MATTHEW BLAKE
Översättning Manne Svensson
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Citatet på sidan 5 kommer från ”Elm” av Sylvia Plath, publicerat med tillstånd av Faber and Faber Ltd. Den svenska översättningen är gjord av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal och har hämtats ur samlingen Ariel (Ellerströms, 2012).
Citaten ur Euripides Medea på sidorna 221 och 376 är översatta av Jan Stolpe och Agneta Pleijel, hämtade ur Ellerströms utgåva från 2012.
Samtliga citat ur Shakespeares Macbeth är översatta av Carl August Hagberg. Vissa verbformer har moderniserats.
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080099-4
Copyright © MJB MEDIA LTD, 2024
Originalets titel: Anna O Omslag © HarperCollins Publishers Ltd 2024, svensk bearbetning Ingrediensen AB
Tryck ScandBook, EU 2024
Jag är livrädd för detta mörka som sover i mig
Sylvia Plath
BEN
”Människan sover i genomsnitt trettiotre år av sitt liv.”
Hon lutar sig närmare, nära nog för att jag ska ana doften av dyr parfym. Det brukar vara i det här ögonblicket jag vet säkert. ”Och det är det du jobbar med?”
”Ja.”
”Som sömnläkare?”
”Jag studerar människor som begår brott i sömnen.” På visitkortet står det ”doktor” framför mitt namn. Dr Benedict Prince, Abbeykliniken, Harley Street. Jag är sömnexpert. Har aldrig utgett mig för att vara läkare.
Hon märker att jag menar allvar. ”Hur är det ens möjligt?”
”Har du aldrig undrat vad du kan tänkas ha gjort medan du sov?”
Här någonstans börjar de flesta känna sig illa till mods. Majoriteten av alla brott kan vi hålla distans till. Vi frossar i historier om människor som är precis som vi, men ändå helt olika oss. Sömnen suddar ut den skillnaden.
För sömnen är universell, natten lika ofrånkomlig som dagen.
”Vad för sorts brott?”
Hon har inte bytt ämne. Inte tappat intresset. ”De värsta du kan tänka dig.”
”Men då vaknar de väl?”
”Inte om de går i sömnen. Jag har haft patienter som låser dörren efter sig och kör bil medan de fortfarande sover. En del mördar till och med.”
”Det skulle man väl komma ihåg?”
”Att döma av linjerna vid dina ögon skulle jag tro att du sov fem och en halv timme i natt.”
Hon rynkar pannan. ”Syns det så tydligt?”
”Har du något minne av vad som hände under de timmarna?”
Hon blir tyst en stund, kupar sin högra hand runt hakan. ”Jag drömde något.”
”Vadå?”
”Det minns jag inte.”
”Du ser.”
Nu skiftar plötsligt hennes blick. Hon ser på mig med nya ögon. Talar med högre röst och livligare gester. ”Förresten, det där mordfallet. Vad kallades det nu igen …”
Detta är det sista stadiet. Få dejter går ens så här långt. Det tråkar ut dem att jag pratar om mitt jobb. Jag skrämmer i väg dem med mina historier om brott som begåtts i sömnen. Funkar inte det trillar jag alltid dit på denna sista detalj.
Ingen stannar kvar när insikten drabbar dem.
Ingen.
”Anna O”, säger jag, tar en sista klunk av vinet – synd på en så dyr merlot – och sträcker mig efter kavajen.
”Det var du. På den där bilden. Psykologen.”
Jag ler vagt. Tittar på klockan. ”Ja”, säger jag. ”Det var jag.”
Bilden var på förstasidan av varenda dagstidning efteråt –efter den där brutala, bloddränkta finalen. Detta ödesdigra, slutgiltiga ögonblick. Före utdrivningen och syndafallet. Jag är den glasögonprydde figuren med ostyrigt hår och lätt pedantisk klädsel. Sedan dess har jag bytt skepnad. Skägget har fått mig att åldras, stråna är gråare. Glasögonen har kraftigare bågar och ser mindre ut som kasserad rekvisita från inspelningen av
en Harry Potter-film. Men varken ögon eller ansiktsdrag kan jag ändra på.
Jag är en annan. Jag är densamme.
Jag inväntar frågan som kommer härnäst, för det är den fråga folk alltid ställer. Det är det enda mysterium som ännu dröjer sig kvar, trots allt som hänt. Det som splittrar familjer, äkta makar, till och med vänner.
”Var hon skyldig?” frågar mitt middagssällskap – eller hon som alldeles nyss var det. Jag är bara en makaber anekdot för henne nu, något att berätta om för släkten i mellandagarna. ”När hon knivhögg de där två personerna. Är hon en mördare som fått gå fri?”
DEL ETT Ett år tidigare
BEN
London
Det ringer i mobilen.
Det är det jag alltid minns.
Det första som händer, alltings början.
Det är sent, ett tungt mörker har redan lagt sig, svart som bläck. Jag halvsover, uppkrupen i fåtöljen med en ljummen currygryta och ett halvtomt glas billigt vin. En svartvit film går på tv:n, flimrar där i hörnet. Det är Främlingar på tåg, min favorit. Folk säger alltid Psycho eller Studie i brott om de måste välja den absolut bästa Hitchcockfilmen. Men de har fel. Främlingar på tåg har tennisscenen.
Den vibrerande mobilen tar mig tillbaka till rummet. Ögonlocken känns tunga. Jag torkar av händerna och kastar ett öga på skärmen: ”PROF. BLOOM (Abbey)”. Jag sveper knappen åt sidan, försöker återfå skärpan, kväver en utdragen gäspning.
”Hallå?”
”Ben, förlåt att jag ringer så sent, men det här kan tyvärr inte vänta.”
Hon låter allvarlig. Det rycker upp mig ur nattens dunkel, för professor Virginia Bloom brukar alltid ha ett skämt eller en vass replik på lager. Hon syns ofta raskt marscherande längs Oxford
Street i kaftan och högklackat eller sittande vid sitt hörnbord på The Langham med en karaff whisky och en ask stimulanter.
Jag hör ett avlägset slammer av fotsteg och röster i andra änden. Det verkar som om Bloom fortfarande är kvar på kliniken. Jag tittar på klockan. Nästan midnatt.
”Har det hänt något?”
”Det skulle man kunna säga.” Bloom harklar sig på sitt raspiga, rökiga vis. ”Det är något för dig, måste jag nog tyvärr säga. En ny förfrågan som just kom in. Den är lite känslig.”
Jag är rättspsykolog. Jag har blivit anlitad som expert av de flesta stora brottsbekämpande myndigheter. Säkerhetspolisen har mitt nummer, FBI och Interpol likaså. Men det här lät ännu hemligare än vanligt. ”Finns det ett namn bakom denna förfrågan?”
Det hörs mer slammer i bakgrunden. Bloom verkar distraherad. ”Kom till kliniken är du snäll. Jag får inte diskutera saken på en okrypterad linje.”
Officiellt har jag en vecka ledigt. Jag har en deadline för min senaste artikel. Tre patientjournaler behöver kompletteras. Jag hade tänkt jobba hemifrån dagen därpå och beta av högen med pappersarbete. Men med det sagt är det mycket få sömnrelaterade fall som anses för delikata för okrypterade telefonlinjer. Jag lockas av mystiken i det, precis som Bloom har räknat med.
”Något måste du ge mig.”
Det susar i andra änden. Bloom är tyst en stund, sedan suckar hon tungt. ”Tveksamt om du kommer att tacka mig för detta.”
Det är kallt ute, himlen är smutsgrå och full av duggande septemberregn. Jag bävar redan för resan från Pimlico till Harley Street. Visst skulle jag kunna stanna hemma i vardagsrummet och mysa med min Hitchcockfilm och ett glas vin till. Men det är inte så jag är funtad.
Det är därför jag svarar när det ringer. Därför jag alltid svarar när det ringer.
