrar ställning, lyfter kaffekoppen igen och tar en stor klunk för att köpa mig lite tid. Här hoppas det från ett tungt ämne till ett annat. Jag försöker svara i lättsam ton och med en liten axelryckning. ”Jo, men det går väl bra för oss. Varför skulle det inte det? Carl njuter fortfarande av föräldraledigheten, han och Alva tycks ha det bra ihop.” ”Och han verkar inte ha något emot att fortsätta att vara hemma?” undrar Monica. ”Jag måste säga att jag blev ganska förvånad över att ni förlängde hans ledighet till januari nästa år, han har ju redan varit hemma över ett år.” ”Ja, jo, jag blev väl lite förvånad själv. Före sommaren lät han väldigt pepp på att gå tillbaka till arbetslivet igen.

Men ju mer det närmade sig höst, desto mer pratade han om att kanske vara hemma med Alva ett tag till.” Jag drar lätt med händerna över låren för att släta till mina svarta, blanka sidenbyxor medan jag svarar. Tänk om livets skrynkligheter vore lika enkla att släta ut.

Monicas blick på andra sidan skrivbordet mjuknar lite, liksom hennes röst: ”Den kanske är lite speciellt också, hans situation. Att han inte har ett jobb att gå tillbaka till. Men han lär väl ha en massa byråer som jagar honom?”

Portner_London Baby_korr 3.indd 13

13

2020-05-29 09:02:07

”Mm, nja, jag vet inte. Han har haft några samtal med ett par byråer, men han har inte sagt så mycket mer om det. Men ja, det är väl en lite speciell situation.” Jag försöker låta instämmande, som om det absolut inte finns något annat jag oroar mig över, inget annat än jobbfaktorn som är anledning till att Carl vill fortsätta vara ledig med Alva. ”Vad gör de om dagarna då?” frågar Monica och låter som om vi nu bytt ämne till något trevligt, inte klivit ett steg närmare det som för mig är kärnfrågan. ”Tjaaa … Han har träffat några andra som är hemma med barn i samma ålder som Alva, så de umgås ganska mycket, går på promenader och sådant. Carl och latte-­ mammorna.” Jag får det sista att låta skämtsamt och inte alls så svartsjukt som det egentligen är.

Monica nickar. ”Vad skönt att han har några att umgås med, föräldraledigheten kan ju bli ganska monoton för vissa. När jag var hemma med mina barn så hade jag inga vettiga föräldralediga personer i min bekantskapskrets, och de jag träffade genom föräldragrupper och liknande var mer hemmafrutypen som inte hade några som helst planer på att återgå till yrkeslivet. Tack och lov för nya tider!”

Monica skålar med sin kaffekopp mot mig innan hon fortsätter. ”Men det lär väl vara en del pappor med i det där gänget också, eller?”

Jag nickar först, men skakar sedan på huvudet. ”Det var det till en början, men nu har de alla gått tillbaka till jobbet. Sommaren tog slut, vet du. Dessa ’duk­tiga’,

Portner_London Baby_korr 3.indd 14

14

2020-05-29 09:02:07

jämställda, svenska pappor som är hemma med barnen så länge det är sommar och bra förutsättningar.” ”Ha!” säger Monica och de röda läppstiftsläpparna blottar en vit tandrad.

Jag rycker på axlarna. ”Jämställdhet: vi ömsom springer, ömsom kryper, ömsom backar, ömsom ålar.” ”Ja ja, men tur att han har mammorna då, så han inte är helt ensam.” Hon nickar som om hon sagt något betryggande. ”Mm, tur.” Varken min röst eller tanke uttrycker samma medhåll som mina ord. Jag borde verkligen göra det, jag borde hålla med, tycka att det är tur. Istället för att noja med svartsjuketankar borde jag vara tacksam över att Carl är en helt underbar partner och pappa, en närvarande förälder som står för stabilitet och tar hand om hem och familj. Jag borde tänka så och jag ska tänka så. Från och med nu ska jag ändra mitt tänkesätt, det handlar bara om att bestämma sig. Och sedan ska jag hålla fast i det.

Jag dricker lite till av mitt kaffe. Sedan öppnar jag min laptop och vrider den så att Monica ser skärmen och vi gemensamt kan gå igenom alla kundkonton och deras status och strategier.

Min mobil plingar till och skärmen lyses upp av ett sms från Stella: I attribute my success to this: I never gave or took an excuse.

