Du är vacker

JANUARI

FREDAG 27 JANUARI, 2012 ”Vad får det lov att vara madame?” ”Förlåt?” Lilly drar blicken från killen i andra sidan rummet och tittar på kyparen. ”Ja, vad får det lov att vara madame?” frågar kyparen och trummar med pennan på blocket han har i handen. ”En cappucino, tack.”

Kyparen säger inget mer, tittar bort på killen vid fönstret, muttrar något tyst på franska och kilar sedan iväg.

Okej, hon måste sluta glo på snubben. Han kommer tycka att hon är dum i huvudet.

Hon försöker därför se väldigt upptagen ut och tar upp sin kalender ur väskan. Hon bläddrar lite i den, biter fundersamt på sin bläckpenna, bläddrar lite till, skriver ner några viktiga datum (egentligen inte alls speciellt viktiga, utan mer i form av ”köpa ny skinnväska”, ”ringa mamma” och ”träffa Adelle – när?.) Hon tittar upp ur kalendern.

Killen sitter framåtlutad och ritar något på ett block. Han drar hastiga rörelser med handen som håller pennan och den svarta kostymärmen dras mot pappret. För en stund slutar han att rita och studerar sitt verk. Hans hår är brunt och precis lagom lågt för att dra fingrarna igenom, markerade ögonbryn, skäggstubb som täcker hans haka och lite av halsen, och hans läppar... ”Din cappuccino.” ”Åh, tack.”

Killen tittar upp och deras blickar möts, men hon tittar av reflex bort. Utanför fönstret går folk med snabba steg förbi och Lilly kommer på sig själv stirra på killen igen. Nu sitter han återigen och ritar i blocket. Vad gör han på dagarna? Han ser ut att vara äldre än hon själv. Kanske 26? Han ser inte ut som någon konstnär direkt...Han ser lite för proper ut i sin strukna kostym och sina rena läderskor. Plötsligt slutar killen att rita, stänger igen blocket, lyfter upp en brun skinnportfölj från golvet och börjar samla ihop sina saker. Lilly får ett hugg i magen och ställer sig plötsligt upp. Han tittar förvånat på henne, och några andra gäster gör likadant - hon hoppade nästan upp ur fåtöljen.

Efter bara några kliv är hon framme vid honom. Han tittar frågande på henne. ”Du är väldigt vacker.” ”Det var kul att höra.” säger han och ler självsäkert mot henne.

Kul att höra? Kul att höra... ”Ja det är väl kul att höra antar jag. Det var bara det jag ville säga. Hoppas du får en

fortsatt bra dag.” säger hon och vänder sig om för att gå. ”Vänta lite. Vill du inte ha mitt nummer?” Han tar fram ett svart visitkort ur kavajens innerficka.

Hon vänder sig tillbaka mot honom och ler. ”Frestande, men... Nej, tack.” ”Så du gjorde dig besväret att ställa dig upp och gå hit bara för att tala om att du tycker jag är snygg?” ”Jag sa vacker.” ”Vacker och snygg, samma sak.” ”Nej.” ”Du vill alltså inte ha mitt nummer?” säger han och stoppar sakta tillbaka visitkortet.

Nu har de sagt vacker för många gånger för att hon ska kunna gå här ifrån med det minsta värdighet kvar i kroppen. ”Nej, jag gick faktiskt upp bara för att säga...” ”Att jag var vacker.” ”Ja.” Han tittar på henne med ett konstigt flin. ”Vill du ge mig ditt nummer då?”

Hon försöker komma på något smart att svara, något som kan få henne att verka lite intressant. ”Ja det kan du väl...” Fan va intressant.

Hon skriver snabbt ner sitt nummer på en servett och ger det till honom. ”Trevligt att träffas” säger han och tittar på henne från topp till tå innan han skrattar och kliver ut på gatan. ”Vad fan var hans problem?” muttrar hon och går och sätter sig igen.

01.23 Det är omöjligt att sova. Tvättmaskinens buller hörs genom väggen och det låter som att den ska explodera i vilken sekund som helst. Ute på gatan hörs vespor svischa förbi, ungdomar som skrattar och hundar som skäller. Hon har gått igenom det som hände på caféet ungefär tusen gånger. Varför gick sa hon så? Så snygg var han inte, och han var inte speciellt trevlig heller...

LÖRDAG 28 JANUARI Väckarklockan ringer 06.00 och Lilly öppnar ögonen och kisar – hon glömde att dra ner persiennerna igår. Hon sätter sig upp i sängen och sträcker på sig och stoppar sina fötter i sina rosa fluffiga tofflorna. Det känns som att gå på moln när man har på sig det där tofflorna, inte för att man kan gå på moln men de är sååå sköna.

Lägenheten hon bor i är väldigt liten. Det är hennes vän Daniels lägenhet, hon hyr bara ett sovrum.

I köket står Daniel vid spisen och sjunger på Single Ladies. ”Godmorgon snygging, vill du ha te?” frågar han. ”Du ser lite trött ut”. ”Snygging? Ska du säga...Är den ny?” Daniel har en stor ring på handen. ”Ja, tycker du om den? Jag köpte den på vintageaffären här nere du vet, samma som du köpte din byrå och matta på.” ”Aha. Ja, den är skitsnygg. Men du, kan vi inte gå på några marknader imorgon? Jag har inte hunnit kolla runt nånting.” ”Men du måste skaffa ett jobb först.” Daniel beter sig som hennes mamma ibland. ”Jag ska faktiskt på intervju idag...” ”Bra. Har du bestämt vad du ska ha på dig?” frågar han och tar fram bacon och ägg ur kylskåpet. ”Nej. Spelar det någon roll?” ”Det är klart det gör Lilly!” säger han och suckar. ”Vill du ha? Tänkte göra äggröra med bacon på rostade mackor.” ”Åh, ja tack. Vill du ha hjälp med något?” Hon vet att han kommer säga nej, men man kan ju alltid fråga. ”Nej, nej. Hur är det? Varför ser så trött ut?” ”Jag ser inte trött ut...” Hon hatar när folk påpekar att hon ser trött ut, det är nästan lika irriterande som när folk säger att man är sur – när man är sur. ”Kunde du inte sova?” ”Nej.” ”Varför inte?” Han slänger ner baconet i stekpannan och det fräser till. ”Jag vet inte. Låg och tänkte på massa grejer. Du vet hur det är när man bara inte får tyst på hjärnan.” ”Du kommer få ett jobb snart, oroa dig inte.” Flinar Daniel. ”Jo...Fast jag vill inte jobba på ett café och göra cappuccinos hela dagarna det är det

som är problemet.” ”Du kommer få göra espressos också.” säger han och skrattar. ”Du är SÅ rolig.” ”Jag vet. Men vad vill du göra då?”

Hon smakar på sitt kaffe och tittar ut genom fönstret. ”Jag vet inte...Det är jobbigt. Jag vill bara leva i nuet. Måste jag verkligen jobba?” frågar hon och tittar på honom med sina stora ögon och ler.

10 minuter senare ligger två tallrikar med frukost på bordet och det doftar underbart.

Lilly berättar om killen hon träffade igår: ”Vad sa du att du sa sa du?” Daniel tittar på Lilly med skratten i rösten. ”Att han var vacker.”

Han tuggar snabbt klart och sväljer. ”Men va? Vad pratar du om? Sa du till en kille du inte känner att han var vacker? Vem är du?” ”Vad är det som är så konstigt med det?” Frågar hon och tar en stor tugga från mackan. ”Nej men precis, förlåt, jag brukar göra så dagligen! Du är inte normal alltså...Men jag gillar dig i alla fall.” ”Han tog mitt nummer.” ”Oj, oj, oj...”

På arbetsintervjun: ”Du kan alltså hantera kassa?” ”Ja, precis.” ”Har du använt en espressomaskin förut?” ”Ja.” ”Sressig miljö är inget problem?”

Klart hon kan hantera stress...Visst kan hon vara stressad ibland, men vem är inte det?

Men inte för att hon måste göra tre salamimackor, två latte och en te på stört. ”Nej, det är inget problem!” säger hon och ler mot tjejen som hon blir intervjuad av.

Hon har svart hår uppsatt i en hästsvans, blå ögon och t-shirt som sitter åt tight runt brösten. Lilly har inte stora bröst. ”Okej, du får jobbet. Du kan börja imorgon, klockan sju.” ”Så bra! Tack...Då ses vi imorgon då.” säger hon överraskat. ”Vad var det du hette nu igen?” ”Lilly” Kul att hon har gjort ett intryck... ”Lilly. Okej Lilly, vi ses imorgon!” säger hon och ler för första gången. Hon kanske inte är så farlig i alla fall.

