Louise Brown
Den skenhelige svensken
Brombergs
Omslagsform Carl Åkesson, Cover Design Omslagsbild Ina Agency Copyright © Louise Brown och Brombergs Bokförlag AB 2014 Sättning RPform, Richard Persson Tryck Bookwell, Finland 2014 ISBN 978 91 7337 522 1 www.brombergs.se
Innehåll Inledning 7 Fälld för en sallad: Prolog 15 Är jag korrupt? – Hur den svenska mentaliteten påverkar vår syn på korruption 28 Högt i tak, nära till dörren. Om visslarens dilemma 57 Korruption i din kommun – så funkar det 107 Grusade förhoppningar i byggbranschen 135 Att ta seden dit man kommer 170 Papperstigern som röt 202 Historien om Invest in Sweden Agency (ISA), eller föreningen Individuella Särintressen Agerar (ISA) 232 Bistånd på obestånd 269
Inledning Den flotta konferenssalen i ljust trä i advokatbyråns lokaler i Stockholm är fullsatt. Några advokater i panelen längst fram i salen är specialiserade på Ryssland, Kina och Afrika, och en säkerhetsexpert verksam i Peking har just avslutat dagens program: ”Antikorruption: Delegera inte bort riskhanteringen.” Moderatorn öppnar för frågor från publiken. Mycket handlar om kultur och moral. En kvinna på första bänkraden ber om ordet. Hon berättar hur hon har sett svenska och andra nordeuropeiska företagschefer på utlandsuppdrag bete sig lika korrupt som en genomsnittlig tulltjänsteman i Nigeria, och menar vi att kanske helst vill sopa svåra saker under mattan. En av advokaterna plockar upp tråden och kommenterar att vårt beteende i jobbiga affärssammanhang liknar en avlatshandel, en läpparnas bekännelse om de etiska värderingar och policyer för ansvarsfullt företagande som vi flaggar med på huvudkontoren hemma i Sverige. Säkerhetsexperten sätter in sista stöten mot den eventuella föreställningen om en svensk moralisk överlägsenhet som finns kvar efter de beska mediciner som panelen levererat under dagen. ”Om det funnits ett världsmästerskap i propaganda hade Kina fått guld, 7
men om det funnits olympiska spel i naivitet hade Sverige tillsammans med våra skandinaviska grannar kommit på både guld-, silver- och bronsplats.” Sverige är fantastiskt. Vi ligger i topp internationellt i många ligor, allt från innovation till jämlikhet och transparens. Vi tillhör världens minst korrupta länder och går i bräschen för många viktiga globala frågor. För att låna en politisk slogan, så kan vi vara mycket stolta, men vi ska inte vara nöjda. Det håller på att hända saker med hur vi ser på oss själva och på korruption. Vi börjar inse att det som vi trodde var ett icke-problem är ett problem. Flera högt uppsatta personer inom revision och policyutveckling som jag har intervjuat befarar att Sverige kommer att ”rasa” eller ramla nedåt i listan över världens minst korrupta länder. Svenskarna har helt enkelt börjat se annorlunda på och upptäcka korruption. När jag som femtonåring ringde till Scan-fabriken i Skara för att fråga om sommarjobb fick jag först höra att allt var tillsatt. Men, svarade personalavdelningen efter en kort paus, om jag hade någon släkting eller kände någon som redan jobbade där, så kanske jag kunde få något. Fast jag inte begrep det då, var det min första erfarenhet av nepotism och vänskapskorruption. Senare i livet har jag själv agerat korrupt, bland annat då jag betalat mutor i Kina. Under åren har jag jobbat mig igenom flera världsdelar varav merparten av tiden i Asien, där synsättet på tjänster och gentjänster, bedrägligt beteende och vad som är kristallklar korruption skiljer sig oändligt från vad vi uppfattar som ”svenskt beteende”. Trodde jag. I alla fall tills jag flyttade tillbaka till Sverige 2008 och började fundera på om det trots allt inte finns vissa beteenden som går igen 8
och en hel del gemensamma beröringspunkter. Vi tar vissa saker för givna, men som egentligen inte är okej eller som till och med är helt fel. Förmedling av sommarjobb och en första anställning är en tjänst man gör. Eller är det egentligen ett korrupt beteende? Och hur är det med fixandet av lägenheter till vänner och affärskontakter? Dock är dessa ganska harmlösa former av korruption. Desto tråkigare är det att se hur medierna vecka efter vecka rapporterar om skandaler i allt större omfattning. Utan att vi tycks reagera nämnvärt, mer än med en indignation för stunden och det hela är glömt till nästa dag eller nästa kommunalval. Sedan 2011 har Sverige en ny mutlagstiftning. 