Läsprov: "Livet innan du dör" av Lina Nordquist

Livet innan du dör

Julinatt mot söndag

Mikael stod bland skuggorna på sin terrass med vinflaskan i ena handen och de utlovade pinnglassarna i den andra. Skärsåret på halsen sved. Då och då kom pustar av tvättmedel från den nytvättade skjortan, en nästan på pricken likadan som den fläckade som han nyss slitit av sig och slängt på badrumsmattan. I vardagsrummet bakom honom låg papper och småkrafs sprid da över golvet. Mikael genomsökte villan en gång till i tanken, gled förbi skåp och lådor, skyndade förbi möjliga gömställen nere i sin källare, ville inte ens tänka sig dit ned. En skakning på huvudet. Ingenstans kvar att leta : deras pass var försvunna.

Under kompressen på överarmen bultade det djupare såret med en dov puls när Mikael skärpte greppet om vinflaskans hals.

Kvällen var så stilla. Omkring honom tysta hus och tomma trädgårdar, förutom grannarna i ingenmanslandet. Bara ett par tiotal meter bort pratade de två männen i nattskuggorna där han lämnat dem. Den magra skrattade åt något och han den grova med tatueringarna stämde in. Skratten lät vänliga, men man vet aldrig – allt ser ut som något annat i mörkret.

Tystnaden dånade nedifrån källaren bakom honom. Mikael trampade med fötterna, ville ta sig långt från skulden, fly un

dan huset och bort från varje påminnelse om källargolvet och meddelandena i mobilen.

Han gjorde en ansats att återvända till skratten ute på gräs mattan. Fast om männen fick vittring, om de anade vad han gjort ikväll. Skulle de ge sig på honom då ?

Doften av Mais brända mat flöt som ett spöke inifrån köket, svedan där saxen skurit honom fick musklerna på halsen att rycka. Kunde han gräva en djup grop intill paradisträdet ? Svettlukt genom den nytvättade skjortan och Mikael tänkte på skallben.

Frakturer syns för alltid, de går aldrig bort.

Början, en vanlig lördagseftermiddag några timmar tidigare Mai Amarin

Mai hackade vitlök och besökte sina favoritplatser i tanken.

Platser hon ville ta med Malee till, dottern med små tofsar och nyckelringar i rosa och lila plast.

Var som helst egentligen, bara Malee finns där.

Imorgon skulle Malee vara tillbaka igen.

”Imorgon kommer du hem och dagen därpå är vår wan jan, lilla fjäril. Det blir en viktig dag.”

Du är så liten, borde inte vara borta från mig.

Hon hade tvingat sig själv till behärskning och sett dottern djupt i ögonen innan de skildes åt på förmiddagen.

”Nu på måndag ska jag laga dig två gyllene fiskpinnar.”

”Två fiskar ? Måndag nu ? Säkert ?”

Mai nickade.

Ett skimmer i Malees ögon – treåringen förstod direkt. Hon lutade sig nära Mai och viskade :

”Hâa, pàet, hâa, sŏng. Jag minns koden, mamma.”

Malee fastnade med blicken i hennes när hon sade det och i den blicken hörde Mai hemma.

Nu var lördag och matlagning. En annan favoritplats hade varit den här köksön de designat – grönsaker i skålar, doft av vitlök och färsk koriander. Så var det inte längre.

Glasrutan gjorde det svårt att veta, men det verkade rugga till sig därute. En granne med snagg, regnpiskade mjukisbyxor och svettig rygg joggade iväg under mulna moln med sin mali nois, en sådan där belgisk polishund som i dokusåporna på tv. Var han kanske hundförare, kanske säkerhetsvakt ? Mannen försvann bortåt. Mai sträckte på sig, försökte se vart han tog vägen. Han var nästan två meter lång, valkar i nacken och smidig i kroppen som en gepard. Belgaren lurvig och sävlig med stel gång, som en farbror. Det såg omvänt ut på något sätt – som om den belgiska hundfarbrorn lufsade iväg på jog gingpromenad med sitt vilda kattdjur.

Om hon hade haft sin egen polishund. Mai såg bort. Hon klippte snagg på krukor med örter, rotade fram citrongräset i kylskåpet och putsade köttet omsorgsfullt. En festklänning hängde innanför gepardmannens sovrumsfönster på andra sidan trädgården, tyget böljade lite av ett vinddrag genom fönstret som stod på glänt. Rörelsen i klänningstyget påminde Mai om vinden som drog i Ploys klänning medan den torkade. Hon såg sin syster Ploy framför sig, hur hon satt under plåt taket utanför sitt lilla enrumshus och fingerkammade håret i brisen medan doften av schampo och tvättmedel blandades med dunster från gata och stad. På avstånd fiskebåtar strösslade över havet, nära inpå rop från marknadskvinnorna, trafik och larm, skall från hemlösa magerhundar som ingen vågade ta hand om. Ploy lagade nog vit fisk med sotat skinn just nu, den som kunderna älskade, ett barn sprang säkert förbi hennes hus precis i detta ögonblick och bad om en bit – smala ben i smutsiga skor på väg precis vart som helst dit ägaren ville. Så var det inte här. Allt var förr här, inget nu fanns längre. Bara en tanig buske som ursäktade sig borta vid staketet.