MÅNDAG 30 JANUARI Hjälp. Hon svettas. ”Sa du en Latte Macchiato och en leverpastejmacka!?” ropar hon till Sandra, tjejen med störa bröst och tight T-shirt. ”Ja! Utan gurka!” ”Okej...” mumlar hon och skär upp bröd, tar fram leverpastej samtidigt som hon måste göra utrymme på diskbänken och leta fram en bra kniv. Vart fan är smöret!? Vad har hon gett sig in på? Hon kan inte hantera stress!

När hon kommer hem är hon helt slut och hennes fotsulor är ömma. Hon. Måste.

Ligga. Ner. Åhhhhh...Vad skönt. Hon ligger på golvet i hallen. Benen och fötterna dunkar av smärta. ”Lilly?” ”Mmm...” ”Lilly!” ”Ja!” Hon öppnar ögonen. Aj hennes kropp. Vart är hon? ”Lilly, vad gör du på golvet och sover?” Daniel står lutat över henne med en frågande blick. ”Oj. Jag skulle bara ligga ner i fem minuter...” ”Du är fan sjuk.”skrattar han och drar upp henne från golvet. ”Hade du en tuff dag på jobbet eller?” ”Jaa...” ”Kom så gör jag kaffe så får du berätta.” Hon följer honom in till köket med ett leende på läpparna.

FEBRUARI

MÅNDAG 16 FEBRUARI Luc Blanc är inte så perfekt som folk tror. I själva verket är hans yta noga välplanerad och ingraverad i hans vardag.

Klockan ringer prick 6:30 varje morgon. Då stiger han upp efter att först ha gått igenom dagens kommande händelser med hjälp av sin almanacka. Därefter går han naken från sängen in till badrummet, tar en dusch och konstaterar att skäggstubben faktiskt ännu inte blivit för lång och behöver trimmas. Han vet att tjejer brukar gilla när stubben är omkring tre dagar och definierar sin stil som en skogshuggare i Armanikostym - det var vad en av hans förra flickvänner kallat honom. Efter den varma ångande duschen, skäggstubbskonstaterandet och en skvätt rakvatten går han vidare i rutinerna in till köket.

Luc står vid den skinande köksbänken. Runt midjan har han virat en handduk och han öppnar kylskåpet och tar fram smör och en liten burk aprikosmarmelad som han ställer på diskbänken. Därefter går han till skafferiet och hämtar en lång smal baguette och bryter av en bit av den. Han tar fram en kniv och brer smör och marmelad på brödet och stoppar det i munnen, tar tidningen Arkitekt Modern som legat på diskbänken i ena handen och det svarta kaffe i den andra och går bort till det stora ekbordet. Han tar en klunk av det rykande kaffet och bryter igenom det knapriga brödet...Mmmums.

Efter frukosten öppnar han garderoben och tar fram sin kostym som han stryker slät och fin. Han knyter sedan en perfekt slipsknut och sätter på sig sina svarta välpolerade skinnskor. En halvtimme senare sitter han på tunnelbanan med Rolling Stones spelandes i svarta hörlurar på väg till jobbet och trummar fingrarna i takt till musiken ”Pleased to meet yoouuuu hope youu guess myyyy naaaamee” ”Våning nio.” säger den mekaniska kvinnorösten i hissen och dörrarna öppnas med ett pling. ”Godmorgon Luc!” säger Annabelle och ler när han kliver in på kontoret klockan åtta. ”Godmorgon Annabelle. Haft en bra helg?” frågar han och stannar till vid receptionen. ”Helt okej... Patrick var tvungen att jobba så det blev inget alla hjärtans dag firande för min del.” ”Varför ringde du inte mig? Jag blir sårad.” säger han med ledsen min.

Hon fnissar till. ”Du var väl inte ensam i helgen?” hon drar handen genom håret och ler.

”Nej, jag var faktiskt på en fest hos några vänner” ”Vad trevligt.” ”Nu måste jag också jobba, men som sagt, ring nästa gång!”

Hon suckar djupt och tittar på honom när han går iväg till sitt kontor. Telefonen ringer och hon hoppar till och återgår till sitt arbete. ”Arkitekt Modern, Annabelle som talar, vad kan jag hjälpa till med?”

Luc stänger dörren bakom sig och sätter sig ner i den mjuka datastolen och tar ett djupt andetag. Ännu en dag på jobbet tänker han och slår på datorn.

Han sträcker på sig och börjar arbeta. Just nu arbetar han med ett enplanshus i trä.

Stort och luftigt, många fönster och med ett magnifikt kök. Ritningen måste bli klar till på onsdag då han ska träffa kunden och diskutera planlösningen. Det ser bra ut tänker han och vrider och vänder på huset för att se det ur alla vinklar. Plötsligt vibrerar det i hans ficka och han tar upp mobilen. Det kommer med en servett som legat i fickan och han lägger den på bordet.

Det får gå fort tänker han och svarar: ”Det är Luc.” ”Hej Luc, Adelle här!” ”Adelle, så trevligt att höra din röst.” ”Du, jag tänkte bjuda över några vänner på middag hos mig på onsdag...Har du lust att komma? Vore så trevligt att träffa dig, det var ett tag sen. Du jobbar ju hela tiden. Vad säger du?” ”Javisst! Jag har ett möte med en kund klockan tre men middag hos dig passar bra.” ”Klockan åtta då. Ta gärna med dig en tårta om du har lust och tid att baka. Du är ju bäst det vet du, inget annat bageri gör så goda tårtor som du!” ”Du är för snäll Adelle, men visst. Gör allt för dig, säger han och skrattar. Du vill att den ska vara i choklad antar jag? Ja...Okej, vi ses där. Och tack för inbjudan!”

Han lägger på och stoppar tillbaka mobilen i fickan och slänger sedan den skrynkliga servetten som ligger på skrivbordet. Vänta lite nu... Var det inte... Han tar upp servetten ur papperskorgen och vecklar ut den. Jo... På servetter står ett telefonnummer nedskrivet med svarta snirkliga siffror. Han frågade inte ens om hennes namn tänker han och lägger tillbaka servetten i fickan.

Arbetstelefonen på skrivbordet ringer: ”Luc. Du har telefon. Jag kopplar det till dig nu! Det är hon tanten som ringer, igen...” säger Annabell i telefonen.

Han suckar djupt. När ska man få arbeta i fred? ”Luc Blanc.” svarar han. ”Ja heeeej Mr Blanc det är Rosie Parker. Jag ville bara påminna om vårt möte på onsdag klockan 3. Du har väl inte glööömt?” ”Det hade du inte behövt! Självklart kommer jag ihåg det. Du är mitt största projekt denna termin Mrs. Parker!” ”Så treeevligt! Men då ses vi då!” skrattar hon glatt som en kluckande kalkon.

Han lägger på telefonen och masserar tinningarna irriterat och återgår sedan till sitt arbete.

Luc ställer ner matkassarna på golvet i hallen och slår igen ytterdörren med foten.

Han sjunker ner på golvet. Klockan är nio och han har arbetat hela dagen med Parkers hus. Den där jävla tanten har ring minst fem gånger idag! Och hon vet inte ens själv vad som är bäst för henne och hennes hus. Hon är en förmögen brittisk änka som har så mycket pengar att hon inte vet vad hon ska göra, så hon beställer ett hus och ringer och anser och klagar och säger och tycker hit och dit och han förtjänar mycket bättre kunder än såna som hon, han förtjänar att välja sina kunder och inte bli vald av kunderna...Det är så man ska jobba...Han ställer sig upp och går in till köket och tar hand om maten i kassarna. Ikväll ska han äta gåslever...Det är han värd.

TISDAG 17 FEBRUARI 02.34 Lucs mobil ringer: Vem fan är det som ringer så här sent!? ”Hallå?” ”Luuuuuc....Älskling! Är du hemma? Kan jag komma upp till dig?” ”Hannah?” ”Nej. Vem e Hannah? Luc?” ”Monique?” ”Jaaa... du sa att du skulle ringaaa?” ”Du är full Monique. Jag försöker sova och du stör. Gå hem och sov!” Jävla tjej. ”Din idio..” Klick. Han lägger på och försöker somna om. Telefonen ringer igen. Han stänger av ljudet.

Adelle är Lillys bästa vänner som ofta pratar om hennes senaste pojkvän, ett ämne som hon aldrig tröttnar på att berätta om.

På Café Voltaire: ”Han är bara så omtänksam! Kan du förstå att han överraskade mig med frukost på sängen?”

Utmattad tar Lilly en slurk av sitt kaffe och undrar när hon ska fråga henne om hennes relationer, inte för att hon haft något på ett tag nu, men det vet ju inte Adelle om. Fast med senare eftertanke vill hon kanske inte få frågan... ”Han pratade om dig faktiskt. ” säger Adelle och tittar på henne. ”Din pojkvän?” ”Nej dummer! Har du inte lyssnat på ett ord jag har sagt? Damien.”

