Tio år senare Efter att vreden har lagt sig stannar den brittiska litteraturtidskriften Granta upp och blickar tillbaka på åren som har gått sedan terrorattacken mot USA och försöker förstå något obegripligt. Efter en viss tvekan, så lyckas han ta sig samman på samma sätt som han gjorde som soldat. Fokusera på siktet, inte på målet. Två kulor med mycket kort intervall på var sin sida om hjärtat för att skapa en tryckvåg stark nog att slita sönder hjärtat och de inre organen. För att döden verkligen ska bli omedelbar – ett sista snabbt skott mot huvudet. Det är viktigt att det går fort så att man inte hinner återhämta sig. Kvar finns bara en otydlig gråblå klump. Det här stycket, skrivet av Phil Klay, före detta soldat i Irak, beskriver hur han avlivar sin hund, och är en av de finaste berättelserna i den brittiska litteraturtidskriften Grantas senaste nummer ”Ten Years Later” – ett temanummer om det som vi har kommit att kalla ”elfte september”, då nära 3 000 människor miste livet. ”Elfte september” är en förrädisk beteckning som på en gång är både självklar och direkt, samtidigt som den ställer fram något oöverskådligt. Jag kommer att tänka på den österrikiske nobelpristagaren Imre Kertész, som har påpekat att kollektiva begrepp som till exempel Förintelsen, lätt blir intetsägande sakrala täcknamn som enbart fjärmar oss från en förståelse för det som har hänt. Granta undviker dock sådana pompösa uttryck, för att istället låta de enskilda texterna tillsammans lägga bitar till ett pussel om, som de själva skriver, komplexiteten och sorgerna i livet efter den elfte september 2001. Texterna skiljer sig åt och blandar perspektiv från ett vitt spann av författare. Några av författarna, som den brittiske journalisten Declan Walsh ger oss exklusiva och djuplodande analys i reportage form. Andra författare, skriver mer indirekt och frammanar långsamt reflektioner över hur ödets trådar flätas ihop, över hav och landgränser. En av dem är Nuruddin Farrah, prisbelöntförfattare bosatt i Kapstaden i Sydafrika, som i detta nummer av Granta skriver insiktsfullt om hur den globala världspolitiken genomtränger allt, ända ner till den mest avlägsna hotellreception i Somalia. Med den vrede och sorg som uppkom efter terrorattacken gick USA ut i krig för att göra ett slut på terrorismen. Ett rättslöst system
tog form som har kommit att symboliseras av Guantánamo Bay. I ”A Handful of Walnuts” skriver Ahmed Errachidis om hur han blev tillfångatagen på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan när han försökte fly från Afghanistan där han som frivillig hjälpte till med att laga mat åt flyktingar. Det är en ofattbar historia på många sätt, och han berättar den finstämt men också förvånansvärt stilla, utan något ressentiment. Efter att den pakistanska underrättelsetjänsten hade infångat honom och sålt honom till USA, blev han förflyttade till olika hemliga fängelser, överallt torterades han, för att till slut hamna på Kuba och Guantánamo Bay. Där satt han i fem år, varav tre i isoleringscell, tills han slutligen blev frisläppt med hjälp av påtryckningar från omvärlden. Historierna bekräftar en gammal sanning, om att människor behöver hopp för att överleva. Myrorna som lyckades ta sig in i Errachidis isoleringscell och besökte honom tre gånger om dagen, efter varje måltid, blev ett bevis på att tillvaron inte var oföränderlig. Ett tecken som ingöt liv i hans annars så livlösa kropp. Tänk bara på den unge frukthandlaren i Libyen, Mohamed Bouazizi som under trakasserier från den lokala poliskåren drog från gata till gata med sin kärra, eftersom han vägrade muta sig till ett tillstånd. Bouazizi hade ingen förtröstan om ett annat, bättre liv. Den prisbelönte marockanske författaren Tahar Ben Jelloun skriver att Bouazizi är den universella medborgaren vars tålamod till sist tar slut. Han tände så en dag eld på sig själv utanför de lokala politikernas kontor, och kom att bli den gnista som tände revolutionens eld i tusentals Libyers hjärtan. Det känns som om vi alltid återkommer till denna fråga om mänsklighetens grymhet, och Phil Klay reflekterar över den i sin text ”Redeployment”, där han med korta meningar som för att lämna utrymme för eftertanke, skriver om sin tid som soldat i Irak och svårigheterna att återanpassa sig till det civila samhället. Det slår mig då att det finns en likhet mellan den avfyrade kulan, som när den stannar upp sprider sin kraft i den träffade kroppen som ringar på vattnet, och soldatens hemkomst. Smärtan uppstår vid uppstannandet. Det är det viktigaste det här numret av Granta lär oss, att inte bara fortsätta med rädsla för den smärta som kommer uppstå om vi tvingar oss att för en stund stanna upp, minnas och tänka på det som har hänt.