RÖDA LÄPPAR I DIMMAN

Av Ingmar Hesslefors

Från vanligtvis välunderrättad källa har redaktionen erfarit att frågan om huruvida Anita Ekberg nånsin badat i Mölle bör besvaras med ett ja. Ett tillräckligt tungt skäl för att berätta om ett autentiskt möte med henne, om än inte i Mölle.

Foto: Christina Ullenius D ET SISTA JAG SER AV ANITA EKBERG är två resväskor i blank aluminium. De skranglar runt runt på Leonardo da Vinci-flygplatsens bagageband, övergivna av sin ägarinna, av samma anledning som jag den morgonen övergivit henne.

Historien börjar 30 timmar tidigare. Det var en trist och råkall novembersöndag, i slutet på 1970-talet måste det väl ha varit. Jag är på väg till Sicilien på uppdrag för bilföretaget på Hisingen. Vi skulle smita undan det trista och råkalla göteborgsvädret för att i januari inbjuda journalister att provköra våra bilar med den nya dieselmotorn, på ett ställe där vädret var säkrare. Det var minst sagt bråttom att få till en sådan aktivitet.

Från Göteborg till Sicilien måste man ta sig via Rom, till Rom måste man ta sig via Zürich. Jag kan makligt släntra ut till Alitalia-flightens gate medan skymningen börjar sänka sig över denna tyska del av Schweiz. Tid verkar finnas, för planet är en halvtimma försenat, står det. Vi är inte många, några italienare vad det verkar och jag. »FÖRST SER HON PÅ MIG SOM VORE JAG EN DÖD FISK. SEN

BESLUTAR HON SIG FÖR ATT VARA STORSINT ÖVERSEENDE

MED DEN LANTLIGE DUANDE TÖNTEN FRAMFÖR SIG.«

JAG ÄR VÄL INNE PÅ MIN ANDRA CIGARETT när hon sveper in, i vit byxdress, röda läppar och håret svallande.

Tidigare populär badplats i Rom.

Hon går raka vägen fram till disken med biljetten i ena näven och i den andra en chick aluminiumväska, stor som en skokartong. Den dänger hon i disken, men där finns ingen Alitalia-personal att imponera på – ett dåligt omen. – Jösses, tänker jag, Anita Ekberg!

Bara några enstaka av italienarna verkar tänka: – Mama mia, Anita Ekberg!

Här dimper hon ner från femtiotalet. Läpparna röda, håret svallande, barmen ungefär som man minns den från tidningen Se. Nå, tiden går. Byxdressen är inte nypressad, håret inte nykammat, parfymen lite för mycket i min smak ska jag bli varse. Någonstans på byxdressen måste hon haft en ficka, för snart håller hon ett cigarettpaket mellan ett par rödlackerade naglar, aluminiumlocket till väskan är öppet och hon rafsar febrilt. – Aha, ingen eld! Vilken chans!

En svenska i förskingringen ska få möta en landsman i denna vida värld och i ett huj står jag vid hennes sida med lågande tändare i kardan. – Du vill ha eld förstår jag. Det är nått guldigt kring filtret mellan hennes läppar, Benson & Hedges kanske, eller nåt italienskt märke jag aldrig sett. – Du är svensk, säger hon, med ett ord i taget. Hennes röst är lite skrovlig. Malmöitiskan har lämnat spår, men också amerikanskan och italienskan. JAG SKA JUST SÄGA NÅT banalt och fånigt när högtalaren börjar rassla på språk efter språk. Vår flight är två timmar försenad.

Ett mörkt moln drar över hennes ansikte och hon grabbar tag i mej. – I know where the best bar is!

Hon drar iväg, men håller en aluminiumväska i handen som är klart mindre än den skokartongstora. Aha – det var där cigaretterna låg. Hon hade en väska i väskan. Jag borde begripit att hon inte hade plats för fickor.

Med en snabb, nästan omärklig gest, snarare kroppshållning, får hon mej förstå att det är jag som ska bära den skokartongstora. Vi går med hyggligt jämna steg mot baren. Hon leder, jag följer och jag tycker nästan vi blivit ett par. Vi säger du till varandra. Och gräbbor från Malmö har man väl mött förr!

DET ÄR CHIVAS REGAL SOM GÄLLER, den 12-åriga. Hon har beställt en dubbel så det gäller att hänga på. – Damn it. Klockan sex i morgon morron ska jag vara omklädd, sminkad och klar. Jag lovade vid mitt blod att jag skulle vara på plats.

Hon nämner ett namn som jag småningom förstår är regissörens, ett annat namn som är inspelningsstudions i Rom.

Jag förstår. – Guuud vad jag fick tjata på honom för att få lov att åka. Och jag lovade.

Allt eftersom blir det mer skånska i hennes tal. Skrovligheten kvarstår. Sakta går situationen upp för mig. Anita spelar in en film i Rom.

»Nunnan« kommer den att heta och det är hon, tro det eller ej, som är nunnan. – The whole crew, dom kommer att stå där i morgon morron och jag är inte där. Förstår du vad det kostar? Jag förstår. – Guuud vad han var förbannad på mej för att jag ville åka till München över weekend. Min nye boyfriend förstår du. Han bor där.