Damien. Hennes ex. Hennes bästa väns bror. ”Jaså! Vad hade han på hjärtat då?” säger hon lite fånigt. ”Du är hopplös Lilly. Han undrade hur du har det, om du trivs i Paris, om du fått något jobb än osv. Ganska många frågor faktiskt. Har ni inte pratat något efter ja du vet?” ”Nej. Det förstår du väl. Förresten trodde jag inte att han ville prata med mig.” ”Men du, jag ska ha middag hos mig imorgon, det är med lite vänner och så. Du borde komma. Det hade varit jättetrevligt! Känns inte som att vi har hunnit prata alls sen du

flyttade hit, eller något innan för den delen heller, och nu när du bor här så kan vi...” ”Ja ja, ta det lugnt Dell! En middag låter trevligt...” En middag!? Med Damien närvarande, nej tack! En gyllene regel i livet: Du ska aldrig vara tillsammans med din bästa väns bror – det leder bara till en komplicerad vänskap mellan dig och din b vän när förhållandet tagit slut. Efter att de gjort slut var det jobbigt att komma över till dem för att träffa Adelle. Hon ville helst inte träffa Damien alls, vilket det alltid finns en risk för när han finns i samma hus. Faktum är att hon skämdes och skäms fortfarande över hur allt slutade mellan dem: En vecka efter att hon gjort slut med honom var hon på en fest. Han var där också.

Hon hade druckit alldeles för mycket, för att inte tala om hur mycket han hade druckit och hon stod och kysste någon kille i ena änden av vardagsrummet. Damien såg detta och stapplade fram till dom och slog till killen. ”Vad håller du på med!?” säger hon och tittar på honom. ”Ska det komma från dig din jävla.....” ”Håll tyst bara. Jag orkar inte med dig!” säger hon och stormar ut ur huset. ”Vänta Lilly!” ropar han och springer efter och kommer i kapp henne ute i trädgården.

Han grabbar tag i hennes arm och säger åt henne att titta på honom. ”Förlåt, okej!”

Hon slår till honom på kinden. ”Var det skönt?” ”Att kyssas eller att ge dig en örfil?” säger hon argt. ”Vilket som.”

Sedan ligger dom plötsligt – hon vet inte riktigt hur det gick till – på gräset och är mitt uppe i en kyss. En ganska besvärlig situation, eftersom hon just gjort slut med honom.

En vecka senare tar han studenten och flyttar till Paris för att börja plugga. Ett år senare tar hon studenten och flyttar till Paris. ”Lilly?” ”Förlåt. Vad var det du sa?” ”Klockan åtta hos mig imorgon. Okej? Jag måste tyvärr gå nu, ska köpa en liten överraskning till Phil.” säger hon och ler. Phil? Jaha, hennes pojkvän... Vem annars? ”Ja visst, det blir bra.” ”Och du, försök vara lite mera närvarande imorgon om du förstår vad jag menar?” ”Visst visst du, vi ses!”

Adelle slänger iväg en slängkyss till Lilly. Dörrklockan plingar till när dörren går igen efter henne och doften av hennes parfym hänger kvar i luften ett tag. Lilly dricker

upp sitt kaffe, betalar och går ut på gatan. Det kallt utomhus och hon sätter på sig sina skinnhandskar och vandrar nedåt gatan. Tankarna snurrar i skallen på henne och hon känner sig plötsligt nedstämd. Ett par som håller handen och pratar glatt med varandra går förbi henne och hon går sakta bakom dem. Hon går förbi en uteliggare som ligger och sover i en port och slänger ner lite mynt i hatten som ligger vid hans fötter och svänger sedan in på en gränd och går in i en secondhandbutik. Hur ska det ska gå imorgon?

Köket är täckt av mjöl, socker, bakpulver och kakao. Luc står vid spisen och smälter mörk delikatesschoklad och trummar med foten på trägolvet i takt med Rolling Stones.

Tårtan kommer att bli magnifik. Alla kommer älska den! Tre lager, två av choklad och ett av en krämig mockafyllning. Kaffe och choklad är som gjorda för varandra.

ONSDAG 18 FEBRUARI Tunnelbanan skakar rytmiskt och Lilly tittar ut genom fönstret. En asiatisk kvinna mittemot henne började snarka. Hennes huvudet är lutat mot fönstret och hon nickar till då och då.

Idag ser hennes liv ut så här: Boende: Tvåa i Paris. Yrke: Servitris. Status: Singel.

Framtidsmål:???? Veckor i Paris: Ca 3.

Det är frågetecknen i hennes liv som är irriterande...Hon packade väskan och flyttade hit för att komma bort från allt det bekväma i Sverige, men framförallt för att hitta sig själv. Låter klyschigt men det är sant. Allt det där som hon kände till och visste om var hon tvungen att komma bort från ett tag. Det som kändes mest naturligt efter studenten var att åka till Paris. Hennes pappa är född i Frankrike och lärde henne franska när hon var liten så språket var inget hinder. Det låg inte så mycket tanke bakom hennes beslut. Hon nämnde planen till sin mamma lite på måfå, som inte kom med några protester, kanske inte med några åsikter överhuvudtaget. ”Mamma” ”Ja…” ”Du tyckte om Paris när du var där va?” Mamma tågluffade mycket som ung. ”Ja… fransmännen var lite snorkiga men jag träffade ju din pappa där.” ”Jag tror jag skulle vilja bo där ett tag.” ”Mm..” hon bläddrar i tidningen och tar en klunk te. ”Tror jag ska göra det efter jag tagit studenten.” ”Mm…” Äsch hon lyssnar ju inte...

Efter att Lilly tagit studenten och jobbat ett tag på ICA och fått ihop en bra summa pengar ringde hon Daniel och frågade om han hade plats för henne och det hade han. ”Mamma” ”Ja…” ”Om fyra veckor flyttar jag till Paris, jag ska dela lägenhet med kille från Sverige som heter Daniel.” ”Va? När bestämde du det? Varför har du inte sagt något tidigare? Daniel?” ”Jag har ju sagt det! För flera månader sen.” Okej, det var inte under de rättvisaste omständigheterna, men hon har ju faktiskt pratat om det med henne. ”När då? Det har inte jag hört!” ”Joho, du svarade till och med när jag sa att jag funderade på det.”

”….” ”Jag lovar.”

Tåget stannar abrupt in på en station. Den asiatiska kvinnan är borta och nu sitter en kille där i stället. Den typiska fransmannen. Han har mörkt, brunt hår, bruna ögon, tjocka ögonbryn och stor näsa – lite som en fågelnäbb. Han har skäggstubb, den där längden då det ser snyggt ovårdat ut. Den där längden som ska ge en antydan om att han jobbar hårt om dagarna och inte riktigt har tid att raka sig – han är lite för viktig för sådant trams. Men den är inte för lång så att han ser ovårdad ut, utan den ger honom en medveten avslappnad och lite nonchalant stil. Okej, skärpning. Hon sitter och analyserar killens skäggstubb… Hon granskar honom från topp till tå. Japp...

Klädd som en typisk fransman, snyggt, enkelt och smart. Han har svarta läderskor (hon vill ha ett par och överväger faktiskt att fråga honom vart han köpt dom) som ser dyra och välgjorda ut. Jeansen är svarta och på överkroppen har han en vit skjorta och en marinblå kavaj. De tre sista knapparna på skjortan har han ”glömt” – kanske var för stressad för att knäppa dem (eller inte) och hon kan ana lite mörkt brösthår...På stolen bredvid sig har han en brun väska i läder. Han tittar på henne och hon tittar ut genom fönstret. Standard.

När tunnelbanan glider in på Abbesse går hon av och vandrar upp för gatan. Hon älskar att gå omkring här på kvällen. Gatorna är upplysta av gatlyktor, caféer och restauranger är fyllda med hungriga gäster. Plötsligt susar en vespa förbi, rätt framför näsan på henne i värdens fart. ”Se dig för din idiot!” skriker hon på franska och stannar.

Mannen på vespan tvärstannar och vänder sig om. ”Hur gick det? Förlåt mig!” säger han och tar av sig den stora hjälmen. ”Jag är lite sent till...” ”Säg inte att det är...” Mumlar hon för sig själv. Ånej. ”Nej men...Är det inte? Förlåt mig så mycket! Det är väl du från caféet? Eller? Han tittar frågande på henne men hon svarar inte. Du gjorde dig väl inte illa?”

Hon kan knappt tro det. Han är till och med snygg i världens fulaste kavaj. Den är i lila manchester och har ett mörkgrönt paisleymönster. ”Nej jag gjorde inte illa mig” Säger hon på franska och rättar till klänningen och fortsätter att gå. ”Förlåt. Vad är det du heter? Vi träffades ju på caféet, eller hur? Du vet när du sa...” ”Jag heter Lilly.” Säger hon och börjar gå vidare upp för gatan.

”Lilly. Vilket fint namn! Vart är du på väg?” ”Till en kompis.” ”Jaså, jag med.” Han går bredvid henne och drar vespan framför sig. ”Heter din kompis möjligen Adelle?”

