Möllekuriren 2020 Nr 2

MÖLLE KURIREN BYFÖRENINGENS TIDSKRIFT • NUMMER 2 • 2020

Akvarellmålarna Orientera och bada Olof Krumlinde En frälsningssoldat Mölles fågelfotograf

Cigarettpaketmysteriet »Vi räknar med att kunna identifiera nedskräparen längs väg 111 ganska snart, senast i midsommarveckan«

U Text och foto Bengt Nilsson

Paketen ligger slängda på en kort sträcka mellan gamla skolan och det röda huset, där 111:an svänger. Det rör sig om drygt hundra meter.

Foto FastOut AB

2

nder flera år har jag gått med hunden längs väg 111 ut från Mölle eller in mot byn. Jag har då lagt märke till att det mellan den gamla skolan och det röda huset ligger stora mängder cigarettpaket i vägkanten.

Detta gäller på båda sidorna, och jag har länge undrat vem det är som slänger alla dessa paket.

Det troligaste är att de har kastats från en bil som är på väg antingen ut ur Mölle eller in till Mölle. En undersökning av paketen visar att det rör sig nästan uteslutande om Leval mentolcigaretter.

Vi är några som har funderat över denna nedsmutsning av vår vackra natur här på Kullahalvön, och vi har bildat en liten aktionsgrupp som ska utreda fallet. Som högste beskyddare har vi engagerat Leif G.W. Persson, krimonologen.

Det är klart att en stor undersökning som denna kommer att bli kostsam, och därför sökte vi medel från EU:s miljöfond. Glädjande nog har vi fått ett rejält anslag för att utreda denna cigarettpaketgate.

Den första åtgärden blev att skapa en gärningsmannaprofil av nedskräparen. Vi är nämligen säkra på att det rör sig om en person. Enligt vår preliminära profilering är det en man eller kvinna som varje dag kör från och till Mölle.

Eftersom nästan alla paket har innehållit mentolcigaretter – och en övervä-

gande andel av mentolberoende rökare är kvinnor – kan det tala för att det är en kvinna som vi ska leta efter. Men det vore fel att låsa sig i ett tidigt stadium i utredningen, så vi håller frågan om kön öppen.

Alla paket är ju av märket Level och enligt webben är detta »ett svenskt lågprismärke för cigaretter. Det var Austria Tabak som stod för lanseringen. Vid introduktionen kostade ett paket Level 26 kr. Level tillverkas av JTI Sweden«.

Enligt de paket som har samlats in kostar ett paket i dag 59 kronor. På paketen finns också annan intressant information: • Rökning minskar fruktsamheten.

• Rökning ökar risken för blindhet.

• Rökning skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning.

• Rök skadar dina barn, din familj och dina vänner.

• Rökning orsakar hjärtinfarkt.

• Rökning dödar.

Utifrån informationen från cigarettillverkaren kan man misstänka att det rör sig om en person som: • inte har barn • har dålig syn, kanske är blind (problem med bilkörningen?)

• är ensam, eftersom personer i omgivningen har skadats allvarligt av röken • kan lida av hjärtinfarkt • kan vara avliden

Det är självklart en rökare, och en idé är att det rör sig om en smygrökare som varje dag vill bli av med bevis på vägen hem, så att maken/makan inte upptäcker nikotinbegäret. Detta förklarar paketen på östra sidan av vägen, men för paketen på västra sidan måste teamet hitta en annan förklaring.

Möllekuriren nr 2 • 2020

En punktinsats den 16 mars gav det resultat som bilden visar. Vi kunde då samla ihop dessa cigarettpaket, alla av märket Level med mentolsmak.

Arbetet med att skapa en gärningsmannaprofil är långt ifrån klart, och vi arbetar parallellt med flera andra delar. Eftersom anslaget från EU var substantiellt har vi kunnat låta analysera alla paket längs vägen.

Vi har också etablerat en stor referensgrupp som består av hedervärda medborgare i Mölle. Alla i gruppen är icke-rökare och engagerade i miljöfrågor. Av spaningstekniska skäl kan vi på nuvarande stadium inte avslöja deltagarnas namn.

Nationellt forensiskt centrums anlyser av fingeravtryck och DNA-profil på cigarettpaketen har gett oss en ganska klar bild av att det rör sig om en person.

Modern DNA-teknik gör det också möjligt att få en del information om förövarens utseende. Vi kan till exempel konstatera ögonfärg, hårfärg, ja till och med hudfärg. Detta är en bra Möllekuriren nr 2 • 2020

start, men för att få bevis som håller i rätten – och kan leda till en fällande dom – behöver vi en säker träff på antingen fingeravtryck eller DNA. Eftersom det i dag inte finns något DNA-register över Mölleborna, arbetar vår spaningsgrupp för närvarande intensivt på att samla in fingeravtryck och DNA-prover.

Det handlar till exempel om att plocka upp tuggummin, fimpar och snusprillor, och att koppla dem till fysiska personer. Utöver detta smyger vi på byns serveringsställen och tar hand om använda öl- och vinglas, och vi samlar in kastade glasspinnar, pappersbitar, olika emballage. Till och med spottloskor tas om hand.

Vi hoppas att den här undersökningsverksamheten kommer att få många positiva bieffekter, att den till exempel leder till att byn blir helt fri från skräp på gator och vägar, och gör det möjligt att skapa ett fingerav-

trycks- och DNA-register som kommer att kunna användas i många sammanhang.

En liten sidoverksamhet, som egentligen inte ingår i det EU-finansierade projektet, är att vi samlar in all hundskit som vi påträffar, så att vi även kan nita hundägare som inte plockar upp efter sig.

När detta skrivs i mitten av maj kan vi konstatera att vår undersökning har rullat på – trots de störningar som coronasmittan har skapat – och vi räknar med att kunna identifiera nedskräparen längs väg 111 ganska snart, senast i midsommarveckan.

De medel som då eventuellt åtestår av vårt EU-anslag vill vi använda till inköp av nikotintuggummin till förövaren. Men vi hoppas att väg 111 inte ska kantas av tuggummin efter detta.

 3

INNEHÅLL • MEDVERKANDE • ANNONSÖRER Möllekuriren nr 2 • 2020

2 Cigarettpaketmysteriet

Möllekuriren kommer ut med fyra nummer per år

4 Innehåll • Medverkande • Annonsörer

Redaktionskommitté│

5 Upptakt • Tillsammans Tomas Svensson berättar om fotografering av fåglar, bland annat havssulor utanför fyren. Artikeln finns på sidan 48.

6 Möllehorisont 10 Möllehorisont • Corona

Birgitta Hansson, Leif Holmberg, Gunilla Larsson, Bengt Nilsson, Ingmar Hesslefors, Ingemar Löfgren, Christina Ullenius och Christer Wallentin

Redaktör│Vakant

14 Varannan tisdag träffas de • Akvarellmålarna i stationshuset

Ansvarig utgivare│Leif Holmberg 070-571 67 15 leif.r.holmberg@gmail.com

18 Idrottssällskapet Kullen och Föreningen Fågelvikens Vänner • Fungerar även i coronatider

Layout och redigering Lilla Förlaget│Christer Wallentin 070-844 81 25 info@lillaforlaget.se

21 Saxat ur Möllekuriren 1996 nummer 3:

Henrik Ranby om Mölle Station

Korrektur│Kerstin Nilsson och Bengt Nilsson

22 Första dagen på sommarlovet hos Mormor i Mölle 28 Havet tog och havet gav

Tryck│Exakta, Malmö 2020

32 I spåren efter friluftsmålaren Olof Krumlinde

Numret lämnades till tryck den 26 maj 2020

Foto Tomas Svensson

Nästa utgåva publiceras den 10 september 2020 • Vi välkomnar manus, bilder och annonser, senast till den 21 augusti.

38 Stoika firar Nightingale 40 Jöns – en frälsningssoldat 48 Tomas Svensson tröttnar aldrig på att fotografera fåglar: »Jag njuter av sällsynta situationer

hemmavid i vackert ljus«

 Mölle By- och Kulturförening

53 Mer om att begrava sjömän och Möllebor

Mölle Hamnallé 2 263 77 Mölle

55 Föreningssidan

Hemsida│molle.se E-post│info@molle.se Facebook│Sök på Mölle Byoch Kulturförening

Medverkande Peter Appelros Christer Elfversson FastOut AB Birgitta Hansson Clas Hellstrand Magnus Hellstrand Ingmar Hesslefors Leif Holmberg Holger Jerichau Lena Johanson-Thor Mats Jönsson Olof Krumlinde Gunilla Larsson Jenna Leyman Ingemar Löfgren Björn Malm Anders Malmberg August Malmström Ingrid Millbourn Anders W. Mölleryd Bengt Nilsson Kerstin Nilsson Hans-Otto Pyk

4

Henrik Ranby Ann Sahlén-Thelandersson Ann-Sophie »Tytan« Spinola Tomas Svensson Christina Ullenius Anita Wagner Christer Wallentin

Annonsörer Arilds vingård Bengtssons Optik Brandstation Cissie Jansson • Morgonyoga Colorama FemtioFemPlus Gamla folkskolan Get Cut • Ulrika Sandin Hotel Kullaberg Höganäs Bokhandel Höganäs Specialsnickeri Höganäs Tandläkargrupp ICA Nära Skeppet Johan Nilsson • Entreprenad Kerstin Tillberg • Konstkeramiker

Kitchen House Krapperups kaffestuga Kristoffers Byggtjänst Lilla Förlaget i Mölle Lindes Bilverkstad Länsbergs • Fastighetsmäklare Maritas blomsterglädje Mölle Krukmakeri & Café Nordstrand • Tandläkare Ost & Delibaren Pensionat Strandgården Retro Stilbildarna i Mölle Systrarna på Piren Tapet & Färglagret Tunneberga Gästgifvaregård

Byföreningens grupp på Facebook fick en flygande start förra året, och antalet medlemmar fortsätter att öka. Vill du vara med? Gå till facebook.com och sök på Mölle By- och Kulturförening.

Årsavgiften för 2020 är 200 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj.

Medlemsavgifterna inkluderar Möllekuriren, utdelad i Mölle. För övrig distribution av tidningen tillkommer inom Sverige 130 kronor per år; för utlandet 260 kronor. Betala till bankgiro 5617-3883.

 Byföreningens nyhetsbrev Mejla till info@molle.se om du vill få information om kommande händelser i Mölle.

Möllekuriren på webben Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer.

Där lägger vi ut tidningen med ett nummers fördröjning.

Omslagsbilden tog Bengt Nilsson när en flock ungaOlof storkar gästaOMSLAGSBILDEN Krumlindes de Mölle. genombrottsverk på Salongen i Paris 1882. Läs artikeln på s. 32.

Möllekuriren nr 2 • 2020

UPPTAKT

Tillsammans

Sommaräng av Björn Malm, kraftigt beskuren.

Foto Christer Wallentin

I

förra numret funderade Ingemar Löfgren över ett par ord som gör skillnad. »Varför« eller »varför inte«. Det ena tillbakahållande, det andra öppnande. Jag har gått och funderat på det där när vi nu under lång tid utsatts för begreppet social distansering. Någon påpekade för mig häromdagen att social distansering syftar fel.

Det vi ska ägna oss åt är fysisk distansering. Det är en enorm skillnad. Det öppnar för att tänka: Varför inte! Att vara kreativa i våra ansträngningar att hålla social kontakt trots att vi inte möts fysiskt.

Vi vänjer oss vid att umgås via telefon och videosamtal. Jag tror att många av oss får en rejäl skjuts i vår digitala kompetens. Nya sätt att vara tillsammans. Inte att förakta och användbart även när vi så småningom får mer frihet. Men det är klart att vi saknar att kunna vara tillsammans som vanligt.

Mölle har så mycket att erbjuda trots att många trevliga program ställs in. Naturen på Kullaberg är en fantastisk resurs. Vackra promenader. Vi möter Möllebor som vi pratar med medan vi håller distans.

Vi uppskattar denna möjlighet att vara tillsammans.

Banvallen och fäladen lämpar sig utmärkt för promenadjympa tillsammans, i gemenskap på ordentlig distans. Varför inte!

I stationshuset pågår akvarellmålning under rigorös distans. Många får en upplevelse av att vara tillsammans, men med distans.

De år som jag har bott i Mölle har gett mig en härlig känsla av gemenskap och sammanhang. Vi är tillsammans i engagemanget att skapa möten i föreningar och i olika evenemang. Den speciella situation som vi nu lever i kräver kreativitet för att finna nya former.

Samtidigt finns det ett sammanhang bakåt att ta vara på. Arbetet med utställningarna i hamnen stärker min förankring i Mölle. De årliga utställning-

Möllekuriren nr 2 • 2020

arna har i stor utsträckning byggt på material som Hans-Otto Pyk samlat. I år lyfter vi fram hur man har färdats, och färdas, till Mölle.

Jag hoppas att andra som kommer till Mölle får en viss uppfattning om Mölles långa historia. I år tänjer vi den kanske alltför långt. Skulle man våga påstå att Mölle förvaltar ett arv från vikingatiden? Är de vackra sniporna och sprötbåtarna som har byggts i Mölle ett arv av vikingarnas skickliga skeppsbyggeri?

Ja, så kan man tänka när man sitter och funderar på olika sätt att fånga begreppet tillsammans. Nu tillfogar vi en period i Mölles historia där vi är tillsammans även om vi håller fysisk distans.

Avslutningsvis. Låt oss hoppas att sommaren ger oss möjlighet att vara tillsammans »på riktigt«.

Christina Ullenius är sekreterare i byföreningens styrelse. Hon lägger också ned mycket arbete på Kulturdagarna och Pyk-utställningarna i hamnen. Hon skriver regelbundet i Möllekuriren och ingår i redaktionskommittén.

5

MÖLLEHORISONT

Förbättringar i hamnen UNDER VÅREN HAR arbetet i hamnen fortsatt, och en del av de stolpar som fungerar som akterförtöjning för båtarna har ersatts.

Pålarna består av järnvägsräls som har drivits ned i botten av en stor pålningskran. Över rälsen har man trätt ett svart plaströr som ska skydda båtarna.

De gamla pålarna var rostangripna och det var tid att byta ut dem. Arbetet har utförts av samma företag som har förstärkt pirarna.

Innan båtsäsongen börjar kommer de gamla elboxarna på kajerna att ersättas av nya servicestolpar. De ska ge båtägarna säker tillgång till el och vatten, och förhoppningsvis ska de klara av hårt väder och saltvatten bättre än de gamla elboxlådorna.

Så här gick det till: Rälsen riktades in mot platsen där den ska tryckas ned i bottnen.

En vikt i tornet hissades upp och släpptes, gång på gång. Pålningen hördes över hela Mölle.

Text och foto Bengt Nilsson

JAG HOPPAS ATT vi snart kan avsluta utställningen om husen i Mölle. Den har suttit uppe i hamnen i nästan ett helt år, och många har sett den. Utställningsskärmarna har hållit för väder och vind.

Men nu är det dags att förbereda en ny utställning. Inspirerad av arbetet med den gamla traditionen Slå katten ur tunnan efterlyste jag i vintras bilder och minnen av traditioner och roligheter som har ägt rum i Mölle. Jag har fått riktigt många trevliga bilder. Tack till alla som har bidragit!

Så kom coronaviruset i allas vår väg, och det var inte längre genomförbart att gå och knacka på och be att få berättelser och fler bilder om traditionerna.

Fotona som jag har fått sparar jag och hoppas på en framtid när vi kan sätta oss ned och prata om traditionerna. Målet är att detta blir temat för 2021 års utställning.

Hjulångaren Sten Sture trafikerade bland annat Köpenhamn–Helsingör– Kullen. Bilden är från 1901 eller 1902.

6

Nu pågår arbete för en utställning som ska försöka besvara frågor på temat Hur tar man sig till Mölle och Kullaberg?

Om vi vågar spänna bågen, försöker vi skildra sjöfarten från 1000-talet och framåt. Det finns reseskildringar från 1700-talets resor med hästkjuts.

För de senaste 150 åren finns det mycket material att ösa ur. Vi har tågen och ångfartygen och bilarna. För att inte tala om de motocykelkaravaner på 150 fordon som hemsöker Mölle på våren nuförtiden.

Av Christina Ullenius

Mölle den 25 maj 2020

DET SENASTE FRÅN BYFÖRENINGEN • Konstutställningarna i stationshuset och annexet är inställda de tre första veckorna på grund av coronapandemin. Från och med de utställningar som börjar den 4 juli har vi gett utställarna erbjudande att ställa ut under förutsättning att de följer de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten då utfärdat.

• Vi har beslutat att avlysa det traditionella midsommarfirandet med hänvisning till Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Det är jättetråkigt, men det finns kanske en lösning! Vi bjuder in alla att lämna förslag till alternativa, säkra, former för midsommarfirandet. Mejla till info@molle.se eller skriv på Facebookgruppen Mölle By- och Kulturförening. Men vänta inte, gör det direkt!

• Hur blir det då med grillningen utanför stationshuset på torsdagarna i juli? Och vad händer med Galna dan och morgondoppet?

Blir sommarmötet på Grand av som inbokat den 26 juli? Vi hoppas förstås att det ska gå att genomföra alla dessa begivenheter, men vi kan inte bortse ifrån hur pandemin utvecklas och vilka riktlinjer och rekommendationer som gäller i sommar. Vi följer läget och fattar beslut efter hand. Följ oss på molle.se och Facebook, där vi informerar löpande. Vi går också ut med byföreningens nyhetsbrev via mejl så fort vi har något att meddela.

För styrelsen • Lena Johanson-Thor

Möllekuriren nr 2 • 2020

Illustration webben

Det blir en utställning i hamnen i sommar!

MÖLLEHORISONT

Bildtidningar lyfte fram Kullabygden Av Christer Wallentin FÖR NÅGRA ÅR SEDAN berikade Peter Appelros den lokalhistoriska litteraturen med en bok om Kullabygden i de första besökarnas ögon. Berättelsen började 1615 och gick fram till 1860.

I Peter Appelros nya bok, Kullabygden – de första bilderna, är tidsperspektivet kortare; fokus ligger på andra hälften av 1800-talet. Han visar hur vår trakt skildrades i de bildtidningar som kom i ropet under den här tiden.

Illustrerad Tidning var Sveriges första bildtidning. Den började ges ut 1855 och flera liknande startades under de närmaste åren. »Från en växande medelklass fanns ett stort intresse att se hur världen såg ut på andra platser än där man själv bodde.« En ny tryckteknik möjliggjorde uppsvinget. Ända fram till början av 1800-talet gick det bara att trycka bilder på särskilda sidor. Det gav dyra illustrerade bokverk. Men när xylografin slog igenom omkring 1840 blev det möjligt att kombinera bild och text på samma sida. Den illustrerade trycksaken var född – och priset var måttligt.

Kort sagt innebar den nya tekniken att en gravör kunde överföra en teckning eller ett fotografi till ett trästycke i buxbom.

Det var ett hårt träslag som gav bilderna klarhet och pregnans; dessutom kunde bilderna tryckas många gånger utan att skärpan minskade. Träblocket monterades tillsammans med den blysatta texten, och sedan var det bara att trycka önskat antal exemplar.

Xylografins glansperiod varade fram till 1890-talet. Då hade rastreringstekniken slagit igenom, och det gick att trycka teckningar och fotografier utan att ta omvägen via ett graverat träblock. Även målningar kunde tryckas efter rastrering.

Peter Appelros bok är rik på välvalda, xylografiska bilder, och jag häpnar över hur detaljerade och uttrycksfulla de är. Men inte nog med det, här och där Möllekuriren nr 2 • 2020

Kåserna vid Norra Strandvägen i Mölle. Den övre bilden är graverad i xylografi-teknik med en målning av dansken Holger Jerichau (1861–1900) som förlaga. Bilden publicerades i Illustreret Tidende 1882.

Den nedre fyrfärgsbilden togs 2012 av författaren.

återger Peter Appelros – som exemplet ovan visar – en gammal bild bredvid ett modernt färgfoto. Ett roligt grepp, som också väcker många tankar.

Mer än hälften av boken handlar om Kullaberg och Mölle, men den har också omfattande avsnitt om både Arild och Höganäs.

Boken igenom är det tydligt att Peter Appelros drivs av entusiasm och ett starkt intresse för Kullahalvön. Stilen är saklig och medryckande. Med andra ord ett skönt tillskott till den växande floran av kullabygdiana.