Det framkommer att hon bara är sååå förälskad. Att han kört henne till Zürich i sin Porsche. Jag tar en grov chans och nämner det enda mansnamn jag läst i kvällspressen kopplat till fröken Ekberg. – Aha, Rick van Nutter?

ANITA EKBERG TYSTNAR, hennes försvarsmekanism slår till omedelbart. Först ser hon på mig som vore jag en död fisk. Sen beslutar hon sig för att vara storsint överseende med den lantlige duande tönten framför sig. – Rick!! Jag har inte sagt hans namn på år. Han försvann.

Mitt misstag kostar liksom ytterligare en fin whisky. Att jag betalar är lika självklart som att bära aluminiumboxen.

Vi sitter där och talar svenska vilket gör att blickarna från folk runtomkring studsar tillbaka utan att nå fram. Hon van, ja trött på sådana blickar, men talar allvar om män och i samma andetag om att bli övergiven. – Jag förstår, säger jag, trots att jag inte förmår hänga med i alla svängar. Namn, platser, filmer rullar förbi i samma takt som avannonseringen efter en cinemascopefilm. HON INSER FÖRSTÅS ATT JAG ÄR TOTALLY LOST och byter ämne. – Har du barn? – Ja, en flicka och en pojke. Flickan är adopterad från Västpakistan, berättar jag, i ett desperat försök att verka lite intressant. – Oh guuud vad jag skulle velat adoptera ett barn, Vi talade ofta om det. Men det blev inte så.

Vilka dessa vi var som velat adoptera försöker jag inte ens förstå. Hennes längtan får stå där för sig själv. Vi tystnar. Uppassaren kommer och byter askkopp. Alitalias väntetimmar är snart förlidna. Anita Ekberg byter ämne igen.

Det handlar plötsligt om svårigheten att få tag i en bra butler i Rom nu för tiden. Mina bidrag i ämnet är snart uttömda.

EN TYSK OFFICER DYKER UPP vid vårt bord som ville han få en kort biroll. Då griper högtalaranläggningen bryskt in. Dimman har tätnat. Flighten är inställd. Passagerarna uppmanas gå till Alitalias disk.

Anita Ekberg är redan fem steg före mig när jag grabbar tag i aluminiumboxen. Snart måste jag tränga mig fram, dunkar plåtlådan i ryggen på en och annan i försök att utnyttja kölvattnet efter det blonda slagskepp som nu styr mot Alitalia-disken. Officeren har hakat på. – Sind Sie der neue Boyfriend? Vad har han med det att göra. – Sind Sie?

Min bristande andhämtning, klena tyska och koncentration på kölvattnet hindrar mig att förklara.

När disken kommer i sikte plöjer Anita Ekberg genom horden av män hon är längre än. Så när hennes italienska smattrar som skotten ur en luftvärnskanon har detta förödande effekt på ett slagfält av högljudd argumentation och yviga gester.

Tysken har inte gett upp. Han står alldeles för nära mig, blinkar med högerögat och nickar menande mot den blonda amazonen i vit byxdress. Jag glor på hans uniform, för nåt måste väl en kändis in spe som jag, ändå göra. Han vill förklara sig, som det anstår en tysk Nato-officer.

Foto: Petruska Rogmark

Fortfarande populär badplats i Mölle.

DÅ KÄNNER JAG ETT MANHAFTIGT TAG I MIN ARM, det är Anita Ekberg som går till anfall. – Nu ska vi se till att dom ordnar en limousine som kör oss till Rom. Det kan gå, jag kan hinna till klockan 6. Vi delar vad det kostar fifty/fifty.

Jag börjar sakta minnas mitt verkliga jag och inse behovet av reträtt. Anita argumenterar med hela sin varelse för att Alitalia ska fixa fram en limousine.

Försiktigt ställer jag hennes blänkande gepäck på disken. Natoofficeren ser min avsikt att fly och behandlar mig genast med förakt. Han har intagit platsen närmast henne när hon för andra gången sträcker sig ut för att grabba tag i en arm. – Fifty/fifty, säger hon.

Men jag är utom räckhåll.

DEN NATTEN SOVER JAG på ett plastigt hotell vid flygplatsen. Jag såg en vit byxdress försvinna in mot stan i en limousine som det stod Hotel Hilton på. Redan klocka åtta står jag vid gaten köande för ett boardingkort. Jag har det i handen när det en dryg timma senare kommer en blond amazon insvepande, röda läppar, vit byxdress. Hon har en rödvinsfläck på högra kavajuppslaget och en liten aluminiumask i handen. Inget boardingkort, dock.

Där hon sätter sig kan hon se oss andra, alla med var sitt eftertraktat ombordstigningsbevis. Hon låter blicken gå från den ene till den andre av oss. Den letar efter en gentleman, tror jag, en som kan offra sig. Hon tittar på mig. Men klockan i Rom har för länge sedan passerat sexslaget. Jag glor tomt rakt fram.

Jag känner henne inte. g