– Florence Nightingale

Portner_London Baby_korr 3.indd 15

15

2020-05-29 09:02:07

Jag sträcker fram mobilen så att Monica kan läsa meddelandet och säger med bestämd röst: ”Nu kör vi!” samtidigt som jag lyfter andra handen till en high-five, vilken Monica omgående besvarar.

Portner_London Baby_korr 3.indd 16

16

2020-05-29 09:02:07

2 Det silkiga tyget smiter åt om min kropp så att kurvorna framhävs på ett smickrande sätt. Jag känner mig faktiskt riktigt fin! Den mörkblå skjortklänningen i siden är en present från Carl. Han har köpt den specifikt för denna kväll, då vi ska på en tillställning där människor i den svenska medieeliten kommer att frotteras, hylla varandra och i nästa stund – stärkta av lite för mycket alkohol – prata skit bakom ryggen på varandra.

Carl kommer in i sovrummet och ställer sig bakom mig, våra blickar möts i spegelbilden. Han är klädd i smoking, är nyrakad och har en parfym han vet att jag älskar, den med doft av sandelträ. Han är het! Och han verkar tycka det samma om mig. ”Om du ska se ut så här vet jag inte om jag kommer att klara den här prisutdelningen utan att stamma.” Carl föser mitt utsläppta hår åt sidan och kysser mig lätt i nacken. ”Äh, det är ju femte året i rad som du tar hand om den här prisutdelningen. Det där fixar du i sömnen”, svarar jag sakligt och rör inte en min, som för att spela svårflirtad och obrydd av hans lätta, underbara kyssar mot min hud. ”Femte året i rad, alltid prisutdelare, aldrig vinnare …”

Portner_London Baby_korr 3.indd 17

17

2020-05-29 09:02:07

Han möter min blick i spegeln, skjuter ut underläppen och försöker se ut som en söt och ledsen hundvalp. ”Du får väl hitta någon att lära av, så kanske du vinner nästa år.”

Jag smackar med tungan och blinkar menande åt honom. Han uppskattar kommentaren och hans hundvalpsuttryck byts ut till något mer busigt: ”En lärarinna, menar du?”

Jag rycker lätt på axlarna, tar av hylsan från det röda läppstiftet, lutar mig fram mot spegeln och applicerar det med precision i mina drag. ”Hur som helst, det må vara femte året jag ska dela ut detta pris, men det är första gången …” Han avbryter sig och återgår till att trycka små, lätta kyssar mot min nacke.

Beröringen av hans läppar mot min hud är försiktig och långsam, den får min hud att knottra sig och det hettar i kinderna när jag rodnar. Jag blir tvungen att hark­la mig för att kunna prata igen. Men innan jag svarar sträcker jag ena handen bakåt mot hans lår, låter den smeka uppåt och neråt, och sedan för jag den sakta, sakta inåt och uppför de svarta byxorna tills den möts av värmen och hårdheten hos hans stånd. ”Det är bara för dig att ställa dig upp och sedan hålla dig stående. Vad du säger är mindre viktigt. Så het som du är i din smoking ikväll så … bara du håller dig stående.”

Jag slickar mig långsamt om läpparna och möter hans upphetsade blick i spegeln. ”Och du … är du redo?” Hans ögon i spegeln nästan morrar mot mig.

Portner_London Baby_korr 3.indd 18

18

2020-05-29 09:02:07

Jag knäpper upp klänningens översta knapp och möter hans blick igen. ”Nu, nu är jag redo.”

Han växer bakom mig och hans händer hårdnar i greppet om min midja, men jag håller bromsande upp en hand. ”Förresten, vad var det för kategori du skulle dela ut pris i? Det var väl någonting trivialt, va?” säger jag i skämtsam ton.

Han skrattar lätt och snurrar runt mig så att jag hamnar i hans famn, innan hans läppar landar på mina i en djup kyss.

Dörren slåss upp och Carls son Anton suckar ogillande. Han vänder sig om, och på väg tillbaka mot köket informerar han oss oengagerat om att det står en taxi och väntar på gatan.