2008 registrerades fem fall av tagande respektive fem fall av givande av muta. 2009 var det 323 fall.1 Antalet fällande domar fortsätter att vara lågt. Under perioden 2003–2011 ledde i snitt en femtedel av alla anmälningar till fällande dom.2 Att antalet korruptionsfall ökar beror inte på att vi är mer korrupta, hävdar de insatta på området. Det beror på att vi blir allt bättre på att kontrollera och upptäcka. Ett typexempel på fall som med jämna mellanrum kryddar kvällspressen är vad som hände vid det statliga bolaget Svensk Exportkredit (SEK), där chefen för riskkontroll gav sin fru ett konsultuppdrag i miljonklassen som betalades ut till ett skatteparadis. Frun är tidigare dömd för grovt skattebrott och bokföringsbrott i ett konsultbolag som SEK anlitade för uppdraget. Detta samt hennes äktenskapliga koppling till sagda chef, som även stod som firmatecknare i konsultbolaget, ansåg inte ansvariga i SEK:s ledning vara något problem. SEK är en statlig verksamhet som bedrivs i bolagsform. Statliga bolag omfattas inte av offentlighetsprincipen och kan därför 9
vägra lämna ut uppgifter. Locket på och tystnad följer. En del av fallen jag granskat inför den här boken är så dråpliga, att jag när jag under arbetet får tag på en artikel som egentligen är ett aprilskämt, helt enkelt utgår ifrån att det är sant. För varför ska man inte tro att även det osannolika är möjligt när självaste Centrala etikprövningsnämnden åker dit efter en slottsfest för 130 000 kronor för arton personer? I arbetet med den här boken har jag gått igenom ett stort antal korruptionsfall och intervjuat drygt fyrtio personer inom olika skrån och forskningsområden, från åklagare och experter på ”CSR”, Corporate Social Responsibility (företagens sociala ansvarstagande), till etnologer och psykiatrer. Bland de rapporter och fall som jag använt mig av finns både stort och smått som vittnar om en tendens att vi silar mygg och sväljer kameler. En polisman fälls för att ha tagit emot en dagens sallad i utbyte mot att låta bli att rapportera en trafikförseelse, allt medan Telia Soneras ledning står med brallorna nere efter bolagets misstänkta mutbetalningar i miljardklassen till diktaturen i Uzbekistan. Vd:n Lars Nyberg finner en snabb exit med slutorden ”Då avgår jag, antar jag”. Vad som hände med polisen som fick en sallad förtäljer inte historien. Syftet med Den skenhelige svensken är inte att lägga fram en akademisk rapport. Boken skildrar olika aspekter av korruption såsom den ter sig i Sverige, från visselblåsarens dilemma till hur förlegade revisionssystem öppnar för fusk på kommunal nivå. Mycket bygger på olika människors personliga upplevelser och berättelser om korruption. Jag behandlar fenomenet korruption i två bemärkelser – dels kriminella handlingar som utgör korruption, och dels korruption i 10
betydelsen dysfunktionella system. En röd tråd i flertalet av bokens kapitel är hur vi lite till mans tänker om, reagerar på och hanterar korruption i dess olika former till vardags. Finns det något särskilt med den svenska mentaliteten som påverkar hur vi agerar? Är vi så öppna och hederliga som vi gärna vill tro? Den skenhelige svensken kommer att reta, irritera och provocera, men förhoppningsvis också sätta saker och ting i ett större perspektiv och bidra till att fler får upp ögonen för fenomenet korruption. Troligen väcker den fler frågor än den besvarar. Bra, i så fall, eftersom bakgrunden till boken är vår relativa brist på intresse och debatt kring korruptionens uttryck och konsekvenser, för hela samhället. Det är nämligen en av de stora utmaningarna – att få folk att inse att korruption är något som angår var och en och som kanske till och med drabbar väldigt många av oss i form av kostnader eller förlorade möjligheter. Ytterligare en utmaning är att det finns olika definitioner av vad korruption är. Generellt hänvisar jag i boken till den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency Internationals definition, med förbehållet att även om man använder sig av denna så betyder det inte att den med säkerhet ger en entydig kunskap om vad som är rätt eller fel. Den svenska mentaliteten påverkar hur vi ser på och hanterar korruption, både som en företeelse som vi inte tror har med den egna personen att göra, och som något som vi drar nytta av i goda vänners lag. Utan att förstå att det faktiskt handlar om ett bedrägligt beteende. Dessa förhållningssätt diskuteras i bokens början, och leder in på begreppet ”visslare”, det vill säga personer som slår larm eller tipsar om oegentligheter. I kapitlet ”Högt i tak, nära till dörren” 11