Kullabygden – de första bilderna. Glimtar från 1800-talets bildtidningar, Höganäs 2020, 92 sidor, ISBN 978-91-519-4622-1, distribution Höganäs Bokhandel.

Kullabygden i de första besökarnas ögon – 31 berättelser från åren 1615–1860, Höganäs 2017, 320 sidor, ISBN 978-91-639-3278-8, distribution Höganäs Bokhandel.



7

MÖLLEHORISONT

Han lämnar ingen oberörd Av Ingemar Löfgren HAR MAN VARIT i Mölle har man säkert sett – och hört – honom.

Carsten Wennerström Book, han som hade Möllebåten och vars megafonförstärkta stämma beskrivit Mölle och berget för tusentals turister under årens lopp.

Möllebåten upphörde för fem år sedan. Carsten har gått i pension och syns inte längre så ofta. Han har drabbats av en del krämpor, och lever nu ett stilla liv med sin fru och hunden.

Vi träffas på hans hemmaplan, hamnen.

Solen skiner, det är nästan folktomt och vi kan sitta för oss själva och samtala.

Han berättar öppenhjärtigt om ett brokigt, tidvis ganska rörigt liv. »Skolgången var skit«, för att använda hans egna ord. Med dyslexi och en pockande rastlöshet i kroppen blev det svårt för honom att tillgodogöra sig den tidens undervisning.

Carsten vantrivdes, skolplikten var ett tvång. På sommarlovet mellan åttan och nian jobbade han på sjön. Och innan terminsstart mönstrade han på en båt till Sydamerika.

Sjömanslivets inrutade rutiner passade honom bra. »Sköt ditt jobb och håll käften«, sammanfattar han den jargong som rådde. Beröm och uppskattning fanns det inga tankar på – eller ord för.

I dag ler han åt besöken i hamnarna, det var ofta tuffa miljöer, men han konsta-

8

terar också att han säkert har förträngt många minnen.

Carsten är äldst i en syskonskara med tre bröder och en bonusbror. Båda föräldrarna var i restaurangbranschen, så kockyrket låg nära till hands. Han utbildade sig på sjökockskolan och på restaurangskolan. Han har jobbat på krogar, på färjor och på lastfartyg i många år.

I tjugotre år drev han Möllebåten, många år tillsammans med sin far. Från den guidade turen runt fyren hördes hans berättelser långt in på land. När han gjorde fisketurer med turister blev det både fångster och trivsam samvaro.

Ett brokigt liv, ett rörigt liv? Ja, arbetsgivarna har varit många. Husköpen och flyttarna likaså. Förhållandena har växlat. Fem barn, med fyra olika kvinnor, vittnar om det. Oansvarigt?

Sannolikt, med dagens syn på föräldraskap. I dag har han god kontakt både med exen och barnen.

Han är rättfram och rakt på sak. Han har sina sanningar och åsikter, och han uttrycker dem utan omskrivningar. Det

Carsten Wennerström Book drev Möllebåten, många år tillsammans med sin far. Bilden ur ett reportage i Helsingborgs Dagblad 2012. Foto Ann Sahlén-Thelandersson.

väcker lätt ens motstånd. Och ändå har han skruvat ner sig betydligt på äldre dar.

Han beskriver sig som en givare, snarare än en tagare. Och han bjuder verkligen på tankar, berättelser och synpunkter. Oförställd, han är den han är. »Antingen gillar man eller ogillar man mig«, konstaterar han sakligt.

Rastlösheten finns kvar. Livet som pensionär är alltför händelsefattigt, tycker han. TV:n tar mer tid än den är värd, i brist på ett större socialt liv. Vi utbyter tankar om att som pensionär förminskas till en före-detting när man ser sig i morgonspegeln.

Drömmen om ett hus i Portugal ligger på is. Solresorna likaså. Rastlöshet in i döden. »Jag vill absolut dö snabbt och inte ligga på hemmet och vänta.« Vi säger tack och hej då till varandra.

Hade det inte varit coronatider hade vi säkert gett varandra en kram. 

Möllekuriren nr 2 • 2020

MÖLLEHORISONT

Mölle 2019 i siffror ANTAL INVÅNARE 597 personer totalt Varav 51 % kvinnor, 49 % män 66 % 60 år eller äldre 43 % 70 år eller äldre 8 % 19 år eller yngre Befolkningen i Mölle ökade något under 2019 jämfört med året innan, närmare bestämt med tre personer.

ARBETE 196 personer (33 %) av Mölleborna förvärvsarbetade. Drygt hälften av dessa arbetade inom handel, företagstjänster, vård och omsorg eller utbildning.

I gruppen företagstjänster ingår bland annat bokföring, reklam och juridiska tjänster.

BOENDE 231 åretrunthus och 255 fritidshus fanns i Mölle 2019. Cirka 150 000 kubikmeter dricksvatten förbrukades under året, varav 65 procent under kvartal 2–3, alltså under tiden april–september.

MÖLLE HAMN Det blev 1 610 båtnätter i hamnen. För fyrtio år sedan kunde hamnen ge plats för maximalt cirka 150 båtar. Sommaren 2019 var hamnen mer än full redan vid 55–60 båtar. Så mycket större har alltså gästbåtarna blivit.

Av Ingemar Löfgren

BESÖK I KULLABERG Cirka 500 000 personer besökte Kullaberg under 2019; omkring hälften kom dit med bil. Naturum hade nästan 70 000 besökare under de tre sommarmånaderna, och Kullens fyr besöktes av cirka 40 000 personer.

Under 2019 körde sammanlagt 264 000 fordon till Kullaberg. Västra Kullaberg frekventerades av 163 000 fordon och Östra Kullaberg av 101 000.

Trafiken till Västra Kullaberg – alltså genom Mölle – var 131 000 fordon under årets första åtta månader 2019, varav 40 000 bara under juli. Det var sex procent fler fordon jämfört med samma period 2018.

 År 1907 fanns det 620 bofasta invånare i Mölle. Toppåret under det förra seklet var 1990 då 773 personer var mantalsskrivna i byn.

Noteringen 2019 på 597 invånare innebär en minskning från 1990 av befolkningen med 176 personer eller 23 procent.

Bodil Bennheden Veige skrev i Möllekuriren 2013 nr 2 en artikel på sidan 30–31 med rubriken »Färre invånare – flera pensionärer«.

Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren/ Tidigare nummer om du vill läsa hennes artikel.

Foto webben

Gumman gick ut i skogen för att samla ved ...

Allt eftersom hon gick plockade hon upp pinnar som låg längs stigen. Varje gång hon hittade en pinne sa hon: »Orkade jag bära den förra pinnen så orkar jag ta en till.« När hennes korg på ryggen var nästan full tog hon en ny pinne. Men då föll hon ihop av tyngden.

Hon förstod att det var den sista pinnen som blev en för mycket. Så hon kastade den, och sen fortsatte hon. »Orkade jag inte den pinnen, så orkar jag inte nästa pinne. Och eftersom Möllekuriren nr 2 • 2020

jag inte orkade den, så orkar jag väl inte nästa.« Lika idogt som gumman tidigare hade plockat pinnar fortsatte hon att kasta pinnar för att lätta på bördan.

Och när hon kom hem var korgen tom. Återberättat av Bengt Nilsson

9

MÖLLEHORISONT • CORONA Foto webben

Business as usual Av Ingemar Löfgren INGELA LUNDKVIST är kommersiell chef hos First Camp, och hon ger en ganska positiv bild av situationen.

Hela kedjan First Camp upplever en ökad efterfrågan på att hyra stugor.

I många fall rör det sig om resenärer i tjänsten som föredrar en stuga i avskildhet, hellre än att bo på hotell.

De trogna camparna känner sig trygga i sin husbil eller husvagn. Trångt kanske, men ändå med fysisk distans till grannarna.

Antalet campare under april sjönk något, liksom andelen utländska besökare, men i det stora hela har man beredskap för »business as usual«, även om man under våren har haft stort fokus på att inte låta kostnaderna dra iväg.

Det är en svår balansgång att hålla igen i den aktuella situationen och samtidigt bygga förutsättningar för en mer normal sommar.

När det gäller corona och smittrisken säger Ingela Lundkvist så här: – Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer noga. Det är viktigt

Mölle-Höganäs

för oss att både våra gäster och vår personal känner sig trygga när de är på First Camp Mölle-Höganäs.

– Vi har satt upp dekaler på golvet för att markera vilket avstånd besökarna bör hålla i köer, till exempel i receptionen. Vi går ut med information löpande på vår hemsida och har skyltar i alla gemensamma utrymmen, bland annat om hur många som samtidigt får vistas i lokalerna. Och vi städar oftare än tidigare.

Fler vill vandra i Kullaberg

10

Sammanfattningsvis Anpassa kostnaderna, bygg beredskap för en bra hemester-sommar och följ alla råd från Folkhälsomyndigheten.



Av Ingemar Löfgren

Vandringsturismen har varit på uppåtgående de senaste åren. Det fina vårvädret och uppmaningen att umgås med distans och utomhus har säkert bidragit till den ökning som har skett, anser Daniel. Antalet besökare i naturum har faktiskt minskat, och en förklaring kan vara att många vill undvika att vara inomhus.

Daniel tror att det kommer många turister till våra trakter när Folkhälsomyndigheten lättar på rekommendationen att människor ska begränsa sitt resande i Sverige. Då ökar troligen behovet av parkeringsplatser, och Daniel för samtal

Foto Anders Malmberg, HD

EN BIT IN I MAJ fick jag kontakt med Daniel Åberg, platschef för naturreservatet Kullaberg. Han bekräftade den känsla som många Möllebor har haft, att besöken på Kullaberg har ökat under våren.

Hamnparkeringen har varit full över helgerna, och många med ryggsäck har vandrat iväg på Norra Strandvägen i riktning mot berget.

Antalet fotgängare på Kullaberg har faktiskt fördubblats, berättade Daniel.

Siffran för årets fyra första månader blev 84 000 personer. Det är främst östra Kullaberg som lockar vandrarna. Många startar från Björkeröd.

Trafiken under samma period minskade något total sett; tydligast på västra Kullaberg. Det indikerar färre långväga besökare och fler närboende, bedömer Daniel.

– När det gäller restriktionen att undvika större folksamlingar har vi fått bekräftat av Polisen att det inte gäller för campingar. Om det skulle komma att ändras, rättar vi oss så klart efter det.

med Krapperupsstiftelsen om en utbyggnad av platserna på östra Kullaberg.

Han vill också se att många i sommar använder den nya infartsparkeringen vid kapellet.  Möllekuriren nr 2 • 2020

MÖLLEHORISONT • CORONA

Grand Hôtel i coronatider I KRISER FRODAS lätt egoismen. Var och en tänker på sitt, överlevnadsinstinkten tar överhanden. Tanken styrs av »du eller jag«. Tänk om vi i stället kunde tänka »du och jag, tillsammans«.

Det är ett huvudbudskap från Eva Dahlberg när Grand har drabbats hårt av coronautbrottet.

Ett vanligt år är januari–mars dystra månader för verksamheten, med alltför få stora evenemang som konferenser och bröllop. Från påsken brukar det braka loss och hålla i sig över sommaren in i tidig höst. Årscykeln är sig tämligen lik år efter år.

Men i år är allt vänt på ända. Bokningarna så här långt (slutet av april) är endast en fjärdedel av ett normalår.

På Grand kände man i början av mars av effekterna av Folkhälsomyndighetens rekommendationer och massmediernas rubriker om corona. Avbokningarna strömmade in, nya bokningar upphörde.

De normala avbokningsreglerna, som innebär skyldighet för kunden att betala delar av – eller hela kostnaden – för bokningen gäller fortfarande, men är svåra att upprätthålla. Visst kan man vinna en förhandling, men kanske på bekostnad av en förlorad kund.

Initialt fanns också en stor kostnad i form av personal. Permitteringar och ansökan om stöd från Tillväxtverket

Möllekuriren nr 2 • 2020

Av Ingemar Löfgren Foto Jenna Leyman, HD

är stor och då är det lätt att känna sig ensam.

Hennes upprop om »tillsammans« är lätt att sympatisera med.

– Den stundande sommaren då, vad tror du om den, Eva? – Ja, det är mycket tro och hopp nuförtiden.

Självklart hoppas jag att själva smittan har ebbat ut, så att människor kan börja resa och träffas igen. Många har säkert Eva Dahlberg: »Försök att tänka du och jag tillsammans!« ett uppdämt behov av att träffa vänner i gott sällskap, att ta en öl i baren, att lindrar på sikt, men innan dess har kasbesöka Mölle under semestern i Sverige. san börjat sina.

– Jag hoppas att Danmark lättar lite Visst har Grand hittat nya lösningpå sina restriktioner, så att många fler ar för att ha åtminstone några hjul danskar vill resa till Mölle. Deras valuta snurrande, men det räcker inte om är gynnsam för att semestra i Sverige. situationen inte vänder radikalt. Kraftigt rabatterade rumspriser, hela menyer för Mitt samtal med Eva ger mig ett par läravhämtning, färdiglagade rätter utanför domar som är giltiga långt efter corona.

Skeppet i Nyhamnsläge, helgöppet i Den ena är tillsammans, att vara lite Båthuset är några exempel. mer uppmärksam på vad andra behöver, – Vi är tacksamma för varje kund, och att vi kan hjälpa varandra. om så blott för att servera en kopp kaffe.

Den andra är lokalt. Att inte ta de Och gott om plats för social distansering lokala verksamheterna för givna och uthar vi. nyttja dem bara när det passar mig, utan Jag har uppfattat Eva som en faktiskt, värna dem medan tid är. handlingskraftig kvinna, en rättfram, I handling.  stark person. I vårt samtal visar hon sårbarhet, oro och hjälplöshet. Pressen

11

MÖLLEHORISONT • CORONA

Ja, det här ska vi klara!

JAG MÖTER TOMAS Dreilick en torsdag i maj. Det är tidig kväll, men redan börjar gäster droppa in. Tomas tar upp deras beställningar. Stämningen stiger.

Det känns lika skönt som vanligt i den vackra HK-baren, och jag måste påminna mig själv om att allting inte är som vanligt. Jag ber Tomas berätta hur Coronan har påverkat hotellet och restaurangen.

– Vi hade mycket bokat för våren, men i mitten av mars kom alla avbeställningar i ett slag. Positivt var att flera av våra stamkunder ombokade sina konferenser till hösten. Flera av dom ville till och med betala i förskott, och det var gott för likviditeten.

– After Work på fredagar har varit populärt och dragit mycket folk. När pandemin slog till slutade gästerna att komma, men vi gav inte upp utan fortsatte. Sämsta fredagen kom bara sex personer till AW:n. Men sakta har det börjat bättra sig, antalet gäster ökar. Även bokningarna är på väg tillbaka.

– Som flera andra har vi erbjudit Take Away, och det har verkligen varit uppskattat.

Tomas berättar att alla rum är uthyrda kommande vecka, och att det ska bli ett bröllop med trettiofem gäster.

Hans mantra för att klara krisen låter så här: Rätta mun efter matsäcken.

– Vi är inte så stora, och vår fasta organisation är liten. På ett sånt här ställe har vi vanan inne att anpassa oss till kundtillströmningen. Den växlar ju både med vädret och konjunkturen.

– Årets fyra första månader gav 30 procent lägre inkomster än vanligt. Påsken var bedrövlig, men veckorna dessförinnan hade vi en del danskar hos oss.

– Jag vågar vara lite optimist, trots allt. Resandet inom landet spås ju öka i sommar, så jag tror att det kan komma

Tomas Dreilick, Hotel Kullaberg: »Men sakta har det börjat bättra sig.«

att bli riktigt hyfsat från omkring mitten av juli. Och hösten borde kunna bli bra när de uppskjutna konferenserna kommer tillbaka. 

En blandning av glada tillrop och förhållningsorder LISA WOHLFARTH BERÄTTAR hur Krukmakeriet påverkades när Coronan slog till i mars.

– Vi förstod att det kunde bli mycket allvarligt, och vi var inställda på att bli tvungna att stänga som i andra länder.

– Vi försökte förbereda oss genom att dra ner överallt där det gick. Men det blev ju ingen stängning, och vi har kunnat fortsätta både med keramiken och restaurangen.

– Påsken brukar vara bra i Mölle när Konstrundan drar mycket folk. Men i år var inte lika många som kom för att äta eller fika hos oss, och vi sålde mindre i keramikbutiken än vanligt. Men tvärstopp var det inte, så vi var ändå ganska nöjda.

Abbe Jacobson tycker att det värsta har varit det mentala. Att oroa sig för vad som ska ske, och att inte veta hur det går med ekonomin.

– Vi hade verkligen laddat inför det här året. Vi hade anställt fler kockar, en 12

hovmästare och flera till. Så kom pandemin och ställde våra planer på huvudet.

– Som väl är har vi kunnat hålla igång, fast på lägre nivå. Vi har tagit bort hälften av alla bord och stolar i trädgården och glesat ut inomhus. Och vi har klistrat kömarkeringar på golven och satt upp skyltar med en blandning av glada tillrop och förhållningsorder.

Abbe ser framåt. Han tror att danskarna längtar efter att komma till Mölle, tyskarna också. För att inte tala om alla i grannkommunerna.

– Många Helsingborgare och andra skåningar har aldrig varit i Mölle eller vandrat i Kullaberg. Dom passar kanske på att komma nu. 

Lisa berättar att nio av tio gäster vet vad som gäller, och de håller sig till rekommendationerna.

– Några struntar i att anpassa sig, men det går absolut inte att peka ut en viss åldersgrupp eller kategori.

– Ett par gånger har det kört ihop sig, men vi har gjort vårt bästa och fått det att fungera.

Möllekuriren nr 2 • 2020

MÖLLEHORISONT • CORONA

Det börjar ta sig BOKNINGSLÄGET PÅ KULLAGÅRDEN såg bra ut i början av året. Men i mars försvann nästan allt med Corona-krisen.

Därför blir jag glatt överraskad att Malin Sandström ändå är så pass positiv när jag möter henne en förmiddag i mitten av maj.

– Vi var tvungna att permittera våra två kockar, en städerska och en servitris när det var som värst. Men det var på en del av deras arbetstid. Dom var kvar som anställda och jobbade på sparlåga.

Staten fyllde upp det mesta av vad dom förlorade i lön från oss.

– Successivt har vår verksamhet börjat ta sig igen, och alla våra anställda är tillbaka på heltid sen nån vecka tillbaka. Det känns väldigt bra.

Januari och februari är normalt ganska tysta månader på Kullagården. Tidigare krögare har brukat ha stängt åtminstone en månad efter jul. Därför tänker jag att Malin och Petter ändå har lyckats komma på fötterna ganska snabbt. Hur har det gått till? undrar jag.

– Golfen kom igång någon vecka före Påsk, och det gjorde jättemycket. Det var ovanligt många golfare på banan för att vara tidig vår, och dom flesta tittade

Möllekuriren nr 2 • 2020

Malin och Petter Sandström tog över som krögare för drygt ett år sedan.

Till veckoslutet väntar de många gäster. Petter klistrar coronaremsor i golvet.

042-34 74 20 www.kullagardenswardshus.se

in till oss för att fika eller äta lunch.

Dessutom fick vi massor av glada tillrop från klubbens medlemmar. Dom har stöttat oss och varit fantastiska.

– Kommunens näringslivschef har också gjort mycket för oss. Inte bara nu, utan från första dagen som nya företagare i Höganäs. I april lät han oss till exempel laga mat åt barn och personal på fyra förskolor. Vi levererade trehundra portioner dagligen i tre veckor.

– Det är omvittnat att vandrarna i Kullaberg har varit många fler i år, och det har förstås gynnat oss. Åtskilliga har ätit och druckit på värdshuset.

– Folk börjar boka på igen, inte bara boka av. Många av bokningarna av våra hotellrum kommer bara några dagar i förväg. Det är ett nytt mönster, men pandemin har väl vänt upp och ned på många människors planer, och en vistelse i Kullaberg blir ett bra, snabbbokbart alternativ.

– Nytt för oss är ett samarbete med Erik Ahlskog på ICA Kvantum. Från den 15 maj säljer vi Take Away där. Det blir spännande att se hur det går. 