Salt !

En pust av lättnad, den här gången hade hon kommit ihåg.

Det började fräsa i grytan och matdoften spred sig i köket. Dofterna var annorlunda här hur hon än bar sig åt, men de påminde ändå om dem hemma hos henne och Ploy. Hav, basilika och curryblandningar – något friskt som bara fanns nära vattnet i Khiri Khan. Under många år bodde hon med sin syster i utkanten av staden – trångt och färgglatt, virkat överkast, hård madrass och utsikt mot husväggen intill. När Ploy öppnade deras dörr på vid gavel svepte en vind genom rummet och bar med sig dofterna ut. Mai tänkte sig tillbaka till vattenbrynet, undrade hur vädret var där nu, hur det doftade och hur det lät. Om Ploy gick över vitskimrande skum och sökte efter plasket av stjärtfenor. Om havet fortfarande smälte ihop med himlen, så att allt var vatten. Om stranden bredde ut sig även nu, fast allt annat förändrats.

Det dånar nog fortfarande där, samma starka ljus och clownfiskarna som skjuter genom korallrevens klarvatten, jag ser dem bara inte. Jag måste minnas det. Att jag bara inte kan se fiskarna just härifrån.

Det var länge sedan hon var där nu. Darrningarna fanns inte då, de som fick muskler att rycka till, händerna att tappa. Snart, igen. Men det var en lång väg att färdas över haven för två gyllene fiskar.

Så många timmar kvar till måndag morgon. Nu var klockan strax efter fem, vad innebar det ? Trettionio timmar ungefär.

Varje sådan timme jämna andetag, andas in, andas ut, makli ga rörelser, väntan. Och härnäst tjugo minuter innan Mikael skulle komma hem.

Vitlöken var färdighackad. Hon började duka bordet.

Nej !

Hon hade glömt igen att vitlöken skulle pressas, inte hackas. Vanmakten vällde upp i henne. Hon ville skrika, vräka omkull

grytan, trycka ned huvudet i slasken. Luft suckade ut ur halsen och ett gällt ljud trängde fram, hon lyckades bara precis stänga det inne. Mai rev i kökslådorna, hittade ingen vitlökspress.

En tår föll från nästippen. Bita ihop. På med skorna, alltid solglasögon, mindes hon siffrorna rätt ? Hâa, pàet, hâa, sŏng. 5.8.5.2. Snabbt över till granndamen i 25 :an, kurande under vätan. Uppsalaregn går inte att komma undan, det smyger genom jacktyg, tar sig in under paraplyer, kryper inpå huden och stänker upp längs benen. Det finns ingenstans att gömma sig. Inte för det heller. Och snart skulle vattnet tystna, solen ljuga och fåglarna låtsas som att inget hänt medan Mai frös.

Mai nästan föll på 25 :ans ringklocka. Det ringde därinne. Först ingen reaktion. Så ett hasande genom hallen, dörren gick upp i en springa.

”Hej ?”

Mannen i morgonrocken var mager och stirrögd, liknade damen som bodde där. Mai kurade lite i regnluften.

”Jag är Mai. Hej.”

Svenskan vred sig, avig i munnen.

”Jo just det. Frank heter jag. Frank Bohm Timander.”

”Mariann Bohms son ?”

En kort nick. Han såg ofarlig ut ändå. Mai slappnade av lite.

”Vi bytte, mamma flyttade till vår lägenhet nere på stan, för jag …”

Mannen kom av sig.

”Så ? Kan jag hjälpa dig med något ?”

Han såg sur ut. Kanske bakfull. Mais ord rann över kan ten, kunde hon få låna en vitlökspress ? Bohm bad henne inte komma in, vände sig om och gick iväg bara. Herrskor och barnstövlar låg i oordning bakom honom på golvet – i Mais och Mikaels hall knöt det sig i henne av att se urtrampade skor.

Jag måste tillbaka !

När mannen räckte över vitlökspressen nuddade han en kort sekund vid hennes hud. Ryckningarna kom direkt.

”Vet du, ring inte på när du lämnar tillbaka den, lägg in den här på hallbyrån bara. Det är olåst.”

Hon såg en polisjacka med emblem på galgen bakom honom i hallen, öppnade munnen, sökte efter ord.

”Jaha”, sade Bohm och trampade på stället.