berättar en av Sveriges mest kända visslare sin historia om hur det gick när hon slog larm om mutor på Göteborgs Energi. Och framför allt, vad som hände henne efteråt. Många av de korruptionsfall som rapporteras involverar kommunalpolitiker och kommunala bolag. Därför handlar ett kapitel om de lagar och regler som ska motverka korruption på just kommunal nivå, och hur man gör för att kringgå dem. Ansvarslöshet och kravlöshet kan skönjas som två röda trådar i de problem som flera experter tar upp. Bland annat att om det inte går att koppla ett misstänkt tjänstefel till myndighetsutövandet, så behöver man heller inte rätta sig efter eventuella domstolsbeslut i ärendet. Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, menar att ansvarslösheten varit ett känt problem sedan 1980-talet. Mängder med utredningar har gjorts om den så kallade trotsproblematiken. ”Utredningarna hamnar på något skrivbord i Regeringskansliet och sedan händer inget. Politikerna vill helt enkelt inte bli impopulära bland de egna partikamraterna på kommunal nivå”, menar Olle Lundin. Bygg har länge betraktats som Sveriges mest korrupta bransch. I kapitlet ”Grusade förhoppningar i byggbranschen” ställer jag frågan om det finns fog för dess skamfilade rykte. Vad säger statistiken, och hur ser branschfolket själva på situationen? Både små entreprenörer och experter på hög nivå ger sin syn på problematiken. Begreppet papperstiger sägs först ha förekommit i den kinesiska 1300-talsromanen Berättelser från träskmarkerna. En papperstiger ser farlig ut men är i verkligheten ganska beskedlig. Enligt vissa kritiker kan många företags arbete med korruptionsrisker och etikfrågor liknas vid en papperstiger. CSR hanteras som kosmetika, utan egent12
lig funktion annan än ytlig. Ett spel för gallerierna. I ”Papperstigern som röt” återges hur etik- och antikorruptionsfrågor hanterades på Telia Sonera innan Uzbekistanhärvan upptäcktes. Telia Soneras första chef för ”CSR” berättar hur den dåvarande koncernledningen sköt ifrån sig identifierade risker som trams och bagateller, trots en eventuell vetskap om en tickande bomb. Boken tar sedan steget ut i världen för att titta på hur svenska affärsmän agerar utomlands. Det heter att man ska ta seden dit man kommer, men gäller det verkligen allt? En hårt pressad chef utposterad i ett land där korruption är vardagsmat vinner inga bonuspoäng hos ledningen hemma i Sverige utan kundkontrakt. Och kontrakten låter sig i många länder sällan säkras utan smörjmedel. I ”Att ta seden dit man kommer” återges dilemmat för bland andra Anders, svensk affärsman i Kina, vartefter en av Sveriges ledande säkerhetsoch korruptionsspecialister sätter problemen och möjliga lösningar i ett tänkvärt sammanhang. Kina är världens näst största ekonomi och har under många år betraktats som ett nytt ”Klondyke”. Erfarna och oerfarna entreprenörer flyger i skytteltrafik till Shanghai och Peking för att gräva guld i det spirande kapitalistmeckat. Trafiken går även åt andra hållet. Kinesiska affärsmän på jakt efter ett nytt och tryggare liv i Sverige har haft god hjälp av den före detta myndigheten Invest in Sweden Agency. I ”Historien om Invest in Sweden Agency, eller föreningen Individuella Särintressen Agerar” ges nya detaljer och perspektiv på den redan ökända historien om när Kalmar skulle bli ett ledande handelscentrum i Europa med hjälp av en kinesisk superentreprenör. Kommunpolitiker hittade genvägar, utnyttjade situationen för 13
sina egna syften och bemötte kritiska frågor med tystnad. Det planerade handelscentret föll som ett korthus, men inget ansvar utkrävdes vare sig bland de lokalpolitiker som propsat på projektet eller inom ISA som agerat konsult. ISA lades ner 2011 efter ytterligare en skandal, denna gång handlade det om fiffel med falska investeringar och uppehållstillstånd. Den uttalade bristen på vetskap och ansvarstagande är även i detta fall symptomatisk. Som avslutning synar jag svenskt bistånd. Kritiken haglar över hanteringen av korruptionsrisker samtidigt som röster höjs mot en tilltagande revisionshets. En biståndsexpert kommenterade syrligt att på 70-talet gick svenska biståndsarbetare ut i världen för att göra revolution. Nu åker vi ut för att göra revision. Trots det finns det påfallande lite information om hur mycket av biståndspengarna som försvinner på grund av