”Det är Anna O-fallet”, säger Bloom slutligen. ”Det är något de vill att vi ska titta på.”
BEN
Abbey Sleep Clinic upptar ett litet hörn av Harley Street, en del av en gammal stallbyggnad med prydligt edvardianskt tegel och en air av fullkomlig diskretion. Besökare kommenterar ofta hur stillsamt stället är, som en kyrka, en skyddad oas på en bakgata nära Oxford Street, mitt emellan Regent’s Parks och Cavendish Squares oväsen. Delar av huset ser ut att ha huggits ut ur kalksten och har något majestätiskt över sig, fint nog för perukförsedd adel och andra rangens kungligheter. Det känns som en fristad.
Natten – eller möjligen morgonen, för det är långt efter midnatt – är fortfarande dystert grå när taxin far fram över vattenpölarna och jag blir avsläppt i ett ödsligt gathörn. Jag duckar för regnet och skakar fukten ur mitt krånglande svarta paraply. Taxin kör i väg för snabbt och stänker ner hela baksidan på byxbenet. Jag svär än en gång över att Bloom har kallat hit mig.
Jag går uppför den lilla trappan och slår in min passerkod. Regnet har redan gjort varenda siffra hal och lätt att slinta på. Det gamla huset har fyra våningar nu, sedan länge omvandlade till kontorslokaler, och det enda som avslöjar att det är Abbey Sleep Clinic är en liten silverplakett på dörren. Där står även ett telefonnummer, men ingen e-postadress. Abbeyklinikens hemsida är medvetet intetsägande, med uppgifter om perso-
nalens kompetensområden men utan bilder. Stram, precis som allting annat här. Vi är bara hovmän, som man tar till ibland när dramat går i stå. Det är alla hjärnskrynklares gyllene regel: att höras men inte synas.
Ingenting händer. Jag torkar av knapparna med ärmen och slår in koden igen. Till slut hörs ett metalliskt klick som signalerar att dörren snart ska öppnas. Jag funderar på om Bloom möjligen har ringt efter någon annan sömnspecialist, en av mina högt ärade kollegor. Men receptionen och väntrummen är i stort sett nedsläckta och öde. Det är som att gå till skolan och vara den enda eleven i aulan på morgonsamlingen. Det är något märkligt med att se en arbetsplats utan det vanliga myllret av aktivitet.
”Professor Bloom?”
Jag ropar högt, men ropet ekar mellan väggarna och dör ut. Jag tänder en lampa i taket. Den lyser upp en mängd neutrala och lugnande nyanser. En ny heltäckningsmatta har just lagts in som fortfarande behagligt sjunker undan där man sätter fötterna. Särskilda filter inbyggda i väggarna suger ut luften, som känns ovanligt ren. Den brukar dessutom fyllas av musik. Ljudet vaggar in besökarna i ett tryggt lugn, åtminstone tills fakturan rycker dem tillbaka till verkligheten. Abbeykliniken är som en egen bubbla, en livmoder dit larmet från omvärlden inte når. Sömnen är trots allt basal.
”Professor Bloom?”
Fortfarande inte ett ljud. Jag ställer paraplyet bredvid tamburmajoren och krånglar mig ur min genomvåta jacka. I receptionen står en uppsättning skärmar som visar allt som fångas av övervakningskamerorna på husets fram- och baksida. De är nödvändiga med tanke på vårt klientel. Kändisar som snart ska gifta sig, politiker som kämpar för att rädda sin karriär, fotbollsspelare med personliga problem eller i djup formsvacka, kungligheter i blåsväder – samtliga lunkar de in genom den smakfulla entrén med påsar under ögonen,
tärda av sömnbrist. Precis som mat och vatten är sömn något ingen människa klarar sig utan. Och Abbeykliniken är ett slags modernt tempel där psykets demoner kan blidkas. Därför betalar folk vettlösa summor för att få krypa ner i en av klinikens sängar.
Jag väcker liv i skärmarna. Entréerna på båda sidor av huset visas i ett matt flimmer. Jag låter skärmarna stå på och går och väntar tålmodigt på hissen, för trött för att ta trapporna. Bredvid hissarna ligger en massa tidskrifter utspridda över ett lågt bord fullt av fingeravtryck. Jag tar ett nummer av New Scientist att bläddra igenom medan jag väntar. Vi blir omnämnda igen, i en nyhetsnotis. Vid sidan av ordinarie verksamhet drar Abbey in en hel del genom att agera expertis i brottsfall runtom i världen, tack vare lönsamma avtal med Londonpolisen och andra brottsbekämpande myndigheter. Det arbetet leds med varsam hand av professor Bloom, som av The Times en gång kallades ”Storbritanniens ledande sömnguru”. Artikeln hänger fortfarande inramad på väggen på hennes kontor.
Hissdörrarna öppnas med en dov skräll. Jag inser att jag kan den här byggnaden utan och innan. Jag försöker göra en uppskattning av hur många gånger min nattsömn gått förlorad till följd av något infall som Bloom har fått. Men Anna O är en annan sak. Det fallet skulle Bloom aldrig använda som lockbete. Anna O är alla sömnexperters heliga graal. Ända sedan det hände för drygt fyra år sedan har hon varit det största mysteriet av dem alla.
Nej, så grym är inte Bloom. Åtminstone inte mot mig.
Hissen stannar på översta våningen. Det är det så kallade administrativa planet. I själva verket påminner det mer om en städskrubb. Det är enbart för personal, vilket förklarar den Alcatraz-inspirerade inredningen. Vi är sju personer som arbetar heltid här, och tillsammans med ytterligare tio som assisterar oss på deltid – neurologer, psykiatriker, psykologer, psykoterapeuter och orala myoterapeuter – sköter vi hela
repertoaren av sömnrelaterade behandlingar. Mitt kontor ligger längst bort i korridoren och är ett av få med fungerande lås. Det första och största rummet är Blooms. Det är nyare och fräschare än alla andra. På väggarna hänger tavlor i guldram och där finns en inbyggd kyl.
Bloom väntar på mig i dörröppningen till sitt kontor med ett spänt och irriterat ansiktsuttryck. Hon har fått pli på sin fylliga grå kalufs med en hårklämma som rör sig i takt med gäspningarna. Vid sextiofem klär hon sig i galna kombinationer, sveper in sin operamässiga kroppshydda i färgstarka lager av kanariegult och smultronrosa och ramar in ögonen med lika stora bågar som Hank Marvin i The Shadows. Trots sina rock’n’roll-böjelser visar hon sällan tecken på trötthet eller det ringaste sömnbehov. Hon suger i sig drinkar som en svamp och har alltid plats i magen för lite mer mat. Hon är den sista kvarlevan från en annan tid, med spritindränkta luncher, en och annan eftermiddagslur och ett ständigt riktat långfinger åt allt som har med personalhantering att göra. Hon begår den största synd som någon av hennes kön kan genom sin totala renons på moderlighet. Hon är gourmand, historieberättare och snabb i repliken. Hon tänker sig fram genom livet. På gott och ont.
Bakom henne skymtar jag en annan figur, som i motsats till Bloom har en vesslelik uppsyn och stel advokatmässig framtoning. En främling. Intressant.
”En hel välkomstkommitté”, säger jag, medan det högra byxbenet klibbar fast vid vaden. ”Ni har inte lust att berätta vad det är som händer?”
Jag stiger in på Blooms kontor. Den vesslelike mannen ställer sig upp. På nära håll ger han ett mer respektingivande intryck. Han är någonstans runt femtio, gissningsvis, med stelt, ytterst välkammat hår, V-format hårfäste och höknäsa. På bordet bredvid hans stol ligger en pärm med ett vapen och ”Justitiedepartementet” tryckt på framsidan. Handsvetten börjar tränga fram. Bloom menade alltså verkligen allvar. Här snackar vi
högre nivå än samtliga brottsbekämpande organ, till och med högre än säkerhetspolisen. Det här är på ministernivå.
