Gåva en "Enda miss - Skolan och verkligheten"

GÅVA Denna version är till viss del reviderad och är en GÅVA. Den får alltså inte säljas men den får delas och ges bort i hur stor utsträckning som helst.

God jul och Gott Nytt År önskar Eva-Karin Berglund och Ebes förlag.

Eva-Karin Berglund

En enda miss Skolan och verkligheten

Tidigare utgivet av Eva-Karin Berglund Sanningens väg - Prästernas tid 2012 Sanningens väg - Prästinnans vishet 2013

www.ebesförlag.se En enda miss - Skolan och verkligheten Copyright © 2013, Eva-Karin Berglund Ansvarig utgivare: Ebes förlag Omslagsfoto och layout © Alexander Berglund ISBN: 978-91-637-3894-4

1.

”D

u borde bli lärare!”, hade hennes gamla fröken sagt och nu stod hon här med glädjetårarna rinnande ner för sina kinder. Äntligen var hon klar. Efter fem år av studier var hon nu äntligen färdig gymnasielärare. Rektorn hade precis hållit sitt upplyftande och entusiasmerande tal och nu ljöd tonerna av Den blomstertid nu kommer genom aulan på pedagogen. Det var en kakofoni av röster, den ene gällare än den andre. Rebecka log mellan tårarna. En sådan här dag sjöng folk hellre än bra. Alla lyckliga och glada över att deras studietid var till ända men för många fanns det också en viss oro inför framtiden. Det var inte alla som hade hittat något arbete. Rebecka hade haft tur.

När hon stod där i vimlet utav röster hade hon svårt att greppa att det var sant. Examinerad gymnasielärare. Det lät så fint och hon längtade verkligen efter att få sätta sina kunskaper på prov. Det knöt sig i halsen, hon hade svårt att sjunga med. Sången väckte upp en massa nostalgiska tankar och känslor inom henne. Alla sina egna och sin systers skolavslutningar passerade revy. I sin famn höll hon sin älskade son som hade vägrat att vänta utanför tillsammans med sin pappa. Men det gjorde inget, det kändes skönt och betryggande att ha honom i famnen. Han var det viktigaste i hennes liv, han och Mike, hennes underbare man. De var de enda hon hade kvar. Hon gömde sitt ansikte och sina tårar i sonens krulliga kalufs, rörd och lycklig över att få dela denna högtidliga stund med sin son. Han hade verkligen fått ha tålamod med henne många gånger då tiden för en tenta led mot sitt slut.

Vid dessa tillfällen hade det varit svårt att hinna med honom och allt han hela tiden ville göra. Då hade det ofta hänt att någon tecknad film åkte in i dvd-spelaren så att hon fick tid över till att plugga. Billy älskade tecknade filmer och kunde se samma film om och om igen. Men dess emellan hade hon haft mycket tid över för sin son som nu hade fyllt fem år. Gud, vad tiden går fort, tänkte hon. Billy var bara ett halvår då jag påbörjade mina studier. ”Varför gråter du mamma? Nu har vi ju äntligen tagit examen!”

Rebecka log mellan tårarna – Nu har vi ju äntligen tagit examen – ja, kanske var det så han kände, hennes son. Han hade fått vara delaktig under hela hennes utbildning och ibland hade han fått agera försökskanin då hon

velat testa olika pedagogiska knep. ”Det är glädjetårar, darling, glädjetårar.” ”Men man gråter väl inte när man är glad? Mamma, du är konstig!”

Ett stort leende spred sig i Rebeckas ansikte. Han var för härlig, Billy, med sina kommentarer. ”Det kallas att man är rörd, vännen, att man blir rörd till tårar för att man är så glad – och kanske även lättad. Nu sjunger vi med, vet jag. Nu sjunger vi så att hela taket lyfter sig.”

Rebecka släppte ner sin son och ställde honom på stolen bredvid. ”Ja, det gör vi, mamma! Ta nu i så hela taket knakar!”

Billy skrattade hjärtligt och så föll de in i sången tillsammans med de andra. Rebeckas fantastiska sångröst gav en särskild klang åt den stora massan. Det var en av de få saker hon verkligen var stolt över då det gällde sig själv. Hon hade en underbar sångröst. Sången fyllde hennes bröst och hennes glädje visste inga gränser. Känslan hon hade i bröstet var påtagligt nära den berusande lycka hon känt vid sitt bröllop och vid sonens födelse.

Detta var en stor och viktig dag i hennes liv. Hon hade valt en yrkesbana och lyckats med sin utbildning. Nu såg hon verkligen fram emot de kommande åren vilka hon helhjärtat skulle få ägna åt att undervisa ungdomar. Ja, hon var verkligen lycklig. Hennes drömjobb var i sikte, hon hade redan fått en anställning på en av stadens gymnasieskolor. Men först skulle hon ha ett välbehövligt sommarlov. Det första av många som komma skulle, tänkte hon förnöjt.

Sången klingade av och alla hennes studiekamrater började röra på sig.

Det var dags för champagne, snittar och mingel med vänner och bekanta som stod utanför och väntade. Ett litet stygn av sorg trängde fram genom lyckokänslan där hon följde skaran av euforiska blivande lärare. Hennes egen mor och far hade inte orkat bemöda sig med att komma. Nu för tiden bodde de i en villa i Spanien och tyckte inte att hennes examen var skäl nog för att företa sig en resa till Sverige. “Du har valt helt fel karriär, älskling”, hade hennes mor sagt och tillagt; “lärarjobb är helt ute, raring, det finns inga karriärmöjligheter – på sin höjd en rektorstjänst och vem vill ha en sådan tjänst i dagsläget, stort ansvar och skamlig lön. Bara en idiot skulle vilja bli rektor. Det förstår ju vem som helst bara man öppnar en svensk tidning”.

Rebecka suckade då hon tänkte på sina föräldrar. De var mycket egoistiska även om de aldrig förstod det själva. Just därför hade Rebecka inte

längre någon familj, förutom sin make och sin son. Inte längre. Hennes älskade storasyster hade varit död i flera år nu och hennes mor- och farföräldrar hade dött innan hon själv föddes. Hon var helt ensam med sin egen lilla familj. Innan alla tragiska händelser utspelade sig hade de bott i morföräldrarnas pampiga villa i stans bästa kvarter och det var där Rebecka och hennes storasyster hade vuxit upp. Det var den lyckliga tiden, tiden innan hennes enda och älskade syster föll offer för tunga droger och till slut dog av en överdos. Efter den tragedin hade hennes föräldrar slutit sig som musslor inom sina egna skal i sin sorg efter Angelica. Rebecka hade också fått en knepig känsla av att hennes mor och far lade all skuld på henne men hon hade aldrig förstått varför. I den sorgliga vevan hade Rebecka reste iväg som aupair till USA och hennes föräldrar hade sålt av allt de ägde och hade i Sverige – hus, företag, prylar och flyttat till Spanien. Hennes pappa var någon typ av skattekonsult åt rika spanska företagare och hennes mor levde ett liv som lyxhustru. Sista gången hon och Mike hade hälsat på dem hade hennes mamma sett ut som en fet matrona med söndersolad hy. Det råttfärgade håret hade hon färgat i någon morotsröd nyans. Ja, det hade varit riktigt sorgligt att se henne, tänkte Rebecka. Året innan Rebecka bestämde sig för att ge sig iväg till USA hade varit fyllt av tragedi och sorg. För det första hade hennes syster snott en massa pengar och dyra prylar från deras föräldrahem och sen hade hon ringt och sagt att hon aldrig mer ville ha något med sina föräldrar att göra. Sen hade Angelica hållit sig hemifrån i över ett år innan hon dog av en överdos. Efter Angelicas tragiska död hade hennes föräldrar tydligt visat att de skulle ha föredragit om det hade varit Rebecka som hade dött i stället för Angelica.

De hade i och för sig aldrig uttryckt det i ord, tänkte Rebecka, men tydligt visat det i handling. Nu föll det ytterligare några tårar och dessa tårar var inga glädjetårar. Nej, det var sorgetårar som hon trodde att hon hade slutat att fälla för länge sedan. Tänk om Angelica fortfarande hade varit i livet, tänkte hon och torkade sina tårar. Då hade vi alla kunnat glädjas tillsammans denna dag, som en enda stor och lycklig familj.

Rebeckas tankar vandrade lätt i väg och det var ofta hon blev nostalgisk, på gott och ont. Det var svårt att låta bli att tänka på Angelica dagar som denna. Hon höll ett stadigt tag i Billys hand så han inte skulle komma vilse bland skaran av nyutexaminerade lärare som i en stadig ström rörde sig ut

mot aulans portar. ”Aj, mamma, du håller för hårt”, gnällde Billy. ”Förlåt, raring, men jag vill inte att du kommer bort.” ”Det gör jag inte mamma. Jag lovar!”

Rebecka log mot sin son och lättade lite på det stadiga grepp hon hade kring hans lilla hand. Hennes stora skräck var att förlora dem hon älskade, Billy och Mike. Hon hade förlorat sin syster och därmed hade hon också, på sätt och vis, förlorat sina föräldrar.

Angelica hade varit mycket vacker och hon hade haft en enastående intelligens. Hon hade påbörjat sin utbildning till advokat och under sina studier hade hon jobbat extra som fotomodell. Det var inom fotomodelljobbet hon hade kommit i kontakt med droger och sen hade det gått käpprätt åt skogen med både hennes karriär och hennes liv. Rebeckas mor påpekade så ofta hon kom åt att Angelica hade varit så vacker och så kvinnlig och inte tala om vilken intelligens. Ja, henne skulle det ha blivit något stort av, brukade hon säga för att i nästa andetag bryta ut i en störtsjö av tårar. Rebecka hade aldrig kunnat konkurrera med sin syster. Hon såg sig själv som en ganska grå och trist medelmåtta, vare sig vacker, kvinnlig eller speciellt intelligent.

Trots detta hade hon nu tagit sin examen men detta hade inte räckt för att få sina föräldrars godkännande.

Kanske är det rent av på grund av en omogen protest som jag oftast går omkring i säckiga jeans och converse, tänkte hon ironiskt. Dagen till ära hade hon dock en vacker sommarklänning och hennes hår var konstfullt uppsatt av en renommerad frisör. Kanske hade jag gått i jeans om mamma och pappa hade kommit till min examen, tänkte hon. Bara för att göra dem upprörda – för det var de enda känsloyttringar de visade – upprördhet över att hon inte var som Angelica, vacker, kvinnlig och intelligent. Det var inte mitt fel att Angelica dog, tänkte hon och torkade sina tårar. Varför måste jag låta allt det gamla spöka i mitt sinne? Varför kan jag inte bara tillåta mig själv att vara lycklig och njuta av dagen och min lilla familjs uppskattning och sällskap? ”Mamma, det känns trångt, det är jobbigt att andas, är vi inte ute snart?”

Med ett ömt leende vände hon sig mot sin son. Billy hade alltid haft svårt för trånga utrymmen. ”Snart, Billy! Går det bra, tror du?”

Billy nickade och Rebecka tog åter igen ett stadigare tag om hans lilla

hand. Det var verkligen trångt, alla tryckte på för att komma ut i den stora salen utanför. Hennes oro över att Billy skulle försvinna bland mängden av folk, som likt en pulserande orm drog sig mot utgången, var påtaglig Återigen vandrade tankarna till Angelica. Det var som om det inte gick att stoppa dessa tankar hur gärna hon än ville. Hon saknade sin syster så obeskrivligt mycket men detta hade hennes föräldrar aldrig tagit någon hänsyn till. De kunde bara se sin egen sorg. Angelica hade varit fyra år äldre än Rebecka och hon hade under hela deras uppväxt varit Rebeckas förebild, hennes stora idol, och hon hade älskat att sitta hos sin storasyster på hennes flickrum och diskutera livets mening då de växte upp. Saknaden var som ett stort mörker inom henne. Men i dag var en glädjens dag och Rebecka tog ett djupt andetag och uppbådade all sin kraft för att skjuta alla sorgliga tankar åt sidan. Hon hade så mycket att vara tacksam och lycklig över. Billy som höll hårt i hennes hand och en underbar man som stod utanför och väntade på henne, några övriga släktingar hade hon inte. I alla fall inga som hon kände. Det skulle visst finnas två mostrar men dessa hade hon aldrig träffat. Hennes mor hade blivit osams med sina systrar redan innan Angelica och Rebecka föddes. Rebecka visste inte varför. Hennes mamma hade aldrig pratat om det liv hon hade levt innan hon födde sina döttrar. När Rebecka var fjorton år hade hon hittat flera gamla fotoalbum uppe på vinden. Det hade legat bland mormor och morfars gamla saker. Nyfiket hade hon snabbt bläddrat igenom albumen för att sedan ta med sig ett av dem ner för att visa Angelica. De hade suttit inne på Angelicas rum och tittat på bilderna. Det var familjebilder från tiden då deras mamma var barn och även från tiden innan hon gifte sig med deras pappa. Det fanns flera foton på de tre systrarna. Två av systrarna var mycket lika. De hade långt, blont hår och Angelica var mycket lik den ena av dem, den yngsta. Denna moster var mycket yngre än deras mamma. En del foton på deras yngsta moster verkade vara fotomodellsbilder. Rebecka kom ihåg att de hade konstaterat att deras egen mor inte alls var så vacker som de andra två och att Rebecka var mer lik sin egen mor.

Sluta nu, uppmanade Rebecka sig själv. Hur svårt ska det vara att släppa alla dessa sorgliga och nostalgiska tankar? Med servetten hon höll i sin hand torkade hon återigen sina tårar, tog ett djupt andetag och vände sig sedan med ett lugnande leende mot sonen. Hon hade känt hur han krampaktigt höll tag i hennes hand. Vid utgången hade det uppstått korvstoppning och

trycker från massan bakom började kännas riktigt obehaglig. Rebecka vände sig om och lyfte upp Billy och slöt honom lugnande i sin famn. Jag har den familj jag behöver, tänkte hon. En enastående man och en underbar son, vad mer kan man begära. ”Det är ingen fara, Billy”, sa hon. ”Snart har vi kommit ut genom dörrarna och där ute står pappa och väntar på oss.”

Billy nickade lite ängsligt men så äntligen lyckades de krångla sig ut genom dörrarna som ledde ut ur aulan. Hon klappade sin son kärleksfullt på kinden och släppte ner honom. ”Kom, nu går vi ut och firar med pappa. Vi ska gå på en fin restaurang där de har pappersdukar som man får rita på. Ja, de har alltid kritor som ligger framme så att vem som vill kan lämna ett konstverk efter sig.” ”Mamma, hur kan en fin restaurang ha pappersdukar? Det har vi ju bara när vi har barnkalas för att barnen spiller så mycket. När vi har vuxenkalas har vi inga pappersdukar, mamma?” ”Det är sant… men denna restaurang är en fin restaurang och att man får rita på deras dukar är liksom lite av deras grej. Kom, nu går vi och letar rätt på pappa!”

Skrattandes drog hon med sig sonen genom havet av människor som nu började skingras åt olika håll. De flesta hade fått syn på sina bekanta och gav sig av för att bli gratulerade. Den stora salen utanför aulan var konstrikt dekorerad för ändamålet. På golvet stod det flera fint uppdukade bord med stärkta vita linnedukar. De dignande av frukt, små snittar, champagneglas och champagne i vackra kylare av silver. Stora kandelabrar av silver med höga ljus var tända trots att det var dag och solen kastade sina strålar in genom fönstren. Grönskande björkar och stora vaser med björkris var utplacerade lite här och var i lokalen, i dess grenar hängde gula och blå ballonger och serpentiner i gult och blått. Det var så vackert att Rebecka återigen kände tårarna komma krypandes. Hastigt torkade hon sina ögon, irriterad över att hon var så lättrörd, och tittade efter Mike. Han var inte svår att finna då han stack ut från mängden, lång och ståtlig som han var och dessutom var han den ende av alla gratulanter som bar cowboyhatt. ”Pappa, pappa … nu har vi äntligen tagit examen. Ge mamma en bamsekram!” Billy sprang fram till sin pappa och ryckte honom ihärdigt i armen.

Mike skrattade gott åt sin sons iver och gick med stora kliv fram till Rebecka. Kärleksfullt tog han tag runt hennes midja och kastade upp henne i

luften. Han fångade henne galant på tillbakavägen och så gav han henne en bamsekram och snurrade runt med henne ett par varv. ”Ett stort grattis till min fantastiska, vackra och sexiga hustru.”

Rebecka skrattade hjärtligt. Ingen annan man gav sin fru ett sådant mottagande och de församlade tittade åt deras håll. En del log och andra tittade med ogillande blickar på dem, som om de liksom störde ordningen och den högtidliga stämningen. ”Du trasslar till hela mig”, sa hon och skrattade. Hennes långa klänning hade åkt upp och trasslat till sig och hennes uppsatta hår hade åkt på sniskan. ”Darling”, du kan släppa loss ditt hår.” Mike skrattade och började dra hårnålarna ur hennes konstfärdiga frisyr. Den frisyr som hade kostat henne över tusen kronor att få iordninggjord nu på morgonen innan hon åkte till Göteborg. Nu föll hennes råttfärgade hår ner över hennes axlar i stora lockar. ”Du är sexigare när ditt hår är loss”, sa Mike och gav henne en puss på kinden. ”Pappa, det heter släppa ut ditt hår och när ditt hår är utsläppt!” Billy vek sig av skratt. ”Yes, men nu ska vi släppa loss – är det så det heter – going wild?”

Billy och Rebecka skrattade. ”Going wild”, tjöt Billy. ”Yes, pappa, nu ska vi bli lika vilda som i vilda western som du gillar.” Billy började skutta runt likt en vilt dansande indian och skrek: ”Going wild, going wild!”

Mike var från USA och hade lärt sig det svenska språket mycket snabbt men han kunde fortfarande säga helt tokiga saker och hans accent skulle nog aldrig försvinna, tänkte Rebecka och log. Han kallade henne alltid Becky. Ingen annan kallade henne Becky och Mike´s sätt att uttala smeknamnet gav henne alltid en varm känsla inombords. ”Ni stör ordningen.”

Rebecka rös. Det gick inte att ta miste på den rösten. Det var Louise, Rebeckas studiekamrat. De var från samma stad och kände varandra sedan gammalt. Louise hade tillhört storasyster Angelicas umgängeskrets. Dagen till ära hade hon en limegrön klänning som skulle passa bättre på en bal än på en examensavslutning och hennes hår var konstrikt uppsatt och översållat med en uppsjö pärlor i olika färger. ”Vet du jag har fått jobb”, sa Louise och hennes nedlåtande min övergick

i ett lyckligt leende. ”På Karlslundsskolan, tur va! Hur går det för dig, något jobb på gång?” Hennes stora diamantbesatta örhängen dinglade kring hennes runda kinder. Rebecka kände igen dem, de tillhörde Louise mor.

Rebecka nickade. ”Jo, jag har också fått jobb på Karlslund.” ”Jamen, då ses vi efter sommarlovet då, hej svejs!”

Med champagneglaset i sin knubbiga hand seglade Louise vidare till sina bekanta. Hennes klänning satt som ett korvskinn över hennes mulliga rumpa. Ja, den tjejen vet definitivt inte vad som passar hennes kropp, tänkte Rebecka, för att genast få dåligt samvete. Louise kunde ju inte hjälpa att hon var lite rund. Själv var Rebecka mager som en sticka. Det hjälpte inte hur mycket hon än åt så förblev hennes kropp mer lik en pojkes än en mogen kvinnas. Hon hade ofta önskat att hon hade haft lite mer kvinnliga former.

Innan hon träffade Mike hade hon varit dödskär i en kille men han hade med avsmak i rösten sagt: ”Det värsta jag vet är bengetter”. Nu kunde hon skratta åt det hela men den gången hade hon blivit djupt sårad och druckit litervis med grädde varje dag, till ingen nytta. Mager förblev hon.

Rebecka var måttligt road över nyheten att hon och Louise skulle bli kollegor. Louise var verkligen inte en av hennes favoriter. En tjej som älskade att skvallra och som ständigt vände kappan efter vinden. Tidigare hade hon arbetat som sekreterare i sin fars firma men liksom flera andra firmor i staden hade den gått i konkurs. Rebecka hade råkat stöta på Louise vintern innan hon själv skulle påbörja sin utbildning. De hade snabbt talats vid och Rebecka hade berättat att hon hade sökt till lärarutbildningen, vilket hon gruvligt ångrade för Louise hade direkt nappat på idén och sökt hon också.

Ja, vi har nog inte fått jobb på samma program i alla fall, hoppades Rebecka. ”Becky, nu skålar vi!” Utan att hon hade märkt det hade Mike gått bort och hämtat champagne medan hon pratade med Louise. Han räckte henne glaset för att genast se sig oroligt omkring i folkmängden. ”Becky, var är Billy?” ”Herre gud, Mike, var kan han vara?” Rebecka såg sig oroligt omkring i vimlet av människor. “Jag släppte honom med blicken för bara någon sekund – Billy, Billy!” ropade hon med skräcken i halsgropen. Inget ont fick hända Billy, han var hennes allt, han och Mike. Rebeckas blick for som en radar över folkhavet men ingenstans kunde hon se sin älskade son. ”Billy, Billy, var är du?” ropade hon förtvivlat.

Just då hörde de hur professor Margit Nylander gav till ett skrik. Fram

under hennes långa vida kjol dök Billys krulliga hårman fram. Ett stort leende spred sig i hans lilla runda ansikte. ”Mamma, det är en jättebra koja där under bordet! Kom och titta! Som ett indiantält. Kom, mamma!”

Samtidigt som Rebecka blev oerhört lättad över att se sin son, kunde hon känna hur kinderna färgades röda. Så där brukade Billy aldrig bete sig.

I normala fall var han en stillsam och lugn gosse. ”Ja, du får allt hålla ordning på pojken din när du tar med honom på denna typ av tillställningar”, sa professor Nylander och gav Rebecka en irriterad och smått ilsken blick.

Billy hade krupit in under bordet och när han kröp ut hade han råkat krypa mellan professorns ben. Gud, vad pinsamt, tänkte Rebecka och kände hur hennes kinder blev än mer röda. Det riktigt hettade i dem. ”Billy, kom genast hit!” ropade hon med sträng röst och Billy kom emot henne med ett stort leende på sina läppar. Hans bländvita tänder lös som ett pärlband i hans gyllenbruna ansikte. ”Mamma, varför blev tanten arg? Det var en jättebra koja under bordet.”

“Gör aldrig så mer, Billy! Du får aldrig mer bara försvinna så där!”

Billy nickade lite. “Men mamma, varför blev tanten arg?”

Rebecka vände sig mot Mike och när hon såg hans roade min kunde hon inte låta bli att brista ut i skratt. Egentligen hade det hela sett ganska komiskt ut och situationen hade ju i och för sig varit oförarglig. Billy var ju bara en liten pojke. Med ett roat leende räckte Mike över ett glas med cider till sin son. ”Cheers, för den sexigaste svenskfröken ever!” sa han för att i nästa stund viska i Rebeckas öra. ”Kanske kan jag få ta och krypa in under din kjol?”

Rebecka putte lite på sin man: ”Schyy”, sa hon och rodnade igen. ”Någon kan ju höra dig.” Men så log hon. Det var sådan han var, Mike. Han skojade ofta och det var en av alla de saker som Rebecka verkligen älskade hos sin man. När de slog sina glas tillsammans i en klingande skål kunde hon se Louise i ögonvrån. Hon stod lite längre bort i den festliga salen och hade en mäkta ogillande min i sitt ansikte. Demonstrativt vände sig Louise om när deras blickar möttes. Precis som om hon inte ville kännas vid att hon var bekant med familjen, som i hennes tycke, skämde ut sig. Mike lutade sig fram och viskade i Rebeckas öra: ”Let´s go, darling. Nu vill jag ha min familj för mig själv.”

De lämnade pedagogen och gav sig av mot Brasserie Lipp, en mycket trivsam restaurang på avenyn. Restaurangen var fullsatt men Mike hade bokat bord och de blev visade till sin plats. Bordet var vackert dekorerat speciellt för hennes skull och på duken stod det; Grattis till examen år 2008. Din store beundrare/Mike.

Mitt på bordet stod en bukett med säkert tjugo rosor. Typisk Mike, han hade alltid varit romantisk och han visste hur man uppskattade sin kvinna.

De avnjöt en fantastisk middag och Billy ritade konstnärliga skapelser på den vita pappersduken. Det låg alltid kritor framme för den konstnärlige eller för den mindre lyckade konstnärer som ändå vill göra sitt avtryck på duken – om inte annat så bara för att tacka för en god måltid. Billy ritade av sin mamma och satte henne bakom en kateder. ”Det här är du när du blir gammal, mamma. Då måste du ha glasögon för det har gamla fröknar.”

Rebecka och Mike skrattade och Rebecka tänkte på sig själv som en gammal fröken som hade jobbat som lärare i en många herrans år. Det hade alltid varit hennes dröm att bli lärare och nu var den på väg att bli fullständigt sann. Hon hade så många fantastiska idéer i sitt huvud, allt hon skulle göra på sina lektioner och hur roligt det skulle bli. Ett sommarlov och sedan var det allvar. Rebecka var förväntansfull och lycklig!

2.

R

ebeckas första sommarlov hade varit ljuvligt. Vädret hade varit växlande, allt från riktig högsommarvärme till kyliga dagar med regn. Detta hade passat hennes lilla familj mycket bra. De hade både hunnit med att bada och göra andra aktiviteter. Utvilad och pigg hade hon installerat sig på sitt kontor på Karlslundsskolan och äntligen var skolan full av elever. Rebecka log lyckligt där hon satt vid sitt skrivbord. Utanför kontoret kryllade det av glada och förväntansfulla ungdomar och själv var hon lika förväntansfull. Hela skolan var som förbytt. Nu var det liv och rörelse i varenda liten vrå. Karlslundsskolan fylldes till bredden av ungdomar som skrattade och pratade med varandra. Första veckan hade skolan framstått som en spökstad, endast några utspridda kollegor här och var. Å andra sidan hade det varit bra för då hade hon fått tid att sätta sig in i mycket av det som väntade henne. Och det var en hel del, tänkte hon och kände sig lite nervös. Lärarjobbet inbegrep så många saker som de inte hade blivit förberedda för på lärarhögskolan.

Trots att hon var orolig över hur hon skulle klara av allt det som yrket innebar var hon också mycket optimistisk. Allt skulle säkert gå bra, intalade hon sig själv, och de första dagarna hade ju trots hennes nervositet börjat fantastiskt bra. Hon hade redan fått god kontakt med flera av eleverna. Första skoldagen hade börjat med en samling i aulan för alla elever och sedan hade hon tagit med dem på en rundvandring på skolan. När det var avklarat hade hon samlat den klass som hon skulle ansvara för så som klasslärare.

Med ett stort och upprymt leende hade hon hälsat dem varmt välkomna till Karlslundsskolan. När hon hade presenterat sig själv och redogjort för sina förväntningar inför det kommande läsåret hade hon berättat för eleverna att hon kände sig lite nervös och förklarat att hon var lika ny på skolan som de var. Några av eleverna hade medkännande sagt att det nog skulle gå bra, att hon inte behövde vara orolig. Vi gillar dig redan, hade någon annan sagt. Nu visste hon att denne elev hette Linus. Hon log när hon tänkte på honom, en glad och humoristisk kille. Tillsammans med klassen hade hon gått igenom alla rutiner och det var faktiskt en hel massa saker eleverna behövde känna till, och även deras föräldrar. Rebecka hade delat ut en mängd med papper

som skulle hem som information men även en hel del som skulle hem för påskrift. Ja, detta var i stort sett allt de hade hunnit med under den första förmiddagen.

När all information var framförd hade hon tagit sällskap med sin klass och gått till matsalen för att äta lunch tillsammans med dem. Matsalen på Karlslundskolan var gammal och sliten men maten de serverade var det inget fel på, tänkte Rebecka. De hade både salladsbuffé och bröd. Men borden var skavda och fulla av skavanker. De bar också spår efter alla de elever som gått på skolan genom åren. I form av inristade namn och hjärtan hade dessa elever gjort sig ihågkomna. På ett bord fanns det till och med ett hakkors.

Rebecka hade med en rysning tänkt att detta fick hon allt be vaktmästaren ta bort. Under lunchen hade det visat sig att en del av eleverna redan kände varandra sedan grundskolan men det fanns också flera som var helt obekanta för varandra. Dessa elever kom från några av grannkommunerna och Rebecka förstod att det var viktigt att svetsa ihop denna nya klass så att de skulle få tre goda och bra år tillsammans.

Hon satt nu på sitt kontor som för stunden var tömt på kollegor. De var tolv kollegor i samma arbetsrum. Redan första dagen hade hon förstått att de skulle bli en pärs. Hur skulle hon klara av att koncentrera sig på jobbet bland så många andra? Framför sig på skrivbordet hade hon listan över de sexton elever som hon skulle ha ett särskilt ansvar för. Det kallades mentorskap och innebar att hon var ansvarig för dessa elevers sociala och kunskapsmässiga utveckling. Inte heller detta hade hon blivit förberedd för på lärarhögskolan. Vilket ansvar, tänkte hon oroligt. En av dessa hennes mentorselever var en lite mullig tjej som hette Linnea. En typiskt framåt tjej som ohämmat hade pratat på både under informationen och under lunchen.

Rebecka hade genast fattat tycke för henne. Linnea hade sitt ostyriga rödblonda hår slarvigt uppsatt med flera hårspännen och hennes gröna ögon lös av humor och intelligens.

En annan av hennes mentorselever hette Lennart. Han hade redan från början verkat lite bortkommen och udda. Han stack ut från mängden utan att man direkt kunde sätta fingret på vad det egentligen var som gjorde honom annorlunda. Rebecka tänkte på hans namn, det var inte så vanligt att pojkar hette Lennart nu för tiden. Linus, å andra sidan verkade vare en riktig spelevink. Han kommer förmodligen bli klassens pajas, tänkte Rebecka och skrattade lite. Redan då de hade samlats i klassrummet den första dagen

hade han skojat med alla och det var han som hade sagt att han redan gillade henne. Rebecka log, allt kändes faktiskt bättre än väntat. Fyra av eleverna, Johan och Lena och Petter och Sara, verkade redan vara två par och de hade suttit tätt intill varandra i klassrummet som om de sökte stöd från varandra.

Rebecka fick nu syn på de två paren utanför sitt kontor, två och två gick de, hand i hand. De vinkade åt henne då de passerade hennes kontorsfönster.

De såg så rara ut, tänkte hon och längtade efter Mike. Han var återigen ute på vägarna i sin lastbil och skulle inte komma hem på fyra dagar. Det var alltid svårt för henne då han var ute och for i jobbet. Hon var ständigt orolig över att något skulle hända honom och Billy längtade sig alltid sjuk efter sin pappa. Han blev alltid extra klängig på Rebecka vid dessa tillfällen, vilket innebar att hon hade svårt att få gjort alla de saker hon behövde göra.

Rebecka var nu en bit in på sin andra vecka som lärare och hon hade träffat de flesta av sina kollegor. Några riktigt trevliga och andra mindre trevliga men det är väl så livet är, tänkte hon. Snabbt hade hon blivit god vän med Axel, sin arbetslagsledare, och det var ju ett gott tecken. Louise, hennes studiekamrat, hade fått en tjänst på industriprogrammet och själv hade Rebecka fått sin tjänst på barn- och fritidsprogrammet. Redan efter första dagen på skolan hade Louise kommit till Rebeckas kontor för att beklaga sig. Likt en härskarinna på ett slott hade hon med bestämda steg och tjurigt min marscherat in på Rebeckas kontor. Upprört hade hon utbrustit: ”Ja, jag hoppas verkligen att eleverna kommer att vara bra för mina kollegor verkar vara rena skämtet.”

Rebecka hade inte velat veta vad hon menade med det hon sa, hon avskydde Louises skitprat. I stället hade hon börjat prata om hur hon tänkte lägga upp sina kurser och visat sin planering för Louise. Genast hade Louise blivit intresserad. ”Oj, det har jag inte haft en tanke på”, hade hon sagt. ”Jag tänkte väl mer att jag tar det som det kommer.”

Louise hade frågat om hon kunde få en kopia och utan att vänta på ett ja från Rebecka hade hon tagit kopior på arbetsrummets kopiator. ”Tack, Rebecka, detta kommer att underlätta det hela för mig”, hade hon sagt och tillagt. ”Du, Rebecka, du borde nog tänka på hur du klär dig… du ser själv ut som en elev. Jag menar, hur ska du få respekt av eleverna om du själv ser ut som en av dem – och kollegorna – de kommer inte att respektera

dig om du går klädd så där.” Hon hade snörpt lite på munnen, precis så som Rebeckas egen mor kunde göra ibland och sen hade hon seglat i väg med näsan i vädret.

Rebecka kunde inte låta bli att le lite skadeglatt. Den planering hon hade gjort var bara ett utkast, inte speciellt genomtänkt alls. Herregud, hon hade själv ingen aning om vad de olika kurserna egentligen skulle innehålla. Det Louise hade tagit kopior på var inte mycket att hänga i julgranen.

Rebecka tyckte verkligen inte om Louise och det hon nyss hade slängt ur sig gjorde inte saken bättre. Hon hade klagat på hur Rebecka såg ut, vilket omedelbart förde Rebeckas tankar till sin egen mor. Ständigt klagade hennes mamma på hur hon klädde sig. Rebecka hade sitt tunna, babymjuka hår i en tofs och som makeup bar hon på sin höjd lite mascara och läppglans. Hon kunde säkert tas för att var tjugo i stället för sina tjugosju år, men det brydde hon sig själv inte om. Hon var som hon var och hon trivdes i jeans och converse. Bara tanken på att bära dräkt så som Louise gjorde fick henne att dra på munnen. Om det var någon som var rena skämtet så var det Louise själv, tänkte Rebecka, och inte lärarna på industri. Det var ju uppenbart att Louise inte passade in i den miljön med sin dyra märkesdräkt som satt som ett korvskinn över hennes korpulenta kropp. Hennes makeup var överdådig, på gränsen till vulgär. Louise kunde ju inte hjälpa att hon var rund, förstås, men det var inte det som var själva problemet. Nej, det var hela hennes attityd.

Rebecka hade fått reda på att Louise redan hade hunnit sprida ut att Angelica hade varit narkoman och dött av en överdos. Det fanns inga gränser för den människans brist på normalt sunt förnuft. Det fanns heller ingen hejd på hennes skitprat om allt och alla.

Louise var en av de få i staden som visste om hur den sista tiden av Angelicas liv hade tett sig. De flesta kände bara till att Angelica hade flyttat till Göteborg för ett antal år sedan. När Angelica dog hade hennes föräldrar ordnat så att hon blev begravd i Göteborg i stället för i Karlslund. De hade inte ens åkt på begravningen och sen hade de låtsats som om det regnade, som om Angelica fortfarande levde. De hade inte ens satt in någon dödsannons. Rebecka själv hade inget fått veta förrän begravningen redan var över.

Först då hade hon fått reda på att hennes älskade storasyster var död. Det var då hon insåg att hon behövde komma bort från sina föräldrar för att på något sätt kunna lindra sin egen sorg. Angelicas sista år var som en svart plump i släktens protokoll och inget som hennes föräldrar ville kännas vid.

Inför andra hade de låtsats som om Angelica levde i största välmåga i Göteborg. Inte en enda gång hade hon hört dem prata om Angelicas död eller öppet sörja henne då de umgicks med vänner och bekanta. Det var som om hennes missbruk och död aldrig hade ägt rum.

Men Louise visste och hon hade snabbt som attan spridit ut hela den sorgliga historien till kollegorna på skolan. Rebecka blev inte klok på hur Louise fungerade eller tänkte. Hon kunde heller inte förstå hur hon hade klarat av att ta sin examen, för hon verkade inte speciellt smart och hon hade ingen känsla för sunt förnuft. Louise frossade i andra människors elände och Rebecka tackade gud att de inte hade hamnat på samma program.

Bara tanken på att behöva sitta i samma kontorslandskap som Louise gjorde henne spyfärdig. Som det nu var kunde hon försöka undvika Louise så gott det gick.

Om hon bortsåg från den irritation som Louise skapade, trivdes hon lika bra på Karlslundsskolan som hon hade förväntat sig. Mötet med eleverna och de olika klasserna hade varit helt fantastiskt. Det hade varit radikalt olika typer av möten med de olika klasserna. Ettorna hade inte varit några som helst problem, hon hade snabbt kommit överens med dem. Första lektionen hade alla presenterat sig och berättat lite om sig själva, sina erfarenheter från grundskolan och vad de förväntade sig av sin utbildning. Sen hade de pratat om respekt och vad de förväntade sig av varandra. Mötet med ettorna hade varit både givande och trevligt och även mötet med tvåorna på byggprogrammet hade förlöpt mycket bra. Rebecka log då hon tänkte på hur öppna elever var nu för tiden. De sa saker till sina lärare som hon själv och hennes klasskamrater aldrig hade kommit på tanken att säga då de gick på gymnasiet. Byggtvåorna hade sagt att de var glada över att få en ny lärare, och tillagt att deras förra svensk- och engelskfröken hade varit en riktig bitch och surkärring. Rebecka hade inte kunnat undvika att ett litet roat leende hade dykt upp i ena mungipan samtidigt som hon insett att det egentligen inte var helt okej att säga så om en lärare. Men vem visste hur denna lärare egentligen hade varit, tänkte hon. Kanske hade hon trots allt gjort skäl för elevernas kritik. Detta kunde hon dock inte veta. Hon hade svarat eleverna och sagt att hon innerligt hoppades att de inte skulle säga så om henne när de hade haft henne ett år. ”Inte en chans!” hade Jesper sagt. ”Du verkar schysst och någon kärring blir du inte på länge, du är ju ung, ju.”

Mötet med eleverna hade verkligen gått över förväntan. Hon hade känt sig väl mottagen och uppskattad av alla de elever hon mött hittills. Nu skulle hon ge sig i kast med treorna på det egna programmet.

Korridoren utanför klassrummet var öde. Oroligt tittade Rebecka på schemat på dörren, fundersam över om hon hade tagit miste på tid och plats. Inifrån klassrummet hördes ett fasa liv. När hon öppnade dörren rådde det fullständigt kaos inne i klassrummet. Häpen blev Rebecka stående innanför dörren och studerade spektaklet. I detta virrvarr av höga röster och aktiviteter sprang två elever omkring och jagade varandra. En av killarna hade tagit sin kompis mobil. ”Jävla idiot, ge hit min mobil – bögjävel” vrålade den drabbade och hoppade över bänkarna för att få tag på mobilen. En annan kille hällde dricka i håret på en tjej som självklart tjöt av frustration och ilska. Linn som eleven hette rusade förbi Rebecka och ut ur klassrummet för att inte komma tillbaka mer den lektionen. Två killar höll på med armbrytning medan flera tjejer stod och hejade på och två andra grabbar höll på med någon brottningstävling uppe på bänkarna. Längst ner i klassrummet låg två killar uppe på bänkarna, på sina magar hade de var sin tjej som satt och smekte deras ansikten och hår. Ja, det närmade sig nästan grovhångel, tänkte Rebecka då de började kyssa varandra. Längst fram i klassrummet satt det sex stycken tjejer och ojade sig över hur omogna de andra eleverna var. De gjorde miner åt Rebecka för att visa att de också var missnöjda med situationen och de vrålade åt alla i klassen att sluta. ”Ni ser väl för helvete att vår lärare har kommit”, skrek de för att överrösta de andra. ”Håll käften för helvete, era jäva cp-idioter. Är ni dumma i hela huvudet, eller? Håll käft!” Tjejerna skrek i högan sky och bidrog på så vis till de övrigas oväsen även om deras avsikt var den motsatta. Deras gormande hade tyvärr inte någon som helst effekt, cirkusen i klassrummet fortsatte trots att flickorna skrek åt de andra att skärpa sig.

Rebecka klev fram och ställde sig bakom katedern. Hon hade inte en susning om vad hon skulle göra för att få elevernas uppmärksamhet. Ingen hade förberett henne för detta scenario, en klass som fullständigt sket i sin lärare. Sju killar och sexton tjejer, räknade hon. De flesta av tjejerna satt tysta i sina bänkar förutom de sex som satt längst fram och gapade och skrek åt de andra att vara tysta. Ett par av tjejerna i klassen stod och hejade på de

killar som bröt arm. Rebecka blev stående en stund och studerade det hela, sen vände hon helt sonika den stökiga klassen ryggen och började skriva på tavlan.

Hej! Jag heter Rebecka och jag ska undervisa er i svenska.

Vad heter du?

Var bor du?

Din familj - har du t ex syskon?

Vad gillar du för musik?

Vilka filmer tycker du om, ge exempel på någon favoritfilm.

Har du några andra intressen?

Vad är det värsta med skolan?

Vad är det bästa med skolan?

Vad förväntar du dig av ditt sista, tredje år?

Vad har du för mål i livet?

När hon hade skrivit klart frågorna började hon skriva en egen presentation: Jag heter Rebecka Williams och jag bor här i staden. Min familj består av min man som heter Mike, han är lastbilschaufför, och min son som är fem år och heter Billy, allmänt kallad Billy the Kid. Jag träffade Mike när jag jobbade som aupair i USA. Jag gillar all slags rock, till exempel Rolling Stones, Queen, In Flames och Metallica med flera. Min filmsmak är blandad, både komedi, drama och historiska filmer, till exempel Eurotrip, Forrest Gump och Braveheart. Övriga intressen är allt som gör livet trevligt.

Det värsta med skolan är alla regler. Jag har bara en regel – stör eller förstör inte för någon annan. Vill du förstöra för dig själv får du göra det ute i korridoren. Det bästa med skolan är alla ELEVER – det är just därför jag har valt att bli lärare.

Hör och häpna – jag gillar mitt jobb. Trots att de flesta av er, just nu, för ett jädra oväsen – och trots att flera av er just nu uppför er väldigt omoget, förutsätter jag att jag kommer att gilla er och att vi ska få ett givande år tillsammans J. När hon hade skrivit klart hade de flesta elever lugnat ner sig, dock inte

alla. ”Fan!” sa en kille. ”Kolla, hon har skrivit en hel roman på tavlan!”

Rebecka tog löspapper och pennor och gick för att dela ut en penna och ett papper till var och en. När eleverna hade läst färdigt det hon hade skrivit på tavlan bröt oväsendet ut på nytt. Några jublade och andra buade.

Reaktionerna på hennes film- och musiksmak var blandade och när de läste att hon gillade sitt jobb och förhoppningsvis dessa elever, hördes spridda kommentarer om att hon hade skrivit det bara för att fjäska. ”Va då omogna?” sa en av de killarna som hade brutit arm. ”Det är för fan kränkande att skriva så, eller?” ”Nä, det är tyvärr dagens sanning”, sa en av tjejerna som satt längst fram.

Rebecka sade fortfarande ingenting och nu började eleverna diskutera om hon var stum eller något. Rebecka log och fortsatte att dela ut papper och pennor. Till slut blev det tyst i klassrummet och eleverna satte i gång att skriva. Det tog lite olika lång tid och de som blev klara först satt och klottrade på sina papper. Ingen sa någonting, kaos hade för stunden bytts mot ordning. Rebecka log och när alla var klara samlade hon in deras alster. ”Som ni kanske förstår är jag varken stum eller döv”, sa Rebecka, ”men däremot tänker jag inte prata för döva öron. Jag ser fram emot att få läsa det ni just nu har skrivit för jag är alltid intresserad av mina elevers åsikter och tankar. Ja, som ni ser på tavlan så heter jag Rebecka.”

Hon fortsatte att berätta detsamma som hon redan hade skrivit på tavlan och sen bad hon eleverna att lite kort presentera sig själva. ”Ni kan utgå från de frågor som står på tavlan”, sa hon.

Eleverna presentera sig kortfattat och alla berättade lite om sig själva men de flesta av eleverna var mer nyfikna på henne och frågorna haglade i luften. ”Var jobbade du som aupair, var det roligt?” ”Är din man en äkta jänkare, häftigt!” ”Är han bra i sängen?”

Den sista frågan kom helt fräckt farandes från en av de tjejerna som nyss hade hånglat med en av killarna och alla elever skrattade hysteriskt. Alla utom de sex tjejerna som satt längst fram. ”Är du dum i hela huvudet, eller? Sånt frågar man väl för fan inte. Du tänker bara på sex din jävla hora!” ropade en av dessa tjejer som tidigare hade försökt få tyst på klassen.

”Nej, jag är inte dum i huvudet – jag är normal till skillnad från dig! I mina drömmar finns det män och i dina finns det kvinnor, din jävla flata!” Svaret kom rappt och Rebecka försökte bryta det hela genom att säga: ”Mike är bra i sängen, fler frågor?”

Plötsligt blev det helt tyst i klassrummet, eleverna tittade häpna på Rebecka. Hon såg att de funderade över vad hon hade sagt. Det var nog inte var dag en fröken erkände att hennes man var en bra älskare, tänkte hon och log, men det hade fått stopp på det gräl som hade varit på väg att bryta ut mellan de två tjejerna. ”Var i USA bodde du?” frågade en av de tjejerna som hittills hade varit helt tyst. ”I Texas, jag var aupair på en ranch.” ”Varför kallas din son Billy the Kid? Han var en cowboy, eller? Fick han det namnet för att din man jobbade på en ranch?” ”Det kan man säga”, sa Rebecka och log. De skulle bara veta varför Mike hade envisats med att sonen skulle heta Billy the Kid, men där gick gränsen.

Hon hade redan sagt att han var bra i sängen och det fick räcka. ”Vart kör din man lastbil?” ”Vad tycker du om Green Day?” ”Gillar du punk, också?”

Rebecka svarade så gott hon kunde på frågorna men det var egentligen ingen som lyssnade. Alla pratade i mun på varandra och frågorna haglade snabbare än vad hon hann svara på dem. ”Om jag vill förstöra för mig själv i korridoren, får jag frånvaro då?” frågade Stefan. ”Självklart”, svarade Rebecka med ett leende och flera av de andra grabbarna flinade elakt och kallade Stefan för jävla mongo, bögjävel och dumskalle och gud vet vilka fler epitet han fick. Rebecka häpnade verkligen över elevernas brist på vanligt hyfs. Skulle dessa ungdomar, som svor som borstbindare och som hade ett språk som inte var av denna värld, arbeta med barn och andra ungdomar inom en snar framtid. Tanken var skrämmande. ”Det borde du väl fatta själv”, sa Patrik och slog Stefan lätt på huvudet, ”är du dum i hela huvudet, eller?”