korruption. Enligt FN torde det vara 30 procent. Det är fel, försvarar sig den svenska biståndsbranschen. Samtidigt har vi inga mätetal att hänvisa till. Tyvärr finns det också ett antal berättelser som inte tagits med i den här boken då mina källor backat. Det är inte givet att man vågar berätta om oegentligheter, inte ens i Sverige. Att ämnet ter sig så svårt, så konturlöst och så känsligt, betyder att vi behöver prata mer om det. Javisst, vi ska vara mycket stolta över att vi lever i ett av världens bästa länder, men vi har allt att vinna på att sluta vara så skenheliga. Som en åklagare på Ekobrottsmyndigheten sade: ”Girighet är människans största drivkraft.” God läsning! Louise Brown, Stockholm, mars 2014 noter 1
2
Framtaget ur Brottsförebyggande Rådets Statistikdatabas, tillgänglig på www.bra.se. 2008 registrerades fem fall av givande och fem fall av tagande av muta. 2009 registrerades 158 fall av givande av muta och 165 fall av tagande av muta Hols Salén, Linda och Korsell, Lars (2013) ”Den anmälda korruptionen i Sverige – strukturer, riskfaktorer och motåtgärder”. Rapport 2013:15 Brottsförebyggande Rådet
Fälld för en sallad: Prolog ”Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel.” Bertrand Russell, engelsk filosof, författare och matematiker (1872–1970)
I början av tvåtusentalet publicerade Veckans Affärer en serie reportage med titlar som Myglarsverige och Makten och ärligheten. Det hade då gått ett antal år sedan Fermenta-skandalen och dåvarande biträdande finansminister Odd Engströms turné i Sverige med budskapet om ökad etik för att höja allmänhetens förtroende för näringslivet. Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, hade något år innan reportagen drog igång olika etikprojekt för att öka medvetandet om vad som är rätt och fel på en arbetsplats, och Sverige inrättade en särskild riksenhet för korruptionsutredningar. Systembolaget var på tapeten efter upptäckten av korruption inom delar av organisationen, detta under vd Anitra Steens ledning. Asfaltskartellen hade avslöjats och Skandias lägenhetsaffärer gjorde folk ordentligt upprörda. Etikforskare och åklagare som uttalade sig om korruption 2003 15
menade att problemet inte så mycket handlade om kunskap om vad som är rätt och fel, utan om integritet och mod. Nu har det gått ytterligare tio år. Vi har sålt försvarsutrustning till Saudiarabien genom bulvanbolag, en chef på Svensk Exportkredit har gett sin hustru konsultuppdrag för miljoner och kriminalvården skakas av en av de största mutskandalerna i svensk historia – om vi bortser från de miljarder som Telia Sonera misstänks ha bränt i Uzbekistan. Och då har vi inte ens börjat prata om hur överraskade vi blev av Göteborgsskandalerna 2010. Då liksom nu lyder budskapet att det inte är korruptionen som ökar. Att mer upptäcks beror på att vi blivit mer uppmärksamma. Men det vet vi inte med säkerhet. Visst har vi blivit bättre på genomlysning, och det är kanske därför som förtroendet för kommunala tjänstemän och förväntningarna på rättspatos i branscher såsom bygg sviktar. 25 procent av svenskarna tror generellt att kommunalpolitiker är inblandade i korruption. Nästan hälften av oss tror att det är vanligt att politiker och tjänstemän på något sätt missbrukar sin makt eller förtroendeställning för att få egna fördelar eller hjälpa sina närmaste,1 och inom byggbranschen säger 51 procent i en enkätundersökning att mutor förekommer för att skapa konkurrensfördelar.2 I den här boken tas ett antal svagheter i det svenska systemet upp. Svagheter som bäddar för korruption men som gemene man nog inte går runt och tänker på dagligen. Problemen är mest omfattande på kommunal nivå. De påverkar hela samhället och vårt förhållningssätt till hur vi ser på korruption och vad vi accepterar även när vi inte borde. Vi har idag ett system för kommunal revi16
