Lars Gustafsson Om begagnandet av elden Atlantis, 2011 Lars Gustafsson har under hela sitt författarskap befunnit sig vid kunskapens gräns, i en mening linjen mellan liv och död. Där befinner han sig även i sin senaste diktsamlingen, i vilken det samtidigt rinner ett mörkare vatten än tidig are. Det är kontemplativa dikter från en man som delar förståelsen att det enda han kan nå är hans egna upplevelser men samtidigt inser att det mesta pågår utanför honom, någon annanstans. Om begagnandet av elden är en bok fylld av livskunskap men också förundran. Den är det lilla ögats storögda blick på sin omgivning, från den plats där det för tillfället har slått sig till ro. För att tala med Gustafsson själv skulle man kunna säga att dikternas kraft är som fjärilens vingslag, som kan skänka svalka en het eftermiddag på sommaren, men vars lätta kraft ibland också hörs resonera i rymdens oändlighet. Gustafsson formade sin poesi under ett årtionde mellan modernism och nyenkelhet. Själv var han aldrig så programmatisk att han kom att tillhöra varken den ena eller den andra skolan utan rörde sig snarare bort från 50-talets symbolvärldar led av språkfilosofen Wittgenstein, till fördel för vardagsspråkets överlägsna logik och precision. Så kom hans oeuvre att präglas av en vardags nära klarhet som också kommer till uttryck i denna diktsamling. Ur det perspektivet framstår det samtidigt som en paradox att han i denna diktsamling inte tycks rikta sig till någon. Det saknas ett » du « i mer parten av dikterna, vilka samtidigt som de är personliga inte söker efter kontakt med nå gon annan människa utan hellre vilar i en outgrundlig gemenskap med tingen och naturen. Dock, denna ensamhet är inte helt självvald och man kan i dikter som » Ge nom spegeln « och » Nyss var vi fler « ana en sorgsen medvetenhet om vad som har gått förlorat men också vad som håller på att gå förlorat. Gustafsson diktar i fristil med precist avvägda meningar och en historisk blick. Här finns » logonauten «, en poetisk profet, som stillsamt bär och för medlar den livskunskap diktsamlingens titel pekar på. Poesins funktion förblir här aldrig enbart reproduktiv, även om den har den empiriska verkligheten som sitt motiv. Snarare pågår ett arbete med att reducera begreppens omfattning och utsträckning över denna värld. Ett exempel är dikten » Mört «, där den fisk som Gustafsson beskriver i sin dikt, existerar långt innan den tillskrivs detta namn, och därtill mer fullkomligt tycks det. Här är det en diktning som tar verkligheten, dess tillgångar och framställningsformer genom en paradoxal destilleringsprocess i vilken produkten blir större än innan. En sådan produktion kräver ett långsamt förfarande för att inte åskådaren ska drabbas av yrsel inför verklighetens plötsliga förstoring. Tempot är också långsamt, med mestadels tvåradiga strofer och accentuerande överklivningar, där den vita ytan ger bilderna grogrund för att långsamt växa fram. I den lätt melodiska dikten » Lampan « sker en panorering över en värld som växer fram i » stigande mörker « :
/…/ Fågeln flög så nära den kunde över sin egen skugga. Och humlan, många somrars trogna vän törnade mot fönsterglaset som var en världens vägg. Och lommen flög från sjö till sjö Det kunde vara sent eller tidigt i olika liv. Det kunde vara i skuggan av en fjäril I skuggan utav vilket liv som helst.
Diktsamlingen försöker bli sin egen värld. En värld där åran förblir svävande över den spegelblanka sjön i den sista dikten » Blankhet «, och den sista obe tonade stavelsen i ordet » luften « klingar långsamt ut och håller kvar läsaren i samma obestämda tillstånd. Med undantag för enstaka dikter som med en pastoral stil alltför ohämmat placerar ut sig själva i tillvarons verklighet så att spänning mellan dikt och verklighet bryts, är det en hänförande upplevelse att suggereras in i Gustafssons diktvärld där ingeting är bestämt.