”Jag ber om ursäkt”, säger Bloom, ”men detta kunde verkligen inte vänta. Dr Benedict Prince, det här är Stephen Donnelly, vice rättschef på justitiedepartementet.”
Donnelly räcker ut en slapp hand och skakar min. Utan att släppa mig med blicken säger han tyst: ”Dr Prince, innan vi börjar är det nog bäst att vi går igenom reglerna för det här.”
”Jaha?” säger jag, försöker dölja min förvåning.
Han är förkyld och sätter punkt efter varje mening med ett lätt snörvlande. ”Ja. Du kommer att behöva skriva under några papper innan vi går.”
”Som innebär vad?”
”För det första har det här mötet aldrig ägt rum. För det andra har du och jag aldrig träffats. För det tredje får det som du snart ska få veta aldrig nämnas utanför det här huset – eller det här rummet, för den delen. Om någon frågar så kom du till kontoret för att hämta några patientjournaler och åkte hem med detsamma. Är det förstått?”
Jag är på väg att le, men ser på honom att det inte är något skämt. ”Vad är det här?”
”Betyder det att du går med på villkoren?”
”Har jag något val?”
”Egentligen inte.” Donnelly gestikulerar mot den lediga stolen. ”Sätt dig.”
BEN
Bloom stänger bestämt dörren, och inte lättar hon upp med något att dricka heller. Det här är strikt professionellt. Så hon sjunker bara ner i sin stora skinnklädda kontorsstol. Sedan – äntligen – nickar hon åt Donnelly att börja. Han ler en skarprättares leende. ”Jag ska inte slösa din tid med att spela dum, dr Prince. Jag vet att du känner till fallet Anna O och de båda morden i Oxfordshire i augusti 2019. Det är därför jag har bett om att få träffa dig.”
Jag tittar på Donnelly och funderar på hur högt upp i hierarkin han befinner sig. Hans närmaste överordnade är rättschefen, sedan kommer statssekreteraren på justitiedepartementet, justitieministern och slutligen premiärministern högst upp. Varför skulle en så högt uppsatt person vilja träffa mig mitt i natten på Abbeykliniken för att han inte kan berätta vad det gäller över telefon? Vad kan vara så viktigt?
Få nu levande har missat fallet Anna O. Det har gjorts poddserier, Netflix har köpt rättigheterna, massor av debattartiklar såväl som bästsäljande böcker och artiklar i smala akademiska tidskrifter har skrivits, varav flera av mig.
”Naturligtvis.”
Donnelly nickar. ”En av dina artiklar har nyligen uppmärksammats av några, eh … kort sagt några mycket högt uppsatta
personer.” Han tar fram en tunn arkivmapp ur sin skinnportfölj och läser upp rubriken. ”’Uppgivenhetssyndrom och förbrytarpsykologi: ansats till en ny diagnostisk metod.’ Ur tidskriften Journal of Forensic Psychology. Stämmer det att detta är det senaste du har fått publicerat i ämnet?”
Jag sneglar på Bloom. Men hon ger mig bara ett frostigt leende. ”Ja.”
”Du ser förvånad ut.”
”Ja. Den där artikeln är inte ens granskad ännu, och har definitivt inte publicerats. Det var bara tre veckor sen jag lämnade in den till redaktören.”
Donnelly ser medlidsamt på mig, som om han var ovan vid sådan naivitet. ”Vi har kontakter som noterar potentiellt intressanta artiklar. Jag kan intyga att din artikel om psykosomatiska störningar redan har en ansenlig skara anhängare på departementet.”
Jag känner mig på samma gång besudlad och fascinerad. Jag ser framför mig hur meddelandet från mitt Gmailkonto svischar i väg. Artikeln var bifogad som en Wordfil. Var det redaktören som vidarebefordrade den, undrar jag, eller har de folk som konstant övervakar trafiken? Vill jag ens veta?
Donnelly sneglar återigen ner i mappen. ”Din artikel fokuserar tämligen specifikt på fallet Anna O, precis som din senaste bok. Men i artikeln föreslår du ett potentiellt botemedel, vilket du inte gör i boken. Får jag fråga varför du har valt att specialisera dig just på hennes fall?”
Jag lutar mig tillbaka och kastar ännu en ilsken blick på Bloom. Jag har blivit lurad i en fälla. Inte fått någon som helst förvarning eller tid att förbereda mig. Jag undrar hur mycket jag borde avslöja. ”Det var redaktörens idé”, säger jag. ”Hon trodde att det skulle ge artikeln lite uppmärksamhet. Kanske till och med få någon dagstidning att ta upp den. Boken blev en storsäljare, och hon hoppades att artikeln skulle ha en liknande effekt på hennes tidskrift. Jag gick med på det.”
”Du har alltså studerat fallet Anna O i detalj?”
Det går inte att komma undan sanningen. ”Min fru var den första polisen på brottsplatsen 2019. Hon ingick i Thames Valleys regionala enhet för grov och organiserad brottslighet.
Detta var hennes första uppdrag som chefsutredare. Men det antar jag att ni redan känner till.”
Donnelly säger bara: ”Jag förstår.”
”Anna O har varit en del av våra liv nästan lika länge som vår dotter.” Och så den obligatoriska brasklappen: ”Jag vill bara understryka att min fru aldrig bröt mot någon sekretess. Min metod när jag skrev både boken och artikeln var att kombinera öppet källmaterial med andra mindre kontroversiella exempel på uppgivenhetssyndrom runtom i världen.”
”Främst epidemin av sådana fall i Sverige, som jag minns det.”
”Ja, och ett liknande kluster av fall i Kazakstan. I de gamla sovjetiska gruv- och jordbruksorterna …”
”Krasnogorsk och Kalatji. Ja ja, dem känner vi mycket väl till.”
Nu blir jag otålig. Jag börjar tröttna på denna känslolösa figur och hans korthuggna svar. ”Ta inte det här på fel sätt, men varför är justitiedepartementet intresserade av en populärvetenskaplig bok om psykologi och någon artikel i en obskyr vetenskaplig tidskrift?”
Donnelly ler återigen, lika elakt och hastigt som förut. ”I din artikel påstår du dig ha utformat en ny diagnosmetod för att hjälpa patienter med uppgivenhetssyndrom att vakna. Stämmer det?”
Det är uppenbart att han har läst artikeln, eller åtminstone en sammanfattning av den. Han vet att det inte stämmer. Vilket betyder att han testar mig. ”Nej”, säger jag.
”Nähä?” säger Donnelly med spelad förvåning.
”Min artikel är avsedd att skapa ett nytt ramverk för förståelse av psykosomatiska tillstånd, i synnerhet sådana som rör sömnrelaterade handlingar, inklusive fenomenet sömngångar-
våld. Jag undersöker om sömngångare ur rättsteknisk synpunkt är medvetna om sina handlingar när de begår ett brott. Till exempel ett mord. Det kan även tillämpas på patienter med uppgivenhetssyndrom. Kan vi egentligen vara medvetna om vad vi gör medan vi sover? Kan vi prövas rättsligt för det vi gör?
När tar sömnen över vårt medvetande?”
”Ett kontroversiellt ämne.”
Det besvarar min nästa fråga. Han har redan sett angreppen mot mig i bloggar och inlägg på sociala medier. Det är klart att han har. Ända sedan boken kom ut har jag varit måltavla för troll från världens alla hörn.
”Vissa är fortfarande fast i föreställningar om förlegade uppdelningar mellan neurologiska sjukdomar och så kallade ’funktionella’ störningar”, säger jag. ”De tänker att eftersom något sker i psyket så är det inte verkligt. Med min forskning försöker jag ändra på det synsättet. Det finns de som invänder mot det.”
”Betyder det att du kan hjälpa patienter med uppgivenhetssyndrom att vakna ur tillståndet?”
Jag blir lite ställd av den raka frågan. ”Ja du... det beror på.”