sion med små krav på kunskap och oberoende där politiker reviderar politiker. Svensk kommunrevision beskrivs av tunga kritiker som otidsenlig. Inom biståndssektorn kämpar vi med syften och effektivitet samtidigt som kostnaderna för korruption inte mäts. För det går inte, säger experterna. Myndigheten som ska locka utlandsinvesteringar till Sverige fuskar med statistiken och hamnar gång efter gång i samma medierapportering som den förkastliga handeln med uppehållstillstånd som upptäckts inom Migrationsverket. Hur rakryggat och modigt vi beter oss avspeglas särskilt i hanteringen av en del visselblåsare. Dessa obekväma människor! När det lilla oppositionspartiet Vägvalet i Göteborg till äventyrs valde att föreslå en uppmärksammad visselblåsare till ett hederspris, togs förslaget aldrig med på nomineringslistan. I efterhand kan ingen förklara varför. Ansvarig idag jobbade inte där just då, vilket betyder att det inte är någons ansvar. Vi pratar fortfarande om den svenska modellen, detta allestädes närvarande begrepp som vi utgår ifrån i vår föreställning om att vi är lite bättre än andra. Denna uppfattning yttrar sig i det lilla, eftersom vi tillbringar mycket tid och debatt med att grotta ner oss i detaljer, medan essentiella problem på ett större plan hanteras med distans och ovilja. Man drar sig för att dricka ett glas vin vid affärsmiddagen och måste fråga om lov innan man tar emot en ful reklamkeps. Maken eller makan får inte följa med på studieresa ens om man betalar för det själv. Reklampennor, brickluncher och fruktkorgar – redan där kan gränsen vara passerad för vad som är acceptabelt. I Göteborg skämtar man numera om att folk knappt vågar tacka ja till en knäckemacka. Livet blir oerhört tråkigt. 17
Samtidigt saknas en politiskt oberoende granskningsfunktion för hur pengarna hos Sveriges största arbetsgivare används. Några av våra största statliga bolag förlorar pengar på grund av mutor motsvarande åtskilliga kronor per capita. Som svar mumlar vi något om rutiner och att blicka framåt. Går det på tok på hög nivå, är seden inte sällan att man tar sitt ansvar genom att sitta kvar. Vad den svenska modellen innebär är dock svårt att få förklarat, annat än att ”vi ligger i topp” gällande krav och revision. Samtidigt exporterar vi ett svenskt förhållningssätt när vi ska göra affärer utomlands som gör oss smidiga som elefanter i en porslinsbutik. Vi tackar fyrkantigt nej till all form av påbjudet socialt umgänge, men det går bra att leja mellanhänder som vi inte har kollat upp ordentligt på förhand. Det heter att våra regler ska förebygga korruption men inte begränsa normalt socialt umgänge. Från ett psykologiskt perspektiv kan ett fokus på petimäterregler och millimeterrättvisa få motsatt effekt och istället uppmana till korruption. Jämfört med social umgängespraxis i andra länder för att visa tacksamhet genom att ge presenter, kan det tyckas som att vi nu knappt får göra något alls. Petimäterreglerna hänger enligt psykiatern och författaren David Eberhard ihop med vår uppfattning om att vi är så omutbara. Om vi skulle släppa på reglerna skulle vi bete oss sämre, eller inte veta riktigt hur vi ska bete oss, vilket i sig betyder att vi inte kan backa från vårt hårt reglerade samhälle. Sunt förnuft eller detaljregler, vad fungerar bäst i praktiken? Förr i tiden verkar det ha räckt ganska bra med Tio Guds bud. Idag har vi fler regler än någon kan räkna. Bolag och biståndsgivare 18
drunknar i revisioner och utvärderingar. Om problemet är att folk inte följer reglerna kan knappast fler regler lösa problemet. Ställ frågan till personalen på vilket bolag som helst ”Hur lyder er värdegrund?” och du kan få vänta länge på ett svar. Samtidigt menar etikforskare att ökningen av antalet regler snarare är ett tecken på att det är viktigt, att de behövs. Inte minst i en allt komplexare värld. Försvararna av vår status som De Omutbaras Land påpekar att väldigt få brott anmäls och att än färre leder till fällande dom. Inget uppsving i brottsstatistiken kan noteras, och det totala antalet mutbrottsärenden i Sverige ligger fortfarande lågt, framhåller vi. Den svenska mutbrottslagstiftningen skärptes dock 2012. Reglerna blev tydligare för ”tagande och givande av muta” och vi fick två nya typer av brott: ”vårdslös finansiering av mutbrott” samt ”handel med inflytande”. Det senare är aktuellt främst i samband med offentliga upphandlingar och myndighetsbeslut där man nu kan åtalas om man försöker påverka beslut genom att erbjuda en så kallad otillbörlig förmån till den som ska besluta. Bara det faktum att man försöker påverka kan ses som brottsligt, även om försöken inte leder till något. Vårdslös finansiering av mutbrott innebär att vd eller styrelse i ett bolag nu får straffansvar om pengar betalas till säljagenter eller mellanhänder som i sin tur använder delar av medlen för att muta sig till kontrakt. Ett vanligt upplägg för ”outsourcing” av svårhanterliga affärer på marknader med dålig belysning. Notera att lagen infördes i juli 2012. Fram till dess saknade vi regler mot detta. Men det finns fortfarande kryphål och svagheter kvar som skapar utrymme för bedrägligt beteende, inte minst inom den svaga kommunalrevisionen och dess förvaltning. Enligt revisorernas bransch19