Text och foto på detta uppslag Christer Wallentin

13

Varannan tisdag träffas de

Akvarellmålarna i stationshuset

P

Text och foto Christer Wallentin

å byföreningens webbplats finns det en flik som visar inbokningarna i stationshuset. Varannan tisdag klockan nio till tretton står det Målargrupp där. Så har det varit sedan den 7 januari och så fortsätter det in i juni. Och motsvarande bokningar fanns i höstas, liksom året innan.

Vad är det som sker under dessa förmiddagar? Det är nog inte många i Mölle som vet det, och själv hade jag ingen aning. Men det kunde vara värt att ta reda på, tänkte jag.

När jag frågade runt dök ett namn upp, Agneta Planander.

Hon bor i Gylleröd och det visade sig att hon var med från starten för två år sedan.

– Du får gärna komma en tisdag och se vad vi gör, sa Agneta när jag ringde henne.

En dag i april blev det av. När jag klev in i det stora rummet i stationshuset blev jag paff.

Jag hade väntat mig att se ett antal konstnärer stå framför sina stafflier. I stället såg jag fyra kvinnor sitta utspridda i lokalen vid var sitt bord. Framför dem låg drivor av målargrejer av alla slag: färglådor, vattenburkar, penslar,

14

trasor, blyertspennor, suddgummin, papper och – förstås –mer eller mindre färdiga målningar.

En svårighet med akvarell är att färgen rör sig, den rinner ut. Man kan lägga lager på lager, men det täcker inte på samma sätt som med olja eller akryl. Å andra sidan gör begränsningarna att akvarell är spännande. Man har aldrig full kontroll!

Jag hejade runt och slog mig ned på lite avstånd till konstnärerna.

Förutom Agneta var det Mona Björkman Narheim, Christina Nauclér och Ingrid Göthe. Eva Follin Stenlund ingår också i gruppen, men var inte med den här gången.

När man målar akvarell fungerar det inte med stafflier, förklarade de för mig. Färgen rinner ju om papperet lutar. Ja, det är klart, det borde jag ha tänkt på.

Så här beskrev Agneta vad det är för slags grupp som samlas regelbundet och målar: – Det är absolut inte en kurs, där en är lärare. Jag har samma roll som dom andra, även om det var jag som var initiativtagaren till målarträffarna.

Det slår mig att målargruppen påminner om klassisk folkbildning.

Några människor träffas med ett gemensamt intresse och gör något ihop, på lika villkor.

– Men vi kan ha kursaktiga inslag, säger Agneta. Två gånger har till exempel Jane Hansare besökt oss. Hon är en känd akvarellmålare från Ingelsträde som håller kurser och som har ställt ut flera Möllekuriren nr 2 • 2020

Agneta Planander drev på för att få igång träffarna i stationshuset.

Mona Björkman Narheim har gått från olja och akryl till akvarell.

Christina Nauclér använder mest akvarellpennor i sitt botaniska måleri.

Ingrid Göthe vill försöka släppa på det rationella och måla mer abstrakt.

Möllekuriren nr 2 • 2020

15

Jag skulle vilja komma över till det abstrakta, lämna det föreställande. Det vore så skönt att släppa på att man måste se vad det är

gånger i Mölle. Det blev lyckat, och vi har pratat om att ha flera såna besök.

Jag frågar om de alltid har hållit på med just akvarell, alltså före dessa träffar.

Nej, inte alls, säger flera av dem.

– Jag började med olja, säger Mona.

Sen gick jag över till akryl, och arbetar alltså numera med akvarell.

– För min del betydde tiden på Gerlesborgs konstskola en ny inriktning, säger Christina. Från gymnasiet och framåt målade jag med olja, men på Gerlesborg kom jag in på temperamålning och akvarell.

– Sen länge är botaniskt måleri min passion, säger hon. Några veckor på en kurs i Kew Gardens i London öppnade mina ögon för den formen. Jag använder akvarellpennor och inte så mycket färger och penslar.

– Botaniskt måleri kräver stor koncentration, det är så exakt. Det ger mig harmoni, och det känns nästan som en sorts meditation.

Vad är det särskilda med just akvarellmålning? Flera av svaren hade jag inte väntat mig.

16

– Papperet är viktigt, säger Agneta.

Det kan inte vara vilket papper som helt.

Ett tjockt, vitt papper med struktur ska det helst vara.

– När målningen är klar ska papperet lysa igenom, säger Ingrid. Man får inte måla bort det vita i papperet, det är det som kan få bilden att skimra.

Jag förstår att alla i gruppen anser att det vita är oerhört viktigt i akvarell. De omålade delarna av ytan ger målningen lyster. Här ligger tydligen en viktig skillnad jämfört med att måla i olja. Där ska varje fläck täckas med färg, annars kan folk tro att tavlan inte är färdig.

– En svårighet med akvarell är att färgen rör sig, den rinner ut, säger Mona. Man kan lägga lager på lager, men det täcker inte på samma sätt som med olja eller akryl. Å andra sidan gör begränsningarna att akvarell är spännande. Man har aldrig full kontroll!

När jag för in samtalet på figurativt måleri kontra abstrakt känns det som energin i rummet ökar flera grader. Alla har erfarenheter och åsikter som de gärna delar med sig av.

– Jag har målat mycket landskap, säger Agneta, men jag vill gå vidare åt det abstrakta hållet. En förutsättning tror jag är att man känner sig säker på grunderna i att teckna och måla föreställande. Då kan man våga ta steget att pröva på att göra nåt som är nonfigurativt.

– Jag skulle vilja komma över till det abstrakta, lämna det föreställande, säger Ingrid. Det vore så skönt att släppa på att man måste se vad det är.

Det räcker att kasta en blick på Monas bilder, som ligger utspridda på bordet framför henne, för att se att hon är inne på det abstrakta.

– Linjer och färgspel fascinerar mig, säger hon. Varje betraktare får göra sin tolkning. En färgklick kan bli en person för nån, för en annan ett djur. Betraktaren får använda sin fantasi.

Ger ni varandra tips och kritik? undrar jag. Särskilt kritik skulle kunna vara känsligt, föreställer jag mig.

– Det händer att jag frågar nån av dom andra om en bild som jag håller på med, säger Agneta. Ska jag göra si eller så? Då kan det vara till hjälp att få ett utlåtande, ett uppriktigt svar.

– Det finns en risk att man fortsätter och fortsätter på en målning, säger flera.

Att man har svårt att sätta punkt. Och då är det bra att nån kliver fram och stoppar en. Det är lätt att hålla på för länge med en bild, att överarbeta den.

Under de futtiga timmar som jag är med hos akvarellmålarna får jag ändå en hum om vad de håller på med. Det är verkligen stor spännvidd mellan konstverken.

Samtidigt blir jag en del i ett livligt samtal om konst i allmänhet och akvarellmålning i synnerhet. Det slår mig att deltagarna verkar ha roligt och att de verkligen går in för vad de gör.

– Det finns plats för fler! är det sista Agneta säger när jag beger mig hemåt.

Den som vill vara med kan kontakta mig. Min mejladress är: agneta.planander@telia.com

Möllekuriren nr 2 • 2020

Mรถllekuriren nr 2 โ ข 2020

17

Idrottssällskapet Kullen och Föreningen Fågelvikens Vänner

Fungerar även i coronatider

D idrottonline.se/ISKullen-Orientering

18

Av Birgitta Hansson et gäller i sommar att hitta aktiviteter som är meningsfulla, och gärna nyttiga, och som samtidigt uppfyller kravet på social och fysisk distansering. Här berättar jag om två föreningar som bedriver verksamheter som passar också i coronatider.

IS KULLEN BILDADES 1942 och sysslade med friidrott i närmare tjugo år. Därefter övergick man till orientering och löpning. Även skidåkning står numera på programmet. Föreningen har 140 medlemmar och äger Björkerödsgården. Där finns det bland annat samlingslokaler och en bastuanläggning som man kan hyra. Föreningen har tagit fram ett flertal orienteringskartor och turistkartor.

På sommaren har IS Kullen två återkommande aktiviteter som även icke orienteringsvana personer kan ha stor glädje av: Naturpasset och Kullahjul med 40 kontroller på varje karta. Du har hela sommaren på dig att hitta kontrollerna.

De kan tas i vilken ordning som helst, och finessen är att man går eller cyklar till områden där man sällan eller aldrig har varit. Så pumpa cykeln eller ta på vandringskängorna och sätt igång.

NATURPASSET 2020. Mellan den 1 juni och den 31 augusti finns 40 kontroller utplacerade på Östra delen av Kullaberg. Kontrollpunkterna är markerade med röda och vita plaströr som har märkts med numrering och kodbokstäver. På vissa kontroller finns information om naturen i området.

Kontrollerna är olika svåra. Om du inte är så van att läsa en karta börjar du lämpligen med de kontroller som har låga nummer. Du behöver inte använda kompass.

KULLAHJUL 2020 handlar om att cykla runt och leta efter de fyrtio kontroller som IS Kullen har satt ut. Årets upplaga pågår från den 15 april till den 15 september.

Startkort med informationsmaterial kan köpas i naturum uppe vid Fyren eller i bokhandeln inne i Höganäs, och priset är 100 kronor. Kullahjul finns också bland annat på Cykel & Fritid på Storgatan och på ICA Skeppet i Nyhamnsläge. Priser kommer att lottas ut efter sommaren bland inlämnade startkort.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Foto Privat55

FÅGELVIKENS VÄNNER är den andra föreningen som jag tänker på. Där kan du göra en insats för alla badande, få lite egen motion och umgås på avstånd med andra.

Från den 6 juni har föreningen ett arbetspass på lördagarna klockan 10–12. Alla som har tid och lust kan delta i arbetet. Det finns redskap att låna. Fikapaus efter någon timme.

Det finns dagar då det är så gott som fritt från tång i Fågelviken. Andra gånger ligger tången i drivor. Om den får ligga kvar för länge, och vädret är varmt och vackert, börjar den ruttna, vattnet längst in blir brunt och det luktar illa. Det har nog fått en och annan att vända hem utan att ha badat.

Arbetet med att ta hand om tången varierar i omfattning från gång till gång, men det finns alltid något att göra.

Den som inte rent konkret vill lasta tång på lördagsförmiddagarna, kan stötta föreningen med ett medlemskap, som kostar 100 kronor per år.

TÅNGEN PÅ STRANDEN är ett gammalt problem. Det kommer in tång när det blåser från söder eller väster. Så länge tången ligger uppe på sanden är den ganska lätt att ta bort, men om tången får vara i fred blandas den med sand och grus och blir svårare att flytta på.

Under årens lopp är det många som har gjort insatser för att få bukt med tången. Byföreningen har tagit krafttag emellanåt och kommunen har ryckt ut. Även enskilda Möllebor har engagerat sig för att förbättra läget.

På 1950-talet fanns Fågelviksklubben. Driftiga kvinnor i Mölle gick samman för att gör något åt Fågelvikens badplats – eller »Målarens kås« som platsen hette förr. På nästa sida återger jag vad Anders W. Mölleryd skrev om klubben.

Så småningom öppnade Gussie Olofsson en kiosk med glass, kaffe och saft ungefär där toaletterna ligger i dag.

Artikeln fortsätter på nästa sida Möllekuriren nr 2 • 2020

fagelvikensvanner.se

Den stora bryggan ligger i dag där tidigare »Målarens kås« låg. Det var stället där man drog upp båten. Det var en smal vik med platta stenar som låg på rad och som man kunde använda som brygga och bada från.

19

KVINNORNA I FÅGELVIKSKLUBBEN GJORDE EN JÄTTEINSATS FÖR BADET Fågelviksklubben bildades den 14 september 1955 vid en sammankomst med 16 damer. Bakom sig hade de ytterligare nio kvinnor, och samtliga hade förklarat att de ville medverka i föreningen. Man beslöt att bilda Föreningen Fågelviksklubben. Stadgar antogs och Majken Lindelöw utsågs till ordförande. Den nya föreningen inriktade sig helt på att förbättra och hålla i stånd badplatsen vid Fågelviken. Det kom att bli en lång rad

Hennes man Kalle fortsatte att hålla ordning på stranden, rensade tång och snyggade till.

Badhytterna försvann och till slut också kiosken. Samtidigt kom någon på att vidga hela badets vattenområde så det blev som en tratt. Det skedde i åtminstone två omgångar.

En gång var när platsen bakom stora hamnpiren fylldes upp för att det skulle bli uppställningsplatser för båtar. Då togs mycket av stenarna från Fågelviken. Vad man inte visste var att tratten verkligen »fungerade« som just en tratt och samlade in all tång som flöt omkring i hård vind.

praktiska uppgifter, och dessa tog man itu med.

Man höll badhytterna i stånd, likaså bryggorna, lät städa inne i Målarens kås, höll undan tången där, höll efter hundägare som ville släppa ut sina djur i badvattnet, lät köra dit sand, höll sandlådan i ordning, lät sätta upp gungor och bänkar, anskaffade vilstolar, svarade för flaggningen och såg till att det städades i badhytter och toaletter och att de målades. En del

började idén om Fågelvikens vänner att spira. Föreningen startade 2016 och fick året därpå i uppdrag av byföreningen att sköta Fågelviken.

Föreningen är inriktad på hela badplatsen, men kommunen klipper gräset och ansvarar för toaletterna och lekredskapen. Föreningen vill vårda och utveckla badet, inte minst för barnen.

Därför ska föreningen hålla efter tången på sandstranden, öka säkerheten och påminna om hundförbudet.

MÅLAREN KÅS VAR stället där man drog upp båten. Det var en smal vik med platta stenar som låg på rad och som man

kostnader svarade municipalen för, en del föreningen. Ditkörningen av sand exempelvis bekostade föreningen, en utgift på 400 kronor. Fågelviksklubben var i funktion då municipalsamhället upplöstes.

≈

Anders W. Mölleryd: Mölle–Kullen genom tiderna, Ett urval ur bokserien med samma namn, Mölle 2017, s. 170.

kunde använda som brygga och bada från. Namnet syftade på målaren och konstnären Carl Wallentin som bodde i huset ovanför platsen där hans familj drev Pensionat Solhem.

Knappt hundra meter söder om Stora bryggan ligger Lilla bryggan. Den har flera andra namn, bland annat Wallentins brygga efter Carl Wallentins son, konstnären Gunnar Wallentin, som bodde i villa Äppellyckan strax ovanför. Den har också kallats för Järnvägsmännens brygga; personalen vid järnvägen brukade använda den varma sommardagar.

 Foto Christer Wallentin

BYFÖRENINGEN FICK uppdraget att rensa tången med pengar från kommunen. Några gånger per sommar kom en traktor och tog bort det mesta av tången och spred den på åkrarna som gödsel. Veckan därpå kunde det storma igen och ny tång flöt in.

Men en vacker dag hade någon bestämt att tång var farligt avfall som inte fick spridas på åkrarna. Tången skulle i stället deponeras i Tjörröd.

Efter att den stora bryggan hade byggts om 2011 blev det svårare för en stor traktor att komma ned på sandstranden och lasta tång utan att göra mer skada än nytta. Då 20

Möllekuriren nr 2 • 2020

Saxat ur Möllekuriren 1996 nummer 3

Mölle Station Valborgsmässoafton 1910 var en stor dag i Mölle. Höganäs-Mölle järnväg invigdes under festliga former och från följande dag gick tågen reguljärt. Järnvägsidén, som utfördes när Mölleturismen stod på sin höjdpunkt, hade diskuterats i årtionden. Därför hade man kunnat anlägga den pampiga allén mot hamnen redan vid 1800-talets slut.

Möllebanan blev knappast någon ekonomisk succé, även om förväntningarna var höga. Man hade satsat på att ge stationshuset en ambitiös utformning, anlitat arkitektfirman Ewe & Melin i Malmö och byggmästaren Hjalmar Elgström i Höganäs. Mölle station uppfördes i en stram blandform av wienerjugend och nationalromantik och med gedigna material: tegel från Höganäs i grund och vid fönster, takpannor från Veberöd, putsade fasader med släta och knottriga fält i gult och vitt och med korsvirkesmönster mot Gyllenstiernas allé.

Medan småstationerna vid Strandbaden, Nyhamnsläge och Krapperup fick toppiga valmtak lades den större ändstationen i Mölle på tvären bakom stoppbockarna. Hit kunde man på 1910-talet åka i direktvagn från Berlin eller med

expresståg från Köpenhamn för att på andra sidan huset ta en hästdroska till något av de stora hotellen, roa sig och bada i tvärrandig baddräkt under några lika idylliska som kosmopolitiska år innan skotten i Sarajevo brann av 1914. Åren 1920–1963 drevs Möllebanan av SJ. År 1927 genomfördes en större ombyggnad av Mölle station efter arkitekt Folke Zettervalls ritningar. Från denna tid härstammar delar av väntsalsinredningen. Efter järnvägstiden förföll Mölle station. I Stellan Olssons film Deadline från 1960-talets slut utsätts

den för stenkastning och fönsterkrossning. Det var med nöd och näppe huset undgick det rivningsglada 1970-talets grävskopor, men sedan en renovering i slutet av 1970-talet har stationen varit en samlingspunkt för mölleborna. I ny detaljplan är det meningen att stationshuset skall q-märkas, d.v.s få en juridisk status som kulturbyggnad.

Henrik Ranby

≈ KOMMENTAR I MAJ 2020 Vid vidare efterforskningar har det framkommit att det saknas belägg för direktvagnar Berlin–Mölle. Poängteras ska också att det i mycket var Mölle byförenings förtjänst att den kommunalägda byggnaden räddades.

Mer om Möllebanan står att läsa i Höganäs historia, andra delen, och i Henrik Ranbys nya bok Åkdon, blick och landskap, som utkommer under 2020. H.R. Nyfiken på gamla nummer? Gå till molle.se och klicka på Möllekuriren / Tidigare nummer.

Taxi var god dröj!

Nog önskar man ibland att dåtidens taxiservice skulle dröja kvar till våra dagar. Inget ont om Höganästaxi, men visst ser det flott ut med det stiliga gänget framför stationshuset.

Möllekuriren nr 2 • 2020

21

Första dagen på sommarlovet hos Mormor i Mölle BAKGRUND

Av Anita Wagner

22

ANITA WAGNER FÖDDES i Stockholm 1948 och växte upp i en lägenhet på Reimersholme. Hennes mormor och morfar bodde i villa Cassiopeia på Hantverksvägen i Mölle.

Huset byggdes 1910, men morfars släkt hade funnits i byn sedan 1600-talet.

Som barn tillbringade Anita alla somrar i Mölle tillsammans med mamma och Peter, sin tre år äldre bror. Barnens pappa var tandläkare och brukade vara kvar några veckor i

S

Stockholm innan han anslöt till familjen i Mölle.

Numera bor Peter året runt med sin fru Jean i det stora huset. På samma tomt finns det ett jämngammalt hus, som Anita har. Där är hon med sin familj på somrarna, men också när tillfälle ges under övriga året.

Anita skriver sedan några år på en bok om en av sina somrar i Mölle. Det handlar om sommaren 1956 när hon var åtta år.

Möllekuriren har fått Anitas tillåtelse att publicera

nart kom nästa tåg in och nu bar det iväg till Mölle! Först genom Kattarp, Mjöhult, Ingelsträde och Höganäs och nu började de känna igen sig. »Strandbaden nästa«, ropade konduktören. »Ja, vi vet«, svarade Peter otåligt. Han tyckte det var onödigt att upplysa om detta, eftersom han och Anita kunde namnen på alla stationerna fram till Mölle.

Passagerarna i kupén log åt honom och de förstod hur ivrig och glad han var. Det pirrade i Anitas mage, för nu var det bara två stationer kvar och snart rullade de in på perrongen i Mölle.

Där stod Mormor och väntade i sin mörkblå klänning vajande i vinden, precis som Anita kom ihåg att den brukade göra. Vilken känsla att äntligen vara här igen! »Välkomna till Mölle«, sa Mormor när de steg av tåget. »Får jag se hur stora ni blivit«, sa

ett utdrag ur kapitel 4. Det har rubriken Mormor, nästa och handlar om resan med tåg från Stockholm i mitten av juni, ankomsten till Mölle sent på eftermiddagen och Anitas möte med Mormor och sina tre bästisar.

När vi kommer in i berättelsen har det lilla sällskapet gått av i Åstorp för att invänta ett lokaltåg som går till resans slutmål: Mölle.