Rebecka skrev ordet respekt på tavlan. ”Vad tänker ni på då ni hör detta ord?” frågade hon.

Återigen pratade alla i munnen på varandra. Förslag som att när någon är stark då inger den respekt, att man har respekt för föräldrarna för annars blir de arga, respekt för rektorn för det är han som bestämmer och så vidare. ”Du ska ha respekt för mig, bonnjävel” sa Patrik och sög tag i Stefans hårman. ”Kolla, det här är respekt, asså!” sa han och Rebecka häpnade återigen över deras omognad. Detta var elever som var myndiga, elever som skulle rösta i nästa val. Hon skakade sorgset på huvudet och skrev respekt= uppskattning och återigen bröt ett sorl ut. ”Hur fan menar du, då eller?” frågade Filip. ”Asså, jag uppskattar verkligen inte att farsan hotar mig med stryk om jag inte städar mitt rum”, sa Johannes.

Rebecka skrev igen – Respekt är inte lika med rädsla, utan tvärt om. ”Hur, då?” frågade Lisa. ”Jo”, sa Rebecka, ”att vara rädd för någon är inte att respektera någon – utan respekt är något man har eller får för en person som man av olika skäl uppskattar men nödvändigtvis inte måste tycka om. Ingen kan få respekt utan att förtjäna den, enligt mitt sätt att se på det hela. Alla behöver förtjäna den för att få den, till exempel en lärare, en förälder, en chef och så vidare.

Jag vill förtjäna er respekt – vill ni förtjäna min?” ”Hur fan ska jag kunna respektera någon som jag inte gillar?” frågade Patrik. ”Ja, asså, jag menar inte dig, Rebecka, utan min styvfarsa till exempel.

Han är faktiskt ett svin – fattar inte vad morsan ser hos honom.” ”Jo, Patrik, man kan respektera någon man inte gillar därför att man gör skillnad på sak och person”, fortsatte Rebecka. ”Säg nu att jag inte tycker om min rektor som person men att jag tycker att han gör ett bra jobb som rektor. Ja, då kan jag tycka mindre bra om honom som person men jag kan respektera hans förmåga att leda och hans roll som rektor.” ”Aha, du menar så!” sa flera elever i klassen och de flesta höll med. ”Gillar du inte rektorn?” frågade Stefan. ”Din dumme jävel, det var ju bara ett exempel, fattar du väl!” sa Patrik och slog Stefan i huvudet. ”Du Patrik, hur tror du att Stefan ska kunna få respekt för dig om du håller på att kalla honom dumskalle hela tiden och är taskig mot honom?” sa Rebecka.

Patrik hade inget svar på detta utan såg mest frågande ut. Klassen fortsatte att diskutera ämnet respekt en stund och när det hela kändes uttömt

frågade Rebecka vad hon skulle göra och hur hon skulle vara som lärare för att få deras respekt. Förslagen som kom skrev hon upp på tavlan. Det var saker som: Vara glad, Lyssna på oss, Vara rättvis, Ha humor, Bry dig om vad vi tycker, Inte ge oss för mycket läxor, Vara schysst, Hålla ordning i klassen, Se till att vi får arbetsro med mera.

Sedan frågade hon vad de trodde att hon förväntade sig av dem för att de skulle få hennes respekt och detta skrev hon också upp på tavlan.

Komma i tid, Vara tysta på lektionerna och lyssna, Inte ha på sina mobiler, Räcka upp handen, Inte prata i mun på varandra, Jobba bra på lektionerna, Lämna in uppgifter i tid, inte fuska, Vara schysta mot varandra med mera. ”Okej”, sa Rebecka. ”Vet ni – om jag gör mitt bästa för att vara så som ni vill att jag ska vara – och om ni gör ert bästa för att vara så som ni tror att jag vill att ni ska vara – då kommer vi nog att få ett bra kommande år tillsammans, eller vad tror ni?”

Alla elever höll med och Rebecka avslutade lektionen med att säga att de hade påbörjat en god väg mot ömsesidig respekt och tackade för en mycket bra och givande lektion. Med fundersamma miner men med glada ansiktsuttryck lämnade eleverna klassrummet.

Ja, lektionen hade trots allt blivit riktigt lyckad till slut, tänkte hon när hon slog sig ner vid sitt skrivbord inne på kontoret. Eleverna hade i och för sig mycket svårt för att prata en i taget. Alla pratade hela tiden i mun på varandra men hon hade goda förhoppningar om att få lite struktur och ordning i den klassen också. Hon bestämde sig för att diskutera Stefan och Patrik med elevhälsan. Patrik var riktigt taskig mot Stefan och trots detta verkade de vara vänner. Men det var allt en knepig vänskap, tänkte Rebecka, en vänskap som byggde på förnedring och rädsla. Patrik hade också sagt att hans styvpappa var ett svin så kanske tog han ut sin egen frustration på stackars Stefan men detta kunde hon bara inte acceptera. ”Hej, Rebecka!”

Rebecka lyfte på huvudet och log lite frågande mot Axel som just klivit in på kontoret. ”Hej Axel! Varför berättade du inte för mig att väldigt många elever i BF3 är mycket omogna, stökiga och oroliga?”

Axel log. ”Det var inte av elakhet, Rebecka. Jag ville att du skulle få hantera det hela rent spontant för det är det jag tror att du gör bäst. Om jag

hade förberett dig – ja, då hade även du förberett dig – på något som du egentligen inte hade en aning om hur det skulle bli, eller hur? Berätta, hur gick det?” Axel lät både nyfiken och förväntansfull.

Rebecka skrattade. Axel hade helt rätt, tänkte hon. ”Jo, det gick bra – men det trodde jag nog inte att det skulle göra när jag kom in i klassrummet.” Rebecka berättade och Axel skrattade, men sen blev han allvarlig. ”Ja”, sa han, ”tyvärr är det nog inget ovanligt att det är så där de flesta av deras lektioner ser ut. Många av dem har mycket trassliga hemförhållanden och flera av eleverna i den klassen har fått IG i flera ämnen. De brukar allmänt gå under namnet Värsta klassen på Karlslund. Bra jobbat, Rebecka!” ”Tack Axel! Värsta klassen på Karlslund, alltså”, sa Rebecka fundersamt.

“Det måste väl ändå gå att ändra på, eller hur? Det finns inga omöjliga elever eller omöjliga klasser, inte i mina ögon.” Rebecka log optimistiskt och Axel klappade henne på axeln och fortsatte bort mot sitt eget skrivbord.

Han fick passera ett antal kollegors arbetsplatser, och slänga ett och annat ord med några, innan han till slut kom fram till sitt eget skrivbord som stod längst ner i det stora kontorslandskapet.

Det stora arbetsrummet som rymde tolv kollegor, när alla var på plats, kunde periodvis vara nästan lika stökigt som i klassrummet nyss, tänkte Rebecka smått frustrerat. Det var väl det enda hon inte var helt nöjd med hittills, hennes arbetsmiljö. Ingen lugn och ro och därmed hade hon svårt för att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter.

Rebecka hade fått i uppdrag att ringa föräldrarna till sina mentorselever för att presentera sig och fråga hur den första tiden i skolan hade varit. Hon hade redan försökt nå alla dessa föräldrar utan framgång. Ingen av dem verkade vara hemma och hon ville inte störa dem på jobbet. Axel hade sagt att hon fick ringa hemifrån på kvällarna men då hade hon ju fullt upp med Billy.

Jag får väl ta det när Mike kommer hem, tänkte hon och började planera sina lektioner. Hon kände sig inte säker på vad som skulle ingå i svenska A och B eller i engelska A. Ingen hade berättat detta för henne och när hon hade frågat sina ämneskollegor hade de bara sagt att hon fick utgår från målen i kursplanerna. Nu satt hon återigen och studerade dessa och blev inte ett dugg klokare för det.

Jag ska lägga upp lektioner, göra prov och uppgifter, tänkte hon, hur ska dessa se ut och vad innebär egentligen ett G? Kriterierna var mycket luddiga

och kunde tolkas lite som man ville. Känna till språkets uppbyggnad och struktur. Innebar det enbart grundläggande grammatik eller behövde hon gå igenom det mycket noga? Det stod ingenting om grammatik specifikt, kanske behövde hon inte gå igenom den alls, kanske bara prata om grunderna i hur man bör skriva? Hon hade inte en susning om hur hon skulle klara av allt det här. Det var inget som de hade gått igenom speciellt noga på lärarhögskolan. Herre gud, tänkte hon frustrerat, ingen hade talat om för henne att hon skulle vara helt utlämnad åt sig själv! Men sen log hon. Hon tänkte på alla de fantastiska idéer hon hade haft innan sommarlovet. Inte hade hon haft en tanke på att dessa måste leva upp till alla kriterier och mål i kurserna. Idéerna hade helt och hållet gått ut på att göra lektionerna så roliga som möjligt. Men detta skulle hon väl ändå klara bara hon tog en sak i taget. Många av hennes idéer kunde nog trots allt få stöd i kriterier och mål.

Alla andra lärare före henne hade ju klarat det, så hur svårt kan det vara?

Hon älskade verkligen skolans värld, pulsen från eleverna som rörde sig i korridorerna, den kontakt hon lyckades skapa med eleverna och det utbyte av tankar som de hade under lektionerna. Ja, hon skulle verkligen lägga ner sin själ och sitt hjärta i det här jobbet och bli en så bra lärare hon bara kunde.

Axel gick förbi och klappade henne åter igen på axeln. ”Du, Rebecka, det kommer att bli jättebra det här. Du är som skapt för att vara lärare. Slit dig nu från allt det där”, han tittade menande på alla ämnesplaner. ”Kom nu så går vi och käkar lunch.”

Vad jag är tacksam över Axel, tänkte hon. Kan man ha en bättre arbetslagsledare? Precis som Axel sa, allt skulle gå bra, bara hon tog en sak i taget.

Hon ville verkligen bli en bra lärare och göra ett bra jobb. Nöjd lämnade hon sitt skrivbord som var översållat med papper och dokument och följde med Axel till matsalen.

3.

S

ex veckor kvar till sommarlov. Vart hade året tagit vägen – vart hade tre år tagit vägen? Rebecka hade snart avverkat tre år på Karlslundsskolan. Hon kunde bara inte fatta att det var sant. Nu var det snart sommarlov – igen. Detta år, precis som de tidigare två hade bara rusat i väg.

Hon kunde inte minnas att hon någon endaste gång hade tyckt att jobbet var tråkigt eller att hon någon gång hade väntat på att dagen skulle ta slut.

Dagarna bara svischade förbi och som alltid i slutet på terminen rådde det fullkomligt kaos och stressen genomsyrade hela skolan. Hennes hjärta slog snabbt och hennes hjärna gick på högvarv. Vad ska jag sätta för betyg på Kalle? Han är en hejare på att prata med helt värdelös på att skriva. Varför kan man inte ha två betyg i språk, ett för det skriftliga och ett för det muntliga, tänkte hon förtvivlat. Vissa elever skrev fantastiska texter men hade jättesvårt att redovisa muntligt, och tvärtom, som Kalle. Snacka kunde han med bravur men med det skrivna ordet var det betydligt värre. Rebeckas tankar snurrade på… Jag måste IG-varna Jesper, Kalle och Anna… tankarna malde i hennes huvud och störde hennes koncentration. Hon slet i sina mörka hårtestar. Borta var det långa, babymjuka håret. Nu för tiden hade hon en mer praktisk frisyr. Fokus, tänkte hon och stirrade på den tomma blanketten framför sig. Vad har jag gjort för bra det här året? Hon snurrade sin vigselring runt, runt. Jösses, hur svårt ska det vara att få ner resultatet av mina ansträngningar på ett papper?

Hon satt på sitt kontor och tänkte över sin situation inför kommande lönesamtal samtidigt som betygskriterier och provresultat snurrade i hennes huvud. Runt omkring henne rådde frenetisk oro. Telefoner ringde, kollegor tjattrade och elever sprang in och ut på kontoret. Det märktes sannerligen att det inte var långt kvar till sommarlov. Hon hörde hur Axel och Lasse diskuterade Kenta på industriprogrammet. Rebecka undervisade inte Kenta men kände väl till honom ändå, det gjorde hela skolan. Vid flera tillfällen hade hon varit tvungen att gå i mellan då Kenta trakasserade en annan elev på skolan, Ali. Det hände allt som oftast att Kenta och hans gäng kastade glåpord efter henne men detta brydde sig Rebecka inte om. Hon kunde bara inte stå ut med att se hur illa de behandlade Ali, hon var bara tvungen att säga ifrån. Flera lärare var rädda för Kenta och hans gäng, detta hade Re-

becka förstått, men man kunde bara inte se i mellan fingrarna då elever blev utsatta för mobbing och trakasserier, oavsett om man kände sig rädd eller inte, tänkte Rebecka. Kenta var en bråkmakare och nynazist och han hade ett fruktansvärt hemförhållande. Vad hon förstod av samtalet kollegorna i mellan hade Kenta återigen åkt fast för vandalisering i staden och misshandel av invandrare. De diskuterade också hans trakasserier mot Ali på skolan.

I ögonvrån märkte hon att någon dök upp i dörröppningen. Hon tittade upp och där stod hennes mentorselev, Lena. Hon såg bekymrad ut. ”Hej, Rebecka, stör jag?” ”Nej, nej, det är ingen fara, Lena.” Rebecka såg att hon var mycket blek och på kinderna hade hon små svarta rännilar efter mascaran. ”Men, hur är det, Lena, har det hänt något?”

Nu bröt Lena fullständigt ihop, tårarna rann i strida strömmar ner för hennes kinder. Rebecka reste sig upp och lade medlidsamt en arm om hennes axlar. ”Är det Johan?” frågade hon, ”har ni bråkat?” Rebecka hade svårt att tro att det så till synes lyckliga paret hade hamnat i gräl. De hade varit ett oskiljaktigt par ända sedan de började på Karlslund. ”Nej”, snyftade Lena och skakade på huvudet. ”Det är mamma.” ”Har det hänt din mamma något?” undrade Rebecka och anade det värsta. ”Kom, Lena”, sa hon. ”Vi går någonstans där vi kan prata ifred.”

Rebecka rotade i sin handväska som låg slängd på det röriga skrivbordet och fick tag på en pappersservett. Hon räckte den till Lena som snyftade fram ett tack. Med armen om Lenas axlar ledde Rebecka henne varsamt ut från kontoret, ner genom korridoren till ett litet grupprum. Med armen om den gråtande och snyftande Lena öppnade hon dörren. De klev in och satte sig i soffan som fanns där. ”Berätta nu, Lena. Vad är det som har hänt, är din mamma sjuk?”

Lena torkade sina tårar med servetten och försökte ta sig samman. ”Nej, nej, hon är inte sjuk… ja, i alla fall inte så som du menar. Men just nu tycker jag att hon är helt sjuk i huvudet.” Lena snyftade och svalde gråten. ”Det är så här, alltså… hon tjatar om studenten hela tiden. Hon är helt hysterisk… vilken känning jag ska ha vid utspringet, vilken frisyr och balklänning, mat och allt det där. Hon är som galen… allt ska vara så himla perfekt.” ”Ja, det är nog så där mammor blir vid sina döttrars student”, svarade Rebecka och tänkte på sin egen student. När det gällde hennes egen mor

passade dock ordet hysterisk inte speciellt bra, tänkte hon och log ironiskt.

Däremot hade hennes egen mor varit mycket bestämd då det gällde att framstå som samhällets övre skikt. Hennes dotters student skulle minsann överglänsa alla andras. Men på examen vid pedagogen hade hon inte ens dykt upp. Rebecka kunde inte hjälpa att hon kände ett sting av sorg i sitt hjärta över den dåliga relationen till modern.

Plötsligt kände Rebecka en förändring i Lenas kroppshållning och tog bort sin arm från hennes axlar. Lenas snöt sig i servetten och nu verkade hon mer arg än ledsen. ”Det är inte det som gör mig så ledsen och förbannad”, sa Lena, ”utan det handlar om Sara… hon har varit tvungen att låna pengar för att ha råd att köpa sin studentmössa. Båda hennes föräldrar har blivit arbetslösa, de måste sälja sitt hus – de har knappt råd till mat ens. Sara har inga pengar till en klänning till utspringet – och inte till en balklänning heller. Och de har inte råd att ordna någon studentmiddag för släkten heller, tror jag.”

Rebecka nickade för hon visste att Saras föräldrar befann sig i en knivig situation ekonomiskt. ”Jo, det är därför jag är förbannad och arg på mamma”, fortsatte Lena. ”För jag sa till mamma att det inte var så himla viktigt med den där dyra balklänningen, den fina middagen och allt… att jag hellre köpte en billigare klänning och billigare mat för att kunna hjälpa Sara… men mamma, ja, hon tycker inte att man ska lägga sig i andras ekonomi – och det är därför jag är så arg. Jag hjälper hellre Sara än att gå omkring i en svindyr klänning på balen.” Lena drog en djup suck av frustration. ”Vet du, Lena, det är mycket fint och omtänksamt av dig. Jag beundrar dig för din omtanke om Sara, ska du veta. Men din mamma kanske tror att Saras föräldrar tar illa upp om ni hjälper till. Ja, att de känner det som att de tar emot nådegåvor… ” ”Kanske har du rätt… jag vet inte. Det känns bara som att mamma vill att jag ska glänsa, men jag vill inte glänsa på Saras bekostnad. Om vi inte hjälper Sara, mamma och jag – då kommer jag rent ut sagt skita i balen och alltihop. Då kan hon sitta där själv på studentmiddagen och glänsa bäst hon vill!”

Lena lät mycket bestämd och Rebecka beundrade hennes omtanke och vilja. Detta skulle de säkert kunna ordna om de bara pratade med varandra, Lena och hennes mor.

”Vet du, Lena, börja först med att prata igenom det hela noga med Sara – så att du säkert vet vad hon vill. Sen kan ni väl börja med att prata med Saras föräldrar och fråga dem hur de ställer sig till att få lite hjälp nu när de har det så besvärligt. Sen får du väl kämpa vidare i att övertala din mor, om du tycker att detta är viktigt för dig, Lena. Vilket jag förstår att det är. Kanske tycker din mamma trots allt att din närvaro vid din studentmiddag och på balen är viktigare än att du har en speciell klänning. Om du bara pratar med din mamma i lugn och ro och tydligt lägger fram dina åsikter kanske hon förstår.

Det är ett sätt, annars vet jag faktiskt inte hur ni ska lösa det hela. Detta är svårt för mig, Lena. Jag kan ju inte ta ställning i en diskussion mellan dig och din mor. Men jag vill att du ska veta att jag beundrar din omtanke om Sara.”

Rebecka klappade Lena på kinden. ”Vet du, vännen”, sa hon. ”Jag tror nog att du klarar av att lösa detta. Lägg fram det hela sakligt och med välgrundade argument så går det nog vägen ska du se.”

Lena log. ”Du har rätt”, sa hon. ”Hittills har vi inte kunnat prata alls, vi har bara gapat och skrikit åt varandra. Jag ska göra ett nytt försök. Tack, Rebecka för att du lyssnade.” ”Det var så lite. Jag önskar dig lycka till och om jag känner dig rätt Lena, så fixar du det här.”

Lena lämnade grupprummet med ett karskt leende på sina läppar och Rebecka återgick till sitt. Det var besvärligt att vara ung och Lena skulle ha en eloge för att hon tänkte på sin vän. Rebecka var övertygad om att Lena skulle lösa det hela på något sätt. Trots att Rebecka hade häcken full var hon glad över att hon hade tagit sig tid för Lena men nu satte hon sig återigen vid sitt skrivbord. En tung suck undslapp henne. Det var sannerligen inte lätt att vara lärare heller, tänkte hon. Hon ville så gärna hjälpa ungdomarna men det var inte alltid som det kändes att hon räckte till, eller rättare sagt, tiden räckte inte till. Hon hade också konstant dåligt samvete över att hon inte heller hade tid över för sin son. Billy blev verkligen lidande av att hon hade så mycket att göra på jobbet nu inför alla kursavslut. Hela dagarna, såväl på jobbet som hemma, gick åt till rättningsarbete och betygsättningar.

Trots detta, trots all stress, ångrade inte Rebecka sitt val av yrke, oavsett vad hennes mamma hade sagt.

Jag älskar verkligen mitt jobb, tänkte hon, det är liksom själva grunden jag står på. Det är helt fantastiskt att vara lärare… att få hjälpa och stötta dessa ungdomar på sin väg mot vuxenlivet. Men det var så många saker i

jobbet som hon just nu önskade att hon slapp. Saker om hon inte hade haft en aning om då hon som nybakad lärare intog sitt kontor på Karlslundsskolan för tre år sedan. Fundersamt började hon notera sina tankar på ett tomt papper: En ledning som inte förstår min arbetssituation, Orättvist fördelade tjänster, Dåliga lönepåslag och orättvisa löner, En klapp på axeln för att man gör ett bra jobb men inget resultat i lönekuvertet, Kollegor som inte gör sitt jobb och som inte respekterar sina elever eller varandra, Vara mentor och ha utvecklingssamtal, Vara både kurator, psykolog och ställföreträdande förälder, Föräldrar som inte verkar bry sig om hur det går för sina barn, En massa uppgifter och prov att rätta; det tar aldrig slut, Sätta betyg, Kontorslandskap, jag blir hela tiden avbruten i mitt jobb, Ständigt nya arbetsuppgifter som betungar mitt arbete; enkäter, blanketter, dokumentation men ingen ytterligare tid att utföra dessa på…

Herre gud, den listan blev lång, tänkte hon med ett ironiskt leende och kliade sig i huvudet. Så illa är det väl ändå inte… Jag är nog bara trött! Sex veckor kvar till sommarlov och det var absolut inte detta jag skulle göra, tänkte hon frustrerat. ”Rebecka, har du tid en stund?”

Det var en kollega på byggprogrammet som dök upp. ”Ja, visst, Börje, vad undrar du över? Är det Kristian du är orolig över?”

Börje nickade. ”Ja, du har ju gett honom en IG-varning och jag bara undrar om han har tagit ikapp?”

Rebecka log. ”Jo, han har fixat det. Han har ett G så här långt och vi har bara en uppgift kvar och jag tror att han fixar den – men däremot har Nils, Anders och Patrik tyvärr halkat efter nu. Jag har precis skrivit IG-varningar så nu kan du få dem i stället.”

Rebecka rotade bland sina papper på skrivbordet. ”Här sa hon, några IG-varningar i högen av många.”

Börje suckade, ytterligare åtgärdsprogram att skriva, tänkte han. Denna dokumentation av elever som halkade efter var som en aldrig sinande ström. ”Okej, hoppas detta är de sista. Jag har nog skrivit fler än tjugo åtgärdsprogram bara den sista månaden.” ”Ja, jag fattar inte varför de har så svårt att få in sina arbeten i tid”, sa Rebecka. ”Det är ju inte det att de inte kan. Egentligen är en kille som Kristian riktigt duktig – men han har svårt att få gjort det han ska.” ”Ja, det är just det jag menar”, sa Börje. ”Vi skriver IG-varningar och åtgärdsprogram på löpande band för att själva ha våra ryggar fria om elev-

erna inte når sina mål – men egentligen borde det räcka att skriva dessa om vi förstår att eleverna inte har förmågan. Ja, att de behöver hjälp på riktigt, menar jag. Nu skriver vi åtgärdsprogram där det står att eleven måste ta sitt ansvar och få in sina uppgifter i tid, komma och göra sina prov och komma i tid till lektionerna. Är det verkligen detta vi ska hålla på med?” Börje suckade och Rebecka förstod att han var lika slutkörd som hon själv kände sig. ”Ja, du Börje, vad ska man säga! Men du”, sa hon och klappade honom på armen, ”det är snart sommarlov!”

Börje log ett snett leende och knallade tillbaka till byggprogrammet.

Rebeckas ögon föll återigen på listan av missnöje som hon hade skrivit innan Börje dök upp. Med rynkade panna läste hon det hon nyss hade skrivit. Jag gillar visst att vara mentor, tänkte hon. Bara det här som hände nyss, med Lena, känslan av att kunna ge tröst och hjälp till någon som har det svårt. Den känslan var värd hur mycket som helst. Det är tiden som inte räcker till, allt hänger egentligen på det, tiden. Men, men… det jag skulle göra var att skriva ner mina prestationer från året som gått, inför kommande möte med chefen.

Irriterat tittade hon sig omkring, inte undra på att koncentrationen tröt.

Det rådde som vanligt rena kaoset på kontoret. En mobiltelefon höll oavbrutet på att ringa, ägaren var antagligen på lektion och hade glömt att sätta sin telefon på ljudlös. Ibland är kollegorna inte ett dugg bättre än eleverna, tänkte Rebecka och stönade högt. Hon behövde lugn och ro för att klara av att fylla i det här förbaskade formuläret inför sitt lönesamtal. Kontorstelefonerna ringde också oavbrutet och flera kollegor höll på att prata i telefon.

Axel spelade som vanligt musik på sin radio trots att hon hade sagt ifrån att det störde henne i hennes arbete. Elever sprang in och ut, oroliga för sina betyg så här på sluttampen. Det var inget ovanligt att elever kom på att de riskerade IG i något eller några ämnen bara någon månad innan sommarlovet och helt plötsligt blev mycket villiga att göra något åt sin hopplösa situation. Detta gällde ju självklart inte alla elever, många låg i fas och hade redan nått sina mål. Jag får inte vara orättvis, tänkte Rebecka. Flera av hennes elever var i stort sett klara med sina kurser och kunde njuta de sista veckorna innan studenten. ”Rebecka! Klarade Erik av omprovet i engelska? frågade Lasse som var Eriks mentor.

Rebecka vred på huvudet åt Lasses håll och nickade. ”Ja, han klarade det

galant, MVG.” Rebecka log. Det var ju alltid kul att få ge mentorerna lite glädjande nyheter också. ”Kanon, då kan jag bocka av det från hans åtgärdsprogram. Från IG till MVG, starkt jobbat”, sa Lasse ironiskt och återgick till sitt.

Rebecka förstod precis vad han syftade på. De skrev IG-varningar hej vilt för att elever av olika skäl inte presterade utifrån sin förmåga. De slarvade med att lämna in uppgifter eller struntade i att komma på provtillfällen.

En IG-varning beskrev i de flesta fall inte elevens bristande kunskaper utan snarare deras bristande engagemang för sina studier. Orsakerna till detta kunde vara många och det var inte alltid så lätt för eleverna att lägga all sin tid på skolan. Det var inte alltid så lätt att vara ung.

Jag behöver nog lite te, tänkte Rebecka och tog tag i sin tomma, ingrodda tekopp. På utsidan av koppen fanns bilden av Åbergs paketerade Musse Pigg. Hon hade köpt koppen enbart i syfte att hon aldrig skulle glömma av att se elevers bakomliggande potential. Det handlade om att varsamt linda av dem bindel för bindel av fördomar och bristande självförtroende som de hade blivit inlindade i under sina levnadsår. Lyckades man med det, ja, då kunde man få se enastående resultat. Flera av hennes elever hade också lindat in sig själva, säkert i någon slags form av självförsvar, ett skydd mot världen. De var nog få som visste och förstod hur svårt och jobbigt många ungdomar hade det, både då det gällde skolan, hemmet och med kompisar.

Treorna var också mycket frustrerade inför framtiden, inte ett jobb i sikte för dem som hade gått barn- och fritid. Byggeleverna hade lite mer tur, arbetsmarknaden för dem såg i alla fall lite ljusare ut. Flera av hennes elever på byggprogrammet hade redan fått jobb efter studenten. Hon log då hon tänkte på Kalle och Gurra. Två av hennes elever på bygg som hängde ihop som ler och långhalm. De hade varit vänner ända sedan de var små. På en av hennes lektioner hade Kalle berättat att han var homosexuell. Det hade nog kommit som en chock för alla i klassen, men särskilt för Gurra. Men det dröjde inte länge förrän alla accepterade Kalle för den han var.

Just nu kände hon sig själv som den paketerade Musse. Varför måste jag skriva ner allt jag gjort under året? Chefen kan väl bara se min bakomliggande potential, linda av mig bindlarna och bedöma mig. Varför måste man göra det här när man har som mest att göra, tänkte hon. Det skulle vara mycket lättare att reflektera kring sina insatser efter sommarlovet när hjärnan hade fått sin välbehövliga vila.

Hon insåg sorgset att hennes eget skrivbord var lika kaotiskt som hennes tankar. Det såg ut som ett bombnedslag. I normala fall var hon trots allt en ganska ordentlig person men just nu rådde det kaos både på jobbet och hemma. Tekoppen hade skapat flera runda cirklar av spillt te och skrivbordet såg allt annat än fräscht ut. Blommorna hon hade i fönstret ut mot korridoren hade inte fått vatten på evigheter och slokade bedrövat. Det låg högar av rättningsarbeten, nationella prov, noveller, rapporter och analyser i en enda röra. De flesta var sådana uppgifter som hade kommit in på tok för sent vilket innebar att rättningsbördan blev otroligt tung så här i slutet på terminen. Ja, hela hennes omgivning vittnade om det kaos som råder i slutet på varje vårtermin.

Rebecka var trött, helt slutkörd faktiskt och återigen funderade hon allvarligt på om hon verkligen älskade sitt drömjobb. Ett tag hade hon faktiskt funderat på att säga upp sig men hon hade inte haft hjärta att lämna sina elever i sticket. Hon hade alltid velat bli lärare och hon mindes sin examensdag för tre år sedan med glädje i bröstet. Kanske trodde jag att lärarjobbet var något helt annat än vad det egentligen är? Ja, så är det nog, vi blev aldrig förberedda för detta på lärarhögskolan. Hon hade helt enkelt trott att jobbet gick ut på att undervisa. Hon log ironiskt. Just undervisningen var den lilla delen i jobbet. Den huvudsakliga delen gick åt till helt andra saker, som möten, dokumentation, elevvård, mentorskap och inte att förglömma, allt rättningsarbete. Men vad är det jag gillar med jobbet då, funderade hon vidare: Varför stannar jag enträget kvar? Jo, för det första så stormtrivs jag med att undervisa, att se eleverna ta till sig det jag lär ut och därmed utvecklas. Mina treor har gjort enorma framsteg de här åren jag har haft dem. Sen gör jag skillnad, tänkte hon. Detta var en tanke som egentligen aldrig hade slagit henne förut. När hennes elever skrev sina utvärderingar av hennes kurser fick hon ofta mycket positiv respons. Ibland kunde eleverna skriva riktigt långa omdömen där de berömde henne för allt som hon gjort för dem.

Många skrev att hon var den bästa lärare de någonsin hade haft och att hon hade roliga och intressanta uppgifter i kurserna. En elev hade skrivit: Allt jag har lärt mig, har jag lärt mig från dig. Rebecka log. Detta var absolut det viktigaste skälet till att hon stannade kvar. Det slog alla löneförhöjningar i världen.

Hon kunde i sitt arbete som lärare plantera ett frö hos eleverna, ett frö som innebar att de utvecklade en optimistisk människosyn och en god etik och moral. Sen hade hon faktiskt en hel massa underbara kollegor, kollegor som

strävade mot samma mål; elevernas bästa. Samarbetet med föräldrarna var också oftast givande. Det fanns många engagerade föräldrar som ville både sina barn och skolan väl och det var inte ovanligt att de ringde eller mailade och tackade för ett mycket bra år.

Med ett leende tänkte hon på all den positiva feedback hon fick från elever, föräldrar och kollegor. Förra studenten hade hon varit sen till utspringet och då hade en av eleverna ringt upp henne på mobilen och oroligt frågat: “Var är du fröken, vi vill tacka dig för den här tiden, vi har ju vin och blommor och allt till dig… du kommer väl… vi ska ju snart gå iväg i paraden!”

Ja, det kändes faktiskt som eleverna brydde sig lika mycket om henne som hon brydde sig om dem, det var en skön känsla. Hon hade en god relation till sina elever och det var en av de stora bitarna som höll henne kvar i yrket. Det och elevernas texter, för även om tiden inte alltid räckte till för att rätta dessa ordentligt, så var det mycket intressant läsning. Få människor visste vad som rörde sig i ungdomars huvuden men genom sina texter bjöd de in henne i sina liv och sina tankar. Eleverna gav henne på detta sätt en helt annan bild av vad det vill säga att vara ung i dagens samhälle än vad den gängse bilden faktiskt gav. De flesta elever hon undervisade hade för det första en mycket sträng moral, mycket strängare än många vuxna. Det är det nog inte många som tror, tänkte Rebecka och log. Ungdomarna var hårda då det gällde moraliska frågor, ofta såg de allt bara i svart eller vitt. Att vara otrogen, till exempel, det var helt oförlåtligt i ungdomars ögon. De skulle aldrig förlåta en sådan sak hur kära de än var, inte ens om de hade barn tillsammans med den som hade varit otrogen. Att skylla dumma handlingar på onykterhet var en annan fråga som de sågade helt. Man kunde aldrig skylla på att man hade druckit och man får faktiskt ta konsekvenserna av sitt handlande. Ja, eleverna hade hög moral oavsett vad gemene man kanske trodde och tänkte.

Detta är nog det största skälet till att jag vill vara lärare, tänkte Rebecka.

Det är givande att umgås med, diskutera med och lära ut till dessa ungdomar. Vi respekterar varandra och bryr oss om varandra. Det är just detta jag älskar med mitt jobb, tänkte hon. På något sätt blev alla hennes elever lite som hennes egna barn och kanske blev de också ett surrogat för den familj hon hade förlorat. Nöjd med sig själv och sin slutsats skrev hon kort ner sina prestationer under året och sina mål för kommande år. Det får duga så här, tänkte hon och med sin Mussekopp i handen reste hon sig för att gå

och fixa lite te. ”Fröken, vet du vad är det för mat idag?” Det var hennes mentorselev Lennart som stack in sitt krulliga huvud genom kontorsdörren, dörren hon alltid hade på glänt för att eleverna skulle känna sig välkomna. ”Gulaschsoppa”, sa Rebecka och log. Hon visste redan vad hon skulle få för svar. ”Äh, shit… ingen mat för en karl… då får det bli pizzerian… förlåt att jag störde… du har mycket att göra, ser jag.” Lennart flinade lite förläget och tittade på alla rättningsuppgifter som låg på Rebeckas skrivbord, sa hej då och försvann i väg bort mot en av stadens alla pizzerior.

Oftast hade Rebecka dörren till kontoret öppen, det var lättast så. Om dörren var stängd fick hon resa på sig stup i kvarten för att öppna och svara på den typ av banala frågor som hon nyss hade fått. Orsaken till att Lennart frågade var inte att han ville veta vad det var för mat, antagligen visste han det redan. Nej, det var ett sätt att få mänsklig kontakt. Det var inte så många av de andra eleverna som pratade med Lennart. Han var lite udda, en enstöring, och de andra förstod sig inte riktigt på honom. Detta hade hon ju märkt redan då han började ettan och de hade haft flera samtal om detta, Lennart och hon. Han hade sagt att det var lugnt, att han gillade att gå för sig själv så länge de andra inte var taskiga mot honom och det var de ju inte hade han förklarat.

Lennart hade utvecklats mycket under sina tre år och han hade till skillnad från flera av de andra eleverna haft sommarjobb varje sommar och nu hade han ett jobb efter studenten. Han hade berättat att han hade gått runt och presenterat sig i de olika butikerna i staden och sagt att han kunde göra vad som helst, när som helst och till slut hade en av mataffärerna ringt och erbjudit honom jobb. Av något skäl valde Lennart bort det sociala umgänget i skolan och man kunde ju inte tvinga ihop honom med andra. Lennart hade gjort in praktik på Billys skola och Billy och Lennart hade blivit riktigt goda vänner. Lennart hade övertygat Rebecka om att han var nöjd med sin situation i skolan så Rebecka hade låtit det hela bero. Ja, först efter att ha diskuterat det hela med elevhälsan, förstås, och de hade varit av samma åsikt. Lennart verkade nöjd med livet som det var och han var ju social nog att springa runt och jaga jobb, och till skillnad från flera andra, också få tag på ett.

De flesta elever var överlag mycket sociala och de kom ofta in på kon-

toret om så bara för att få sig en pratstund. Rebecka hade inget emot detta.

Det var trevligt att prata med eleverna men oftast hade hon egentligen inte tid. ”Hej, Rebecka!” Linnea dök upp i dörröppningen. ”Hej, Linnea, allt bra med dig?” ”Jo då… Du jag har en fråga – är det okej om vi filmar våra pjäser?” ”Ja, självklart! Har ni någon som kan filma?” ”Ja, Alex på media har lovat. Han har lovat att bränna ut dem på dvd också.” ”Vilket bra initiativ, Linnea. Det blir ju jättekul att ha som minne – tycker alla att det är okej?” ”Jo, vi har frågat alla och de tycker också att det kan vara coolt att ha teatrarna på film.” ”Då så, då är det bara att köra då.” Rebecka log. Linnea var alltid den i klassen som tog initiativ till saker och ting. Så hade det varit i tre år nu.

Linnea hade bestämt sig för att läsa vidare efter gymnasiet. Hon ville bli barnmorska. ”Ja, då går jag och snackar med Alex. Hej så länge!” ”Bra jobbat, Linnea!” Rebecka vinkade lite åt Linnea som snabbt försvann bort genom korridoren så som det yrväder hon var. Linnea var en tjej som ständigt var på språng och hon hade alltid sjutusen saker på gång. Hon var ordförande i elevkåren på skolan och lade ner mycket tid på det. ”Du, Becky… har du tid en stund?” Det var Axel som ropade på henne från andra ändan av kontoret. Han var den ende förutom Mike som kallade henne Becky ibland. De umgicks en hel del även privat och han hade väl snappat upp att Mike kallade henne så. I början hade det känts lite ovant.

Det var liksom bara Mike som skulle kalla henne Becky, men sen hade hon vant sig. ”Ja, om du stänger av den där förbaskade musiken… hur många gånger har jag sagt att jag blir störd av den?” Hon ställde tillbaka koppen på det kaotiska skrivbordet. ”Förlåt… du, jag ska ta och skaffa hörlurar – då slipper du bli störd och jag slipper höra allt annat väsen här inne… hur många gånger har jag sagt att jag vill att dörren till kontoret ska vara stängd. Jag störs av att eleverna springer in och ut här för jämnan!”

De skrattade gott båda två. Det var inte ovanligt att de höll på med detta

smågnabb. De hade jobbat ihop i tre år nu och de hade blivit goda vänner från första stund, så goda vänner att de alltid kunde vara raka och ärliga mot varandra. Axel brydde sig också mycket om eleverna, precis som Rebecka själv. Han var en före detta polis som sadlat om och blivit lärare. Nu undervisade han i samhällskunskap och psykologi. De undervisade i huvudsak elever på sitt eget program men de hade några enstaka kurser på andra program också. Axel undervisade elever på industriprogrammet. Även han var omtyckt av eleverna, hans erfarenhet gjorde att han visste hur han skulle handskas med dem. Ja, han klarade till och med av Kenta. Rebecka tyckte synd om den grabben, han hade hamnat på helt fel spår i livet på grund av taskiga hemförhållanden. Hon och Axel hade diskuterat Kenta vid flera tillfällen. Rebecka trodde nog att skolan kunde göra än mer för att hjälpa honom än vad den gjorde. Kenta var en smart grabb men han umgicks med fel personer.

Rebecka var glad över att ha Axel. Han var både hennes kollega, arbetslagsledare och bäste vän. ”Du, ta med blanketten”, ropade han nu, ”för om jag tror rätt så är det underlaget inför lönesamtalet, eller hur?”

Rebecka nickade, tog sin ifyllda blankett och gick över till Axels skrivbord. Till skillnad från hennes eget skrivbord var hans oklanderligt rent och snyggt. De få papper han hade i omlopp låg fint sorterade i dokumentsamlare. Han hade en mugg i rostfritt stål för sina pennor. Post-it-lappar, häftapparat, tejp och annat stod snyggt och prydligt uppradat högst upp på skrivbordet. Hon log, de var som natt och dag då det gällde att hålla ordning. ”Får jag se?” Axel tittade på henne, hans blick lös av omtanke och hon visste att han uppskattade hennes arbete med eleverna.

Hon räckte över blanketten och Axel ögnade igenom den. Pannan under hans rakade skalle började vecka sig olycksbådande. Han var inte nöjd, det såg hon lång väg. Vad hade hon nu skrivit som var tokigt? ”Precis som jag tänkte”, sa han. ”Varför undervärderar du dig själv?”

Rebecka tittade frågande på honom. Hon hade ju skrivit upp vad hon gjorde på dagarna, hur hon tänkte utveckla sina kurser, vilka mål hon hade för kommande år då det gällde både samarbete i arbetslaget, fortbildning, undervisning och elever. ”Vad menar du?” ”Ja, men Rebecka, du har inte skrivit någonting om ditt engagemang, din

brinnande glöd för eleverna, kollegorna, ja, för skolan i största allmänhet.

Du gör mycket mer än så här… Tänk efter lite bara, Rebecka, redan under ditt första år – kommer du ihåg Värsta klassen på Karlslund, hur bra du klarade av den klassen?” Rebecka nickade och log vid minnet. ”Vet du, du var den enda läraren som lyckades få ordning på den klassen och sedan dess har du lyckats mycket väl med alla dina klasser. Vet du, ska vi byta?” ”Byta vad då?”

Axel skrattade och tog fram en likadan blankett som hon nyss givit honom. ”Vi kan byta, du får den här…” han räckte fram blanketten åt henne, ”och jag tar den här”. Han viftade lite med Rebeckas blankett som han höll i sin andra hand, ”och denna”, sa han, ”den kastar jag i papperskorgen.”

Med en frågande min började Rebecka läsa den blankett hon fått, rodnaden steg på hennes kinder för varje ord hon läste. Det var så mycket beröm att det var svårt att smälta. ”Ja, men detta kan jag inte visa chefen – han kommer tro att jag har fått hybris.” ”Hälsa du chefen att jag och du har ett nära samarbete och att jag har beordrat dig att lämna denna blankett som underlag för ditt lönesamtal. Har han några frågor kan han vända sig till mig.” Axel klappade henne vänskapligt på armen. ”Se så, ge dig iväg till chefen nu!” ”Tack, Axel!” Med ett leende tog hon blanketten Axel fyllt i, gick ut i korridoren och bort mot rektorns kontor. Det var dags att träffa chefen.

Hon tittade på klockan och insåg att hon för ovanlighetens skull var lite tidig. Vad bra, tänkte hon, då hinner jag sticka in huvudet i salen där bygg har matte. Ytterligare en av hennes byggelever riskerade IG och hon ville bara påminna honom om detta. Det var inte så mycket han behövde göra för att nå sina mål bara han satte fart. Kanske slapp hon skriva ytterligare en IG-varning om hon bara pushade honom lite.

När hon promenerade bort över skolgården mot de praktiska programmen mötte hon några ur skolans skinheadgäng. De flinade hånfullt emot henne och hon hörde hur Kenta sa: ”Nu kommer fröken duktig, bäst att passa sig, grabbar.” ”Det är hon som borde passa sig lite mer för vad hon gör”, sa Frippe. ”Det är inte hälsosamt att lägga sig i andras affärer.”

Rebecka visade inte med en min att hon brydde sig om Kentas kommentar eller Frippes underförstådda hot utan hälsade på dem med ett leende så

som hon gjorde mot alla elever hon mötte i skolans korridorer och på skolgården. Hon var van att få gliringar från det gänget. De var arga på henne för att hon allt som oftast var på dem då de var dumma mot Ali. Det var heller inte bara mot henne som de betedde sig så här. Skinheadgänget var uppkäftiga mot de flesta lärare på skolan. De hade inte respekt för någon eller något. Trots att hon var van hade hon ändå reagerat mer än vanligt den sista tiden. Det var som om deras oförskämda attityd successivt eskalerade.

Gängets kommentarer blev mer och mer hotfulla för var dag som gick.

4.

G

urra stod och hängde utanför fordonsprogrammet eller kanske snarare låtsades hänga. Han spanade in Lotta. Fy fan va snygg hon är, tänkte han, arketypen för en snygg, dum blondin. Men dum var det sista hon var, hon var en smart brud och kaxig också för den delen. Hon hade stora bröst, plutande mun och en läcker päronrumpa. Just nu hade hon sitt blonda hår slarvigt uppsatt i en hästsvans. Några blonda slingor hade trillat ur och var alldeles svarta i topparna av oljan från bilen hon mekade med. Egentligen hette hon Ann-Charlotte… han smakade på namnet, Ann-Charlotte. Det namnet skulle passa henne om hon inte bar en skitig overall och hade olja i håret.

Ann-Charlotte, tänkte han och såg henne framför sig i en läcker, kort kjol, höga stövlar och ett snyggt linne. Då skulle namnet passa henne, men så skulle hon aldrig komma på tanken att klä sig. Hon var ingen Ann-Charlotte, hon var Lotta rätt och slätt. Lotta på fordon, alla killars snuskiga fantasier och stora skräck – för alla grabbar blev rädda för henne så fort hon öppnade munnen. Vilket språk den bruden har. Hon kunde utan problem slänga ur sig saker som: ”Gå hem och knulla din morsa för fan, i stället för att stå här och glo på min röv.”

Det var just därför han låtsades hänga. Han hade redan råkat ut för den kommentaren och ville inte känna sig lika pinsam igen. De gånger han kom i närheten av Lotta låtsades han att han inte såg henne. Han nonchalerade henne så fort hon kom i närheten eller så slängde han ur sig någon spydig kommentar om att en tjej ska väl för fan se ut och bete sig som en tjej, eller något i den stilen. Plötsligt kände han hur någon dunkade till honom i ryggen. ”Tjena Gurra! Är det här du står och hänger, tänkte väl det – Lotta – viktigare än matte eller hur?” ”Håll käften bö…” han var på väg att säga bögjävel, men han svalde ordet innan det kom ut, det passade inte – inte nu längre.

Det var Kalle, skolans bög och Gurras bästa kompis, som dök upp vid Gurras sida. Med ett stort leende på läpparna och med glimten i ögat, ställde

han sig bredvid Gurra vid ett av de höga barborden som stod i korridoren utanför fordonsprogrammet. ”Du, jag skiter också i matten”, sa han. ”Jag hade tänkt hämta dig men jag stannar här och spanar lite jag också.” ”Ja, inte fan tänker du väl spana på Lotta, så det är okej. Föresten skiter jag i Lotta. Tänk dig själv att ta med den bruden hem till morsan och farsan.

