Mid Term Conference/SWOT-analys

Eftersom tidsaspekten är avgörande för möjligheten till överlevnad bör det primära omhändertagandet av drabbade kunna ske ute till sjöss, på närliggande fartyg, i helikopter, på uppsamlingsplats och på angränsande landområde, varför det är viktigt att också regionernas sjukvårdsresurser är förberedda på att delta i insatsen långt ute i händelseområdet och under svåra förhållanden. En utmaning i sammanhanget är svårigheten att avgöra om svårt nedkylda personer är vid liv eller inte, vilket ytterligare talar för behovet av medföljande hälso- och sjukvårdsresurser som kan göra kvalificerade medicinska bedömningar i direkt anslutning till räddningsinsatsen.

Det är också viktigt att det går snabbt att iordningställa uppsamlingsplats på angränsande fartyg och landområden med tillgång till hälso- och sjukvårdspersonal som kan göra medicinska bedömningar och vidta nödvändiga medicinska åtgärder, inklusive psykosocialt omhändertagande, mat, varma kläder, kommunikation med omvärlden och läkemedel, i väntan på vidare sjuktransport till sjukhus. I samband med Estoniainsatsen tog det närmare 5 timmar innan första sjukvårdsgrupp anlände till uppsamlingsplats på fartyg.

Vid båda insatserna kunde sjukvårdspersonal som tränats för att medfölja SAR-helikopter vid räddningsuppdrag medfölja i räddningshelikopter. På så sätt kunde sjukvårdspersonalen tidigt göra viktiga medicinska insatser och därigenom frigöra helikopterbesättningen som kunde koncentrera sig på räddningsarbetet.

För att uppnå en samlad aktörsgemensam nationell insatsförmåga vid MRO-händelser krävs regelbunden övning, träning och planering. Med fördel upprättas aktörsgemensamma insats- eller larmplaner för detta. Exempelvis bör regionernas katastrofmedicinska beredskapsplaner inkludera MRO-händelser och samverkan med statlig räddningstjänst och vice versa.

Den 20 september 2018 sammankallade projektet ett 50-tal aktörer från alla projektets referensgrupper för att genomföra en SWOT-analys kring de fokusområden som framkommit vid tidigare arbete inom projektet. Fyra hypoteser analyserades i grupper: • Möjligheten för utbildad hälso- och sjukvårdspersonal att kunna medfölja annat transportmedel. • Möjligheten för räddningstjänstpersonal med hälso- och sjukvårdsutbildning (legitimation) att kunna verka som hälso- och sjukvårdspersonal. • Möjligheten för räddningstjänstpersonal att i en insats kunna bedriva viss sjukvård. • En nationell operativ beslutsnivå inom hälso- och sjukvården för samverkan vid insatser i oländig miljö.

Resultat

Sammanfattningsvis ansågs det att nyttan med att hälso- och sjukvårdspersonal medföljer räddningstjänstens transportresurser är stor, vilket bidrar till ökad patientsäkerhet. Samtidigt behöver rutiner skapas för att säkerställa att sjukvården övas, larmas och ges möjlighet att medfölja. Det kan också finnas fördelar med att personal inom statlig räddningstjänst, med hälso- och sjukvårdsutbildning (legitimation) ges möjlighet att verka som hälso- och sjukvårdspersonal, men detta kräver avtal med sjukvårdshuvudman, vilket inte är möjligt idag utan en lagändring.