Christer Wallentin

hon och kramade om dem alla tre. De hade faktiskt inte setts på nästan ett år och både Anita och Peter hade förstås vuxit mycket. »Titta Mormor jag har fått en ny tand«, sa Anita och visade alla sina tänder. Mormor beundrade hennes nya tand och sa att hon såg riktigt vuxen ut nu när alla nya tänder nästan kommit på plats. Det tyckte Anita om att höra, och hon kände sig så stolt över att ha blivit ett år äldre.

De gick in på godsutlämningen för att hämta sina resväskor, och som tur var hade Mormor med sig skrindan, där de kunde ställa bagaget.

Skrindan var en öppen trävagn som Peter och Anita suttit i som bebisar när de skulle gå ner till badet, men som nu användes som bagagevagn eller att leka tåg med hemma i Mormors trädgård.

Mamma och Mormor hade mycket att prata om, men Anita hade bara ögon för hur saker Möllekuriren nr 2 • 2020

och ting såg ut omkring henne. Det mesta verkade sig likt, men gungorna på lekplatsen var nya och hon längtade redan att få gå dit och pröva dem. Men först skulle de hem och äta middag. Mormor var en mästare på att laga mat och det luktade så gott när de steg in i hallen. »Åh, det luktar kalvstek med sommargurka«, sa Peter och slickade sig om munnen.

Vinden var ett litet rum bredvid sovrummet, som Mormor använde som förvaringsutrymme. Där stod en gammal byrå, en kista och en extrasäng. Det hade snedtak och bara ett pyttelitet fönster nere vid golvet. Där fick man vara helt ifred och där var så skönt att ligga, speciellt när regnet smattrade på taket.

Nu knackade det på ytterdönen och Anita undrade vem det kunde vara, men anade att det var hennes Möllekompisar. De brukade alltid ta Peter, Mormor Johanna, Anita och Morfar Hjalmar.

Foto Privat

Nu var de alla jättehungriga och Mormor hade allt klart, så det var bara att sätta sig till bords. De åt och pratade om allt som hänt under året och det kändes som om de varit borta väldigt länge, fastän allt ändå var sig ganska likt.

Efter middagen ville de gå runt och titta i huset och se om de kände igen sig. Mormor hade det alltid så ljust och fint i sina rum, med vita möbler och ljusa, vackra tyger. Ungefär lika

hemtrevligt som på en tavla av Carl Larsson. På ovanvåningen låg deras sovrum. »Tjing för att ligga i järnsängen«, ropade Anita så fort hon fick syn på den gamla fina sängen med sänggavlar i vitmålat järnsmide. Den såg ut som en kunga-säng tyckte barnen och vem ville inte sova som en kung! »OK då, om jag får ligga där i morgon«, svarade Peter lite irriterat.

Men det tyckte Anita var alldeles för kort tid, då hann man ju inte känna sig som en riktig kung. Så i stället kom de överens att de skulle få sova där varannan vecka.

Peter kom på att han kunde ligga inne på vinden den veckan då Anita låg i kunga-sängen. För vid närmare eftertanke var det faktiskt ännu mysigare.

Foto Chister Wallentin

Foto Privat

Ovan: Anita och Peter 1952. Till vänster: Anita i Mölle våren 2020 utanför morföräldrarnas hus.

Möllekuriren nr 2 • 2020

23

reda på när hon skulle komma ner till Mölle och de hade säkert hållit utkik när hon kom från stationen. Nu kunde de inte vänta längre, för Anita var deras bevis på att det nu var sommarlov på riktigt. »Hej Lena, Ame och Gunilla«, sa Anita när hon öppnade dörren. »Välkommen till Mölle, Anita«, svarade de på bred skånska. Hon riktigt såg att de hade längtat efter det här ögonblicket lika mycket som hon själv. »Kom vi går ut i bersån och sätter oss«, sa Anita och sprang ut barfota. »Där kan vi prata i fred, så inte Peter hör oss.« Ame och Gunilla var kusiner och bästa vänner. De bodde i Mölle och gick i skolan i grannbyn. Lena bodde hos sin pappa Åke i Posthuset på somrarna. Eftersom föräldrarna var skilda, bodde hon också hos sin mamma i Helsingborg och gick i skolan där.

Anita hade så lätt att ta efter alla dialekter och skånska behärskade hon perfekt, eftersom hon bott hos Mormor och Morfar varje sommar Först kändes det lite ovant eftersom det var så länge sedan de setts, men snart hade de glömt den första blygheten och babblade på som om de aldrig varit ifrån varandra. Nästan ett helt år hade ju gått och de hade ju sååå mycket att berätta. »Vill du följa med och rida på Rosita imorgon«, frågade Ame som var äldst. »Jättegärna, jag har inte ridit sedan förra året när jag ramlade av Rosita«, svarade Anita. »Men det är på ett villkor förstås, att du från och med nu slutar med den där stockholmskan och pratar skånska så man förstår dig«, sa flickorna med glimten i ögat.

»Jag lovar«, sa Anita på den bredaste skånska hon kunde.

Det kändes skönt att få prata skånska igen. Anita hade så lätt att ta efter alla dialekter och skånska behärskade hon perfekt, eftersom hon bott hos Mormor och Morfar varje sommar. Ja, hon kunde helt enkelt inte låta bli, och det uppskattade kompisarna förstås.

De kom liksom närmare varandra på det sättet.

Klockan hade redan blivit nio och Mamma ropade att Anita skulle komma in och dricka lite kvällste innan de var tvungna att gå och lägga sig. Det hade varit en lång och händelserik dag och det skulle kännas bra att få krypa ner i kunga-sängen mellan rena, doftande lakan.



Maritas blomsterglädje firar 6 år

*

Vi har fyllt upp butiken med sommarblommor, pelargonier, kryddor, snittblommor, krukväxter, krukor, ERNSTs stortiment, Majalyktor med mera

24

Möllekuriren nr 2 • 2020

Kalle Garvell och Johanna Zettersten

VI STÄLLER UPP FÖR KUNDERNA I mars utökade vi personalen för att kunna plocka ihop varor för kunder som inte vill ta sig till butiken i dessa corona-tider. Och vi gör det utan att det kostar mer.

Den som kommer för att hämta sina varor ringer på klockan vid varuintaget.

Då dyker Johanna Zettersten, Kalle Garvell eller någon annan i personalen upp, och lämnar ut de färdigpackade matvarorna.

Några av våra kunder har svårt att komma och hämta sina kassar. Då kör vi hem till dem.

Vi har investerat i en ny kassalinje inne på lagret. Hanteringen av beställningarna blir smidigare på det viset.

Vad händer efter att corona-krisen är över? Vi tror att många vill ha kvar möjligheten att emellanåt kunna mejla eller ringa in en order och sedan bara komma förbi och hämta varorna.

Vi tror att nya inköpsvanor kommer att växa fram. Där vill vi vara med och underlätta för våra kunder.

Följ oss på Facebook ICA Nära Skeppet

Beatrice och Johannes Samuelsson

Skeppet • Nyhamnsläge Öppet alla dagar 08–21 året runt Möllekuriren nr 2 • 2020

25

Sommar i vingården Restaurang & Hotell Öppet varje dag hela sommaren Vingårdsvisning dagligen klockan 17 Telefon 042-34 64 20 Lilla vägen 71, 263 73 Arild www. arildsvingard.se

26

Möllekuriren nr 2 • 2020

Öppet alla dagar från kl 12 hela sommaren ny läcker sommarmeny med allt från hamnens största räkmacka & vårt »stjerneskud« på Systrarnas vis till varmrökt lax med krämig romsås & nykokt kullapotatis och så räkor, spättor och en massa annat gott förstås ...

15-års jubileum! Ännu en sommar fullspäckad av aktiviteter & mycket annat ...

Mmmmusic by the sea @ Systrarna på Piren Nytt för i år: Värdens mumsigaste våfflor med sylt & grädde & nybryggt Zoegas på vår stora altan – direkt mot havet Njut av solnedgången på Mölles närmaste uteservering ~ närmare havet kommer du inte ~ Välkommen – hälsar Gunilla & Helena Telefon +46 73 201 53 63 • www.systrarnapapiren.se

Köpmansgatan 13 • Höganäs • Telefon 042-34 01 97 Öppet måndag–fredag 10–18, lördag 10–15

Möllekuriren nr 2 • 2020

27

Havet tog och havet gav

S

Av Ingrid Millbourn

peciellt efter en västlig storm vandrade både jag och andra Möllebor utmed havet och letade vrakgods, berättade Anders Mölleryd 1946 för Nordiska museet.

Vi kallade det »att gå och stranna«, och det kunde vara mycket givande. Ty en båt i nöd kastade ofta den tunga lasten över bord och därför hittade vi bland annat virke, bananer, spritdunkar, ammunitionslådor, räddningsflottar och roddbåtar.

Anders Mölleryds intresse för Kullabygdens bärgarlag – som räddade båtar, varor och människor vid strandningar – var stort.

Han tog bland annat reda på, hur många fartyg som passerade Öresund och Kullaberg under ett specifikt år och hur många som strandade. År 1871 exempelvis strandade 24 fartyg mellan Helsingborg och Kullen.

Under en enda dag 1888 gick tre fartyg på vid Kullen, ett vid Svinbådan och ett vid Nyhamnsläge. Siffrorna låter höga, men många fartyg seglade genom Öresund. Under 1850 passerade exempelvis 19 070 fartyg Öresund. Han berättade också att varje dag kunde 500 skepp gå förbi Helsingborg.

Bärgarlagens rättigheter reglerades bland annat av en kunglig förordning från 1835. Vid tvist om bärgarlönens storlek skulle domaren ta hänsyn till »den möda och omtanke« samt den fara som bärgarna hade utsatt sig för.

Bärgningarna gav ibland en mycket bra lön. Men arbetet var riskfyllt och Anders Mölleryd berättade också om de som omkom. Av bärgarlagens villkor på kuststräckan från Lerberget till Arild/Skäret 28

trodde han att bärgarna från Mölle hade det svårast. Deras område var strömt, med mycket sjö och bråddjupt intill berget. Höganäs-Lerbergets bärgarlag med Svinbådans grund, där många fartyg strandade, var med Anders Mölleryds ord »det fetaste«.

Alla män och kvinnor i byarna hade ett ekonomiskt intresse av strandade fartyg.

Anders Mölleryd publicerade flera av bärgarlagens avtal såsom Skärets från 1882 och Mölles från 1911. Bärgarlagen tycks ha haft ungefär samma villkor vad gällde arbetsinsats och bärgarlön – alla i byn fick del i lönen.

Med vissa variationer fick de som hade varit med och bärgat en hel så kallad lott och den som även hade hållit med båt kunde få ännu en lott. De som inte deltog utan hade varit borta på sjön fick ½–¼ lott. Änkor fick detsamma.

En man i bärgarlaget i Nyhamnsläge, B. Ryberg från Eleshult, antecknade lönerna för några av strandningarna, där

han själv hade deltagit; ett dokument som Anders Mölleryd hade fått i gåva.

När det amerikanska fartyget Elise Oulton strandade utanför Nyhamnsläge den 19 mars 1874 blev lönen 11 400 riksdaler som fördelades på 62 personer. En hel lott gav 213 riksdaler. Ryberg hade också noterat att fem fartyg strandade 1861.

En rysk brigg gav totalt 8 400 riksdaler, medan en tysk skonert endast gav 3 riksdaler och 24 shilling per hel lott.

Bärgarlönen var viktig. Den kunde motsvara en årslön. För att förstå detta jämförde Anders Mölleryd med dåtidens löner. En timmerman från Mölle som 1880 arbetade på ett fartyg tjänade 40 kronor per månad; 1889 fick han 53 kronor – och detta var i regel bara en del av året.

En styrman från Mölle fick 50 kronor per månad 1865; en jungman 22 kronor. En lott i sillfisket 1891 gav i Mölle 200–300 kronor; i Lerberget 1898 blev det 50–100 kronor.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Septemberstormen 1903.

Di hindrade finnen att segla tills att han betalt sin bärgarlön, sen släppte di honom och önska god resa

Pyksamlingen, Folklivsarkivet, Lunds universitet. Fotot finns också i ruffen.

Man kan också jämföra med årslönen på 200–250 riksdaler till Gustaf Kullin, far till Henrietta Elfverson på Kullagården. Han var statligt anställd som kustvakt med uppgift att kontrollera Kullabergs kuster, så att varor inte smugglades.

Smuggling och strandningar förde sällsamma varor till Kullabygden, vilket Anders Mölleryd visade med hjälp av tidningarnas notiser om bärgarauktioner 1825–1918.

Kol, virke, vin och socker var vanligt.

Men mer ovanligt var det nog när till exempel 14 kistor fönsterglas och 280 ansjovisglas auktionerades ut 1836.

Skotska tyger, sjalar och bläck klubbades 1843, medan det 1848 fanns tre balar digitalis¹ och 4 säckar sjölöksrot till salu. År 1853 såldes, efter begravningen vid Arilds kapell, de döda männens kläder, bärgade från den ryska skonerten Concordia.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Fakta såsom ovan granskade Anders Mölleryd källkritiskt, innan han publicerade dem i sina historiska verk om Mölle–Kullen. Om han refererade till intervjuerna med byborna, som han gjorde för Nordiska museets räkning, var det i regel för att styrka någon uppgift. Kanske tyckte han att vissa berättelser till exempel om bärgarlagen var för osannolika eller ofördelaktiga för att publiceras i böckerna. Men nu är tiden här att återge några av dessa intervjuer.

Bernhard Nilsson, 1856-1942, Mölle, f.d. sjökapten, beskrev tre dramatiska bärgningar:

≈

Briggen Garonne fastnade i isen 1867 vid Kullen Knud och hissade nödflagg.

Fem snipor från Mölle bröt sig igenom isen, bogserade in den och förtöjde vid varmbadhuset. Men en svår storm slog briggen till vrak. Lasten med »pommerska ekbjälkar för England« bärgades och »såldes som vanligt på vrakauktion så där ble en god slant i bärgarlön.«

En ännu mer dramatisk bärgning en vinter, när det låg is, var när tremastaren, finnbarken Aktiv gick på vid »Agersbjäred« [Åkersberget]. Möllegubbarna gick ombord och la en tross om fockmasten: »Med hjälp av alla käringar och gobbar och barn i byn som trommats ihop, drog man barken längs berged förbi Ransvik, Malarna och Svarta hallar ända in till Mölle redd, där man la finnabarken udanför där nu varmbadhuset ligger.« Där låg den för ankare och besättningen lyckades täta den. Då vinden var västlig kunde inga segel sättas. Men, fortsatte han berättelsen: »Folket i byn litade inte riktigt på skepparen. Vi hade inte fått ut vår bärgarlön, och var och en skolle ha sitt.« Deras misstankar var befogade. Mitt i natten slog vinden om till nordost och skepparen gjorde klart för att smita.

Men Mölleborna hörde att ankarspelet gick och såg att segel sattes. »Då var det en snipa från Mölle foll med gobbar som gick ud och bordade, männen äntrade ombord. Store Sven hade befälet över dom. Di hindrade finnen att segla tills att han betalt sin bärgarlön, sen släppte di honom och önska god resa.«

≈

»Men nu ska du få höra« sa vännen Bernhard Nilsson, vad som hände, när jag var barn. Och han berättade: Prinz Oscar Fredrig, en tysk brigg, strandade vid Käringmalen och blev läck. Besättningen lämnade vraket, men skepparen var ombord, när tjugo man från Mölle kom dit. Själv skickades han att springa till Arild efter besättningen, som redan hade lämnat för Ängelholm.

Ett ridande bud sändes då efter den.

Nödbesättningen, det vill säga bärgarlaget från Mölle, seglade briggen av grundet, höll pumparna igång, satte segel 29

Haverist 1974 utanför hamnen i Mölle. Sonny Svensson följer händelsen från stora piren.

Foto Hans-Otto Pyk, Pyksamlingen, Folklivsarkivet, Lunds universitet

och rundade Kullanäsan lyckligt. Men sedan blev skepparen fult lurad av bärgarna enligt Bernhard Nilsson: »Briggen såg ud att klara sej. Den kunde segla. Pumparna konne hålla henne läns. Det blev nog inget vrak av henne. Då lura gobbarna ner skepparen i kajutan och när han var borta stoppa di något skräp, järnskrot eller vad de var, ner i pumparna som därigenom kom i olag. Nu steg vattnet.« »Där var inget annat att göra än för fulla segel länsa in mot Mölle. Man la henne utanför varmbadhused och där blev hon vrak. Det var is och från Mölle släpa di ud en snipa. Alla gobbarna rusa på en gång i den, så att den sjönk onner fötterna på dom. En storm slog sönder fartyget. Det var lastat med stenkol.

Man bärga iland en del av lasten och alla inventarier, som ankare, segel, kättingar, block, löpande gods, proviant m.m.

Alltihop såldes på vrakauktion.«

≈

En bomseglare från Ven, lastad med grus från Mölle stenkross, kapsejsade vid Sjelör.2 Den händelsen glömde aldrig Emma Lock, född 1860 i Mölle, hustru till en skutskeppare och fiskare: 30

»Där var två man ombord. Den ene satt på kölen när båden drev iland. Han bärgades iland alldeles utmattad. Den andra var alldeles försvunnen, helt borta. Båden låg där opp och ner.« »Lars Andersson från Dalhem kunde inte sova på notten, han tänkte på den som försvunned. Tidigt på mornen gick då Laors dit till vraged. Han fick då se två stövlar komma drivande, di var fastbonna i stropparna. Han undersökte vraget bättre och nu hörde han hur de knacka och bulta.« »Han skaffa en sticksåg och så såga han ett hol i sian på båden och genom holed kröp han ud som vatt försvunnen.

Han var möcket matt, för han hade vatt innelåst mer än ett dygn. Di förde honom till ett av di närmaste husen och där kvickna han till. Folket i byn samla ihop pengar till dom, så att di konne resa him te’ Ven.«

Där var inget annat att göra än för fulla segel länsa in mot Mölle.

Man la henne utanför varmbadhused och där blev hon vrak

≈

ägde rum i januari 1892, då en engelsk ångare blev vrak vid Kullens nordsida.

Den hade 900 ton stenkol ombord och Mölle bärgarlag tog den smutsiga lasten i sina fiskebåtar; 1 700 hektoliter stenkol lades på hamnplanen. Kolen såldes för 1–1,35 kronor per hektoliter, två livbåtar för 50 och 150 kronor, och bärgarlaget fick 50 procent av värdet.

Emma Lock bekräftade också att lönen kunde vara mycket god och att det kom fina varor till byn: »1872 stranda en stor järnskuda som var lastad med tyger, sitz 3 och sådant. Far var med och bärga.

Han fick 300 kronor i bärgarpengar. Vi fick också tyger till kläder.«

Emma Lock berättade också om en stor kollast som bärgats och låg på hamnplanen i väntan på auktionen: »om nätterna hade di satt vakt vid den för att ingen skolle ta kol av den.« Kanske var det den bärgningen, som enligt Anders Mölleryd

Lerhamn och Nyhamnsläge hade ett gemensamt bärgarlag. Gränsen till Mölles lag gick vid Vattenmöllan vid en sten kallad Möllehällan. Men ibland samarbetade de båda lagen och även om Möllekuriren nr 2 • 2020

De’ ble’ allt lide uppståndelse när en båd stranna. Ibland konne de ble sjuttio, åttio man som kom te och bärga såldes till baronen på Krapperup: »Den stora, röa längan som ligger öster om landsvägen är byggd av virke från den skudan.«

Hamnbild, män i Mölle Fotot togs troligen i början av 1900-talet, fotografen okänd.

Pyksamlingen, Folklivsarkivet, Lunds universitet

många deltog – ett tjugotal man var med i Lerhamns lag – så blev bärgarlönen god, berättade Lerhamnsbon Christian Nilsson, född 1875, och före detta lantbrukare.

≈

En gång när Christian Nilsson var skolpojke hade en skuta lastad med spannmål strandat på »Skärsbån«. Alla bärgare arbetade dag och natt och fick 200 kronor i lön. Han berättade också om skutan Beata från Lerhamn som den stränga vintern 1893 frös fast i isen utanför byn, lastad med kol från England.

Hon kom loss först i februari, men hade då drivit ända till Bohuslän.