Donnelly spänner sina runda ögon i mig, stirrar in i min själ. ”På vad, närmare bestämt?”
Jag vrider nervöst på mig, försöker samla mig. Längtar efter ett glas vatten.
”I första hand på hur länge patienten har befunnit sig i sovande tillstånd”, säger jag. ”Vilka yttre faktorer som orsakade sjukdomstillståndet till att börja med. Min bok var den populärpsykologiska varianten, för en större marknad. Artikeln är mer akademisk, en ansats till ny teoribildning och genomgång av tillgängliga data. Men den är inte svaret på allt.”
”Om vi tar fallet Anna O som exempel?”
”Fyra år är extremt när det gäller uppgivenhetssyndrom. Mina data gällde främst fall upp till ett eller max två år.”
”Så dina rön är fortfarande rent teoretiska?”
”För närvarande, ja.”
”Hur lång tid skulle det ta att testa dem? I verkligheten, menar jag?”
Jag skrattar. ”Hur långt är ett snöre?”
”Du måste ha någon sorts uppfattning?”
”Gissningsvis tre månader”, säger jag. ”Det skulle jag se som ett minimum.”
Donnelly tittar på sin klocka. Hans otålighet verkar ha fått sig en ny skjuts. Han ordnar till mappen och lägger den snyggt och prydligt i portföljen, som om han var på väg tillbaka till kontoret för att påbörja nästa nattliga arbetspass. Donnelly ser på Bloom och nickar energiskt.
Jag vänder mig mot Bloom, fortfarande sjudande inombords. ”Vad gör jag här?”
Nu tar Bloom över. Hon flyttar kroppstyngden i kontorsstolen med en balettdansös smidighet, så som bara de verkligt korpulenta kan. Sedan talar hon avmätt och sakligt till mig som om jag var en kriminell som fick mina rättigheter upplästa.
”Justitiedepartementet och justitieministern för England och Wales har just gett sitt godkännande till temporär utskrivning av patient RKR493 från högsäkerhetsavdelningen på rättspsykiatriska kliniken i Rampton för överlämnande i förvar på Abbeykliniken, under min omedelbara tillsyn. Justitiedepartementets beslut lyder under sekretesslagen och den som läcker informationen, oavsett om det sker här i byggnaden eller på annat håll, kommer att ställas inför rätta. Är det förstått?”
Patient RKR493. Den siffran känner jag igen. Precis som varenda människa som läser tidningen.
Rättspsykiatriska kliniken i Rampton, den enda rättsmedicinska enheten i England som fortfarande tar emot kvinnor. Patient nummer 493.
Miss A. Ogilvy.
Donnelly och Bloom ställer sig upp. Jag också, automatiskt. Blir alldeles torr i munnen.
”Nej”, säger jag. ”Förlåt, men jag förstår inte. Vad är detta?”
Bloom kastar en till blick på Donnelly, sedan säger hon: ”Amnesty planerar att vända sig till Europadomstolen för att få Anna Ogilvy utskriven på grund av inhuman behandling.
Innan det sker behöver den brittiska åklagarmyndigheten och justitiedepartementet ställa henne inför rätta för mord, annars riskerar man att fallet går förlorat för all framtid.”
Jag smälter den nya informationen. ”Vilket innebär att Anna Ogilvy måste vara i stånd att ställas inför rätta. Och för att vara det måste hon …”
”Göra något som hon inte har gjort på fyra år och vakna. Ja.”
Och där kom den alltså till slut, den verkliga förklaringen. Jag kommer att tänka på alla de där skräckberättelserna på historielektionerna i skolan: halvt ihjälsvultna tonåringar som plockades upp ur första världskrigets skyttegravar och tvingades marschera till avrättningsplatsen eftersom deras posttraumatiska stress misstogs för feghet. Det här känns obehagligt likartat. Jag är ju psykolog, inte fångvakt.
”Jag ger människor behandling”, säger jag. ”Jag sätter inte dit dem för brott. Det måste finnas andra sömnexperter ni kan kalla in.”
Donnelly återigen, som har tröttnat på det här nu. ”Vi har redan gjort det. Under flera år har vi låtit flyga in världsledande specialister från USA, Europa och Asien. De allra bästa på området. Men det är fortfarande ett underfinansierat forskningsfält, och deras metoder visade sig tyvärr inte fungera alls. Din artikel, dr Prince, är vårt sista hopp.”
”Varför ska hon föras hit?”
”Dyker du upp på Rampton varje dag kommer nyheten att läcka. Abbey är dessutom den enda sömnkliniken i London med kapacitet att hantera ett fall som det här. Ni kan uppfylla de stränga sekretesskraven. Vi har inget annat val. Hon kommer att förflyttas i natt, under poliseskort och registrerad i annat namn. Du ska bara behandla henne som vilken patient som helst.”
”Hon kommer att bli igenkänd.”
”För fyra år sen kanske hon skulle det. Inte nu. Nästan ett halvt decennium i sovande tillstånd gör saker med en människa.”
”Men andra i personalen då?”
”En sköterska från Rampton kommer att följa med patienten”, säger Donnelly. ”Hon kommer att arbeta här under annat namn som utsänd från ett bemanningsföretag. Du kommer att vara hennes dagliga kontakt medan professor Bloom koordinerar dina insatser med våra. Miss Ogilvy lämnar inte sitt rum. Du talar inte om för någon att hon är här. Enbart familjemedlemmar – som du också får ha kontakt med – vet om att så är fallet. Justitieministern har svurit på att personligen jaga rätt på den som bryter mot villkoren för hennes tillfälliga omflyttning, vem det än må vara.”
Jag blir alldeles yr av fräckheten i det hela, och förbannad. ”Det är ju absurt. Ni kan inte på allvar mena att ni ser Anna Ogilvy som en samhällsfara. Eller är det rubrikerna ni oroar er över?”
Det betet nappar Donnelly inte på. ”Säg det till offrens familjer. Anna Ogilvy kan inte släppas fri, och hon kan inte hållas i förvar på obestämd tid. Den här historien måste få ett slut. Skriv under sekretessavtalet och känn dig fri att gå, eller utnyttja det här tillfället att testa dina teorier i verkligheten. Beslutet är helt och hållet ditt, dr Prince.”
”Och om jag inte lyckas väcka henne?” säger jag. ”Om min teori inte fungerar?”
Donnelly knäpper sista knappen på ytterrocken. Han suckar, utpumpad av dagens händelser. Stirrar på mig med sina kalla, grågröna ögon.
”Då kommer Anna Ogilvy att gå fri”, säger han torrt och sakligt, ”och förr eller senare döda igen.”
BEN
Rent faktamässigt är fallet Anna O relativt okomplicerat. Jag tror att det är därför som alla minns det så väl. Det är något chockerande med enkelheten i det hela.
Klockan tio över tre på natten till den 30 augusti 2019 påträffades Anna Ogilvy – den tjugofemåriga dottern till en tongivande oppositionspolitiker och grundare av tidningen Elementary – sovande i stugan hon hyrde på en lantlig retreat i Oxfordshire med en tjugo centimeter lång kökskniv i handen.
I grannstugan låg liken efter hennes bästa vänner: Douglas Bute, tjugosex, och Indira Sharma, tjugofem.
Vid obduktionerna fann man sår efter tio knivhugg i respektive kropp. Annas fingeravtryck var de enda som fanns på kniven och hennes kläder hade blodfläckar, som i den forensiska undersökningen visade sig matcha de båda offren. Samtidigt hittade man i undersökningen av Annas telefon ett Whatsapp-meddelande som skickades innan djupsömnen inträdde och innehöll något som kan tolkas som ett halvt erkännande.