De skulle bli överlyckliga då de fick syn på henne, ja, om hon klädde sig lite annorlunda förstås… och sen skulle de svimma av chock då hon öppnade truten. Nä, jag spanar bara och låter min fantasi sköta resten, Lotta i skinnkjol… mmmm.” ”Eller Peter i trikåer”, sa Kalle med ett stort flin och tittade in till fordon genom de stora fönstren som vette ut mot korridoren.

Gurra tog en nacksving på honom, boxade honom lätt i magen och skrek: ”Håll käften, fy fan va du är äcklig!” ”Jag bara skoja”, stönade Kalle, ”du vet att jag inte gillar män i trikåer.”

Gurra släppte taget och flinade. De hade känt varandra sen de var små, men det var bara några månader sedan som Kalle hade berättat att han var bög. Han hade berättat det för hela klassen, på Rebeckas lektion, på svenskan. Kanske var det just för att de hade Rebecka som Kalle vågade berätta.

Rebecka var en sådan där schysst lärare som själv var öppen och hon fick även andra att våga prata om både det ena och de andra. Rebecka hade självklart tagit det hela med ro. Hon hade klappat Kalle på axeln och sagt: ”Modigt gjort Kalle, man ska stå för den man är och vara stolt över sig själv. Men jag tycker förstås lite synd om alla brudar som springer efter dig.”

Hon hade blinkat åt honom och sedan fortsatte lektionen som om ingenting egentligen hade hänt. Det var sådan hon var Rebecka. Hon gjorde aldrig något stort av någonting, tog allt så naturligt och självklart och det var just därför som alla elever på skolan gillade henne så mycket.

Gurra höll med om att Kalle hade varit modig när han berättade för hela klassen att han var bög. Samtidigt var Gurra lite orolig över att de andra skulle tro att han var bög han också eftersom han och Kalle alltid hängde ihop. Men klassen hade tagit det bra, antagligen för att Kalle var en så omtyckt kille och lite av en ledartyp. Han såg inte ut som någon bög heller för den delen. Han var jädrigt manlig, mörkhårig likt en invandrare, trots att han var svensk, och en av de första i klassen som hade fått skägg och hår på pungen. Dessutom hade han en vältränad och muskulös kropp eftersom

han tävlade i simhopp. Egentligen var han en typisk machokille och inte alls så där feminin som man föreställer sig att bögar är. Gurra kände i och för sig ingen annan bög men han hade ju sett på teve. Vare sig Jonas Gardell eller Mark Levengood var ju speciellt manliga, särskilt inte Jonas. Gurra brukade köra en vits om dem: Vad är det för likhet på ett flygplan och Jonas Gardell? – Båda tar Mark. Men sedan Kalle hade berättat att han var bög hade Gurra slutat köra den vitsen, det blev liksom fel på något vis. ”Vad sa Bertil när jag inte var på matten”, frågade Gurra? ”Vad tror du – det var inte bara du, hälften av klassen var borta… ingen vill ju gå på hans lektioner. Han är ju för fan helkass, kan inte förklara någonting så att man fattar och hela klassen balla ur som vanligt, rena kaoset.” ”Undra varför en del blir lärare, suckade Gurra, vicket trist jobb!” ”Det beror nog på”, svarade Kalle, ”kolla in Rebeckas lektioner. Hon verkar gilla sitt jobb, eller hur? Vi lyssnar alltid på henne och är som en helt annan klass på hennes lektioner. Alla är mer mogna och kan snacka om allt möjligt, helt seriöst.” ”Jo, men hon är ju inte som andra lärare, man känner att hon gillar en och hon verkar bry sig. Jag menar både om hur vi mår och så. Hon bryr sig inte bara om sitt ämne. När hon snackar känns det som om hon pratar direkt till mig fast hon egentligen pratar till hela klassen. Sen klagar hon inte på oss hela tiden, så där som en del andra lärare gör. Ja, du vet… hur jädra hopplösa vi är, att vi inget vill och att vi är lata. Hon säger att vi kan mer än vi tror och att vi ska vara stolta över oss själva.” ”Ja, precis så sa hon när jag berättade – ja, du vet…”

Kalle kom ihåg att han faktiskt hade tänkt att om han hade varit intresserad av brudar så hade han nog blivit kär i fröken Rebecka, trots att hon var i trettioårsåldern. Flera av grabbarna i klassen var nog lite förälskade i fröken trots att hon var mycket äldre än vad de själva var. Egentligen var hon inte speciellt snygg. Hon var liten och kort, på gränsen till mager, och platt som en planka men ändå söt på något vis… och hon var schysst och alla killarna såg upp till henne och respekterade henne. Ja, tjejerna också förstås. Rebecka förstod sig på både killar och tjejer, en unik mix. De hade i och för sig bara en tjej i klassen, Madde, eller Madeleine som hennes föräldrar ständigt påpekade att hon faktiskt hette. Madde stack verkligen ut, hon var jädrigt intelligent och hennes föräldrar var skitrika. De hade fått henne sent i livet och hon var deras enda och bortskämda barn. Hon var snygg också, snygg

på ett sådant där rikt sätt, lite snobbig, passande åt en bratt, tänkte Kalle.

Hon påminde lite om Blondin-Bella. Tjejen som hade gjort sig känd genom att blogga. Madde var blond precis som Lotta på fordon men hennes drag var mer sofistikerade. Hennes morsa var advokat och hennes farsa var någon höjdare på ett av stans största företag. Ingen fattade vad hon hade på bygg att göra men hon hade förklarat att hon ville bli arkitekt och då ville hon lära sig allt från grunden.

Om nu Madde stack ut ja, då skulle man inte tala om hur hennes föräldrar såg ut. De flesta föräldrar gick omkring i jeans och såg ut som folk i största allmänhet men Maddes farsa kom till skolan iförd en dyr Armanikostym, vit skjorta och slips och hennes morsa bar chica dräkter, högklackat och päls.

Varje gång de besökte skolan ojade de sig väldigt över att deras dotter hade valt byggprogrammet. De pratade om alla fina privatskolor de erbjudit sin dotter men som hon bestämt hade tackat nej till. Men Rebecka hade fått Madde att känna sig välkommen i klassen och Madde var respekterad och uppskattad av dem allihop. Även om hon alltid höll sig på sin kant så bidrog hon till många bra diskussioner i klassen. Hon var smart, inget snack om den saken.

Kalle tänkte återigen på Bertil, matteläraren, kanske borde han gå i pension. Han klarade helt enkelt inte av sitt jobb, även om klassen självklart hade ett ansvar de också. De betedde sig mycket barnsligt på Bertils lektioner, så skulle de aldrig bete sig när de hade Rebecka. De skulle nog skämmas om de gjorde så på hennes lektioner för hon hade höga tankar om sina elever.

Hon brukar säga att man får de elever som man förtjänar och hon förtjänade bra elever som respekterade henne. Dessutom var Rebecka smart, hon kunde mycket om allt möjligt och hon var intresserad av vad hennes elever gjorde, även på sina andra lektioner. De fick skriva och prata om sådant som intresserade dem och hon brukade komma och kolla in vad de gjorde på sina bygglektioner. ”Jaha, kunde hon säga, håller ni på med det här nu, vad bra, då kunde vi kanske ta och köra ihop det med svenskan. Vi kan skriva en instruktionstext, till exempel.”

Gurra tänkte också på Rebecka. Hon hittade alltid på bra idéer som var roliga att jobba med. När de hade gått i ettan hade de fått göra en broschyr om byggprogrammet. De skulle använda den för att marknadsföra sitt program då det var öppet hus och nior med föräldrar kom på besök. Det hade

varit ett skitkul jobb. De hade intervjuat lärare på bygg, varit ute på byggen och intervjuat snickare och de hade intervjuat de elever som redan gått ut och fått jobb inom byggbranschen – och broschyren blev läcker, med bra reportage och schyssta bilder. Jocke i klassen var jädrigt duktig på design och foto, han hade gjort utsidan. De hade fått massor av beröm för sin programbroschyr, både från nior, föräldrar och rektorn. Men det var så med Rebecka, hon fick en liksom att tycka att även tråkiga saker var roliga. Hon hade alltid glimten i ögat och kunde skoja och skämta om det mesta, även det här om att det var synd om brudarna då Kalle berättade att han var bög.

Undra just hur Bertil skulle ha reagerat om Kalle hade berättat det på hans mattelektion, tänkte Gurra. Bertil såg ut som en riktig homofob och tjatade alltid om att killar inte skulle hålla på att tafsa på varandra, som när de skojade med varandra och tog nacksving och så. Tönt, tänkte Gurra.

Gurras tankar avbröts av ett oväsen längre ner i korridoren. Han och Kalle lämnade platsen vid fordons stora fönster och gick för att kolla vad som var på gång. Det var ett gäng ettor med en riktig skitstövel till ledare, Kenta, och han hade just börjat puckla på en liten, tanig kille från Somalia.

Kenta tillhörde stadens skinheadgäng och han hade börjat ettan på industriprogrammet i höstas. Han var en sådan där nynazisttyp och Gurra avskydde honom som pesten. Egentligen var han en riktig mes som hade det hur struligt som helst hemma och han gav sig alltid på de som var mindre och svagare än han själv. Han hade flyttat till staden förra sommaren och han hade redan varit på tinget ett antal gånger, anklagad för misshandel och vandalisering. Gurra kunde inte fatta att han fick gå kvar på skolan eller att han alltid lyckades klarade sig undan fängelsestraff. Den jäveln borde sitta på kåken, tänkte Gurra. ”Du ska fan i mig visa mig respekt din jävla negerjävel”, skrek Kenta och höll sin knutna näve framför ansiktet på Ali som killen från Somalia kallades. Egentligen hette han något annat konstigt som knappt gick att uttala så Ali fick han heta helt enkelt.

Kalle gick emot dem med bestämda steg och ställde sig mitt emellan Kenta och Ali. ”Du, lillgrabben…”, sa Kalle och fångade upp Kentas högerhand, ”börja för det första med att lära dig hur man får respekt – och om du nu nödvändigtvis måste avreagera dig – ge dig i så fall på någon i din egen storlek.

Jävligt fegt att ge sig på någon som är mindre och svagare.”

Kalle höll hårt i Kentas knutna näve och Gurra såg att Kenta tyckte att det gjorde ont. Kalle var inte att leka med, han var nästan två meter lång och mycket vältränad. ”Släpp min hand för helvete”, skrek Kenta. ”Jag släpper och du går – och du går nu – men först ska du be Ali om ursäkt.” ”Va i helvete”, skrek Kenta, ”ska jag be negerjäveln om ursäkt…”

Kalle sa inget, han bara tittade Kenta rakt in i ögonen och tog ett än hårdare tag runt hans knutna hand. Kenta gav till ett muttrande och nästan viskade: ”Förlåt.”

Kalle släppte taget och Kenta och hans gäng avlägsnade sig under mycket mutter och svordomar. Gurra kunde höra att Kenta sa att så går det när bögjävlar får styra i skolan. Kalle hörde det också men han låtsades som om han inget hade hört. Han ansåg inte att Kentas kommentarer var värda ett piss.

Ali tackade dem lite generat för hjälpen och Kalle och Gurra gick tillbaka till sin plats utanför fordon och återgick till att hänga och spana. ”Det är nog bara du som kan göra så där ostraffat mot Kenta”, sa Gurra, ”alla andra skulle åka på gängstryk ute på stan en sen kväll.” ”Jag avskyr sådana där ynkliga små översittare”, sa Kalle, ”men egentligen är det synd om Kenta, han har ett rent helvete hemma. En morsa som super och en farsa som klår både honom, hans morsa och lillasyrra.

Någonstans måste väl hatet komma ut. Synd bara att det drabbar Ali, han är en schysst kille.”

Just då kollade Lotta upp från motorhuven. Hon tittade rakt på Gurra och sen gjorde hon något som fick Gurra att tro att han hade sett i syne.

Hon blinkade åt honom, och inte elakt, utan med ett gulligt leende. Nej, tänkte Gurra, jag måste drömma! Lotta ler inte gulligt, hon ler sarkastiskt och grymt med sin fylliga mun lite elakt på sned. ”Såg du?” hojtade Kalle, ”hon flirtar med dig.” Han körde armbågen i sidan på Gurra och flinade. ”Dags för din morsa och farsa att svimma eller vad tror du.”

Det var alltså sant… han hade inte sett i syne… Lotta på fordon hade flirtat med honom, wow.

Kalle fick precis syn på Rebecka som kom gående genom korridoren och

ropade på henne. ”Rebecka… fröken… kom hit!”

Rebecka log och gick fram till dem. ”Jasså”, sa hon med låtsad stränghet, ”är det här ni står och spanar – på Lotta och alla grabbarna.” Hon log mot Kalle och blinkade som vanligt.

Hon gjorde ofta det, blinkade med ett öga mot eleverna, men inte flirtigt, så som Lotta gjorde nyss, utan mer som i samförstånd. ”Bertil är rasande just nu”, fortsatte hon. ”Varför är ni inte på hans lektion? Jag gick in till Bertil för att kolla om Johan var där för jag behöver prata med honom men då möttes jag av en riktigt upprörd Bertil. Halva klassen var frånvarande och han hade tänkt ha en genomgång inför ert sista matteprov. ” ”Skit i det just nu”, sa Kalle och viftade otåligt med händerna: ”Lotta på fordon flirtade just med Gurra! Nu är det dags att fira!” ”Det var som tusan! Grattis Gurra”, sa Rebecka. ”Det har du väntat på eller hur? Men jag ser att du är livrädd på samma gång.” Hon knuffade lite vänligt på honom och fortsatte: ”Jag tror nog att fröken fordon mjuknar i dina händer, hennes attityd är nog mest ett försvar. Det är inte lätt att var en snygg brud på fordon. Jag firar gärna med er”, fortsatte hon, ”men bara om ni går tillbaka till Bertil nu. Det är totalt kaos på hans lektion och ni två brukar ju vara bra på att få lite ordning på klassen. Kom bort till mig på barn och fritid efter matten så bjuder jag på fika så kan vi snacka lite allvar om hur du ska lägga upp det hela Gurra. Du får nog gå lite varligt fram med Lotta.

Hon är som en igelkott, alla taggar ute, du vet… men hon verkar ju ha mjuknat så då är du på god väg. Glöm inte era böcker, pennor och miniräknare så syns vi hos mig efter matten. Okej, grabbar?” ”Ok”, svarade de i korus. De gick och hämtade sina grejor och knallade i väg bort mot mattesalen. Gurra visslande på en låt: ”When a man loves a woman….”

5.

M

ed en tung suck av frustration och trötthet drog Rebecka fingrarna genom sitt mörka, stubbiga hår. Hon var helt slutkörd, ja, faktiskt så trött att hon kände sig helt spyfärdig. Tar det aldrig slut, tänkte hon och tittade på högarna av rättningsarbete som hon hade tagit med sig hem över helgen för att rätta. I morgon var det arbetsdag igen och hon hade inte hunnit med hälften av vad hon hade tänkt. Med ett snett leende tänkte hon på sina kollegor och insåg med ens; alla svenskoch engelskfröknar var självplågare, så måste det bara vara. Ingen förnuftig människa utsätter sig för detta, det gör bara självplågare. De flesta språklärare på hennes skola var just kvinnor, männen var antagligen smartare. De flesta män hade valt att undervisa i ämnen som till exempel matte eller idrott eller så var de yrkeslärare. Med en uppgiven suck tog Rebecka tag i nästa prov i högen. Det var sex veckor kvar till sommarlov och allt som låg i högarna och lite till… måste bara vara rättat tills dess. Det var nationella prov, dessa måste bara vara klara nästkommande vecka, romanalyser, uppsatser, recensioner, ja, herregud… ”Mamma, mamma, kommer du?” Billy ropade ihärdigt på henne från sitt sovrum. Just det, hon hade lovat att läsa en godnattsaga för honom men helt glömt av det mitt uppe i all rättning. Ett stygn av dåligt samvete grep tag om hennes hjärta. Det var ofta hon kände sig splittrad mellan sitt engagemang i jobbet och att vara en bra mamma. Billy var hennes allt och trots detta lät hon jobbet gå före honom. Men ärligt talat visste hon inte hur hon skulle lösa det hela. Jobbet tog all hennes tid. Tårarna var nära… men så tog hon sig i kragen, hon hade inte tid att bryta ihop nu. ”Yes, raring, mamma kommer… vänta lite bara…!”

Billy… Billy the Kid, tänkte Rebecka och log. Mike hade absolut propsat på att deras son skulle heta Billy. Ja, blir han lik sin far kommer han att skjuta snabbt och träffa mitt i prick direkt, poff, bara och så blev han till. Ett skott räckte, darling, hade han sagt och nypt henne i skinkan. Och han hade rätt, redan vid första dejten hade Billy blivit till. Rebecka log vid minnet. Som tjugoettåring hade hon givit sig av till USA för att jobba som aupair. Mike tillhörde aupair-familjens närmsta vänner och de hade ofta stött på varandra

när han besökte familjen. Efter ett tag hade han bjudit ut henne, de hade hamnat i säng och direkt efteråt hade han friat till henne och hon hade tackat ja. Det var den natten Billy blev till.

Mike var lastbilschaufför och hängiven cowboyfantast. Ja, det förstod man ju bara med tanke på namnet som han hade bestämt för sin son. Rebecka älskade sin man, han var lite burdus men han hade humor och han fullkomligt älskade allt som hade med vilda western att göra. Hon skulle aldrig glömma första gången hon såg honom. Så lik Bobby Ewing i Dallas men med en gyllenbrun hud. Han hade mörkt, lockigt hår, en vit cowboyhatt och cowboyboots. Hon hade blivit störtförälskad. Det var redan nio år sedan nu, tänkte hon med en suck, och undrade vart tiden hade tagit vägen. Just nu var han i Tyskland någonstans och hon saknade honom förskräckligt. Det var tungt att vara ensam med Billy när hon samtidigt hade så mycket att göra på jobbet. ”Mamma… maaammaaa!”

Rebecka reste sig upp från det rejäla furubordet i köket, lämnade alla rättningshögar åt sitt öde för att läsa en saga för sin son. Hon försökte undvika att titta bort mot diskbänken som var översållad av disk. Just nu hann hon helt enkelt inte med sitt hem. ”Förlåt, Billy! Du vet… jag har så mycket att göra på jobbet nu.” Hon satte sig ner på sängkanten och tittade in i hans varma bruna ögon. ”Vad vill du att jag ska läsa?”

Billy kravlade sig upp i sittande ställning, hon såg att hans ögon var trötta. Jag behöver nog inte läsa så länge innan han somnar, tänkte hon och fick genast dåligt samvete. Hon borde prioritera sin son högre än jobbet. ”Mamma, du har alltid mycket att göra på jobbet. Det är lättare när pappa är hemma – då kan han läsa – var är pappa nu?” sa han och gnuggade sina trötta ögon.

Hon log och ruskade om hans mörka lockar. ”Just nu är han nog i Tyskland skulle jag tro… så… vad vill du att jag ska läsa då?”

Billy log ett brett leende, hans tänder var stora och fyrkantiga och satt lite snett. Rebecka tänkte att han nog skulle komma att behöva tandställning framöver men samtidigt tyckte hon att hans leende hade charm, ja, det gav honom en viss personlighet. Han var mer lik den busige seriefiguren Mad än Billy the Kid, tänkte hon. ”Läs Pocahontas, mamma. Pappa tycker att den är töntig, han vill inte

läsa den för mig – men jag tycker den är bra.”

Rebecka skrattade och hämtade boken i bokhyllan. Det var ordning och reda i Billys rum, han var lite av en perfektionist. Varje kväll innan han gick och lade sig plockade han i ordning på sina saker. Allt i rummet hade sin bestämda plats och han blev fullständigt galen om hon ställde hans saker på fel ställe. Därför visste hon exakt var i bokhyllan boken fanns och behövde inte ens titta. Hon tog ut den och gick och lade sig bredvid sin son och började läsa.

Hennes egna tankar fortsatte att vandra. Hon var förundrad över att hennes mun kunde läsa de där orden på sidorna medan hennes hjärna tänkte på helt andra saker. När hon och Mike hade gift sig hade de bestämt att de skulle flytta till Sverige. Mike hade fått jobb direkt, på ett åkeri, och själv hade hon börjat läsa till gymnasielärare. Tiden som student hade varit givande och hon hade kunnat styra mycket över sin egen tid och därför hade hon också kunnat tillbringa mycket tid med sin son under hans småbarnstid.

Nu hade hon jobbat som lärare i snart tre år och sanningen att säga hade det verkligen inte blivit som hon hade trott. Visst, hon älskade sitt jobb, hon stormtrivdes med att jobba med ungdomar, men det var så mycket annat som skulle göras. Det fanns knappt aldrig någon tid för rättning på jobbet, och skulle det bli lite tid över till det så fanns det ingenstans där man kunde utföra sin rättning i lugn och ro. Arbetsrummet som hon delade med sina kollegor var alltid kaotiskt. Telefoner ringde stup i kvarten, elever sprang in och ut och kollegorna pratade ständigt med varandra. Nej, det fanns ingen arbetsro på jobbet och det var därför hon alltid var tvungen att ta med sig arbetet hem.

Ofta fick hon höra gliringar från människor i sin bekantskapskrets, från dem som inte kände henne så väl och som inte visste och förstod vad ett arbete som lärare verkligen innebar; ”Ni lärare har det allt bra ni”, brukade de säga, ”långt sommarlov, höstlov, jullov, sport- och påsklov – en massa ledig tid.” Leende brukade hon alltid svara: ”Ja, visst har vi det bra, vi lärare, jag älskar verkligen mitt jobb.” Men de skulle bara veta, tänkte hon. Alla hennes helger och lov gick åt till att rätta ikapp. Enda gången hon verkligen tog ledigt på allvar var på sommarlovet men det tog två hela veckor innan hon orkade företa sig någonting över huvud taget. Det hade också hänt att hon hade fått fortsätta rättningsarbetet trots att sommarlovet började.

Betygen skulle skrivas in senast två veckor efter kursslut och eleverna hade

tiden fram till kursslut på sig att lämna in eventuella uppgifter som släpat efter. När sommarlovet väl kom gick hon bara hemma och skrotade i morgonrocken hela dagarna i ända under de två första veckorna, om hon inte var tvungen att gå ut för att handla eller hitta på någon aktivitet med Billy.

Hon hade tagit upp allt detta med sin rektor och förklarat att efterarbetet står i proportion till ämne och antal elever man undervisar. ”Jag har hundranittiotvå elever”, hade hon sagt, ”och några av mina kollegor har bara runt sextio, ändå undervisar vi lika mycket tid. Borde inte vi som har fler antal elever att undervisa, undervisa färre antal timmar så att vi får mer tid till rättning?”

Hennes rektor, Nils Karlsson, en man i sina bästa år, hade bara skakat på huvudet och förklarat att det var omöjligt att ta hänsyn till sådant då man gjorde upp tjänsteplaneringen. ”Det finns så många andra parametrar att ta hänsyn till”, hade han förklarat och räknat upp en massa saker som var viktigare än lärarnas hälsa. ”Det jämnar ut sig”, hade han svarat, ”nästa år är det kanske du som bara har sextio elever.”

Men Rebecka visste att detta inte var sant, hon skulle alltid utifrån sin tjänst, undervisa allt mellan hundrasjuttio till tvåhundrafemtio elever. Hon hade inte gett sig utan ställt ytterligare en fråga: ”Hur tycker du att jag ska lägga upp mitt arbete för att klara av min tjänst? Etthundranittiotvå elever som skriver en enda sida på en uppgift under kursen blir just etthundranittiotvå sidor att rätta, enbart på en uppgift. Om de skriver tio sidor under kursen, vilket inte är så mycket i sig på ett helt år, blir det ettusenniohundratjugo sidor att rätta. Och med tanke på att du vill att jag ska jobba med skrivprocessen och formativ bedömning så blir det allt detta gånger två eller tre. Jag tror att du är bättre på matte än jag”, hade hon sagt, och fortsatt med att förklara att utifrån hennes egna beräkningar så lade hon ner minst tusen timmar enbart på rättning varje år. Hon mindes hur arg och upprörd hon hade varit. Rektor Nils hade suttit tillbakalutad i sin skrivbordsstol, gungat lite på den, fram och tillbaka, och slutligen svarat; “Du får väl dra ner lite på dina ambitioner, kära Rebecka. Du är duktig, det ska jag inte sticka under stolen med, men, lilla vän, dra ner på dina ambitioner.” Rebecka hade tvärvänt och klivit ut genom dörren och givit den en rejäl spark så att den hade gått igen med en smäll. Lilla vän, för dig, va, hade hon ilsket tänkt. Rektorssekreteraren hade tittat på henne med medkännande i blicken. De båda var

goda vänner och Camilla som rektorssekreteraren hette, visste vilket jobb Rebecka lade ner på sitt arbete.

I fredags hade hon haft lönesamtal och detta gick inte ett dugg bättre än de tidigare samtalen trots att hon hade haft med sig blanketten med de vackra orden och de berömmande uttalanden som Axel hade skrivit. Nils hade vänt på hela situationen. “Jasså”, hade han sagt, “inte visste jag att Axel hade ett så gott öga till dig.” Oavsett hur Nils hade menat fick han det att låta som om hon och Axel hade någon omoralisk relation på gång. Han hade dragit ner sina glasögon på nästippen och givit henne en blick som hon tolkade som både spydig och förmanande på en och samma gång. Vidare hade han förklarat att han inte gjorde någon åtskillnad på henne och andra.

Hon skulle fylla i sin egen blankett och om han inte fick en sådan av henne under de närmsta dagarna skulle han anse att hon inte visste vad hon hade gjort under året som gått eller hur hon såg på det kommande året utifrån mål etcetera, etcetera… och därmed skulle löneförhöjning bli därefter. “Du måste förstå att jag inte kan lägga detta ansvar på mina arbetslagsledare”, hade Nils fortsatt, “tänk om jag skulle kräva av dem att de ska skriva sådana här underlag för varje anställd de ansvarar för. Det begriper du ju själv att det aldrig skulle gå. Så, gå nu och skriv en egen så ska jag ta ett allvarligt samtal med Axel.” När Rebecka sedan hade berättat om samtalet för Axel hade denne blivit rasande och gått raka vägen upp till rektorn. Rebecka visste inte hur det samtalet hade förlöpt för hon hade varit tvungen att åka och hämta Billy på skolan. Det hade varit fredag och de skulle ha fredagsmys.

Nu hörde hon att hennes sons andetag hade blivit tyngre, han hade somnat. Tyst vek hon ihop boken och klev så försiktigt hon bara kunde upp ur hans säng. Den gnisslade lite och Billy mumlade något. Hon lade sin hand på hans axel och viskande: ”Mamma är här”, och så hörde hon hur han förnöjt somnade om. På tå smög hon ut i köket och satte sig återigen med en tung suck vid köksbordet. Hon blev inte klok på hur hon skulle ta sig igenom den här kvällen men hon hade lovat den ena klassen att deras arbeten skulle vara klara på måndag och hon ville inte svika sina elever.

Vad jag behöver är en rejäl kopp kaffe och en kall dusch. Det är enda sättet att hålla mig vaken och klar i knoppen, tänkte hon och reste sig igen och gick för att sätta på en kanna med riktigt starkt kaffe. Hon fortsatte in i badrummet, slängde sin mysdress på golvet och tog en isande kall dusch.

När hon var klar tog hon handduken och gnuggade sitt korta mörka och

spretiga hår. Hon var mycket nöjd med sin nya frisyr. Borta var det långa och råttfärgade håret. Den korta stubb som återstod hade hon färgat i en mörkbrun nyans och lite gel var allt som behövdes då hon hade bråttom på morgonen. Mike hade sagt att det fanns en risk att man tog henne för en grabb med den där beniga kroppen, den lilla rumpan och knappt någon antydan till bröst. Kanske kommer folk som ser oss tro att jag är gay, hade han sagt och skrattat hjärtligt. Enda gången hon hade haft några bröst att skryta med var under graviditeten och amningen men hon visste att Mike inte menade något illa, det var bara sådan han var. Hon visste att han älskade henne lika mycket som hon älskade honom.

Den gula frottémorgonrocken hängde som vanligt på sin krok. Hon tog ner den, kröp in i den och knöt åt i midjan. Med ens kände hon sig piggare och redo att rätta klart den hög som låg på köksbordet. Favoritkoppen stod på bänken bredvid kaffebryggaren. Hon tog den och hällde upp det svarta kaffet och tog med sig koppen till bordet. Beslutsamt tog hon tag i ett nationellt prov, satte sig ner och började rätta. Trots att hon var trött kunde hon inte låta bli att le. Eleverna skrev ofta så lustiga meningar, ofta berodde dessa på syftningsfel, särskrivningar och omvänd ordföljd: Jag fick en pizza av min pappa som jag åt upp. Med ett leende skrev hon en kommentar om att det var synd om pappan, som belöning för att han hade köpt pizza blev han själv uppäten. Ja, det är minsann inte lätt att vara förälder, tänkte hon och skrattade tyst för sig själv. Hon trivdes med att läsa elevernas texter.

Det var givande och många elever skrev också mycket kloka och tänkvärda saker, inte bara roliga syftningsfel. Nej, det var inte det som var problemet, problemet var att tiden inte räckte till.

6.

”M

amma, mamma… hör du inte – klockan ringer!” Billy stod yrvaken vid Rebeckas säng och ruskade ihärdigt i sin mor. Rebecka slog upp ögonen. Hon kände sig inte utsövd för fem öre, ända tills klockan slog två hade hon suttit uppe med elevernas nationella prov. Hon log mot sin son. Han var så söt, hans lockiga hår stod åt alla håll och kanter och hans pyjamasbyxor hängde säckiga ner över hans lilla rumpa. Hon stängde av väckarklockan och drog lekfullt ner sin son i sängen, skrattade och sa: ”Vi skiter i jobb och skola idag, vi går till djurparken i stället, äter glass och fikar och tittar på djuren.” ”Du är konstig, mamma, så kan man inte göra… och jag har diagnostiskt prov i matte i dag så jag måste gå – kom nu mamma. Nu måste du fixa frukost.” Han drog ivrigt i hennes hand.”Kom nu, mamma!” Rebecka hade inte räknat med något annat svar, hennes son var en vän av ordning och han förstod nog också att hon bara skojade. ”Ja, ja, min lille ordningsman… det är tur jag har dig som håller ordning på mig.” Med en kärleksfull gest strök hon sonen över hans ostyriga lockar. ”Ja, särskilt då pappa inte är hemma och tar hand om allt, kom nu mamma!”

Billy saknade sin pappa och på något vis tog han på sig Mikes roll då denne inte var hemma. Det var inte riktigt bra, tänkte Rebecka. Han är för liten för att ta på sig det ansvaret och ibland hände det att Mike körde långa turer och kunde bli borta flera veckor i sträck. De klev upp ur sängen och Billy hoppade in i duschen och Rebecka fixade fram frukosten. Det var enkelt, hon drack kaffe som hon värmde i mikron, kaffe som blivit kvar i bryggaren kvällen innan då hon rättade prov. På jobbet drack hon alltid te men hemma var det kaffe som gällde. Kaffet på jobbet smakade inget vidare, det var sådant där automatkaffe, rena blasket. Billy åt fil och flingor. Själv klarade hon inte av att äta något på morgonen, på sin höjd en banan. Billy kom ut ur duschen och slog sig ner i köket och åt medan Rebecka gick in och duschade. När hon åter kom ut från badrummet frågade han:

”Ska du inte äta något idag heller, mamma? Fröken säger att det är viktigt att äta en stadig frukost och pappa säger att du är mager som en sticka. Vad menar han med det, förresten?”

Rebecka log. Billys fröken sa många kloka saker, men en gång hade Billy frågat henne om fröken hade rätt. Rebecka kom inte ihåg vad det handlade om men hon tyckte det var sunt att han ifrågasatte sin fröken, man ska inte alltid tro att lärare har rätt. Hon kände till flera lärare som hade svårt att erkänna att de inte kunde allt och ibland hittade de på svar även om de var osäkra på om de hade rätt eller inte. Det handlade väl om någon slags pestige, tänkte hon. Själv brukade hon svara att hon inte visste. Jag är inget levande uppslagsverk, brukade hon säga och le, och fylla i med att hon kunde ta reda på svaret till nästa lektion. Herregud, tänkte hon, ingen människa kan väl veta allt, inte ens en lärare. Det viktiga var att veta var man kunde finna svaret och det var också så hon lärde sina elever. ”Jag äter på jobbet. En sticka är en mycket tunn och smal träbit, kan man säga. Gå nu och borsta tänderna och ta på dig så kan vi åka.”

Billy flinade. ”Som en planka, menar du?”

Rebecka tittade frågande på sin son, inte tänkte väl även han på att hon knappt inga bröst hade, eller? Hon skakade på huvudet, vem vet vad som rör sig innanför barnens pannor? Dagstidningen låg på bordet, huvudrubriken var lärarnas löner. Hon tog tidningen och vek ihop den och slog honom lite på skoj på rumpan . ”Marsch in och borsta tänderna nu din retsticka!” ”Plankan och stickan, du är plankan och jag är stickan!” Billy tjöt av skratt och Rebecka kunde inte låta bli att falla in i skrattet. Hon skrattade så tårarna rann men egentligen förstod hon inte vad det var som var så roligt. Jag är nog bara trött, tänkte hon. Medan sonen borstade tänderna läste hon reportaget. Lärarnas fackförbund hävdade att alla lärarlöner skulle höjas med tiotusen kronor i månaden. Ja, det vore inte fel, tänkte hon, men hon tyckte faktiskt att det var viktigare att börja sätta löner efter det man sa att man gjorde, individuell lönesättning. På hennes skola fick man inte lön utifrån hur duktig man var på att undervisa och ta sig an elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling. Egentligen visste hon inte hur rektorerna tänkte när de satte lönerna. Det fanns lärare som knappt lade ner någon tid alls på sin undervisning utan istället lade all sin tid på en massa projekt som mer gynnade deras egna intressen än eleverna i sig. Dessa lärare fick högre löner än dem som skötte sin undervisning på ett engagerat och utvecklande sätt.

Rebecka hade hört talas om en lärare på skolan som hade åtta tusen kronor mer i lön per månad än vad hon själv hade. Denne lärare hade knappt haft någon klassrumsundervisning alls i en av sina kurser . Han hade givit eleverna en massa hemuppgifter och sedan knappt brytt sig om ifall han fick in dessa uppgifter eller inte. Denne lärare hade givit alla sina elever G i ämnet trots att han inte hade fått in några som helst betygsunderlag från en del av eleverna. Detta var skrämmande för att sätta betyg är en myndighetsutövning som man inte kan ta lätt på. Ett betyg i ett enda ämne kan få vågskålen att väga över åt ena eller andra hållet då eleverna söker vidare till högskola och universitet. Att Rebecka visste att denna historia var sann berodde på att det var hennes kollega Cathalin som hade berättat det hela. Cathalins dotter, som för övrigt inte gjorde många knop i skolan, hade fått ett G trots att hon inte hade presterat någonting på de få lektioner denne lärare hade haft. Hon hade heller inte lämnat in en enda uppgift. Cathalin hade frågat ut sin dotter om detta och det visade sig att hela klassen hade fått G utan att göra ett handtag. Läraren hade bara kommit till lektionerna, tagit närvaron och sedan hade han sagt att eleverna fick jobba var de ville och sedan såg de inte röken av honom under resten av lektionen. Ja, det var rent ut sagt för jäkligt, tänkte Rebecka, för denna typ av lärare förstörde ryktet för de lärare som verkligen lade ner hela sin själ i sin under visning och i sina elever.

Billy kom ut från badrummet: ”Är du klar mamma, ska vi åka?” ”Javisst, jo, jag är klar. Kom så sticker vi.”

Det var strålande väder ute, riktigt majväder. De kunde gå ut som de var, tunnklädda, utan varken tjocka tröjor eller jackor. Rebecka hade som vanligt sina jeans, t-shirt och converse och Billy var klädd som sin mor. De var ett lustigt par som gick ner för trapporna i det stora hyreshuset, mor och son exakt likadant klädda. ”Visst hade det varit mysigare att gå till djurparken, Billy? Kolla solen står redan högt på himlen trots att klockan bara är åtta och solen värmer verkligen, känn!” Rebecka stannade och satte näsan mot solen. ”Gud så skönt, nu är det snart sommar, Billy! Sommarlov! Vad mycket kul vi ska hitta på… då kommer jag att ha all tid i världen för dig!”

Billy skrattade och ryckte sin mor i armen. ”Kom nu mamma, det blir ingen djurpark idag!” Han lät bestämd på ett vuxet vis, ja, han lät precis så som hon själv brukade göra. Barn är som ett eko, tänkte hon, det man själv säger får man tillbaka.

De närmade sig bilen, en gammal skruttig Ford, en bil som bara startade när den själv hade lust. Det var tur att de hade ganska nära till jobb och skola för många gånger hade de fått ta en promenad. Bilen var som en trilsken gammal åsna. ”Vad tror du mamma, kommer Skrutten att starta i dag? Jag vill inte komma för sent – det är så pinsamt.” ”Vi får väl prata snällt med den, eller vad tror du? Visst brukar den starta om vi klappar den fint och säger att den är duktig?”

Billy och Rebecka klappade bilen som om den vore en hund. ”Ja, duktig Skrutten, visst vill du väl ut och åka en sväng?” sa Billy. Det fanns en släng av både allvar och skratt i hans röst. Han ville verkligen att Skrutten skulle starta för att komma för sent var det värsta han visste och hans mamma var inte så bra på att hålla tiden på mornarna. För ett tag sedan hade han frågat sin mamma om han kunde få cykla till skolan men hon var så rädd för att något skulle hända. Det är så mycket trafik i staden på morgonen då alla ska till jobbet hade hon sagt. ”Lilla gubben”, sa Rebecka, ”starta nu snällt och duktigt så att Billy slipper komma för sent.” Hon klappade den gamla röda och mycket rostiga fordens framskärm, öppnade dörren och släppte in Billy och så satte hon sig själv vid ratten och vred om nyckel. ”Yes”, ropade Billy, samtidigt som motorn gav till ett vrålande och hoppade igång.

De svängde ut från parkeringen och körde ut på Storgatan. Det var stadens huvudled och den var full av trafik. Bilar tutade och flera bilister hötte med nävarna mot varandra då de slogs om plats i körfilerna. När de närmade sig centrum blev det trafikstockning och de blev stående i kö. Med oro tittade Rebecka på bilens temperaturmätare. Skrutten hade en tendens att koka vid köbildning. Med en suck av lättnad såg hon att temperaturen höll sig på en rimlig nivå och sakta men säkert började kön lätta. ”Duktig Skrutten”, viskade hon och klappade ratten som om bilen vore en hund.

Efter ytterligare en bit på Storgatan kunde de svänga av på den mindre gatan som ledde till Billys skola. Detta var stans absolut bästa område och Rebecka hade alltid älskat att promenera här. Området bestod i huvudsak av en vacker park och gatorna runt parken var kantade av gamla och vackra träd. Husen i området tillhörde stadens äldsta bebyggelse och de flesta var uppbyggda i sten med vackra fasader och snirkliga dekorationer. Träden

hade börjat spricka ut och var skirt limegröna. Gräset i parken på vänster sida hade börjat få en ljuvlig sommargrön färg och fontänen mitt i parken bubblade och kastade sitt vatten högt i skyn så att det bildades en liten regnbåge tack vare solens strålar. Barnen från Billys skola var ofta i parken och lekte och det var där de alltid hade sina skolavslutningar. Bara sex veckor till, tänkte Rebecka, sedan får jag stå här i denna underbara park och höra min son och hans klasskamrater sjunga Den blomstertid nu kommer. Rebecka log lyckligt, livet var allt ganska bra trots allt. Hon hade en underbar man och en helt förtjusande son och snart var det sommarlov. Med en tvär gir svängde hon in på parkeringen. Måstorpaskolan var en typisk sjuttiotalsskola, enplans i olika flyglar. Byggd i rödtegel med grönmålad träpanel från fönstren och upp till tak. Billy gav henne en snabb kram och en puss, sa hej då och så försvann han snabbt som en vessla över skolgården, bort mot sitt klassrum.

Rebecka körde vidare mot sin egen skola. Den låg än längre ut från centrum och det tog ytterligare några minuter innan hon kunde berömma Skrutten för att han återigen hade tagit henne till jobbet. Karlslundsskolan bestod av flera ut- och tillbyggnader och det gick cirka femtonhundra elever på skolan. De hade inte så många elever med invandrarbakgrund på Karlslundsskolan. De flesta med invandrarbakgrund gick på Bergagymnasiet i andra ändan av staden. Där låg också ett stort bostadsområde i vilket man hade klumpat ihop alla invandrare. Bostadsområdet gick under beteckningen Pakistan även om det till största del bestod av invandrare från Turkiet, Libanon och Bosnien. Dessa invandrare hade bidragit till stadens alla pizzerior, restauranger och kebab-barer. Det var framför allt två bosniska och två turkiska familjer som ägde de flesta av dessa restauranger.

Själva hjärtat av Karlslundskolan bestod av den gamla realskolan från femtiotalet. Den var en ståtlig skapelse i tegel och utifrån den hade flera tillbyggnader skett i omgångar och nu såg skolan ut som ett H med dubbla mittstreck från ovan. De båda strecken bildade en mysig innegård med bord, bänkar, träd och vackra blomrabatter. Innegården var som en oas mitt i skolans hjärta. På var sida om den gamla realskolan fanns det naturligt öppna grönområden med gräsmattor, träd, flaggstänger, bänkar och bord och det var oftast där eleverna höll till på sina håltimmar under slutet av vårterminen. Eleverna låg ofta som utslängda små öar på gräsmattan och varje gång Rebecka gick förbi dem fick hon tjata om att det var rökförbud på skolan. Hon hade dock sett ett antal lärare som oftast bara gick förbi

de rökande eleverna utan att säga något. De orkade väl inte längre, för hur mycket man än tjatade så rökte eleverna på skolgården i alla fall.

Det fanns också en tillbyggnad som låg skild från den övriga skolan men de var sammanbundna via en lång korridor. Där huserade de praktiska programmen. När Rebecka undervisade dessa elever fick hon gå över dit. Det var lite som en annan värld. Där höll byggare på att bygga små trähus inne i den stora byggsalen och fordonseleverna hade en egen verkstad där de mekade med bilar. Rebecka hade lämnat in Skrutten där ett antal gånger då den inte ville starta. Elprogrammet hade också små hus inne i sina lokaler. Där gick blivande elektriker och de fick träna på att installera el i de små husen.

På industriprogrammet svetsade de och lärde sig att sköta CNC-maskiner.

Rebecka hade besökt de praktiska programmen flera gånger och hon var fascinerad över hur komplicerade deras kurser verkade. Det var minsann inte lätt att gå en yrkesutbildning i dagens läge, det hade hon förstått. Dessa elever behövde vara mycket duktiga på matte, programmering och en massa annat för att klara sina kurser. När man kom in i de praktiska programmens lokaler såg det inte ut som en skola över huvud taget och det luktade verkligen industri och verkstad men det var ingen oangenäm lukt. Hon log då hon tänkte på Linneas kommentar: ”Här luktar det minsann män”, hade hon skrattandes sagt då hon en gång hade tagit sällskap med Rebecka ut till de praktiska programmen för att prata om elevkårens arbete.

Rebecka lämnade bilen på parkeringen och promenerade fram över skolgården, bort mot barn- och fritidsprogrammets lokaler. Plötsligt hörde hon ilskna röster från skolans baksida och bestämde sig för att gå dit för att se vad det var som stod på. Det var Kenta förstås, alltid Kenta. ”Hallå där, Kenta! Vad håller du på med? Sluta genast med det där!” Rebecka hade höjt rösten och lät mycket sträng. Kenta höll i vanlig ordning på att trakassera Ali, den stackaren. ”Lägg av nu, Kenta!” sa Rebecka och tog ett bestämt tag i hans arm. ”Ali har aldrig gjort dig något ont, så varför är du jämt taskig mot honom? Är det inte bättre att ni blir kompisar?” ”Håll dig borta från det här, bitch! Du är inte min lärare så stick!” Han slet ilsket åt sig sin arm men så plötsligt flinade han. Ett elakt och grymt leende spred sig i hans ansikte. Hans tänder hade nog inte sett en tandborste på år och dar för tänderna var helt täckta av ett brunt lager orsakat av snus och nikotin. ”Bli kompis med en negerjävel – skojar du?”

”Kenta, allvarligt talat, det kommer att sluta illa om du inte skärper dig.

Alla här på skolan vill dig väl och försöker hjälpa dig. Du är smartare än så här… de tankar du odlar är inte dina egna. De tankarna kommer från fanatiker som inte är värda att få vara dina vänner. Du är bättre än så här, Kenta!” ”Du, bitch, om jag vill ha dina åsikter så ber jag om dem, fattar du! Det enda jag odlar är hasch.” Han vände sig mot sina vänner och flinade. ”Och du, fröken duktig, som tror att alla elever älskar dig – fundera på vem det kommer att gå illa för om du inte låter mig vara ifred – bitch.” En stor spottloska hamnade på marken framför Rebeckas fötter. Men ett elakt flin vände sig Kenta mot sina vänner: ”Kom igen så drar vi!”

Det tuffa gänget log med hånfulla leenden mot Rebecka, pekade fuck you åt henne och försvann bort över skolgården. Rebecka gick för att hjälpa Ali upp. Han låg på marken men verkade inte vara skadad. ”Hur är det, är du skadad, gjorde de dig illa?” Rebecka tittade bekymrat på Ali som skakade på huvudet. ”Nej, det är okej, de putte omkull mig bara. Inget att bry sig om… då blir det bara värre.”

Rebecka skakade sorgset på huvudet, både Ali och Kenta var offer, var och en på sitt sätt. Ali hade aldrig gjort en fluga förnär och ändå råkade han ständigt ut för Kentas trakasserier och Kenta, ja, han var ett offer på grund av sina omständigheter. Hans familjesituation var ohållbar och även om situationen inte ursäktade hans handlande så förklarade den hans beteende.

Jag får prata med Axel om detta tänkte hon då Ali lunkade iväg åt motsatt håll mot vad Kenta och gänget hade tagit. Kenta hade erkänt att han odlade hasch. Kanske var det bara ett sätt att göra sig märkvärdig eller så var det sant. Rebecka visste inte vilket, och sedan hade han faktiskt hotat Rebecka och att kalla någon bitch kunde utan vidare ses som en kränkning. Det var inget ovanligt med dessa kommentarer från Kenta och hans gäng, men denna gång hade hon uppfattat Kentas ord som mer hotfulla än vanligt. Om hon tog detta vidare kunde det bli än värre för Kenta än vad det redan var.