≈

Byggmästare Nils Petter Ekendahl, född 1879 i Lerhamn, mindes hur laget gick ut på isen när de skulle bärga ett vrak: »Vi fick de flott men isen bröd opp, så att vi var tvungna att följa mä in till Helsingör, där skudan gick te varvs. Sain fick vi raisa him.« En gång berättade han hade de »slevad [släpat] i land en bonke korn som lå på bron [kajen] och som var så hög att en ente konne se över den. Spannmål tog di alltid i land. Men kol och sånt hiva vi bara överbord. För att lätta skroved.

De’ ble’ allt lide uppståndelse när en båd stranna. Ibland konne de ble sjuttio, åttio man som kom te och bärga.« Att de var så många gällde speciellt under vintrarna då sjöfolket var hemma, fortsatte Nils Petter Ekendahl sin berätMöllekuriren nr 2 • 2020

telse. Ibland arbetade de i skift med att vakta, om skutorna stod på i flera dygn. Även han sa att lönen kunde bli bra; en gång 200 kronor, men andra gånger endast 10 kronor. Det var byfogden som fördelade pengarna på bystämman.

Ett av byggmästarens minnen gällde byggandet av Krapperups röda länga.

Strandägaren i Lerhamn var Krapperup, som dock inte hade någon del i bärgarlönen. Men en gång, när Nils Petter Ekendahl var skolpojke, blev en skuta lastad med trä vrak och timret drev under två veckors tid in till stranden. Han var med och samlade in det och allt timmer

Ett festligt minne förmedlade Emma Lock. Ty liksom vid andra gemensamma aktiviteter, som slå kattatunnan eller lerkliningen, mindes hon att det blev fest i byn när ett stort vrak hade bärgats.

Först sattes pengar av till »spelemanspengar«, sedan delades bärgarlönen.

Därefter »ble’ de fest på Bohlins värdshus. Gobbarna fick ta sina kärringar mä’«.

FOTNOTER 1. Digitalis kan användas som läkemedel.

2. Sjelör är stenarna ett stycke ut i havet nedanför Tvillinghusen. Ordet sjel/själ är ett äldre ord för säl.

3. Sitz eller indisk kattun är ett bomullstyg med blommigt tryck.

•

I Anders W. Mölleryd: Mölle–Kullen genom tiderna, Ett urval ur bokserien med samma namn, Mölle 2017, finns ett långt kapitel med rubriken Bärgarlagen i Kullen – Något om deras organisation och arbetssätt.

Bohlins värdshus. Numera privatbostad. Under 1800-talet hölls här fester i samband med att bergningspengar fördelades. Fiskarena bytte pengar här och tog sina kaffegögar. Byggt omkring år 1850. Foto och bildtext 1946 Anders Mölleryd, Nordiska museet

31

I spåren efter friluftsmålaren

Olof Krumlinde Av Clas Hellstrand • Foto/redigering Magnus Hellstrand

K

ullabygden har genom åren härbärgerat många kända konstnärer.

Redan vid mitten av 1800-talet och under decennierna därefter sökte friluftsmålare sig till trakterna kring Kullaberg.

De slog upp sina stafflier i Mölle, men i än högre grad i Arild, som före Skagen fick en tidig konstnärskoloni. Till Arild kom naturmålare, artister, från hela Norden; de hade fått upp ögonen för traktens skönhet.

I Kullabygden fann de en trakt med dramatiska naturmotiv och ett fint ljus.

Det blev ett ställe för artisterna att samlas på för att utbyta tankar om konstnärskap och samhällsfrågor, och sist men inte minst, för att umgås med likasinnade under lättsamma former.

Jag har länge intresserat mig för konstnärer i Kullabygden, och en av dem är landskapsmålaren Olof Krumlinde.

Det finns fortfarande tydliga avtryck av honom i bygden. Flera av hans släktingar bor här, och de har såväl målningar som starka minnen och berättelser om sin förfader, vilka lever vidare. Åtskilliga är de Krumlindeverk som finns på museer i Skåne och i övriga landet. Många målningar finns även i privat ägo.

Jag tar det från början. Olof Krumlinde föddes 1856 i Ängelholm, son till förste lantmätaren Hans Krumlinde och hans hustru Hulda, född Hallberg. Den konstnärliga ådran fanns i släkten på moderns sida.

Olofs syster, Ida Lovén, var porträttmålare. Han hade även två kusiner, Axel och Justus Lundegård, som blev författare respektive konstnär. Olofs mamma stöttade honom tidigt i hans planer på 32

att välja den konstnärliga banan. Redan i tonåren hade Olof visat sin talang.* Olof Krumlindes föräldrar lade inte några hinder i vägen när han sökte till Konstakademien i Stockholm. Under åren 1876–1880 utbildade han sig där, bland annat i landskapsmålning med P.D. Holm som lärare.

Han blev nära vän med sina studiekamrater Carl Skånberg, Johan Ericson och Olof Jernberg. Tillsammans med dem målade han landskap i Halmstadstrakten, men framför allt i Kullabygden.

Andra landskapsmålare fanns redan i Arild, till exempel Gustaf Rydberg, som blev en viktig inspirationskälla för den unge Olof Krumlinde.

Efter åren på Konstakademien for Olof Krumlinde hösten 1881 först till Düsseldorf i Tyskland och därefter vidare till Paris. Där lyckades han få en målning antagen på den prestigefyllda Salongen.

Detta verk hade han gjort i Paris 1882, men originellt nog med motiv från nyutslagna bokar i Skåne. Det var ett viktigt erkännande av honom som konstnär, och det hade betydelse för hans fortsatta utveckling.

En recensent beskrev 1883 Olof Krumlindes verk så här: I Johan Swenssons Bokhandel är för närvarande utställt ett af artisten hr O. Krumlinde måladt marinstycke, motiv från Hallans Wäderö. Taflan utmärker sig för raskhet i teckningen och naturtrohet i uppfattningen. Det är solnedgång; man ser hafwet wräka sig med skummande bränningar mot en klippig strand och ett skepp med swällda segel ses hålla upp mot

* Enligt uppgift från Barbro Holmqwist. Se referenserna på s. 36.

VAR MED NÄR EN NY GENERATION BRÖT FRAM Under 1880-talet framträdde en ny konstnärsgeneration i de nordiska länderna. De var missnöjda med konstakademiernas traditionella undervisningsformer och sökte sig till Paris för att ta intryck av friluftsmåleriets och impressionismens friare förhållningssätt till verkligheten. I Sverige kallas dessa konstnärer opponenter och de organiserade sig i Konstnärsförbundet.

Vid sekelskiftet 1900 hade de flesta av opponenterna återvänt till Norden och tagit över de ledande positionerna i konstlivet. Den rena naturalismen och impressionismen gav vika för ett nationellt präglat landskapsmåleri där känslan var det centrala. Denna inställning tog sig uttryck i stämningsfulla skildringar av ljusa sommarnätter. Ett blått nordiskt ljus sänktes över måleriet samtidigt som blicken vändes mot ett inre landskap fyllt av vemod.

Så här målande uttrycker Göteborgs Konstmuseum sig om sin samling av den nordiska sekelskifteskonsten. Från ljusfyllt friluftsmåleri i Paris till nordiskt vemod.

winden. Stycket kommer att sändas till konstföreningens utställning i Stockholm och wisas här endast ett par dagar. /…/ I samma bokhandel är sedan längre tid tillbaka utställd en annan tafla av samma artist. Det är en bokskogsinteriör i wårstämning, hwilket stycke utmärker sig för en saftig kolorit och finhet i detaljer.

Nämnda tafla har varit exponerad på »Salonen« i Paris.

Helsingborg Dagblad den 24 maj 1883

Olof Krumlinde for till Köpenhamn efter tiden på kontinenten och stannade där under vintern 1882–83. Köpenhamn, och i synnerhet frihamnsområdet norr om stan, gav många avtryck i Olof Krumlindes tidiga måleri.

Ett flertal bilder från den perioden har motiv från hamnmiljöer, såsom verk med titlar som »Från kalkbränneriet«,»Från båtvarvet« samt den kanske mest ikoniska, »Mannen med skottkärran«; alla från 1882.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Ovan: Segelskutor i Mรถlle hamn. Nedan: Klippor utanfรถr Arild.

Mรถllekuriren nr 2 โ ข 2020

33

1

2

3

4

Malmö museum hade en minnesutställning 1947 efter Olof Krumlinde, och i samband med den gav Lennart Hagerf ut skriften Åttiotalets Olof Krumlinde, där han skriver: Han har trängt så nära inpå motivet att den grå och sönderkörda marken breder ut sig över hela bildytan. /.../ Det finns verkligen i dessa skildringar av arbetsplatser inte ett spår av sentimentalitet, inte ett uns av medömkan, inte heller någon vilja att se dess detaljer som tänkbara pittoreska element.

Dessa kalkbrännerier, båtbyggarplatser och stenhuggerier har i Krumlindes ögon inte behövt förändras eller på något sätt ›adlas‹ för att vara värdiga föremål för en målares intresse.

34

1 Vattenmöllan. 2 En målning från tiden i Düsseldorf hösten 1881. 3 Från Frihamnen i Köpenhamn, 1882–1883.

4 Nordskånsk gård, målad i Olof Krumlindes karaktäristiska rostbruna nyans.

/…/ De figurer som återfinnas på Krumlindes köpenhamnsmålningar äro inte gamla och vädja inte till medkänsla. Han valde att skildra människor som kände sig hemmastadda med den miljö de hamnat i och han har målat dem så att vi förstår att de trivs med det arbete som var deras.

Efter tiden i Köpenhamn återvände Olof Krumlinde till Sverige. Han anslöt sig till opponentrörelsen som hade samlats i Konstnärsförbundet, bildat 1880. Där träffade han sina gamla vänner från tiden på Konstakademien.

Olof Krumlinde for 1888 tillbaka till Köpenhamn och återförenades med Hilda Bjering. De gifte sig 1892 och fick två barn: Alf och Ebba.

Det tycks vara en utbredd uppfattning att Olof Krumlinde nådde höjdpunkten i sin målarkarriär under åren 1882–1900.

Motiven hämtade han ofta från utkanten av Köpenhamn, men även från besök i Kullabygden, på Hallands Väderö och i Halland. Han visade en närhet i skildringen av vardagliga miljöer och målade med behärskade nyanser, där rostbrunt var karaktäristiskt.

Familjen Krumlinde bosatte sig efter åren i Danmark i Helsingborg. Här kunde Olof Krumlinde återuppta kontakten med Kullabygden och uppleva det vilda mötet mellan klippor och hav. Familjen bodde under de första somrarna på Hotel Elfverson i Mölle. Där gällde »Konst mot Möllekuriren nr 2 • 2020

mat! De fick bo där mot att Olof målade.

Betalade med tavlor.« enligt Barbro Holmqwist. Ägaren av Hotel Elfverson fick många Krumlindetavlor på det viset. Olof Krumlinde »gjorde Hotel Elfverson till något av ett konstgalleri.

Johan Elfverson samlade på sig 31 stora Krumlindedukar med motiv i olja från Mölle, Arild och Kullaberg.«* Men sedan skaffade sig familjen ett eget sommarhus i Arild.

Olof Krumlinde var mycket intresserad av segling, vilket gav honom många möjligheter att studera den marina miljön. Han var ägare till en snabb

havskappseglare, slupen Sol, som han ofta använde för att bland annat ta sig till Hallands Väderö. Båten var under somrarna förtöjd i hamnen i Mölle.

Att delta i kappseglingar tyckte Olof Krumlinde om. Det hände att han tävlade mot den dåvarande danske kronprinsen, Kristian. Prinsen ville förgäves överta Sol, som med sin snabbhet ofta hade stora framgångar i havskappseglingarna. I stället inköptes en av Olof Krumlindes större marinmålningar. Den heter » Kullen i storm« och hänger på Amalienborg i Köpenhamn.

Olof Krumlinde drogs till vyerna som Kullaberg erbjöd. Han målade också

gärna i Mölle och på fäladen. Vattenmöllan var ett motiv som han tyckte om. Och detsamma gällde i hög grad Hallands Väderö. I åtskilliga målningar återger han Väderöns stränder och den yppiga vegetationen inne på ön.

Sedan mitten av 1910-talet återkom Olof Krumlinde varje sommar till Arild. Där anslöt han till målarkolonin som var församlad hos Mor Cilla, värdshuset mitt i byn.

Till sin familj skaffade han ett sommarhus, som låg uppe på backarna i närheten av det katolska kapellet. Det blev hans nya bas för expeditioner i landska-

* Enligt Magnusson & Täckström. Se s. 30.

1

2

3

4

Möllekuriren nr 2 • 2020

1 Familjen seglar i Sol utanför Mölle. I bakgrunden syns Barakullen och Vängården. 2 Familjen på Hotel Elfversson: Hilda, Ebba, Olof och Alf Krumlinde. Tvåa från vänster är konstnären Herman Österlund.

3 Från sommarhuset i Arild, troligen 1939–1940.

Från vänster: Hilda, hennes bästa väninnan Gisela Trapp, svärdottern Sabina, barnbarnet Marianne samt Olof Krumlinde. 4. Olof Krumlinde i sin ateljé.

35

Det var i Köpenhamn 1882 han definitivt fann sig själv; det året var hans lyckoår, då allt stämde i hans konst Bo Lindwall, Prins Eugens Waldemarsudde

pet. Här kunde han sammanstråla med bland annat Fritz Kärfve, kusinen Justus Lundegård och Gustaf Rydberg. Sedan tidigare hörde Arildkonstnären Herman Österlund till hans nära umgänge. År 1906 företog Olof Krumlinde en studieresa till Schweiz och Italien, där han bland annat besökte Capri. Ett tiotal av hans konstverk från resan visades på en utställning i Helsingborg 1908.

Det var bland annat »Santa Maria d’Ella Salute« och »Canal Grande«, som båda var målade i Venedig. »Golfo di Napoli« med Vesuvius fanns också med på utställningen, liksom andra motiv från Capri.

Men några avtryck i sättet att måla gjorde inte denna resa. Man kan säga att Olof Krumlinde livet igenom höll fast vid en lågmäld, verklighetsnära natursyn – oberoende av konstens och konstmodets förändringar och växlingar.

Vissa tyckte att hans konst hade blivit otidsenlig, medan andra respekterade att han var konsekvent i sin konstutövning, och de beundrade hans målningar.

Han tillhörde Konstnärsförbundet under åren 1886–1897. Under lång tid, 1914–1944, deltog han i alla utställningar som Skånes Konstförening ordnade.

Olof Krumlinde dog i oktober 1945 vid 89 års ålder. Han hade då varit aktiv som konstnär i mer än sju decennier.

Några år senare visade Malmö museum en minnesutställning om honom. Den lyfte fram den unge Krumlindes måleri från slutet av 1870-talet och under hela 1880-talet.

Lennart Hagerf ansåg att utställningen speglade den unge konstnärens »kontakt med de strömningar, som lade * Åttiotalets Olof Krumlinde, se refernserna.

36

grunden till ett modernt måleri i vårt land.«* Under hösten 1979 hedrades Olof Krumlinde med ännu en utställning, denna gång på Prins Eugens Waldermarsudde på Djurgården i Stockholm.

Utställningen kom till på initiativ av Gustav Rudberg, känd för sina målningar från Ven. »Spanien-Gustav« ville ställa ut tillsammans med den nästan 100 år äldre konstnärskollegan; de hade målat i samma trakter.

Två landskapsmålare, men från olika epoker.

Som slutord vill jag citera vad Bo Lindwall skriver i förordet till Waldemarsuddes utställningskatalog:

Rusthållargården i Arild.

Därför har vi koncentrerat utställningen till de år i Krumlindes ungdom, då han helt och fullt var med sin tid, en verkligen fin friluftsmålare med rötter snarare i dansk guldåldersrealism än i den parisiska naturalismen.

Han reste visserligen till Paris för att studera men han sade själv, att han aldrig målade franska motiv; han målade visserligen också där men av vad jag sett satt han i Paris och målade landskap från Skåne och havsbilder från Kullen. Det var i Köpenhamn 1882 han definitivt fann sig själv; det året var hans lyckoår, då allt stämde i hans konst.

≈ INTERVJUPERSONER OCH SKRIFTLIGA KÄLLOR För att få underlag till den här artikeln har jag tillsammans med min bror, Magnus Hellstrand, intervjuat följande personer: Barbro Holmqwist, gift med Olof Krumlindes dotterson Lars-Olof Cathrine Lundgren, dotter till Barbro Holmqwist Jören Holmqwist, son till Barbro Holmqwist Hasse Hansson, Vattenmöllan Björn Widell, Malmö

Följande skrifter har varit till hjälp: Lennart Hagerf: Olof Krumlinde, katalog till utställning på Prins Eugens Waldermarsudde, Stockholm 1979.

Lennart Hagerf: Åttiotalets Olof Krumlinde, Skånes Konstförenings publikationer, nummer 15, 1949.

Hakon Hedeman-Gade: Av Naturalismens generation, katalog till utställning på Prins Eugens Waldermarsudde, Stockholm 1979.

Bo Lindwall: Olof Krumlinde 1856–1945, katalog till utställning på Prins Eugens Waldermarsudde, Stockholm 1979.

Viggo Loos: Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860–1885, Stockholm 1945.

Birgitta Lundquist: Nordiska konstnärer vid Kullen – Från den sublima naturen till skymningsromantik, i Kullabygd 1990.

Erik Magnusson & Frederic Täckström: Människor i Mölle, Del 1, Mölle 2016.

Erik Magnusson & Frederic Täckström: »Här ha vi det ljufveligt!«, Mölle 2013.

Gladys Pihl: Kullakonst 1941–1950, i Kullabygd 1994.

Gertrud Serner: C.Olof T.Krumlinde, landskapsmålare, Svenskt Biografiskt Lexikon, Riksarkivet, 11796 C. Svenska Dagbladet: Olof Krumlinde, Minnesord den 26 oktober 1945, i Del A, s. 14, i tidningens digitala arkiv.

Bert Burger, barnbarnsbarn till Olof Krumlinde, har också lämnat värdefulla bidrag.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Den 31 juli Jubileumskonsert med

~ Ett av Sveriges vackraste hotell ~

Janne Schaffer Boka nu!

Hos oss äter och sover ni gott Målning av Lennart Jirlow

Restaurang ● Hotel ● Konferens Öppet alla dagar från klockan 12 – hela sommaren Telefon 042-34 70 00 ● info@hotelkullaberg.se ● www.hotelkullaberg.se Möllekuriren nr 2 • 2020

37

Foto privat

Stoika firar Nightingale Av Ingmar Hesslefors – Jag lever som en nunna, säger Stoika. Av detta finns det inte mycket att se, för den som möter henne på Bökebolsvägen i Mölle mitt emot Grand Hôtel.

Stoika Hristova är svartklädd, lätt igenkännbar, med läppar lika röda som den femuddade stjärnan i hennes basker.

Vi talar om Florence Nightingale, Flo som hon kallades i familjen.

Denna maj är det 200 år sedan hon föddes. Och för Stoika var det viktigt att hennes bok Kristuskvinnan kom ut i tid till detta jubileum.

– Med en sån titel kommer du inte att sälja många böcker i det här landet.

Ungefär så sa Åsa Moberg till sin vän Stoika. För så här var det:

Å

sa Moberg, författare och journalist av det välkända slaget, ville skriva en bok om Florence Nightingale då hon hade förstått att denna världsberömda kvinna och ikon i sjuksköterskevärlden var något mycket mer än den roll som tilldelats henne i efterhand.

Den självuppoffrande sköterskan hade under Krimkrigets vidrigheter på 1850-talet räddat tusentals brittiska soldatliv med sina systematiska insatser på fältsjukhusen. Damen med lampan kallad, en bild för kvinnlig outtröttlighet.

– Gjord till ett helgon för den bilden passade in i patriarkatets strukturer. Åsa Mobergs bok hade titeln Hon var ingen Florence Nightingale, och den kom ut 2007.

I hennes omfattande researcharbete för boken fanns det ett hinder som hon hade svårt att tolka. På var och varannan sida i dagböcker och brev skrev Nightingale om tro och Gud. Detta hade kopplingar till ett annat sätt att vara och tänka än till den tid och plats som Åsa Moberg var hemma i. Hon hade varit ett ungt stjärnskott på Aftonbladets 38

krönikörhimmel, skrivit flera böcker och så småningom översatt Simone de Beauvoirs Det andra könet till svenska. En begåvad, sekulär, svensk kulturvarelse med andra ord.