Utifrån graden av likstelhet uppskattades dödsögonblicket ha ägt rum flera timmar tidigare. Båda offren hade varit bortom räddning, huggen var direkt dödliga. Kommissarie Clara Fennel från Thames Valley-regionens kriminalenhet
var den första polisen som tog sig till The Farm och besökte brottsplatsen. När hon kom dit hade miss Ogilvy fortfarande de blodstänkta kläderna på sig. Trots ett antal försök att väcka den misstänkta förblev miss Ogilvy sovande och okontaktbar och fördes senare med ambulans till John Radcliffe-sjukhuset på Headley Way i Oxford.
Alla prover visade på normala värden. Hon levde. Hennes kropp fungerade som den skulle. Det var omöjligt att förstå vad det var för mystisk åkomma som försatt henne i den djupa sömnen.
Men hon skulle inte öppna ögonen igen.
Konsekvenserna lät inte vänta på sig. Annas mor, baronessan Emily Ogilvy, avgick med omedelbar verkan som inrikespolitisk talesperson i skuggregeringen och frånträdde sin plats i överhuset. Annas far, fondförvaltaren Richard Ogilvy, övergav planerna på att öppna en ny filial på Manhattan. Själva smeknamnet kom från Annas alias på sociala medier: @AnnaO. De flesta mordmisstänkta är män med låg intelligens, blomkålsöron och en eländig uppväxt präglad av misshandel. Anna O däremot var ung, kvinna, högutbildad och hade redan gjort sig ett namn som journalist och kulturskribent. Nyheten var alla kvällstidningars våta dröm.
Pressen grävde så småningom fram allt om Anna: uppväxten i ett townhouse i Hampstead, drogryktena från tonåren, alla pojkvänner från studietiden i Oxford som villigt klev fram mot betalning, precis som kollegorna och praktikanterna på Elementary, som hon startat tillsammans med Indira och Douglas. Om det är något jag har lärt mig som psykolog så är det att hur omtalat ett mordfall blir handlar om tajming. Augusti var perfekt, mitt i nyhetstorkan. Hade det hänt några månader senare kanske det aldrig hade blossat upp som det gjorde.
Som tur var för mig valde Anna Ogilvy sitt tillfälle väl.
Inom kort uppstod det förstås delade meningar även om smeknamnen som kvällstidningarna gav henne. De som trodde
att hon var oskyldig kallade henne ”Anna O”. De som trodde att hon var skyldig kallade henne ”Törnrosa”. Men det var ingen som riktigt kunde släppa historien.
Inte jag heller, ärligt talat.
6
BEN
Abbeyklinikens fyra plan skiljer sig åt. På entréplanet ligger den eleganta receptionen och det smakfullt inredda väntrummet. I källarplanet finns köket och tvätt- och städrum. Första våningen är för spontanbesöken, som vi kallar dem, tillfälliga patienter som kommer i lyxiga Mercedes eller privatflyg för att lösa något sömnrelaterat problem men som inte vill gå igenom ett helt behandlingsprogram.
Våning två och tre, däremot, är för de faktiskt intagna, de vars sömnproblem berövar dem livet. De boende. Alla som bor på Abbey får eget rum med tillhörande badrum. Atmosfären påminner om den på ett privatsjukhus eller boutiquehotell. De får menyer för rumsservice och alla böcker, dagstidningar och tidskrifter de önskar sig. Enda undantaget är allt digitalt: inga mobiler, inga datorer och inga Ipads. På våning två och tre finns inget wifi. Här är vi underbart analoga, som från ett avlägset förflutet.
Våningen högst upp är endast för personal. Där blir de marinblå väggarna sjabbigare. Minimalismen övergår i en belamrad känsla av offentlig sektor. Kontor som spottar ur sig papper och pärmar. Och just denna natt står jag vid fönstret på professor Blooms kontor, tittar ner mot gatan och ser Donnelly slinka in i regeringsflottans eleganta Jaguar innan den försvinner in i det lyktbelysta mörkret.
Kylan letar sig in genom de gamla fönstren. Alla rum på översta våningen är dragiga. Just nu tänker jag på det där mejlet jag har i inkorgen. Det var något slags jobberbjudande från prorektorn vid ett universitet på Caymanöarna. Han lockade med ett gästforskarstipendium och chansen att få leda universitetets nya doktorandkurs i sömnpsykologi. Dumt nog tackade jag nej, valde bort sagolika karibiska stränder till förmån för plaskvåta brittiska gator. Erbjudandet ligger kvar som ett solstrålande ”tänk om” och jagar mig regndränkta Londonnätter som denna.
Bloom och jag tar en sväng till personalmatsalen längst bort i korridoren. Jag diskar några kaffekoppar och ur minikylen gräver jag fram lite cheesecake som passerat bäst-före-datum. Vi äter den på papperstallrikar medan snabbkaffet svalnar. Som vanligt kastar Bloom i sig det mesta. Jag får nöja mig med smulorna.
Sedan säger Bloom: ”Jag kan tänka mig att du har en del frågor.”
Det har jag förstås. Jag har alltid frågor.
Bloom plockar fram en till tunn arkivmapp, inte alls olik Donnellys, och skjuter den över det smuliga bordet.
Jag tar motvilligt emot den. ”Ytterligare ett mystiskt dokument. Är det meningen att jag ska gissa vad det här är också?”
Hon ler. ”Om du vill så.”
Jag granskar mappen uppmärksamt. Noterar återigen justitiedepartementets vapen samt säkerhetsklassningen, BEGRÄNSAD SPRIDNING, som stirrar upp från framsidan med blodröda versaler. Jag öppnar den och ser ett stort foto på första sidan med en vit sjukhusmiljö fylld av slangar. I förgrunden ligger en patient i någon form av sjuksäng.
Patienten är kvinnlig, åldern svårbestämd. Ögonen är slutna trots att håret är nytvättat och kammat. Det verkar dessutom nyklippt, men med fina små nålstick av vitt i hårbotten. Ansiktet ser fridfullt ut, men inte längre ungt. Trots alla dessa ledtrådar dröjer det en stund innan polletten trillar ner.
Anna Ogilvy.
Bloom ser noggrant på. ”Jag reagerade likadant.”
”Så Donnelly skämtade inte. Hon verkar …”
Jag är säker på att det måste ha skett något misstag. Så sent som 2019 var Anna Ogilvy i sitt esse. Hon hade den där typiskt självsäkra framtoningen hos en tjugofemåring vars liv fortfarande är fyllt till brädden av möjligheter. Hon syntes i otaliga tidningsbilagor och reportage på nätet med sitt kaxiga leende och vildvuxna hår. Personen på det här nya fotot känns däremot som en främling. Det är något dött över henne som överskuggar alla andra drag. Hennes hår ser ut som en peruk. Hela kroppen är porslinslik, vaxartad som en docka på Madame Tussauds.
Jag sväljer min förvåning. ”Hon ser ut som ett spöke.”
”Hon har sovit i fyra år. Hon är praktiskt taget ett spöke.”
”Och hjärnaktiviteten?”
”Den är tydligen oförändrad. EEG, alla möjliga tester. Samtliga resultat visar på att hon helt enkelt sover djupt. Det är bara det att denna djupsömn nu har varat i ettusenfemhundra dagar.”
”Har den inte förändrats alls?”
”Slå upp sidan fem”, säger Bloom.
Jag kommer till den sidan. Den består av en serie diagram som visar Annas hjärnfunktioner och fysiologiska respons. Människor har en tendens att somna ryckigt och vakna tvärt. EEG-värdena är normala, och har varit det hela tiden. Men den fysiologiska responsnivån gör ett litet hopp uppåt i slutet av grafen.
”När var detta?”
”För fyra veckor sedan, tydligen. Den enda händelsen av det slaget. Då gav monitorerna utslag för ökad påverkan från yttre stimuli.”
”Kan förstås ha varit en ren slump.”
Bloom fnyser skeptiskt och säger sedan: ”Kolla nästa sida.”