organisation FAR spelar heller inte revisorn någon ”polisiär roll” för att blotta ekonomisk brottslighet. Lagen har ändrats för att revisorer aktivt ska anmäla misstänkta oegentligheter, men utvärderingar visar att en överväldigande majoritet inte tycker att det haft någon effekt. Bara ”ytterst tveksamt”.3 Endast en femtedel av alla anmälningar leder till fällande dom. Räknar vi bort innehållsfattiga och anonyma anmälningar är andelen domar mot ärenden cirka en tredjedel. Riksenheten mot korruption registrerar drygt hundra ärenden per år. På senare år har ingen ökning skett värd att prata om, men däremot har gapet mellan antalet inkomna och avslutade ärenden ökat. I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport ”Den anmälda korruptionen i Sverige” får vi veta att ”av de 684 ärenden som granskats av BRÅ under perioden 2003–2011 är det 39 procent som aldrig leder till förundersökning. Av de återstående ärendena där förundersökning inleds (417 stycken), läggs 43 procent ner. I de resterande ärendena leder förundersökningen till att åtal väcks.”4 Det kan tyckas ganska lite, men mutbrott är väsensskilt från andra brottstyper och det är först på senare år som resurser har tillsatts för att jobba med området. När statsåklagaren Nils-Eric Schultz kom till Riksenheten mot korruption 2005, två år efter att den grundades, var de tre åklagare. Nu är de åtta. 2012 inrättades Polisens nationella korruptionsgrupp (NKG) där det idag arbetar drygt 25 polisutredare och ekonomer för att effektivare och mer samordnat bekämpa korruptionsbrott. Små fall är lättbevisade och lätta att driva i domstol. Ett uppmärksammat exempel som nämndes inledningsvis, är polismannen i 20
Göteborg som förhandlade till sig en dagens sallad värd 65 kronor i utbyte mot att inte rapportera en oaktsam trafikant som gjort sig skyldig till en smärre förseelse. Polismannen åtalades för mutbrott. Ett annat exempel är sopåkaren i Jönköping som fick 150 kronor och avgassystemet på bilen utbytt mot att hämta lite extra sopor som tack för hjälpen. Åtal för mutbrott väcktes men lades ner. Ett slags dubbel bestraffning drabbade den kommunala tjänsteman i Norrköping som jobbade med inköp för kommunala bostäder. Hans brott bestod i att ha tackat ja till en resa med Ålandsfärjan värd 1 100 kronor som han fick i sextioårspresent av ett byggföretag. Under hela båtturen låg den stackars mannen och kräktes i sin hytt, sjösjuk. Lämnar vi myggen och vänder blicken mot kamelerna möts vi av en verklighet där stora omfattande fall kan ta flera år att utreda. När utredningen avslutats och åtal väckts ska det hållas huvudförhandling som kan pågå i fyra eller fem dagar. Under den tiden ska åklagaren på ett pedagogiskt sätt försöka övertyga domstolen om att bevisningen är tillräcklig för att fälla den eller de åtalade. Processen kräver enorma förberedelser i form av inläsning och utarbetande av åklagarens presentation inför domstolen. Om någon anställd i ett stort bolag misstänks för brott anlitar bolaget ofta privata försvarare och ställer resurser till förfogande som skiljer sig avsevärt från fall med offentliga försvarare. Det säger sig självt att det är betydligt besvärligare att få fällande domar när det gäller stora privata bolag. De privata försvararna kan ta ut betydligt högre arvoden än de som utses av domstol och då förväntas det också att de ska lägga ner mer arbete på sina klienter. Praxisen inne21
bär dessutom att privata försvarare bistås av storbolagets egna jurister och ekonomer, vilket kan vara en stark fördel för den misstänkte redan under förundersökningen. I nuläget tror Nils-Eric Schultz att specialenheterna mot korruption är tillräckliga som de är, men hänvisar också till inställningen i början av 1980-talet när polisen inrättade narkotikarotlar. ”Onödigt” var det många som tyckte då, för ”vi har ju inget problem med narkotika i Sverige”. När man började jobba aktivt mot narkotika insåg man att det fanns mycket illegala droger även här hos oss och narkotikabekämpningen blev mot slutet av 1980-talet ett av de mest prioriterade områdena. Så gott som dagligen rapporterade medierna om stora narkotikahärvor och åklagarväsendet mobiliserade ett tiotal åklagare för