Carl och jag följer efter honom till köket, där han snabbt klättrar upp på en stol bredvid Carro. Han pekar på sin Ipad och viskar någonting till henne på ett sätt som visar att de har egna privata saker att avhandla. Att min syster och hennes flickvän barnvaktar inte bara vår dotter utan även Anton känns inte ett dugg konstigt. Kanske vore det annorlunda om inte Anton kommit så bra överens med Stella och Carro. Framförallt med Carro, som är närmast en idol för honom. Carro är en gladiator med vältränad, muskulös kropp och chokladbrunt kortklippt hår. Frisyren är en kombination av välklippt page och en lite för lång Stureplans-backslick, och hennes isblå ögon har en blick som aldrig viker undan. Stella träffade henne

Portner_London Baby_korr 3.indd 19

19

2020-05-29 09:02:07

i samband med de resor hon gjorde till Tokyo för sin senaste bok. Carro var där och spelade in den japanska versionen av underhållningsprogrammet Gladiatorerna.

Under en lång tid gick Carro under benämningen passagerare 2B, då hon alltid satt på den platsen på planet när Stella såg henne. Nu är hon bara Carro, vilket inte är så bara i och för sig. Hon är den Carro som fått min syster att numera inte enbart gilla killar. Vilket är helt OK för mig. Jag får om och om igen frågan från folk ”Oj, vad tycker du om det då, hur känns det för dig att din syster är gay, eller bi, eller vad är det hon är?” Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Hon är Stella.

Hon är min syster. Inget har förändrats på den punkten.

Att hon är förälskad gör henne lycklig. Vad ska jag tycka om den saken annat än att det är positivt. Att den personen råkar vara en tjej – jaha, än sen då? Vad tycker du om att din bror är tillsammans med en tjej, eller att din syster är tillsammans med en kille? Om att din någon är tillsammans med en någon? Varför göra det till någonting kontroversiellt? Love is love. För Stella var passagerare 2B kärleken, och kärleken är i all sin enkelhet och i all sin omöjlighet svår att styra över, den har olika styrkor men saknar volymknapp.

Jag tar ett glas bubbel från servitörens bricka, nickar tacksamt och vänder mig mot Carl. Samtidigt som han obesvärat konverserar med vd:n för HBO Nordic har han en bestämd, aldrig svikande hand runt min midja. Här trivs jag bra, kanske lite för bra. Att vara Carl Stenströms

Portner_London Baby_korr 3.indd 20

20

2020-05-29 09:02:07

livspartner har sina fördelar. Jag har aldrig haft ambitionerna eller kompetensen för att bli en trophy wife, men med Carl kan mitt stundtals lite introverta jag få glida med en person som är lika självklar i varenda situation som ett körsbär på toppen av en glassdessert. Ingen press att jag måste stå i centrum och leverera eller underhålla, jag kan bara komma med kommentarer och kanske leda de samtal jag känner mig väl till mods med, är intresserad av eller rent av har ett överläge i. Det är bekvämt att vara Carls livspartner och han gör upplevelsen än mer härlig, han lyssnar på mina kommentarer, på minsta vink om att jag vill mingla vidare eller låta ett specifikt samtal bli kvällens höjdpunkt, eller hitta en stund för bara oss två, för en kyss. Som nu. Jag trycker Carls hand lätt och ganska snart avrundar han sitt samtal. ”Vi behöver prata vidare om det här, jag är verkligen intresserad av att höra mer om er nya satsning, men tyvärr får du ursäkta mig nu, det ska förberedas för priser och grejer.”

Han vänder sig mot mig innan han hinner få svar. Carl tänker inte vänta på det, han behöver inte tillåtelse för att få göra vad han har i åtanke nu. Han drar med mig in bakom scenen, det är ett mindre myller av personal backstage men han lyckas skapa en privat liten hörna innanför ett skynke. Som alltid stannar han för ett ögonblick upp, som för att se om jag är OK, om jag är med på noterna. Om jag är! Jag känner hur mina styva bröstvårtor spänner, pockar på uppmärksamhet, och när Carls hand hittar dem går det pulserande rysningar genom min kropp.

Portner_London Baby_korr 3.indd 21

21

2020-05-29 09:02:07

Jag tar fram min kuvertväska och fiskar upp de trådlösa hörlurarna, trycker en i hans ena öra och en i mitt.

Carl tittar nyfiket och jag sätter igång låten på min mobil, ”Wild thoughts” med Rihanna och DJ Kahled. ”Jag hörde den här tidigare idag och tänkte på dig”, säger jag och slickar mig lite om läpparna. Sedan lägger jag en hand om hans nacke och drar ner honom mot mig i en kyss. Våta läppar, mjuka och heta. Ömsom långsamma, ömsom hetsiga. Läppar och tungor som möts på ett välbekant, hungrigt sätt till Rihannas låt om vilda tankar … Hett!