Hon stannar. ”Ja det gör hon. Hur känner du henne?” säger hon och tittar på honom.

Man skulle kunna drunkna i de där ögonen...fan också... ”Hennes bror Damien och jag är jobbarkompisar.”

Vad är det egentligen Damien arbetar som? Vad var det han skulle göra när han flyttade till Paris... Hon har verkligen ingen koll...Var det inte inredningsarkitekt eller något? ”Jaha, vad jobbar du med?” ”Jag är arkitekt.” säger han stolt.

Hon sneglar lite på honom där han går med långa steg bredvid henne. Hon var inte helt ute och cyklade. Arkitektur... ”Så du känner dem båda?” frågar hon. ”Ja, gör du?”

Har Damien berättat om henne... Fast varför skulle han det? ”Jag känner dem båda... sen långt tillbaka. Vi gick i samma grundskola och var grannar i Sverige.” ”Jaaahaaa! Shit! Du är DEN Lilly.” Säger han och tittar på henne med stora ögon. ”Ojojoj...”

Eller så kanske Damien visst har berättat om henne... ”Vadå ojojoj? Vadå DEN?” ”Ja? DEN Lilly. Hon som Damien var tillsammans med innan han flyttade hit. Hon som krossade hans hjärta. DEN Lilly. Jag vet en hel del om dig ska du veta...” skrattar han. ”Fan vad drygt...” Krossa hans hjärta? Herregud, det var väl att ta i? Hon öppnar porten till lägenhetshuset och går upp för trappan med tunga steg. Fan också. Den här snubben har försprång.

Luc sitter vid det stora bordet med resten av gästerna i vardagsrummet. Adelle har dukat med vackert vitt porslin och alla har två stora vinglas, ett för det vita vinet och ett för det röda.

De är exakt tio personer. Fyra på vardera långsida och Adelle och Damien på varsin kortsida. Alla är finklädda, kvinnorna i vackra korta klänningar och örhängen i öronen och de flesta av männen är klädda i skjorta och kostym. Phil, Adelles pojkvän, har till

och med slips på sig, vilket Luc tycker är lite överdrivet speciellt eftersom att han inte har någon som helst smak utan ser mer ut som en kontorsnisse. Kunde han inte kört på en snygg scarf istället?

Adelle och Damien säger varsågoda och alla börjar ta för sig av maten. Damien är ovanligt snyggt klädd ikväll tänker han. Är det för att Lilly är här? Han ser att Damien sneglar på Lilly. ”Så Lilly. Är du väldigt ledsen över att jag inte ringt dig? Om jag ska vara ärlig hade jag faktiskt tänkt göra det ikväll.” säger han högt och lutar sig bakåt i stolen.

Lilly slutar prata med tjejen bredvid och alla andra slutar också prata och tittar nu istället intresserat på Lilly och Luc. Men det är inte Lilly som svarar. ”Känner ni varandra?” frågar Damien och tittar på honom. ”Nej, det gör vi inte.”säger Lilly och blänger på Luc. Hon är riktigt snygg när hon ser arg ut... Hennes blå ögon stirrar på honom. ”Känner skulle jag inte säga, men vi har träffats förut...”. Han ler mot Lilly som vänder sig mot Damien.”Jag träffade honom på ett café”. ”Va? Som på en dejt?” frågar Adelle ivrigt. ”Nej!” Säger Lilly i gäl ton.

Luc skrattar. ”Men hur då på ett café?” frågar hon intresserat. ”Det är ganska kul faktiskt...” börjar Luc och ser hur Lilly blänger på honom igen. ”Hon kom fram till mig på caféet när jag skulle gå och sa att jag var vacker.” ”Va? Är det sant!?” Adelle ser häpen och överraskad ut.

Damien tittar på Lilly och Lilly tittar på Luc ”Jag vet inte ens vad du heter.”. ”Luc.” säger han och flinar. ”Nu tycker jag att vi ska skåla! Skåla för att vi alla är vackra idag. Och se bara på dig Adelle!” säger han och gestikulerar med handen så att vinet är nära på att spillas ut. Lilly viskar något till tjejen hon har bredvid sig. Varför tittar hon inte på honom? Varför lyssnar hon inte när han pratar? Han är ju skitsnygg ikväll... Han höjer rösten. ”SKÅL!” ropar han och de andra vid bordet ställer sig upp och ropar ”SKÅÅÅÅL!” Alla förutom Lilly och Damien. ”Damien!” Han nickar mot Damien med en cigg i handen. ”Vill du?” ”Visst.” säger han och drar ut stolen.

De står ute på den lilla balkongen och tittar ut över Paris. Nere på gatan hör de Manu Chao spela från den spanska baren och folk som skrattar och pratar högt. Solen håller

på att gå ner över hustaken. Luc och Damien pratar: ”Så...Jag visste inte att Lilly kommit till Paris redan...” Säger Luc och tittar på Damien som står och tittar ut över Paris och ignorerar hans blick. ”Hon kom för tre veckor sen.” ”Varför har du inte sagt något?” ”Varför skulle jag göra det?” frågar han. ”Jag vet inte, men du har inte träffat henne innan idag då?” ”Nej” säger Damien och vänder sig om. ”Varför har inte du berättat?” Frågar Damien och ser irriterad ut. ”Vadå?” ”Att du träffat henne förut?” ”Va? När vi sågs på caféet visste jag ju inte att det var hon. Och nu när jag träffade henne och hon sa sitt namn och hur hon kände dig kom jag på att det måste vara hon.

Ett sjukt sammanträffande!” ”Är det säker att du inte legat med henne?” ”Shit sluta vara så paranoid. Vad fan tror du om mig? Jag har bara träffat henne två gånger och första gången visste jag inte ens att det var hon. Ta det lugnt!” ”Säg inte åt mig vad jag ska göra, okej?” ”Okej.”

Damien lutar sig mot balkongdörren och tittar upp på den mörkblå himmelen och tar ett djupt bloss. ”Vad hade du sagt om jag legat med henne då?” Frågar Luc efter ett tag.

Damien tittar på honom. ”Vad fan är det för fråga?” ”Jag bara undrar...Hon är ju ganska snygg.” ”Luc. Lilly är inte som alla andra tjejer, okej? Hon är inte nån som du bara kan bjuda på en drink och sen få i säng. Fattar du?” ”Du får mig att låta som en sexgalning.” ”Du är en sexgalning” säger han och skrattar lite. ”Du måste tagga ner. Är det bara för att hon är här?” ”Jag vet inte. Mycket på jobbet också.” ”Jobbet? Äh, lägg av. Du är bara praktikant hos oss, så mycket kan du inte ha att göra. Älskar du henne fortfarande?” ”Nej.” Säger han snabbt och tar ett till bloss. ”Dåså. Nu ska jag gå in och ragga.” Han fimpar cigaretten i askfatet och öppnar dörren.

”Inte på Lilly.” ”Ni är inte ett par, så varför inte?” Säger han och kliver in.

Luc kommer in från balkongen och blir snabbt omringad av några av Adelles tjejkompisar. ”Visst är han vidrig?” säger Lilly tyst till Emelie som sitter bredvid henne. Emelie tittar på Luc som sätter sig ner vid bordet igen. ”Vidrig? Nej, hur kan du säga så? Han är social och snygg, men det vet du ju redan” fnissar hon.

Luc tittar på henne där han sitter. Hans hud har en sån fin färg, han är snygg det är det ingen tvekan om, tänker hon. Han ler mot henne. ”Ursäkta mig” säger Lilly och ställer sig upp. Hur ska den här kvällen sluta? Hon går ut i hallen och in på badrummet. Andas. Hon tittar sig själv i spegeln och suckar.

Varför är jag inte glad?

Det knackar på dörren: ”Är det du Lilly?” säger Adelle. ”Ja” ”Vill du hjälpa mig att plocka undan från bordet?” ”Visst! Jag kommer strax!” ”Bra, så kan vi duka fram för efterrätt sen!”säger hon glatt och går iväg.

Efterrätt... Suck.

Lilly och Adelle står i köket och diskar: ”Vilket sammanträffande hörru!” ”Vadå?” ”Du vet vad jag menar.” ”Luc?” ”Ja! Varför haffar du inte? Han är hur snygg som helst, om inte jag och Phil du vet, då hade jag fan varit på honom som en...Jag vet inte vad, men du förstår vad jag menar.” ”Du tror inte att Damien...Jag vet inte...Skulle tycka att det var jobbigt?” ”Nej det tror jag inte, vi är ganska öppna med varandra och jag har frågat honom flera gånger om han kommit över dig, och då har han sagt att han har gjort det. Men man vet ju aldrig, ibland undrar jag ju, eftersom att han verkar intresserad över hur det går för dig och sånt.”