att jobba på heltid med de större målen. ”Detsamma tror jag gäller för korruption. Jobbar man aktivt mot korruption så kommer mer och mer att komma fram”, säger Schultz. Innan Schultz kom till Riksenheten mot korruption jobbade han med grov organiserad brottslighet. När det handlar om grova rån, grova narkotikabrott eller trafficking finns det ingen gråzon, varför Schultz upplevde att han som åklagare ofta hade ett psykologiskt övertag i rättssalen gentemot åtalade och deras försvarare. När vi pratar om korruption finns det definitivt en gråzon. Var går gränsen för att en oskyldig gåva ska betraktas som muta? Får man ta emot något från byggmästaren om man är kommunalt anställd? Får läkaren ta emot gåvor från läkemedelsbolaget? När mutbrott och korruption diskuteras blir det i större utsträckning också ett filosofiskt ställningstagande. Ska vi idag väcka åtal för sådant som varit etablerat inom en viss bransch i decennier? Som en försvarare 22
argumenterade i ett av de mål Schultz drivit: ”Vad är det för samhälle åklagaren vill ha? Ska man inte längre få vara snäll mot varandra?” Är det bättre eller sämre ställt med korruptionen i Sverige än vad vi vet eller vill tro? Om vi lyssnar på talespersoner såsom professor Claes Sandgren, ordförande vid Institutet mot mutor, är det en delvis överdriven bild vi får av medierna. Men korruptionsforskaren Andreas Bergh med flera påtalar att det finns goda skäl att misstänka att internationella index inte riktigt förmår fånga upp all korruption som kan förekomma i en utvecklad demokrati som Sverige.5 Brottsförebyggande rådet konstaterar likaså att det rimligtvis finns ett stort mörkertal av korruptionsbrott, och sannolikt en viss andel med ”en slagsida mot mer avancerad korruptionsbrottslighet än vad som framgår av ärendena”.6 Det betyder att vi fortfarande inte är särskilt bra på att vare sig upptäcka, slå larm om eller undersöka mutbrott. Bengt Ericson har jobbat som ekonomijournalist i decennier och rapporterat från de inre rummen hos de flesta av betydelse i svenskt näringsliv, från Wallenbergarna till de nya entreprenörerna som tagit plats i kretsarna kring Stureplan. Ericson, som skrev de kritiska reportagen om etik och makt i Veckans Affärer i början av 2000talet, menar att vi är ännu sämre på att kritisera nu än vi var för tio år sedan. Har man avancerat i karriären till en viss nivå, funnit vägen in i rätt bolagskretsar och maktsfärer, så behöver man inte dölja eller hymla så mycket med eventuella snedsteg. Det råder en kultur med gemensamma intressen, där de flesta har nytta av att antingen gynna varandra och eller ha hållhakar på varandra. Ericson liknar näringslivstoppen vid ett gäng kompisar samlade 23
runt en karamellskål, men menar inte att vänskapskorruption på hög nivå är något typiskt svenskt. Snarare är det tanken att vi inte skulle ha vänskapskorruption som är intressant. Till skillnad från exempelvis de engelska privatskolornas alumner som odlar sina kontakter från kortbyx- till högre kostymålder, gör vårt lands litenhet att maktcirklarna här blir än mer tätt sammanvävda. Därför blir de också svårare att bryta och det är tuffare för den enskilde att sätta något emot. Tendensen finns enligt Ericson att affärsklimatet bara blir mer förlåtande och acceptansen större. Affärerna är som en tävling. De betyder allt och andra överväganden kommer i andra hand. Chefer på storbolag som ABB, Scania och Telia Sonera kommer undan med urskuldande förklaringar att de inte kan kontrollera alla ”178 fakturor” och allt som deras underordnade ska ansvara för. För det gick ju i alla fall ganska smidigt för Telia Soneras vd Lars Nyberg att graciöst finna den gröna skylten med texten ”UT” när han och hans styrelse inte längre kunde förklara bolagets korrupta affärsupplägg i Centralasien och Nepal. Hösten 2013 vittnar förre vd:n för Scania, Leif Östling, i rätten och ger sin bild av hur det kommer sig att han inte känt till mångmiljonkontrakten med Saddamregimen, trots att hans underlydande personal ägnade sig åt de stora Irak-affärerna under ett par års tid vid 2000-talets början. Som en organisationsforskare vid Handelshögskolan i Stockholm kallt lär ha konstaterat: ”Det bästa sättet att vara chef är att isolera sig.” Lika säkert som att en fisk ruttnar från huvudet och nedåt, ger korrupt beteende utan konsekvenser högt upp dåliga signaler för dem som ska ta ansvar längre ner. Visst ställer sig allt fler på barri24