Jag vänder på bladet. Jag känner mig fortfarande utnyttjad
men kan inte låta bli att fångas in av mystiken i det hela. På nästa sida visas de avvikande resultaten mer detaljerat. Jag ser efter vilka dagar det rör sig om. Av någon anledning vaknade Anna nästan upp för fyra veckor sedan. Graferna går inte att tolka på annat sätt. Någonting hände då.
”Fanns det någon förklaring?”
”Nej”, säger Bloom. ”I alla fall ingen som läkarna kunde hitta.”
”Ett mysterium alltså.”
”Ytterligare ett att lägga till högen.”
Tystnaden bryts av att Blooms mobiltelefon börjar vibrera. Hon svarar, lyssnar, muttrar sedan några bekräftande ord och lägger på. Det känns märkligt att för en gångs skull se Bloom i den anställdas position, som den som står med mössan i hand.
”Är de redan här?”
”De ska vara här inom fem minuter.” Bloom ställer sig upp. ”Läs resten av mappen vid tillfälle. Där står uppgifterna om det alias som vi ska ge henne. Dessutom några kontaktuppgifter till folk vi kan vända oss till i nödfall, om det skulle börja hetta till utanför kliniken.”
Jag känner den första krampkänslan i magen. ”Vadå hetta till?”
Bloom avfärdar min oro med sin typiska handviftning. ”Äh, någon som står utanför din lägenhet. Följer efter dig i tunnelbanan. Reportrar, såna saker. De gamla vanliga försiktighetsåtgärderna.”
Jag ser mig själv sitta och mysa hemma i lägenheten, utan värre saker att oroa mig över än lite surt gammalt vin och en klassisk film på tv:n. Trist kanske, men tryggt. ”Vad säger vi till resten av personalen?”
”Det vanliga.” Bloom samlar ihop en arkivmapp, sedan går hon ut mot hissarna. Jag följer efter och smiter med henne in genom hissdörrarna. Hon trycker på knappen för bottenplanet. Trots hennes läkares stränga order att ta trapporna tar hon alltid hissen. Motion är, precis som kosthållning, något för
vanliga dödliga. ”En känd skådis med sjukförsäkringsklausuler i sina kontrakt som skulle få ett juridiskt helvete på sig om sömnproblemen kom ut till allmänheten. Betalar stora belopp för att inte bli störd och vara totalt anonym.”
Det finns en särskild del på andra våningen med förstärkt säkerhet för dem som väljer Abbeyklinikens ”VIP-paket”. Det kan vara Hollywoodstjärnor eller direktörer för börsnoterade bolag – personer som antingen riskerar stora marknadsrörelser eller att försäkringar för mångmiljonbelopp ifrågasätts. London är en populär tillflyktsort för det internationella klientelet, som kan maskera vistelsen som en veckas semester. Vi har specialdesignade bakdörrar och signalblockerare utspridda på VIP-avdelningen för att förhindra att bildbevis på deras närvaro läcker ut. Det finns till och med separata matsalar och gym för att säkerställa att inga obehöriga får syn på VIP-gästerna. Abbeykliniken har drivit sin verksamhet i två decennier och anlitar de bästa advokaterna inom säkerhet och integritet. Inte en enda gång har något läckt.
”Donnelly nämnde en poliseskort. Är det någon jag känner som kommer?”
Bloom tittar inte på mig. Hissen kränger på sin färd nedåt tills vi kommer till bottenvåningen. Som alltid när hon känner sig trängd försöker hon tiga sig ur situationen.
”Vem?” frågar jag medan vi kliver ut i den luxuösa foajén, som påminner om ett förstklassigt hotell.
Nu vänder hon sig några grader åt mitt håll, med en lätt spänning i käken som säger allt. ”Med tanke på din inblandning i fallet fattades beslutet att förbindelsen med Londonpolisen skulle vara någon ur den innersta kretsen. Ledsen, Ben. Det har varit hennes fall från första början. Jag hade inget att säga till om.”
Vi är framme vid entrén. Jag hör redan bilarna stanna där ute.
”Snälla, säg att du driver med mig.”
”Om det vore så väl.”
Jag förstår direkt, det finns bara en person det kan handla om.
BEN
Det är precis det scenario som vi har försökt undvika båda två.
”Hej Ben.”
”Hej Clara.”
”Vad snygg du är.”
”Tack.”
”Fast du har lagt på dig lite runt midjan ändå. Det är väl alla hemmakvällar på soffan med färdiglagad lasagne. Trillat dit igen på kakorna också va?”
”Kul att se dig, som vanligt. Om du bara tar och följer med här.”
Det säkra VIP-behandlingsrummet på andra våningen nås via en labyrint av detektorer. Vi går tysta mot hissen.
”Viktskämt? Allvarligt?”
Clara – eller kommissarie Fennel numera, efter hennes senaste befordran – tittar inte åt mitt håll. ”Vi sköter det här proffsigt nu, Ben. Det var det vi kom överens om. Jag tycker det här är precis lika jobbigt som du.”
”Det märks inte.”
”Du svarar inte när jag ringer.”
Trots allt som hänt saknar jag henne. Men det får jag inte säga. Jag saknar vårt gamla hus i Oxford. Jag saknar vår dotter Kitty som rusar genom hallen när hon hör mina nycklar i låset.
Jag saknar söndagarna när vi låg och latade oss i sängen och läste tidningen, ljusa stunder, fria från ringande mobiler och arbetspass att skynda sig till. Jag saknar den familj vi en gång var.
Ända sedan skilsmässan är det Clara som har haft vårdnaden om Kitty medan jag bara har besöksrätt, vilket mest beror på att Clara bodde kvar i huset innan hon flyttade till London. Mina försök att få ha Kitty på halvtid föll på att det bara finns ett sovrum i min lägenhet i Pimlico.
Jag har inte råd med en större lägenhet, men Clara tänker inte gå med på delad vårdnad förrän jag har skaffat mig en.
Ingen av oss vill ta det till domstol.
Vi kommer till VIP-avdelningens entré på andra våningen, som man tar sig till via en annan ingång. Gänget från kriminalvården har redan avverkat de tunga lyften och tryggt och säkert flyttat den intagna till rummet som tilldelats henne. Sköterskan har börjat orientera sig. Polisen från den beväpnade styrkan, som kamouflerat sig väl i myndighetens civila kläder, bekantar sig med kameraövervakningssystemet. Då återstår bara vi två.
Jag knappar in passerkoden till avdelningen och väntar på att lampan ska lysa grönt. Här är allting mer kliniskt i sin iögonfallande vithet, som ett konferenscenter med en touch av svunna tiders dårhus. Det särskilda behandlingsrummet ligger rakt framför oss.
”Kom ihåg vad det är du har att göra med här nu bara”, säger Clara.
”En patient som behöver min hjälp?”
”Nej, en intagen som knivhögg sina offer tio gånger vardera. Gör det inte till en laboratoriestudie för dina medvetandeteorier. Väck henne och låt oss sen sköta våra jobb.”
”Så länge du och justitiedepartementet låter mig sköta mitt.”
Clara bär på det där gamla föraktet, som om vi fortfarande utkämpade våra diskmaskinsdueller. Hon är en högt uppsatt polis; jag är en frilansande konsult. Hon tog examen från polis -
högskolan i Hendon med den prestigefyllda utmärkelsen Baton of Honour och har en masterexamen i kriminologi från Oxford. Jag är en sömnexpert med examen från Open University och ett decennium av kvällskurser i bagaget. På något vis växte sig de skillnaderna större med tiden, och det som först bara känts som en irritation blev till ett blödande sår.
”Och i juridisk mening är hon ingen mördare.”
”Att hugga ihjäl två personer med kniv räknas alltså inte som mord, enligt dig?”
”Och än så länge inte heller enligt någon jury med tolv män och kvinnor eller någon domare som erkänts av en domstol i detta land.”
”En teknikalitet.”
”Nej, ett faktum.”
”Men herregud, hon skickade ju ett meddelande till sin egen familj där hon erkände att hon gjort det.”