”Hur det går för mig?” ”Ja, du vet, med jobb och sådant. Vi vet ju att du inte har något bra jobb...” ”Herregud, Dell. Jag är 21...Då måste man inte ha en stor karriär. Bara för att Damien visste att han ville bli arkitekt så fort han tog studenten och hade bra kontakter här i Frankrike!” ”Jag menade inget illa...” ”......” ”Vad jobbar du med nu då?” ”Hur visste du att mitt jobb var dåligt, om du inte vet vad jag jobbar med...” suckar hon. ”Jag jobbar på ett Café.” ”Är det kul då?” ”Ärligt talat?” ”Ja.” ”Nej. Det suger. Första dagen kom jag hem helt slut och...” ”Och?” ”Och somnade på golvet.”

Adelle skrattar och ställer in tallrikarna i ett av skåpen ovanför diskbänken. ”Ska du verkligen jobba kvar där då?” ”Nej jag tror inte det. Det är för stressigt.” ”Vet du vad, jag ska fixa ett jobb åt dig. Ett roligt och bra jobb!” ”Och hur ska du göra det?” ”Det vet jag inte än! Men om jag får lite tid att tänka på saken kommer jag alldeles säkert komma på en plan. Det ska du få se.” ”Dell, ta det lugnt. Du blir alldeles för uppspelt.” Adelle är underbart söt ibland. ”Jo jo, jag ska komma på det!” säger hon och sjunker ner på köksgolvet.”Kom. Sätt dig.” Lilly sätter sig bredvid henne. ”Jag vill inte att du letar och tänker åt mig Dell, även fast jag vet att du menar väl, men jag kan ta hand om mig själv.” ”Jag vet. Men jag kan väl få försöka?” ”Nej, det får du inte” säger hon och skrattar. ”Snälla?”

Luc kommer in i köket och tittar konstigt på dem.”Blir det någon efterrätt snart? Ni har massa sugna gäster här ute som väntar. Vad gör ni på golvet förresten?” ”Klart att de sugna gästerna ska få efterrätt...” Säger Adelle och ställer sig upp och flinar. Hon raggar fan på Luc!

Luc skrattar ”Jag tror du har druckit lite för mycket kära du. Eller vad säger du Lilly?”

Han kramar om Adelle och hon fnissar. ”Jo lite kanske...om ni flyttar på er lite kan jag ta fram tårtan...Tack.” Lilly öppnar kylskåpet och tar fram den stora vita boxen och ställer den på diskbänken. ”Åh...

Vilken fin!” säger hon när hon lyfter på locket. Det är en stor chokladtårta med vacker dekoration av lavendelblad och vit choklad. ”Tack så mycket!” Säger Luc. ”Har du gjort den?” ”Ja, det tog lite tid men visst blev den ganska fin?” ”Ja...” Han tror säkert att han får tjejer på fall av det här. Vilket han antagligen får också... ”Ska vi gå och se om den är lika god som den ser ut?” säger Adelle och flinar igen.

FREDAG 20 FEBRUARI Lilly har händerna i kavajfickorna och hennes kjol flänger i takt med hennes steg. Det är en regnig dag och hon vandrar gatorna av Paris.

Idag skulle hon egentligen jobbat men hon har sagt upp sig från caféet. Det passade henne inte i alla fall...Det var inte något för henne.

Hon svänger in på en gata och möts av en trängsel av människor. Vad händer? Hon går fram för att undersöka saken och hör ljudet av en stor folkmassa längre bort. Vid gatans slut ser hon ett stort torg fyllt med människor som pratar och ropar. Det är en auktion. Mitt på torget står en tjock liten man i en grå bomullskostym och ropar ut nya objekt som ska säljas. Han ser ut att vara tagen direkt ur Oliver Twist. Just nu är det en gammal tavla som ska auktioneras. Hon pressar sig genom folkmängden för att komma närmare och stannar när hon får en bra utsikt.

Lilly ringer på dörren med armbågen och väntar otåligt på att Daniel ska öppna. ”Vad i...” säger Daniel och stirrar på henne. ”Vad?” ”....” ”Kan du flytta på dig så att jag kan komma in eller!? Det är tungt!”

Han flyttar på sig utan ett ord och stänger dörren. ”Vad är allt det här om jag får fråga?” ”Du anar inte, jag strosade omkring lite i stan och så hade dem världens auktion på du vet det där lilla torget vid...” ”En auktion?”

Hon puffar in allt i hennes rum. Daniel står kvar och tittar på henne. ”Du är galen, vad ska du göra med en...” han tar upp en rostig plåtburk där motivet knappt syns längre”....En rostig gammal plåtburk?” ”Den är jättefin!” muttrar hon och smäller igen sin dörr med foten.

Daniel står kvar utanför dörren ”Den var fin, jag lovar...Även om den var rostig!” Han väntar på svar. ”Vill du ha kaffe?” ”....”

MARS

MÅNDAG 1 MARS Första dagen på jobbet. Lilly ska kopiera papper, posta brev och koka kaffe. Hon kommer bli den där slampiga tjejen i amerikanska filmer som bara får springa runt och uträtta allas skitiga ärenden medan...Varför skulle hon vara slampig? Vi släpper den där amerikanska film grejen. Det är ett jobb och hon borde tänka positivt, som Adelle säger - bara för att hon jobbar på Gucci och får 10% rabatt på allt...Inte för att hon hade velat jobba på Gucci i och för sig...

Hissens dörrar öppnas med ett pling och den mekaniska kvinnorösten anger att hon är på våning nio. Hon går fram till receptionen. ”Hej” Kvinnan bakom receptionen tittar på henne med en uttråkad blick och säger trött: ”Och vem är du?” ”Lilly. Det är min första dag.” ”Jaha. Lilly Lemoyne?” ”Precis” Hon bjuder på ett leende till receptionisten som ler falskt tillbaka. ”Ett ögonblick bara” säger hon och tar upp telefonen. Hennes röst blir med ens mycket piggare och gällare ”Heeeeej...i har en nyanställd här...Ja...Mm...Kan du visa henne arbetsuppgifterna? Går det bra? Ja... Okej.” Hon lägger på luren. ”Du kan sätta dig ner och vänta” Hon pekar på några stolar mittemot receptionen.

Djupt insjunken i en artikel om oliver och deras ursprung i Italien blir hon plötsligt avbruten av en röst hon känner igen. ”Nej men ser man på. Jag gissar att det är Adelle som ligger bakom detta?”

Hon lyfter på huvudet. Luc står framför henne. För ett ögonblick är hon stum och måste se otroligt korkad ut. ”Fast du verkar förvånad över att se mig. Du visste inte att jag jobbade här?” ”Jo, det var Adelle. Du vet hur hon är... Lite mammig och vill ta hand om folk. Men jag är bara här på att provjobba, mest för att göra henne glad...Och jag visste inte att du jobbade här.”

Han skrattar bara och tittar på tidningen. ”Gillar du oliver?” ”Va?” ”Oliver” säger han och nickar mot tidningen som ligger i hennes knä. ”Riktigt bra artikel.”

”Em...Ja, den var intressant.”

Receptionisten tittar irriterat åt deras håll. ”Nej. Nu ska vi se att ge dig lite arbetsuppgifter” säger han och börjar gå. Lilly följer efter och ler åt receptionisten som inte ler tillbaka.

Den där bruden alltså. Luc sitter på sitt kontor bakom skrivbordet och arbetar. Hon är inte speciellt snygg...Men det är något med henne. Fin rumpa och sött ansikte har hon men hon är...Speciell. Försöker Adelle få ihop honom med henne? Han ska ringa och fråga sen. Tankarna avbryts av att Lilly kommer in med två pärmar under armen och en kopp kaffe i handen. ”Tack.” ”Det är mitt jobb.” säger hon och sätter sig ner i stolen mittemot honom och andas ut. ”Så...” Börjar hon och tittar ut genom fönstret. ”Såå...Hur länge har du jobbar här?” säger hon och vänder blicken mot honom. ”Fyra...Nej, fem år.” ”Fem år!?” Hon hoppar till i stolen. ”Ja, fem år. Så jag kan allt!” säger han och försöker skratta lite. Vad är det som är konstigt med det? Fem år...

Lilly blir förvånad. Fem år!? Fem år, på ett och samma jobb? Hur gammal är han egentligen? ”Hur gammal är du egentligen?” Hon ser hur han vrider sig i stolen. ”Jag menar inte något illa...” Tillägger hon. ”Nej, jag ser inte gammal ut precis.” skrattar han igen. ”Jag blir 28 om en månad.” ”Har du jobbar här sen du var 23 då?” ”Ja, ungefär.” ”Shiiit...” Hon tittar ut ur fönstret igen. Tänk om hon skulle behålla ett jobb som hon får nu...Fan vad tråkigt! ”Hur gammal är du själv?”

Hon tittar åter på honom. ”Fyller 22 snart.”