Hon kom av sig. Det var uppenbart att mannen ville bli av med henne. Mai tvekade, höll i dörren, ville kasta sig in och låsa om dem, berätta, släppa fram allt. Polisen såg ut att vela, rätade på sig och tog sats.

”Du, det där som hände borta vid komposten idag … ?”

En enkel fråga, men vad var svaret ? ! Hon rös. Bohm verkade känna stämningen tjockna, han backade undan direkt, vände sig inåt köket. Det kom något blankt över hans ansikte. Hon öppnade munnen, måste våga. Just då ett ljud ur hans hals, det lät som en snyftning.

”Oj, vet du, nu börjar ett jobbmöte precis !”

Han tog ett till steg bakåt, drog efter andan och fortsatte :

”Hoppas att det går bra med lördagsmiddagen då. Ha en fin kväll !”

Mai hann precis dra undan armen från dörrkarmen innan grannen drog igen om sig. Ytterdörren var brunbetsad framför henne. Massiv.

Han öppnade inte igen. Mai vände och gick nedför träd gårdsgången, höll hårt om pressen med båda händer. Pulsen rusade i kroppen. Han hade lagt märke till henne vid kompos ten. Hade fler sett ? Låg väskan kvar ? Hon vågade inte se efter, behövde tiden för att hinna ställa i ordning middagen innan Mikael kom hem. Den låg säkert där. Visst gjorde den det.

Mindre än två dagars väntan nu. Hon hörde sina egna ande tag, syre in och varmluft ut.

Det kommer att ordna sig, Mai.

Men det kändes inte så.

Förklädd till sin egen silhuett gick hon de få stegen över till sig, himlen gråtrött över henne och hustaken som raggen på en mycket gammal hund. Inget hade förändrats när hon kom tillbaka. Slaskvattnet droppade när morötterna skulle ned i grytan, men hon märkte det direkt. En tunn remsa morotsskal under foten, ett hugg i ryggen när hon böjde sig ned för att torka. Det hade gått hål på strumpan.

Grytan trilskades. Klockan närmade sig sex och maten var inte klar. Hon klev på något litet, inkilat vid bänklisten. Malees klarlila kattnyckelring. Hon borde ha lagt den i BB -väskan tillsammans med det andra.

BB -väskan. Den rosa som stod i hörnet i förlossningsrum met när Malee föddes.

När hon öppnade den igen för ett par månader sedan låg några dextrosol kvar i ett av ytterfacken, intill dem en gul post it-lapp med ett kulspetshjärta och blå text : M + M + M. Synfältet blev simmigt när hon tänkte på den.

Pang !

Det smällde till i fönstret intill henne. Panik ! Men det var bara en småfågel, död innan den tog i marken. Fönstren hade förlängt landskapet, gett en illusion av fri luft. Grenarna från blodplommonträdet strök så nära fönstret att fågeln blivit vilseledd och flugit in i glasrutan, nu låg den lilla kroppen tyst och stilla på marken. En del flyger fel. De ser en spegling av något som inte finns och sedan är de borta. Mai blötte en tvål under kranen och ritade ett vitt kryss med den på rutan för att bryta speglingen. Fönsterglaset var kallt mot pannan – med varje andetag växte ett draperi av utandad imma mellan henne och verkligheten.

Om någon ritat ett sådant kryss för mig då för länge sedan.

Gepardmannen joggade förbi på andra sidan imglaset med sin hund, åt andra hållet nu. Vatten rann utmed fårorna i hans ansikte, som vått över läder. Hon föreställde sig djurets päls under fingrarna, ett vänligt huvud mot hennes lår. Vänlig blick, men alert så snart den vädrade fara. När hunden stannade till vid en ölandstok tog mannen fram en svart plastpåse ur fickan. ”Gunnar, kom !”

Belgaren gjorde ett kärleksskutt i blötan.

Alla får inte lyckan att ha en egen människa.

Gepardmannen följde Plogbillsgatan runt kröken. Efter ett tag tändes lampor tvärsöver gräsmattan. Kanske fyrtio meter över gräset mellan dem.

Motorljud ute på garageuppfarten. Mai vände sig inåt rum met och kände ansiktet falla.

Det här är ett utdrag från romanen

Livet innan du dör av Lina Nordquist.

Boken finns där du köper och lyssnar på böcker.

Röster om Lina Nordquist debutroman

Dit du går följer jag:

”En fantastisk historia med ett otroligt bra slut, helt otroligt.” ”Hennes skildringar av naturen, ljuset, skogen, och kärleken... Det är helt makalöst.” ”En fantastisk debut. Bland det bästa jag någonsin läst i debutväg.” Go’ Kväll

”Framför allt är Dit du går, följer jag en varm och gripande berättelse, skickligt frammejslad, med komplexa och trovärdiga karaktärer. En imponerande debut, minst sagt.”

Falu-Kuriren