De där sju orden i familjens Whatsapp-tråd har blivit berömda. De har citerats tusentals gånger. Nästan varenda Anna O-dokumentär börjar på samma sätt.
Förlåt. Jag tror jag har dödat dem.
De flesta anser att hon måste ha varit vid medvetande för att skicka det. Vilket i sin tur betyder att hon måste ha varit vid medvetande när hon begick brottet. Skyldig. Men de har inte studerat sömn på det sätt som jag har gjort. Folk har gjort betydligt mer komplexa saker än att skicka ett Whatsappmeddelande medan de tekniskt sett fortfarande sov.
”Oskyldig tills motsatsen har bevisats. Allmänhetens dom räknas inte.”
”Du var inte där den natten, Ben. Du såg inte det jag såg.”
Jag har hört historierna. Jag kan bara föreställa mig hur fruktansvärt det var. För Clara, för Annas familj, för henne själv. Hade hon vaknat upp direkt efter dådet skulle åsynen av dessa båda kroppar vara nog för att försätta henne i en djupare, evig sömn. För att kroppen skulle stänga ner. En mental överbelastning.
Jag kan känna den där innerliga värken nu, den som känns som kärlek och hat på samma gång. Det finns så mycket jag vill tala om för Clara, så många saker jag ångrar. Men vår relation skar sig för länge sedan. Det är svårt att se en ny början.
”Förresten, det var verkligen en dundertabbe från min sida”, säger jag. ”Förra veckan, menar jag. Att jag missade dina samtal och hämtningen i skolan senast. Det borde inte ha hänt. Förlåt.”
Clara är tyst en stund, stryker en hårtest från ansiktet. ”Se bara till att lugna ner henne nu i helgen, okej”, säger hon. Vänligheten sipprar in i hennes röst igen. ”Hon har inte varit sig själv sen hon fick se de där bilderna. Du når fram till henne på ett helt annat sätt än jag.”
”Det är inte sant.”
Clara ler sorgset, sedan tittar hon på klockan. ”Klockan är nästan två och det är knappt sex timmar tills jag ska skjutsa henne till skolan. Ska vi se till att få det här gjort nu? Det är dags för dig att träffa din nya kollega.”
8
BEN
Harriet Roberts, sköterskan från Rampton, fortsätter att patrullera behandlingsrummet.
”Vi försöker ge henne lite rutiner.”
”Som vadå?”
Hon har något vasst i rösten, lite som jag minns att en del gymnastiklärare i skolan hade. Hon är liten och späd, ett litet skogsväsen med sandfärgat hår precis ner till axlarna. Hennes vänliga ansikte rimmar inte riktigt med den militäriska fastheten, med den disciplinära person som formats av decennier på anstalten. Precis som på Broadmoor sitter lite av fängelsekänslan kvar i väggarna på Rampton. Naiv oskuldsfullhet överlever inte minsta kontakt med stället. Mildheten utplånas, ersätts med självbevarelsedrift.
”Vi drar undan gardinerna allra senast klockan åtta på morgonen. Prick klockan tio på kvällen ska ljuset släckas. Första delen av dagen består av muskelövningar. Andra delen av mental stimulering.”
”Monitorerna då?”
”Puffa till kuddarna, håll i gång blodcirkulationen, se till att prata med henne lite. Det är mina instruktioner gällande det medicinska.”
”Jag förstår.”
På något sätt har jag förolämpat henne, kanske genom att ställa de där frågorna. Det är problemet med att vara psykolog. Neurologerna ser ner på en. Psykiatrikerna läxar upp en. Och sjuksköterskorna njuter av att förminska en. Att hon lade till det där med ”det medicinska” var ingen tillfällighet. Å andra sidan avundas jag henne inte. Sköterskor utbildas till att göra människor friska, inte till att massera benen på misstänkta mördare. Jag undrar hur det kommer sig att hon hamnade på Rampton och inte på ett vanligt sjukhus. Vad det var som fick henne att vilja vårda samhällets utstötta, att viga sitt liv åt de våldsamma och vansinniga.
Jag bestämmer mig för att ställa frågan, trots hennes kyliga bemötande. ”Och du har varit hos patienten ända sen hon lades in, stämmer det?”
Harriet nickar. ”I över fyra år nu. Och jag har varit hennes vårdgivare under hela den perioden. Otroligt vad tiden går.”
Jag anar en viss stolthet i hennes svar. Folk får ibland för sig att det här bara är ett jobb. De flesta inser aldrig hur mycket mer än så det kan vara. Trots sitt okänsliga yttre var det Bloom som lärde mig vad det verkligen innebär att engagera sig. Inte i ord, utan i handling. ”Du gör verkligen en insats utöver det vanliga. Fyra år är imponerande.”
Harriet ler. Jag anar viss känslorörelse nu, omsorgsfullt begravd under ytan. ”Det här har aldrig bara varit ett vanligt jobb för mig. Det är ett kall. Men att hon inte kan säga emot mig har nog också hjälpt.”
”Så du var med Anna för fyra veckor sedan, när de där avvikande utslagen registrerades?”
Hon sneglar på mig med nyfunnet intresse. Hon suckar. ”Tydligen var det bara någon sorts bugg. Läkarna kontrollerade allt.”
Jag anar tvivel i hennes röst. ”Hade du en annan teori?”
Harriet ser påkommen ut. ”Låter dumt, jag vet, men jag tänkte att det kanske kunde bero på någon sorts yttre påverkan.
Men det är nog bara sjuksköterskan i mig som talar. Ingen av läkarna tog det på allvar.”
”Som vadå till exempel?”
”Alltså, det låter löjligt.”
”Tror jag inte, få höra.”
”En av de nya städarna lyssnade på Spotify på telefonen med en låt på repeat medan hon städade. Så samma låt spelades om och om igen. Det var det enda som var annorlunda då jämfört med alla fyra föregående år.”
”Vad var det för låt?”
”’Yesterday’, McCartneys låt.”
”Är du säker?”
”Läkarna ville inte alls veta av det. De sa att det bara var en massa psyknonsens. Jag antar att de vet vad de pratar om.”
”Neurologer, eller hur?”
Harriet nickar, lätt generad över att gå utanför sitt kompetensområde. ”Mmm.”
”Var det några andra tecken du observerade fysiskt?”
”Hennes ögon. I vanliga fall är de stilla. Men när musiken spelades ryckte det i ögonlocken, och i hennes högerhand. Läkarna sa att det bara var muskelspasmer, att det inte alls fanns någon koppling till musiken. Men jag lade märke till det flera gånger.”
Jag nickar. ”Jag kan ta över nu.”
Harriet gör färdigt det hon ska, sedan backar hon från sängen. ”Okej. Jag tittar in om en stund igen. Du har mitt nummer om det skulle vara något.”
”Självklart.”
Dörren stängs. Det tunga låset går igen med ett klick. Det känns märkligt att vara ensam i rummet på det här sättet. Genom åren har jag läst allt som skrivits om fallet i tidningarna. Än i dag publiceras med jämna mellanrum kommentarer-tillkommentarer i The Guardian och London Review of Books som fördömer hela Anna O-fenomenet. Ett symtom på den
manliga blicken. Ett medialt påhitt. Den fallna kvinnan. En pånyttfödd Eva. På Goldsmiths finns numera till och med en universitetskurs om misogyni, myter och media, som till stor del bygger på Annas fall.
Många anser att myten om Anna O egentligen är en inverterad bild av verkligheten. Att det inte är hon som är förövare här, utan snarare offer. Jag försöker föreställa mig Claras reaktion och bestämmer mig för att aldrig nämna det. Jag är lika skyldig som alla andra. Det som kommer upp först om man söker på mitt namn på Amazon är ”Prince, Benedict, Anna O och medvetandets mysterier (Viking, 2021)”. Det är en bästsäljare, tekniskt sett, men bara i Belgien.
