Balansen mellan gammalt och nytt

Har ni också renoverat ert hus? I så fall vet ni vad jag pratar om. – Det är ett så fint gammalt trägolv här i köket. Det vill jag ha kvar. Riktigt kärnvirke, sa jag entusiastiskt. – Ja…, sa snickaren lite tveksamt. Men, vi måste rikta upp golvet minst en decimeter eftersom huset lutar, annars kommer den nya köksinredningen att stå snett. Det blir svårt att bevara golvet. Golvplankorna är för övrigt ganska dåliga.

Jag såg att han inte tänkte ”kärnvirke”, snarare ”tjärnvirke”, fuktigt som om det legat i en tjärn. Medan jag tänkte ”stjärnvirke”, som toppkvalitet à la 1800-tal. – Men tapeten på den här väggen i badrummet, den bara jag måste bevara, sa jag. – Jo, men… nya jordade elledningar … räta vinklar … vatten från duschen som bör rinna ner i golvbrunnen, inte bort från brunnen …

JA NI FATTAR, så här har det varit i arbetet med renoveringen hela våren. En balansgång mellan det som är gammalt och som jag vill bevara i huset i brist på kunskap, eller av rent nostalgiska skäl, och det som behöver anpassas efter dagens verklighet. – Du vill väl i varje fall försöka uppnå lägsta nivån av modern standard, sa elektrikern, när jag menade att det räckte med en jordad väggkontakt i varje rum. – Det blir ju så fult med en massa uttag överallt. Det har alltid räckt med några få väggkontakter, försökte jag.

Man ska lyssna på proffsen, om ni undrar hur det gick i den diskussionen. Otroligt vad mycket väggkontakter det finns i huset nu, och vad många lampor! Upplysningens tid har nått också till Värngatan i Mölle.

DET HELA BÖRJADE egentligen med att pappa i vintras flyttade från Möllehuset till Nyhamnsgården, och jag flyttade in i huset för att bo här resten av livet! Det var inget stort steg. Jag är född i Mölle och min bror också. Vi har bott här med våra föräldrar i flera olika hus, bland annat i Kullabo och i stora Kullaborg. Vi har aldrig tänkt på att just det här huset, Carlsvik, lutar lite. Kanske har köksgolvet varit lite snett, men det har räckt med att sätta en liten kil under kylskåpet så att kylskåpsdörren inte hela tiden glidit upp av sig själv. Några större förändringar har inte skett sedan Betty Bengtsson bodde här.

När min kusin kom på besök för att hjälpa till att måla om ett av rummen så betonade hon just att tiden stått stilla. – Jag älskar Mölle. Här har inget förändrats på 50 år. Till och med vädret är det samma. Det blåser, sa hon nöjd.

Hennes kommentar fick mig att börja fundera. Vill jag verkligen att hon ska tycka att allt är sig likt i Mölle? Det är en trygghet att gator och många hus ser i stort sett ut som för 50 år sedan, och att det blåser lika mycket som vanligt. Samtidigt skulle ju avsaknaden av förändring egentligen betyda att utvecklingen i Mölle gått tillbaka. Livet utanför Mölle har förändrats.

Det hon sa fick mig att se min renovering av Möllehuset som en metafor, ja verkligen som en bild av utveckling i Mölle. Balansgången mellan det gamla och det nya. Det är klart att vi vill att Mölle ska bevaras. Vi värnar och älskar vårt Mölle. Men, vi vill ju inte leva som om varje hus utgör en utställningsmonter i ett dammigt museum. ” I vilken monter ligger du?” Vi som bor här är i allra högsta grad levande. Mölle ska leva och utvecklas med oss.

”Vi har bott här med våra föräldrar i flera olika hus, bland annat i Kullabo och i stora Kullaborg. Vi har aldrig tänkt på att just det här huset, Carlsvik, lutar lite”.

SOM NYINFLYTTAD I Mölle är jag nyfiken på vad som händer framöver. Jag bär historien med mig från gamla verksamheter som Primpan, Jontes, Sahlstens, torghandeln, tant Annies, posten … Inget av det finns längre kvar.

Men det har kommit så mycket nytt som utgör det nya livet för oss invånare och för alla besökare. Vi människor bidrar med innehållet i byn, och kan påverka det i takt med tiden. Den yttre ramen förblir dock oförändrad; berget, skogen och havet. Tillsammans utgör vi gårdagens, dagens och morgondagens Mölle. g

TEXT: Lena Maria Nordstrand Nyinflyttad, igen!