Näktergalen av H. C. Andersen

NÄKTERGALEN

H. C. ANDERSEN

Näktergalen 1843 skrev den danske författaren H. C. Andersen ”Näktergalen”.

i I Kina, det vet du ju nog, är kejsaren en kines, och alla de som han har omkring sig är kineser. Det är nu många år sedan, men just därför är det skäl nog att höra historien innan man glömmer den. Kejsarens slott var det magnifikaste i världen, helt och hållet av fint porslin, så påkostat men så skört, så ömtåligt att röra vid att man riktigt måste akta sig. I trädgården såg man de förunderligaste ­blommor, och vid de allra vackraste var det bundet silverklockor, vilka klingade så att man inte skulle gå förbi utan att lägga märke till blomman. Ja, allting var så väluttänkt i kejsarens trädgård, och den sträckte sig så långt att trädgårdsmästaren själv inte visste var den tog slut; om man fortsatte att gå kom man in i den ­vackraste skog med höga träd och djupa sjöar. Skogen gick ända ner till h ­ avet som var blått och djupt; stora skepp kunde segla ända in ­under ­grenarna, och i dessa bodde där en näktergal som sjöng så väl­ signat att själva den fattiga fisk­ aren, som hade så mycket annat att sköta, låg stilla och lyssnade när han om natten var ute för att ta upp näten och då hörde näktergalen. ”­ Herre Gud, vad det är vackert!” sa han, men så måste han s­ köta sina göromål och ­glömde ­fågeln; men nästa natt, då fågeln åter sjöng och fiskaren kom dit ut, sa han det­ samma: ”Herre Gud, vad det är vackert!”

Illustration: W. Heath Robinson (1913).

2

Från alla världens länder kom resande till kejsarens stad, och de beundrade den, slottet och trädgården, men när de fick höra näkter­galen, sa de allesammans: ”Den är ändå det bästa!”

Och de resande berättade om det när de kom hem, och de ­lärda skrev många böcker om staden, slottet och trädgården, men näkter­galen glömde de inte; den sattes allra högst; och de som kunde dikta skrev de vackraste dikter, allesammans om näktergalen i skogen vid den djupa sjön.

De här böckerna gick omkring världen, och några kom även en gång till kejsaren. Han satt i sin guldstol, läste och läste, och i varje ögonblick nickade han med huvudet; för det gladde honom att höra de präktiga beskrivningarna över staden, slottet och träd­ gården. ”Men näktergalen är ändå det allra bästa”, stod där skrivet.

– Vad för något! sa kejsaren. Näktergalen? Den känner jag ju rakt inte till! Finns det en sådan fågel i mitt kejsardöme och till på köpet i min trädgård? Det har jag aldrig hört! Och sådant ska man behöva läsa sig till.

Och så kallade han på sin högste hovman, som var så förnäm att när någon som var ringare än han vågade tala till honom eller fråga om något svarade han inget annat än ”P!”, och det betyder ingen­ ting alls.

– Här ska ju finnas en högst märkvärdig fågel som kallas näktergal, sa kejsaren. Man säger att den är det allra bästa i mitt stora rike.

Varför har man aldrig sagt mig någoting om den?

– Jag har aldrig förr hört den nämnas, sa hovmannen; den har aldrig blivit presenterad vid hovet.

– Jag vill att den ska komma hit i afton och sjunga för mig, sa kejsaren. Hela världen vet vad jag har, men själv vet jag det inte!

– Jag har aldrig förr hört den nämnas, sa hovmannen; jag ska söka den, jag ska finna den!

3

Men var stod den att finna? Hovmannen sprang upp och ner för alla trappor, genom salar och korridorer, men ingen av alla dem han träffade på hade hört talas om näktergalen, och hovmannen sprang tillbaka till kejsaren och sa att det visst måste vara en ren dikt av dem som skrev böcker.

– Ers kejserliga majestät ska inte tro vad som skrivs där; det är bara påhitt och något som kallas svartkonst.

– Men den bok som jag har läst det i, sa kejsaren, är sänd till mig från den stormäktige kejsaren av Japan, och alltså kan det inte vara osanning. Jag vill höra näktergalen! Den ska vara här i afton; den har min allra högsta nåd, och kommer den inte ska hela hovet dunkas på magen när det har ätit kvällsmat.