– Åsa behövde hjälp med att tolka Nightingales teologi, säger Stoika.

Stoika med sin makedonska bakgrund – man hör det på hennes tal med de sprakande konsonanterna – hade läst teologi, blivit prästvigd. Hon bar så att säga på en pannlampa med ett annat sätt att belysa det som skulle tolkas.

På den plats där ljusstrålarna möttes fanns alltså Flo. En kvinna av ett annat slag än samtiden hade förväntat sig.

Florence Nightingale 1820–1910. Foto webben

P

å familjens gods utanför London hade Florence Nightingale redan som sextonåring fått uppenbarelsen att vara utvald av Gud. Hon hade svarat på samma sätt som den heliga Maria: Ske med mig efter din vilja.

Hennes familj är extremt förmögen, utan att tillhöra den adliga aristokratin,

världsvan, resande. Hennes föräldrars bröllopsresa hade varat i tre år.

Flo skaffade sig tidigt förmågan att se och kunskap om vad som skedde på andra sidan gatan, sett från de flotta entréerna – inte bara i London. »Vintern 2007 besökte jag Florence Nightingales museum i London«, skriver Stoika på baksidan av sin bok.

Texten forstsätter: »Bland romantiska familjemålningar hängde ett citat av Florence Nightingale: There is nothing like the tyranny of a good english family.* Hon föredrog krigets helvete framför familjens, tänkte jag, men jag visste ingenting om kvinnan Florence Nightingale. För mig var hon bara ett namn med en lampa.« Flo är en kvinna med en vilja av stål, men stundtals med svåruthärdliga tvivel.

Boken som Stoika har skrivit baserar sig på dagboksanteckningar och brev, det finns massor av dem. Reseskildringar, platser på kontinenten, runt Medel* Ingen tyranni kan liknas med den i en god engelsk familj.

Möllekuriren nr 2 • 2020

havet, färder på Nilen. Den som reser i mitten på 1800-talet måste måla och dokumentera sina iakttagelser i ord. Flo kan skriva, och Stoikas översättningar till svenska är välgjorda.

– Min intention har varit att skapa skönlitteratur av fakta, säger Stoika.

M

aterial finns samlat av Nightingale Society i bland annat 16 band med titeln Collected works of Florence Nightingale. Allt sammanställt under ledning av den kanadensiska professorn Lynn McDonald.

Stoika har också forskat i dagboksanteckningar och brev på British Library. Åsa Mobergs bok handlar framför allt om Nightingales insats att reformera sjukvården och lyfta sjuksköterskerollen från att vara föraktad till att bli aktad.

– I Kristuskvinnan har jag gjort en djupdykning i Nightingales själsliga resa och den glödande triangel som består av Kvinna-Kärlek-Karriär, säger Stoika.

– Valet mellan kärlek och kallelse var för Nightingale ett elddop, och det har jag velat skildra.

S

tatistik, systematik, mysticism och perspektiv var Nightingales verktyg, förutom mod, intelligens och patos för ett rättvist samhälle. Liksom förstås förmåga till medkännande.

– Gud är matematiker, säger Stoika.

Siffror ljuger inte, skriver Nightingale.

I sju år dröjde Flo med att besvara frieriet från Richard Monckton Milnes, han var en av hennes tre friare. I samtliga fall blev svaret nej.

– Milnes hade ett slags victorianskt rockstjärnestatus i dåtidens London, säger Stoika.

Milnes rörde sig i de rätta kretsarna, tycktes känna alla, var omåttligt rik. Han skrev poesi. Hans bibliotek var känt runt om i världen, omfattande även pornografi.

– Vill du lära känna en svunnen tid ska du läsa dess poesi, säger Stoika.

Möllekuriren nr 2 • 2020

har titeln Stål och själ, och ytterligare en

Statistik, systematik, mysticism och perspektiv var Nightingales verktyg, förutom mod, intelligens och patos för ett rättvist samhälle. Liksom förstås förmåga till medkännande

N

är vi i Kristuskvinnan lämnar Florence Nightingale har hon samlat ihop sig för att tillsammans med 38 kvinnor anträda resan till Krim och det krig som England nyligen har dragits in i.

The Times har publicerat ett reportage om minst sagt undermåliga förhållanden bland de sårade och döende soldaterna på fältsjukhuset i Skutari utanför Konstantinopel.

– Hon har i famnen ett exemplar av Tomas A. Kempis bok Imitatio Christi, skriver Stoika.

– Min bok hade kunnat heta I själens dunkla natt, säger hon.

Stoika skriver på förmiddagarna.

Hon har fått låna pengar för att få sin bok utgiven på ett print-on-demand förlag. I nästan fjorton år har hon samlat på sig material. Varit i London i långa perioder.

– Jag försöker leva mig in i sinnesstämningar och situationer, förstå sammanhang, tolka dem. Självklart också i belysning från mina egna erfarenheter. Kvinna-Kärlek-Karriär och det omöjliga valet.

Stoika har redan ett bokmanus till som är klart. Det

bok är på gång.

– Nu äntligen kan jag vara bara Stoika Hristova, jag kan lämna allt annat bakom mig.

• Men den röda stjärnan i baskern, måste vi undra över. Är inte den symbol för Stalin, Mao, Pol Pot och miljontals döda?

– Den är ett minne efter min far.

Han dog för inte så länge sedan. Han var partisan och slogs med Tito mot nazisterna.

 Stoika Hristova, Kristuskvinnan, Stockholm: Vulkan 2020, 297 s. ISBN 978-91-8905916-0. Åsa Moberg, Hon var ingen Florence Nightingale – Människan bakom myten, Stockholm: Natur & kultur 2007, 265 s.

ISBN 9789127114821.

39

Jöns – en frälsningssoldat Första delen Av Christer Elfversson

Tonen som hänger kvar och vibrerar i tystnaden, tonen som inte längre finns, som endast själen nu lyssnar efter, och som var sorgens slutton, är det inte längre, ändrar innebörd, står som ett ljus i natten. Tobias Lund, ur Hugo Alfvén – Liv och verk i ny belysning (2012) Man får leva tills man dör, Gösta Rybrant, ur Det har stjärnorna sagt (1960) Skall jag taga vara på min broder? Första Moseboken 4:9

J

an-Olof Olsson berättar i sin bok Jolo i Sverige (1976) om ett besök på Brunnby kyrkogård. Under trädkronornas sus satt han där och sänkte sig allt djupare i den obeskrivbara frid som råder. »Kyrkogården får ligga kvar i samhällsomdaningen, egendomligt nog«, skriver han. Och fortsätter: »Under nästan alla gravstenarna låg skeppare, och trygga sjöfararhänders dimfingrar tycktes vänligt vinka ibland kors och snäckor små bland kyrkogårdens gångar.« Även du har förstås varit på kyrkogården i Brunnby. Om du har gått in i kyrkan genom den norra ingången, den så kallade »Arildsingången«, har du kanske på höger sida lagt märke till en bred grav med fyra mindre gravstenar och en stor gravsten krönt av ett kors.

Jolo uppmärksammade särskilt just den graven. »Där skulle jag gärna ligga«, skriver han.

Men den är upptagen. Där vilar min farmors far »handlanden« Isaac Svensson, hans föräldrar, hans maka Johanna och fyra av hans ogifta barn. Tvillingsönerna Frank och Jöns delar samma sten.

Att dela gravsten med någon annan, får jag nog medge, skulle kännas konstigt. Man reduceras till en halvfigur.

Därför har jag redan låtit utforma mitt

40

Brunnby kyrkogård. Foto webben

eget gravmonument. Det är en 179 centimeter hög (alltså mitt mått i strumplästen när jag var som resligast), bruten, dorisk kolonn i Carraramarmor med namnet och födelsedatumet ingraverat, inte dödsdatumet, det är ju i skrivande stund okänt, samt med den italienska texten »Vissi d’arte« (»Jag levde för konsten«) i guldbokstäver på sockeln.

Hustru Gunvor får en egen kolonn, en pendang till min, men tre centimeter kortare och med texten »Anche io« (»Jag också«) i stället.

B

åda kolonnerna förvaras tills vidare hos Shurgard Self-storage på La Cours gata 3 i Helsingborg. Jag har avtalat med Shurgard att intresserade besökare ska få titta på dem. Förhandsanmälan behövs inte. Men ett tack för titten är alltid välkommet med Swish till 070-310 93 46. Kolonner i Carraramarmor är inte billiga. Och de doriska är lite dyrare än de joniska.

Mina barn har en ambivalent hållning till denna gravvårdsförvaring hos Shurgard. De önskar kanske inte livet ur mig, men de ser ju att varje månadshyra à 775 kronor tär på det förväntade arvet.

Isaacs familjegrav vårdas av Kyrkorådet. Den är därför mycket prydligare Möllekuriren nr 2 • 2020

Jöns – en frälsningssoldat • Första delen än om jag hade skött den. Rosor klipps.

Buxbom tuktas. Ogräs lukas. I höstas såg jag emellertid att texten på gravstenarna började bli oläsbar. Vind och vatten hade slitit på bokstäverna. De behövde ny färg.

Kyrkorådets ledamöter ville inte utföra sådant renoveringsarbete. Inte gratis, i varje fall, och inte nu, när jag inte längre är Kyrkorådets ordförande.

Och inte kan beordra dem att göra det.

Därför tog jag hem fem gravstenar.

Korset lämnade jag kvar. Stenarna var tunga, men med hjälp av komministern Marianne Kronholm, som just anlände för en förrättning i kyrkan, kunde jag lyfta in dem i min Volvo V70. Alltid hjälpsamma Marianne erbjöd assistans även vid avlastningen. Brudparet som väntade på sin vigselförrättare inne i kyrkan kunde gärna få »lite extra betänketid«.

Men hemma väntade hustru Gunvor på sin make, så det behövdes inte. Fjädringen i bilen var lite halvdålig redan innan, och den blev inte bättre av de sex kilometernas färd till Mölle. Jag körde så snabbt jag kunde för att inte fresta fjädrarna för länge. Genom Bränneslyckan kom jag upp i 135 kilometer i timmen.

D

ärhemma tvättade jag stenarna noggrant. Får erkänna att jag använde Klorin Max Ultra Effective, som faktiskt fortfarande går att få tag på hos mindre miljömedvetna handlare.

Decenniers samlade smuts försvann.

Lava, fågelskit, jord och salt. Marmorn blev skinande vit.

Därefter lade jag upp stenarna en i taget på vårt stora Carl Malmsten-bord.

Jag började med Franks och Jöns sten, som var den mest angripna.

Att ha gravstenar i matsalen var nytt för mig. De skapar en behagligt melankolisk atmosfär. Och de blir ett givet samtalsämne vid middagsbjudningar och fikastunder. »Vem var den där Jöns, egentligen?«, »Varför blev Frank inte äldre?« I källarförrådet finns ett hundratal öppnade färgburkar, de äldsta sedan Möllekuriren nr 2 • 2020

Låt oss ta en titt på gravstenen.

Av den knapphändiga texten framgår att Frank var sjökapten.

Men Jöns, vad var han?

Ingenting?

huset byggdes 1876. Jag hittade svart rostskyddsfärg från Hempels båtfärger, som ännu gick att använda. Med den bättrade jag på bokstavsreliefen. För att hedra de avlidnas minne använde jag en högkvalitativ akvarellpensel, näst minsta storleken, med borst från mård, nämligen Harbin Kolinsky 1526y Water 20.

Att fylla i text på gravstenar är något jag kan rekommendera. Man koncentrerar sig. »Fokuserar«, som det heter nuförtiden. Man varvar ner, tränar både finmotorik och tålamod och man börjar reflektera. Och meditera. Samt filosofera. Exempelvis över varför det känns skönare att måla ett O än ett V. Det hela är mycket välgörande för själstillståndet.

Gravstensmålandet blir den ännu levandes möte med de döda. Jag doppar penseln i livets färgburk och applicerar varsamt lagom mängd färg i bokstavsreliefen på gravstenens dödskalla marmor. Kontakt uppstår. Fyra strofer ur Erik Lindorms dikt Mötet får illustrera känslan: Vi båda har möte stämt, där sol ej går upp och ner, där klockors och hjärtans klämt ej höres mer.

Där ej man är gud och djur och människa, jag och du, i rummets och tidens bur som nu, som nu.

I landet där ingen vet om orden god dag och farväl, där vilar i evighet vi själ mot själ.

Vi mötas här strax bredvid, där inte finns år och dag, där inte finns rum och tid, du eller jag.

Som den ärade läsaren vet sätter jag mig gärna i förbindelse med dem som lämnat jordelivet. Min far Emil och min farmor Emma är mina vanligaste hädangångna samtalspartner. De har lämnat stoff till många berättelser. De levande har jag däremot svårare att få kontakt med. Jag har visserligen 3 589 vänner på Facebook, men ingen som jag kan anförtro mig åt. Och ingen som jag kan ventilera existentiella frågor med. Levnadsvisdom finner man i rikare mått hos de döda än på Facebook.

L

åt oss ta en titt på gravstenen.

Av den knapphändiga texten framgår att Frank var sjökapten. Men Jöns, vad var han?

Ingenting? Trots att han blev dubbelt så gammal? Så kan det gå när de efterlevande får utforma ens gravmonument.

Nej, bättre är att följa mitt exempel och göra det själv medan man lever och själv kan bestämma om titel ska anges eller inte.

För min del har jag valt att inte ha med någon titel på min Carrarakolonn.

Jag vet helt enkelt inte vilken titel som skulle vara mest relevant. Författare, forskare eller filosof? Mer ingraverad text på kolonnen skulle dessutom störa gravvårdens strama, minimalistiska uttryck. Anspråkslöshet är mitt signum. Även postumt.

Apropå Franks och Jöns olika livslängder kan jag inte låta bli att citera Madonna: »Bättre att leva ett år som tiger än hundra år som ett får!« Men jag håller inte med henne.

För mig är livskvantitet viktigare än livskvalitet. Vad beträffar mitt skrivande gäller det omvända. Kort och koncist skall det vara. Jag väger varje ord på guldvåg. All övervikt kastas bort.

Frank mötte jag aldrig i levande livet.

Han dog tjugofem år innan jag föddes.

En tragisk olycka ändade hans liv. När hans fartyg S/S Carmencita skulle lämna hamnen i Hull brast en wire och träffade honom med våldsam kraft i huvudet.

Han dog på fläcken. Han begravdes i Nordsjön. Familjen i Mölle fick veta det Berättelsen fortsätter på nästa sida

41

först tre veckor efteråt. Många frågor väcktes. Få svar gavs. Hur gick det verkligen till? Vem hade ansvaret? Varför dröjde det så länge innan de anhöriga underrättades?

Jöns överlevde alltså sin tvillingbror med 31 år. Och under alla de åren grubblade han över en evig fråga: »Varför tog jag inte vara på min broder, jag såg ju att han brände sitt ljus i bägge ändar?«

J

öns träffade jag några gånger, men jag har inga starka minnen av honom. Jöns var emellertid den första döda människa som jag såg. Den näst sista också, förresten.

Numera ser man inte så många döda.

De göms på sjukhusen. Samt forslas diskret till närmaste krematorium via – möjligen – en begravningsgudstjänst i någon kyrka och i undantagsfall en minnesstund i något församlingshem.

Om det nu inte är så sorgligt att »efter akten skiljs vi åt«.

Jag var sex år. Jöns låg lik i öppen kista i salen hos Isaac Svenssons. Om han hade haft blicken i behåll hade han kunnat beundra meanderslingan i det vackra målade taket. Trompe l’oeil.

Numera K-märkt.

Kistan var gjord av brunbetsad furu. Mässingsbeslagen och handtagen glimmade som guld. Jöns låg där i sin frälsningssoldatuniform. Mössan var

Foto webben

placerad över de knäppta händerna på bröstet. Hans äldre systrar Emma, min farmor, och Meli, Johanna Pyk-Jargårds farmor, trätte om hur skärmen på mös�san skulle peka.

Uppåt huvudet, menade Emma, neråt benen, tyckte Meli. De turades om att vrida på den. De bråkade också om ifall mössan skulle följa Jöns i graven eller eventuellt tas bort innan kistlocket skruvades på.

42

Sex frälsningssoldater från Höganäs, försedda med var sin frälsningsarméfana, objudna, marscherade in genom vapenhuset, sjungande De komma från öst och väst. Fast de själva alltså kom från bara väst

Min far Emil föreslog att mössan skulle vändas upp och ner, så att man kunde lägga en slant i den före lockpåskruvningen. »Håll grytan kokande!« citerade han uppmaningen vid Frälsningsarméns insamlingsbössor.

Jöns var blek. Som det lik han ju var. Hans eget exemplar av Frälsningsarméns sångbok, upplagan från 1922, låg under hakan så att inte underkäken skulle falla ner och blotta löständer och gom. Den boken var egentligen lite för stor för ändamålet. Jöns såg ut som om han hade underbett, men det gjorde bara att han verkade mer bestämd och myndig än han någonsin hade gjort i livstiden.

Det doftade kamfer och enris och brinnande vaxljus i rummet. Kistlocket stod lutat mot väggen i ett hörn. De blågrå rullgardinerna var nerdragna. Vita kallor stod på fönsterbrädorna i gröna jugendvaser från Rörstrand. Om man bortser från Emmas och Melis trätande rådde gravens tystnad i rummet.

Kyrkoherden Gösta Witzell förrättade begravningsgudstjänsten i Brunnby kyrka den 28 september 1952. Under kudden i Jöns säng hade storasyster Ellen hittat ett halvt ark papper med ett program för hur Jöns själv ville ha den.

En soldats jordafärd var rubriken på dokumentet, som var skrivet med blyerts och daterat dagen innan han dog.

Inte ett enda av hans önskemål kunde emellertid tillgodoses. Familjen visste bättre. Jöns ansågs otillräknelig.

Inte gick det an att enda texten i dödsannonsen skulle lyda »Jöns har gått över gränsen«, eller att Lapp-Lisa, hans idol sedan många år, skulle vara officiant. Och Var glad, var glad var sannerligen ingen lämplig begravningspsalm.

Vidare var det förstås helt uteslutet att låta Jöns »undfå eldbegängelse«, som han hade skrivit på lappen, och att askan skulle spridas »i gamla Nordsjön som svallar och brusar. Hos Frank!« Jag var för liten för att få vara med.

Sexåringar ansågs inte kunna deltaga i jordfästningar på den tiden. Men min far har berättat hur det gick till. Det började våldsamt.

De flesta begravningsgästerna var redan bänkade i Brunnby kyrka när sex frälsningssoldater från Höganäs, försedda med var sin frälsningsarméfana, objudna, marscherade in genom vapenhuset, sjungande De komma från öst och väst. Fast de själva alltså kom från bara väst.

De ville bilda hedersvakt med sina fanor i koret vid kistan. Två kyrkvärdar och två kyrkvaktmästare försökte handgripligen stoppa dem, men de gick inte att hindra. Kyrkoherden tillkallades från sakristian. Som sann ekumen gav han, om än lite motvilligt, sin välsignelse. »Frälsningssoldaterna är våra bröder och systrar!«

M

Foto webben

in far Emil och min farbror Frank prestaverade. Det innebar att de stod på var sin sida om kistan med florbehängda, svenska fanor, som skulle höjas och sänkas i en speciell ordning i takt med liturgin.

Men Frälsningsarméns sex fanor var inte så synkroniserade. Det blev ett brokigt och böljande flaggspel som under hela begravningsakten omgärdade båren. Upplivande på ett sällan skådat sätt, tyckte min mor Anna, som önskade sig – och fick – något liknande vid sin egen begravning fyrtioåtta år senare.

Prestavering förekommer dessvärre sällan numera. Själv har jag i kassaskåpet lagt in en lista på fyra personer som jag önskar ska prestavera vid min Möllekuriren nr 2 • 2020

Jöns – en frälsningssoldat • Första delen

begravning. De är inte tillfrågade. Uppdraget ska komma som en glad överraskning. Även ersättare är utsedda, för säkerhets skull.