Rebecka visste varken ut eller in, skulle hon anmäla Kentas uppförande till rektorn, eller inte?

7.

R

ebecka öppnade den tunga porten och klev in i korridoren och gick med fundersamma steg mot sitt kontor. På vägen mötte hon flera kollegor och elever som hon hälsade på. Skolan var så stor att hon varken kände alla elever eller all personal, men de flesta kände hon dock igen.

Rebecka öppnade dörren till kontoret och lät som vanligt dörren stå öppen.”God morgon!” sa hon och fick några god morgon till svar från de kollegor som redan var på plats. Tungt satte hon sig ner på sin kontorsstol.

Hon kunde bara inte se i mellan fingrarna på Kentas beteende nu på morgonen men hon ville heller inte göra livet värre för honom än vad det redan var. Samtidigt kunde hon heller inte släppa det hela för Alis skull. Den stackaren råkade ständigt ut för Kentas inneboende vrede och detta var skolan tvungen att sätta stopp för. Ali var den ende eleven på skolan med afrikansk bakgrund. De övriga med invandrarbakgrund var restaurangägarnas barn.

Dessa familjer bodde inte i Bergas bostadsområde utan de hade köpt sig villor i stadens finare kvarter. ”God morgon, Rebecka!” Axel dök upp i dörren och kom fram till hennes skrivbord ”Vad du ser dyster ut… beror det på rektorns uttalande i fredags så är det löst. Jag förklarade en del saker för honom och du behöver inte skriva något nytt underlag inför lönesamtalet. Han har gett dig en ny tid, på onsdag klockan elva.” ”Tack, Axel, det är skönt att ha dig som vän, men… ja, det är inte det, utan jag råkade stöta på Kenta nu på morgonen och han höll som vanligt på att trakassera Ali – vi måste göra något åt det, vet du – och sen kallade han mig bitch, flera gånger, faktiskt. Ja, det kan jag väl i och för sig ta – det handlar mer om hur han beter sig. Sen sa han att han odlade hasch. Kanske sa han det bara för att imponera på polarna… vad vet jag?” Hon skakade uppgivet på sina axlar. ”Men sen sa han att om jag inte lät honom vara ifred så kunde det gå illa för mig. Jag har tänkt på det nu på vägen genom korridoren… kanske borde jag ta hotet på allvar? Vem vet vad han kan ta sig till? En annan dag sa Frippe åt mig att jag skulle passa mig – att det inte var hälsosamt att lägga sig i andras affärer. Jag brukar inte bry mig så mycket

om deras kommentarer men det kändes annorlunda i dag på något vis och jag tycker att deras hotfulla attityd bara blir värre och värre – Vad tror du, behöver jag oroa mig?”

Axel skakade bedrövat på huvudet. ”Det är svårt att säga, Becky! Men man kan aldrig riktigt veta var man har Kenta. Det är synd om killen men det ger honom ingen rätt att ge sig på andra. Jag föreslår att vi tar upp detta med Sten-Åke, han är ju rektor för de praktiska programmen. Han får kalla in Kenta och ge honom en skriftlig varning – och om han fortsätter att bete sig illa efter det får man väl skriva ut honom från skolan – men det löser ju ingenting. När han är här har vi ju ändå lite koll på honom. Blir han avstängd, ja, då vet man ju inte vad han kan ta sig till – men det är ändå så vi måste gå till väga. Vi kan gå och snacka med Sten-Åke tillsammans. Har du någon lektion som börjar nu?” ”Nej, jag börjar första lektionen halv tio så vi har gott om tid. Jag behöver i och för sig rätta – men det här känns viktigare. Det är som du säger, Axel, vi måste ta detta med Sten-Åke. Vi kan inte bara låta detta passera – det vore som att ge Kenta rätt, eller hur? Samtidigt är jag bekymrad över att Kenta och hans gäng ska hämnas på mig – men det är ju sådant vårt liv är.

För det handlar ju inte bara om Kenta, de andra i gänget säger också hotfulla saker även om det är Kenta som står för de mer aggressiva bitarna.”

Rebecka skakade återigen lite uppgivet på axlarna. Hon kände sig både trött och missmodig. ”Kom igen, vi går med en gång så får vi det överstökat”, sa hon men en suck. ”Du har rätt i det här med det övriga i gänget, Rebecka, men utan Kenta skulle de aldrig göra som de gör. Allt det här började när Kenta kom till stan.”

De passerade skolkafeterian, den var nästan öde. Den här tiden på morgonen hade de flesta elever lektion. De få som satt i fiket skolkade antagligen eller också hade de tagit någon tidig buss och väntade på att deras första lektion skulle börja. ”Vet du, Becky, du är modig för att vara så liten. Det är inte många på skolan som vågar gå i klinch med Kenta, inte ens männen faktiskt. Många av dem tittar åt något annat håll då han håller på att provocera elever på skolgården eller i korridorerna.” Axel dunkade henne lite försiktigt i ryggen, så där som män brukar göra sins emellan.

Rebecka log. ”Du vet, jag är som en liten terrier, jag tror att jag är stor

och farlig – men skämt åsido, Axel – jag förstår helt enkelt inte bättre. Jag inbillar mig nog att jag är Becky, den osårbara!”

Axel skrattade gott. ”Ja, ibland är det de små som biter värst”, sa han. ”Hoppas Sten-Åke är på sitt kontor, det vore skönt att få det gjort.” ”Jag tänker på det här med att lärare vänder ryggen till ibland – det beror nog mest på osäkerhet – vi fick inte någon direkt bra utbildning i konflikthantering på lärarutbildningen. Kanske är det något vi borde få som fortbildning på skolan?”

Axel nickade jakande, allt för få visste hur de skulle agera i besvärliga situationer eller hur de skulle hantera provocerande och aggressiva elever.

Det hände också att det kom elever till skolan som var påverkade av sprit eller andra droger och flera lärare var oroliga över hur de skulle agera i dessa situationer.

De klev in i korridoren som ledde mot rektorns kontor, hans lampa lyste röd. ”Shit”, sa Rebecka, ”hoppas att han inte är upptagen alltför länge. Vi frågar Magdalena om hon vet hur lång tid det kan ta.”

Rektorns sekreterare, Magdalena, satt med öppen dörr på andra sidan korridoren men hon pratade i telefon så de fick vänta på henne också. ”Hur går det hemma då?” frågade Axel. ”Jag menar, du har ju mycket att göra nu med all rättning och så – har Mike kommit hem?”

Rebecka skakade på huvudet. ”Han är i Tyskland men om två dagar är han hemma igen. Det ska bli så himla skönt. Billy saknar honom fruktansvärt och jag är en dålig mor som bara jobbar.” ”Du är ingen dålig mamma, Becky! Du är en jättebra mamma men du vill alla väl och det tar både tid och kraft. Jag önskar verkligen att chefen kan se och förstå det. Du skulle behöva ett rejält lönelyft med tanke på all den tid och allt det engagemang du lägger ner.” ”Pengar är nog bra, Axel, det är dem man lever av – men jag skulle hellre vilja att man såg över vår arbetsbörda. Ärligt talat är det vansinnigt snedfördelat. En lärare som undervisar … säg, totalt tvåhundra elever, undervisar lika många timmar som en som undervisar sextio – och en språklärare, framför allt en svensklärare får lägga ner otroligt mycket mer tid på efterarbete i form av rättning mot vad till exempel en yrkeslärare, mattelärare eller idrottslärare behöver göra. Alltså skulle språklärare antingen behöva undervisa färre antal elever eller undervisa färre antal timmar än vad lärare

i flera andra ämnen gör. Du vet i vissa kurser går det bara åtta till tio elever och i andra kurser kan det gå trettiofem – ändå värderas dessa båda kurser lika högt i tid. Det är märkligt snedfördelat. Ett stort systemfel, helt enkelt, som gör att arbetsbörda kan variera otroligt från lärare till lärare. Att rätta till detta fel och ge oss lärare en mer rättvis och acceptabel arbetssituation är viktigare än lönen, anser jag. Sen tycker jag också att man ska se över det individuella lönesystemet – och premiera de lärarna som verkligen bryr sig om sin undervisning och sina elever. Det borde väl ändå vara grunden för vår lön, att vi sköter vårt grundläggande arbete, inte att man har sjutusen projekt på gång som faktiskt tar tid från det egentliga arbetet. Men som sagt, prioritet ett, arbetsbördan!”

Axel tittade på henne en stund. Hans blick var fundersam. ”Du Becky, så har jag faktiskt aldrig ens tänkt. Jo, att du har en jädra massa rättning, det har man ju förstått… och särskilt nu med de nationella proven också. Hur många elever undervisar du?” ”Etthundranittiotvå, var av nittioåtta är årskurs treor. Som tur är delar vi upp de nationella proven mellan oss lärare men det blir ändå hundra nationella prov per lärare att rätta och man räknar i genomsnitt en timma per prov. Hundra timmar alltså. Hur många undervisar du?”

Axel såg chockad ut. Hundra timmar rättning bara för de nationella proven. Hur i hela fridens namn hann Rebecka med? De hade ju knappt en månad på sig att rätta de där proven. Hon hade ju en massa annan rättning också, i de andra kurserna. ”Jag undervisar bara fyrtiotvå elever men det beror ju på att jag är arbetslagsledare också. Men ta Lasse till exempel, han undervisar knappt hundra elever. Det betyder alltså att du undervisar nästan dubbelt så många som han gör. Och hans prov går betydligt fortare att rätta än dina skrivuppgifter, även om han också har en hel del utredande texter att bita i– men Lasse behöver ju inte direkt betygsätta språk och formalia. Ja, i alla fall inte om man bortser från regelrätta uppsatser eller projektrapporter. Du, Becky, det här måste vi nog ta upp med ledningen. Det känns märkligt snedfördelat som du säger. Men det du sa förut stämmer inte riktig, yrkeslärare och idrottslärare undervisar faktiskt redan i dag fler timmar än de lärare som undervisar i teoretiska ämnen. Men hur som helst så innebär fler elever en tyngre arbetsbörda både då det gäller rättning och betygsättning. Jag ska ta och prata med rektorn om det här.”

Rebecka skrattade ett glädjelöst skratt. ”Lycka till!” sa hon. ”Jag har redan försökt och jag fick en klapp på axeln och svaret att jag nog har mer tur nästa år. Men jag har under mina tre år undervisat allt från hundrasextio till tvåhundrafemtio elever så jag har inga större förhoppningar. Chansen att vinna en miljon på lotto är hundra gånger större.”

Magdalena lade på luren och de klev in till henne och frågade hur lång tid rektorn kunde tänkas vara upptagen. ”Han blev ledig just nu”, svarade hon och log. ”Det var jag som talade med honom i telefon. Kliv på ni, jag sa att ni stod utanför och väntade.”

Axel knackade på, öppnade dörren och så klev de in. ”Hej på er!” Sten-Åke reste på sig och hälsade i hand. ”Vi sätter oss här vid konferensbordet”, sa han och drog ut en stol åt Rebecka. Sten-Åke tillhörde den gamla typen av rektor och han var även en äkta gentleman, tänkte Rebecka och log. ”Jaha, det var ju trevligt att få besök”, sa han, ”men jag antar att orsaken till besöket inte bara är en ren artighetsvisit. Vad är problemet?”

Rebecka berättade om episoden som hade ägt rum på morgonen och frågade om det fanns någon utarbetad plan för Kenta. Hon förklarade att hon hade medlidande med Kenta på grund av hans situation men att hon samtidigt var orolig för Ali. ”En dag kanske Kenta går helt överstyr”, sa hon, ”och då vet vi inte vad han kan ta sig till. Han har ju varit i blåsvädret många gånger sedan han kom hit, så hur tänker du och arbetslaget agera och vad har ni gjort hittills?”

Sten-Åke log åt Rebeckas raka frågor men hans blick var bekymrad. Kenta var ett stort problem på skolan. ”Vi har vid flera tillfällen agerat utifrån den plan vi har för kränkande behandling. Kenta har ju även blivit åtalad för vandalisering och misshandel vid ett par tillfällen och vi har ett gott samarbete med socialtjänsten och polisen då det rör dessa frågor. Problemet är väl som sådant att alternativet för Kenta är ungdomsvårdsskola – han är för ung för fängelse – men hittills har vi varit överens om att det skulle vara mer till skada än nytta om han kom till en sådan skola. Ni vet ju själva, det finns flera riktigt grova ungdomsbrottslingar på dessa anstalter och risken finns att det går fullständigt galet för Kenta om han blir placerad på en ungdomsvårdsskola. Ja, på något sätt tror vi ändå att vi ska kunna hjälpa honom här på skolan.”

Både Rebecka och Axel höll nickande med. Det var högst troligt att Ken-

ta skulle utvecklas till en grov brottsling om han hamnade på en ungdomsvårdsskola. ”Det är sant”, sa Axel, ”samtidigt kan vi inte acceptera att han utgör ett hot mot övriga elever eller personal på skolan. I nuläget är det väl mest Ali som råkar illa ut och det är illa nog. Ali är snäll och låter honom hållas. De andra invandrarna vågar sig Kenta inte på, i alla fall inte utan den delen av sitt gäng som inte går här på skolan. De andra invandrarna här på skolan har ett stort kontaktnät och det skulle bli Kenta som råkade illa ut om han gav sig på någon av dem.” ”Vi gör så här”, sa Sten-Åke. ”Jag tar in Kenta igen och ger honom ytterligare en skriftlig varning – jag ska också ringa hans föräldrar även om det inget tjänar till. Ska jag ta upp hotet mot dig Rebecka?”

Rebecka skakade på huvudet. ”Nej, vänta med det”, sa hon. ”Jag tror inte att han menade någonting med det han sa.” ”Är inte det lite dubbelmoral”, sa Axel. ”Jag menar ett hot av det slaget ska egentligen anmälas till polisen, ja, även kränkningen och den lindriga misshandeln mot Ali. Om du inte går med på att vi varnar honom för hotet mot dig – då har vi ju på något sätt indirekt talat om för Kenta att det är okej att hota lärare på denna skola och även att det är okej att kalla dem för bitch. Detta är inte okej, Rebecka!” ”Jag vet, jag vet”, suckade Rebecka uppgivet, ”men låt mig få en chans till med Kenta först. Kanske kan jag trots allt få honom att känna respekt för mig. Vi väntar med det!”

Axel suckade uppgivet men gav med sig. Han visste att det inte var någon idé att försöka övertyga Rebecka om något då hon väl bestämt sig. ”Du, Sten-Åke”, sa han. ”Vi pratade även om fortbildning, Rebecka och jag. Skolan har ju varit ganska lugn ända tills Kenta kom hit men jag tror att personalen här behöver fortbildas i hur man agerar i denna typ av situationer. Många lärare är rädda för Kenta.”

Stig-Åke nickade och reste sig upp. Han var en lång och ganska mager man och han närmade sig nog pensionsavgång, trodde Rebecka. Sitt hår hade han fått behålla och det låg i grå bakåtstrukna vågor. Denne man ingav respekt. Han var en duktig rektor och han ägde den pondus som kom av lång erfarenhet. ”Ja, tyvärr har de kanske även fog för sin rädsla”, sa han. “Det svåra är väl att vi inte vet vad Kenta är kapabel till. Han är inte att leka med men hittills

har han inte utgjort något större hot vare sig mot elever eller mot personal.

Det är illa nog att han beter sig som han gör mot Ali och det kan vi självklart inte acceptera – men bortsett från det har han inte orsakat något annat problem här på skolan – i alla fall inte något som i dagsläget kräver avstängning. Eftersom vi trots allt tror att vi kan hjälpa Kenta, så respekterar jag ditt beslut, Rebecka, men bara då det gäller polisanmälan. Jag kommer att ta upp detta med hotet mot dig vid samtalet hem till hans föräldrar. Samtidigt vill jag också säga att du ska vara försiktig. Vid minsta misstanke om att du kan vara utsatt för fara på grund av Kenta, måste du lova att genast höra av dig. Jag kallar in Kenta, tar återigen kontakt med socialtjänsten och polisen för information. Sen ska jag tänka på det där med fortbildning, ingen dum idé… jag tar upp det på nästa ledningsmöte.”

8.

A

xel försvann bort mot kontoret men Rebecka kände att hon behövde ha en kopp te och beslöt sig för att gå till lärarrummet.

Skolan vimlade av elever och flera av dem stannade Rebecka på vägen för att fråga om inlämningar, betyg och annat. Särskilt treorna var nervösa över sina betyg så här på slutet. Alla var nyfikna på hur de nationella proven hade gått. De flesta elever lade stor vikt vid de nationella provens resultat. Jag borde rätta, tänkte Rebecka men först behöver jag prata med någon, hoppas Cathalin är i lärarrummet. Det var inte många som gillade Cathalin men det berodde mest på att hon höll sig på sin kant. Hon hade jobbat över tjugo år på skolan och hennes inställning var att det bästa är om man sköter sitt och rent ut sagt skiter i andra. Så långt hade Rebecka inte kommit i sitt tänk. Hon kunde fortfarande bli oerhört upprörd över kollegor som inte skötte sitt jobb eller över rektorernas ibland, i hennes ögon, mycket korkade beslut. Rebeckas obotliga optimism gjorde också att hon fortfarande trodde på sin förmåga att kunna påverka skolans organisation.

Cathalin stack ut från mängden på många sätt. För det första var hon alltid mycket välklädd, ingen hade någonsin sett henne i ett par jeans. Hon var superkvinnlig men inte på ett utmanande sätt utan mer sofistikerat. Kjolar i precis den rätta längden, inte för långa för att dölja hennes välsvarvade ben men heller inte så korta att de kunde anses vulgära. Hon gick alltid i högklackat, sommar som vinter. Cathalin arbetade på det naturvetenskapliga programmet och undervisade i matte, biologi och naturkunskap. Rebecka hade haft samma diskussioner med henne som hon nyss hade haft med Axel och hon visste att Cathalin höll med. Arbetsbördan var orättvist fördelad. Sen var heller inte skolan vad den varit, brukade Cathalin säga, och tillägga, att när hon påbörjade sin lärarbana var läraryrket ett behagligt och välavlönat yrke. Det var mycket bättre på den tiden då skolan var statlig, brukade hon säga. Nu när kommunen är ansvarig blir det så himla olika från kommun till kommun. Vissa kommuner satsar sina pengar på allt annat än skolan.

Cathalin var på något sätt oantastbar, tänkte Rebecka. Ingen skulle komma på tanken att uttala några sexistisk skämt i hennes närhet vilket faktiskt

förekom i större utsträckning än vad många skulle kunna tro. Vissa lärare kunde ibland vara mer fräcka och vulgära i truten än vad eleverna var. Rebecka hade hört både det ena och det andra och det mest anmärkningsvärda var att flera av hennes kvinnliga kollegor såg mellan fingrarna då det gällde manliga kollegors klumpiga anspelningar. Å andra sidan, tänkte hon vidare, så gick en del kvinnliga lärare inte av för hackor de heller. De kunde också slänga ur sig saker som fick Rebecka att hissna. Lärare skulle vara goda föredömen för sina elever, det var hennes bestämda åsikt. Om inte lärarna använde ett hyfsat språk hur skulle man då kunna förvänta sig det av eleverna. Själv hade hon fått en god uppfostran och tidigt fått lära sig vad som var passande för en flicka att säga eller inte säga. Svordomar hade varit absolut förbjudna i hennes hem trots att de inte var religiösa på något vis. Det är genom sitt sätt att uttrycka sig som man skaffar sig respekt, brukade hennes pappa säga. Ett uttalande som hon tog med sig på sina lektioner, faktiskt.

Hon förklarade för eleverna vikten av att alltid uttrycka sig rätt vid rätt tillfälle. Att kunna argumentera för sin sak och komma med sakliga argument, i detta tränade hon eleverna ofta och mycket.

Plötsligt dök det upp två obekanta personer i korridoren, en man och en kvinna. De var inte lärare, det såg hon direkt även om hon inte kände alla lärare på skolan. De ser ut som civilpoliser, tänkte hon. Vad hade nu hänt?

De styrde sina steg åt hennes håll. ”Ursäkta”, sa mannen. ”Vet du var naturvetenskapliga programmets elever har sina skåp?” ”Ja, det vet jag… men vilka är ni?”

De båda poliserna blängde på henne och sa att de var poliser. ”Jaha, har ni några polisbrickor?” frågade Rebecka. Hon kunde inte hjälpa att hon blev osäker på de båda figurerna.

Mannen och kvinnan muttrade något och visade upp var sin legitimation. ”Har det hänt något?” frågade Rebecka oroligt. ”Nej, en koll bara… så hur hittar vi skåpen?”

Rebecka pekade. ”Gå till höger där borta, när ni gått cirka tio meter kommer det en trappa. Gå upp för den och när ni väl är där uppe tar ni åt vänster och längst bort i den korridoren hittar ni både naturlärarnas arbetsrum och elevskåpen.”

De båda poliserna nickade, vände sig om och försvann.

Rebecka hade inget emot poliser men dessa båda hade framstått som

mycket otrevliga i hennes ögon. Hon funderade på om civilpolisen bara fick komma in på skolan hur som helst och leta efter elevernas skåp. Undra vad de letade efter? Droger förmodligen, tänkte hon sedan sorgset. Det hade blivit allt mer vanligt med droger bland unga i stan.

Rebecka klev in i personalrummet och blev mycket glad då hon genast fick syn på Cathalin, men tyvärr också Louise och ytterligare några kollegor.

Tack och lov satt Cathalin ensam i en av soffgrupperna, de andra kollegorna satt en bit längre bort i personalrummet. ”Hej, Rebecka, kul att se dig, det var ett tag sedan… fullt upp förstår jag?” Cathalin log vänligt och Rebecka hälsade glatt och sa att hon bara skulle hämta lite te. ”Jag kommer snart!” sa hon och försvann bort mot kaffeautomaten. Hon tryckte på knappen för varmt vatten, stoppade ner sin tepåse och tog med sig den skållheta plastmugg och gick bort mot Cathalin. Det gick knappt att hålla i muggen så varm var den. ”Hej, Rebecka!” hojtade Louise. ”Kan vi prata lite sen, jag och du? Det är några saker jag skulle behöva hjälp med.” ”Javisst, självklart… kom bort till mig vid kvart i elva, då har jag ett hål.”

Rebecka visste precis vad det hela handlade om. Louise ville självklart ha någon av Rebeckas egenhändigt utarbetade uppgifter. Louise gjorde aldrig något själv, hon samlade andras prov och uppgifter på hög för att slippa tänka ut något eget. Ja, tänkte Rebecka, det spar ju på hennes arbetsbörda förstås och vore kanske något att ta efter. Å andra sidan vore det ju trevligt om hon någon gång kunde dela med sig av lite egna prov och uppgifter.

Men Louise förstod sig inte på det här med givande och tagande. Sen hade hon förmodligen inga egenhändigt utarbetade prov eller uppgifter, tänkte Rebecka vidare och slog sig ner hos Cathalin, bekymrade över att hon kanske hade fått brännblåsor i händerna. Snabbt ställde hon ner muggen och blåste på sina fingrar. ”Ja, du vännen, det är varmt, ta dubbla muggar nästa gång… det brukar jag göra.”

Rebecka log. ”Jag brukar ha min Musse Piggmugg men jag orkade inte gå och hämta den. Allt bra med dig?” ”Jo, då… stressigt som vanligt förstås men inget emot hur du har det, kan jag tänka. Nästa år får vi det etter värre! Då ska vi även ha nationella muntliga prov i matte och årskurs ett ska ha tre nationella prov i svenska ett.

Det verkar heller inte som om ledningen har funderat på hur vi ska klara av detta inom ramen för våra timmar. Du vet vad jag brukar säga, Rebecka. När jag började jobba här var läraryrket ett behaglig och trevligt jobb, vi hade hög status och skapliga löner. Nu för tiden är det mycket klagomål på skolan – och på oss lärare också – ingen vill längre börja på lärarutbildningen och jag förstår dem.”

Rebecka höll nickande med och Cathalin fortsatte. ”Vi får bara mer och mer att göra men inte fler timmar att göra det på. Människor i vår omgivning säger alltid att vi lärare bara gnäller, att vi ska vara glada över alla våra lov etcetera, etcetera. När jag började här hade jag gott om tid för att klara av mitt arbete och jag hade tid att utveckla och förbättra mina kurser och min undervisning.” Cathalin suckade. ”Men nu, ja, nu får vi bara fler och fler elever i varje klass och vi blir mer och mer någon typ av administrativ personal. Vi ska fylla i en massa dokument och skriva en massa blanketter. Ibland undrar jag hur skolan överhuvudtaget kunde fungera förr, när vi aldrig höll på med all denna dokumentation.” Cathalin log lite försmädligt, ”och ändå”, fortsatte hon, ”hade skolan bättre rykte då än vad den har nu. Vet du, jag har haft en del lärarkandidater genom åren men de sista jag har haft, de har hoppat av sin utbildning. När de såg vad vårt jobb verkligen innebar och när de insåg vad ingångslönen var, då sadlade de om. Flera av dem har valt att läsa till jurister, civilekonomer och ingenjörer stället för att gå klart sin lärarutbildning. Bättre betalt är klart och kanske inte lika stressigt. De som stannar kvar på lärarutbildningarna är sådana som inte kommer in någon annanstans, eller sådana som du.” Cathalin log. ”Sådana som ser läraryrket som ett kall, sådana som älskar att jobba ideellt utan att få betalt för sin övertid.” Nu skrattade Cathalin, ”Ja, du ser vad jag går igång på detta. Kanske ska jag också ta och sadla om, än är jag inte för gammal!”

Rebecka skrattade också, allt det Cathalin sa var sant men hon sa det med glimten i ögat. Hon älskade också sitt jobb. ”Nej, du får inte sluta och överge mig… och det vet jag att du inte kommer att göra heller – du älskar ideellt arbete lika mycket som jag.”

De skrattade gott åt detta samtidigt som de hörde hur de andra diskuterade vem som hade hand om disken. ”Det ser för jäkligt ut i pentryt”, hörde Rebecka Louise säga. Robin kontrade med att säga att det inte hade sett ett dugg bättre ut när det var hennes diskvecka och så var det grälet i gång.

Ja, diskussionsämnena på skolan höll olika nivå. Carina klagade över de hemska gardinerna i personalrummet och menade att ledningen sannerligen borde satsa på att fräscha upp hela skolan i stället för de planerade datorerna till ungarna. Märta föll in och klagade på att eleverna bara höll på med sina mobiler i stället för att jobba. ”Hur ska det då bli om de får datorer också, etter värre.”

Berta hakade på och klagade på sin klass och sina elever. ”BF 3 är så lata”, sa hon, ”bortskämda barn som inget vill lära sig. De vill bara sitta hemma och spela dataspel – och då kan ni ju tänka er hur det kommer att bli om de till och med kan sitta här på skolan och spela. De kommer inte få någonting gjort!” ”Mina elever kan aldrig hålla käften”, sa Louise. ”Ja, ursäkta uttrycket men det är så upprörande. Hur ska jag kunna hålla lektion om de aldrig är tysta?” ”De vill inte lära sig något, det är hela saken. Man kan ju undra varför de går i skolan över huvud taget”, sa Märta. ”De vill bara facebooka på sina iphone hela dagarna i ända och nu det här pratet om att de ska få var sin skoldator. Ja, jag håller med dig Carina, hellre nya gardiner och en fräschare miljö. Kan ni fatta hur det kommer att bli. De kommer att göra ännu mindre än vad de gör nu. Ledningen måste vara tokig, var sin dator, jag har aldrig hört på maken!”

Detta resonemang skrämde Rebecka; synen på eleverna och kunskapssynen. Hon avskydde när man klumpade ihop eleverna till en grupp och generaliserade. Varje elev var en egen individ med olika förutsättningar och behov. Hon skulle aldrig få för sig att till exempel säga att BF 3 är en hopplös klass. Det fanns heller inga hopplösa klasser eller hopplösa elever. Alla hade möjlighet att utvecklas om de bara hade lärare som förstod sig på sina elever och Rebecka var övertygad om att alla elever ville göra sitt bästa och att människan var nyfiken till sin natur. Det handlade bara om att väcka elevers nyfikenhet. Det här att eleverna skulle få var sin dator var i Rebeckas ögon det bästa beslut ledningen någonsin hade tagit.

Cathalin hade också lyssnat på de andra lärarnas diskussion och skakade på huvudet. ”Ja, du ser”, sa hon, ”om det är detta lärarkandidater får höra på sin praktik – då kan man gott förstå att de ångrar sig. Min senaste lärarkandidat var

en mycket ambitiös och duktig tjej. Hon hade valt att auskultera på några av mina kollegors lektioner och hon var helt chockad – och jag också, skulle jag vilja säga. Beatrice, som hon heter, berättade skrämmande saker för mig om hur det egentligen går till på vissa lektioner. Några av mina kollegor har uppenbarligen mycket svårt att hålla ordning i klasserna. Eleverna presterar egentligen ingenting och enligt Beatrice gapade och skrek eleverna på sina lärare. Lärarna skrek tillbaka och alla var allmänt ohyfsade. En av mina kollegor hade i ren ilska drämt igen klassrumsdörren för att inte komma tillbaka mer den lektionen och Beatrice hade fått försöka reda upp resten av lektionen så gott hon kunde. Ja, för mig är det obegripligt hur lektioner på gymnasienivå kan gå till på det viset. Ungdomar respekterar inte sina lärare längre och vet du, jag tror att det beror på den förlorade respekten i hela samhället. Barn och ungdomar verkar säga vad de vill till vuxna idag och de vuxna verkar ibland svara tillbaka med samma mynt. Inte undra på att en sådan klipsk tjej som Beatrice väljer juridik i stället. Hon ska börja läsa på juridiska fakulteten nu i augusti. Det berättade hon för mig då jag träffade henne på stan här om dagen.” ”Ja, det krävs en hel del av lärarna om de ska lyckas hålla ordning. Men jag tror nog att alla lärare kan få respekt om de först och främst visar sina elever respekt och lyssnar på vad eleverna har att säga. Jag kommer aldrig att glömma Värsta klassen på Karlslund.” Rebecka skrattade.

Cathalin föll in i skrattet. ”Men du fick ordning på den klassen, eller hur?”

Rebecka nickade. ”Jo, till slut, men det var inte helt lätt. De pratade hela tiden i mun på varandra och hade väldigt svårt för att lyssna på det jag sa – och deras språk – herregud, det var inte av denna världen.” ”Det är just det jag menar. Vi skulle behöva ha fler lärare av din kaliber, Rebecka, och Beatrice påminde mycket om dig – men hon väljer juridik i stället – och fortsätter utvecklingen åt det hållet kommer vi snart inte ha några kompetenta lärare framöver. Du se ju på lärarutbildningen – fullt av tomma platser över allt i Sverige.”

Rebecka höll med. Något måste verkligen hända om Sverige ville ha kompetent personal i skolans värld framöver.”Men, Cathalin”, sa hon. ”Det finns många bra lärare också. Vi får inte glömma det.”

Cathalin nickade. ”Ja, och det är verkligen tur,”, sa hon, ”för annars skulle skolan gå under totalt. Vi byter rektorer stup i kvarten. Det är få som

orkar med rektorsjobbet och det kan jag gott förstå. Och just därför är det också så viktigt att vi har bra lärare som kan hålla ihop allt trots att rektorerna hela tiden skiftar. Sen är det allt tur att vi har våra rektorssekreterare, utan dem skulle vi med all säkerhet gå under. Ta till exempel Camilla och Magdalena, de har jobbat här längre än vad jag har gjort. De är ju de som får hålla ordning på allt när de hela tiden får jobba för nya rektorer.” ”Ja men, Sten-Åke måste väl ha jobbat som rektor hur länge som helst … och Nils, han jobbade ju som rektor när jag började här.” Rebecka förstod inte riktigt vad Cathalin menade. ”Sten-Åke började här året innan du började och det gjorde Nils också.

Båda har jobbat som rektorer tidigare men i andra kommuner. Men jag har haft totalt tio olika rektorer under mina tjugofyra år här. Den är en ny rektor i stort sett vart annat år.” ”Oj!” sa Rebecka, ”det visste jag inte. Men det kanske inte är så konstigt.

Jag tycker att vi jobbar jämnt men rektorerna jobbar nog ännu mer.”

Cathalin log. ”Ja, det beror nog på”, sa hon. ”Det är väl med rektorer som med lärare, en del lägger ner hela sin själ i jobbet och andra inte alls.

Och apropå det vill jag återgå till det vi nyss pratade om”, fortsatte Cathalin. ”Egentligen är det inget att skratta åt. Ja, det här att vi jobbar ideellt – men det är väl ett sätt att skydda oss själva – att vi skrattar, menar jag. Du, jag hörde att ni inte får rätt ersättning då ni arbetar över. Hälsa Axel att man ska ha en och en halv ersättning vid övertid de två första timmarna och sedan dubbel ersättning de resterande, plus ob på kvällar. Ob-tillägget är i och för sig inte många kronor, men rätt ska vara rätt och skolan sparar in en massa pengar på att inte betala ut den till oss. Det här med övertid verkar inte fungera någonstans på skolan och därför håller man på att skriva om det lokala avtalet. Att jag tar upp detta nu beror på att svensk- och engelsklärare på hela skolan klagar över att de måste lägga ner mer än hundra timmar på rättning av de nationella proven. Rektorerna hävdar bestämt att rättning av prov ska ske på vår förtroendetid, men dessa tio timmar i veckan styr vi själva över. Rektorerna kan alltså inte lägga sig i vad vi gör dessa timmar och hur som helst så räcker inte ens dessa till för att rätta de nationella proven.

Och gudarna ska veta att vi behöver vår förtroendetid till en massa andra saker i form av telefonsamtal till föräldrar, fortbildning och gud vet vad.

Rättningen av de nationella proven ska ske inom ramen för era trettiofem timmar och proven får heller inte lämna skolan. Vem som helst kan ju förstå

att ni har gjort hur mycket övertid som helst nu på slutet och att ni inte har fått en krona i ersättning för det. Så får det bara inte gå till!” ”Va, det hade jag ingen aning om, vi får bra timme för timme, säger rektorn.” Rebecka var häpen och det här med att de nationella proven skulle rättas på skolan, det visste hon. Men det skulle aldrig fungera och därför tog lärarna med sig proven hem. De behövde lugn och ro för att kunna rätta dessa prov. ”Ja, du gör som du vill men jag anser att det är orättvist. Ni jobbar gratis, Rebecka. Ni lägger hundra timmar var på rättning av nationella prov och ni får inte en krona i övertidsersättning. I mitt arbetslag tar vi ut rätt komp och det borde ni också göra. Detta är ett fenomen som bara finns i skolans värld.

När vi jobbar övertid ska vi helst ta ut det i komp och ni kompar timme för timme. Men den tiden ni kompar ut är den tiden ni skulle använda för planering och rättning så egentligen flyttar ni bara tid och får inte en krona för att ni jobbar över. Om vi till exempel jobbar över på grund av att vi har föräldramöte på kvällen – då får vi inte kompa ut när vi till exempel har lektioner, utan vi måste kompa ut på vår övriga tid. Vilket i sin tur innebär att vi måste kompa bort vår planerings- och rättningstid – och när ska vi då planera och rätta? Jo, hemma på vår egentliga fritid. Så skulle de aldrig få fungera på någon annan arbetsplats. Men slutdiskuterat om detta, vi löser det ändå inte över en kafferast. Du såg bekymrad ut då du kom in, vad har du på hjärtat?”

Rebecka berättade om sin morgon, konflikten med Kenta och hennes och Axels besök hos rektor Sten-Åke. Hon berättade också om civilpolisernas uppträdande. När hon var i slutet på sin berättelse om Kenta kom en kollega vid namn Elsa in i personalrummet. Hon hade arbetat ännu längre på skolan än vad Cathalin hade gjort och skulle nog snart gå i pension. ”Ja, ursäkta att jag lägger mig i”, sa hon, ”men visst är det förskräckligt det här med Kenta, hur han får hålla på? Jag trodde att sådana där skinheads var en utdöende art. Jag hade inte sett någon på länge förrän Kenta dök upp i höstas.” ”Den arten fortlever och frodas”, sa Cathalin. ”De flesta har bara genomgått en evolution till en mycket farligare art, kostymklädda män. De kallas numer Sverigedemokraterna och vid senaste skolvalet fick de oroväckande höga siffror just på de praktiska programmen och på program bestående av många ungdomar från mindre samhällen utanför centrum.”

Mirjam skakade sina grå, permanentade lockar. ”Ja, det är förskräckligt, det är vad det är”, sa hon och gick till automaten för att hämtade kaffe.

Rebecka suckade och reste sig upp. Det märktes att det var inne på sluttampen av vårterminen. De flesta lärare var mer irriterade än vanligt. Hon vände sig Cathalin. ”Tack för sällskapet, Cathalin, nu måste jag förbereda mig för nästa lektion. Det var skönt att få prata av sig lite. Vi hörs, hej så länge!”

Rebecka slängde plastmuggen i papperskorgen och började gå bort mot sitt kontor med många nya tankar i sitt huvud. De avtal de hade var väldigt luddigt skrivna och hon trodde noga att Cathalin visste vad hon pratade om för hon hade tidigare varit fackombud på skolan. Å andra sidan trodde hon heller inte att hennes rektor ljög när det gällde övertid och komp. Ja, ja, skit samma tänkte hon. Jag har för mycket att göra för att orka bry mig om det just nu.

Korridorerna hon passerade var nötta och slitna, man hade nog inte renoverat skolan sedan den byggdes på femtiotalet. Väggarna var fulla av tags och annat klotter och på dörrfodren flagade färgen på flera ställen. En ganska trist miljö, tänkte hon sorgset. De grå väggarna var dekorerade med målningar gjorda av elever som gått på skolan för många herrans år sedan och även dessa hade sett bättre dagar. Nu hade även de blivit dekorerade med klotter och tags. Detta var helt klart ingen uppmuntrande miljö, man borde verkligen renovera skolan, tänkte hon, samtidigt som hon visste att skolans ekonomi alltid var på bristningsgränsen. Många lärare var emot att eleverna skulle få var sin dator till hösten. De tyckte att det fanns viktigare saker att satsa pengarna på, till exempel gardiner. Rebecka log. Visst behövde skolan fräschas upp, inget snack om den saken. Det hennes kollegor däremot inte förstod var att det inte skulle bli dyrare med var sin dator till eleverna än vad det redan var. I dagsläget betalade skolan en massa pengar för support och it-hjälp för de stackars datorerna som de hade i datasalarna.

Med var sin leasad dator skulle kostnaderna till och med minska då man tog bort kostnader för support och annat. När eleverna fick var sin dator var det också eleverna själva som skulle ansvara för att de hölls i ordentligt skick. I dagsläget verkade inte en enda elev bry sig om hur det gick med datorerna i datasalarna. De var inte det minsta rädda om dem. Helt klart skulle det bli skillnad då de fick ansvar för sin egen dator, det var Rebecka helt övertygad om. Hon hade själv varit en av de pådrivande krafterna bakom hela idén till

att eleverna skulle få var sin dator.

På väg genom korridoren mötte hon flera elever som hon hälsade på.

Ibland stannade hon till och bytte några ord med elever hon kände. ”Tjena Moa, ny frisyr?” Moa nickade glatt och Rebecka berömde frisyren och sa att den passade henne. Moa sken upp som en sol och tackade för komplimangen. Lars hade en ny sommarjacka och fick beröm för den och han fortsatte glatt visslande ner genom korridoren.

Rebecka hade lätt för att strö komplimanger omkring sig. Det låg liksom i hennes natur och detta gjorde att hon fick en god relation till alla elever på skolan. De kände sig sedda och omtyckta och Rebecka tyckte verkligen om alla elever på skolan. Ja, till och med Kenta på sätt och vis. Hon brydde sig verkligen om honom och var djupt oroad över hur det skulle gå för honom i livet. I den andra korridoren fick hon syn på Anna i BF 2. Henne behöver jag prata med, tänkte Rebecka och skyndade på stegen. Hon hann snart i fatt Anna. ”Hallå… Anna!” ropade hon. Tösen hörde ingenting utan fortsatte sin makliga gång fram genom korridoren. Hon hade hörlurar på sig och musiken var så hög att den hördes lång väg. Rebecka tänkte att de unga verkligen inte var rädda om sina öron. De skulle få hörselskador allihop. Rebecka hann i fatt Anna och tog tag i hennes arm. Anna vände sig om med ett uttrycka av både skräck och rädsla i sitt ansikte, men när hon såg att det var Rebecka sken hon upp som av lättnad. ”Jasså, var det bara du”, sa hon. ”Jag hörde dig inte – musiken, du vet.”

Hon hade dragit av sig hörlurarna som nu satt runt halsen och musiken dånade fortfarande ut genom lurarna. Anna stängde av musiken så att de kunde prata.

Rebecka skrattade. ”Ja, jag tänkte just på det – ni är inte speciellt rädda om era öron. Jo, du Anna… jag bara undrar… jag har inte sett dig på ett tag, har du varit sjuk?”

Anna rodnade lite. ”Jo, det har jag väl…”, svarade hon lite svävande.

Rebecka tänkte att hon kanske hade skolkat av något skäl och att det var därför hon rodnade. ”Jo, jag bara undrade för jag gick igenom era betyg i går och jag saknar en uppgift från dig i engelskkursen. Ja, du ligger ju bra till för övrigt, Anna, och det vore ju synd om du på grund av denna enda uppgift inte klarar kursen.”

Anna tittade lite frågande på Rebecka. ”Hur kan en enda uppgift avgöra

om jag klarar kursen eller inte? Jag har ju haft MVG på nästan allt jag har gjort hos dig?” ”Ja, det är sant, Anna, du är riktigt duktig på engelska… men just denna uppgift mäter ett delmoment i kursen som man måste klara för att få ett betyg. Du vet, jag har ju kursmålen att följa och därför är just denna uppgift viktig.” ”Okej”, sa Anna buttert och skakade lite på axlarna. ”När måste den vara klar?” ”På fredag, annars måste jag skriva en varning om IG och skicka till din mentor och det vill jag inte. Anna, du är ju en av mina mest duktiga elever.” ”Ok, du får den på fredag, är det lugnt, då?” ”Då är det lugnt. Ha det så gott så länge!” Rebecka log men Anna besvarade inte hennes leende. Hon satte på sig sina hörlurar igen, hennes min var tvär och sen försvann hon ner genom korridoren. Rebecka vände och gick tillbaka, lite fundersam över Annas attityd. Hon brukar ju vara så glad och trevlig… men hon kanske hade varit allvarligt sjuk, tänkte Rebecka, och kanske var det just det som var orsaken till att hon verkade annorlunda mot vad hon brukade. Jag får fråga hennes mentor om detta.

Hon passerade återigen skolans fik och nu fick hon en glad överraskning.

Lotta satt och fikade med Gurra och Kalle, ett stort framsteg för Gurras del.

Hon hade bjudit de båda grabbarna på fika i fredags och de hade pratat om hur man på bästa sätt skulle kunna närma sig Lotta och tydligen hade det hela givit resultat. Rebecka gick fram till dem med ett stort leende i sitt lilla ansikte. ”Tjena”, sa hon. ”Allt bra med er, har helgen varit bra?”

Ungdomarna hälsade på henne med glada miner och Gurra sneglade lite på Lotta och sa: ”Mycket – helgen har varit kanon!” ”Vi var på bio i lördags – jag, Gurra, Lotta och Frida. Ja, Frida är Lottas kompis och en helschysst tjej – hon går på Bergagymnasiet. Sen var vi och käkade pizza, helgen har varit helt kanon”, sa Kalle. ”Roligt att höra!” sa Rebecka. ”Vad såg ni för film?” ”Brighton rock”, sa Lotta. ”Jaha, var den bra, har själv funderat på att se den … jag gillar klassisk film noir.” ”Nä, den var kass – en riktig skitstövel till karl var taskig mot en tjej, Rose, och hon var döförälskad i honom ändå – korkad brud, helt enkelt”, sa

Lotta. ”Men vi hade kul ändå.” ”Okej, då kanske jag ska skippa den – nu måste jag tillbaka till kontoret och jobba. Förresten… jag pratade nyss med Anna… ja, i BF2, du känner väl henne Kalle?” ”Anna är lite knepig just nu”, sa Kalle. ”Hon blev ihop med en kille för ett tag sen och nu är det slut, tror jag.” ”Jaha”, sa Rebecka lättad. ”Det förklarar det hela! Hej så länge och ha det så gott!”

Ungdomarna vinkade åt henne och lycklig för Gurras och Lottas skull fortsatte hon bort mot kontoret för att ta sig an dagens arbete.

9.

R

esten av dagen hade förlöpt utan några större kontroverser. Rebecka hade inte sett röken av Kenta sedan incidenten på morgonen. Axel hade fått reda på orsaken till polisernas besök. De hade beslagtagit marijuana i en av Kentas kompisars skåp på natur. Axel hade berättat att poliserna bara fick gå in i elevernas skåp om de hade skälig misstanke och i detta fall hade de haft det, berättade han.

Louise hade kommit bort till hennes kontor och fått med sig ett avslutande test i litteraturhistoria som hon ville testa av årskurs tre med. Flera av Louise treor låg på gränsen till ett IG och hon visste inte hur hon skulle få dem att nå sina mål. Betygen skulle snart sättas och Louise var orolig för hon hade inte meddelat en enda av dem att de riskerade ett IG. Detta var ett stort problem för det var mycket viktigt att man signalerade till både elev och dennes mentor i god tid om eleven låg risigt till. Rebecka själv var oerhört noga med detta. Man kunde inte bara sätta IG utan att varna dem först och även meddela deras mentorer hur de låg till i kursen.

Louise hade gått på om hur besvärliga IP3 var, att de var helt hopplösa och ingenting ville göra. Rebecka hade lust att fråga henne hur entusiasmerande hon själv var på lektionerna. Om hon verkligen gjorde sitt bästa för att intressera sina elever för ämnet men så avstod hon. Hon hade ingen lust att få igång ett gräl. Vid flera tillfällen hade hon rykt ihop med Louise kring frågan om hur man skulle lägga upp en kurs och hur man skulle få sina elever intresserade men Louise lyssnade inte på det örat. Hon gav eleverna uppgift efter uppgift utan att vare sig ha en röd tråd i det hon gjorde eller tydliga syfte och mål med sina uppgifter. Vad Rebecka hade förstått var Louise även dålig på att rätta och lämna tillbaka elevernas arbeten. För Rebecka var det viktigt att förklara syftet med allt som de gjorde på lektionerna och visa på hur uppgifterna knöt an till kursplanens mål.