Det krasar högljutt till bakom oss då någon tappar en bricka med glas. Carl tittar upp som hastigast, drar skynket närmare oss och återgår sedan till mina läppar. Över hans axel skymtar jag rörelser, de ser oss inte tydligt men vi är tillräckligt synliga för att riskera att ses. Tanken är så upphetsande att det hettar mellan benen. Det blir vått märker jag när Carls hand och fingrar vant hittat vägen upp längs insidan av låret och skjuter stringtrosan åt sidan för att kunna leka obehindrat. Jag biter mig lätt i läppen, jag får inte stöna, inte avslöja oss. ”Åh, Camilla, du är så våt. Vet du hur galen det gör mig?” Hans röst är släpig och han kysser min hals. ”Nej, jag vet inte. Berätta, berätta hur galen du blir. Blir du lika galen som jag blir våt? För jag är genomblöt nu.”

Han stoppar in ett finger i mig och jag måste krama hårt om hans axlar och bita honom lätt i nacken för att kontrollera mig själv. Jag får inte ge ifrån mig några ljud. ”Carl! Carl, är du här?” Rösten är avlägsen först, men

Portner_London Baby_korr 3.indd 22

22

2020-05-29 09:02:08

på fotstegen hör man att personen närmar sig. ”Någon som sett Carl Stenström?”

Carl drar sig bort från mig och pussar min kind: ”Vi får fortsätta det här efter prisutdelningen, hemma”, viskar han till mig. ”Jag vill inte att någon stör oss igen.”

Sedan tar han min hand och kliver ut från vårt gömställe bakom skynket. En ung kille med headset kommer fram till oss och försöker maskera stressen i sin röst med ett leende. ”Va bra! Okej, det är dags att micka och göra sista kollen av tekniken.” Han pekar med ena handen, som han håller en bunt papper i, mot en annan kille vid ridån till scenen. ”Där är ljudkillen. Gå dit och sedan är det …”, han tittar ner på sin klocka, ”fyra minuter kvar till show time!”

Jag står bakom den tunga röda ridån vid scenen och ser hur avslappnat Carl går fram till det smala podiet, ställer ner kristallvasen och tittar på gästerna i salongen.

Hans självsäkerhet skulle lätt kunna tas för arrogans, men jag har sett alla sårbara, ödmjuka sidor hos Carl och han är allt annat än arrogant. Men självsäker är han.

Och jag älskar det! Det ökar hans sexighet, och det är lite av en trygghet också för mig, som kan vara ganska grubblande och stundtals osäker på mig själv. Sakta men säkert har mitt självförtroende bättrats på. Till viss del tack vare Carl, men framförallt efter steget från Charlie & Friends till vd-rollen på The Creative Family. Fast det är fort­farande en lång väg kvar att gå. Jag har alltid

Portner_London Baby_korr 3.indd 23

23

2020-05-29 09:02:08

varit extremt ambitiös och prestationsinriktad, men jag börjar inse att jag måste tillåta mig att stanna upp och fira lite, känna stolthet när de där nästan ouppnåeliga milstolparna jag satt passeras. Inte direkt springa vidare mot nästa mål. Att klappa sig själv på axeln är inte lätt för oss svenskar, rädslan finns att uppfattas som icke ödmjuk, som att man tror man är förmer. Jantelagen håller oss på mattan.

Tankarna avbryts då jag ser att min telefon, som ligger på ljudkillens bord, lyses upp. Ett sms kanske? Jag går bort till mobilen och tittar snabbt på skärmen. Det finns ett sms från Stella och ett från min före detta chef, Tom. Jag läser Stellas först: Här kommer dagens citat: Det tråkiga med mindervärdeskomplex är att fel människor har dem.

– Jacques Tati Njut av kvällen!

Stella, jag kan inte förstå hur hon så ofta lyckas få till helt rätt citat. Jag scrollar vidare i mobilen och öppnar sms:et från Tom. Jag pratade med Carl tidigare idag, hoppas att ni firar med dompa och ståt ikväll.

Tom

Portner_London Baby_korr 3.indd 24

24

2020-05-29 09:02:08

Jag läser hans sms igen. Först slås jag av hur bra Tom är på svenska, han bodde visserligen i Sverige i ganska många år, han startade upp och skötte och senare stängde sedan Charlie & Friends svenska kontor innan han flyttade tillbaka till New York. Men svenska sägs vara ett svårt språk att lära sig, så att han skämtsamt kan ändra ett talesätt i sitt sms är ganska imponerande. På Charlie & Friends firade vi alltid med en flaska Dompa när vi lyckats med något stort. Jag hade gärna hållit kvar i den tradition som Tom lärt mig och fört den vidare till teamet på TCF, men ekonomin är för skral för att tillåta ett flödande av exklusiv champagne. Hm, jag undrar varför han och Carl har pratat. Det måste jag fråga Carl om senare.