– Tsing-pe! sa hovmannen och sprang åter upp och ner för alla trappor, genom alla salar och korridorer, och halva hovet sprang med för de ville inte gärna dunkas på magen. Det var ett oupphör­ ligt frågande efter den märkvärdiga näktergalen som hela världen kände, men ingen vid hovet.

Slutligen träffade de en liten, fattig flicka i köket. Hon sa: ”Oh Gud, näktergalen! Den känner jag till väl! Ja, vad den kan sjunga!

Jag har fått lov att varje kväll bära några rester från bordet hem till min stackars sjuka mor, som bor nere vid ­stranden, och när jag då går tillbaka, är trött och vilar mig i skogen, hör jag näktergalen sjunga. Och då tåras mina ögon; det är som om min mor kysste mig.”

– Lilla kökspiga! sa hovmannen; jag ska ge dig fast anställning ­i ­köket och tillåtelse att se kejsaren äta, om du kan föra oss till näkter­galen; för den är befalld till slottet i afton.

Och så gick de allesammans ut i skogen, där näktergalen brukade sjunga; halva hovet var med. Bäst som de gick, började en ko råma.

4

– Oh, sa hovjunkaren, nu har vi den! Det är ändå en märk­värdig kraft hos ett sådant litet djur. Jag har alldeles bestämt hört den förr.

– Nej, det där är korna som råmar, sa den lilla kökspigan; vi är ännu långt ifrån stället.

Nu kväkte grodorna i kärret.

– Härligt! sa den kinesiske hovpredikanten. Nu hör jag den! Det är alldeles som små kyrkklockor.

– Nej, det där är grodorna, sa den lilla kökspigan. Men nu ­tänker jag att vi snart hör den.

Så började näktergalen att sjunga.

– Den är det! sa den lilla flickan. Hör! Hör! Och där sitter den!

Och så pekade hon på en liten, grå fågel uppe bland grenarna.

– Är det möjligt? sa hovmannen. Sådan hade jag nu aldrig tänkt mig den. Vad den ser simpel ut! Den har visst förlorat färgen vid anblicken av så mycket förnämt folk hos sig.

Illustration: Vilhelm Pedersen (1853).

5

– Lilla näktergal! ropade den lilla kökspigan högt; vår nådige kejsare vill så gärna att du ska sjunga för honom.

– Med största nöje! sa näktergalen och sjöng så att det var en lust åt det.

– Det är liksom glasklockor, sa hovmannen; och se hur den lilla strupen arbetar! Det är märkvärdigt, att vi aldrig har hört den för­ ut. Den blir en stor succé vid hovet!

– Ska jag sjunga ännu en gång för kejsaren? sa näktergalen, som trodde att kejsaren var med.

– Min förträffliga, lilla näktergal, sa hovmannen, jag har den stora glädjen att meddela er, att ni är befalld till en hovfest i kväll, där ni ska förtrolla hans höga kejserliga nåde med er charmanta sång.

– Den tar sig bäst ut i det gröna, sa näktergalen, men följde ­likväl gärna med då den hörde att kejsaren önskade det.

På slottet var det riktigt uppiffat. Väggar och golv, som var av ­porslin, strålade i skenet från många tusen guldlampor; de ­vackraste blommor, som kunde klinga riktigt bra, var upp­ ställda i korridorerna; det var ett spring och ett drag, men just nu ­klingade alla klockorna, så att man inte kunde höra ett ord.

Mitt inne i den stora salen, där kejsaren satt, var en guldpinne uppsatt, och på den skulle näktergalen sitta; hela hovet var där, och den lilla kökspigan hade fått lov att stå bakom dörren, efter­ som hon nu hade titel av riktig kökspiga. Alla var i full gala, och alla såg på den lilla grå fågeln, som kejsaren nickade till.

Och näktergalen sjöng så vackert, att kejsaren fick tårar i ögonen; tårarna trillade ner över kinderna, och då sjöng näktergalen ännu vackrare, så att det riktigt gick till hjärtat; och kejsaren var så glad, och han sa att näktergalen skulle ha hans guldtoffel att bära om halsen. Men näktergalen tackade, den hade redan fått tillräcklig belöning.

6

Illustration: Mary J. Newill (1895).