Louise lade all skuld på eleverna men man är två om att dansa tango, tänkte Rebecka. Ja, man får väl de elever man förtjänar. ”Rebecka”, sa Louise som återigen dök upp i dörren.

Rebecka tittade på klockan. Det hade redan gått två timmar sedan Louise hämtade testet. Undra om hon redan har kört det i klassen, tänkte Rebecka

fundersamt. Hon var lite nyfiken på hur det i så fall hade gått. ”Hej igen, Louise!” ”Jo, du, jag undrar var jag hittar blanketten om varning för IG någonstans, visst ska de finnas någonstans på nätet?” ”Ja, kolla här”, sa Rebecka och klickade fram sidan med blanketter. Hur många behöver du – vill du att jag skriver ut dem åt dig nu med en gång, när jag ändå har sidan uppe?” ”Ja, gör det… jag behöver tjugofyra stycken.”

Rebecka kunde inte hjälpa att hon hajade till. ”Tjugofyra stycken?” sa hon förvånat. ”Ja, alltså, de kan ju vara bra att ha…” ”Behöver du varna alla i klassen, har du kört mitt test – kommer ingen att nå sina mål?” Vad hade Louise gjort, hade hon misskött sin tjänst så radikalt? Det var en sak att vissa elever struntade i sina betyg för så var det bara, men en hel klass. Rebecka var chockad.

Louise svarade inte. Det såg ut som om hon skulle börja gråta vilken sekund som helst och även om Rebecka hade svårt för Louises personlighet kunde hon trots allt känna medlidande med henne. Gudarna ska veta att det inte alltid är så lätt att få eleverna att nå sina mål, men som lärare måste man ändå göra sitt bästa, tänkte Rebecka, och hon var inte säker på att Louise hade gjort sitt bästa. Eller så hade hon helt enkelt inte förmågan, eller så var klassen än värre än Värsta klassen på Karlslund. Rebecka visste inte vad hon skulle tro. ”Men Louise, hur är det egentligen, vad har hänt?” Rebecka klappade henne medkännande på armen.

Louise ryckte till vid Rebeckas beröring och så bröt hon ut i en störtflod av tårar. Snabbt torkade hon av sina tårar på den fina dräktens ärm och såg sig pinsamt omkring. Ingen tog någon notis om henne, alla på kontoret var upptagna med sitt. ”Det är inget!” sa Louise och snyftade.

Rebecka tog upp en pappersservett ur väskan och räckte den till Louise som skakade på huvudet och vägrade ta emot den. Rebecka hämtade de utskrivna varningarna om IG och gav dem till Louise. ”Ja, Louise, säg till om det är något jag kan hjälpa till med. Du verkar ha det jobbigt just nu. Har du någon att prata med?” ”Äh, lägg dig inte i, låt mig bara vara ifred. Du tror att du är så jävla bra,

eller hur? Men alla elever gillar inte dig heller! Prata aldrig mer med mig igen”, fräste hon och slet till sig sina kopior och försvann ut genom dörren.

Rebecka ryckte lite på sina axlar. Vad kunde hon göra? Hon hade försökt att vara hjälpsam. Louise verkade heligt förbannad på henne men Rebecka hade bara gjort allt för att hjälpa Louise under de tre år de hade jobbat på skolan. Antagligen trampade jag på en öm tå. Det går väl över, tänkte Rebecka och plockade ihop sina saker, sa hej då till sina kollegor och gav sig i väg mot bilen. Det var dags att åka hem.

På väg bort till parkeringen tänkte hon på Anna. Hon var fortfarande lite bekymrad över Anna i BF2. Trots att hon hade pratat med henne tidigare under dagen hade hon inte dykt upp på lektionen. Den tjejen var värd ett MVG i engelska men sista uppgiften var viktig för betyget, så var det bara.

Rebecka hade tänkt prata med Kristin som var mentor för Anna men Kristin hade varit hemma för vård av barn. Hennes lilla Tova var sjuk.

Skrutten startade utan problem och Rebecka styrde kosan mot Billys skola för att hämta upp honom på vägen hem. Än så länge var det inte så mycket trafik, de flesta jobbade fortfarande. Klockan var bara tre och det var en av fördelarna med att vara lärare, man kunde styra ganska mycket över sin egen tid. De var i och för sig tvungna att vara på jobbet trettiofem timmar i veckan men dessa kunde de lägga upp lite som de ville, vilket innebar att man kunde jobba längre några dagar i veckan för att kunna sluta tidigare andra dagar. Sen fick man ju, allt som oftast, fortsätta jobbet på hemmaplan men detta kunde hon göra då Billy såg på teve eller efter det att han hade krupit på kojs.

Det var fortfarande ett helt fantastisk väder. Solen kastade sina värmande strålar över asfalten och temperaturen låg runt tjugo grader. Rebecka hade ingen AC i den gamla bilen så hon vevade ner rutan för att få in lite svalkande luft. Bilen var het som en bastu eftersom den hade stått i solen hela dagen. Nöjd drog hon in doften. Det luktade sommar i staden, varm asfalt, avgaser och en svag doft från parkernas blommande buskar. Storgatan var en bred gata och den var kantad med stora vackra träd likt en allé. Mellan gatan och trottoaren lös en färgprakt av blommor i de välordnade rabatterna.

Rebecka trivdes i staden, den var lagom stor, kanske så där en sjuttiotusen invånare, varken för stor eller för liten. Den hade många fina parker och grönområden med glasskiosker och fik.

Jag tar med mig Billy till Rosenträdgården, tänkte hon. Där hade de en

makalöst god, hemgjord glass och det var en idyllisk och rogivande plats även om rosorna förmodligen inte hade slagit ut ännu. Plötsligt ryckte hon till. Ett tydligt dunkande på högersidan av bilen hade väckt henne ur sina tankar. Ljudet var dovt, som om någon hade kastat något mjukt mot bilen.

Det lät inte som att det var någon sten eller något annat hårt föremål. Herre min skapare, tänkte hon chockat. Jag körde väl inte på någon! Oroligt tittade hon i backspegeln men såg ingenting utöver det vanliga på gatan.

Rebecka svängde av på en minde sidogata och gick ut för att se efter vad det kunde ha varit, samtidigt tittade hon sig ängsligt omkring. På en mindre gata lite längre bort fick hon se ett gäng ungdomar som sprang bortåt centrum till. Skinheads, flera stycken. En av dem kunde ha varit Kenta men hon kunde inte vara säker. I Kentas nya gäng hade det blivit poppis att raka sina skallar och precis som Mirjam hade påpekat tidigare under dagen hade man inte sett till den typen av ungdomar på ett bra tag. Detta var ett pånyttfött fenomen, enbart på grund av Kenta. Han var helt klart inget bra föredöme för stadens ungdom.

Rebecka gick runt bilen och såg nu orsaken till det dova ljud hon hört.

Det var en stor jordkoka, rester av jord bildade en stor cirkelrund smutsfläck mitt på passagerarsidans dörr. Ett i och för sig ganska oförargligt pojkstreck kan man tycka om det nu inte hade varit just Kentas gäng som hade gjort det. Rebecka fick gåshud trots värmen och tänkte på Kentas ord tidigare på morgonen; ”Och du, fröken duktig, som tror att alla elever älskar dig, fundera på vem det kommer att gå illa för om du inte låter mig vara ifred.” Hon strök sig själv lugnade över sina överarmar och öppnade bildörren för att ta fram papper så hon kunde torka bort all jord. Hon ville inte att Billy skulle se jordfläcken och fråga vad som hade hänt. Rebecka ville inte göra sin son orolig. Hon hittade både en rulle med hushållspapper och en flaska med fönsterputs på golvet vid baksätet. Snabbt fixade hon till bilen och fortsatte bekymrat sin färd mot Billys skola.

Behövde hon vara orolig? Skulle Kenta kunna hitta på värre saker? Hon var inte helt säker och hon visste inte ens om Kenta hade varit en av grabbarna i det där gänget hon sett försvinna bort mot centrum. Helt klart var det i alla fall hans kompisar och de kunde ju av någon anledning bara ha valt ut just hennes bil som måltavla av en ren slump. Jag kanske inte ska dra för stora växlar av det här, tänkte hon. Jag kanske bara oroar mig i onödan.

Hon överlade med sig själv och försökte tänka förnuftigt på det hela. Ja, så

var det nog, lägg det åt sidan nu, sa hon till sig själv. Njut nu av denna sköna försommareftermiddag tillsammans med Billy i Rosenträdgården.

Hon svängde in och parkerade på Måstorpaskolans parkering och direkt fick hon syn på Billy. Sin vana trogen satt han och väntade på ett av skolans staket. Han satt alltid där och väntade på henne, förutom en gång då han hade gjort henne sjuk av oro. Utan att säga till hade han följt med en kompis hem efter skolan och inte ens hans fröknar hade vetat om vart han hade tagit vägen. Till slut hade en av Billys klasskamrater berättat att han hade sett Billy följa med Linus efter skolan. Efter den episoden hade Billy dyrt och heligt lovat att han aldrig mer skulle göra så, och här satt han nu och pratade med en ljushårig flicka. Han fick syn på sin mamma, vinkade till hennes och hoppade ner från staketet och sprang bort till bilen. ”Hej, mamma!” sa han och kastade in sin skolväska i baksätet och klev själv in och satte sig. ”Vad ska vi göra i dag?”

Rebecka log, hennes son ville alltid göra något. ”Vad menar du?” sa hon på skoj. Hon ville retas lite med honom. ”Vi ska väl bara åka hem.” ”Nej, mamma!” ropade han. ”Jag vill inte åka hem. Det är jättefint väder och jag vill inte sitta inne i lägenheten. Snälla, kan vi inte hitta på något?”

Billy tittade med sina sammetsbruna ögon på sin mor, blicken var bedjande. ”Jag bara skoja, Billy! Jag tänkte att vi kunde åka bort till Rosenträdgården och köpa glass och sätta oss och njuta av vädret en stund.” ”Yes, du är bäst… hur visste du att jag har längtat efter just den glassen hela dan?” ”Det är sådant som mammor bara vet.” Rebecka blinkade åt honom och styrde ut från parkeringen. ”Vad var det för flicka du pratade med, henne har jag inte sett förut?” ”Hon började i höstas, hon kommer från Göteborg, hon går i 5 B.” ”Då är hon två år äldre än du. Det såg hon inte ut att vara, vad heter hon?” ”Ronja, precis som Ronja rövardotter, häftigt va!” Billy skrattade. ”Billy the Kid och Ronja rövardotter”, sa han och skrattade.

Rebecka skrattade tillsammans med sin son men samtidigt blev hon återigen bekymrad. Kunde Ronja vara Kentas lillasyster? ”Vet du vad hon heter i efternamn?” ”Som Foppa, du vet, Forsberg.”

En kall hand kramade Rebeckas hjärta, det var Kentas syster… men inte kunde väl Kenta ha fått sin syster till att ta kontakt med Billy. Det var inte logiskt. I och för sig hade Rebecka varit på Kenta tidigare under året, flera gånger faktiskt, för att avbryta hans trakasserier mot Ali, men ändå. De tidigare gångerna hade han bara svarat något kaxigt och gått sin väg, inte uttalat något hot som i dag. Var det inte lite långsökt? Varför skulle han blanda in sin lillasyster? Jag är bara nojig, tänkte hon. Kentas pappa hette Göran Forsberg, det visste Rebecka. Stackars Foppa som måste dela efternamn med en så gräslig man, tänkte hon. Skolan hade kopplat in socialen redan i höstas då man misstänkte att Kenta fick stryk hemma men Kenta vägrade erkänna att de skador han från och till hade, var orsakade av hans far. Han hade en hel massa olika förklaringar till varför han hade blåmärken och svullnader både här och var på kroppen. ”Jaha, har du pratat med henne förut? Jag har aldrig hört dig prata om henne tidigare.” Rebecka tog blicken från vägen och tittade på sin son. ”Jag har väl pratat med henne ibland. Hon är lite konstig och hon har en elak pappa, säger hon. Visst är det synd om henne, mamma? Jag har ju världens snällaste pappa. Mamma, jag saknar pappa– kommer han inte hem snart?”

Rebecka var orolig men det fick hon inte visa Billy. ”Pappa kommer hem i övermorgon”, sa hon och log. ”Nu är vi framme, dags att parkera.”

Rebecka och Billy hade blivit kvar i parken i flera timmar. Förvånat hade hon sett att flera vildrosor redan hade slagit ut i parken, rosa, vita och gula.

Det hade varit underbart vackert och ett tecken på att sommarlovet faktiskt inte var långt borta. Eftermiddagen hade varit ljuvlig och hon hade så när glömt av episoden med Kenta och hans hot. De hade ätit glass, suttit och gottat sig i solen och Billy hade köpt gammalt bröd i caféet och matat änderna med det. De fanns en stor ankdamm mitt i Rosenträdgården och Billy hade älskat att mata änderna ända sedan han var riktigt liten. Nu stod de, glada och nöjda, vid postboxen i trappuppgången. Rebecka önskade verkligen att de hade haft en sommarstuga strax utanför staden. Det hade varit underbart att få tillbringa dessa sköna dagar på landet. Då kunde Billy leka i trädgården eller gå på upptäcktsfärd och hon kunde sitta i trädgården och rätta elevers arbeten. Trots det hon hade sagt tidigare under dagen önskade hon nu att lönerna verkligen skulle gå upp med tiotusen i månaden för då

skulle hon och Mike ha råd att skaffa en sommarstuga.

Hon stack nyckeln i boxen, öppnade och tog ut dagens brev och all reklam. Trots att hon hade skrivit en lapp med Reklam undanbedes fick hon en hög varje dag ändå. Hon ögnade snabbt igenom posten och blev helt iskall.

Mitt bland all reklam låg en lapp med utklippta bokstäver hopsatta till meningar.

Du ska ge fan i mig, bitch. Ett ord till från dig eller att du så mycket som petar på mig en gång till så är du körd! ”Vad är det, mamma?” frågade Billy oroligt då han hörde sin mamma dra efter andan. ”Va… nej, inget viktigt, vännen, en dyr räkning jag inte hade räknat med bara.” Rebecka gömde hotlappen mellan all reklam och började gå upp för trappan. ”Kan vi inte åka till Rom nu då?” Billy lät bekymrad, han såg verkligen fram emot resan till Rom som de hade pratat så mycket om. Han var intresserad av romarriket och den tiden då det hade varit som störst. Katakomberna och akvedukterna hägrade för Billy, han ville också se badhusen med varmt vatten och Colosseum. Det var romarrikets tekniska detaljer som roade honom. Han var fascinerad över att romarna hade haft varmbadhus när svenskarna inte ens hade kallt vatten inomhus. Dessa badhus hade han sett på diverse olika äventyrsfilmer och faktafilmer. Rebecka hade förklarat att inga av de antika badhusen var i bruk längre utan att de bara var ruiner. Men Billy ville se detta med egna ögon. Peterskyrkan ville han också se bara för att den var så stor, annars var han inte så förtjust i kyrkor. ”Jodå, klart vi ska åka till Rom, det behöver du inte bekymra dig om.”

Rebecka klappade honom på kinden i en öm gest.

Billy pustade ut. Han gillade inte när hans mamma pratade om pengar, det var tråkigt.

De klev in i lägenheten och även den var som en bastu. Rebecka gick runt och öppnade fönster och ställde balkongdörren på vid gavel för att få in lite friskt luft. ”Jag sätter mig och spelar lite, mamma. När ska vi äta?” ”Jag gör en pasta, det går fort – om en halvtimma ungefär.” ”Okej”, sa Billy och försvann till sitt rum för att spela favoritspelet Oblivion, ett dataspel på engelska. Redan som sjuåring hade han spelat det första spelet i serien som hette Morrowind med två tillhörande expansioner som

hette Tribunal och Bloodmoon. Nu väntade han med stor iver på del tre i serien, Skyrim, som skulle släppas i november. Varje dag var han ute på företagets hemsida för att se nyheter och han följde även med i nyhetsflödet på Twitter. Rebecka var imponerad över sonen. Han var otroligt duktig på engelska och han klarade alla kluriga repliker i spelet utan problem, men han hade ju en engelsktalande far så det var ju inte så konstigt. Nej, det hon var mest imponerad av var det han kallade för att modda. Han hade visat henne och hon förstod ingenting. Billy skrev in en massa koder på datorn och sen klickade han på okej och vips hade han skapat något nytt till spelet.

Det kunde vara ett nytt svärd eller ett helt nytt hus med allt vad ett hus kan innehålla. Han spelade också något annat spel. Hon visste inte vad det hette, men i det spelet hade han skapat hela världar, verklighetstrogna världar där man kunde utföra olika uppdrag och uppleva äventyr. Vad hon förstod så handlade det nästan om att göra egna dataspel och hon kunde inte klura ut hur han klarade av det hela. Det verkade mycket komplicerat och Billy var ju trots allt bara nio år. Det kallas att programmera, mamma, hade han sagt.

Det är inte så svårt när man lärt sig. Jag ska bli spelutvecklare när jag blir stor.

Ja, inte har han fått sin intelligens från mig, tänkte Rebecka ironiskt. Jag har alltid fått höra att jag är en medelmåtta och att jag inte på långa vägar kunde jämföra mig med Angelicas briljanta intelligens. Han har inte fått det från Mike heller. I och för sig var Mike verkligen ingen dumskalle, han var smart på sitt sätt och otroligt händig, dessutom. Nej, Billy har nog ärvt intelligensen från min syster, tänkte Rebecka och satte på vatten för att koka pasta. Samtidigt som vattnet kokade upp röjde hon av på diskbänken, plockade ur och i diskmaskinen och tackade gud för den uppfinningen. Hon skulle aldrig haft tid att diska för hand. När hon kom fram till köksbordet för att duka fick hon återigen se det där meddelandet av utklippta bokstäver. Det stack ut mellan all reklam. När Billy somnar i kväll ska jag ringa Axel. Kanske skulle jag kunna vänta till i morgon, men jag behöver prata med någon redan nu som kan ge mig råd om hur jag ska agera. Ska jag ta Kentas hot på allvar? Det var ju uppenbart att det var Kenta som hade lagt hotbrevet i hennes postbox och detta innebar att han hade tagit reda på var hon bodde.

Men om han inte hade satt sina fingeravtryck på brevet skulle det dock aldrig gå att bevisa att det var han som hade lagt det där.

Mycket bekymrad över hotbrevet dukade Rebecka fram och fortsatte

sedan att steka upp lite bacon och lök för att göra en pastasås. Varför hotar Kenta mig just nu, tänkte hon. Jag har ju varit på honom tidigare utan att han har hotat mig. Vad är skillnaden? Du ska ge fan i mig, bitch. Ett ord till från dig eller att du så mycket som petar på mig en gång till så är du körd! Rebecka upprepade hotet i sitt huvud där hon stod vid spisen och fixade till pastasåsen.

Jo, tänkte hon, nu vet jag… jag tog honom i armen… jag har aldrig tagit i honom förut, bara sagt till honom att sluta trakassera Ali. Rebecka insåg att hon hade gått över gränsen för vad Kenta accepterade när hon hade tagit honom i armen. Just detta var orsaken till hans ökade aggressivitet gentemot henne i dag. Det var uppenbart nu när hon tänkte på det.

Plötsligt hörde hon ett skrik och en duns från Billys rum. ”Aj! ”Vad i helvete…”

Rebecka blev både rädd och förvånad på samma gång. Billy brukade aldrig svära. Hon släppte det hon hade för händer och rusade in till Billy. ”Vad är det Billy, vad har hänt?” ”Kolla mamma!” Billy visade upp en sten av ett äggs storlek. ”Kolla, den här lappen satt runt. Jag fick stenen rakt på armen, tänk om den hade träffat skärmen, då hade den gått sönder, mamma!”

På lappen Billy höll upp stod det BITCH! med stora bokstäver. ”Får jag se på din arm”, sa hon. ”Det gör inte ont, mamma… men varför kastade någon in en sten och varför står det bitch på lappen?” ”Kanske hade de tänkt träffa ett annat fönster och kastade fel. Tur att fönstret var öppet annars hade vi haft en trasig ruta nu.” ”Ja, och tur att den träffade min arm och inte skärmen, mamma!”

Billy gned sig lite på överarmens baksida och Rebecka såg att ett blåmärke började framträda. Tänk om han hade fått den i bakhuvudet, tänkte hon med en rysning. Stenen hade blivit kastad tre våningar upp och måste ha haft en ganska bra fart när den for in genom fönstret. ”Kom med mig ut i köket, Billy, vi ska alldeles strax äta.” ”Förlåt att jag svor, mamma… jag blev så rädd.”

Rebecka rufsade kärleksfullt om hans hår och drog in honom i sin famn. ”Vet du, jag blir så jävla arg när folk kastar stenar på min son.” ”Nu svor du också, mamma!” Billy flinade. ”Ja, då är vi kvitt, eller hur? Kom nu så äter vi!”

Rebecka var verkligen både förbannad och orolig men hon ville inte visa

det för Billy. Det bästa var att försöka skoja bort det hela för att hålla honom lugn.

10.

D

et var inte ofta Axel diskuterade sitt jobb med sin fru Lisbet.

Det var väl en vana från den tiden då han hade varit polis. Ofta hade ju barnen suttit med vid matbordet och det som hände på Axels jobb var inget som barn skulle behöva höra vid vare sig vid matbordet eller någon annanstans heller, för den delen. Nu var barnen stora och utflugna. Axel och Lisbet bodde i en villa i utkanten av staden. Det var en välskött villa med en parkliknande trädgård bestående av många stenlagda gångar, gedigna lyktor i gjutjärn, fruktträd, fruktbuskar – och blommor, förstås. Lisbet älskade blommor. Hon älskade också att sylta och safta.

Axel älskade sin fru djupt och innerligt även efter snart trettio års äktenskap. Nu satt de vid middagsbordet och han beundrade hennes skönhet och spirituella personlighet. Hon hade fortfarande formerna på de rätta ställena och hon var mån om sitt utseende. Håret var klippt i en elegant page och tonat i den nyans hon alltid haft, djupt kastanjerött. Hennes ögon var bärnstensbruna och de smala ögonbrynen ramade in dem och gav hela hennes utseende en elegant look. Just nu berättade hon om sin dag i den blomsteraffär som hon drev som sitt eget företag. Hon berättade om en både komisk och kanske pinsam situation som hade uppstått under dagen. ”Jo, och då frågade jag den äldre gentlemannen om han hade växel. Har du möjligtvis en krona, frågade jag och då svarade mannen: ´Vill du ha sex?´” Lisbet skrattade. ”Samtidigt var det två unga flickor i affären”, fortsatte hon, ”och dessa flickor bröt ut i ett våldsamt fnissande och mannen harklade sig och sa: ´Jag menar självklart – vill du ha sex kronor…´ och då vek sig de båda flickorna av skratt och försvann som blixten ut ur affären.

Jag tog emot mannens sex kronor och gav honom växel tillbaka. ´Ja, det var ju pinsamt det här´, sa han. ´Jag hoppas att du inte tog illa upp?´ Jag förklarade för honom att det är ju sådant som kan hända vem som helst – ja, att man säger fel, tillade jag snabbt då jag såg hans förvirrade min. Han tog snabbt emot sin växel och sin blombukett och försvann ut ur affären. Jag tror aldrig att jag kommer att få se den mannen i min affär igen och det är ju i och för sig synd. Han var riktigt trevlig.”

Axel skrattade han också, han kunde se hela episoden framför sig. ”Stack-

ars man”, sa han. ”Vad hade du förresten svarat om han hade menat allvar?”

Axel plirade nyfiket mot sin fru. Han hade självklart bara skojat men nu blev han nyfiken på hennes svar. ”Jag hade sagt vänligt men bestämt: Nej, tack, jag får det jag behöver hemma!” Lisbet skrattade och gick och satte sig i Axels knä och smekte honom över hans rakade skalle. ”Tänk om någon tar dig för en skinhead – det har ju blivit poppis med skinnskallar i stan igen.” Hon fnissade lite flickaktigt, det var ju bara på skämt. Axel hade börjat raka skallen då han började bli tunnhårig. Hon fortsatte att smeka honom ner över nacken och över hans vältränade skuldror. ”Vi har alltid haft det bra, jag och du, men nu var det ett tag sedan sist.

Du brukade klaga över att du inte hade ork och tid då du var polis – ja, jag ska inte klaga på de stunder vi fick tillsammans. De uppvägde väntan, men nu är vi faktiskt där igen – att du har för mycket att göra på jobbet för att ha ork och tid. Visst sa du att det skulle bli bättre då du blev lärare?”

Axel skrattade tillsammans med sin fru, men nu blev han allvarlig för Lisbet hade fullkomligt rätt. Han hade verkligen trott att lärarjobbet skulle kräva mindre än polisjobbet, men ack vad han bedrog sig. Det kändes som om han ständig hade jour och obetald jour dessutom, inom polisen fick man i alla fall betalt för jourtid och övertid. ”Ja, jag vet, älskling, men trots det så trivs jag betydligt bättre som lärare än polis, men jobben har mycket gemensamt, det sociala ansvaret till exempel, samhällsnyttan. Vi får ta hand om en del bråkstakar, drogmissbrukare och smått kriminella även på skolan, tyvärr. Och apropå skinheads så hade vi en incident med dem i dag.” Axel blev plötsligt allvarlig och Lisbet förstod att chansen var förbi. Hon reste sig upp från hans knä. Efter alla dessa år som gifta kände hon sin man mycket väl och förstod att hon inte skulle bli hans dessert den kvällen. Axels hjärna var upptagen med jobbtankar. ”Förlåt, Lisbet…” ”Det är okej”, svarade hon, ”snart är det sommarlov och då har du inget att skylla på. Vill du inte ha mig då – ja, då kommer jag att misstänka att du har skaffat dig en älskarinna och då skiljer jag mig från dig och har sex med gentlemannen som besökte min affär idag.” Lisbet skrattade och började duka av. ”Det är snart nyheter”, sa hon, ”ska vi se alla hemskheter i världen eller vill du prata om ditt jobb?” ”Du vet att jag älskar dig, Lisbet, mer än något annat, och vi har ju be-

stämt att vi ska åka till Rivieran och bara njuta ett par veckor i sommar. Då kommer du att böna och be mig om att sluta för då kommer jag vilja ha dig varje natt, om och om igen. Jag kommer inte få nog.”

Axel gick och ställde sig bakom henne där hon stod och plockade in i diskmaskinen. Han bet henne i örsnibben och sa: ”Du kommer att böna och be mig om att sluta. Du kommer skrika; Låt mig vara i fred för guds skull – skaffa dig en älskarinna.” Axel skrattade och morrade i hennes öra. ”På Rivieran blir jag en tiger, eller kanske hellre en brunstig hingst”, ur hans strupe kom ett gnäggande och ett frustande och Lisbet skrattade hjärtligt.

Hon älskade verkligen sin tokige man.

Skrattandes putte hon bort honom. ”Ja, ja, i kväll blir det ju inget i alla fall, stämningen är redan bruten. Jag älskar dig – sätt på nyheterna nu, dem brukar du ju inte vilja missa.”

Axel gick in till deras rymliga vardagsrum, satte sig i en av de gamla och slitna men mycket bekväma skinnsofforna och tände en cigarett. De flesta människor hade slutat att röka inomhus, men Axel rökte alltid en cigg efter maten, just i vardagsrummet, och Lisbet kom sin vana trogen och öppnade altandörren för att vädra. Axel rökte inte mycket och det var bara den cigaretten som han tog efter middagen som han absolut var tvungen att röka i vardagsrummet framför teven. Det var bara så det var. Han slängde upp fötterna på det gedigna soffbordet i ek och satte på teven och såg på nyheterna, klockan var strax över nio.

Det hade varit våldsamma drabbningar mellan kristna och muslimer i Egypten, över tvåhundra skadade och tolv döda. Lisbet hade rätt, det var bara hemskheter i världen, eller ja, det var i alla fall det massmedia ville få alla att tro. Tänk vad många bra saker som hände men dessa räknades inte som nyheter, tänkte han missmodigt. Hemskheter och våldsamheter var nyheter. Det var det folk ville ha, av någon konstig anledning.

Idag hade han varit inne på skolans bibliotek och då hade han slängt några ord med bibliotekarien. Hon hade berättat att utav de böcker de lånade ut så var åttiofem procent deckare, kriminalromaner och böcker som handlade om hemska människoöden som till exempel Pojken som kallades det.

Människor verkade vilja frossa i andra människors elände; mord, blod och död. Kanske berodde det på att de då kunde luta sig tillbaka och tänka; Ja, det drabbade ju i alla fall inte mig. Jag har det allt ganska bra trots allt. Telefonen ringde och Axel ropade till Lisbet i köket att han kunde ta det.

Han lyfte luren till deras gamla och hederliga telefon med sladd. De hade aldrig kommit sig för att skaffa en trådlös telefon. ”Axel Blom!” ”Hej, Axel, det är Rebecka! Förlåt att jag stör så här på kvällen, men jag behöver verkligen prata med dig och jag ville vänta tills Billy hade somnat.”

Axel blev orolig. Rebecka var inte en person som ringde och störde i onödan. ”Har det hänt något?”

Lisbet dök frågande upp i dörren. Hon hade hört vad Axel sa och blev också orolig, kanske var det någon av deras barn. ”Rebecka”, ljudade Axel och Lisbet nickade och gick ut i köket och fortsatte att plocka i ordning efter den middag som hon hade trott skulle leda fram till en trevlig kväll i sänghalmen. Ja, ja, tänkte hon, det blir väl tid för det också. Undra vad Rebecka vill, hon brukade inte ringa så ofta även om de umgicks en hel del privat. Lisbet tyckte om Rebecka. Hon var en trevlig flicka, framåt och rak, och enligt Axel, en mycket ambitiös och omtänksam lärare och kollega. Nu hörde hon att Axel avslutade samtalet. Hon satte igång diskmaskinen och gick in till sin man i vardagsrummet. ”Har det hänt Rebecka något, eller Billy… Mike?” ”Nej, inte direkt egentligen… men Rebecka gick i mellan ett bråk på skolan idag. Ja, det var det jag pratade om förut. Det var Kenta, förstås. Jag har väl berättat för dig om Kenta?”

Lisbet nickade: ”Ja, det är väl den ende elev eller jobbprat över huvud taget som du har delat med mig. ” Axel nickade: ”Ja, jag gillar inte att prata jobb hemma… jo, Rebecka gick alltså i mellan och försvarade en kille och då hotade Kenta henne. Han kallade henne bitch också, flera gånger…” ”Vad säger du? Hur kan någon kalla Rebecka för bitch, en rarare människa får man väl leta efter! Vad gjorde ni då, anmälde ni det hela till polisen?

Om det var olaga hot ska det väl anmälas även om det sker på skolan?” ”Jo, Lisbet, det är helt riktigt. Vi gick till rektorn och pratade med honom. Han skulle kontakta föräldrarna, socialen och polisen och kalla in Kenta och ge honom en skriftlig varning. Fler liknande incidenter och han blir utskriven från skolan… men det hjälper ju Kenta föga.” ”Nej, det är möjligt”, sa Lisbet, ”men samtidigt kan man väl inte utsätta alla elever på skolan för fara genom att försöka hjälpa en enda? Men varför ringde hon? Har det hänt något mer?”

”Ja… i dag när hon åkte för att hämta Billy på hans skola kastade ett gäng killar en jordkoka mot hennes bil. Hon kunde inte säga om Kenta var med i det gänget – men helt klart var det hans kompisar, alla var skinheads. När hon sedan kom till Billys skola satt han och pratade med en tös som hon inte sett förut. Det visade sig vara Kentas lillasyster… och det behöver ju som sagt inte betyda någonting – flickan går på samma skola som Billy. Ja, sen åkte de till Rosenträdgården och hade en trevlig eftermiddag och när hon kom hem låg det ett hotbrev i hennes postfack. Och inte nog med det, någon kastade in en sten i ett äggs storlek, rakt in genom det öppna fönstret i Billys rum. Den träffade honom på armen och orsakade ett blåmärke. Runt stenen satt en lapp lindad och på den stod det bitch.” ”Men Gud, vad hemskt, hon måste vara livrädd, stackaren. Tänk om stenen hade träffat Billy i huvudet. Den där Kenta verkar inte vara att lita på, en labil kille. Vem vet vad han kan ta sig till om han nu är arg på Rebecka? Är Mike hemma?”

Axel skakade återigen på huvudet. ”Han kommer hem först i övermorgon.” ”Men om Kenta har lagt ett brev i hennes postfack och kastat in en sten genom fönstret så betyder ju det att han vet var hon bor. Stackars Rebecka, om jag vore som hon skulle jag vara riktigt rädd, ensam hemma med Billy och allt.” ”Jo, men hon bor i ett hyreshus och porten har gått i lås för kvällen… så jag tror inte att vi behöver vara oroliga. Jag bad henne ringa polisen och berätta om allt som hänt i dag och det skulle hon göra. Polisen kommer att åka hem till henne och kolla läget och ta med sig brevet och lappen för analys.

Vi kan ju inte bevisa att det är Kenta som lagt brevet i postfacket eller kastat stenen om det inga fingeravtryck eller DNA går att finna… men det är ju det mest troliga förstås… vem annars skulle hota Rebecka? Men det är klart hon är orolig, trots att hon faktiskt är en ganska tuff brud.” ”Vad stod det i brevet?”

Axel läste upp det Rebecka hade sagt från sitt minne.”Du ska ge fan i mig, bitch. Ett ord till från dig eller att du så mycket som petar på mig en gång till så är du körd!” ”Ja, men det låter ju som ett dödshot, Axel – så är du körd… betyder inte det detsamma som död?” Lisbet drog efter andan, detta var verkligen obehagligt, ja, riktigt skrämmande. Hon blev verkligen orolig för Rebeckas

skull. ”Jo, så skulle man kunna tolka det. Rebecka sa att hon funderade över varför hotet kom just nu för hon har sagt till Kenta många gånger förut.

Men den här gången hade hon tagit honom i armen och hon tror att det är just det som har gjort honom förbannad – och där har hon nog rätt. En del människor tål inte att man tar i dem, Kenta kan vara en sådan. Vad jag har förstått så har han fått mycket stryk – och kanske fortfarande får, av sin pappa – och då kan man utveckla fobier mot mänsklig kontakt överlag.

Rebecka tryckte helt enkelt på fel knapp i dag och vi får hoppas att det inte får ödesdigra konsekvenser.” ”Hon ville inte att vi skulle komma dit och sova hos henne? Om hon känner sig ensam och orolig?” ”Nej, hon fixar detta och hon vill heller inte oroa Billy i onödan.”

11.

G

urra var både lycklig och nervös på samma gång. Han och Lotta hade bestämt att de skulle gå ut och fika på tu man hand efter skolan. Att han var förälskad i Lotta rådde det ingen tvekan om men ville han ha en seriös relation med henne? Han var inte säker. Lotta var en knepig och annorlunda tjej och han visste ingenting om henne. Inte var hon bodde eller vilka hennes föräldrar var. Men de hade haft mycket trevligt i lördags alla fyra då de var på bio och sedan käkade pizza ihop. Frida, Lottas kompis hade stött på Kalle trots att hon visste att han var gay. När Lotta sa att hon inte hade en chans hade Frida svarat; ”Skam den som ger sig”, och flinat. Kanske var det bara på skoj, en rolig grej? Gurra visste inte, det var inte alltid han förstod sig på tjejer.

För en gång skull hade Lotta inte haft de där säckiga hiphopjeansen och sin stora t-shirt med trycket Freedom fighter och en dödskalle på. Lotta brukade klä sig som en hiphop-kille med det blonda håret i en tofs som kom ut genom kepsens öppning i nacken och hon bar aldrig smink. I lördags hade hon haft sitt blonda hår löst hängande ner för axlar och rygg. Hon hade haft på sig ett par vanliga jeans och en snygg topp och väldigt sparsamt med make up. Jädrar, hon hade varit rent ut sagt vacker, tänkte Gurra och blev varm inombords. Hon hade också berättat att hon både dansade breakdance och tränade boxning. Kickboxning och till och med MMA. Det var två tuffa sportgrenar.

Gurra lämnade skolan och tog promenadvägen fram mot centrum. Det var varmt och det luktade sommar. Gräset hade blivit grönt och träden hade börjat slå ut. I rabatter utmed gatorna lyste blommor i alla dess färger.

Gurra fick ett ryck och plockade några av blommorna i en rabatt. Självklart visste han att det var förbjudet men han fick en oemotståndlig längtan efter att få ge Lotta några fina blommor. Kanske var hon inte den typ av tjej man gav blommor till, men what the fuck, tänkte Gurra, hon fick väl ta det som hon ville. Glatt visslande fortsatte han vägen fram. I utkanten av parken gick den stora genomfartsleden och bilar körde oavbrutet fram och tillbaka.

Klockan närmade sig halv fem och de flesta människor var på väg hem från sina jobb.

Karlslund var en typisk industristad och de flesta hade sju- till fyrajobb.

På senaste tiden hade det varit mycket varsel på industrier och företag överlag och många människor hade blivit uppsagda. Det bådade inte gott för hans egen framtid. Om folk var arbetslösa hade de inte råd att bygga hus och företag behövde heller inte utvidga sina lokaler och därmed riskerade Gurra att bli utan jobb då han tog sin student om ett år. Denna oro delade han med många av sina studiekamrater. Arbetsmarknaden såg inte god ut och han hade flera vänner som gick arbetslösa, vänner som var ett par år äldre än han själv. Jonatan till exempel, han var riktigt pissed off på arbetsförmedlingen. Han hade tagit studenten förra året och ville ut och jobba något år innan han fortsatte att utbilda sig till polis. Jonathan hade gått på barn- och fritidsprogrammet och han hade haft Rebecka som fröken. När han skrev in sig på arbetsförmedlingen var han tvungen att gå på en massa möten och på en utbildning i hur man söker jobb. Jonathan hade förklarat för dem på AF att han redan kunde söka jobb för Rebecka hade haft en sökajobbutbildning med treorna på våren innan studenten. Det hade hon alltid med alla treor. Då fick de lära sig att skriva bra och slagkraftiga CV, göra anställningsintervjuer i klassrummet, på låtsas men ändå på sätt och vis på riktigt. De fick gå ut på AF:s hemsida och leta reda på ett jobb de verkligen skulle kunna tänka sig att ha och de fick även söka jobb som krävde utbildning och låtsas att de var äldre än vad de egentligen var. Sedan fick de jobba två och två, en var chef på företaget och den andre fick spela arbetssökande och sen bytt de. Rebecka var noga med att detta gick seriöst till och hon hade en lista som hette tjugo frågor du kan förvänta dig på en anställningsintervju som de fick ha som underlag. Jonathan hade berättat att detta var den bästa utbildning han hade fått under sin skolgång och att flera elever hade valt att söka vidare då de insåg att deras drömjobb krävde ytterligare utbildning. I och med att de skulle söka jobbet till synes på riktigt var de tvungna att ta reda på var denna utbildning fanns och när de såg att den ibland fanns på nära håll, sökte flera elever vidare.

Jonathan hade berättat för Gurra att han hade förklarat allt det här för arbetsförmedlingen och han hade sagt till sin jobbcoach att han ville använda sin tid till bättre saker än att lära sig något han redan kunde. Men då hade han fått beskedet att om han inte följde de riktlinjerna AF hade så skulle han inte få några pengar. Jonathan hade gjort som han blev tillsagd och då det inga jobb fanns frågade han om han kunde få komma ut på praktik, till ex-

empel hos polisen eller på en fritidsgård för att få lite erfarenhet innan han började läsa på polishögskolan. Men AF hade skickat honom på en massa andra praktikplatser inom handel och industri. Gurra suckade när han tänkte på detta, var det så det skulle bli om ett år. Jonathan hade berättat om sin egen farsa som också var arbetslös. När Jonathans farfar hade dött, då hade Jonathans pappa inte fått flytta på sin tid på AF för att gå på begravningen.

Om han gick på begravningen ändå och inte kom till AF på avtalad tid skulle hans arbetsmarknadsstöd ryka. Jonathans pappa hade valt begravningen före sina pengar och nu låg familjen riktigt risigt till ekonomiskt. Ja, det var ingen ljus framtid de gick till mötes, tänkte Gurra, trots att studenterna snart skulle sjunga: Och den ljusnande framtid är vår.

Han närmade sig centrum och tog sikte på det fik där han och Lotta hade stämt träff. I ögonvrån fick han syn på Kentas gäng och bestämde sig för att ta en omväg till fiket. Det gänget ville man inte stöta på när man var ensam, tänkte Gurra och i det läget saknade han Kalle. De skulle aldrig ge sig på Gurra om Kalle var med.

Han vek av en tvärgata och svängde höger nästa och där låg fiket; En midsommarnattsdröm, ett märkligt namn på ett fik, men Gurra hade fått det hela förklarat för sig. Det hade legat en teater där en gång i tiden och deras största pjäs genom tiderna hade varit just En midsommarnattsdröm av Shakespeare och därav hade fiket fått sitt namn. Inredningen i fiket var typsikt artonhundratal och mycket mysigt med många levande ljus och servitriser i tidsenlig klädsel. På väggarna hängde teaterplanscher från den gamla goda tiden och även foton på den tidens största skådespelare. Fotografierna var gamla och hade fått en brunaktig ton. Nu ökade Gurra på stegen, dels för att undvika Kentas gäng men också för att han var rädd för att han började bli försenad och han ville inte göra Lotta förbannad. Det skulle inte vara någon bra början på den relation han var osäker på om han ville ha.

Med snabba steg genade han över ett av stadens mindre torg och plötsligt kände han hur det sved till i bakhuvudet. Hans hand for upp och masserade den ömma punkten. När han vände sig om fick han syn på Kentas gäng. De hade kastat en sten på honom, ingen stor sten men stor nog för att en bula skulle kunna växa ut i bakhuvudet. Gurra gned sin skalle, kände bulan växa och beräknade stegen mellan sig och fiket och mellan sig och Kentas gäng.

Modfälld insåg han att han aldrig skulle hinna fram till fiket. Så oberört han kunde fortsatte han dock sina steg mot fiket och Lotta som väntade men

han hann inte långt förrän Kenta dök upp bakom honom och satte fram sin fot så att Gurra stöp i backen. Han slog i sitt knä och tappade blommorna som han hade tänkt ge till Lotta. ”Tjena, Rebecka-knullare… men så gulligt!” hånade Kenta honom när han fick syn på blommorna som låg i en enda röra på gatstenarna. ”Är du ute på friarstråt? Vem är den tilltänkta damen? Du vet, jag har infört ett nytt system här i stan, samma system som engelsmännen använde sig av i Braveheart, filmen du vet, med Mel Gibson. Jag har inför att alla som har en brud på gång ska ge mig första tjing. Jag ska knulla dem först, bara för att godkänna dem. Men om blommorna är till Rebecka kan du behålla henne för dig själv, en sån jävla bitch vill jag inte ens ta i med tång.” ”Det systemet kan du ju använda dig av i ditt eget gäng, dina polare verkar ju vara tillräckligt korkade för att gå med på det”, sa Gurra och var på väg att resa sig upp men han hann bara upp i hukande ställning innan han fick en spark på hakan som gjorde att han återigen stöp i backen. Helvete, tänkte han och gned sin haka, jag vill inte komma helt blodig till min dejt med Lotta… jävla Kenta! ”Vad i helvete håller du på med din jävla kuksugare!” Det var Lotta som kom gående emot dem med bestämda steg. ”Du ger fan i Gurra, fattar du!”

Fan, vad pinsamt, tänkte Gurra, räddad av en tjej… bara de inte gjorde Lotta illa. Det hade samlats en del folk omkring dem på det lilla torget men ingen gjorde minsta ansats till att hjälpa dem. De stannade bara upp och kollade en stund för att med snabba steg lämna konflikten, ingen vuxen vågade eller ville lägga sig i. ”Nej, men hej gullet, jasså, var det bara du… ja, då kvittar det. Kom grabbar, vi drar!” Kenta försvann med sitt koppel av blodhundar i hasorna och Gurra reste sig upp, han var röd i ansiktet av skam. Det var absolut inte så här han hade tänkt att mötet med Lotta skulle bli. En annan tanke slog honom också, det lät som om Kenta kände Lotta. Ja, inte bara som en som gick på skolan, utan mer. ”Hej, Lotta”, sa han förläget. ”Tack!” ”Inget att snacka om”, sa Lotta och började plocka upp blommorna som låg utspridda på marken. ”Är de här till mig?” Hon log och hennes stora blå ögon var frågande.

Gurra nickade. Han kände sig pinsamt blyg och bortgjord, en ynkrygg som hade åkt på stryk. Han gned sig över hakan. Det sved lite men sparken

hade inte varit speciellt hård, mer som en knuff än en spark. Men bulan i bakhuvudet bultade och värkte.

Lotta samlade ihop blommorna i en sorglig bukett. De var på väg att vissna och flera av blommornas stjälkar hade brutits av då Gurra stöp i backen. ”Tack!” sa hon. ”Vet du, det är första gången jag får blommor av en kille.

Kom vi går till fiket nu och så ber vi om en vas så att de kommer i vatten.”

Hon tog Gurra i handen och tillsammans gick de den sista korta sträckan över torget till caféet.

12.

R

ebecka var sen till jobbet. Billy hade varit kinkig, vilket han inte brukade vara. Hans arm hade svullnat upp lite och var rejält blå, men det var bara ett blåmärke och det skulle gå över. Det kunde ha gått mycket värre, tänkte Rebecka och rös. Oftast var Billy en lugn kille som mest satt på sitt rum, spelade dataspel, sökte fakta om allt möjligt på internet eller gjorde något så ovanligt som att läsa en bok. Många barn och ungdomar ratade böcker men inte Billy, han var vetgirig och tyckte om att läsa.

De hade hittat bra rutiner för att få allt att fungera så smidigt som möjligt på mornarna. Kvällen innan lade de alltid fram de kläder som Billy skulle ha på sig nästkommande dag, kollade över om det var något särskilt som skulle vara med till skolan, packade ryggsäcken och kollade schemat. Men på grund av sin oro hade hon glömt av allt det där och Billy hade varit i upplösningstillstånd och sagt att han vägrade att gå till skolan i de kläder som han hade haft dagen innan. Kanske var han mer orolig än hon trodde på grund av det som hade hänt föregående kväll? Rebecka hade frågat honom om detta men han hade bara skakat vresigt på huvudet. Efter många om och men hade de hittat kläder som fick duga och så hade de kommit i väg.