Jöns syster, min farmor Emma dikterade, oemotsagd som alltid, vilka psalmer som skulle sjungas ur Psalmboken 1937. Det blev nummer 585: »Så vila i välsignelse, Du gode trogne tjänare: Gå i din Herres glädje in och lönen för din möda finn«, följd av 580: »Skiljas vi må från vänner och fränder« och 579: »Jag är en gäst och främling, som mina fäder här«.

K

antorn Victor Sylvén både inledde och avslutade begravningsgudstjänsten med Bachs Toccata och fuga i d-moll, som spelades i så segt tempo att ingen kände igen melodin.

Hedersvakten från Frälsningsarmén ville inte följa den uppgjorda agendan.

Direkt efter överlåtelsen »Av jord är du kommen« stämde de upp Han har öppnat pärleporten. När de intonerade även Guldgrävarsången blev dock måttet rågat. »Nej, nu får det räcka!« avbröt kantorn och blåste av med alla orgelpipor för öppna spjäll.

I sitt griftetal utgick kyrkoherden från Paulus andra brev till Timoteus 1:7–8: »Ty Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och duktighetens ande. Blygs därför inte för vittnesbördet om vår Herre, ej heller för mig, hans fånge, utan bär också du ditt lidande för evangelium, genom den kraft som Gud giver.« Begravningsgästerna nickade bifall.

Tack vare kyrkoherden blev Jöns på något sätt större som död än i levande livet. »Glade Karlsson« var som vanligt bland begravningsgästerna. Inte många minns honom i dag. Han var jämngammal med Jöns. Sitt smeknamn hade han

Möllekuriren nr 2 • 2020

fått för att han hade så lätt för att skratta. Allt hans tal beledsagades av skratt.

Denna egenhet hade förstärkts när hans hustru dog 1946 och »Glade Karlsson« vid begravningsaktens slut, då kistan bars mot utgången, brast ut i ett hejdlöst skratt som liknade gråt och han skrek: »Åh, nu bär di ud na!« Från den dagen blev det en Mölletradition att bjuda in »Glade Karlsson« till begravningar. Blev han inte bjuden kom han ändå. När kistan bars ut ur kyrkan hördes ofta, som en sorts postludium, hans »Åh, nu bär di ud na« eller »Åh, nu bär di ud en«, åtföljt av ett befriande skratt.

E

fter begravningsgudstjänsten och avskedet vid den öppna graven följde en minnesstund på Turisthotellet. »Glade Karlsson«, kyrkoherden, kantorn, två kyrkvärdar, fyra syskon, tre svågrar, en svägerska, sex frälsningssoldater, släktingar och möllebor, sammanlagt 51 personer deltog. Fanns där inga vad man kunde kalla »vänner«?

Det dystra svaret är nog nej.

Alla gästerna välkomnades med sherry, varm buljong och ostpastejer.

På Turisthotellet skulle sherryn vara knastertorr, Tio Pepe Fino, och buljongen från långkokt höns. Turisthotellets ostpastejer är ett av världens gastronomiska underverk. Tore Wretman nämner dem i sin bok Menu – En samling kulinariska anteckningar med noggrant utformade recept och kommentarer (1972).

Per Holmbeck gav mig sitt recept strax innan han dog: Smördeg gjord på extrasaltat smör, grahamsmjöl, Ramlösa blandad med Larsen VSOP, vispgrädde spetsad med sherryn Gonzales Shyas, sveciaost som marinerats i brännvin i fyra månader, äggulor som rörts ut i Carlshamns punsch, skånsk kanonkulemald senap, socker och salt. Jag har flerfaldiga gånger försökt göra pastejer efter detta recept, men de blir aldrig riktigt desamma som Per Holmbecks.

Det rätta handlaget saknas.

Ostpastejerna följdes av kaffe, sju sorters kakor och fyra gräddtårtor.

Foto webben

Alla gästerna välkomnades med sherry, varm buljong och ostpastejer. På Turisthotellet skulle sherryn vara knastertorr

Turisthotellet 1952, där minnesstunden hölls för Jöns efter begravningen i Brunnby.

Traditionen bjöd att tjänsteförrättande präst skulle äta chokladkorsen som prydde tårtorna. Och så blev det även vid minnesstunden för Jöns.

När kyrkoherde Witzell 21 år senare gick i pension hade han enligt hustrun Gullis beräkningar mumsat i sig 928 chokladkors.

Stämningen blev hög. Fyra tal hölls.

Kyrkoherden upprepade griftetalet med några variationer. Min farmor Emma, Jöns äldsta närvarande syster, gjorde sammalunda.

Ende brodern som var kvar i livet, Charles, Maud Ankardals morfar, höll en lång parentation. Efter en inledande hänvisning till Descartes »Jag tänker, alltså finns jag«, lyckades han få ihop tacket för god tårta och rik blomstergärd med omnämnandet av Sankt Erasmus reliker i katedralen i Formia.

Du vet förstås att Sankt Erasmus var sjöfararnas helgon och att han led martyrdöden år 303 under kejsar Diocletianus förföljelser av de kristna. I Mariayrkan i Båstad har du kanske sett väggmålningen som visar hur han får tarmarna utdragna och virade runt ett ankarspel.

Enligt Charles var Sankt Erasmus också frälsningssoldaternas helgon. »Du, Jöns, har axlat Erasmus mantel och ska hädanefter sitta på hans högra sida i Valhall! Och dina tarmar har du i behåll! Gud ske pris!« Även »Glade Karlsson« höll ett kort tal till Jöns minne: »Jag vill bara säga att Jöns var en jävla bra påg!« Minns du händelsevis berättelsen om min konfirmation i Brunnby kyrka Berättelsen fortsätter på nästa sida

43

F

rank och Jöns var handelsmannen Isaac Svenssons och hans hustru Johannas åttonde och nionde barn. De yngsta i barnaskaran. En bror hade de och sex systrar. Äldsta systern Anette fick de aldrig se.

Hon hade redan året före tvillingarnas födelse som sextonåring lämnat hemmet och flyttat till USA. Där skulle hon stanna hela sitt liv. Tjugotvå brev från henne är bevarade.

Direkt efter ankomsten till New York skrev hon: »Mor ska veta att resan gick godt, och nu kan Mor tala om’et för Far!« Senare blir breven alltmer tomma på innehåll. »Jag mår well och hope same för You« är en återkommande formulering.

Mamma Johanna är ständig adressat, även långt efter sin död. Sista brevet är daterat den 5 april 1952. Anette blev hundraelva år och slutade sina dagar 1983 på ålderdomshemmet The Mill Memorial i Boston. »Miserably poor and without any family« står det i journalen, som jag lyckades hitta när jag för några år sedan efter en hel del möda spårade upp henne. Sköterskan Jennifer på hemmet kunde berätta att Anette inte varit kontaktbar under de sista trettio åren av sitt liv. Ingen visste varifrån hon kom, hur hon hade levat eller var hon var begraven.

Var Frank och Jöns begravdes vet vi alltså. Eller egentligen inte. Det är näm44

ligen bara Jöns som vilar under stenen på Brunnby kyrkogård. Frank fick ju sitt sista vilorum i Nordsjön. Men låt oss ta det från början.

1889 är således födelseåret för Frank och Jöns.

Samma år föddes förresten både Chaplin och Hitler. Vad hände mer?

Jo, Eiffeltornet invigdes, metersystemet infördes och Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti bildades. Människor förgår, men Eiffeltorn och metersystem och arbetarparti består. Än så länge.

Frank och Jöns såg dagens ljus en vecka för tidigt. Deras mor Johanna hade hört – Gud vet var – att barnen blev harmoniska om modern sjöng medan hon badade naken i en sjö under graviditetens trettionionde vecka.

Johanna vandrade därför upp till Mölle mosse och tog långsamt av sig sina kläder. Först den långärmade, vita bomullsblusen, sedan undertröjan och kjorteln i ylle, två underkjolar, och till sist ett par knästrumpor. Underbyxor använde hon aldrig.

Endast iklädd sitt svartochvitrutiga huckle vadade hon ut bland de röda näckrosorna. Botten var dyig. Hennes fötter sjönk ned och hon lyckades med nöd och näppe hålla mun och näsa över vattenytan.

Foto privat

1960, åtta år efter Jöns död? Då erinrar du dig kanske att Jöns i sitt testamente föranstaltat att jag vid min första nattvardsgång skulle få boken Gläd dig åt din Skapare i din ungdom. Den boken är mitt enda fysiska minne av honom.

Fast min ungdom sedan länge är svunnen, och jag får allt svårare att glädjas, händer det att jag bläddrar i den. På sidan 13 återfinner man följande bön, understruken av Jöns: »Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.« Dessvärre har jag inte blivit bönhörd på någon enda av dessa tre punkter.

Mor Johanna med tvillingarna Frank och Jöns.

Ett moderlöst barn i skogen går vall; Hör, luren ger eko i fjällen!

Då höres från insjön ett återskall: Det är troll, som sjunga i kvällen.

Men tro ej de lockande ljuden.

Och kom du till mig och bliv så min brud!

Mer härligt har jag än du anar; I guld skall du gå och i pärleskrud Och till spann få snövita svanar!

Men följ ej de lockande ljuden.

Och flickan, hon såg, var strömkarlen satt, Och guldharpan lekte på vågen; Men månen går upp i den mörka natt, Och då blir hon så oviss i hågen.

Hon trodde de lockande ljuden.

Men trollet, det spelar på gyllene sträng – Gud skydde den fattiga lilla!

Där redes nu till utav våg en säng; Där ska bruden slumra så stilla.

Hon trodde de lockande ljuden.

Mölle mosse. Foto författaren

Skillingtrycket Näckrosvisan ägnade sig för både plats och tillfälle. Den låg på Svensktoppen 1889 och hon kunde alla verserna:

Och Näcken, han tar den kära i famn, Men bleknad och död föll hon neder Och väckes ej mer av de kära namn, Utav kyssar och trohetens eder.

Hon hör ej de lockande ljuden.

Ty anden tog Gud; men stoftet blev kvar, Och strömkarlen klagar och gråter: O, lämna mig, Gud, vad som jordiskt var Jag får ej det himmelska åter!

Hon följde de lockande ljuden.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Jöns – en frälsningssoldat • Första delen Och Herren han tog, och Herren han gav; För sorgen han dock sig förbarmar: Och liten slog rot i den blåa grav, Gungar nu på strömkarlens armar Och ler åt de lockande ljuden.

När ängarna grönska, vårfloden går Med sjungande fart genom skogen.

Den snövita näckros på vattnet står, Ack, så skön som flickan, och trogen, Och ler åt de lockande ljuden.

När strömkarlen sedan på harpan sin slår, Hans ros nickar takten till sången; Och så får han sitta i tusende år, Till dess prövningens tid är förgången.

Men följ ej de lockande ljuden!

B

ad och sång påverkade Johannas lekamen. Livmodern började dra ihop sig.

Värkarna satte in när hon klev upp ur det tolvgradiga vattnet. I nerförsbacken Brantelid brast fosterhinnorna. Vattnet gick. Livmodertappen öppnade sig när hon kom in i köket. Hon sjönk ihop på en trasmatta på golvet. »Är det dags igen?« frågade hennes man Isaac förstrött från kontoret. »Ska jag skicka efter ackuschörskan?”

Jordemodern Pernilla Pålsdotter i Bräcke kallades till förlossningen. Hon vredgades när hon fick höra om nakenbadandet och musikvalet. Hade Johanna ingen skam i kroppen? Bada naken i Mölle mosse! Och Johanna borde ha valt en psalm i stället för ett skillingtryck.

Om hon nu nödvändigtvis måste sjunga.

Runebergs Jag lyfter ögat mot himmelen hade varit mer passande.

Pernilla Pålsdotter antecknade i födsloboken: »Gossebarnet Frank föddes rosig och frisk, men Jöns var bleg och mager, till följd av moderns ogudaktiga sjungande under havandeskapet«.

Frank vägde nio skålpund, Jöns sju.

Men ansiktsdragen var desamma. Var de enäggstvillingar? Troligen inte.

Pappa Isaac bestämde vad de skulle heta. Det gjorde papporna 1889. »Den store ska heta Frank, men den där lille kan inte heta något annat än Jöns!« sa Isaac.

Jöns verkade så svag. Han ville inte ta bröstet. Han andades tungt. Präst Möllekuriren nr 2 • 2020

tillkallades för nöddop. Isaacs bodbiträde Kristian red i galopp till Brunnby prästgård.

Kyrkoherden Christian Herslow var först ovillig. Det regnade. »Gud skapade ingen brådska och mister di en så har di ju alltid den andre och di hade ju många nog redan i forvejen«, lär han ha meddelat. Han lät sig emellertid övertalas och for i sitt prästerliga hästekipage, en skraltig charabang, med körsvennen Petter de sex kilometerna till Mölle.

Dopet förrättades i närvaro av modern, fadern och syskonen Emma, Charles och Meli. Det brådskade alltså med Jöns, men när prästen ändå var på plats i hemmet och dopvattnet upphällt så blev även Frank kristnad. Frank gallskrek. Jöns molteg. Så blev pojkarna upptagna i Brunnby församling, som därmed fick sina niohundraadertonde och niohundranittonde församlingsbor.

Inte mycket är känt om pojkarnas första levnadsår. Mamma Johanna för sporadiska anteckningar i sin dagbok, men det kan gå månader mellan noteringarna. Jöns tycks ha drabbats av allt.

Sjukdomar och olyckor.

Den 5 juli 1894 ramlar han i hamnen och är nära att drunkna, den 16 maj 1895 får han tyfus med feber och frossa, den 17 september samma år blir han biten av en huggorm. Den 12 maj 1896 plågas han av tarmvred efter att ha satt i sig hundratals nyutslagna boklöv. Han hade sett pappa Isaac mumsa i sig några sådana. Jöns visste förstås inte vad Isaac visste, nämligen att boklöv i mer måttlig mängd har samma effekt som dagens Viagra, något som är allmänt erkänt i dag.

Foto webben

Och nu är det barnbarnen som med liv och lust griper sig an de här lekarna. Det går härliga till!

Mobiler och paddor och datorer har inte en chans »Det kanske vore bäst för stackars Jöns om han fick sluta sitt lidande«, skriver modern då i dagboken. Men Jöns led nog inte så mycket. »Min barndom var lycklig«, anförtror han sig många år senare till frälsningssoldaten Majken.

H

an älskade att leka. Möllebarnen på 1890-talet hade en stor samling lekar som de kunde ägna sig åt: Stå på stubben, draga gränja, torka malt, meta lakar, skifta makar, spänna kråka, väga salt, bära vatten, nappa katten, låna eld och springa rå, tämja stutar, sätta rovor, stå i stå, peka gylta, gå på stylta, mussla sko, lägga rom, mjölka björn, leda upp dockor, slakta bockar, bära hjul och gå på störn.

Själv är jag noga med traditioner.

Därför har jag lärt mina barn att både draga gränja och bära hjul. Och nu är det barnbarnen som med liv och lust griper sig an de här lekarna. Det går härliga till!

Mobiler och paddor och datorer har inte en chans.

Om intresse finns hos Mölle By- och Kulturförening är jag beredd att ordna en kurs i stationshuset. Tio träffar med en lek varje gång. Genomgång av regler, presentation av regionala varianter och kulturhistorisk översikt. Allt avslutat med lekande på planen söder om boulebanorna.

Men vilka var Jöns favoritlekar? Jo, det var stå på stubben och spänna kråka. Han fick aldrig nog av dem. Du vet kanske hur de går till? På gården hos Isaac Svenssons fanns det inte

Sista paret ut av August Malmström, Nationalmuseum.

45

så många stubbar att stå på. Jöns och Frank använde i stället silltunnor.

De stod på var sin tunna och höll ett rep mellan sig. Vinnare blev den som lyckades dra ned den andre från tunnan flest gånger. Frank vann alltid.

När kråka skulle spännas ville Jöns att hans storebror Charles skulle ligga på rygg och sträcka upp fötterna. Jöns skulle sedan lägga sig över fötterna och bli ivägskjuten. Som en katapult. Oj, vad han skrattade. Och han slog sig sällan.

K

onstnären August Malmström, han med Grindslanten, kom till Mölle en gång.

Det var i juli 1901, bara några månader innan han dog. Han bodde på Godthem med sin tjugotvå år yngre »väninna« Isadora.

Som så många andra hade han lockats till Mölle av ryktena om gemensamhetsbaden i Ransvik. Dessa blev emellertid en besvikelse. Badarna var inte nakna. Stranden var för stenig. Groggarna fanns för långt bort. Kullagården var ju närmaste utskänkningsställe.

Malmström ägnade sig i stället åt sitt friluftsmåleri. Han samlade ihop några barn i en skogsglänta ovanför Sergeantens åker. Där ligger idag SCA:s semesteranläggning.

Och där målade han sin kända målning Sista paret ut. Tornspiran som skymtar till höger i bilden är förstås toppen på den kyrka i Eslövsgotik som sedan 1891 låg där Mölle kapell nu finns.

Som bekant eldades den kyrkan upp 1902, när den aldrig identifierade Bökebolspyromanen härjade som värst.

»Templet skall brinna!« hade någon hört en pojkröst ropa. En av de misstänkta var Jöns, men saken blev aldrig uppklarad. Jöns lyckades dock aldrig skaka av sig misstanken. Han försökte inte ens. Han fick leva med den till sin död 1952.

Sista paret ut skulle bli Malmströms sista stora verk. Jöns finns bland barnen i bilden. Han är den som tittar fram i slutet av barnaskaran. Men är han inte ovanligt liten för att vara tolv år? Hans bror Frank är pojken med de svarta byxorna i täten.

Flickan längst till vänster kan vara Karin Kock, som senare skulle bli Sveriges första kvinnliga statsråd, tillika Sveriges första kvinnliga professor i nationalekonomi. Sommaren 1901 var hon tio år. Hon bodde då hos Isaac Svensson, tillsammans med sin mor, som försörjde sig som bodbiträde i butiken.

Vistelsen i Mölle satte spår i Karin Kocks senare vetenskapliga arbete. I Uppgifter för svensk kvinnorörelse – Några reflektioner med anledning av den aktuella situationen (1935) skriver hon: »I en nordvästskånsk fiskeby arbetade min mor hos en handelsman som belönade sina anställda efter prestation.

Mor fick två kronor extra i veckans lönekuvert för att hon var en mästarinna i att kränga rutten fisk eller andra ankomna produkter till kräsna sjökaptenshustrur.«

Karin Kock Sveriges första kvinnliga statsråd.

Hennes mor arbetade sommaren 1901 som bodbiträde i Mölle hos Isaac Svenssons. Foto webben

Karin Kock nämner även att barnen i familjen tilldelades föda efter hur »dugliga« de var. En av sönerna fick aldrig sovel utan bara potatis och bröd.

Om inte en storasyster lyckades smyga till honom lite, när de andra lämnat bordet. Troligen är det Jöns som åsyftas. »Att han inte fick Engelska sjukan är ett Herrans under«, skriver hon.

Vilka är de andra barnen på Malmströms målning? Jag är osäker. Jag vädjar därför till läsarna. Om du kan identifiera någon av de övriga kan du väl kontakta mig via mejl till christer.elfverson@telia.com. Eller ännu hellre: Titta in hos oss i huset på Isaac Svens väg 7, där Jöns bodde i hela sitt liv!

Jag hoppas kunna sätta namn på fler av barnen när berättelsen om Jöns fortsätter i nästa nummer av Möllekuriren.

Där berättar jag också hur man bär sig åt för att bli frälst, varför Jöns bror Frank blev begravd i havet och vem som var Jöns stora kärlek. 

Sommar i vingården Restaurang & Hotell Öppet varje dag hela sommaren Vingårdsvisning dagligen klockan 17 Telefon 042-34 64 20 Lilla vägen 71, Arild arildsvingard.se

46

Möllekuriren nr 2 • 2020

Obs! Ny adress

Metallgatan 6

Sommar i vingården Restaurang & Hotell

Metallgatan 6, 263 39 Höganäs Tel/Fax: 042-33 81 89

Öppet varje dag hela sommaren Vingårdsvisning dagligen klockan 17

Telefon 042-34 64 20 Lilla vägen 71, 263 73 Arild www. arildsvingard.se

»Jag ska öppna butik som säljer gardinstångar.« »Stänger menar du väl.« »Nej öppna.«

Möllekuriren nr 2 • 2020

47

Tomas Svensson tröttnar aldrig på att fotografera fåglar:

»Jag njuter av sällsynta situationer hemmavid i vackert ljus«

M Text och foto Tomas Svensson

Det är ofta nödvändigt att komma det vilda inpå livet: att fånga en fågels karaktär, ja till och med att ge en aning om dess själ

itt intresse för naturen har alltid varit knutet till vatten och stränder.