Ljudkillen knackar mig på axeln och pekar mot scenen där Carl börjar prata. ”Branschkollegor, vänner, ikväll är jag här för att tidningen Resumé frågade mig för ett tag sedan om jag skulle vilja dela ut kvällens pris i kategorin Årets kvinnliga marknadsföringsikon. Jag tackade ja med stolthet, och ja, här står jag nu. Men med lite eftertanke har jag kommit fram till att jag inte kan göra detta …”

Salongen blir tyst och allas uppmärksamhet är riktad mot Carl, så även min. Vad håller han på med? Varför sa han sådär? Han har inte sagt något till mig om att han tänker be någon annan dela ut priset.

Carl tar ett djupt andetag och tar ett steg åt sidan, bort från podiet. Vad gör han? Jag ser hur han sakta går fram och tillbaka på scen medan han åter börjar prata.

Emellanåt tittar han ut på publiken, emellanåt upp i taket

Portner_London Baby_korr 3.indd 25

25

2020-05-29 09:02:08

och sedan ner i golvet, som om han förde en dialog med sig själv. ”För så här är det. Personen som ska få kvällens pris, utmärkelsen som Årets marknadsföringsikon, får den inte på grund av sitt kön, eller trots sitt kön. Hon får utmärkelsen för att hon är den i särklass mest imponerande och framåtsträvande personen i vår bransch.

Hon inte bara driver sitt eget företag framåt, utan hela branschen. Hon får oss alla att vara på tårna, hon får oss alla att dansa av hoppfullhet och att anamma varje strategi, idé och positionering hon visar oss. Det arbete som den här personen har gjort tillsammans med sitt team på The Creative Family har inte bara gett nöjda kunder och snygga kampanjer. Deras kampanjer har inte bara fått branschpressens uppmärksamhet, den allmänna pressen har zoomat in på dem, allmänheten har fångat upp dem, tagit dem till sig och hyllat dem. Vi har inte en ny tid framför oss, vi befinner oss mitt i den, och den här personen definierar denna tid genom sitt mod, sitt nytänkande, sin förmåga att skapa engagemang och beröra på djupet och med långsiktighet. Ingenting i motiveringen till att denna person ska få kvällens utmärkelse handlar om kön, och det ska det inte göra. Så ikväll är jag inte här för att dela ut priset till Årets kvinnliga marknads­ föringsikon. Ikväll är jag här för att dela ut priset till Årets marknadsföringsikon … Camilla Niva!”

Carl lyser av stolthet och kärlek när han tittar åt mitt håll och håller upp ena armen som för att välkomna mig ut på scenen. Jag har i ett par veckor vetat om att jag

Portner_London Baby_korr 3.indd 26

26

2020-05-29 09:02:08

ska ta emot den här utmärkelsen ikväll, så jag har haft möjlighet att smälta det hela. Men när jag nu går ut på scenen till publikens applåder känner jag mig ändå tagen, nästan lite överraskad, och jag antar att det beror på Carls tal, hans sätt att presentera priset och mitt arbete.

Men det är också med en känsla av stolthet. Jag är faktiskt jävligt grym!

Jag hade trott att vi skulle lämna festen ganska tidigt, skynda oss iväg för att så snart som möjligt få slita av varandra kläderna, men istället blir vi kvar och dansar in på småtimmarna. Med lilla Alva hemma och Anton som bor hos oss varannan vecka så är det inte ofta att jag och Carl får chansen att festa loss och vi verkar båda ha längtat efter en kväll som denna.

Så fort vi sätter oss i taxin hem kickar jag av mig klackar­ na och låter fötterna masseras av Carls ena hand. Hans andra är upptagen med mobilen. ”Vem skriver du till så här sent på natten?” frågar jag nyfiket. ”Det är bara Josephine, hon hade skickat en bild på sig själv, helt nerspydd. Vi skämtade tidigare i veckan om bebiskräks, och ikväll hade tydligen Helmer lyckats göra ett rejält nummer på henne.”