– Jag har sett tårar i kejsarens ögon, det är för mig den rikaste skatt. En kejsares tårar har en underbar makt! Gud vet att jag är tillräckligt belönad! Och så sjöng den åter med sin söta, välsignade stämma.

– Det är det älskligaste koketteri jag har sett, sa damerna runt omkring, och så tog de vatten i munnen för att klucka, när ­någon talade till dem; de trodde då att de även var näktergalar; 7

ja, ­lakejerna och kammarjungfruarna lät tillkännage, att även de var belåtna, och det vill säga mycket, för de är de allra svåraste att göra till lags. Ja, näkter­galen gjorde verkligen lycka.

Den skulle nu stanna vid hovet, ha sin egen bur och frihet att ­spatsera ut två gånger om dagen och en gång om natten. Den fick tolv tjänare med, och alla hade de ett sidenband om ­benet på den och höll väl fast. Det var inget nöje alls med den ­promenaden.

Hela staden pratade om den märkvärdiga fågeln, och om två ­mötte varandra, så sa den ena inget annat än: ”Näk-!” och den andra sa: ”-gal!” och så suckade de och förstod varandra; ja, elva handlar­ barn blev uppkallade efter den, men inte ett av dem hade en enda ton i kroppen.

En dag kom ett stort paket till kejsaren, och utanpå stod skrivet: Näktergal.

– Här har vi nu en ny bok om vår berömda fågel! sa kejsaren; men det var inte någon bok, det var ett litet konststycke som låg i en ask, en konstgjord näktergal som skulle likna den levande, men var överallt besatt med ­diamanter, rubiner och safirer; så snart man drog upp den konstfågeln, ­kunde den sjunga ett av de s­ tycken, som den riktiga sjöng, och så gick ­stjärten upp och ned och glänste av silver och guld. Om halsen hängde ett litet band, och på ­det stod det ­skrivet: Kejsaren av Japans näkter­ gal är fattig mot kejsaren av Kinas.

Illustration: Henry J. Ford (1894).

8

Illustration: W. Heath Robinson (1913).

– Det är underbart! sa de allesammans, och den som hade ­lämnat den konstgjorda fågeln fick genast titel av över-­kejserlignäktergalslämnare.

– Nu måste de sjunga tillsammans; det ska bli en duett!

Och så måste de sjunga tillsammans; men det ville inte riktigt gå, för den riktiga näktergalen sjöng på sitt sätt, och konstfågeln gick på valsar.

– Det är inte dess fel, sa spelmästaren; den är särdeles taktfast och helt och hållet av min skola.

Så skulle den konstgjorda fågeln sjunga ensam. Den gjorde lika mycket lycka som den riktiga, och så var den ju också mycket finare att se på: Den glittrade som armband och bröstnålar.

9

Trettiotre gånger sjöng den ett och samma stycke och var ändå inte trött; folk hade gärna hört den om och om igen; men kejsaren ­menade, att nu skulle även den levande näktergalen sjunga lite – men var var den? Ingen hade märkt, att den hade flugit ut genom det öppna fönstret bort till sina gröna skogar.

– Men vad vill det säga? sa kejsaren; och allt hovfolket skällde och menade, att näktergalen vore ett högst otacksamt djur. Den bästa fågeln har vi ändå kvar, sa de, och så måste konstfågeln sjunga igen, och det var den trettiofjärde gången de fick samma stycke; men de kunde det inte helt och ­hållet ännu, för det var så svårt, och spel­ mästaren prisade fågeln så utom­ordentligt, ja, han för­säkrade, att den var bättre än den riktiga näktergalen, inte bara vad kläderna angick och de många vackra diamanterna, utan även till sitt inre.

– Ty ser ni, mitt herrskap, kejsaren framför alla! hos den riktiga näktergalen kan man aldrig beräkna vad som ska komma, men hos den konstgjorda fågeln är allt bestämt. Så blir det och inte annor­ lunda. Man kan göra sig reda för det; man kan sprätta upp den och visa det mänskliga tänkandet, hur valsarna ligger, hur de går och hur det ena följer av det andra.

– Det är alldeles mina tankar! sa de allesammans, och spel­ mästaren fick tillstånd att nästa söndag visa fågeln för folket; de skulle också höra den sjunga, sa kejsaren; och de hörde den och blev så nöjda, som om de hade druckit sig glada av tevatten, för det är nu rätt så kinesiskt, och alla sa de: Oh! och stack i vädret det finger man kallar slickepott, och så nickade de; men de f­ attiga ­fiskare som hade hört den riktiga näktergalen sa: Det klingar ­vackert nog och är likt också, men det saknas något, jag vet inte vad!