Hon hade kysst Skrutten på ratten som tack för att han startade även denna dag. Det skulle ha varit droppen för hennes tålamod, efter en ytterst strulig morgon, om han hade vägrat starta. Hon hade just släppt av Billy utan för hans skola och skulle snart parkera utanför sitt eget jobb. Själv hade hon haft en usel och sömnlös natt på grund av all oro. Polisen hade kommit kvällen innan och förhört henne om dagen. De visste ju redan vad som hade hänt på skolan men ville höra hennes version, sen hade de tagit med sig hotbrevet och lappen för analys. Med tanke på Kentas meritlista, hade de sagt innan de lämnade henne, så ser vi mycket allvarligt på denna händelse, Rebecka, och vi vill inte oro dig i onödan men om det är Kenta som har skickat detta brev, ja, då ber vi dig att vara mycket försiktig och uppmärksam. Vi rekommenderar dig att inte gå i mellan vid bråk där Kenta är involverad ett tag fram över.

Rebecka kunde köpa det men samtidigt kändes det som att ge Kenta rätt

om hon bara vände ryggen åt hans trakasserier mot Ali. Hon var inte säker på att hon skulle klara det och hon ville heller inte låta Kenta vinna. Om hon vände ryggen till då skulle han skadeglatt säga att hon inte bara var en bitch, utan en feg sådan.

Kenta hade ett mycket välutvecklat språk även om han inte använde sig av det så ofta. Hon hade sett en uppsats som han hade skrivit för Axel.

Den hade handlat om samhällets skyldighet mot de utslagna. Det var en uppsats som tydde på en stor intelligens och hans språk var akademiskt och helt korrekt. Antagligen var Kenta mycket intelligent men han använde sin begåvning på helt fel saker. Just därför skulle Rebecka vilja hjälpa honom, han skulle kunna gå långt i livet om han bara bytte bana. Det var synd om Kenta, den saken var klar. Hans uppväxt hade varit ett rent helvete och det var därför han hade blivit som han blivit. Egentligen trodde hon inte att han var elak och hon trodde heller inte att han skulle kunna göra henne illa. Hon kunde inte förklara men det fanns någonting helt annat bakom den attityd Kenta visade upp. I grund och botten var han nog en snäll kille, tänkte Rebecka, samtidigt som hon tänkte att andra skulle kalla henne galen om hon gav uttryck för den tanken. Men något var det, Kenta dolde en sida av sig själv, helt klart.

Rebecka parkerade bilen och skyndade sig bort till sitt kontor. Hon hälsade snabbt på alla hon mötte och några frågade om hon var sen och hon nickade jakande. När hon kom in på kontoret var det helt tomt, inte en människa i sikte. Herre gud, var höll alla hus, tänkte hon febrilt. Hade hon missat något, var det något möte inplanerat? Hon rannsakade sin hjärna, hon brukade ha koll… nej, hon kunde inte minnas att de hade planerat in något möte. Hon satte sig ner vid sitt översållade skrivbord och slog på datorn, kanske hade de fått något mail om detta efter det att hon hade slutat igår? ”God morgon, Rebecka!” Det var Axel som stack in huvudet genom dörren. ”Jag ringde dig precis på din mobil. Ja, först ringde jag hem men då du inte svarade, försökte jag på mobilen. Jag blev ärligt talat lite orolig.” ”Hej, Axel! Nej, det är ingen fara, jag var lite sen bara, lite strul… och en sömnlös natt. Billy mår trots allt bra men han har ett rejält blåmärke på sin arm. Var är alla?” ”Jag har kallat arbetslaget till extramöte nu på morgonen. Jag ser mycket allvarligt på Kentas hot, Rebecka, och jag vill informera arbetslaget så att de

vet vad som hänt. Ja, om Kenta kommer hit och ställer till med något – de behöver helt enkelt veta. Kommer du?”

Rebecka nickade, reste sig upp och följde med till konferensrummet.

Hennes kollegor hälsade god morgon och Bertil tittade surt på sin klocka och sedan på henne. ”Ja, vi kan ju inte begära mer av eleverna än av oss själva”, sa han ironiskt. ”Förlåt att jag är sen”, sa Rebecka. Det var ingen mening att komma med någon bortförklaring, det skulle bara göra Bertil än mer avigt inställd till henne. Han var punktligheten själv. ”Jaha”, sa Axel. ”Jag har kallat till extra möte för att det finns en hotbild mot Rebecka”, började han och alla tittade med stora ögon på Rebecka. ”Hotbild, hur menar du då?” sa Bertil. ”Det kan väl ändå inte vara någon elev – alla elever avgudar ju Rebecka!” Det fanns en tendens till avundsjuka i hans röst. Bertil kunde kanske inte hjälpa det, tänkte Rebecka. Han var inte gjord för att vara lärare på en gymnasieskola. Bertil skulle passa bättre på ett universitet eftersom han var ett geni då det gällde matte men hade noll koll på hur man tog sig an elever på rätt sätt. ”Det är sant att Rebecka är en mycket omtyckt lärare och det gör hon sig förtjänt av att vara varje minut här på jobbet… men det finns även elever som stör sig på Rebeckas engagemang.” Rebecka kunde höra sarkasmen i hans röst men hon var inte säker på att de andra hade hört det hon själv hade hört. Axels kommentar antydde att även kollegor var avundsjuka på hennes goda relation till eleverna. Axel fortsatte: ”Ni känner väl alla till Kenta även om han inte ingår i någon av era undervisningsgrupper?”

Axel tittade på sin personal och alla nickade jakande. ”Jo, det är så här att i går morse gick Rebecka i mellan vid ett bråk mellan Kenta och Ali, eller vi kanske hellre ska säga att Rebecka försökte få Kenta att sluta trakassera Ali. Den killen har ju aldrig gjort en fluga förnär. Jo, vid denna händelse kallade Kenta Rebecka för bitch, vid ett antal tillfällen, och han hotade henne också genom att säga att om hon inte lät honom vara i fred så skulle det bli synd om henne.”

Vid ordet bitch såg Rebecka hur Bertil nästan njöt lite. Kanske ville även han kalla henne bitch, tänkte hon, men hon hade väl aldrig gjort något för att såra Bertil eller göra honom illa. Allt handlade väl om avundsjuka, tänkte hon. ”Men det är ju förskräckligt!” sa Johanna. ”Jag skulle själv bli mycket

rädd om Kenta sa något sådant till mig. Ni vet – jag undervisar honom i religion. Han är på många vis en klipsk kille men han har en mycket förvrängd människosyn och samhällssyn. Han har skrivit de mest hemska saker på mina lektioner och om han hotar någon måste vi ta det på fullaste allvar. Jag försöker stryka honom medhårs så gott det går och man kan väl säga att vi har skapat en – skit i mig så skiter jag i dig-relation.”

Bertil höjde förvånat på sina buskiga ögonbryn och strök sina tunna hårtestar bak över den begynnande flinten. ”Vad menar du egentligen med det – skit i mig så skiter jag i dig-relation?” ”Jag menar att jag rent ut sagt skiter i om han kommer för sent eller har frånvaro, jag skriver med andra ord inte upp det. Jag tittar åt ett annat håll när han småjävlas med sina klasskamrater och i gengäld lämnar han in alla uppgifter som vi ska göra i kursen och därmed ligger han på betyget MVG – trots sin snedvrängda syn. Han är nämligen en hejare på att argumentera för den livs- och människosyn han har och han är klipsk nog att göra det på ett sådant sätt att jag inte kan ge honom ett lågt betyg eller underkänna hans inlämningsuppgifter.” ”Men så kan man väl inte göra?” protesterna hördes från flera håll i arbetslaget och alla pratade i munnen på varandra. ”Jag har inget annat val, klandra mig om ni vill, men det är bara jag, Axel och Peder här som undervisar Kenta. Ni andra vet inte hur han är – jo, möjligtvis Rebecka, då.” ”Jag skulle aldrig göra så”, sa Peder, ”men jag kan förstå dig, Johanna.

Bråkar han på mina lektioner så åker han ut och det är inget mer med det.

Detta vet han om och oftast sköter han sig någorlunda.”

De andra log. Peder vägde säker hundratjugo kilo och det fanns inte ett gram av överflödigt fett på hans kropp. Den bestod av rena muskler. Han tävlade i tyngdlyftning och alla förstod att Kenta inte vågade sätta sig upp mot Peder. Det vågade nog ingen elev.

Axel höll upp sina händer i protest. ”Jag håller med om att dessa frågor är viktiga att diskutera men det är inte därför vi är här. Vi får ta upp den här frågeställningen vid ett annat möte. Låt mig fortsätta. Jag håller med dig, Johanna, vi måste ta Kentas hotelser på allvar. Jag har också läst hans alster.

Intelligent, visst, men mycket fel ute. Jo, som sagt – i går gick alltså Rebecka i mellan då Kenta som vanligt gav sig på Ali. När Rebecka senare på kvällen kom hem hade hon fått ett hotbrev i sin postbox. Vi vet inte med säkerhet

att det är just Kenta som ligger bakom detta men det är ju högst troligt. Vem annars skulle skicka hotbrev till Rebecka?”

Alla i arbetslaget var tysta och flera stirrade skräckslaget på Rebecka. De funderade över hur det skulle kännas att bli hotad på det sättet. Alla höll tyst med om att det måste vara Kenta som låg bakom hotbrevet. Ingen kunde komma på någon annan som skulle kunna gjort en sådan sak. Självklart var det Kenta, det var allas åsikt. ”Vad jobbigt för dig, Rebecka. Det måste kännas hemskt”, sa Lasse, en godmodig man som hade många års erfarenhet inom ungdomsvård. Han hade tidigare arbetat på en ungdomsvårdsskola i grannkommunen. Nu vände han sig mot Axel: ”Vilka åtgärder har ni vidtagit?” frågade han. ”Polisen var hemma hos Rebecka i går kväll. Inte nog med det jag redan har berättat – någon kastade också in en sten genom det öppna fönstret i Billys rum. Stenen träffade Billy på armen och orsakade ett rejält blåmärke.

Runt stenen satt en lapp lindad och på den stod det BITCH med stora bokstäver. Polisen har tagit med sig hotbrevet och lappen för analys – för att se om de kan spåra dessa via fingeravtryck eller DNA. Men med tanke på den snedvridna intelligens Kenta besitter så tror jag inte att de kommer att hitta något på detta hotbrev som kan knyta det till Kenta.” ”Och vad vill du att vi ska göra åt det hela?” frågade Bertil. ”Ingenting mer än att vara uppmärksamma på om ni ser något som kan stärka hotbilden eller om ni lägger märke till att Rebecka på något sätt är utsatt för fara. Jag vill att ni direkt meddelar mig vid minsta misstanke om att Kenta verkar ha något på gång eller om ni ser honom i den här delen av skolan, för här har han normalt inte att göra då han inga lektioner har här.” ”Vad har skolan gjort åt det hela?” frågade Johanna. ”Jag menar vi kan väl som skola inte bara låta detta passera – att fröknar blir kallade bitch och hotade– som Rebecka blev i går morse? Eller att vi får stenar inkastade genom våra fönster – stenar som skadar våra barn. Herregud, Billy kunde ju fått den rakt i huvudet. Ärligt talat, allt detta gör mig livrädd. Jag har ju själv tre små grabbar hemma. Kenta borde stängas av från skolan och sättas på en ungdomsvårdsskola. Det är min starka uppfattning. Att han hotat Rebecka är fruktansvärt och han är överlag ett dåligt föredöme för våra elever.

Kolla bara hur många som har rakat skallen sen han kom hit. Vi hade inga skinheads i denna stan tidigare.” ”Jag är ledsen att jag inte håller med dig, Johanna”, sa Lasse. ”Självklart

förstår jag att du blir rädd – det är inte det jag menar. Jag menar att om vi sätter Kenta på en ungdomsvårdsskola, då finns det risk att vi skapar en grov brottsling med ett betydligt värre gäng bakom sig än några omogna skolpojkar. Detta kan jag lova dig! Kenta har förmågan att få andra med sig på sina idéer och just nu är det naiva skolpojkar men på en ungdomsvårdsskola finns det grabbar som inte är att leka med och dessa under ledning av en sådan som Kenta – ja, det vore en samhällskatastrof. Än så länge har vi ett skapligt grepp om Kenta.” ”Jag vet inte om du har helt rätt i detta, Lasse”, sa Rebecka. ”Jag tror att det är andra som får Kenta att göra som han gör. Kanske kan han manipulera andra men jag tror att det är han själv som blir manipulerad.” Rebecka tittade på sina kollegor för att se om det var någon annan som förstod hur hon menade men de flesta tittade på henne med ett stort frågetecken i sina ögon.

Axel tog åter till orda. ”Ja, som sagt, Kenta är ett ämne som vi kan diskutera i oändlighet och det är inte vi som beslutar Kentas framtid. Det enda vi kan göra är att försöka styra honom åt rätt håll. Du frågade vad skolan har gjort, Johanna. Lars-Åke har kallat in Kenta och givit honom en skriftlig varning och han har ringt Kentas föräldrar, vad det nu egentligen ska tjäna till – men det är vi ju ändå skyldiga att göra. Lars-Åke har också anmält händelsen till soc och till polisen som just nu utreder hela ärendet.”

Nu vände sig Johanna mot Rebecka. ”Stackars dig”, sa hon. ”Säg till om det är något jag kan göra.” ”Tack!” svarade Rebecka. ”Ja, ni ska veta att det hela känns tungt. Jag litar faktiskt inte riktigt på vad Kenta kan ta sig till, samtidigt sa polisen strängt ifrån att jag ska hålla mig långt borta från Kenta och inte lägga mig i om jag ser att han behandlar någon illa. Detta strider mot allt jag tror på och jag är inte säker på att jag klarar av att göra som du gör, Johanna. Jag menar principen skit i mig så skiter jag i dig.” ”Men du måste!” Johanna nästan ropade ut orden. ”Du måste det, Rebecka, både för din och för Billys skull. Tänk om han skulle ge sig på Billy?”

Rebecka kände hur hon kallsvettades. Hon hade redan tänkt tanken och känt stor vånda över det scenariot. ”Kanske ska vi ge dig tjänstledigt fram till sommarlovet, Rebecka. Ja, polisen föreslog faktiskt det när jag talade med dem i morse.” Axel tittade på Rebecka med allvar i blicken. Han visste att hon skulle protestera mot

detta. Hon skulle se det som ett nederlag och Rebecka var inte den typen som gav upp. ”Kommer aldrig på fråga!” sa Rebecka bestämt. ”Jag har massor att göra nu i slutet av terminen och jag tänker inte låta Kenta vinna över mig. Ni får säga vad ni vill, tyck att jag är dum och oansvarig – men det kommer aldrig på fråga!” ”Okej, jag får respektera din vilja, Rebecka. Vi avslutar mötet, men som sagt, vid minsta misstanke vill jag ha en omedelbar rapport. Tack för idag!”

Arbetslaget avlägsnade sig under vilda diskussioner. Helt plötsligt hade skolan blivit en hotfull arbetsplats. Det hade varit lugnt på skolan under flera år innan Kenta började. Alla lärare på skolan hade med stigande oro sett den påverkan Kenta utövade på andra elever men ingen hade tänkt tanken att Kentas aggressivitet kunde drabba dem själva.

13.

K

enta kunde inte gå till skolan, han såg rent ut sagt för jävlig ut. Ögonbrynet hade spruckit och han hade tejpat ihop det så gott han kunnat med den där kirurgtejpen hans mamma alltid såg till att den fanns hemma. Ögat som var svullet och dekorerat med en tydlig blåtira tittade hånfullt mot honom då han studerade sina skador i badrumsspegeln. Han fullständigt avskydde sig själv. Varför lever jag, varför blev jag överhuvudtaget född?

Lusten att gråta kom över honom men det fanns inga tårar kvar. De hade tagit slut för många år sedan. Personen som tittade hånfullt på honom i spegeln, det var inte han, det var inte Kenta. Det var någon som hans farsa hade skapat genom alla år av misshandel och förnedring. Han till och med såg ut som sin farsa och det var nog det han hatade mest av allt. Kenta visste att han i grund och botten var en helt annan person innerst inne men denna person hade hans farsa nästan helt och hållet tagit livet av. Nästan helt och hållet, tänkte Kenta. Trots allt fanns det en gnutta kvar av den han egentligen var men den personen kom inte fram så ofta. Hans överläpp var också sprucken och han tejpade ihop den så gott det gick. Näsan värkte olidligt men denna gång hade hans farsa inte lyckats knäcka näsbenet. Det var väl härdat av allt brosk som bildats genom alla år av misshandel. ”Helvete, helvete”, skrek han högt för sig själv och slog näven i betongväggen inne på toa, flera gånger slog han.”Helvete, jävla helvete!” Hans knogar började blöda och svullna upp trots att dessa också var härdade efter alla slag mot både föremål och människor. Orsaken till att han såg ut som han gjorde var att polisen hade ringt på dörren kvällen innan. De hade tjatat om något hotbrev och att han hade hotat en av lärarna på skolan. Han hade i och för sig sagt till den där Rebecka att hon skulle ge fan i honom men han kom inte ihåg att han hade sagt något hotfullt… men det hade han kanske gjort. Han sa många dumma saker nu för tiden, det var helt klart. Ord som inte var hans, ord som var hans farsas – och andras. Plötsligt blev han rädd för sig själv– jag håller på att genomgå en förvandling, tänkte han. Jag är på väg att bli gubbjäveln, jag är på väg att bli fasan. Jag behöver hjälp, jag är sinnessjuk. Återigen slog han sin blodiga näve i badrumsväggen. ”Helvete,

jävla, helvete!”

Han hade inte varit sådan här förut. Allt hade börjat då de flyttade från Göteborg, vilket i och för sig var bra. I Göteborg var det han som hade varit mobboffret, han hade fått stryk både hemma och i skolan. I skolan hade det framför allt varit invandrargängen som hade gett sig på honom. Orsaken var att han hade rakad skalle och därför tog de honom för skinhead men han var ingen skinhead, eller hade i alla fall inte varit. Att hans skalle var rakad berodde på hans morsas stora skräck för löss. ”Vi kan ju inte raka av Ronja håret, det fattar du väl, men om du har rakad skalle så bär ju i alla fall inte du hem några löss från skolan”, hade hon sagt och obönhörligt kört trimmern över hans redan rakade skalle var och varannan dag. Kenta hade tänkt låta håret växa ut när de väl flyttade. Hans mamma kunde inte länge tvinga honom, han var stor nu. En gång i tiden hade hans mamma haft ett vackert blont hårfall som föll som en ljus slöja ner över hennes rygg och han kunde förstå hennes skräck för att få löss i det håret. Det hade alltid varit hennes stolthet. Men med tiden hade all alkohol och vanskötsel lett till att håret allt som oftast var grådaskigt, skitigt och tovigt.

När de hade flyttat till Karlslund hade han blivit kompis med Ludde.

Det var förra sommarlovet, några veckor innan skolan började. Ludde kom från ett fint hem, han hade rika föräldrar och Kenta var imponerad över att Ludde ville vara hans vän. Han kom tydligt ihåg deras första möte. De hade träffats på ett av stadens torg och av en slump hade Ludde börjat prata med honom, frågat varifrån han kom och om han skulle börja på Karlslundsskolan. Efter lite allmänt snack hade Ludde dunkat honom i ryggen och sagt att det var jävligt skönt att stan äntligen fick en äkta skinhead, en kille som vågade stå upp för sina idéer. Kenta var ingen skinhead. Han hade inget emot invandrare generellt bara dem som hade gjort honom illa i Göteborg.

Men om nu Ludde trodde att han var en skinhead och var nöjd över det och ville vara hans polare, så what the fuck, hade Kenta tänkt. Bättre att vara accepterad och omtyckt än att vara mobbad.

Ludde hade mycket starka åsikter om invandrare. Han var en regelrätt nynazist och Kenta hade ingen god erfarenhet av invandrare och så blev de som det blev. För första gången i sitt liv hade han sett chansen att få bli en del av ett gäng– och så hade han diktat ihop en fantastisk historia om sin tid i Göteborg. Hur han och hans gäng hade spöat invandrare dag ut och dag in. Inget av allt det där han hade sagt hade varit sant men av någon konstig

anledning hade hans fantasier imponerat på Ludde.

Sedan den dagen hade de haft djupa samtal om Sveriges invandrarpolitik och Ludde ledde in honom i drogernas värld. Det var också Ludde som presenterade honom för storbossen. De kallade honom Mr X, mest på skoj, egentligen hette han Anton Österlund och var en av Sverigedemokraternas representanter. Anton hade sagt att de aldrig fick ge minsta vink om att de kände varandra. Han hade förklarat att om man ville få sin vilja fram fick man sköta det snyggt. Vidare hade han sagt att han inte hade något emot hederliga hantlangare så länge de inte förknippades med honom. Vill ni att jag ska kännas vid er får ni låta håret växa ut och lära er hur man sköter det politiska spelet, hade han sagt. Man ska inte skylta med sina åsikter utan klä sig som en i mängden, hade han tillagt. Ingen i gänget hade anammat hans idéer, de gillade att visa vad de gick för.

Kenta hade vare sig rökt eller tagit droger tidigare men tillsammans med Ludde provade han på det mesta. De hade fått flera anhängare och alla såg Kenta som ledaren. En ledare han egentligen inte ville vara men bättre att vara ledare för ett gäng än att vara mobbad av andra gäng, så som det hade varit i Göteborg. För att få gängets respekt hade han varit tvungen att bli tuff, ja, till och med våldsam. Egentligen hatade han slagsmål men samtidigt fick han en kick av att på något vis få ge igen. Men innerst inne visste han att det var fel. Det var hans egen farsa han borde ge igen på och på dem som hade mobbat honom i Göteborg, inte på oskyldiga människor.

Det som förvånade honom mest av allt var att tjejer verkade vara intresserade av honom. I sina egna ögon var han jädrigt ful. Lik gubbjäveln, så han förstod inte vad det var som tjejerna såg hos honom.

Han hade heller inget emot Rebecka. Hon var faktiskt den schysstaste människa han hade träffat på. Trots att han betedde sig som han gjorde hade hon sagt att hon förstod att han inte hade det så lätt. Hon hade sagt att hon kunde hjälpa honom bara han ville. Klart han ville ha hjälp men han visste inte hur han skulle be om det och han kunde definitivt inte, på egen hand, bromsa den utveckling som hans liv hade tagit. Rebecka var schysst och hon brydde sig om folk, till skillnad från många andra, samtidigt måste han visa sig kaxig inför gänget. De skulle se honom som svag om han inte trackade ner på Rebecka. Han hade inget val. Samtidigt var han lite förbannad på Rebecka också. Hon erbjöd sig sin hjälp men hon borde begripa att han inte klarade av att be om den. ”Det är bara att säga till så hjälper vi dig, Kenta”,

hade hon sagt. Hon borde väl för helvete bara hjälpa honom och inte göra allt så jävla krångligt. Jo, han var förbannad på henne, det kände han nu. Det var som om hon höll upp högsta vinsten framför näsan på honom utan att han fick tillgång till den, som att vinna på triss och se lotten blåsa i väg rakt ner i sjön, borta för evigt.

Efter polisens besök hade det tagit hus i helvete. Hans farsa som var stor och stark hade sugit honom i nacken och slängt ner honom på golvet. ”Ditt jävla yngel”, hade han gapat, ”hur många gånger har jag sagt att du ska ge fan i att släpa hit polisen. Vi flyttade från Göteborg enbart för att slippa de där jävla svinen och gång på gång släpar du hit dem. Är du helt jävla dum i huvudet.” Sen mindes Kenta inget mer. Allt hade blivit svart och han hade vaknat upp nu på morgonen med ett sönderslaget ansikte som var helt stelt av torkat blod.

Han hade tydligen däckat på vardagsrumsgolvet och när han kom till sans hade han hört hur hans morsa och farsa lugnt låg och snarkade i sina sängar. Hans morsa som kunde gå och lägga sig och sova gott trots att hennes son låg sönderslagen på vardagsrumsgolvet. Men hon hade inte alltid varit sådan, tänkte Kenta, en gång i tiden hade de faktiskt haft det nästan bra. Då hade hans mamma inte druckit jämt och hon hade haft en egen agentur för modeller. Sen hade både hans morsa och farsa fastnad i drogträsket och sen den dagen hade hans liv varit ett rent helvete.

Allt hade börjat när han var fyra, fem år. Innan dess hade de i alla fall gjort lite trevliga saker ibland. Vissa dagar hade båda hans föräldrar mått skapligt bra och då hade de åkt på söndagsutflykter och majat i Slottsskogen. Sen hade Ronja blivit född och efter det hade hans mamma aldrig mer varit sig lik. Det var då hon riktigt gick ner sig i träsket.

Han var trots allt glad att Ronja redan sov i går kväll när det hela hände. Under tiden han plåstrade om sig i badrummet hade han hört hur hon hade gjort sig i ordning och gått till skolan. Det var synd om henne också, egentligen borde han bara ta med sig sin lillasyster och dra, men vart skulle han ta vägen? Och egentligen var ju inte Ronja hans riktiga syster, hon var hans halvsyster. Hon var bara farsans barn, inte morsans, men han älskade verkligen Ronja och gjorde allt han kunde för att skydda henne, även om det inte alltid var så lätt.

Kenta gick till frysen och hämtade två påsar med fruset vatten. De låg alltid där. Både han själv, Ronja och hans morsa behövde dem med jämna

mellanrum för att dämpa svullnader efter slag. Men egentligen var det för sent, man behövde kyla ner skadan direkt för att det skulle ha någon effekt.

Han slängde sig ner i den sunkiga soffan och tryckte ispåsarna mot näsan och ögonbrynet. De gav i alla fall lite lindring. Det såg som vanligt för jävligt ut i lägenheten. Hans morsa orkade aldrig städa och hans farsa sket fullständigt i hur det såg ut. Det stod fullt av vin- och spritflaskor på soffbordet som för övrigt var helt grisigt av utspillt vin och grogg blandat med aska och fimpar. Mattan på golvet var full av fläckar från både det ena och det andra, bland annat morsan och farsans spyor. Han och Ronja hjälptes åt ibland och röjde upp i skiten men det var inte alltid de orkade de heller. De höll ordning i sina egna rum och det var där de hade sin fristad.

I sitt huvud gick han nu igenom gårdagen. På morgonen hade han som vanligt skojat lite med Ali, själv tyckte han inte att det var någon stor grej.

Han hade aldrig skadat Ali, bara jävlats lite med honom, mest för att få de andras respekt, de andra i gänget. Sen hade Rebecka dykt upp och lagt sig i som vanligt och han hade bett henne fara åt helvete, i vanlig ordning. Kanske hade han använt lite fulare ord den här gången, han kom inte ihåg. Rektorn hade kallat in honom och givit honom en skriftlig varning och sedan ringt hem. Detta att skolan ringde, det sket hans farsa i, men inte att polisen knackade på dörren. Det gjorde gubbjäveln vansinnig. Efter skolan hade de dragit hem till Ludde, druckit ett par bärs och rökt på. Luddes föräldrar bodde i ett stort hus med en stor trädgård i stans societetsområde. Ute på gården fanns ett gammalt gårdshus och där bodde Ludde. Hans föräldrar brydde sig aldrig om vad det gjorde där. De kom aldrig dit och de lät Ludde sköta sig själv.

Flera tjejer hade varit med mindes han. Det hade varit Amanda, Julia och en tjej som han trodde hette Anna. Hon var visst ihop med Frippe men vad han kom ihåg hade inte Frippe varit hemma hos Ludde. Ja, hur som helst, tänkte han vidare, de hade suttit och läst tidningar, gamla tidningar, där de själva fanns med i små notiser kring saker de gjort för att protestera mot samhället. Bråk och trakasserier mot invandrarna i staden, krossade glasrutor in till pizzeriorna och andra saker. Kenta älskade pizza men gänget vägrade äta invandrarmat. Svensk husmanskost skulle det vara. De hade diskuterat sina insatser för Sverige och dunkat varandra i ryggen och lekt klubben för inbördes beundran.

Resten av minnet från vad som hade hänt hemma hos Ludde var lite

dimmigt. De hade pratat skit om Rebecka, sagt att hon var en besserwisser som trodde att hon var så jädra perfekt. Någon hade till och med sagt att hon stötte på de killar hon hade som elever. Kenta kom ihåg att tjejerna hade tyckt att det var äckligt att en fröken på trettio stötte på elever på sexton, sjutton år. Själv trodde inte Kenta på det. Rebecka var bara schysst, hon stötte inte på eleverna. August hade sagt att hon säkert knullade Ali eftersom hon var en sådan jävla negerälskare och de andra hade gått på om det hemska med rasblandning. Mr X säger också att hon är en negerälskare, hade Ludde sagt. Någon hade tillagt att hon till och med stötte på brudarna hon undervisade och tjejerna hade blivit hysteriska, kom han ihåg. Fy, fan vad vidrigt, hade de sagt, hur kan någon som Rebecka få vara fröken över huvud taget? Kenta förstod inte hur allt detta skitsnack och hat mot Rebecka hade uppstått. Vad han kunde minnas hade de aldrig direkt pratat skit om Rebecka förut.

Den där Anna, om han mindes hennes namn rätt, hade klängt på honom och hon hade tjatat om Frippe men han mindes inte om vad. Efter ett tag hade de dragit ut på stan för att träffa de andra i gänget. Grabbarna hade berättat att de hade kastat jord på Rebeckas bil på eftermiddagen för att hämnas för att hon alltid lade sig i. Plötsligt hade de fått syn på Gurra med en blombukett i näven. De hade skojat om att de borde ge tönten på nöten. Kanske var han på väg till Rebecka med de där blommorna. Sen hade de gått fram för att muckat med Gurra. Kenta mindes att han hade fällt krokben på honom och sen sparkat till honom lite lätt på hakan när han var på väga att resa sig upp. Då hade Lotta dykt upp och då var det lika bra att dra. De hade gått hem till Ludde igen och dragit ett par holkar till och sedan hade han gått hem. Polisen hade ringt på dörren och tjatat om något hotbrev men Kenta hade ingen aning om vad det var de tjatade om och sen, ja, sen hade han åkt på spö.

14.

R

ebecka plockade i ordning sina saker, hon skulle på lektion efter det extramöte Axel hade kallat till. Hon hörde att Axel pratade i telefon och antog av det hon hörde att Kenta var sjukskriven.

Axel lade på luren och kom fram till hennes skrivbord för att bekräfta det hon redan anat. Hon drog en lättnad suck. Det kändes på sätt och vis skönt att han inte var i skolan, samtidigt blev hon lite orolig för Kentas skull. ”Du tror inte det kan ha hänt honom något… ja, du vet ju hurdan hans pappa är – kanske blev han förbannad över att skolan ringde igår?” ”Kenta har en hemsk hemmasituation, det vet vi Rebecka – och det är inte så mycket vi kan göra åt den saken – socialen är redan inkopplad tack vare oss och vi måste låta dem sköta den biten. Kentas mentor sa att Kenta hade sjukskrivit sig resten av veckan, maginfluensa, hade han sagt. Mentorn trodde att vi ville veta, på grund av det som hände i går.” ”Ja, det är som det är. Jag önskar att vi ändå kunde hjälpa Kenta på något vis. Jag tror trots allt att alla människor har något gott inom sig, det gäller bara att locka fram det. Ja, vi hörs senare, nu ska jag ha lektion.”

Rebecka tog sina saker och gick i väg. Kanske är jag naiv, tänkte hon för sig själv, men jag kan bara inte tro att Kenta är rakt igenom ond. Det fanns något gott bakom den där masken, det var hon övertygad om. Å andra sidan kunde man inte lita på vad han kunde ta sig till under påverkan av både gänget och droger. Rebecka försökte skaka av sig sin oro. Nu skulle hon ha lektion med BF3 och hon såg verkligen fram emot denna lektion. BF3 var den klass som, enligt hennes kollega Berta, var lata odågor som inget ville lära sig, utan hellre satt hemma och spelade dataspel. Rebecka log lite ironiskt. De pratade nog inte om samma klass, tänkte hon lite försmädligt och skrattade för sig själv. I dag skulle just denna klass, bestående av lata odågor, spela upp var sin barnteater inom ramen för temat saga. De hade jobbat i sex grupper och några hade valt att själva vara skådespelare och spela upp pjäsen på det sättet. Andra hade valt att göra dockteater och ytterligare en grupp hade valt att göra animerad teater som de hade spelat in och redigerat. Rebecka såg fram emot denna lektion. Det skulle bli mycket intressant och roligt att se deras framträdanden.

Som vanligt var det en strid ström av elever och kollegor i korridorerna.

Rebecka hälsade glatt på de elever och kollegor hon mötte. I fiket fick hon syn på Anna. Undra egentligen vad som hänt med henne, tänkte Rebecka.

Anna såg blek och ledsen ut där hon satt, ensam vid ett av fikets runda bord. Trots att Rebecka hade sagt till henne att hon riskerade ett IG hade hon inte dykt upp på engelsklektionen. Jag hinner nog prata lite snabbt med henne, tänkte Rebecka och vände på stegen och gick fram till Anna. Liksom förra gången hade hon hörlurarna på sig och musiken dånade ut så att alla runt omkring kunde höra vad hon lyssnade på. Detta var obegripligt för Rebecka. Hon kunde inte fatta hur man kunde stå ut med att ha så hög musik rakt in i öronen. Hon gick fram och lade sin hand på Annas axel. Anna hoppade högt och vände sig om, drog ner hörlurarna till halsen och tittade ilsket på Rebecka. ”Förlåt om jag skrämde dig”, sa Rebecka. ”Jag ville bara kolla hur du mår… du kom ju aldrig på min lektion igår och du vet ju att jag är lite orolig för ditt betyg.” ”Jamen, vi sa ju fredag… du ville ha in uppgiften på fredag… så varför tjatar du på mig hela tiden?”

Rebecka blev förvånad, detta var inte den Anna hon kände. ”Hur mår du egentligen, Anna? Jag känner inte igen dig, behöver du hjälp med något?” Rebecka var orolig. Anna var normalt en glad och pigg tjej, inte sådan hon var nu, ilsken och tvär. Hon verkade också rädd på något vis, hoppade till det första man tog i henne. ”Låt mig bara vara ifred”, sa Anna och reste sig snabbt. Stolen välte bakom henne men hon brydde sig inte, med snabba steg försvann hon bort i korridoren.

Något var helt på tok med Anna. Jag får ta och prata med hennes mentor om detta, tänkte Rebecka oroligt. Kanske har hon råkat ut för något hemskt och behöver hjälp. Rebecka närmade sig korridoren där hon skulle ha sin lektion med BF3. Lite förvånat upptäckte hon att korridoren utanför salen var tom. Märkligt, tänkte hon, eleverna i denna klass brukade alltid var i tid till hennes lektioner. Ja, det var sällan att ens någon av dem kom sent. Hon satte nyckeln i låset för att låsa upp men upptäckte då att dörren redan var upplåst så hon klev in. Det var helt mörkt i salen. Det var en av de salar som hade mörkläggningsgardiner och gick under namnet filmsalen. Hon kunde känna doften av sitt favoritte, jasmine.

Plötsligt kände hon sig orolig. Det var något som inte stämde, men oron gick snabbt över då lamporna tändes och en kör började sjunga. Det var en hyllningssång till henne och kören var eleverna i BF3, flera av dem redan utklädda i sina teaterkläder. Sången hade studentlåtens melodi. Mitt i salen stod det ett bord dukat med fika.

Rebecka slappnade av och log. Tänk att de hade gjort allt detta för hennes skull. Det var just saker som detta som gjorde att hon aldrig tänkte sluta sin tjänst som lärare. All den uppskattning hon fick var värd mer än alla löner i världen. Sången klingade av med – fy fan vad Rebecka är bra – och sen bröt ett jubel ut och eleverna stormade mot henne för att ge henne kramar.

Sen lyfte de upp henne och hissade henne flera gånger i luften. Hon tjöt av skratt och eleverna fortsatte åter med sin sång, fy fan vad Rebecka är bra…

När de släppte ner henne var hon rörd till tårar. ”Ni är väl för söta”, sa hon. ”Det är ni som är bra och jag kommer verkligen att sakna er. Ni vet, vi började samtidigt. Ni var min första klass och nu har ni gått här i tre år och jag har jobbat här i tre år – ja, det känns verkligen stort, det känns speciellt.

Jag kommer aldrig att glömma er.”

Alla ungdomar log och bedyrade att de aldrig skulle glömma henne heller. Linnea i klassen tog till orda så som hon ofta gjorde – och redan hade gjort första dagen i ettan, tänkte Rebecka och log vid tanken. Linnea var klädd i en randig pyjamas och hade för ovanlighetens skull sitt hår uppsatt i en hård knut. ”Jo, vi tänkte så här att grupp ett börjar visa sin teater och sen kör vi bara på i gruppordning och under tiden kan vi ju fika.” ”Det låter som en mycket bra idé, Linnea”, sa Rebecka och torkade sina glädjetårar. ”Så vad väntar vi på. Jag dör snart av nyfikenhet… jag är så spänd på hur ni har lagt upp era teaterpjäser.”

Lennart kom fram med en mugg. Det var ingen tvekan, jasmin-te. Nu såg Rebecka att det var en mugg från Disneyland och det var en traditionell Musse Pigg på muggen. Hon log och tog tacksamt emot muggen. ”Tack, Lennart!” ”Det är din mugg att behålla”, sa han. ”Det är en gåva från oss. Jag hade den visserligen hemma så den är begagnad… men den symboliserar att du har hjälps oss att bli fria, att se oss som vi är och uppskatta oss själva för vad vi är – så att vi, så att säga, kan gå framtiden till mötes utan några slöjor framför våra ögon och ta till vara på det goda och bra vi har inom oss. Det

är du som har lärt oss det, Rebecka.”

De andra i klassen höll jublande med. ”Bra sagt, Lennart”, sa Linnea. ”Jag kunde inte sagt det bättre själv.” De gav Lennart en applåd och han log och rodnade lite, ovan vid uppmärksamhet som han var.

Nu bröt Rebecka fullständigt ihop, så rörd blev hon. Tänk denne Lennart, ensamvargen, som knappt hade vågat säga något under år ett. Nu pratade han inför hela klassen och han gjorde det riktigt bra också. Tårarna rann ner för hennes kinder. ”Ni är så genomgoa allihop”, sa hon. ”Det är bäst ni börjar spela upp era teaterpjäser nu innan jag bryter ihop fullständigt. Tack, tack alla ni – mina underbara elever.” ”Ta det bara lugnt nu, fröken, du är värd mer än så. Sätt dig här, detta är första parkett.” Lennart ledde fram henne till en fåtölj som de hade burit in. Den påminde om fåtöljen som Galenskaparnas egen Claes Eriksson använde i sin serie En himla många program. Det fanns säker en tanke bakom det också, tänkte Rebecka och log åt sina kreativa elever. Lennart gick och hämtade en bulle och kex till henne. ”Alex från media är här, han har lovat oss att filma våra pjäser. Det kan ju vara kul att se dem sen och så kan man ju ha dem som minne. Han har lovat att bränna ut dem på dvd till oss allihop och till dig med. Ska vi köra nu då?”

Jesper klev fram och ställde sig i kameraposition. Alex gjorde tecken att det var klart att börja. ”Låt mig presentera BF3:s teatersoaré. En himla många sagor. Först ut har vi Livet på en pinne - Felix och Fenix. Välkomna ut på scen!”

Linnea kom ut i sin pyjamas och nu förstod Rebecka varför hon hade haft sitt hår uppsatt i knut för just nu var hon iförd en korthårig, röd pojkperuk. Rebecka förstod att de skulle köra Robert Gustavssons barnteater Felix och Fenix. De tänkte spela Vargen och de sju killingarna. Hon lutade sig tillbaka och njöt av föreställningen. Linnea var förstås Felix och Linus spelade papegojan Fenix. Johan, Petter, Lena och Sara var killingarna, de fick tillsammans spela alla sju. Bakom katedern hade de en resväska full med olika attiraljer som de använde under föreställningen.

Det var längesedan Rebecka hade skrattat så hjärtligt. Linnea var helt fantastisk som Robert Gustavssons Felix och de andra gjorde en stark insats de också. Alla de stackars killingarna, utom den sjunde, blev uppätna av vargen då mamma get måste lämna dem ensamma för att gå ut ett ärende.

Det hela slutade med att vargen somnade och getmamman klippte upp var-

gens mage, tog ut alla sina sex killingar och sen fyllde de vargens mage med stenar. När vargen vaknade gick han till brunnen föra att dricka vatten och ramlade i och drunknade. Hela pjäsen var full av alla de ordspråk hon hade lärt dem redan i årskurs ett. Rebecka var förvånad över att de kom ihåg alla dessa ordspråk. Det hela slutade med Linneas replik: ”Snipp snapp snutt nu var sagan slutt. Ja, den var lärorik i alla fall eller vad säger du Fenix, som livet på en pinne. Man lär så länge man har elever… eller man lär så länge man lever. God natt nu allesammans!”

Ett stort jubel bröt ut och applåderna dånade i det lilla klassrummet.

Sen fortsatte den ena fantastiska föreställningen efter den andra och alla sagorna innehöll allt det en saga ska innehålla, magi, heliga tal, det goda och onda och de hade alla sin sens moral. Rebecka var så stolt och hon var också mycket lycklig över att hon skulle få en dvd med alla pjäserna. Hon skulle visa dem för Billy men även för sina övriga kollegor och kanske för Berta som tyckte att klassen bestod av lata odågor. Nej, det kanske vore att gå för långt, tänkte Rebecka och önskade samtidigt att fler lärare skulle bli bättre på att se elevernas inneboende potential.

15.

G

öran Forsberg vaknade av att han som vanligt hade en fruktansvärd huvudvärk. Baksmälla var en dagsvara, så också hans luddiga minne från gårdagen. Han strök sig över den mörka skäggstubben. Det var dagar sedan hans haka hade sett en rakhyvel och hans mörka lockiga hår stod på ända. Det var för dyrt att gå till en frisör. Jag borde kanske göra som grabben och raka skallen helt och hållet. Å andra sidan hade han ett utseende som en tungviktsboxare och det lockiga håret förtog lite av det råa utseende han hade. Håret behövde han behålla om han av någon händelse skulle ha turen att få komma på en anställningsintervju.

Han skulle se ut som värsta gangstern om han rakade av sig allt sitt hår och då skulle han aldrig kunna få ett jobb.

En gång i tiden hade han varit en stilig man. Tänk när alla vackra flickor sprang efter mig, tänkte han… och Barbro, den vackraste av dem alla hade blivit hans fru. Barbro hade sett ut som Britt Ekland, långt blont hår och en getingmidja. Hon hade under många år jobbat som fotomodell innan hon blev gravid… sen hade allt gått utför, tänkte han sorgset. Trots att hon hade fått några modelljobb senare också så hade det inte varit så mycket bevänt med henne själv. Barbro var bitter och nervig och detta satte spår i hennes vackra ansikte. Hon hade i och för sig ordnat många jobb åt både genuint vackra och söta flickor genom den agentur hon hade öppnat och drivit under några år… ja, flera av dem hade varit riktiga skönheter men det hade aldrig gett några större pengar.

Det bubblade oroväckande i hans stora ölkagge till mage och han släppte ifrån sig en ljudlig rap följt av en riktig brakare. Det var en fjärt som hette duga, tänkte han, kliade sig i huvudet och funderade på vad de hade ätit igår.

Antagligen ingenting som vanligt. Nu för tiden bestod hans och Barbros dagliga intag oftast av flytande föda. Öl, vin och grogg. På vingliga ben släntrade han ut i vardagsrummet. Det såg som vanligt för jävligt ut men det var också en vana, inget att bry sig om. Nu för tiden levde de i misär och vare sig han själv eller Barbro orkade göra något åt saken.

Han fortsatte till Ronjas rum. Där inne var det rent och fint, det var ordning på den tösen. Rummet var tomt så han förmodade att hon som vanligt

hade kommit upp på egen hand och gett sig i väg till skolan.

När han var på väg för att kolla om även Kenta hade kommit i väg började små fragment från gårdagen göra sig påminda i hans luddiga hjärna.

Han hade gett grabben spö… varför då? Vad hade Kenta gjort den här gången? Jo, just det, polisen hade varit på besök. Kenta hade tydligen hotat någon lärare på skolan, någon Rebecka var det visst. Undra hur illa det var med grabben. Göran var stark och de gånger han bara ville läxa upp sin son, fru eller dotter gick det alltid överstyr. Det hände ibland att han hade dåligt samvete för detta men va fan… livet de levde var egentligen inte värt att leva. Det bästa vore om han slog ihjäl dem allihop och sen tog livet av sig själv. Deras liv hade blivit ett rent helvete… eller rättare sagt ett skitigt, jävla helvete, tänkte han och gick till kylen och hämtade en öl. Det var lagom så här på morgonen. Hans mage tålde inga starkare saker så här tidigt.

Med ölen i sin rejäla näve satte han sig i soffan i vardagsrummet. Jag ska bara dricka den här… sen ska jag gå in och se efter hur det är med grabben.

Rebecka, tänkte han. Det var något med det där namnet, Rebecka… Han kunde inte komma på vad det var men något viktigt var det, det var han säker på. Inte bara att hon var lärare på Kentas skola, nej, det var något annat.

Ett luddigt minne försökte tränga sig fram men Göran kunde inte fånga upp det. Det verkade ha något med Ronja att göra, minnet var på väg att klara men så med ens försvann det bort igen, bort i hans försupna hjärna. Ja, ja, tänkte han, jag får väl gå och se efter så att jag inte har slagit ihjäl grabben.

Göran reste sig upp och hans ben kändes mer stadiga nu, en öl var rena medicinen. Han gick bort till Kentas rum och tog tag i handtaget. Dörren var låst. Med en stadig knytnäve bankade han på den gistna och sönderslagna dörren. Den hade märken efter slag både här och där. Det var Göran själv som hade orsakat dem vid alla dessa vredesutbrott då Kenta låste in sig och vägrade att öppna dörren. ”Det är lugnt, farsan, sorgligt nog lever jag än! Jag har sjukskrivit mig resten utav veckan.”

Med en suck av lättnad gick Göran tillbaka till vardagsrummet och slog sig återigen ner i soffan. Det hade varit illa om han hade slagit ihjäl grabben.