Hon och reser sig från stolen. ”Vart ska du?” ”Det är andra som vill ha kaffe också.” säger hon och stänger dörren efter sig.

Han börjar kanske bli gammal? Varför blev hon så chockad? Har det verkligen gått

fem år sen han kom hit? Han skakar på huvudet, rätar på sig, tar en klunk av kaffet och...Kaffet smakar skit och han hostar. Kaffet hamnar över hela skrivbordet och rinner ner för hans skjorta. ”Fyfan!” skriker han till. Kan hon inte ens koka kaffe!?

Dörren öppnas och Lilly kikar in. ”Är det något fel? Kan jag göra något?” frågar hon och ler. ”Kaffet var skitäckligt. Vad har du gjort med det?” säger han irriterat. ”Var det inte gott?” ”Om det hade varit gott skulle det inte ligga över alla mina ritningar eller hur?”

Hon fnissar till. ”Oj...Då måste jag gjort något fel. Jag kan göra en ny kopp om du vill?” ”Nej tack.” ”Okej.” Hon stänger igen dörren.

Skjortan klibbar sig fast vi hans bröst och han känner sig irriterad. Han går ut ur kontoret för att hämta något att torka skrivbordet med. Då ser han Lilly stå och skratta med hans kollegor – och de håller alla i varsin kopp kaffe. ”Smakar det gott?” säger han när han går förbi.

Alla nickar glatt och fortsätter prata med Lilly. ”Vad har du gjort med skjortan?” frågar någon och skrattar lite. Men han ignorerar dem bara och går vidare. Fyfan...Det här ska hon få för...Vilken jävla brud.

Senare samma dag: Luc står inne i en butik och tittar på den stora väggen som är fylld av skjortor i tusen olika färger och nyanser.

Lila eller mörkgrön vore snyggt...Måste pigga till garderoben med färg.

Han får syn på sig själv i en spegel som hänger på väggen och stannar till. Fan vad risig han ser ut. Han är mörk under ögonen och håret ser grått ut. Och när blev han så smal? Det ser inte friskt ut. Hans solbränna är för länge sedan borta och han ser otroligt blek och trött ut. Vad har hänt med honom? Det ser ut som att någon har pumpat ur honom all hans glädje och lust. Hur länge har han sett ut så här? För en vecka sen hade han köpt minst fyra skjortor, nu tittar han bara på dem och känner ingen lust att ha någon alls.

Kassörskan ler mot honom och frågar om han vill ha hjälp med något. ”Nej tack. Inte den här gången.” säger han och kliver ut på gatan. Vad är det som är fel? Han känner sig tom.

FREDAG 5 MARS ”Har du alltid velat bli arkitekt?” frågar Lilly på franska.

Luc funderar lite och säger sedan ”Jo. Jag har nog alltid velat bli det. Jag har i alla fall alltid tyckt om att rita, speciellt hus.” ”Ja, jag antar att du gillar det.” ”Vadå då?” ”Eftersom att du fortfarande jobbar här menar jag.” ”Du då? Vad vill du få ut av livet?” Frågar han. De har suttit på hans kontor och pratat i över en timme. ”Ung och fri är vad jag är” säger hon och skrattar. ”Nej jag vet inte riktigt vad jag vill bli.” ”Borde du inte veta det?” ”Varför då?” Hon rätar på sig och tittar på honom med en stadig blick. ”För att man måste bestämma sig.” ”Vem säger det?” ”Vad ska du annars göra med dit liv? Du måste ju ha ett arbete.” ”Man måste ingenting.”

Hon reser sig från stolen.

Frågor om framtiden verkar vara ett känsligt ämne...Han tittar på henne där hon står framför skrivbordet. ”Du är fri som en fågel alltså? Är det skönt?” ”Jag försöker vara fri i alla fall, men man måste ju tyvärr ha lite pengar för att överleva, annars hade jag ju inte jobbat här.” ”Och du ska leva så i resten av ditt liv?” ”Varför intresserar det dig över huvudtaget vad jag ska göra med min framtid? Ska du jobba på här i resten av ditt liv och sitta på kontor och rita hus på beställning? Låter ju skitkul.” Hon vänder sig om för att gå.

Han ställer sig upp och går fram till henne och öppnar munnen för att säga något men hon hinner före. ”Du kanske är bäst om jag går nu.” ”Varför det?” ”Jag får betalt för att jobba, inte prata. ” ”Du tycker inte om att jobba, så vad är det för fel med att prata?”

Hon svarar inte. Öppnar bara dörren och går ut.

MÅNDAG 8 MARS Luc går genom kontoret och besvarar allas hälsningar med en lätt nickning. Han stänger kontorsdörren efter sig och slänger sig ner i stolen och tittar ut genom fönstret.

Han har funderat på det Lilly har sagt och han kan inte få det ur hjärnan. Han känner sig irriterad och rastlös och sätter på datorn med en suck. Skärmen sätts på och i de följande 20 minuterna stirrar han bara blankt på den medan tankarna går. Vad är det för fel med att han jobbat här i fem år?

Dörren öppnas och Annabelle kommer in. ”Godmorgon Luc!” Hon ler stort och ställer ner en kopp kaffe bredvid honom. ”Jag har sagt åt er att knacka.”

Hon tittar på honom förvånat. ”Em...jo visst. Jag glömde, förlåt. Jag har tagit med mig kaffe till dig” ”Tack” säger han och tar blicken från skärmen. ”Vart är Lilly?” ”Lilly?” ”Ja. Det är hon som ska komma med kaffet. Det är hennes uppgift.” ”Hon ringde in nyss och sa att hon var sjuk.” Säger hon kort och börjar gå mot dörren. ”Vill du att jag ringer och ber om sjukintyg?” ”Nej. Varför skulle jag vilja att du gör det? Du kan gå nu, jag ska ringa och se hur det är med henne.” Han tittar på dörren som en uppmaning för att få henne att gå. ”Du har hennes nummer alltså?” ”Klart jag har, hon jobbar ju här. Kan du gå nu? Är du snäll...” tillägger han när han ser att hon ser lite sårad ut. ”Och tack för kaffet.”

Lilly håller på att packa sina grejer. Planen är att flytta in med Adelle nu. Eftersom hon inte har kunnat betala Daniel den hyra han ville måste han ta in en ny rumskompis eller flytta till en mindre lägenhet. ”Jag är ledsen Lilly. Du vet väl att jag inte vill göra det här?” Säger han med en ledsen min. ”Ta det lugnt, jag förstår. Jag får flytta in hos Adelle och Damien tills jag kommer på en lösning på allt.” ”Okej. Men bara så du vet så är du den bästa rumskompis jag haft, även om du släpar hem massa skrot från olika loppisar då och då.”

Hon tittar på honom surt och de båda brister ut i skratt. Sedan brister hon ut i gråt.

”Men Lilly! Nej, gråt inte.” ”Jag vet inte vad jag ska göra med mig...” snyftar hon. ”Vad menar du? Du brukar ju alltid vara den som säger att allt löser sig.” ”Jo...Men jag vill inte hela tiden vara en belastning för folk. Jag vill kunna klara mig själv.” ”Du kan klara dig själv, det vet jag. Det är bara din livssyn som kanske krockar lite...” ”Vad menar du?” Hon och tittar upp på honom med tårfyllda ögon. ”Jag menar bara att du, min lilla fria fågel, kanske hakat upp dig på att vara fri och bara leva, istället för att på riktigt ta tag i allt och göra något med ditt liv.” ”Jag gör något av mitt liv!” ”Lilly. Jag menar inte att vara elak, men du pluggar inte, jobbar inte – bara nu, lite på Lucs kontor – och du har inte några planer för framtiden...Av vad jag vet i alla fall.” ”Nej, men...Vad är det för fel med att leva i nuet?” ”Jag menar bara att du kanske säger att du vill vara fri för att du inte riktigt vet vad du vill få ut av livet. Du har helt enkelt inte kommit på vad du vill göra än.” ”Jag hatar att alla säger att jag måste komma på vad jag ska göra och bli. Jag vet inte!

Jag vet verkligen inte okej!? Vad är det för fel med det? Luc nämnde det här om dagen och efter det har jag inte kunnat släppa det. Han blev chockad när jag sa att jag inte visste vad jag ville göra, att jag bara ville vara fri. Han sa att jag borde veta, som att det var världens självklarhet att man ska veta vad man ska göra med resten av sitt liv!”

Hon är hysterisk. ”Shh... Han menade säkert bara väl.”

Lillys mobil som ligger på sängen ringer. Daniel tar upp den och tittar på skärmen. ”Det är Luc. Vad vill han?” ”Han undrar säkert varför jag inte är på jobbet...” Hon tar telefonen och avbryter samtalet.