Carl knappar vidare på mobilen och jag känner mig för ett ögonblick lugn. Att tänka på Josephine full med bebiskräks ger inte riktigt den svartsjuka känsla jag annars brukar få när Carl nämner henne, vilket han ganska ofta gör. Ibland känns det som att Josephine

Portner_London Baby_korr 3.indd 27

27

2020-05-29 09:02:08

är den enda medlemmen i deras föräldragrupp som Carl brukar träffa på vardagarna. ”Vi satt i parken och fikade idag, Josephine hade bakat bullar”, ”Titta, vad fin Alvas åkpåse är nu, Josephine hjälpte till och bytte ut den trasiga dragkedjan …” Det är Josephine hit och Josephine dit. Klart att fina, duktiga Josephine bakar bullar och syr. Hon fick säkert i sig rollen som hemmafru med sin överklassmammas bröstmjölk, och sedan gifte hon sig med den konservative, stenrike affärsmannen Martin af Lejon, som ständigt är på resande fot och behöver en fru som sköter hem och familj med finess.

Hm, typiskt att jag hänger på Sex and the Citys, och många andra seriers och filmers, uppfattning om att framgångsrika kvinnor inte har matlagningskunskaper, att de kvinnor som är skickliga i köket automatiskt är hemmafrumaterial. Jag är förvisso inte helt rudis i köket, jag gör inte som Carrie och använder ugnen till att torka underkläderna, men mina matlagningskunskaper är väl egentligen begränsade till det lilla jag lärde mig på hemkunskapen i skolan. Hemifrån fick jag då rakt inte med mig några kunskaper i hur man slår en bearnaisesås.

När Stella och jag bodde hos pappa utgjordes middagen ofta av filmjölk med knäckebröd som man själv bröt ner till småbitar och vips hade man ”müsli” i filen.

Och när vi var med mamma var det antingen fine dining på lyxiga restauranger, som hennes pojkvänner tog med henne på – med mig och Stella i oönskat släptåg – eller så var det catwalkmodellens kokta torsk med någon kalorisnål ensam grönsak.

Portner_London Baby_korr 3.indd 28

28

2020-05-29 09:02:08

”Stackaren! Man är ju hellre klädd i silke än spya.”

Jag lägger Carls mobil på sätet, tar hans hand och för den till klänningstyget på mitt lår. Han protesterar inte, utan smeker mitt lår och tar tag i mig för att dra mig närmare.

Då ser jag den, bilden på hans mobil. Josephine. Hon är nerspydd, ja, men det rosa linnets urringning, de vilda hårslingorna som slingrar sig, sexigt om än kladdigt, ner mot brösten. Man ser två små knoppar på de fasta brösten trycka sig fram under det våta tyget. Bebiskräks eller inte, det här är en bild med tydliga sexuella undertoner.

Vi rycker till när taxin plötsligt bromsar hårt. ”Jävla ungdomar!” Taxichauffören skriker och hytter med näven mot ett gäng ungdomar på elskotrar som far över gatan och iväg.

Jag sätter mig upp ordentligt, rättar till bältet och nickar till taxichauffören, som frågar om vi är OK. Carl lägger sin hand på mitt lår igen, men när han lutar sig åt sidan och kysser mig i nacken drar jag mig undan. ”Jag tror att jag blev lite illamående”, ursäktar jag mig och vänder blicken ut mot fönstret.

Han nickar och sätter sig tillrätta, tar min hand och inleder en konversation med taxichauffören om trafikregler och elskotrar.

Jag ser ner på klänningen och dess urringning, knäpper den översta knappen och vänder sedan blicken mot fönstret. Utanför kastar gatlamporna stötvis sitt gula sken på den blöta svarta asfalten. Så bra det gick med mitt tidigare beslut om att sluta noja, sluta vara svartsjuk och istället

Portner_London Baby_korr 3.indd 29

29

2020-05-29 09:02:08

vara tacksam och ha tilltro. Men måste han göra det så jäkla svårt? Det känns som att varje gång jag tänker att jag ska sluta vara misstänksam så kommer det en ny anledning till att jag borde vara det, jag är inte en bortkollrad tjej som inte fattar vad som pågår.

Portner_London Baby_korr 3.indd 30

30

2020-05-29 09:02:08

3 Att vara ute sent och dansa natten lång kostar på när man har småbarn. Jag trycker fingrarna lätt mot tinningar­ na, för att förlama huvudvärken, medan jag ler åt Alva som sitter bredvid mig på mattan i vardagsrummet. Alva, allt med henne är oskyldigt. Leendet, ögonen, de runda kinder­na och de knubbiga händerna som nu har blivit allt starkare i sitt grepp. Tänk att hon är över ett och ett halvt år nu. Alla säger att man ska njuta av bebistiden för att den går så fort, och det har den verkligen gjort. Så mycket har hänt under den här tiden.