Den verkliga näktergalen blev förvisad från land och rike.

10

Konstfågeln hade sin plats på en sidenkudde bredvid kejsarens säng; alla de gåvor den hade fått, guld och ädelstenar, låg runt omkring den, och i titel hade den stigit till ”högkejserlig natt­ duksbordssångare”, i rang till nummer ett till vänster; för ­kejsaren räknade den sidan för mest förnäm, på vilken hjärtat sitter, och hjärtat sitter till vänster även hos en kejsare. Och spel­mästaren skrev tjugofem böcker om den konstgjorda fågeln; det var så lärt och så långt och med de allra svåraste kinesiska ord, och alla människor sa, att de hade läst och förstått det; för annars hade de ju varit dumma och då skulle de ha blivit dunkade på magen.

Således gick det ett helt år; kejsaren, hovet och alla de andra kines­ erna kunde varenda liten kluck utantill i konstfågelns sång, men just därför tyckte de nu allra bäst om den; de kunde själva sjunga med, och det gjorde de. Gatpojkarna sjöng ”zizizi! kluck-kluckkluck”! och kejsaren sjöng det – ja, det var bestämt vackert!

Men en kväll, bäst som den konstgjorda fågeln sjöng och ­kejsaren låg i sängen och hörde på den, sa det pang! inuti fågeln; n ­ ågonting gick sönder: snurrrrr! alla hjulen for omkring, och så stannade musiken.

Illustration: W. Heath Robinson (1913).

11

Kejsaren sprang genast upp ur sängen och lät kalla på sin liv­ medikus; men vad kunde han hjälpa? Så lät de hämta urmak­aren, och efter mycket prat och mycket grubbel fick han fågeln någor­ lunda i stånd; men han sa, att man måste mycket spara på den; för den var så utnött i tapparna, och det var inte möjligt att sätta in nya, så att det gick säkert med musiken. Det var en stor bedröv­else; endast en gång om året vågade man låta konstfågeln sjunga, och det var ändå nog mycket; men så höll spelmästaren ett litet tal med de svåra orden och sa, att det var lika bra som förut, och så var det lika bra som förut.

Nu hade fem år gått, och hela landet fick en riktigt stor sorg, för de höll verkligen allesammans av sin kejsare: nu var han sjuk och kunde inte leva längre, sa man; en ny kejsare var redan vald, och folk stod ute på gatan och frågade den högste hovmannen, hur det stod till med deras kejsare.

– P! sa han och skakade på ­huvudet.

Kall och blek låg kejsaren i sin stora, präktiga säng; hela h ­ ovet trodde han var död, och var och en skyndade att hälsa den nye k­ ejsaren; kammartjänarna sprang ut för att prata om det, och slottspigorna hade stort kafferep. Runt omkring i alla salar och korridorer hade man lagt tygtrasor, för att inte ljudet av steg skulle höras, och där­ för var där så tyst, så tyst. Men kejsaren var ännu inte död; Illustration: Hans Tegner (1900).

12

stel och blek låg han i den präktiga sängen med de långa sammets­ gardinerna och de tunga guldtofsarna; högt uppe stod ett fönster öppet, och månen sken in på kejsaren och konstfågeln.

Den stackars kejsaren kunde nästan inte andas; det var som om något satt på hans bröst; han slog upp ögonen, och nu såg han, att det var Döden, som satt på hans bröst och hade tagit på sig hans guldkrona och i ena handen höll kejsarens guldsabel, i den andra hans präktiga fana; och runt omkring i vecken av de ­stora sammets­sänggardinerna stack underliga huvuden fram, några mycket skrämmande, andra så välsignat milda: det var alla kejsarens onda och goda gärningar, som såg på honom, nu då Döden satt på hans hjärta.

– Kommer du ihåg det? viskade den ena efter den andra. ­Kommer du ihåg det? Och så berättade de så mycket för honom, att svetten rann ut på hans panna.

– Det har jag aldrig vetat! sa kejsaren. Musik, musik, den stora kinesiska trumman, så att jag slipper höra allt vad de säger! ropade han.