kaderna och flaggar för företagens etiska uppförandekoder och hållbarhet. Visst spelar både sociala och traditionella medier en allt viktigare roll för att få insyn. Med dagens transparenta samhälle går det inte att strunta i reglerna längre. (När journalister utkräver ansvar så får man bara se till att göra en socialt acceptabel pudel.) Än så länge har vi en bra bit kvar att gå, trots haussen kring hållbarhet och CSR, det vill säga företagens sociala ansvarstagande. Ansatser gjordes för tjugo år sedan samt för tio år sedan, och nu är frågorna mer aktuella än någonsin. Men som jag berättar i kapitlet ”Papperstigern som röt”, behandlas de fortfarande styvmoderligt. CSR förknippas också med ”kvinnliga (eller mjuka) värden”. Folk som väljer att jobba som CSR-ansvariga har inga resultatkrav på sig, förklarar en åklagare vid Ekobrottsmyndigheten. CSR kan inte kopplas till omsättning och resultat, varför det är få karriärhungriga vinnarskallar som söker sig till sådana jobb. Psykiatern och författaren David Eberhard beskriver tidens tecken som att vi blir alltmer lättkränkta men att vi saknar engagemang för de stora problemen i samhället. En förutsättning för att känna sig kränkt är en uppblåst självbild med jaget i universums centrum, en oförmåga att se sig själv i ett större, och mer etiskt sammanhang. Vad som helst ses då som ett hot mot den egna personen. Vi vill inte stöta oss med någon eller riskera att skapa otrevlig stämning. Samhällspsykologiskt påverkas svensken således av ett slags resignation. Konsumismen och jaget blir det centrala, där det finns symboliska paralleller mellan vår självupptagna närsynthet och förhållningssättet till korruption. Det är enklare att engagera sig i var cykelstället ska stå, än att ge sig in i de större, tyngre frågorna. Vi väljer att peta 25
runt i småsaker och detaljer, samtidigt som individens proaktiva rättspatos hamnar i skymundan. Anledningen till att vi kan bibehålla vår självbild som omutbara beror dels på att vi är ett så litet land, och dels på att det finns gradskillnader i helvetet. Konsensuskulturen i den svenska mentaliteten är institutionaliserad. Om man är avvikande uppfattas det som omoraliskt. Vi i Sverige är ”världens nav”. Trots vår litenhet har vi rätt eftersom andra inte är så upplysta som vi. Men vår föreställning att vi är förskonade gör att vi automatiskt blir naiva. Vi har svårare att inse vad som verkligen pågår om vi utgår ifrån att det är osannolikt att det faktiskt skulle pågå. Än så länge har vi inte fattat att det är våra pengar det handlar om, dina och mina, som försvinner i fel fickor när det myglas med bygget av kommunens nya badhus, som går upp i rök från pensionsfonder när storbolagen spelar Allan i forna öststatsländer, eller när man inte har en rimlig chans att få ett visst jobb för att någon annan har personliga kontakter. Önsketänkande har en mycket stark psykologisk effekt. ”Perception is reality”, som det heter. Sättet vi uppfattar vår verklighet på, är vår verklighet. Korruptionsförebyggande handlar om att påverka folks sätt att tänka, att utbilda och etablera värdegrunder. Just nu arbetar många med att rensa småsly istället för att ta tag i de djupt rotade och tätt stående stammarna som blockerar ljusinsläppet i skogen. Trafikpolisen som får en sallad döms för mutbrott medan toppchefer bränner miljoner genom kriminella bulvaner men flyter vidare likt olja på vågorna. Det är hela kulturer som måste ändras, menar experterna. 26
Förändringen måste börja med vår egen förmåga att varsebli och reagera på det som ”inte är okej”. Jättebra att vi nu kommit så långt, men det spelar ingen roll om vi inte också har förmågan att tänka till och modet att göra något åt det. Så när du, jag eller någon annan nästa gång så övertygat förklarar att det inte finns någon korruption i Sverige, kom ihåg Tage Danielssons ord, att utan tvivel är man inte riktigt klok. noter 1 2 3 4 5 6
Bergh, Andreas et al 2013 Allmän nytta eller egen vinning? En ESO-rapport om korruption på svenska (2013:2) Regeringskansliet Byggchefsbarometern 2011 Bursell, Jakob 30.10.2012 Revisorn ska inte vara detektiv Svenska Dagbladet Brottsförebyggande rådet 2013 Den anmälda korruptionen i Sverige 2013:15 s. 26 Bergh, Andreas et al 2013 Allmän nytta eller egen vinning? – En ESO-rapport om korruption på svenska 2013:2 Regeringskansliet Brottsförebyggande Rådet 2013 Den anmälda korruptionen i Sverige 2013:15 s. 26
27