Därför är det inte konstigt att jag sysslar med att fotografera fåglar och annat vilt utefter kusten.

Jag har aldrig haft någon längtan att fotografera i exotiska länder eller att leta efter ovanliga arter. I stället har jag begränsat mitt verksamhetsområde till platser som är givande och trevliga att vistas på, och jag har fördjupat mitt kunnande utifrån ett sådant perspektiv.

Som pensionär har jag rikligt med tid för fotografering året om. Jag har riktat in mig på trakten kring Utvälinge, Norra Häljaröd, Kullabergsspetsen och Fågelviken med fäladen; det är lagom stort för mig. Det som driver mig är i första hand fåglarnas beteenden, och jag njuter av sällsynta situationer hemmavid i vackert ljus.

För mig betyder en bilds uttryck minst lika mycket som själva motivet, och det jag försöker uppnå är en syntes av dessa båda.

I brist på ett bra svenskt ord använder jag begreppet Wild Life Photo för det jag håller på med. Vad är det då som skiljer detta från att fotografera landskap och porträtt, ja i stort sett från all annan fotografering?

Man brukar säga att det är fotografen som gör bilden. Det kan stämma för mycket av bildkonsten, men för Wild Life Photo är det faktiskt mer än så. För att kunna skapa en slagkraftig bild, utöver att förmedla stämningar, är det ofta nödvändigt att komma det vilda inpå livet: att fånga en fågels

48

karaktär, ja till och med att ge en aning om dess själ. Och för att åstadkomma det klarar man sig inte utan ett kraftfullt teleobjektiv och en riktigt bra kamera.

Jag brukar säga att Wild Life Photo tar fram det okända, eller det som inte kan uppfattas med blotta ögat, medan i stort sett all annan fotografering utgår från det som redan är synligt och känt. Fotografens uppgift blir att göra en personlig, fotografisk tolkning.

Tolkande ingår också i Wild Life Photo, men främst sedan de grundläggande kriterierna har uppfyllts. Det låter som om detta skulle vara den mest krävande formen av fotografering – och det är det också enligt min uppfattning.

Ett motiv kan dyka upp i vilken riktning som helst, på nära håll eller långt ifrån.

Det kan komma blixtsnabbt och i värsta fall försvåras fotograferingen av bländande motljus eller djup skugga. Det ges ingen tid till förberedelser. Det enda man har är sina tidigare erfarenheter.

Tur och tillfälligheter är en mycket betydelsefull och spännande faktor. Med en riktigt bra fotoutrustning ökar ens möjligheter att fånga ett enastående tillfälle – även när omständigheterna är extremt svåra.

Det händer att någon tittar på en av mina bilder och säger: »Det måste ha varit fantastiskt att ha fått uppleva detta på plats.« Tanken är då att det skulle ha varit ännu häftigare än att se det färdiga resultatet.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Knipahane på friarstråt längst inne i Fågelviken. Kommer väl ihåg tillfället, det hade varit en morgon med endast misslyckade eller uteblivna tillfällen.

Satte mig att bevaka de vanliga bläsändernas förehavanden om någon skulle komma i bra och nära position.

Såg något annat närma sig i ögonvrån. En knipa! Tänkte att den vänder säkert när den får syn på mig, men den fortsätter ... jag vrider det långa objektivet sakta, sakta mot knipan som nu har närmat sig ytterligare, men inte nog med det.

Den sätter igång med ett nigande, sprattlande parningsspel och kommer då en bit framåt i

Gröngöling, Arild. Hade gått ända från Skäret med min 15 kilo tunga utrustning och närmade mig Arild utan att ha sett något av större värde. Mötte på stigen en motionär som stannade och som också var intresserad av det vilda i naturen. Han berättade att en gröngöling hade passerat över stigen bakom honom nyligen, och det var inte första gången han sett den på sin slinga. Ett gott och givande tips skulle det visa sig.

Fortsatte framåt försiktigt, och kom till en sänka samtidigt som hamnen i Arild syntes. Till min förvåning visade sig gröngölingen även för mig då den flög lågt och in bakom några buskar. Avvaktade i det fall den skulle komma

tillbaka; den hade ju bevisligen redan passerat flera gånger. Väntade en kvart – inget hände.

Avancerade försiktigt framåt och åt sidan från stigen där fågeln försvann och fick då syn på den 20 meter bort vid en myrstack. Hade oktobersolen i nacken och medljus – inte det vackraste, men effektivt ur synpunkten att fågeln skulle få svårare att upptäcka mig.

Gröngölingen attackerade stacken en kort stund i taget och satt sedan och plockade.

Att det var myror den åt en i taget kunde jag inte se då, utan först när jag kom hem. Otroligt att en sådan stor fågel bryr sig om att plocka en myra i sänder.

Förmodligen delikatesser.

Faktum är att jag sällan uppfattar särskilt mycket när jag tar mina bilder.

Det som händer sker ofta på stort avstånd, och väldigt snabbt, så det är bara kamerans sensor och objektivets förstorade bild som i efterhand kan göra rättvisa åt vad som egentligen skedde.

Jag sätter mig på en strategisk plats i terrängen och monterar kameran på ett kraftigt stativ. När en lovande situation uppstår har jag förhoppningsvis redan slutaren igång. Min kamera kan Möllekuriren nr 2 • 2020

idealiskt snett motljus. Får ett 30-tal bra exponeringar varav denna blev den främsta.

Här hann jag uppfatta situationen och kunde hålla mig koncentrerad för att inte spilla bort tillfället.

Egentligen består de flesta dagar av misslyckanden, men förr eller senare slår det till – ibland när jag minst anar det.

ta upp till 24 bilder per sekund; det kan bli många bilder under ett långt pass.

Vad jag i bästa fall hinner förnimma av en händelse är om det har blivit en möjlig, lyckad eller misslyckad bild. Men det är först när jag granskar bilderna efteråt som jag får en uppfattning om helheten och vad som faktiskt hände därute.

Det går i dag att trolla vid datorn, att byta bakgrunder och så vidare.

Jag hör inte till dem som tar bilder i råformat och sedan bearbetar bilder-

na, utan jag fotograferar i jpg-format och justerar endast exponering eller kontrast. Det påminner starkt om äldre tiders fotografering, och vad man på sin höjd gjorde i mörkrummet på den tiden.

I mitt efterarbete är beskärningen viktig. Dagens bästa digitala kameror ger bilder med mycket stor skärpa – eller hög upplösning som det numera heter. Därför kan man utnyttja endast en liten del av en bild och ändå få tillräcklig skärpa. Jag kan till exempel 49

Parande ladusvalor. Mellan slånbuskarna och stranden längst in i Fågelviken finns en sandblandad snäckskalsbank där många fåglar landar och plockar i sig lite sand eller snäckskal för matsmältningen.

Har en sittplats mellan buskarna i bra position vid kvällssol.

Fåglar såväl som fälthare kommer ibland riktigt nära.

Ett favoritställe under högsommaren – med överraskningar och artrikedom.

Småskrake är en art som länge gäckat mig. Den är rätt skygg, som jag uppfattat det, och dessutom väldigt rörlig. Man vet inte var den dyker upp.

En gång har jag i alla fall lyckats. Satt innanför Själör på fäladen en vårkväll och väntade på att något skulle komma i närheten – om inte annat bjuds det tillfällen att fota de storskarvar som startar och landar på revet med jämna mellanrum, även gråhäger kan göra skarvarna sällskap.

Bland änderna är det nog gravand förutom gräsänder som gärna håller till i området. Gravanden häckar årligen, ibland i något kaninhål.

Här sitter jag lågt och bekvämt, vilket gör att jag syns mindre och att jag orkar fota effektivare under längre tid.

En kväll slog det till, och till min överraskning kom ett halvdussin småskrakar simmande innanför revet och stannade till under drygt fem minuter innan de drog vidare.

Något mer spektakulärt bjöds det emellertid inte på, eftersom småskrakarnas intensiva parningsspel och parningsbeteenden var över vid denna tidpunkt i april. I stället fick jag till en bildstudie av den vackra anden under putsning.

fokusera på en fiskmås med bytet i näbben – utan hav och himmel omkring.

Jag använder mig inte av autofokus vid bildtagning, utan ställer skärpan manuellt. Med både autofokus och objektivets elektriska bildstabilisering frånkopplade är det fullständigt ljudlöst när jag fotograferar. Det enda jag hör är de äkta naturljuden, som berikar min upplevelse och vägleder min syn.

Som väl är, är min kamera snabb, spegellös och fullständigt ljudlös. Den kompletterar teleobjektivet på ett bra sätt och kan ta snabba bildserier.

50

Det enda jag hör är de äkta naturljuden, som berikar min upplevelse och vägleder min syn

Närmast planerar jag och Johanna Stedt ett bokprojekt om Kullabergs marina naturreservat där tumlare och havssulor får särskilt fokus.

Jag har börjat att samla bilder, men mycket arbete återstår för oss båda innan boken kan gå i tryck.

 Tomas publicerar bilder på webben. Vill du se dem? Gå då till facebook.com och sök på Mölle By- och Kulturförening.

De bläsänder som övervintrar i Mölle brukar hålla till i hamnen och Fågelviken. Deras små glada visslingar skapar liv åt ett annars grått landskap.

Om man kommer dem inpå livet, ser man hur vackra de är. Denna bild kommer nära vad jag kan åstadkomma för att visa det. Ljuset låg perfekt och skärpan träffade rätt.

Möllekuriren nr 2 • 2020

Havssulor utanför Kullaberg

Med bättre utrustning kan jag fotografera havssulor på ett nytt sätt. De uppehåller sig frekvent vid Kullabergsudden från augusti till april vid frisk pålandsvind.

Under 2000-talet har havssulan gått från att vara en relativt sällsynt gäst vid höstens stormperioder till att uppträda i stort sett ständigt utanför Kullaberg utom under häckningsperioden vår och försommar.

Den stora, spektakulära havsfågeln går ibland rätt nära udden, men för det mesta lite längre ut, så räckvidden för min kamera är alltid på gränsen.

Sulorna fiskar med fantastiska dykningar från hög höjd. Bland annat sill och tobis ingår i menyn. Det är ofta tumlare som jagar fiskstimmen upp mot ytan där de blir synliga för sulorna. Översiktsbilden till höger visar hur långt ut sulorna ofta är. Bilden är tagen med ett teleobjektiv med 1 000 millimeters brännvidd.

Bilden visar den grova sjön. Trots att sulorna är uppåt 180 centimeter mellan vingspetsarna försvinner de nästan bland vågorna.

Den beskurna bilden till vänster visar hur mycket detaljer som den stora bilden innehåller. Det var inte bara en havssula som avtecknade sig mot en våg, bilden visade sig också innehålla en sula som putsar sig och vilar bland vågorna.

Den var helt omöjlig att upptäcka med blotta ögat och nästan också med mitt kikarobjektiv, eftersom vågorna gick höga och fåglarna stundtals försvanni vågdalarna.

Dykande havssula

När sulan upptäcker sitt byte blir den alltid väldigt exalterad och skriker av upphetsning.

Men det är ett ljud som sällan hörs, eftersom det dränks av vågbruset.

Fågeln släpper aldrig någonsin blicken från bytet även om den flyger upp och ner – eller i vilken ställning som helst – innan den faller ner i en dykning där hastigheten kan uppgå till närmare 100 kilometer i timmen.

Anslaget mot vattenytan från 30 meters höjd skapar en tryckvåg som kan bedöva fisk i närheten. Sulan själv skadas däremot inte, eftersom den har en stötupptagande konstitution.

»Det är ofta tumlare som jagar fiskstimmen upp mot ytan där de blir synliga för sulorna.« Möllekuriren nr 2 • 2020

51

Öppet varje dag kl 10–17 Ska bytas

Juni, juli och augusti • Midsommarafton stängt

Vi serverar härliga lunchrätter, smarriga kakor och ett riktigt gott kaffe • Catering på tårtor, kom in och välj Krapperup har så mycket att erbjuda: Promenera i parken, shoppa i slottsboden, handla i vår brödbod, se på utställningar

www.krapperupskaffestuga.se 042-34 48 00

52

Möllekuriren nr 2 • 2020

Ur Möllekuriren 202 0 nr 1

Mer om att begrava sjömän och Möllebor Av Ingrid Millbourn

Foto webben

EFTER INLÄGGET I förra numret om gravarna på fäladen av Christer Wallentin fann jag följande händelse återberättad av Anders Mölleryd. Hans källa var pastorn i Brunnby, F.E. Svensson.

Pastorn berättade hur det ryska fartyget Concordia strandade vid Arild den 21 december 1852. Besättningen på åtta man dog. Endast skepparens hund räddades. Fem av de omkomna hittades och begravdes vid Arilds kapell.

Byfogden i Arild, skeppare Pehr Andersson, hade hand om det praktiska, medan pastor Svensson förrättade jordfästningen. De döda låg i ett hus i hamnen och den oroliga hunden vaktade vid sin husbondes kista.

Granris ströddes på den väg de döda skulle föras. Två skeppare som bar en rysk och en svensk flagga ledde liktåget. Omkring 500 personer deltog, hela Arild, skrev Svensson. Även vid kapellet flaggades ryskt och svenskt.

Innanför muren hade man grävt en stor gemensam grav för de ryska sjömännen.

Svenssons berättelse sändes via konsuln i Sverige till den ryska regeringen.1 Sjömännen i Arild fick sin grav vid kapellet, medan vissa drunknade fick sin grav på Mölle fälad. Andra sjömän oavsett nationalitet begravdes på Brunnby kyrkogård, vilket Krister Kullenberg har visat med hjälp av dödoch begravningsboken.

Varför de drunknade behandlades så olika kan kanske förklaras med att det var mödosamt att begrava dem i Brunnby, vilket Christer Wallentin liksom Bernhard Nilsson (född 1856) antog.

Både Katarina Jeppsson (född 1845 i Mölle) och Inga Hansson-Elfversson (född 1896 i Mölle) har berättat för Anders Mölleryd hur det gick till vid begravningar i Mölle. De anger inga år

men troligen menade de decennierna omkring 1850.

Ingen likvagn fanns i Mölle, det sa både Katarina Jeppsson och Inga Elfversson.

Kistan bars till Brunnby; begravningsgästerna delade ibland upp sig i två lag och turades om att bära.

Klockaren bestämde om gravens plats men graven fick de själva gräva, kanske var det gjort i förväg. De fick också själva ringa i klockorna, ett par man gick i förväg till kyrkan: »När följet var vid Täckarens [backen en kilometer från kyrkan] började man ringa.« Efter förrättningen fick de anhöriga själva skotta igen graven.2 Det var ett hårt arbete att transportera de döda och gräva gravarna i Brunnby.

Många förlisningar skedde under vintertid, marken var hård och de omkomna många.

Men jag tror att alla historier om fäladens gastar trots dessa svårigheter vittnar om att det var ett svårt beslut – som gav samvetskval – att lägga dem på fäladen.3 Ty långt senare föreställde sig Möllebor som Katarina Jeppson att de döda, så kallade gastar, egentligen ville vila på kyrkogården: »gaostar fick makt att gå. Di ville te körkegåren. Mötte man dom konne di klänga sej fast på ryggen på en och man måste bära dom te körkegåren.«

 1. Anders W. Mölleryd, Mölle–Kullen, del 7, Höganäs 1988, s. 19.

2. Nordiska museet och Folklivsarkivet, Lunds universitet.

3. Det är dessa historier, nerskrivna av Mölleryd m.fl., som okritiskt har använts som fakta.

Möllekuriren nr 2 • 2020

53

SKOTTSKADAD? Slicka såren på Mölle Krukmakeri Öppet året runt alla dagar mollekrukmakeri.se 042-34 79 91

Ett klassiskt Möllepensionat Rum från 950:– Dubbelrum inklusive Kullafrukost med produkter från bygden.

Fest, bröllop, dop, möte, släktmiddag eller varför inte hyra hela pensionatet?

•

Välkomna till vårt paradis önskar Tina & Christer med familj! www.pensionatstrandgarden.se • 042-34 70 16

Pensionat Strandgården i Mölle NÄRMRE HAVET? DÅ BLIR DU VÅT OM FÖTTERNA

54

Möllekuriren nr 2 • 2020

FÖRENINGSSIDAN

MÖLLE BOULEKLUBB molleboule.se

Mycket finns att läsa på vår hemsida Coronapandemin har påverkat mycket, bland annat vårt tävlingsprogram. Vi hoppas emellertid kunna ha en tävlingsvecka under vecka 33 i samband med sommarfesten fredagen den 14 augusti.

Aktuell information publiceras löpande på vår hemsida, se ovan.

• Banorna går utmärkt att träna på.

FÖRENINGEN VATTENMÖLLANS VÄNNER vattenmollan.se

Vi hoppas kunna genomföra våra allmänna visningar från och med Möllans dag den 5 juli. Övriga allmänna visningar är den 23 augusti, den 30 augusti och den 12 september.

Det beror på coronapandemin om vi kan fullfölja våra planer. På föreningens hemsida, se ovan, finns aktuell information, följ den!

Riksantikvarieämbetet har beslutat att föreningen erhåller ett statsbidrag på 250 000 kronor för att vi, tillsammans med 300 000 kronor från Sparbanken Gripen, ska kunna tillverka den andra linjen med vattenhjul, kronhjul och drev.

NATURSKYDDSFÖRENINGEN I KULLABYGDEN snfkullabygden.n.nu

Den 5 juni│Naturnatten tillbringar vi vid Skälderviken; vi vandrar från Arild och österut i riktning mot Skäret. Samling klockan 20 på parkeringen nordost om Gruvtorget i Höganäs, alternativt anslutning på hamnplan i Arild. Exkursionsledare: Ulrik Alm, 070-465 43 54.

Den 14 juni│De vilda blommornas dag. På förmiddagen inbjuder vi till en blomstervandring vid Karl XII:s skansar i Mölle. Samling klockan 10 på parkeringen söder om skansarna. Exkursionsledare: Gun Pfern, 076-337 14 04.

På eftermiddagen inbjuder vi till en vandring på Mölle fälad. Samling på parkeringen klockan 14 vid Mölle station. Exkursionsledare: Kerstin Persson, 076-276 66 20.

Mitten av juli│Blommor och bin på Zackows backe under tidig eftermiddag.

Hans Drake och Sara Richter guidar oss bland blommor och insekter. För mer information, se vår hemsida.

Den 1 augusti│Ängens dag på Zackows mosse. Samling klockan 10 på parkeringen vid pastorsexpeditionen i Brunnby.

Upplysningar: Kerstin Bergelin, 070-541 14 14.

KAPELLFÖRENINGEN

i samarbete med brunnby församling I sommar är inget som vanligt. Brunnby församling planerar att ha viss verksamhet några sommarveckor i anslutning till Mölle kapell. Men det är osäkert om det går att genomföra. Information kommer att finnas i Helsingborgs Dagblad och Lokaltidningen och på byföreningens anslagstavla vid annexet.

SPF SENIORERNA KULLABERG MÖLLE

spfseniorerna.se/kullabergmolle Under senare delen av våren har flera av våra program måst ställas in på grund av coronapandemin. Vi i styrelsen är de första att beklaga detta. Men vi tar nya tag och planerar redan för hösten.

Två av vårens aktiviteter – Familjens jurist och Vardagshälsa – återkommer i september och oktober. Höstens böcker – alltid lika populärt – blir på medlemsmötet i november och givetvis äter vi jullunch tillsammans i december.

Vi planerar även för en musikserie med Per Nyrén.

För nog hoppas vi alla att vi kan träffas i höst – styrelsen gör det i alla fall,. Ett program kommer att delas ut när vi vet mer om höstens förutsättningar. Trots att vi bor på en plats med vacker natur och möjlighet till härliga promenader, så vill vi ses. Digitala möten på olika sätt går inte upp mot verklig samvaro.

Vi önskar er alla en skön sommar – ta väl hand om er.

Styrelsen

Möllekuriren nr 2 • 2020

55

56

Mรถllekuriren nr 2 โ ข 2020