Och inte bara med Alva, så mycket har hänt i mitt liv också. Det var inte länge sedan satt jag på Berns tak tillsammans med Stella. Det var kväll och jag berättade för henne att jag var gravid. Den kvällen då jag hade tänkt berätta det för Carl också, men andra nyheter kom i vägen. Efter det lämnade Carl mig för jobb i New York, dit han skulle flytta med sitt ex Linda och Anton; Charlie & Friends lade ner sin verksamhet i Sverige, vilket gjorde att jag en kort tid stod utan jobb; jag startade byrån The Creative Family; Carl kom tillbaka till mig; lilla Alva föddes; olyckan på Arlanda inträffade då både jag och Stella var nära att stryka med.

Portner_London Baby_korr 3.indd 31

31

2020-05-29 09:02:08

Jag tar ett djupt andetag som övergår till en gäspning och sedan till ett ”Aj!” då Alva tjongar en bok i huvudet på mig. Babblarna, hennes favoritbok. ”Ska vi läsa den? Vill du att mamma ska läsa om Doddo, Diddi, Bibbi och Bobbo?” ”Babblarna!” Hennes röst uttrycker äkta förtjusning, likaså hennes skinande leende.

Jag drar till mig en kudde och en filt från soffan och vi kurar ihop oss, nära, nära, och jag öppnar den nötta, vällästa boken.

Vi hinner precis läsa färdigt innan larmet på min mobil påminner om intervjun som Stella har med QX och som jag lovat att följa med på som mentalt stöd. När jag tar upp mobilen för att skicka iväg ett sms påminns jag om att jag har väldigt många personer jag måste skicka ett tack till. Mobilen har ivrigt plingat med gratulationer för gårdagskvällens pris.

Men nu är fokus på Stella. Jag frågar hur hon ligger till, om vi ska ses på Hötorget om fyrtiofem minuter och sätta oss på Gretas, där även intervjun ska göras. Vi kan dricka kaffe och prata ihop oss lite innan journalisten kommer.

Stella svarar att det låter toppen och kort där efter kommer ett till sms med dagens citat.

Var och en här i världen har sitt ägg att ligga på, men många får aldrig därur fram en kyckling.

– Fredrika Bremer

Portner_London Baby_korr 3.indd 32

32

2020-05-29 09:02:08

När jag kliver in på Gretas är Stella redan på plats. Hon har tagit ett fönsterbord och med sin outfit för dagen, en klarlila jumpsuit sticker hon verkligen ut i den pastellfärgade tjugotalsinredda lokalen. Att Stella är i tid och dessutom före mig är en ny upplevelse som på sistone har blivit allt mer vanlig. ”Alltså, det här med att du är så punktlig är något jag gärna vänjer mig vid”, säger jag retsamt. Jag släpper ner min väska på en stol och lutar mig fram mot Stella för en snabb kram innan jag sätter mig. ”Ja, du vet vem du har att tacka för det. Allt är Carros förtjänst, hon är lika strukturerad och ordningsam som du. Det sägs ju att man ofta söker efter en partner som påminner om ens föräldrar, men jag tror att jag letade efter någon som påminner om dig. Ni är lika mycket tidsfascister båda två.” Stella skrattar och skjuter en kopp kaffe över bordet. Det är självklart kryddat med inge­­fära ”Den där Carro har jag alltid gillat! Henne ska du hålla hårt i.” ”Ja, jo, jag planerar ju det. Lite därför som jag ens ställer upp på den här intervjun.” ”Hur känns det?” ”Ja … jag vet inte. Det känns som ett korsförhör där jag ska bevisa att jag är gay, trots att jag själv känner mig som en bluff. Alltså, jag älskar Carro, det gör jag verkligen, vi har det underbart, sexet är underbart. En liten side note här, men hennes piercing i tungan … nu fattar jag varför man har en sådan, om du förstår vad jag menar … blink,