Lilly ringer på dörrklockan till Adelle och Damiens lägenhet. ”Heeej min älskling!” Säger Adelle när hon öppnar. ”Hej snygging!” svarar Lilly på svenska. ”Är det allt?” frågar hon och tittar på den stora lådan Lilly har i famnen. ”Nej, såklart inte...Jag ska hämta resten ikväll.” ”Jag kör dig, så kan vi fylla bilen, men kom in nu så vi kan prata, det känns inte som att vi har träffats på hundra år!”

Hon kliver in i lägenheten och de går in till Adelles rum. På golvet, bredvid Adelles

säng ligger en madrass som hon bäddat fint med kuddar och överkast. ”Vad fint du gjort!” ”Ingen fara.” ”Du, har du frågat Damien om det är okej att jag bor här?” ”Nej inte än, men han har inget emot det!” ”Hur kan du veta det när du inte frågat?”

Väl inne i köket: ”Sååå...Hur är det på nya jobbet?” ”Du är ju störd. Vet du hur chockad jag blev när det var Luc som stod framför mig!?”

Båda skrattar högt. ”Nej men allvarligt! Du kunde ju sagt att han jobbade där.” ”Om jag hade sagt det, hade du tagit jobbet då eller?” ”Kanske...” ”Jag förstår inte varför du inte tycker om honom. Han är snygg, smart, snäll och han verkar gilla dig.” ”Gilla mig? Han hatar mig!” ”Varför skulle han göra det?” ”För att han märker att jag tycker illa om honom.”

Adelle suckar. ”Adelle, jag behöver din hjälp” säger Lilly. ”Jag måste komma på vad jag vill göra med resten av mitt liv.” ”Va?” ”Ja. Tycker inte du att jag borde veta vad jag vill jobba med i framtiden?” ”Du kanske ska ha någon idé, men det är inte som att jag vet exakt vad jag vill göra, jag har inte tänkt jobba på Gucci i hela livet om du trodde det.”

Plötsligt hör de nyckeln vridas om i ytterdörren och de hör Damien och Lucs röster.

De kommer inklampande in till köket. ”Hej tjejer!” Damien ser glad ut. ”Här sitter ni och pratar. Det var ett tag sen Lilly, hur är det?” ”Jodå, det är bra. Kul att se dig på så glatt humör.” Hon ler, men slutar när Luc kommer in i rummet. ”Kul att höra att du mår bra Lilly! Saknade dig på jobbet idag.”

Hon svarar inte. ”Damien. Lilly ska bo hos oss ett tag, visst är det okej? Hon kunde inte betala Daniels hyra så...”

Damien ser lite förvånad ut men om han inte tycker om förslaget döljer han det ganska bra. Hon är inte peppad på att bo i samma hus som sitt ex precis.. Men vart skulle hon annars bo? ”Självklart kan du bo här!” säger han och låter faktiskt genuint glad. ”Annars kan du ju...” Det är Luc som öppnat munnen och alla tittar på honom. ”Ja?” Frågar Damien. ”Annars kan du ju bo oss mig. Det är stort, alldeles för stort för bara en person egentligen. Om du vill?”

Det blir tyst i rummet. Lilly ser att Adelle iakttar henne med en medlidande blick. ”Hon kan bo hos oss, det är inga problem” säger Adelle ”eller hur?” Hon tittar på Damien. ”Nejdå! Inga problem.”

MÅNDAG 22 MARS Under två veckor hinner mycket hända. Lilly och Damien talar ut om varför de gjorde slut och hur de känner nu, vilket innebär att det borde blivit mindre komplicerat mellan dem, men vilket bara inneburit fler jobbiga situationer när de hamnar ensamma i ett rum – eftersom att han tydligen fortfarande har känslor för henne. Har hon känslor för honom? Det är komplicerat. Luc fortsätter med den trevliga fasaden han byggt upp och har börjat lägga märke till hennes kläder (igår kommenterade han till och med hennes hår). Hon hyser fortfarande en viss skepsis mot honom och tycker att han är en aning schizofren. Luc är komplicerad och Damien logisk. Vad vill Luc? Han har inte frågat om hon vill flytta in hos honom igen i alla fall...

Men vad gör hon nu? Vad händer i framtiden? Om hon levde ett annat slags liv i en annan sorts värld, en värld där inte jobb och pengar värderades högre än ord, handlingar och känslor, då skulle hon göra något, åka någonstans eller varför inte slå till någon på käften. Men Daniel, Adelle, Damien och Luc vet att hon inte lever i den världen. De har synat henne och hon kan inte dölja det längre.

Det är så här det känns: Man kommer in i ett rum, dörren stängs bakom en och man möts av ett rum fyllt av folk som tittar på en och säger ”vi vet allt”. Man försöker öppna dörren och springa men den är låst. Man tittar till och med efter ett fönster som en flyktväg. Men det är hopplöst. Man kan inte gömma sig. Människorna vet allt man står för och när man inser att det inte finns någon väg ut börjar man göra det bästa av situationen. Hon tänker på sina vänner som så gärna ställer upp när det behövs, de är faktiskt riktigt fina och hon börjar gå till jobbet varje morgon med en anteckningsbok i innerfickan där det står skrivet var positiv i blyerts. Det visar sig att Luc inte är så schizofren, utan faktiskt ganska trevlig och en lördagskvällen kommer han över till dem på middag och lagar Spaghetti Bolognese, brödpinnar och en god sallad. De kommer bra överens, skrattar och pratar, och smuttar på en flaska rött. Efter ungefär halva kvällen, när Luc är mitt uppe i en berättelse om hundar och hussar, så märker hon att Damien och Adelle är alldeles till sig av skratt. Och trots att hon haft något emot Luc, tyckt att han är narcissistisk och slemmig, förstår hon plötsligt att han har förmågan att underhålla människor och vara trevlig, och hon känner sig nästan vänligt inställd mot honom...

Nästa morgon vaknar hon till doften av rostat bröd och kaffe. Hon sätter sig upp och ser att Adelle fortfarande ligger och sover i sin säng. Hon trippar ut till köket.

”Godmorgon” Luc står i köket i Adelles rosa morgonrock och fixar frukost. Det doftar ljuvligt. ”Är du kvar?” Hon låter en aning sur och tillägger ”vad gott det luktar, vad är det du gör?” ”Bara lite frukost till oss.” säger han och ler brett. Hans bruna hår står åt alla håll. Han passar i rosa. ”Jag hade ingen pyjamas, så jag snodde Adelles morgonrock.” säger han. ”Du passar i den.” ”Vet inte om jag ska ta det som en komplimang, men tack.” ”Kan jag ta kaffe?” ”Ja, det är ju därför jag gjort det.”

Vad är det hon har haft emot den här killen? ”Vad håller du på med egentligen?” frågar hon. ”Jag gör frukost har jag ju sagt.” Han tittar på henne konstigt. ”Men vad är det du vill?” ”Vad jag vill? Ska jag svara ärligt?” ”Ja.” ”Jag vill fråga dig om du vill gå ut och äta middag nån kväll. Jag vet en...”Han slutar prata när hon brister ut i skratt. ”Förlåååt...flå..flååt” Flämtar hon mellan skratten. ”Det var inte meningen att skratta.” ”Jag förstår mig inte på dig, ena sekunden är du dödsseriös, andra skrattar du så att tårarna rinner och ibland är du världens...” ”Bitch?” ”Det är ett så grovt ord.” ”Jag förstår vad du menar, jag kan vara väldigt bitchig.” ”Sur, kanske är rätta ordet.” ”Jag är inte...”

Hon vet inte hur det gick till men helt plötsligt kyssar han henne och det känns perfekt. Hon håller om honom och besvarar kyssen. ”Godmorg...” Damien kommer in i köket och magin är som bortblåst.

APRIL

FREDAG 17 APRIL Ungefär en månad har gått sen han kysste Lilly för fösta gången. En vecka efter att de hände pratade dem om det på jobbet. Hon sa att det hade blivit jobbigare att bo hos Adelle och Damien efter det, han hade föreslagit att hon skulle flytta in med honom och dagen efter tackade hon ja till hans förslag. Han hade blivit förvånad över hennes svar. Den dagen köpte han en ny skjorta och åt gåslever till middag.

Han trivs bra med henne. De behöver inte prata konstant, precis som nu. Hon sitter på golvet och syr medan han lagar middag. ”Vad syr du?” ”En klänning av en gammal duk och en kjol.” ”Va? Kan du göra det?” ”Jag vet inte hur det kommer bli, men jag försöker.” ”Har du alltid tyckt om att sy?” ”Nej, det är inte själva sy grejen som är kul det är mer att gå på marknader och hitta fina grejer. Den här duken köpte jag på en loppis igår tex.” ”Jo jag märker det, att du gillar att gå på loppisar alltså. Det är väl därför du har så mycket gamla saker.” ”Jag tycker om när saker har lite historia bakom sig.” ”Men du...Jag har tänkt på en sak. Eftersom att du inte riktigt vet just nu vad du vill jobba med i framtiden kanske du ska börja plugga igen...” Han tittar på henne. ”Vad säger du?” ”Jo...Kanske. Jag har inte tänkt på det.” ”Det är ju aldrig fel att plugga menar jag.” ”Jag har också funderat på en sak.” säger hon. ”Vadå?” ”Varför jobbar du kvar på Arkitekt Modern, när du inte trivs?”

