Direkttåg från Berlin till syndens näste?

Skulle du vilja åka kuskvagn på 1500-talets Kullahalvö, blicka ut över Kullabygdens landskap från en sexspänd 1700-talskalessch eller åka tåg till Mölle i början av 1900-talet?

TEXT: Lennart Bolin FOTO: Byföreningens arkiv

Jo, möjligheten finns genom att läsa Henrik Ranbys bok Åkdon, blick och landskap, med undertiteln Om relationer mellan kommunikationer, kulturmiljö och landskapssyn med huvudexempel från Kullahalvön, Skåne. Det digra verket på 676 sidor gavs ut 2020. Läsaren bjuds på åkturer i nordvästra Skåne från i huvudsak 1500-talet fram till nutid. Det är upp till läsaren att lösa biljett för valfria turer i landskapet, i både tid och rum. Resenären kan få uppleva skakiga färder på enkla bondkärror från 1500-talet, på vägar vars sträckning kanske fortfarande existerar i asfalterad form eller som försvunnit genom samhällsförändringarnas vindar, vilka låtit skog, ängar och åkrar ta över. Vägarna drogs fram där de behövdes när jordbrukarsamhällets produkter skulle transporteras, fiskarnas fångster säljas, kyrkbesökarna komma till söndagens gudstjänst eller adelsmannen inför andra ville visa ståndsmässig allé till slottet. Läsaren fångas in i tidens miljö. Man är där.

SEDAN KOM TURISMEN på 1800-talet. Kullabygdens vackra, förtrollande landskap förvandlades till objekt för konsumtion. Landsvägar, färjelinjer och så småningom järnvägar, blev nya mobila utsiktsplatser på färder till turistmål som slutdestination. Mölle måste ha järnvägsförbindelse. Nils Gyllenstierna och andra inflytelserika människor satsade prestige och pengar. Hela byggprocessen är en fascinerande historia, väl dokumenterad av Ranby. Många förslag och turer innan man bestämde att järnvägen skulle gå från Åstorp till Mölle. Varför denna sträckning i nordvästra Skånes inland? Jo, det berodde bland annat på jordbrukets förutsättningar och behov för lite mer än 100 år sedan. Nypotatis från varmtempererade Skåne skulle till exempel transporteras snabbt och effektivt till stockholmare och andra närmre Arktis belägna orter i Sverige. Men turismen var naturligtvis ett tungt vägande skäl till att Mölle kom på järnvägskartan. Så

Klart för avgång!

jag valde att bli resenär mellan Berlin och Mölle i några olika tidsepoker. Här förstärks bokens beskrivningar av egna upplevelser, åtminstone beträffande sista biten av resan. Min barndoms resor från Helsingborg till sommarvistelserna i Mölle gick nämligen från Helsingborgs färjestation med persontåg österut. Tågbyte i Kattarp där rälsbuss från Åstorp anlände och tog mig och övriga i familjen till Mölle via uppehåll i bland annat Ingelsträde, Höganäs, Strandbaden, Nyhamnsläge samt Krapperup. Man löste biljett, en kartongbit med resans mål i tryck från Helsingborg till Mölle, men fick alltså byta i Kattarp. Inget direkttåg alltså.

MEN OM JAG nu vill åka tåg från Berlin till Mölle strax före första världskriget, kan jag då åka direkttåg hela vägen? Den lilla minnesskylten i metall på Möllestationens vägg talar ju om att så är fallet. Det har man också hört många lokalhistoriskt intresserade säga. När så många har sagt det måste det väl vara sant? Precis som allt annat i boken lämnar Ranby inget åt slumpen. Med säkra metoder undersöks alla påståenden om direkttåg. Slutsatsen är tydlig. Det gick inga direkttåg. Ja, men kan det inte vara så att man steg på en vagn i Berlin som gick hela vägen till Mölle? Dessvärre finns inga belägg för det heller. Tidtabeller från denna tid nämner inget om en sådan möjlighet. Kan det ha funnits

”Varför denna sträckning i nordvästra Skånes inland? Jo, det berodde bland annat på jordbrukets förutsättningar och behov för lite mer än 100 år sedan.”

chartrat direkttåg då? Jo visst fanns extratåg. Men några bevis för att det var möjligt att åka hela vägen utan byte finns inte. Lösa biljett för hela sträckan kunde man. Men det är ju något annat … Ranby har hittat en faktoid, det vill säga något som alla tror är sant men inte är det. Han medger dock att han själv en gång i tiden trott på direkttågens existens, en ungdomssynd enligt egen utsago, vilken han nu har omprövat.

TURISMEN ÄR FORTFARANDE en viktig näring i bygden. Som vi alla vet ser den annorlunda ut än för 120 år sedan. Bilismen har på gott och ont förändrat Mölle och Kullabygden, vilket Ranby naturligtvis också ägnar uppmärksamhet åt.

Gemensamt för alla turister från 1800-talet och fram till i dag är beundran för den vackra naturen i området. Vi konsumerar upplevelse. Här finns något oerhört viktigt att förvalta så att även kommande generationer kan ta del av Kullabergs mångfacetterade miljö. Kanske konsumtionen av Kullahalvöns landskap måste förändras, ändra innehåll?

Badlivet har vi också gemensamt med äldre tiders turism. Hur var det förresten med ”synden i Mölle”? Ranby låter många komma till tals, främst via tidningsartiklar från tiden när det begav sig. Hans linje är tydlig. Synden finns framför allt i betraktarnas ögon. Sålunda ansågs männens ohejdade vana att

”Gemensamt för alla turister från 1800-talet och fram till i dag är beundran för den vackra naturen i området. Vi konsumerar upplevelse.”

dra ner baddräktens överdel vara högst opassande, enligt några åsikter i svenska dagspressen, emedan då hela överkroppen blottades. Det finns fotografier som visar denna vana i Ransviks gemensamhetsbad och bilderna spreds tydligen i Europa. Själva begreppet ”synden i Mölle” tycks ha introducerats senare.

SÅ VARFÖR INTE ägna höstens lediga stunder åt att läsa Ranbys bok. Kanske inte alla gånger från pärm till pärm utan med nedslag här och där. Många bokmärken rekommenderas. Det finns härmed ännu en anledning att besöka bygdens fina bokhandel Höganäs bokhandel och cappuccino. Tänk på att även litteraturen är en resa, faktiskt överlägsen den fysiska rumsliga motsvarigheten, genom att också medge förflyttning i tiden på mera avancerade sätt. Vill vi se hur Mölle såg ut för 200 år sedan räcker det inte långt att gå runt i byn. De flesta husen är borta. Landskapet i stort är förändrat. Vi hänvisas till litteraturen. g

Sista rälsbussen lämnar Mölle.

Alla vägar bär till Mölle 1930!