Han ville inte vara någon mördare, nej, det ville han verkligen inte. Han ville heller inte ha det liv de levde nu och han hade en gång i tiden försökt att fixa till det hela men inte lyckats.

Kenta var inte hans son. Nej, hans egen bror, den jäveln, hade satt på

Barbro, min fru - sin egen brors hustru. Nu var Göran nära tårarna, självömkan kom krypandes. När han blev arbetslös i början på nittiotalet hade han gett sig ut till sjöss enbart för att kunna försörja Barbro och deras gemensamme son John. Det enda gemensamma barn de någonsin haft. Då hade hans egen bror, Claes, passat på. Han hade besökt Barbro flera gånger och gjort henne på tjocken. Sen hade John ramlat ner från balkongen och slagit ihjäl sig medan Claes hade fullt upp med att sätta på sin brors hustru.

De hade inte haft koll på John, de hade bara haft ögon för varandra. John hade klivit upp på en stol ute på balkongen och ramlat över räcket och slagit ihjäl sig mot den hårda trottoaren säkert femton meter ner. När Claes och Barbro upptäckte vad som hade hänt hade den jäveln bara ringt efter ambulans och sedan stuckit därifrån. Dagen efter hade de hittat honom, han hade hängt sig i sitt garage. Efter den dagen hade vare sig Göran själv eller Barbro varit sig lika, livet var på alla vis förstört. De hade tänkt gå skilda vägar men sedan hade Barbro berättat att hon var gravid och då kunde han ju inte lämna henne. Det var först när Kenta var född som hon berättade att det var Claes barn. Hon hade inte behövt berätta, Göran var väl ingen dumskalle heller men någon var ju tvungen att ta hand om barnet. Kentas egen far var ju död och Göran var trots allt farbror till pojken.

Tårarna rann ner för hans kinder, livet hade minsann inte varit lätt. Efter denna sorgliga händelse kunde han inte ge sig ut på sjön igen. Han kunde inte lämna Barbro för hon var inte stabil i nerverna efter allt det hemska som drabbat dem. Göran hade försökt hanka sig fram via olika ströjobb och tillfällesjobb men det blev allt svårare att försörja familjen. Det var då han började deala droger. I början hade det gått bra och han hade själv hållit sig borta från att nyttja skiten men till slut hade även han fallit till föga. Han hade också använt sig av unga tjejer som dealers och en av dem hade han gjort på tjocken. Det var en av Barbros flickor, hon fick olika modelljobb via Barbros agentur. Hon var det vackraste han sett och han förstörde hennes liv. Hon blev mor till Ronja och sedan dog hon. Nu satt Göran och snörvlade som en gammal sentimental gubbe. ”Ryck upp dig nu för helvete. Den tiden är förbi och du kan inte göra ett jävla piss för att få det ogjort.” Han skällde på sig själv, tog tag i flaskan med ren vodka som stod på bordet, tog några rejäla klunkar och kände att han var på väg att slumra in. Rebecka, tänkte han… det är något med Rebecka…

Kenta hade hört sin farsa sitta och snyfta och oja sig i vardagsrummet.

Den jäveln tyckte alltid mest synd om sig själv. Nu hörde han att farsan snarkade högljutt och passade på att gå ut till köket för att se om det fanns något ätbart, vilket i och för sig inte var så troligt. När han passerade soffan hörde han att hans farsa pratade i sömnen. ”Rebecka, Rebecka…” Kenta hörde honom upprepa namnet om och om igen och kunde för sitt liv inte begripa varför hans farsa drömde om Rebecka. Gubbjäveln hade väl aldrig sett henne ens. Fundersam gick han vidare ut till köket. Han hittade några knäckemackor i skafferiet, lite smör och Kalles kaviar i kylskåpet. Rena lyxen, tänkte han och satte sig ner för att käka sina mackor. Vatten hade de ju gott om i kranen. Han reste sig upp, gick och hämtade ett glas med vatten som han tog med sig till köksbordet vilket för en gång skull såg riktigt rent och fint ut. Ronja måste ha plockat bort all gammal disk och torkat av bordet nu på morgonen, tänkte han och tog ett bett i mackan. ”Fan!” sa han.

Det gjorde jädrigt ont i överläppen då han skulle tugga. Hans farsa fortsatte att drömma och yra, ”Rebecka, Ronja … angel…”

Angel… ängel, var han i himmelriket i sina drömmar, gubbjäveln, tänkte Kenta surt. I helvetet borde han vara.

16.

D

et var onsdag morgon och lönesamtal med chefen. Det var lite kyligare ute, regn och åska hängde i luften så Rebecka beslöt sig för att ta sin svarta skinnjacka. För säkerhets skull tog hon också med sig ett paraply, vem visste om Skrutten skulle starta? Bilen var som en trilsken gammal åsna. ”Kom nu, Billy, så ger vi oss av!”

Billy tog sin ryggsäck från den lilla soffan i hallen och så tog de trapporna ner. De hade hiss i huset men den använde de aldrig. Billy hade skräck för hissar och alla andra trånga utrymmen. När de närmade sig Skrutten kom de första regndropparna och de sprang sista biten bort till bilen och hoppade in. Rebecka vred på startnyckeln, Skrutten hoppade i gång och Billy vrålade: ”Yes, today is a lucky day!”

“Ja, jag hoppas att du har rätt”, sa Rebecka, “för i dag ska jag ha lönesamtal med chefen.” ”Break a leg”, sa Billy och skrattade. Då kom den första blixten och knallen kom strax efter. Åskan var nära och Rebecka var verkligen glad över att Skrutten hade startat. ”Holy shit”, sa han, ”that´s what I call a Big Bang!”

Han hade sina dagar, Billy, och i dag var en av de dagarna då han bara pratade engelska. Ofta blev det så när hans pappa var på väg hem. Av någon anledning ansåg inte Billy att han svor då han använde engelska ord.

Rebecka log, i morgon skulle Mike vara hemma igen. De hade talats vid i telefon i går kväll men Rebecka hade inget nämnt om Kenta. Mike kunde ändå inget göra åt det hela där han befann sig så varför oroa honom i onödan och sen var ju Kenta sjukskriven och skulle inte vara i skolan under resten av veckan.

När hon klev in på sitt kontor var det full rulle, till skillnad från gårdagen då hon hade undrat var alla var. Johanna kom fram och pratade en stund. ”Tycker du också att jag suger som lärare bara för att jag inte orkar gå i klinch med Kenta?” frågade hon försiktigt. ”Du vet, jag rår ändå inte på honom och att blunda för en del av de grejor han har för sig är enda chansen att få igenom honom i kursen. Han är smart och han gör aldrig några riktigt elaka saker på mina lektioner.”

Rebecka klappade henne på armen. ”Jag tror nog att du gör det enda rätta. Om du skulle gå i klinch med Kenta skulle det säkert bli ändå värre.

Just att han gör dina uppgifter och kämpar för ett betyg hos dig är ju ett mått på att du faktiskt har fått hans respekt. Du ska veta att han kommer att bli underkänd i en massa ämnen. Ja, Axel berättade det. Han sa att de enda ämnen han förmodligen kommer att få betyg i är ditt ämne, Axels ämne och kanske någon svetskurs.”

Johanna log och kände sig lättad. Det var skönt att få Rebeckas godkännande för det var hennes och Axels godkännande som betydde mest. Vad de andra i arbetslaget tänkte brydde hon sig inte så mycket om. ”Tack, Rebecka, det värmer. Vilket oväder, förresten. Mina barn blev livrädda när åskan brakade loss. Är Billy rädd för åska? ” Rebecka log. ”Nej, han tycker mest att det är häftigt”, sa hon. ”Vad har du nu?” frågade Johanna. ”Jag ska ha svenska med BF2. De har kämpat hårt det här året och hunnit med en massa saker så jag har lovat dem att vi ska se på film.” ”Jaha, vilken då?” ”Seven… Vet du, jag kom på en sak, den skulle vi faktiskt kunna använda för att arbeta ämnesövergripande. Det har kommit ut en bok alldeles nyss som heter De sju dödssynderna. När jag pratar medeltid tar vi bland annat upp Dante och hans helvetestratt och den bygger ju mycket på de sju dödssynderna och du måste väl ändå ta upp detta i religion? Ja, både då man pratar kristendomens historia och etik och moral?” ”Vilken bra idé, kan vi inte sätta oss ner och diskutera det i höst. Ja, de nya programmålen har ju blivit än mer tydliga i att vi ska jobba ämnesövergripande och inrikta oss mot programmets övergripande mål. Kanske kan vi knyta det till något annat ämne här på BF också?” Johanna log, hon samarbetade gärna med Rebecka. ”Ja, det gör vi, du nu måste jag gå, vi ses sen!” Rebecka tog sin film och sin laptop. Hon körde alltid filmer via dator och projektor för då fick eleverna se på storbild när de såg på film och det ökade upplevelsen. Det fanns fortfarande lärare som visade film på vanlig tjock-teve och Rebecka kunde inte fatta varför. Det var ju hur lätt som helst att koppla upp datorn mot projektorn och upplevelsen blev ju en helt annan. Längre fram i korridoren fick hon syn på Kristin och ropade: ”Kristin… Kristin!”

Kristin hörde henne och vände sig om. När hon fick syn på Rebecka log hon och vände om för att höra vad hon ville. ”Hej, Kristin! Hur är det med Tova, mår hon bättre?” ”Ja, nu är hon bra igen, det var nog tredagarsfeber, inget att oroa sig för.

Du jag hörde att ni hade haft extramöte i går då jag var hemma. Johanna berättade… gud, vad hemskt, är du inte orolig och rädd?” ”Nja, jo, lite obehagligt är det väl”, sa Rebecka och skakade lite på axlarna, ”men nu är Kenta hemma och sjukskriven – men du, det var inte det jag ville prata med dig om. Jag är orolig för Anna, har det hänt henne något?”

Kristin skakade på huvudet: ”Inte vad jag vet – varför undrar du?” ”Jo, alltså, hon säger själv att hon har varit sjuk – och hon har inte kommit på mina lektioner. När jag pratade med henne och sa att hon låg efter och riskerade ett IG blev hon sur och tvär – men ärligt talat verkar hon mest rädd och ledsen. Du vet alltså inget, hon har inte prata med dig? Ja, om vad det nu är som bekymrar henne?”

Kristin skakade oroligt på huvudet. ”Nej”, sa hon. ”Jag och Anna brukar ha bra kontakt, men som sagt, jag har ju varit hemma måndag och tisdag… det kan ju ha hänt något i helgen. Jag ska prata med henne så återkommer jag – och du, Rebecka, var rädd om dig själv också – Kenta är inte att leka med.”

Rebecka nickade. ”Ok, vi hörs sen, nu ska jag ha lektion.” ”Detsamma, hej så länge!”

De gick åt var sitt håll i korridoren, Kristin till sitt och Rebecka till sitt.

Kristin var lärare i idrott och matte, tyvärr hade hon inte barn- och fritidsprogrammets elever i matte och det var synd. Hon var en bra lärare och en av de smarta som inte hade valt ett språk. Rebecka log. Den kvinnan såg ut som hälsan själv men så tränade hon också jämt och ständigt. Trots att hon hade fött fyra barn var hennes figur perfekt. Rebecka log, Kristin var snygg på ett friskt sätt med sin korta men ändå eleganta frisyr. Hennes hår var mörkbrunt och tjockt, inte som Rebeckas eget, tunt, råttfärgat och babymjukt. Hon kom på sig själv att hon blev lite avundsjuk, själv var hon mager, tanig och pojkaktig. Ja, ja, man är som man är, tänkte hon och gick korridoren fram mot sitt klassrum. ”Ska vi se på film?” sa Lukas när hon närmade sig klassrummet. ”Coolt, vilken film blir det? Får jag se”, han tog dvd:n som låg uppe på Rebeckas laptop. ”Seven, den är faktiskt riktigt bra, Brad Pitt och Morgan Freeman,

bra skådisar båda två.” ”Kul att du tycker att jag gjort ett bra val, Lukas. Är det någon mer som sett den?” frågade hon och låste upp dörren till klassrummet.

De andra skakade på sina huvuden.

Eleverna tog plats under lite stoj och stim. Det var så det alltid blev när de skulle gå in och sätta sig. De pratade oavbrutet och stolarna skrapade. Rebecka kollade närvaron och insåg att Anna inte var där och sedan kopplade hon upp datorn mot projektorn. ”Okej”, sa hon och klev fram i klassrummet.

Eleverna tystnade och Rebecka berättade lite snabbt om filmen och syftet med varför de skulle se den. ”Ni har skrivit mycket under året och ni har också gjort många bra muntliga redovisningar så egentligen är ni alla i hamn så här långt.”

Ett jubel bröt ut i klassen. Rebecka väntade ut dem någon sekund, sen fortsatte hon. ”Därför tänkte jag att när vi har sett klart filmen, då ska jag läsa högt för er ur en bok som heter De sju dödssynderna, precis det som denna film bygger på och så ska ni få göra jämförelse. Se hur novellförfattaren har byggt upp stämningen och så vidare – alltså titta lite på berättartekniken. Är det någon som vet vilka de sju dödssynderna är?”

Lukas, som hade sett filmen räckte upp handen. ”Ja, Lukas”, sa Rebecka. ”Högmod, Girighet, Avund, Frosseri, Vrede … ” Lukas grubblade en stund. ”Nä... jag kommer inte på de andra två.” Rebecka hade skrivit upp orden på tavlan medan Lukas rabblade upp dem. ”Bra jobbat, Lukas, är det någon annan som vet de övriga två?”

Eleverna skakade på sina huvuden och Rebecka skrev upp de andra två på tavlan; Lättja och Vällust. Min mamma och pappa lider av alla sju, tänkte hon sorgset. Det var ett tag sedan nu hon hade pratat med sina föräldrar.

Det var liksom ingen idé.

Hon pekade på orden hon hade skrivit upp på tavlan och gick igenom vad alla dessa ord stod för och att de associerades med både djursymboler och färg. ”Högmod betyder att man är stolt på så sätt att man värderar sig själv högre än andra, att man helt enkelt är fåfäng och tycker att man själv är störst, bäst och vackrast”, sa Rebecka.”Högmod symboliseras av färgen lila och djuren som står som symbol för denna synd är häst, åsna och påfågel.”

”Precis som Kenta och hans gäng, menar du?” sa Lisa ”Hur menar du då, Lisa… kan du förklara?” Rebecka tittade på Lisa. ”Jo, asså att de går omkring som andra tuppar här på skolan, eller påfåglar, kanske jag ska säga”, sa hon och log, ”men de är ju precis inte vackra som påfåglar… jo, kanske Ludde innan han rakade skallen… och Kenta ser nog rätt bra ut egentligen… men vad jag menar är att de är nazister– kan man se det som så att nazismen är den första dödssynden – högmod?” ”Det tycker jag nog”, svarade Rebecka. ”Det var en mycket bra reflektion, Lisa. Nazisternas ledare kallade sig själva för übermensch och de ansåg att vissa människor hade fått en gudalik förmåga att styra andra – därför behövde de ingen Gud, utan dessa übermensch skulle styra och leda de andra människorna som saknade denna begåvning. Tack vare denna gudalika förmåga behövde de heller inte följa de moraliska regler som gäller för vanligt dödliga… och visst – detta kan verkligen kallas för högmod. Mycket bra, Lisa!”

Lisa log stolt och Rebecka fortsatte att skriva på tavlan: Girighet symboliseras av färgen gul och groda, Vällust av blå, ko, tjur, tupp eller get, Avund av grön, hund eller get, Frosseri av orange och gris, Vrede av röd och tjur, Lättja av ljusblå, get eller åsna.

De diskuterade de olika dödssynderna och försökte hitta moderna motsvarigheter till varje dödssynd, så som Lisa hade tänkt på nazismen till exempel. Anton såg symboliken mellan grön och avund. ”Man brukar ju säga att man är grön av avund, eller hur”, sa han och Sandra fyllde på med att man brukade säga rödglödgad vrede och tjock som en gris. Diskussionerna fortsatte. Eleverna tyckte det var intressant med symboliken i form av färger och djur.

Rebecka visade också en bild av tavlan De sju dödssynderna av Hieronymos Bosch, målad på fjortonhundratalet. Det var en vacker tavla målad som en cirkel. Hon hade den låg i datorn så det var bara att köra upp den i storbild. Rebecka älskade tekniken, det gjorde undervisningen mycket lättare.

De diskuterade de olika lasterna en stund och studerade symboliken i tavlan.

Eleverna kom med flera idéer kring dagens laster och synder och insåg att världen hade förändrats även om en del fortfarande var likadant. Det som en gång hade räknats som synd sågs idag mer som omoraliskt, ansåg eleverna och konstaterade att människan trots allt har varit sig ganska lik genom tiderna.

”Okej, då kör vi väl igång, då. Vill du vara snäll och släcka lamporna Lisa, du sitter ju bäst till.”

Filmen rullade i gång och Rebecka som hade sett den flera gånger tidigare, tog fram elevarbeten och satte sig att rätta i ljuset från sin laptop. De senaste dagarna hade det inte blivit mycket bevänt med rättningen. Det hade kommit så mycket i mellan. Det här med Kenta hade orsakat att hon inte hade fått något gjort de sista två kvällarna. Oron störde hennes koncentration. Det gäller att ta till vara på varje tillfälle om man ska bli klar med all rättning i tid, tänkte hon, och gav sig i kast med de nationella proven.

Lektionen var över och Rebecka återvände till sitt kontor. Hon tänkte att hon skulle hinna med att köpa en macka i skolfiket så att hon fick i sig lite frukost. I dag hade det inte ens blivit någon banan. ”Vad tyckte de om filmen?” frågade Johanna som fortfarande satt kvar på kontoret med sin rättning i religion. ”Jo, de tyckte den var jättebra men vi hann ju inte se klart den. Vi fortsätter med den på fredagslektionen.” Rebecka tittade sig omkring och skakade på huvudet. ”Hur i hela fridens namn klarar du av att sitta här och rätta”, sa hon. ”Det skulle jag aldrig klara.”

Det rådde som vanligt kaos i arbetsrummet, elever diskuterade betyg med kollegor och andra kollegor pratade sins i mellan eller i telefon. ”Jag tror det är en träningssak, man måste lära sig att stänga av omgivningen och bara fokusera på det man gör, helt enkelt. Jag har inte heller kunnat det förut men jag gav mig sjutton på att det skulle gå. Du vet hemma är det heller ingen lugn och ro med tre smågrabbar som lever rövare hela tiden… och när de väl somnar, ja, då stupar jag själv i säng av ren utmattning.

Ja, så jag måste rätta här. Hemma skulle det aldrig gå.”

Johanna återgick till sin rättning och Rebecka funderade över det hon just sagt. Kan jag lära mig att skärma av, stänga ute omgivningen och rätta alla prov och uppgifter på jobbet? Hon var tveksam, dels hade hon mycket mer rättningsarbete än Johanna och sen var hon alldeles för social och föll lätt in i diskussioner med övriga kollegor.

Lasse kom in på kontoret och Rebecka tänkte att det var lika bra att fråga även honom om Anna, om hon gick på hans lektioner. ”Du, Lasse… vet du hur är det med Anna egentligen? Jag känner inte igen henne och hon har börjat halka efter och hon kommer inte på mina lektioner. Jag pratade med Kristin nyss men hon visste inget om orsaken till

att Anna har varit borta.”

Lasse skakade bekymrat på huvudet. ”Hon går inte på några lektioner för tillfället”, sa han. ”Det verkar mest som om hon bara kommer till skolan på några små artighetsvisiter och sen försvinner hon fort här ifrån. Jag ringde upp hennes föräldrar igår, ja, eftersom Kristin var hemma med Tova.” ”Har du pratat med hennes föräldrar, vad sa de då?”

Lasse nickade. ”Jo, de säger att hon är olyckligt kär. Hon var visst ihop med Fredrik Paulsson men nu är det visst något tjall på linjen.” ”Frippe!” utropade Rebecka. ”Hänger hon ihop med Frippe? Då behöver vi nog kolla upp så att hon inte har börjat med droger… ja, du vet… droger finns med i det gänget som Frippe tillhör, Kentas gäng. I går var polisen här och de hittade droger i ett av grabbarnas skåp på natur… jag vet inte vems skåp det var… men det var en i Kentas gäng, helt klart.” ”Jo, jag har funderat på om vi ska skicka henne till skolsyster… och jag ska prata med Kristin om det – det är ju hon som är mentor. Men Annas föräldrar säger att det har tagit slut… vi ska kanske avvakta och se.”

Rebecka skakade oroligt på huvudet. Hade den rara Anna hamnat i klorna på det gänget, ja, då visste hon att det var fara å färde. Anna var nog alldeles för snäll för att säga nej till någon eller något. Rebecka rös. Någon behöver prata med tösen. Det gänget var inget lämpligt sällskap för en snäll och godtrogen tjej. Hon lämnade kontoret med oron för Anna malande i sitt huvud. I skolfiket köpte hon en baguette med räkröra och med den i ena handen och den nya muggen med Musse Pigg i den andra gick hon mot personalrummet men så ångrade hon sig plötsligt. Nej, jag orkar inte vara social men jag måste ha lite te. Jag hämtar bara te och sen går jag någon annanstans, tänkte hon och låste upp dörren till personalrummet. Det var tomt så när som på Louise. ”Hej, Louise! Hur är det?”

Louise vände ett rödgråtet ansikte mot Rebecka. ”Men kära nån, hur är det fatt?” Rebecka gick fram och lade en hand på Louises axel. ”Det är inget, varför bryr du dig över huvud taget om mig?” ”Ja men Louise, visst har vi haft våra duster men om det är något jag kan hjälpa dig med så gör jag gärna det”, sa Rebecka och hon menade faktiskt vad hon sa. Hon gillade inte Louise speciellt mycket, det var sant, men hon hade också svårt att se en medmänniska lida.”

Louise ruskade av sig Rebeckas välmenande hand med avsmak i blicken. ”Låt mig bara var i fred”, sa hon ilsket och tågade ut ur personalrummet.

Rebecka ryckte på axlarna, vad mer kunde hon göra, hon hade försökt att vara snäll. Hon fyllde sin kopp med tevatten och funderade över Louises ilskna attityd. Något verkade helt galet med Louise. Ja, ja, tänkte hon, jag tar med mig lite rättningsuppgifter och letar reda på ett tomt klassrum för att rätta en stund innan det är dags för mitt besök hos rektorn. Sagt och gjort, hon hämtade det hon behövde och hittade faktiskt ett tomt klassrum. Det var lättare så här i slutet på terminen då en del kurser redan var klara. Just nu var det nationella prov i engelska som hade högsta prioritet. Med skolverkets manual för rättning slog hon sig ner och började ta sig an det fösta provet.

Av en ren slump tittade Rebecka på sin klocka, herre gud, redan fem i elva. Har jag suttit här i en timme redan, tänkte hon förvånat, och jag har inte hunnit med att rätta två prov ens. Tiden hade bara rusat i väg. Om fem minuter skulle hon vara hos Nils. Snabbt samlade hon ihop sina prov och rusade ut från klassrummet och bort mot rektorns kontor.

Det lös en röd lampa hos Nils så hon satte sig i soffan som stod utanför hans kontor. Camilla hade sin dörr stängd och den röda lampan lös hos henne också så hon kunde inte prata bort tiden i väntan på att rektorn skulle bli klar med vad det nu var han gjorde.

Rebecka behövde inte vänta länge. Plötsligt stod Nils där i dörren och hälsade henne välkommen in. Rebecka klev på och satte sig vid det lilla konferensbordet som stod i ena ändan av kontoret. Nils hade stora fönster ut mot skolgården och Rebecka såg att det hade slutat att regna och nu tittade solen fram i mellan molnen. Kanske ett gott tecken, tänkte hon. ”Jaha, Rebecka, hur står det till?” ”Jo, det är väl helt okej, själv då?” ”Tackar som frågar, jo, det är väl bra!”

Det blev en stunds pinsam tystnad. ”Jamen titta, nu tittar solen fram och snart är det sommarlov. Det blir väl skönt, Rebecka?”

Rebecka nickade och kände frustrationen komma. Det var en mycket styltig konversation som hade tagit sin början. Orsaken var säkert det avslut deras förra samtal hade tagit. Nils hade inte ens satt sig ner. Han stod upp, kanske för att visa sin pondus, sitt maktövertag. Rebecka kunde bara gissa

men det kändes inte bra. ”Ja, du vet ju att jag måste utföra dessa samtal enligt alla konstens regler så jag börjar väl utifrån det formuläret som Axel så vänligen fyllde i åt dig.”

Nils lutade sig mot väggen med formuläret i sin hand. Han tystnade, sköt ner sina glasögon på nästippen och tittade stint på henne över glasögonens kant. Varför sätter sig inte karlen ner, tänkte Rebecka frustrerat. Just nu ville hon bara resa sig upp och gå sin väg. Hon struntade i vad hennes lön skulle bli. Det blev väl en två-trehundra kronor i lönelyft som vanligt. Nej, detta började verkligen inte bra. Rebecka kände ångesten komma krypandes och ville bara därifrån. ”Du, Nils… kan vi inte bara strunta i det här… jag menar… det är tredje året vi sitter här nu och går igenom allt vad jag har gjort och allt det jag tänker göra. Det slutar med att jag får en klapp på axeln och du säger att jag har gjort ett enastående jobb och sen får jag några hundra i lönelyft för att det inte finns mer pengar i lönepotten. Säg vad jag får, så kan jag gå.” ”Men, Rebecka, varför denna avoghet?”

Rebecka var avogt inställd till Nils, hon tyckte helt enkelt inte om karlen.

Bara hans sätt att säga saker kändes nedlåtande … om han så bara pratade om vädret. Sättet han tittade på henne med glasögonen nere på nästippen gav henne rysningar. ”Det är helt enkelt mycket nu och jag har viktigare saker för mig, till exempel att rätta färdigt alla dessa prov.” Rebecka pekade på högen framför sig.

Nils nickade. ”Ja, jag förstår att det är mycket runt dig just nu – och så det här med Kenta. Du ska inte ge dig i lag med sådana typer, Rebecka.”

Nu gick Rebecka fullständigt i taket! ”Ge mig i lag med sådana typer? Du får det att låta som om jag tillhörde Kentas gäng!” ”Ja, man skulle ju nästan kunna tro det med tanke på hur du går klädd.”

Han tittade lite försmädligt på henne, flinade lite och granskade henne nerifrån de svarta conversen upp till hennes skinnjacka och det stubbiga mörka håret. ”Vad säger du – är du helt från vettet?” Rebecka var chockad. ”Du, det där skulle jag kunna ta upp med facket och hävda medvetna trakasserier från din sida.” Rebecka var ursinnig. Han hade handlat både kränkande och nedlåtande gentemot henne. ”Lugn, lugn, Rebecka, jag bara skojade.”

”Du, det var inte ett dugg roligt och absolut inte den typ av skämt jag förväntar mig av min chef. Sätt du vilken lön du vill på mig, här stannar jag inte en minut till!”

Rebecka reste sig upp och var på väg ut. Nils tog tag i hennes arm för att hindra henne. Hon tittade på honom med mycket vrede i blicken. ”Släpp mig omedelbart! Gör inte denna situation värre än vad den redan är, för din egen skull. Du har vid flera tillfällen kallat mig lilla vän och till och med lilla gumman – det har jag haft överseende med – men denna gång har du gått över gränsen. Jag låter detta passera men inte en grej till från dig, är det klart.”

Nils släppte omedelbart hennes arm. Han förstod att han fullständigt hade gjort bort sig och lät henne gå. Jämföra henne med ett skinheadgäng, hur dum kan jag vara, tänkte han. Han hade bara velat lätta på stämningen lite och han hade skojat men det blev fullständigt galet, det insåg han ju. Det var något hos Rebecka som triggade honom, han visste inte vad, men han betedde sig aldrig så här mot någon annan anställd. Han hade också försatt sig i en riktig sits. Han hade tänkt ge Rebecka ett rejält lönelyft, ja, tvåtusen kronor i månaden, faktiskt. Men det kunde han inte göra nu för då skulle det verka som om han försökte muta henne till tystnad om händelsen.

Den här gången sparkade inte Rebecka igen dörren. Hon gick bara där ifrån med lugna steg och högburet huvud. Hon ville visa sig behärskad trots att det kokade inom henne. Vad var det för fel på Nils? Han betedde sig inte så som en rektor skulle göra. Titta bara på Sten-Åke, tänkte hon, lugn och sansad och med ett helt knippe sunt förnuft. Men Nils, ja… han betedde sig som en uppblåst mansgris. Tittade nedlåtande på henne samtidigt som han hade haft begär i blicken. Hur det nu gick till? Rebecka visste att hon inte var attraktiv, hon såg nästan ut som en grabb. Nej, hon blev verkligen inte klok på Nils. Helt oväntat slogs hon av en tanke: orsaken till att hon klädde sig som en grabb hade inte med någon slags protest att göra, nej, tvärt om.

Av någon konstig anledning mindes hon plötsligt ett samtal hon hade hört när hon var liten, kanske hade hon varit fem, sex år… hennes mor och far hade suttit i finrummet en kväll när hon smög upp för att gå på toaletten.

De hade diskuterat henne, sagt att hon inte verkade vara lika smart som sin syster och inte lika söt heller. De hade sagt att det hade varit bättre om hon hade varit en pojke. En oattraktiv och ointelligent kvinna hade inga som helst möjligheter här i världen. Ja, så hade de sagt. Någonstans hade detta

fastnat i Rebeckas huvud och det var för att göra dem till lags som hon klädde sig som en pojke, inte tvärt om. Insikten var smärtsam, den gjorde ont.

Arg på både sig själv och på Nils gick hon med ilskna men ändå behärskade steg fram genom korridoren.

Jag passar på att hämta posten i postfacket, tänkte hon. Kanske har några av mina elever lagt uppgifter där. Det gjorde de ju ibland om de inte fick tag på henne. Kanske hade Anna lagt sin uppgift där. Trots sin ilska och frustration hälsade hon så vänligt hon kunde på de kollegor och elever hon mötte.

Plötsligt dök Linnea och Linus upp i korridoren. ”Hej, Rebecka! sa de i korus. ”Gud, vad har hänt?” frågade Linnea. ”Du ser riktigt förbannad ut!”

Rebecka svarade lite kort att hon hade varit hos rektorn på lönesamtal och fortsatte sedan bort mot postfacken. Det var alldeles tomt i den lilla korridoren där facken fanns och hon gick fram till sin hylla och tog ut innehållet. Rebecka höll nästan på att svimma. Överst i högen låg ytterligare ett hotbrev av utklippta bokstäver.

17.

M

adeleine hade känt sig oroad ända sedan föregående kväll.

Hennes mamma hade berättat en makalös historia eller egentligen flera. Ja, så otroliga att Madeleine knappt trodde att de var sanna. I går kväll hade hon berättat för sin mamma vad hon hade sett på det lilla torget utanför fiket En midsommarnattsdröm. Hon hade berättat för sin mor om Kenta och hur illa han betedde sig i skolan och det var då hennes mor berättade allt. Att hon kände väl till både Kenta och Rebecka, vilka de var och vad de hade råkat ut för i livet. Det var hemska historier hon berättade, var och en på sitt sätt. Sen hade hennes mamma berättat att Rebecka var utsatt för hot av Kenta och att det kanske låg mer bakom alltihop än att Rebecka hade varit på Kenta i skolan. Madeleine hade fått lova på heder och samvete att inte berätta det hon visste för en levande själ. Men hon var bekymrad, ja, riktigt bekymrad för Rebecka.

Madeleine stod inne i tjejernas omklädningsrum som bygg delade med de andra praktiska programmen. Hon höll på att byta om från snickarkläder till civila kläder. Hon skulle gå till matsalen och äta lunch och då ville hon inte sticka ut som enda tjej i arbetskläder. Den enda hon delade omklädningsrummet med var Lotta på fordon, en mycket underlig tjej. De två var de enda tjejerna som gick på de praktiska programmen men de pratade aldrig med varandra, på sin höjd hälsade de när de möttes i korridorerna eller som här, inne i omklädningsrummet. Det fanns plats för tjugo brudar i omklädningsrummet men så många tjejer skulle det nog aldrig gå på de praktiska programmen samtidigt, tänkte Madeleine.

Hon kunde heller inte släppa tanken på Lotta. Utifrån det hon sett och förstått i förrgår på det lilla torget hade Kenta uppenbarligen någon typ av respekt för Lotta och hon kunde inte bli klok på varför. I och för sig tränade Lotta kampsport, det visste hon, men Kenta hade ju haft ett helt gäng killar i släptåg så det kunde inte ha varit därför som han backade undan och gick sin väg när Lotta kom. Det måste vara något annat. Madeleine funderade på om hon skulle våga fråga Lotta men de kände inte varandra så varför skulle Lotta anförtro sig för henne.

Plötsligt klev Lotta in i omklädningsrummet. ”Tjena”, sa hon.

”Hej!” sa Madeleine och sen blev det tyst, så där tyst som de brukade bli då de var i omklädningsrummet samtidigt. Ingen pinsam tystnad utan en överenskommen tystnad som betydde – vi vill inte ha med varandra att göra.

Plötslig, utan att hon riktigt förstod hur det gick till frågade Madeleine: ”Du har aldrig haft Rebecka som fröken, va?” Hon blev själv alldeles häpen och såg sig omkring, precis som om det var någon annan som hade uttalat de där orden, men hon visste ju att det var hon själv som sagt dem. Lotta såg också helt överrumplad ut. Madeleine hade av någon anledning brutit deras tysta överenskommelse. ”Nä”, svarade Lotta kort, mycket tveksam till om hon ville få igång ett snack med den förnäma Madeleine som av någon konstig anledning hade valt att gå bygg. Hennes föräldrar var så rika att Madeleine förmodligen inte behövde jobba i hela sitt liv om hon själv inte ville. ”Jag har haft henne i både svenska och engelska i två år och jag tycker att hon är schysst.”

Lotta fattade inte vart Madeleine ville komma. Varför snackar hon om Rebecka med mig? Lotta svarade inte, vad fan skulle hon säga? Det fanns liksom inget svar, för det Madeleine hade sagt var ingen fråga. ”Förlåt Lotta… jag förstår om du tycker att jag beter mig underligt… ja, om du tycker att jag inkräktar på din personliga integritet. Vi har delat omklädningsrum i två år nu utan att vi har sagt mer än på sin höjd hej till varandra.”

Lotta nickade, det fanns fortfarande inget att svara på. Hon ryckte lite oroligt på sina axlar, hon visste inte vad hon skulle tycka om denna förändring. Madeleines snack var heller inte som hennes eget, det lät fint på något jävla vis. ”Du, jag råkade lägga märke till dig och Gurra i förrgår - på torget då Kenta och hans gäng dök upp”, fortsatte Madeleine.

Vad fan var bruden ute efter? Lotta började bli irriterad, hon snackade en massa men det fanns inget svar på något av allt det hon sa. ”Vad fan vill du egentligen?” Lotta lär sur men egentligen var hon mest frustrerad, hon redde inte upp den här förändringen. Det hade varit jävligt bra som det var. Hon hade ingen lust att ha något med en jävla societetsbrud att göra. ”Förlåt… jag beter mig klumpigt… men det jag ska säga är inte så lätt

och vi pratar ju aldrig med varandra.” ”Men sätt igång och snacka då”, sa Lotta. ”Just nu står du bara och svamlar en jävla massa. Säg för helvete vad du vill eller låt mig få byta om i fred så att jag kan gå och käka.” ”Okej, om du bryr dig om Rebecka vill jag att du lyssnar. Du har aldrig haft henne som fröken men jag har sett att hon har varit schysst mot dig också, eller hur?”

Lotta nickade. ”Jo, i går”, fortsatte Madeleine, ”fick jag reda på att Kenta har hotat henne – först här på skolan och sedan i ett hotbrev som han har lagt i hennes post-box.” ”Va!” utropade Lotta och blev alldeles blek. ”I så fall kommer nog gubbjäveln bli vansinnig, ja, Kentas … farsa, alltså!”

Madeleine studerade Lotta, hon kände alltså Kenta, precis som Madeleine hade trott. Hon vågade inte fråga Lotta vad hon menade med det hon sa utan fortsatte: ”Jo, jag märkte att Kenta verkade ha respekt för dig – i förrgår, ja, då du dök upp när Gurra blev misshandlad av Kenta – och Kenta har ju också stor respekt för Kalle. Det har man ju sett här i korridorerna. Du känner Gurra och Kalle… jag har på sin höjd hälsat på dem – precis så som jag har betett mig emot dig…” ”Var vill du komma, du är jädrigt seg med att få fram vad du vill.”

Madeleine förstod Lottas frustration men hon visste inte riktigt hur hon skulle prata med Lotta, de var så radikalt olika. ”Jo, jag undrar om du har lust att gå med mig och söka upp Gurra och Kalle för att be dem ha lite koll på Rebecka. Jag vill faktiskt inte att det händer henne något. Jag är otroligt orolig för Rebeckas skull. Ja, det är hela saken. Jag gillar henne.” ”Okej!” ”Okej?” Madeleine tittade lite frågande på Lotta, vad och hur menade hon med okej? ”Ja, vi går och kollar var de är någonstans, förmodligen hänger de i fiket.

Det gör de nästan jämt om de inte har lektion.” ”Ska vi gå nu?” ”Asså, Madde…” Lotta kunde bara inte förmå sig att säga Madeleine, hon hade hört Maddes föräldrar kalla henne för det och det lät så jävla till-

gjort.”Vad jag har hört så ska du vara jävligt smart men om du ursäktar så verkar du just nu helt blåst. Så klart vi ska gå nu, eller hur menar du? Vad väntar vi på?”

De båda tjejerna hade hunnit byta om under den märkliga konversationen och Madeleine nickade. ”Ja, men då går vi väl, då.”

Gurra och Kalle satt i skolans fik. Så här mitt på dagen var det fullsatt av ungdomar från olika program. Det var stojigt och stökigt och ytterst få elever hade respekt för god ordning. De kastade allt där de stod, golvet var fullt av pappersmuggar och annat skräp. På borden stod det också fullt av burkar, kaffekoppar och efterlämnade rester. Det spelade ingen roll hur ofta elevrådet hade tagit upp saken och påpekat att alla måste hjälpa till för den goda sakens skull. Ingen vill fika i en svinstia, hade de sagt. Men uppenbarligen hade de fel för skolfiket var fullt av skräp och fullt av elever.

Gurra och Kalle satt och pratade om det som hade hänt två dagar tidigare. Hur Kenta och hans gäng hade gett sig på Gurra och hur Lotta hade dykt upp som en räddande ängel. Gurra hade inte hunnit berätta det tidigare för Kalle hade varit hemma på grund av huvudvärk dagen innan och de hade inte hunnit träffas. ”Jag har ju sagt till dig att du behöver mig som bodygard”, sa Kalle och flinade. ”Kenta är en feg jävel, han vågar inte ge sig på mig, inte ens när han har sina blodhundar med sig.” ”Det konstiga är”, sa Gurra, ”att Kenta verkar känna Lotta. Ja, jag kan inte förklara hur men det var bara så det kändes.” ”Varifrån kommer Lotta? Visst har hon lite göteborgsdialekt, eller hur?”

Kalle tittade frågande på Gurra. Han kände de flesta ungdomar i stan, men självklart kände han inte alla.

Gurra skakade på axlarna. ”Lotta vill inte prata om sitt liv överhuvudtaget. Om jag frågar henne om något personligt så sluter hon sig som en mussla.” ”Ja men vad pratade ni om då?” ”Helt random stuff, du vet… skolan, sport, musik… ja, lite allt möjligt.”

Kalle skakade på huvudet, han visse inte hur han skulle hantera det här med Gurra och Lotta. Någonstans inom honom ringde en varnande klocka.

Lotta luktade problem lång väg, men hans kompis var kär. Så vad gör man, tänkte han. Lyssnar och stöttar.

”Kolla där då”, sa Gurra, ”vi får sällskap av Kentas gäng.

Ludde, Martin, August och Frippe närmade sig deras bord. Fyra tuffa killar med rakade skallar. ”Vad kan de vilja, de pratar väl aldrig med oss, eller?” Kalle såg frågande ut men helt riktigt kom gänget faktiskt gåendes rakt emot bordet där de satt.

Det var tveklöst så att de hade något på hjärtat. ”Tja!” sa Ludde. ”Får vi slå oss ner?”

Kalle blev häpen, vad i hela fridens namn var det frågan om. Han och Ludde hade visserligen varit kompisar en gång i tiden men sen hade Ludde fått en massa rasistiska idéer på hjärnan och därmed var all vänskap som bortblåst. Ingen visste om det men Kalle hade själv utländskt blod i ådrorna även om hans mamma var svensk. Det var bara han själv och hans mamma som visste, ingen annan, inte ens hans styvpappa och inte ens hans bästa kompis Gurra visste om det. Kalle kände inte sin pappa. Hans mamma hade haft en sommarflirt i Spanien och Kalle var resultatet. Det enda han hade av sin pappa var ett gammalt bleknat fotografi. Och ett namn–Nicholás. De flesta, inklusive Gurra, trodde att Anders var Kalles riktiga pappa och det var enklast att låta dem tro det.

Kalle gungade på sin stol och tittade på gänget med en min av avsmak i sitt ansikte: ”Tveklöst nej”, sa han. ”Vi vill inte beblanda oss med er, var har ni förresten bossen?”

Ludde drog sin hand över sin rakade skalle: ”Han har åkt på maginfluensa. Egentligen var det dig jag ville snacka med Gurra.” ”Vad fan vill ni mig, räcker det inte med en sten i bakhuvudet och en svullen haka. Tur för er att Kalle inte var med.” ”Okej, det var taskigt… men du – passa dig för Lotta, hon är trubbel.” ”Vad fan skulle jag lyssna på dina råd för och vad vet du om Lotta?” ”Jag vet inte så mycket… men det var saker som Kenta sa… ja, jag ville bara säga det, alltså. Gör som du vill?” ”Ja, ja”, sa Kalle, ”ni har sagt det ni vill, stick nu!”

Frippe fotade till Kalles stol så att han stöp i backen. ”Vad har vi sagt om att vicka på stolarna”, sa Frippe och härmade en av deras lärare. ”Du det där var väl jävligt onödigt, eller?” Kalle kom snabbt på fötter och sög tag i Frippes jacka. Frippe var liten och satt och nådde Kalle bara till axeln.”Stick nu annars kanske jag inte kan låta bli att klappa till dig och

jag vill inte smutsa ner nävarna på dig, din lille skit!” Kalle spände ögonen i Frippe. Han hade ingen lust att slåss. Det hade han aldrig haft och han hade heller aldrig behövt. De flesta gjorde som Kalle sa när han visade att han menade allvar. ”Kom nu, Frippe”, sa Ludde och tog tag i Frippes arm. ”Vi har inget otalt med Kalle.”

Med ett stort flin i nyllet följde Frippe med resten av skinheadgänget när de makligt drog i väg bort genom korridoren. Det var Ludde som hade skött snacket, minibossen. Kenta var helt klart ledaren men Ludde var en god tvåa. Hela gänget hade rakat sina skallar, skaffat kängor och bomberjackor.

Kalle var egentligen förvånad, ingen av killarna i Kentas gäng var korkade i regelrätt mening. De kom från fina familjer, gick natur och var duktiga i skolan. Den ende av dem som inte gick natur var Kenta. Sen var det ju Frippe, förstås, en smart grabb men elak som satan. ”Knepigt, eller hur?” sa Kalle. ”Ja, det där om Lotta, alltså. Att Frippe är en jävla idiot vet vi ju sen gammalt – men du kanske ändå behöver ta reda på lite mer om Lotta? Ja, inte för jag lägger någon större vikt vid vad de där idioterna tycker… men ändå…” ”Tyst, för helvete, Lotta och Madde kommer där borta.” Gurra gjorde ett nickande med huvudet mot en av korridorerna. ”Är Madde i sällskap med Lotta, har hela världen blivit tokig?” Kalle trodde inte sina ögon. Madde höll sig så långt borta hon bara kunde från de andra eleverna på de praktiska programmen. Hon skötte sin utbildning och sket i alla andra. Madde tillhörde stans absolut högsta societet. Kalle kunde inte ens fatta att hon gick på bygg. Antagligen en släng av protest… men å andra sidan ville hon bli arkitekt och hon ville lära sig allt från grunden och det var ju faktiskt smart tänkt. Men hon beblandade sig inte med de andra, där gick gränsen. Så vad gjorde hon ihop med Lotta av alla människor?

Lotta och Madde kom fram till grabbarna. ”Får vi slå oss ner?” frågade Madde och log åt deras häpna blickar. ”Ja, jag tänker inte äta upp er!”, sa hon och log. ”Självklart”, sa Gurra, ”slå er ner… vi ska i och för sig gå och käka snart … men vi behöver inte gå riktigt än.”

Tjejerna slog sig ner vid det runda bordet och Madeleine samlade ihop sitt blonda hår till en tofs i nacken. När hon såg sig omkring upptäckte hon att flera av hennes bekanta på andra program tittade frågande på henne.

Hon log lite och tänkte att hon fick förklara sitt val av umgänge för dem lite senare. ”Vi mötte Rebecka i korridoren, hon såg urförbannad ut”, sa Lotta. ”Sen mötte vi Linnea och Linus och de berättade att hon hade varit på lönesamtal.” ”Ja, är det någon som skulle förtjäna högre lön så är det väl hon”, sa Kalle. ”I går kollade jag på dvd:n som Alex på media gjort. Ja, han spelade in BF3 när de spelade upp sina teaterpjäser och det var urproffsigt, både filmen och pjäserna. Ni skulle se Linnea spela Robert Gustavsson i Felix och Fenix, det var hur coolt som helst. Hon var skitbra!” ”Den såg jag när jag var liten”, sa Madde, ”hemma hos en kompis. Hennes mamma hade lånat en video på biblioteket. Den handlade om hur vargen åt upp killingarna när mamma get gick ut ett ärende, eller hur? Jag hade nog aldrig fått se den hemma.”

De andra nickade. ”Får man vara nyfiken och fråga vad ni två gör tillsammans?” frågade Kalle. ”Ja, du är ju inte känd för att umgås med någon på de praktiska programmen, precis.” Han tittade med en fundersam min på Madde. ”Är du alltid så rakt på sak?” Madde log lite men verkade samtidigt lite förvånad över att Kalle överhuvudtaget ställt frågan. ”Självklart”, sa Kalle självsäkert, ”hur ska man annars få reda på något?”