Och de fortsatte, och Döden nickade som en kines åt allt vad som sades.

Illustration: Harry Clarke (1916).

– Musik, musik! skrek ­kejsaren. Du lilla välsignade guldfågel, sjung då, sjung! Jag har gett dig guld och dyrbar­ heter, jag har själv hängt min guldtoffel om din hals; sjung då, sjung!

13

Men fågeln stod stilla, där fanns ingen som kunde dra upp den, och annars sjöng den inte; men Döden fortsatte att se på kejsaren med sina stora, tomma ögonhålor, och det var så tyst, så förfärligt tyst.

Då ljöd i detsamma, tätt invid fönstret, den vackraste sång: det var den lilla, levande näktergalen, som satt på grenen utanför; den hade hört talas om sin kejsares nöd och därför kommit för att sjunga honom tröst och hopp; och allt eftersom den sjöng, blev skepnaderna allt blekare och blekare, blodet kom i allt raskare och raskare omlopp i kejsarens svaga kropp, och Döden själv lyssnade och sa: ”Fortsätt, lilla näktergal, fortsätt!”

– Ja, om du vill ge mig den präktiga guldsabeln; ja, om du vill ge mig den granna fanan, om du vill ge mig kejsarens krona!

Och Döden gav varje klenod för en sång, och näktergalen fortsatte att sjunga, och den sjöng om den stilla kyrkogården, där de vita rosorna växer, där flädern doftar och där det friska gräset fuktas av de efterlevandes tårar; då fick Döden längtan efter sin trädgård och svävade som en kall, vit dimma ut genom fönstret.

– Tack, tack! sa kejsaren; du himmelska lilla fågel, jag känner dig nog! Dig har jag jagat från mitt land och rike, och ändå har du sjungit de onda synerna från min säng, skaffat Döden från mitt hjärta. Hur ska jag kunna belöna dig?

– Du har belönat mig! sa näktergalen; jag fick tårar ur dina ögon första gången jag sjöng, det glömmer jag aldrig! Sådana är de juveler, som gör ett sångarhjärta gott; – men sov nu och bli frisk och stark; jag ska sjunga för dig.

Och den sjöng – och kejsaren föll i en ljuv sömn, och sömnen var så mild och välgörande.

14

Solen sken in genom fönstren till honom, då han vaknade stärkt och frisk; ingen av hans tjänare hade ännu kommit tillbaka, för de trodde att han var död; men näktergalen satt ännu och sjöng.

– Du måste alltid stanna hos mig! sa kejsaren; du ska sjunga bara när du själv vill, och den konstgjorda fågeln slår jag i tusen bitar.

– Gör inte det! sa näktergalen. Den har ju gjort det bästa den kunde; behåll den som förut! Jag kan inte bygga och bo på slottet; men låt mig komma, då jag själv har lust, så ska jag om kvällen sitta på grenen där vid fönstret och sjunga för dig, så att du kan bli både glad och tankfull; jag ska sjunga om de lyckliga och om dem som lider; jag ska sjunga om ont och gott, som hålls dolt omkring dig.

Den lilla sångfågeln flyger vida omkring till den fattige fiskaren, till bondens tak, till var och en, som är långt ifrån dig och ditt hov; jag älskar ditt hjärta mer än din krona, och likväl har kronan en doft av något heligt omkring sig. Jag kommer och sjunger för dig – men ett måste du lova mig.

– Allt! sa kejsaren och stod där i sin kejserliga dräkt, som han själv hade klätt sig i, och höll sabeln, som var tung av guld, upp mot sitt hjärta.

– Ett ber jag dig om! Berätta inte för någon, att du har en liten fågel, som säger dig allt, så ska det gå ännu bättre!

Och så flög näktergalen bort.

Tjänarna kom in för att se om sin döde kejsare; – jo, där stod de, och kejsaren sa: ”God morgon!”

Illustration: Dugald Stewart Walker (1913).

15

1843 skrev H. C. Andersen ”Näktergalen”.

Sagan handlar om en kinesisk kejsare som tyckte att näktergalen sjöng så vackert.

Illustration ovan: Heorhiy Narbut (1912).

Framsidesillustration: W. Heath Robinson (1913).

Modernisering av Carl Johan Backmans översättning (1877).