Hon träffar mitt i prick. Det är frågan han ställt sig själv de senaste tre veckorna. ”Så illa är det inte.” ”Du svarade inte på min fråga.” ”Har du någonsin...Har du någonsin varit rädd för att inte vara någon?” frågar han Lilly innan han hinner ångra sig. ”Öh...Nej”säger hon. ”Eller hur menar du?”

Det är inte lätt att berätta vad man är rädd för och för ett ögonblick misstänker han att

om han berättar hela sanningen kommer hon gå och aldrig komma tillbaka. Men Lilly lyssnar på allt han har att säga. ”Det är det här jag menar!” säger hon frustrerat. ”Vadå?” ”Jag blir galen på den här världen. Det är som att alla definieras i vad man har och vad man gör. Om man är arbetslös tittar folk ner på en men om man är advokat ser folk upp till en.” Hon slutar att prata och tittar på honom. ”Tycker inte att jag är någon, för att jag inte har ett riktigt jobb?” ”Nej, det är inte så jag menar!” ”Vad menar du då?” ”Snälla gör inte det här till någon om dig. Du undrade varför jag jobbar kvar och jag försöker förklara. Faktum är att jag avundas dig.” ”Mig?” ”Ja. Dig.” Han leder bort henne till soffan och de sätter sig ner. ”Jag har avundats dig sen jag såg dig för första gången, när du kom fram till mig och sa att jag var vacker.” ”Börja inte...” ”Låt mig prata klart.” säger han. ”Jag hade aldrig vågat gå fram så till någon och efter att det hände kunde jag inte sluta tänka på den där konstiga tjejen på caféet...

Mitt problem är att jag inte vågar säga upp mig på jobbet. Jag vågar inte bli arbetslös och gå på känslan som du. Jag är alldeles för bekväm och feg” Han tittar på Lilly och försöker läsa henne. Har han sagt för mycket? Kommer hon springa? ”Jag trodde du tyckte jag var dum i huvudet.” svarar hon och tittar på honom förbluffat. ”Du är nog lite dum i huvudet i alla fall. Hur kunde tro det?” De båda skrattar. ”Du fick det att låta så självklart att man ska veta vad man vill göra. Jag fick panik om jag ska vara ärlig. Jag har panik!” ”Då är vi två.” säger han. ”Jag är hungrig, ska vi äta?” ”Ja.” Och äta gjorde dem. ”Alltså! Guuuud va gott!” säger Lilly med munnen full av mat. ”Du borde fan bli kock! Jag skojar inte!”

Den kvällen hände det något mellan dem. Det var som att allt blev lite klarare och de

kom varandra närmare.

Morgonen därpå sitter Luc på arbetstid och söker nya jobb. På vägen hem får han ett sms från Lilly. ”Vad blir det till middag min gourmékock? Jag är huuungrig!” Att jobba som kock vore inte helt fel...Fast han är 28, det är nog för sent att byta yrke sådär. Nej det kan han inte göra, men det vore kul...Han tittar ut genom fönstret och drömmer vidare.

När han kommer hem har Lilly somnat i fåtöljen, och en anteckningsbok ligger uppslagen på hennes bröst. Han lyfter försiktigt på den och tittar. ”Reklam och marknadsföring???” står det med svarta bokstäver. ”Design eller kanske företagande?”

Han lägger tillbaka boken försiktigt, men Lilly vaknar ändå. ”Hur var det på jobbet?” ”Det var bra. Fick mycket gjort” säger han och ler. ”Du har också fått mycket gjort ser jag. Inte meningen att tjuvkicka.” ”Inte?” säger hon och flinar.

MÅNDAG 20 APRIL Lilly och Adelle sitter på det svenska caféet ”Le café suédois” i Marais och hon berättar att hon sökt en kurs i företagsekonomi och en kvällskurs i design. ”Är det sant!? Gud så kul!”

Det söta med Adelle är att hon alltid blir sjukligt glad för andras skull. ”Kommer börja till hösten. Det blir spännande.” ”Det här måste vi fira! Vi köper en till morotskaka” Innan Lilly hinner hindra henne står Adelle i kön för att handla. Lilly lutar sig bakåt i stolen. De är vår, solen skiner, hon fikar med sin bästa vän och livet känns faktiskt...Mobilen i fickan vibrerar och hon tar upp den. Ett meddelande från Luc: ”Om jag känner dig som den rätta livsnjutare du är, sitter du just nu och njuter av solen. Har jag rätt?” ”Jo...Livet känns faktiskt väldigt bra. Att solen skiner är bara ett plus!” skriver hon.

Ett 책r senare...

LÖRDAG 23 JUNI, 2013 Det är en ovanlig situation. Runt bordet sitter Adelle, Damien, Daniel och hon själv. Luc springer omkring i restaurangen och fixar och trixar. Han har funderat på att öppna en egen restaurang i flera år, fast inte berättat det för någon innan han sa det till henne för ett år sedan. Han sa upp sig från Arkitekt Modern och började planera sin restaurang. Hon hade skämtat om att han borde säga upp sig och satsa på matlagningen och hade blivit jätteförvånad när han senare berättade att han tänkte göra det. Även om de inte har känt varandra i all evighet tycker hon att de båda har haft stort inflytande på varandra sedan hon flyttade in. Hon lyssnar på hans åsikter och tar hänsyn till hans reaktioner. När hon flyttade in var hans åsikt så här: ”Du är så naiv!

Jag förstår inte hur du vågar vara så naiv, du måste ju veta vad du vill göra med ditt liv.” Nu befinner hon sig på hans nyöppnade restaurang ”Blanc’s”, i samma kvarter som Damien och Adelle bor i, och hon har faktiskt ett hum om vad hon vill göra med sitt liv – öppna en vintageaffär (och hon har börjat plugga igen!) Hon trodde att Luc skulle skratta åt hennes idé och hade föreställt sig ett skämtsamt samtal över kall öl och middag, men nu förstår hon att han faktiskt tror på henne. Han hade tyckt att hennes idé var bättre än vad hon själv tyckt till en början.

Luc går på högvarv, han har stått och lagat mat sen i gryningen...När nu för en gångs skull alla är samlade... ”Så där, maten är klar nu! Se upp! Det är varmt!

Han ställer ner en stor gryta mitt på bordet och går iväg efter en soppslev.

Damien fyller glasen, Adelle daddar med Daniels hundvalp som han precis skaffat sig och Lilly fotograferar allt och alla.

När alla blivit serverade säger Luc: ”Ja... Då vill jag först tacka alla för att ni kunde...” ”Det behöver du inte!” säger Adelle och fnissar. Damien hyschar henne. ”Fortsätt.” säger han. ”Tack” ”Jo...Em...Allt började egentligen med att jag träffade en väldigt märklig tjej på ett café. Helt plötsligt stod den här tjejen mitt framför mig och säger att jag är...” Alla runt

bordet (förutom Lilly) brister ut i ett högt ”VACKER!”.

Lilly sänker huvudet i bordet. ”Ni är hopplösa...” säger hon. ”Det var riktigt modigt av dig” skrattar han. ”Jag vill tack för att jag fick låna lite av ditt mod Lilly, utan de hade jag aldrig vågat öppna en egen restaurang” säger han med ett leende på läpparna. ”Sluta snacka strunt! Ska vi inte hugga in? Det kommer ju svalna!!!” säger hon och skrattar.

EPILOG

”Jag säger ju att det ska vara mera Dragon...” säger Luc. ”Nej verkligen inte.” ”Jo, och senap.” ”Nej, ingen jävla senap! Fan också, det här är mitt hem! Jag har inte ens någon senap!” ”Vad spelar det för roll om det är ditt hem? Vill du inte att maten ska vara god eller?” suckar Luc ”Det är bara lite Dragon. Du lagar ju fan aldrig mat, det är min passion.

Jag borde veta... vilken normal människa har inte senap hemma?”

Lilly kommer in i köket. ”Vad tjafsar ni om?” frågar hon. ”Kom och smaka.” säger Luc irriterat.

Hon suckar. ”Lilly, du behöver inte provsmaka. Det är riktigt gott.” säger Damien och ler.

Hon går fram och smakar. ”Mer Dragon, eller hur?” ”Ni är hopplösa alltså...Men lite senap hade nog varit pricken över i:et...” ”Där ser du!” skriker Luc. Lilly skrattar och Damien suckar och slänger ner sleven i vasken. ”Som ni vill då...

Men jag tänker inte gå och köpa senap. Det får ni göra” ”Med glädje!” säger Luc.

FIN