Portner_London Baby_korr 3.indd 33

33

2020-05-29 09:02:08

blink … Men utöver det då? Utöver mina känslor för Carro, om vi bortser från just denna relation, vad är jag då? Bi? Straight? Gay?” ”Måste du sätta en etikett på det då?” undrar jag. ”Jag vet inte, nej, jo, kanske … Men nu, den här intervjun, jag vet inte, det känns som att jag har något jag måste bevisa, stå till svars för inför deras community.” ”Till att börja med kanske du inte ska kalla det för deras community utan snarare för vårt community.” ”Men jag vet inte om jag har rätt att göra det. De kanske ser mig som en inkräktare.” ”Stella, det kommer att gå bra. Var dig själv, och om någon fråga känns obekväm så kan du låta bli att svara på den.” ”Tack, syrran. Vad skulle jag göra utan dig? Jäkla lyllos mig som får ha Årets kvinnliga marknadsföringsikon som syster och privat rådgivare. Så, hur var kvällen igår, vi hann ju knappt prata något när ni kom hem och vår taxi kom.” ”Den var ganska underbar faktiskt. Och enligt Carl har du inte Årets kvinnliga marknadsföringsikon som syster, han strök ’kvinnliga’ och sa att han inte accepterade att dela ut det priset. Men däremot ville han dela ut priset till Årets marknadsföringsikon. Han höll ett jättefint tal.”

Mitt svar är malligt. ”Och sedan? Sedan försvann ni iväg och hade sex på en toalett, eller? Nä, det är inte tillräckligt romantiskt för er två. Ni försvann väl upp på ett tak någonstans, och när ni älskade under en filt blev era heta andetag till

Portner_London Baby_korr 3.indd 34

34

2020-05-29 09:02:08

ånga i den kalla oktobernatten vars stjärnhimmel lyste vackert för er.” ”Hahaha, inte riktigt så, va. Vi blev faktiskt kvar på dansgolvet väldigt länge, vi typ stängde stället, sedan småhånglade vi i en taxi. Men efter att jag sett en bild på Josephine af Lejon”, jag uttalar hennes namn i överklasston, ”i Carls mobil tappade jag sugen, kan vi väl säga …” ”Va, vadå? Vadå för bild?” frågar Stella nyfiket. ”De hade tydligen något jätteroligt internt skämt om bebiskräks, och igår hade Helmer kräkts över hela henne och hon skickade en bild på det.” ”Men blä, det lät ju verkligen jätteäckligt, jag förstår om du tappade sugen.” ”Mm, fast det var inte riktigt därför jag tappade sugen.

Bilden hade tydliga sexuella undertoner. Alltså, det kändes som att det var en sexig bild förklädd till en bebiskräksbild. Åh, jag blir sur bara jag tänker på det. Jag fattar inte varför han absolut måste vara kompis med henne!”

Här vill jag att Stella ska följa mitt spår och bitcha om Josephine, vara en solidarisk syster, men självklart är hon alldeles för PK för det. ”Äh, lägg ner den där svartsjukan nu, Camilla. Och framförallt, lägg ner att vara arg på Josephine. Om Carl skulle göra något olämpligt med henne så är det ju honom du ska vara arg på, inte henne.”

Morgonen efter står jag och borstar tänderna när Stella skickar ett sms som visar att hon trots allt kanske förstod vilken typ av respons jag hade önskat av henne igår:

Portner_London Baby_korr 3.indd 35

35

2020-05-29 09:02:08

Alltså, jag är trög ibland … Vad sägs om att jag bjuder dig på lunch i slutet av veckan, och sedan kan vi gå till någon bar där det finns en darttavla och sätta upp en bild på Josephine?

Jag svarar att jag gärna hade velat det, både lunchen och darttavlan, men att jag ska till London på jobbresa i veckan och att det i övrigt ser tajt ut. Stella svarar med en GIF på Joey från Vänner där han skriker ”London, baby”. Och strax kommer dagens citat.

Du ska tacka dina gudar, om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på.

– Karin Boye

Citatet känns träffande med tanke på den kommande Londonresan. Här ger jag mig in på en ny stig och jag skapar själv kartan, jag kan inte luta mig mot någon annan, inte följa någon annans väg. Men det är också den väg som kan leda oss till templet. Storleken på det här kontot kommer att bli en ”make it or break it” för vårt företag, det handlar om TCF:s överlevnad. Floppar vi nu kommer vi troligen att behöva lägga ner. Inga marknadsföringsikonpriser hjälper, gamla meriter tar dig ingenstans. Det handlar om hur bra du är i ögonblicket, om leverans här och nu. Inget annat.

Portner_London Baby_korr 3.indd 36

36

2020-05-29 09:02:08