Jag går fram till sängen. Monitorer blinkar. Sladdar ringlar sig. Slangar trasslar in sig i varandra och får alltihop att likna en väldig portion spagetti.
Jag hostar nervöst i min mask. Det första jag lägger märke till är hur liten Anna är i verkligheten. Bilderna som cirkulerar i medierna gör henne inte rättvisa, inte längre. Det här är en helt annan varelse än den rebelliska politikerdottern. Hon är sårbar här, berövad hela sin rustning, och ser så mycket äldre ut än någon som inte ens fyllt trettio ska behöva göra.
Anna O är en karaktär som kvällstidningarna har skapat, inser jag. Anna Ogilvy, däremot, är 168 centimeter lång och brukade väga runt 55 kilo. Enligt patientjournalen hade hon halsfluss som barn, körtelfeber som tonåring och bröt högerbenet under en landhockeymatch på gymnasiet. Vid tidpunkten för morden var hon tjugofem, någorlunda vältränad – men inte så värst – med en hyfsat sund andel kroppsfett och ganska hög ämnesomsättning.
Hon är kort sagt perfekt byggd för den mordmetod hon valt. Att knivhugga någon till döds kräver mer uthållighet än råstyrka. Vapnet som användes i bägge överfallen var en förskärare med ett tjugo centimeter långt blad i rostfritt stål och ett greppvänligt skaft. Vid mordtillfället fanns en sådan kniv
att köpa i butik för strax under tjugo pund. Kniven kan skära genom vitala organ lika lätt som en kock strimlar kött med den. Det är bara att hugga många gånger som kräver fysisk ansträngning, vilket tyder på någon form av raseri.
Det står en pall bredvid mig. Jag sätter mig vid sängkanten. Jag ser monitorerna flimra och slangarna vibrera av aktivitet. Jag kontrollerar kamerorna och tar sedan fram min telefon. Jag scrollar fram Spotify och ”Yesterday”, som jag redan har laddat ner. Jag har handskar på mig och pekfingret känns klibbigt mot glasskärmen. Låtvalet verkar lämpligt. Min diagnostiska teori – som ännu är i sin linda och långt ifrån bekräftad – bygger på användning av kulturella stimuli för att väcka patienter genom att frammana minnen av en lyckligare tid i livet. Jag har sett andra patienter svara på liknande stimuli från det förflutna: musik som deras mamma spelade, gamla psalmer, signaturmelodin till ett favoritprogram på tv. Nu hörs plinkandet av en akustisk gitarr i högtalarna. Jag håller telefonen nära Anna och vakar noggrant, flackar med blicken mellan monitorn och Annas ansikte. Så kommer sången in.
Först händer ingenting. Linjerna på monitorn vill inte röra sig. Annas ansikte ligger också helt orörligt på kudden, utan minsta lilla ryckning. Jag är på väg att ge upp, stänga av och försona mig med att det ovanliga utslaget kan ha varit en bugg ändå. Neurologerna hade kanske rätt. Men precis när jag ska trycka på paus ser jag Annas vänstra öga rycka till. Det sker så snabbt att jag nästan missar det, så jag är först övertygad om att jag bara inbillat mig. Men så ser jag det igen, precis så som sköterskan beskrev det. Den svagaste lilla antydan till igenkänningsrekyl, ytterst minimal, men samtidigt ytterst överraskande.
Jag kastar ett öga på monitorn och ser att linjen börjar bli lite taggig. Det är samma knappt märkbara flimmer som resultatet för fyra veckor sedan. Jag spelar igenom hela låten två gånger, men det blir inga fler reaktioner. Jag sväljer besvikelsen.
En stund senare kommer sköterskan tillbaka. Jag stoppar ner mobilen i fickan. Egentligen är ingen annan elektronisk utrustning än den strikt medicinska tillåten i behandlingsrummet. Jag funderar ett ögonblick på om justitiedepartementet övervakar varje sekund, om någon av departementets utsända följer varje steg jag tar. Håret på kroppen reser sig av tanken.
”Nu måste vi mata henne”, säger Harriet, som fortfarande talar på det där avhuggna, avfärdande viset. ”Var det till någon hjälp?”
”Ja”, säger jag, men bestämmer mig för att inte berätta något om mitt musikaliska experiment. Jag behöver mer tid att tänka igenom det jag såg. Eller det jag tror att jag såg. ”Tack ska du ha. Det var till väldigt stor hjälp.”
Jag går ut ur rummet och ner till bottenvåningen. Clara är på väg att gå. Hon ser mig komma åt hennes håll och säger: ”Benedict Prince. Psykolog och undergörare?”
Jag ler. ”Inte ens jag är så skicklig, eller så snabb. Hon sover fortfarande.”
”Du blev inte frestad att ta en snabb selfie till samlingen?”
Det är den typen av kommentar som påminner mig om de mörkaste sidorna av vårt äktenskap. Som första halvåret efter att Kitty föddes, till exempel, eller som när jag hittade sms till en annan man i Claras telefon. Jag tänker på de groteska tidningsnotiserna om poliser som tagit selfies med döda kroppar, eller de vidriga Whatsapp-grupperna med fantasier om mord och våldtäkt, och ryser i hela kroppen. Jag funderar på vad Clara tar med sig hem om kvällarna egentligen. Det är en av orsakerna till att jag vill ha delad vårdnad i stället för att bara träffa min dotter ibland. Jag tänker se till att KitKat inte blir ännu ett offer för det jobbet.
”Kan du tala om en sak för mig”, säger Clara. ”Alla läkare säger att hennes tillstånd inte är neurologiskt. Oavsett vilket jäkla test de gör – EEG, skiktröntgen, blodprover, ryggmärgsprov eller vad som helst – så visar det ingenting. Men vad kan
få en frisk hjärna att söva ner kroppen så här länge? Varför har ingen lyckats bryta förtrollningen?”
Jag samlar tankarna, överväger om jag ska berätta för henne om musikteorin. De här frågorna har ju hängt över oss så länge. Den där ödesdigra natten för fyra år sedan, när Clara satt i bilen på väg hem från ett sent pass på polisstationen i Abingdon och bara ville ta en snabb dusch och byta om. Men så larmade polisradion om en incident strax utanför Burford. Hon befann sig närmast brottsplatsen och stod först på jourlistan. Så hon gjorde en avstickare till Burford, åkte ut till The Farm och tog befäl över utredningen innan någon annan hann göra det. Det blev hennes debut som chefsutredare. På grund av den där sena nattkörningen skulle hennes arbete som polis – och vårt liv som familj – aldrig bli sig likt igen.
”För att det inte är hennes hjärna som gör det”, säger jag. ”Det är hennes medvetande. Ett betydligt mer komplext fenomen. Men det är förstås bara vad jag tror.”
”Och snart säger du väl att allt går tillbaka till hennes barndomstrauma.”
”Ingen dum tanke alls.”
Vi kommer till utgången och blir formellt artiga igen.
”Jag trodde att du skulle vara ledig i dag?” säger Clara.
Jag kväver en av många gäspningar. ”Det skulle jag också.”
”Jag menade vad jag sa. Se till att Kitty får en bra helg nu. Hon har haft det lite jobbigt i skolan den sista tiden. Hon behöver ryckas upp lite. Och prata med henne om mardrömmarna hon har.”
Jag känner det där slaget i magen igen. Jag har varit så uppslukad av mitt eget kaos – separationen och den tillfälliga lägenheten – att jag inte ens har lagt märke till min dotters problem. Det är alltså därför hon inte berättar något om sin nya skola. Det fanns en tid då jag kände till varenda liten detalj i hennes liv. Nu är det bara de grova penseldragen jag ser.
”Jag hämtar henne halv fyra i morgon.” Jag tittar på klockan.
”I eftermiddag, menar jag.”
Clara nickar. ”Kom inte för sent. Inte en gång till.”
Jag lyckas pressa fram ett leende. ”Oroa dig inte. Jag blir inte sen.”