Tjejerna skrattade. Det var svårt att motstå Kalles charm. ”Jo, asså”, sa Lotta. ”Det var Madde som började snacka med mig. Hon hade sett det som hände i förrgår, ja, utanför En midsommarnattsdröm och det var något hon ville snacka med er om, det rör Rebecka.”

Gurra och Kalle tittade frågande på Madde. Vad handlade detta om och vad hade Rebecka med det som hände utanför fiket i förrgår att göra? tänkte Gurra. ”Jo, det är så att Cathalin, naturkunskaps röken, ni vet – hon känner min mamma och i går ringde hon och berättade om Kenta. Han har hotat Rebecka, ja, här på skolgården och sen hade Cathalin fått höra att han även har skickat hotbrev hem till Rebecka… eller kanske hade han lagt det i hennes post-box. Vad tror ni, kan Kenta göra Rebecka illa? Ni gillar ju henne lika mycket som jag gör och jag är faktiskt orolig – särskilt när jag tänker på hur Kenta behandlade dig i förrgår Gurra. Tror ni att Rebecka är i fara? Det var egentligen det jag ville prata med er om.”

Gurra och Kalle funderade en stund. ”Egentligen inte”, sa Kalle. ”Kenta är en mes, nej, jag tror inte att vi behöver vara oroliga för det.” ”Jag vet inte”, sa Gurra. ”Kenta är oberäknelig och så går han på droger, vem vet vad den knäppskallen kan få på hjärnan – men vad kan vi göra, menar du Madde? Ska Kalle agera bodygard åt Rebecka?” ”Ja, det kanske vore en bra idé”, sa Madde. ”Kenta har respekt för dig, Kalle. Kan ni inte ha lite koll på Rebecka, jag skulle känna mig lite lugnare då.” Madeleine visste en hel del om Rebecka men hon hade lovat sin mor att inte berätta någonting eller ens låtsas om att hon visste vem Rebecka egentligen var. ”Det är länge sedan nu som allt detta hände”, hade hennes mamma sagt, ”det är passé.” ”Ja, det tycker jag också”, sa Lotta. ”Jag kan hjälpa till, Kenta har respekt för mig också…”, hon tvekade lite, ”ja, för att jag kör MMA”, fortsatte hon. ”Okej, Madde, vi antar uppdraget någon vecka framåt så får vi se. Just nu är Kenta hemma för magsjuka vad vi har fått höra.” ”Var inte allt för säker på det”, sa Lotta. Hon visste en massa om Kenta som hon inte kunde avslöja, för om hon gjorde det skulle hon samtidigt lämna ut sig själv och det var hon absolut inte redo för, även om hon var mycket förtjust i Gurra. ”Jag kollade Rebeckas schema på mobilen, hon slutar tio över tre, vi håller lite koll då. Ja, hon åker ju bil men vi kan ju alltid vänta utanför hennes hus, bara för att se om hon kommer hem ordentligt.” ”Kör till, vi slutar halv tre, när slutar du Lotta?” frågade Gurra. ”Kvart i tre, vi kan väl ses här?” ”Okej! Ses sen då, nu ska vi dra och käka.” ”Vi var också på väg till matsalen men om ni inte tycker att jag är allt för otrevlig så har jag tänkt äta med min väninna Sandra.” ”Det är lugnt, Madde, ät du med din kompis. Vi hörs!” Kalle tittade lite frågande på Lotta. ”Om det är okej för er kan jag gå med er och käka… ja, jag var ändå på väg till matsalen när Madde började snacka med mig”, sa Lotta.

Madde hade gått i väg åt sitt håll för att möta upp sin väninna och de andra tre gick mot matsalen. Alla lite fundersamma över hur allvarligt hotet faktiskt var, men säkra kunde de inte vara. Kenta var inte som alla andra, det var helt klart.

18.

J

a, jävlar i det, tänkte Göran när han vaknade upp i den sunkiga soffan. Han hade tagit sig en förmiddagslur och han hade haft flera mystiska drömmar. Men också drömmar som hade fått det ena och andra att klarna. ”Ja, jävlar i det”, sa han nu högt för sig själv och skrattade hjärtligt. Allt skulle nog ordna sig. Glad i hågen gick han till Kentas rum och knackade på. ”Ja, vad fan vill du nu då – jag är inte död!” Kenta visste att det var gubbjävelns största mardröm att han i fyllan och villan skulle slå ihjäl någon i familjen. Jag vill inte bli någon mördare, brukade han säga och gråta och oja sig när han hade sina stunder av självömkan. Det hade redan gått en dag sedan misshandeln och Kenta hade inte lika ont längre. Men gubbjäveln hade inget begrepp om tid. Han fattade nog inte att det var över ett dygn sedan han hade givit Kenta stryk. ”Kenta, Kenta, för tusan öppna! Jag har en lösning på våra problem!”

Helt plötsligt kände sig Göran mer nykter än vad han hade gjort på flera år.

Han hade avhållit sig från alla andra droger än sprit – det hade varit ohållbart att vara involverad i droghandeln. Ständiga hot och Göran avskydde att vara i händerna på andras goda vilja. Han hade droppat droghandeln och dragit från Göteborg men ekonomin hade varit usel. Spriten hade han svårt att avstå ifrån men det gick lite upp och ner. Ibland kunde han hålla sig nykter flera dagar i sträck och ibland räckte det med ett par öl för att hålla honom vid gott mod. Ekonomin hade varit usel under flera år men äntligen hade han en lösning.

Gubbjäveln lät glad, tänkte Kenta. Vad tusan var det nu frågan om? Han reste sig upp från sängen och gick till dörren och låste upp. Göran var på väg in men Kenta ville inte ha in farsan i sitt rum. ”Vi snackar i vardagsrummet”, sa Kenta.

Han tog ut nyckeln från insidan av dörren, stängde den och låste. I rummet fanns det marijuana och Kenta visste att han skulle åka på mer spö om gubbjäveln upptäckte det. Sedan de lämnat Göteborg var alla droger utom sprit förbjudna i deras hem. I Göteborg hade Kenta inte hållit på med droger, det hade han börjat med på grund av Ludde. Kenta mindes de vidriga

anfall av abstinens som hans mamma haft den första tiden de bodde i Karlslund men gubbjäveln hade varit bestämd och låst in Barbro tills anfallen gick över. Han hade fixat någon avvänjningsmedicin via soc och sjukhuset och till slut hade Kentas mamma mått bättre. Efter det hade hon inte ens fått gå ut på egen hand för att handla. Gubbjäveln var alltid med och höll ett vakande öga över henne så att hon inte skulle få chansen att snoka upp någon som kunde sälja någon drog till henne. Det var ju i och för sig bra men hon drack en hel del vin, det gjorde hon allt, tänkte Kenta bedrövat.

Kenta slog sig ner i en av fåtöljerna vid soffbordet. ”Ja, vad vill du?”

Göran flinade belåtet. ”Jag vet hur vi ska få tag på en miljon minst”, sa han. ”En miljon, Kenta… tänk dig det – tänk vad allt skulle bli annorlunda, eller hur? Vi skulle kunna börja om från början.”

Gubbjäveln hade fått delirium, helt klart, tänkte Kenta. Hur skulle han kunna få tag på en miljon? Att deala droger var uteslutet. ”Kommer du ihåg när jag kom hem med Ronja?”

Kenta nickade. Hans minne var mycket tydligt, han hade blivit störförtjust i det lilla knytet med sina blå ögon och med de ljusa fjunen på sitt lilla huvud. Hon hade sett så liten och sårbar ut och han hade lovat sig själv att vakta henne med sitt liv. Han mindes alla de gånger han hade försökt gå i mellan då gubbjäveln i fyllan och villan försökte ge sig på Ronja. Ibland hade han lyckats och själv åkt på spö men ibland hade han bara blivit ivägkastad som en vante och då hade Ronja råkat illa ut. Kenta hade hatat sig själv för att han inte kunde försvara sin lillasyster. Han visste också att gubbjäveln gjorde fula saker med henne och bara tanken på detta fick honom att vilja kräkas. Hur många gånger hade han inte önskat att han hade varit större och starkare, han hade inte en chans mot gubbjäveln. Allt detta hade satt djupa spår inom honom, spår som aldrig skulle försvinna.

Göran fortsatte: ”När Ronja var född bestämde jag mig för att ta hand om henne och ge henne ett hem – jag är ju trots allt hennes far… samtidigt tyckte jag att hennes mormor och morfar kunde bidra ekonomiskt. Det var ju inte mer än rätt. Jag satte press på dem men de vägrade att betala. De ville inte ha något med en knarkunge att göra sa de – att man inte kunde veta hur skadad hjärnan på ett sådant barn kunde vara. Ja, hur som helst så försökte jag – ja, jag till och med hotade dem – men så helt plötsligt var de bara borta… helt bortsopade från jordens yta. Jag kunde inte få tag i dem och sen var det ju som det var. Jag älskade och älskar Ronja och tog hand

om henne så gott jag kunde, trots att vi inga pengar hade. Jag älskade också hennes mor, hon var den vackraste skapelsen gud någonsin skapat. Ronja är mitt allt, jag skulle aldrig vilja se henne fara illa och med en miljon skulle jag kunna ge henne ett bättre liv – ja, dig också Kenta. Du måste hjälpa mig med det här.”

Kenta kände sig spyfärdig över det han hörde. Hans farsa hade inga som helst begrepp om vad han pratade om, han hade själv skadat Ronja såväl fysiskt som psykiskt under alla år. Fattade han inte detta själv? Var hans hjärna helt förstörd av sprit och droger, visste han inte själv om vad han hade gjort och fortfarande gjorde? Kenta kunde inte reda ut sina tankar.

Barbro dök upp i sovrumsdörren. På darriga ben gick hon ut till köket och hällde upp ett glas vin. I ett enda svep drack hon upp alltihop och fyllde på glaset på nytt. Med glaset i sin späda hand gick hon och satte sig i den andra fåtöljen i vardagsrummet. ”Du vet inte vad du pratar om Göran”, sa hon med släpig röst. ”Din hjärna är förstörd och du fattar det inte ens. Min hjärna är också söndersupen och sönderknarkad men jag har vett nog att begripa att det är så det är.”

Görans stora näve flög upp och träffade hennes kind. Det var en örfil, den skadade henne inte allvarligt men vinglaset for i golvet och färgade den redan ingrodda mattan röd. ”Det var då helvete!” röt han. ”Du har då alltid en jävla förmåga att förstöra mitt goda humör. Nu sitter du still och håller käften så att jag kan prata klart med Kenta. Vi har planer på gång och du lägger dig inte i, fattar du?” ”Får jag gå och fylla på mitt glas?” Barbro hade ingen ork att protestera, livet var som det var.

Göran bara viftade åt henne, som om hon var en irriterande insekt av något slag. Barbro tog upp glaset och gick ut till köket för att fylla på mer vin. Hon orkade inte höra det hon visste att Göran skulle prata om. Med en uppgiven suck satte hon sig vid köksbordet och tog upp en tidning som hon låtsades bläddra i.

Tankarna vandrade iväg, hon tänkte på Claes, hennes enda riktiga kärlek som hade tagit sitt liv. Hon förstod honom på sätt och vis och önskade att hon hade haft kraft och mod att göra det samma själv. Det hade varit bättre.

Inget kunde bli sämre än det liv hon hade levt sedan den dagen. För vilken gång i ordningen hon såg händelsen framför sig kunde hon inte räkna ut.

Tiden läker inte alla sår, det var ett som var säkert. Nej, såret varar sig och

blir bara mer och mer infekterat för varje dag som går. Ja, det sprider sig som en cancersvulst och infektionen smittar hela kroppen så att den blir som en enda stor och vidrig varböld.

I stort sett varje natt drömde hon samma dröm, om hon inte söp sig så berusad att hennes natt blev drömlös. I drömmen låg hennes tvåårige son blodig och sönderslagen nere på gatan. Hon själv och Claes stod på balkongen, nakna så när som på det lakan de hade virat in sig i. Mitt under deras älskog hade hon bara fått en känsla av att något var helt fel. Insikten hade slagit henne som ett blixtnedslag. De hade glömt att stänga balkongdörren.

Barbro hade inga tårar kvar, sorgen satt så djupt och även om brunnen av tårar hade sinat, släppte sorgen aldrig taget om hennes hjärta. Sorgen, ångesten och smärtan. Claes och hon hade bestämt sig för att dela sina liv med varandra. De hade tänkt berätta det för Göran då han kom hem från sjön… men så hade det inte blivit. Ja, sen hade åren gått och hon hade aldrig mer blivit sig lik.

Göran hade börjat deala droger och hon hade försökt att försörja sig genom sin modellagentur. Göran hade varit en stilig karl på den tiden och bara gud visste hur många av hennes modeller han hade förfört och fått att bli beroende av droger. Ronjas mamma var en av dem. Den vackraste modell hon någonsin hade haft. Hon hade kunnat gå hur långt som helst men Göran hade fått henne att börja gå på droger, förfört henne och gjort henne med barn. När hon sen dog hade han gjort allt för att få Ronjas mormor och morfar att betala för tösen men aldrig lyckats. Nu hade han tydligen kommit på någon ny idé kring detta. Kanske hade han lyckats snoka reda på var Ronjas mormor och morfar fanns. Barbro visste men hon skulle aldrig berätta. Aldrig, inte ens om Göran slog henne sönder och samman. Barbro hade aldrig berättat om sitt liv för Göran. Han visste inget om hur hennes liv hade sett ut innan de träffades för hon hade tyckt att det var bäst så.

Hon hörde hur Göran pratade på, Kenta svarade knappt. Det enda hon hörde var att han i mellan varven svarade ja, eller nej. Kenta var så lik Claes… han påminde henne ständigt om vad hon kunde ha haft, om de bara hade kommit ihåg att stänga balkongdörren. Det var verkligen lagen om allts jävlighet som rådde i livet, tänkte hon. En enda miss, en enda balkongdörr som stod öppen vid fel tillfälle och så många människors liv gick till spillo. Vinet började göra verkan… hennes tankar började bli suddiga,

hennes minnen bleknade bort, precis så som hon ville ha det. Tankarna vandrade i stället längre tillbaka i tiden, till tiden då hon hade varit pappas favorit. De hade bott i stans finaste område, i ett hus som var nästan lika stort som ett slott. Hennes klasskamrater hade varit avundsjuka på henne samtidigt som de hade slagits om att få vara hennes bästa vän. Hon var yngsta barnet i familjen, en sladdis som de uttryckte det, och sin pappas ögonsten. När hon var fem år hade hon fått en ring med ett hjärta på. Ett rött guldinfattat hjärta på en smal guldring. Denna ring symboliserar att du har tagit din faders hjärta för evig tid, hade han sagt, men det var en lögn.

När hon började jobba som modell vände han henne ryggen och när hon gifte sig med Göran tog deras relation definitivt slut. Efter det pratade han aldrig mer med henne. Det gjorde inte hennes syskon heller. Alla övergav de henne för att hon gick sin egen väg. De ansåg att hon slängde bort sitt liv, både på ett modelljobb och på en odugling till karl. Hennes syskon hade gift sig rikt och gjort enastående karriärer. De hände dock ibland att hon pratade med den ena av sina systrar, även om det var mycket sällan.

Hon hörde hur Göran gick på inne i rummet: ”Ja, nu gör du så här, Kenta. Du tar detta brev och så går du och lägger det i hennes brevlåda, sen kan vi bara hoppas och vänta.”

Barbro skakade på huvudet samtidigt som hon visste att Kenta skulle göra som han blivit tillsagd. Kenta vågade inte annat men snart – kanske mycket snart, var nog Kenta karl för sin hatt och då skulle Görans makt över dem vara bruten. Kenta skulle ge igen en vacker dag, det visste Barbro.

När det blev dags skulle hon berätta sanningen för Kenta och då skulle Görans liv inte vara värt ett piss i hans ögon. Det var bara att härda ut till dess. Hon hörde hur Kenta gick ut och smällde igen dörren efter sig och hon hörde hur Göran visslade av lycka inne i rummet. Det sista som överger människan är ändå hoppet, tänkte hon och till sin förvåning fick hon höra att damsugaren drog igång. Vad i hela fridens namn, tänker Göran städa?

Hon kunde bara inte tro att det var sant. Under alla de år de hade varit gifta hade han aldrig gjort ett handtag hemma. Hon reste sig och gick förvånat in i rummet. Göran kände hennes närvaro och vände sig om och flinade: ”Jo du, Barbro, nu ska vi börja leva ett annat liv, ska du se. Miljonärer kan ju inte leva i sådan här skit och du är ju inte kvinna nog att hålla ordning i ditt eget hem så då får väl jag se till att det blir gjort. Det du kan göra är att samla ihop alla flaskor, tomma såväl som fulla… om det nu finns några

fulla”, Göran flinade. ”Och så slänger du allihop. Nu är det slut på supandet för både din och min del. Vi kanske måste upp i en tvist i rätten och då måste vi se respektabla ut.”

Barbro bara skakade på huvudet och funderade på hur länge det skulle hålla i sig den här gången. Förra gången hade han lyckats hålla sig nykter i en vecka och när han väl satte i gång att dricka igen hade livet blivit än jävligare än innan. Han hade gått fullständigt bärsärkargång och slagit dem alla tre.

Vad han gjorde med Ronja ville hon inte ens tänka på för det var inget hon varken förmådde eller klarade av att göra något åt. Hon hade försökt, ingen skulle säga något annat. Hon hade verkligen försökt att skydda tösen… men inte ens de på socialen trodde henne. De hade anklagat henne och sagt att hon var en svartsjuk missbrukare. De hade förklarat att de hade pratat med både Göran och med Ronja och att de båda hade intygat att det var hennes spritproblem som var orsaken till detta förtal. Ronja hade i sällskap med Göran bedyrat Görans oskuld.

I sällskap med Göran, tänkte Barbro. Ingen unge som var utsatt för det Ronja var skulle väl säga det i sällskap med sin tyrann. Även Kenta hade nekat till att något ont hände i deras hem. Han hade också intygat att hans mamma drack för mycket och inte visste vad hon pratade om. Men detta sa han enbart på grund av sin rädsla för Göran.

Socialen hade sagt att de litade mer på Göran och barnen än vad de litade på henne. De hade ju till och med papper på att hennes mentala hälsa inte var den bästa, hade de sagt, och tillagt att de visste att Göran gjorde sitt bästa, tog de stackars jobb han lyckades få och på så sätt trots allt försökte hålla familjen på fötter. Glöm inte att det är tack vare honom du är av med dina andra drogproblem, hade de sagt.

Hela världen var förvriden, tänkte hon sorgset, kanske var det bara ett sätt för socialen att skydda sig själva. De klagade ju ständigt på att de hade för mycket att göra och om de kunde få Ronja och Kenta att intyga att inget otillbörligt skedde så kunde de ju avskriva fallet och så slapp de helt enkelt problemet. Ja, så var det nog, tänkte Barbro och satte vinglaset mot munnen för att i nästa stund få det ryckt ur sin hand. ”Jag sa just att det var slut med det här nu!”

Göran stod som en stor jätte över henne och det fanns inget hon kunde göra. Med tårar i ögonen började hon hälla ut det som fanns kvar i alla flaskor bara för att veta att matpengarna om några dagar skulle gå åt till att

hamstra ny sprit på bolaget. Göran klarade bara några dagar, det visste hon sedan tidigare. Snart skulle han vara igång igen och då skulle han vara etter värre. Det visste hon också.

19.

R

ebecka satte sig ner på golvet bredvid skolans fack för post. Hon trodde inte sina ögon, ett nytt hotbrev och Kenta var ju inte ens i skolan. Kunde någon av hans kompisar lagt dit det, tänkte hon.

Hon hade ju sett Ludde och gänget alldeles nyss borta i en av korridorerna.

Med stirrande blick tittade hon på de hopfogade bokstäverna, samma som sist, tidningsutklippta bokstäver sammansatta till: Jag sa att om du inte låter mig vara i fred, bitch, kommer det gå illa för dig. Stay away!

Rebecka reste sig sakta upp och tog med sig högen av post och hotbrevet och gick bort mot sitt kontor. Hoppas att Axel är där, tänkte hon. Han måste hjälpa mig, tala om för mig vad jag ska göra.

Hon fick syn på Axels ryggtavla i korridoren. ”Axel!” ropade hon. ”Hej, Axel, stanna!”

Axel vände sig om och fick syn på Rebecka. Han förstod direkt att något var fel. Rebecka var alldeles vit i ansiktet. Han var redan för sen till sin lektion men i detta läge var han bara tvungen att prioritera Rebecka. Han vände helt enkelt om och gick för att möta henne. ”Axel, kolla här”, sa hon och visade honom hotbrevet. ”Det låg i mitt fack här på skolan. Jag har ju inte sett till Kenta eller pratat med honom sedan i måndags och Kenta är ju inte ens här… kan det vara någon av hans kompisar som lagt det där, tror du?”

Axel nickade. ”Det är möjligt”, sa han. ”Eller så är det helt enkelt inte Kenta som hotar dig, Becky, men vem annars skulle det vara – jag menar – eleverna gillar ju dig.”

Rebecka nickade, hon kunde inte komma på en enda elev som skulle kunna vara arg på henne. ”Nej, jag kan inte komma på någon annan”, sa hon. ”Jag menar – jag försöker ju vara schysst mot alla – men kanske har jag trampat någon på tårna. Jag vet ärligt talat inte – för det kan väl inte vara någon kollega, Axel? Jag vet att det låter långsökt men det finns många kollegor som stör sig på mig.”

Axel log lite för det Rebecka sa var sant. Det fanns en del kollegor som störde sig på henne men det berodde på ren och skär avundsjuka, på att hon

var en så duktig lärare och omtyckt av eleverna. ”Förlåt att jag ler, Becky, men jag funderade på vilken av våra kollegor som skulle kunna använda denna typ av språk?”

Med tanke på vad Rebecka hade hört från och till i personalrummet kunde hon komma på flera stycken men detta sa hon inte till Axel. ”Nej, det låter väl som om någon yngre person har satt ihop dessa hotbrev”, medgav hon. ”Vet du, detta måste också in till polisen så att de kan göra jämförelser.

Har du hört något om det andra brevet, om de hittat fingertryck eller så?”

Rebecka skakade på huvudet. ”Om du vill kan jag ta med mig detta hotbrev och gå bort till polisen efter min lektion. Jag var just på väg till samhällskunskapen… och då kan jag fråga dem om de kommit någon vart med det andra. Jag har ju alla mina tidigare kollegor där så det kanske går lättare om jag går dit.” ”Tack!”, sa Rebecka. ”Och förlåt att jag stannade dig på väg till din lektion. Kommer du för sent nu?” ”Ja, det gör jag, men detta var tvunget att gå först. Jag får väl förklara för eleverna att jag blev uppehållen av livsviktiga saker. Vad tror du… vill du att jag går med detta till polisen?”

Rebecka nickade tacksamt. ”Bra, då rusar jag nu och hör genast av dig om det är något annat – så ringer jag sen när jag vet lite mer. Du måste vara rädd om dig, Rebecka. Jag är mer oroad än vad jag kanske visar. Men å andra sidan vet vi heller inte hur allvarliga dessa hot är. Slutar du nu?” ”Ja, jag har ingen mer lektion i dag. Egentligen slutar jag vid tre men ettorna har nationellt prov i matte och jag har lite komp att ta ut så jag sticker hem en stund innan jag ska hämta Billy. Jag behöver röja undan lite innan Mike kommer hem. Det ser ut som ett krig hemma.” ”Gör du så, och du, försök att inte tänka för mycket på det här nu, även om jag förstår att det är svårt – kanske betyder det inget alls egentligen.

Kanske är det bara någon elev som av någon anledning har blivit sur och har svårt för att säga det öga mot öga. Det måste ju inte vara Kenta, eller hur?”

Rebecka nickade och de skildes åt. Hon gick bort med alla sina grejor till kontoret, tog sin handväska och gick mot sin bil. ”Helvete”, vrålade hon. I normala fall svor inte Rebecka, men Skrutten

vägrade att starta hur mycket hon än hade klappat och talat väl till den. Hon klev ur bilen och gav den en känga på däcket. ”Din trilska gamla åsna”, vrålade hon. ”Varför just i dag! Jag behöver handla innan Mike kommer hem och jag orkar verkligen inte bära hem alla kassar.”

Tårarna var nära, det var bara för mycket nu, rättningar som aldrig blev klara, det här med hotbreven och Kenta, rektorn… men så tog hon sig i kragen. Livet hade varit värre, tänkte hon och beslöt sig för att gå till affären och ringa en taxi när hon hade handlat klart. Det kostade egentligen inte så mycket. Sen fick hon väl ta en promenad för att hämta Billy, vädret var ju behagligt. Det hade slutat att regna och solen lös från en uppsprickande himmel. Jag har ju i alla fall tur med vädret, alltid något, tänkte hon och karskade upp sig. Men först ska jag hem en sväng... och förresten… jag kan städa klart, sen hämta Billy och så kan han följa med och handla. I morgon kommer Mike hem. Rebecka log. Gud vad skönt det skulle bli att få krypa in i hans famn. Ja, livet hade varit värre. Hon började sin promenad hemåt.

Det gick en underbar gång- och cykelväg från skolan till hennes bostadsområde. Den slingrade sig fram som en romantisk allé och trots allt elände kunde hon njuta av blommornas fägring. Fantasiska rabatter prunkade av nyplanterade blommor och man började känna att sommarlovet äntligen närmade sig. Karlslund var en charmig gammal stad med flera fantastiska parker. De återkom som pärlor på ett radband utmed gång- och cykelvägen.

Staden var gammal och det fanns flera vackra gamla byggnader. I en av parkerna fanns det ett enormt lusthus, byggt av en av dåtidens rikaste män i staden, en av hennes förfäder. Det var ett kafé nu för tiden och målat i en ljusgul nyans med vita snirkliga trädetaljer som dekoration. Välvda fönster löpte runt byggnadens runda form och gav bra utsikt för alla som stannade för att ta sig en kopp kaffe eller något starkare. Lusthuset hade aldrig blivit av med sina vin- och spriträttigheter trots att många kaféer hade blivit det under en period då man bara fick servera alkohol tillsammans med mat.

Ibland gick hon dit, trots att det var ett exklusivt kafé där en kopp kaffe kostade fyrtiofem kronor. Rebecka log, egentligen är det märkligt, på ett fik kan man få en kopp kaffe för femton kronor och på ett annat kostar det nästan femtio kronor. Världen är förryckt!

Hon kom att tänka på när hon var liten. De brukade gå till Lusthuset på morsdag. Det är snart morsdag, tänkte hon. Kanske skulle jag ta med sig Mike och Billy dit och berätta om min farfars morfar, Jonathan Sjögren.

Han hade bland annat ägt stadens tändsticksfabrik och flera andra företag.

Rebecka visste inte vilka de andra var. Hon visste bara att hennes farfars morfar hade varit mycket rik. Han hade även ägt en stor gård på landet utanför staden men den hade släkten sålt redan under nittonhundratalets början. En gång när hon och Angelica hade varit små hade hennes föräldrar tagit med dem dit. Det var en vacker herrgård i sten, putsad och målad i rosa och dekorerad med vita detaljer, ett rokokoslott från sextonhundratalet med ett litet torn mitt på taket. Rebecka mindes att hon hade drömt om att få äga det igen, som liten hade hon så gärna velat vara en prinsessa på det där slottet. Hon mindes att hon hade gråtit på vägen hem för hon var så ledsen över att det inte fanns kvar i släkten. Då hade Angelica kramat om henne och sagt att hon inte skulle vara ledsen mer. ”Vi bor ju i ett fint hus i staden”, hade hon sagt, ”och när jag blir stor då ska jag tjäna mycket med pengar och då kan jag köpa slottet åt dig, Rebecka.”

Förvånat kände Rebecka tårar på sin kind. Hon hade inte ens märkt att hon var ledsen. Det var länge sedan nu som hon hade låtit tårar falla för sin systers skull – för allt som hade varit och för allt som aldrig skulle bli.

Nu närmade hon sig sitt eget bostadsområde och parken med lusthuset.

Fortsatte man genom parken kom man till stadens slott, en vacker byggnad som låg i stadens utkant. Det var slottsherren som en gång i tiden hade byggt det enorma lusthuset, man hade även använt det som dansbana när slottsfolket hade haft sina fester sommartid. Inne i lusthuset fanns det en massa gamla foton, foton på hennes släkt. Hon hade aldrig berättat om sin släkt vare sig för Mike eller Billy och hennes föräldrar hade heller aldrig nämnt ett ord om släkten då de var i Spanien och hälsade på dem. Det var som om allt kring deras släkt var tabu. Inte ens hon själv pratade om den.

Hon hade i och för sig berättat för Mike om sin syster och att hennes föräldrar hade sålt allt det ägde och hade i staden och flyttat till Spanien på grund av sorgen efter Angelica. Men det var egentligen allt hon hade berättat.

Ibland undrade hon varför hennes föräldrar aldrig stöttade henne ekonomiskt, hon skulle ju ändå ärva allt en vacker dag. Sista gången de hade varit i Spanien och hälsat på hade hon försiktigt frågat om de kunde hjälpa henne med pengar till ett litet torp.

Hon ville så gärna kunna ta med sig Billy ut till landet på somrarna, inget barn mår bra av att vistas inne i städer under sommarhettan. På sommaren skulle man leka på landet, bada i sjön och bara njuta av livet, så som hon

själv hade fått göra som barn. De hade haft en ljuvlig sommarstuga vid kusten och hon kunde inte riktigt förlåta sina föräldrar för att de hade sålt den. Det skulle vara det perfekta stället för Billy att få tillbringa somrarna på. Förra sommaren hade hon tagit med Mike och Billy dit och visat dem deras gamla sommarstuga och Billy hade tjatat om att han ville att de skulle köpa tillbaka den. Rebecka visste att de aldrig skulle ha råd att köpa tillbaka den gamla sommarstugan men de hade tittat på ett torp. Det kostade bara tvåhundrafemtiotusen hade hon förklarat för sina föräldrar och lovat att hon kunde betala tillbaka allt via en avbetalningsplan. Men hennes föräldrar hade sagt definitivt nej. Livets skola går ut på att man själv ser till att försörja sig, hade de sagt, i livet får man inget gratis.

Det var en paradox, tänkte Rebecka, för hennes egna föräldrar hade ärvt allt det som de själva ägde och hade ägt. De hade aldrig behövt slita för pengarna så som hon gjorde nu. Man gör sina val här i livet, hade hennes mamma sagt och snörpt på munnen, du valde skolan och den lön som en lärare får och en fattig jänkare som kör lastbil. Det var ditt val och du får ta konsekvenserna av det.

Det satt mycket folk utanför kaféet. Det var en strålande försommardag och lusthusets gäster var klädda i vackra sommarkläder, som påfåglar satt de där i sprakande klädesdräkter. Högmod, tänkte Rebecka och blev påmind om lektionen hon hade haft under dagen. De sju dödssynderna. Kvinnor i färggranna klänningar och män i ljusa sommarkostymer satt under parasollerna. De påminde henne så mycket om hennes egna föräldrar. Även om de av någon anledning aldrig pratade om släkten nu för tiden så fanns det ett högmod hos hennes föräldrar. De var högdragna och märkvärdiga och det var just därför de var så besvikna på henne. Ett lärarjobb och en man som var lastbilschaufför var inte fint nog.

Hon närmade sig sitt eget hus. De bodde i ett höghus som såg precis likadant ut som alla de andra husen runt omkring. De låg i en enda stor klunga likt utkastade klossar på en gammal åker. En gång i tiden hade det varit en åker där. Höghusen hade byggts under sjuttiotalet då man byggde den här typen av bostadsområden i nästan alla av Sveriges städer. Trista, grå betongklumpar som i och för sig fyllde sin funktion. Plötsligt hajade Rebecka till, den där personen ser bekant ut… jo, visst är det Kenta, tänkte hon, och när han vände sig om blev hon övertygad. Det var Kenta som alldeles nyss hade klivit ut från hennes trappuppgång. Han hade sett henne och nu började

han springa, han sprang mycket fort åt helt motsatt håll, bort från Rebecka. ”Vad ända in i glödheta … vad gjorde han i min trappuppgång?”

Rebecka blev orolig men så tänkte hon att det värsta han kunde ha gjort var väl att lägga ytterligare ett hotbrev i hennes postfack. Hon gick in genom porten och tog upp nycklarna och låste upp postfacket.

20.

G

urra, Kalle och Lotta möttes på bestämd tid och så gick de tillsammans bort mot Rebeckas bostadsområde. Egentligen hade de ingen aning om vad de skulle göra mer än att ha lite koll på Rebecka men det var ju inte ens säkert att de skulle få syn på henne. Kalle hade inte sett till henne på skolan sedan lunchtid. Hon hade stått och pratat med Axel i en av skolans korridorer. Han hade sett hur hon lämnade över ett papper till honom. Kanske ytterligare ett hotbrev, hade Kalle tänkt, men han hade inte sett vad det var för ett papper. Det kunde ju faktiskt vara vilket papper som helst. Men han hade sett att Rebecka var mycket blek. Hon var över huvud taget inte sig lik. Rebecka brukade alltid le och skoja om allt möjligt. Helt klart var hon mycket bekymrad.

De var ovanligt tysta alla tre. Gurra gick och funderade på om han skulle våga ta Lotta i handen. Viljan var så stark men modet sviktade. Tänk om hon tycker att jag är töntig, tänkte han, men så tog han mod till sig. Han visste inte varifrån modet kom men helt plötsligt höll han Lottas hand i sin. Den var varm och mjuk och kändes len mot hans egen handflata. Hon ryckte inte till sig handen som han befarat, hon gav honom heller ingen spydig kommentar. Nej, hon tittade på honom, log och tryckte hans hand.

Gurra trodde att han skulle dö av lycka. Lotta ville vara hans flickvän, visst ville hon, annars hade hon väl ryckt till sig handen och inte lett så rart mot honom. Gurra var i sjunde himlen och kom sig inte för att säga någonting.

Kalle tittade på dem och log uppmuntrande.

De fortsatte cykelvägen fram under tystnad. Kalle gick också i kärlekstankar. Han hade fått kontakt med en kille på nätet. Simon. De hade chattat med varandra i två veckor nu och de hade planer på att träffas. Simon bodde i Göteborg. Enligt de foton han mailat över var han blond med ljusa ögon, kanske blå eller grå, ganska liten och tanig och han verkade väldigt snäll, tänkte Kalle. Undra om Simon känner Kenta, tänkte han sen, men Göteborg var ju stort och de hade många högstadieskolor. Nej, troligtvis hade han ingen aning om vem Kenta var men Kalle kunde ju fråga nästa gång de träffades på chatten.

De gick förbi lusthuset och närmade sig Rebeckas hus.

”Vet ni, hennes bil stod kvar på skolan”, sa Lotta. ”Kanske jobbar hon fortfarande.” ”Eller också startade inte Skrutten”, sa Gurra. ”Skrutten?” Lotta tittade frågande på Gurra.

Gurra flinade lite och ryckte på sina axlar: ”Ja, hon kallar sin bil så… bara för att den är så skruttig och bara startar ibland”, sa han. ”Skrutten”, sa Lotta igen och skrattade. ”Det var ett roligt namn på en bil.”

Lotta tittade lite blygt och lite i smyg på Gurra. Han hade tagit hennes hand, han tyckte om henne. Hon log. För första gången i hela sitt liv kände hon sig omtyckt av någon, omtyckt på riktigt. Gurra hade på något vis sett henne bakom den fasad hon hade byggt upp. Han tyckte om henne fast hon hade varit odräglig, men egentligen var det inte sådan hon var, nej, inte alls.

Det var bara ett skydd, ett skydd för att inte bli sårad.

Gurra var söt men ändå inte omanlig. Han var inte så där macho som Kalle, nej, han var kortare för det första, fast lägre än Lotta själv. Det var faktiskt ett krav, Lotta kunde inte tänka sig att ha en kille som var kortare än vad hon själv var. Sen var han ganska välbyggd trots att han aldrig tränade.

Hans hår var blont, lite åt det röda hållet och han hade ljusblå ögon. Hon tyckte att Gurra var snygg. Lotta var kär och hon var lycklig, ja, kanske för första gången i hela sitt liv var hon lycklig. Men det fanns en oro… tänk om Gurra skulle förkasta henne om han fick reda på hur hennes liv hade varit och fortfarande var. Hon ville verkligen berätta men hon visste inte om hon vågade, i alla fall inte än. ”Kolla där kommer Rebecka!” Kalle pekade. ”Hon kommer rakt emot oss så vi får väl bara låtsas att vi är ute på en promenad. Hon har inte sett oss än, men kolla, hon ser fortfarande förbannad ut, eller hur? Kan det vara något mer än det här med lönesamtalet? Ja, det är ju det där med Kentas hotbrev förstås men det skulle väl inte göra henne förbannad – mer rädd, eller?”

De andra höll nickande med och tittade åt Rebeckas håll. Hennes gång avslöjade henne, stegen var bestämda och på något sätt arga och upprörda.

Hela hennes kroppsspråk sa att hon var arg och upprörd. Nu fick hon syn på dem och plötsligt sprack hennes ansikte upp i ett leende. ”Men hej!” sa hon. ”Så ni är ute och går i det fina vädret. Jag kan väl inte tänka mig att ni är på väg till Lusthuset”, sa hon och skrattade lite halvhjär-

tat. Hon var verkligen inte som hon brukade, tänkte Kalle. ”Nej”, sa Lotta. ”Vi är bara ute och går. Det är fint här… men lusthuset…” nu skrattade Lotta hjärtligt. ”Inte vår stil och så jävla dyrt sen!” ”Ja, visst är det”, sa Rebecka, ”rena rånet. Ja, ni får ursäkta men jag är på väg för att hämta Billy – till fots. Skrutten startade inte förut så han blev kvar på skolan. Ha det så gott och sköt om er.” Rebecka log och skyndade vidare. ”Hon ler men hennes hjärta blöder”, sa Lotta. ”Jädrar, vad dramatisk du kan vara”, sa Kalle, ”men jag håller med – något är helt fel. Kan det ha med Kenta att göra, tror ni?” ”Vet inte”, sa Gurra, ”men vi låter henne få lite försprång sen följer vi efter och kollar hur det går. Hon skulle hämta Billy. Han går på Måstorpaskolan, precis som vi gjorde, Kalle.”

Kalle och Lotta nickade. De fortsatte att gå för att runda lusthuset och sen skulle de följa efter Rebecka på avstånd. ”Kolla, där sitter Madde med sina föräldrar och fikar.” Gurra nickade lite med huvudet åt lusthusets håll. ”Ja, de har ju råd”, sa Lotta. ”Hon är lite knepig den där Madde. Asså inget ont i henne, hon är säkert snäll, bara född rik med allt, ni vet. Hon snackar finare än vad våra fröknar gör.”

De andra skrattade. ”Ja, om du tänker på Rebecka så säger hon att man ska prata med bönder på bönders vis och med lärda på de lärdas vis. Därför pratar inte Rebecka så fint med oss om det inte handlar om att lära oss att just prata fint, som när vi till exempel ska hålla tal och så. Men jag lovar er, Rebecka kan prata riktigt fint. Jag slår vad om att hon har haft en lika lyxig uppväxt som Madde, bara att hon av något skäl har brutit sig loss. Ja, helt enkelt gått sin egen väg.” ”Ja, kanske det”, svarade Gurra. ”Han var inte så intresserad av Rebeckas uppväxt men däremot ville han inte att något ont skulle hända henne. Det var på sätt och vis hennes förtjänst att han just nu gick hand i hand med Lotta. Hon hade fått honom att våga ta steget, att våga fråga om Lotta ville gå med på bio. Det hade varit i lördags och nu gick de här, hand i hand.

De fortsatte bort mot Måstorpaskolan. Ett lustigt namn egentligen, vare sig Kalle eller Gurra visste varför de hette så. De började prata om minnen från sin tid där. ”Kommer du ihåg Svamp-Erik?” frågade Kalle.

Gurra garvade. ”Ja, självklart. Han tog med oss ut i skogen för att plocka svamp på hösten. Det var han som fick åka in till sjukhuset akut för att han hade provat på någon farlig svamp, eller hur?” ”Jo, du vet, han drack ju rätt mycket – han var nog egentligen alkis, trodde morsan. Hon jobbade ju på sjukhuset då och hon berättade att han hade ätit bläcksvamp och om man dricker alkohol samtidigt blir man riktigt sjuk.

Hon förklarade att bläcksvamp fungerade som antabus– medicin som alkisar tar för att hålla sig borta från alkohol, alltså.” ”Var hittar man sån svamp?” frågade Lotta nyfiket. ”Jag vet inte, har du någon du skulle vilja prova på – någon som dricker för mycket?” Kalle hade bara skojat men Lotta blev blek och lite inbunden.

Gurra kände det tydligt. Hon blev sådan varje gång hennes privatliv kom på tal. Gurra kramade hennes hand lite extra för att visa att han förstod. Ja, inte att han förstod det här med svampen men att han förstod att hon blev besvärad. ”Nej”, sa hon med ett påklistrat leende. ”Jag blev nyfiken bara.”

De fortsatte sakta framåt. De fick inte gå för fort för då kanske de kom för nära Rebecka. Det skulle vara lite pinsamt om hon förstod att de förföljde henne. Gurra funderade på om det fanns någon annan lärare de kunde prata om utan att det på något sätt kunde oroa Lotta. Han kom att tänka på Bosse Bäver. Öknamnet hade han fått på grund av sina tänder. Gurra flinade lite. ”Kalle kommer du ihåg Bosse?” ”Bosse Bäver, menar du?” sa Kalle och lade upp ett asgarv. ”Han var en riktig mes, eller hur. Kommer du ihåg när vi lade upp och nedpåvända häftstift på hans stol. Under dynan?” ”Ja”, sa Gurra, ”han tjöt som en stucken gris när han slog ner sitt arsle!”

Gurra skrattade men återigen såg Lotta besvärad ut. ”Det var taskigt gjort”, sa hon.

Gurra höll med, det var omoget att skratta åt en sådan sak. De fortsatte framåt under tystnad. Vad de än sa så verkade Lotta ta illa upp. Nu såg de Måstorpaskolan och Rebecka. Hon stod på skolgården med Billys hand i sin. Hela skolgården var i liv och rörelse. Det underbara vädret hade lockat ut barnen och det var stojigt och stimmigt. ”Vi väntar här för att se vart de ska gå nu, om de ska hem eller om de är på väg någon annanstans”, sa Kalle.

De såg att Rebecka och Billy pratade med en ljusårig tjej och sedan vinkade de hej då till flickan och började, hand i hand, gå bort över skolgården.

De såg hur Rebecka med bestämda steg gick fram till en grupp med lekande barn. Barnen sjöng på en visa och i mitten stod en liten rundlagd kille. Rebecka stannade och pratade med barnen och sen fortsatte hon med bister min mot en grupp av lärare som stod en bit bort på skolgården. Hon pratade en stund med dem och sedan vinkade de återigen till den lilla flickan och fortsatte bort över skolgården. Den ljusåriga tjejen vände blicken åt deras eget håll och Gurra kände hur Lotta stelnade till. ”Lotta, Lotta!” Den ljushåriga tjejen kom springandes rakt emot dem.

Rebecka och Billy hade hört henne ropa och vände sig om och tittade rakt på Lotta, Gurra och Kalle. ”Lotta å Lotta! Vad jag har saknat dig!” Den lilla tjejen rusade fram och slängde sig i Lottas famn. ”Så ja, Ronja… jag är här nu… och jag ska försöka hjälpa dig om jag kan… jag lovar.” Lotta viskade i Ronjas öra så att de andra inte kunde höra vad hon sa. ”Snälla Ronja, avslöja mig inte”, viskade hon, ”om du gör det hjälper jag dig inte.” Lotta kände sig elak när hon sa det där sista men hon hade inget val, inte just nu.

Rebecka och Billy kom gående emot dem. De såg att Rebecka hade ett mycket konfunderat uttryck i sitt ansikte ”Lotta, känner du Ronja?” frågade Rebecka nu.

Lotta nickade. ”Hon är syster till en av mina kompisar”, ljög hon och Rebecka både visste och förstod att hon talade osanning men kunde inte bli klok på varför. Lotta höll fortfarande sin ena arm runt Ronja. Hennes andra hand höll krampaktigt i Gurras hand. Gurra kände hur Lotta klämde, ja, det gjorde nästan ont. ”Vad gör ni här, förresten? Har ni följt efter mig?” Rebecka tittade frågande på de fyra ungdomarna. Vad var egentligen på gång, varför följde de efter henne?

Kalle nickade. ”Ja, Rebecka, men det är inte läge att prata om varför just nu.” Han tittade med en menande blick på Billy och Ronja och Rebecka fattade vinken. ”Ja, om det är något som rör skolan kan vi ta det i morgon… gäller det något annat vill jag att du sms:ar mig så fort du vet lite mer… är det klart?”

Rebeckas röst var både orolig och sträng på samma gång.

Kalle nickade och Rebecka tog på nytt ett fast tag i Billys hand. ”Kom, Billy. Nu är det dags att gå till affären och handla lite mat, så att vi har något att bjuda pappa på när han kommer hem i morgon. Hej då, på er!” Rebecka lyfte sin hand till en hälsning och så gick hon och Billy iväg över skolgården.

Ronja höll krampaktigt kvar i Lotta. Det var som om hon hade fått tag i en livlina som hon vägrade att släppa. Lotta viskade åter igen i hennes öra. ”Du måste släppa mig nu, Ronja, om du vill att jag ska hjälpa dig. Jag kan inte hjälpa dig här och nu och våra hemligheter ska vi väl inte avslöja för dessa grabbar, eller hur? Släpp mig nu Ronja och gå hem. Jag lovar att hjälpa dig så fort jag kan. Okej?” ”Okej!” sa Ronja och släppte taget. Hon vinkade till dem och satte av över skolgården. Lotta torkade besvärat bort en förirrad tår som letade sig ner över hennes kind. ”Vem var det där?” frågade Kalle. ”En av mina kompisars lillsyrra bara. De har de lite jobbigt hemma just nu.”

Lotta avskydde att ljuga även om hon hade fått göra det så himla många gånger under hela sitt liv. Hon ville verkligen bryta trenden, bara få tala sanning och få prata med någon som verkligen skulle kunna förstå. Någon som tyckte om henne. Kanske Gurra… men än var hon inte säker.

21.

R

ebecka förstod ingenting. Livet var en enda röra just nu. Inga bitar föll på plats. Hon höll hårt i Billys hand. ”Aj, mamma, varför håller du så hårt?” gnällde han. ”Oj, förlåt darling! Det var inte meningen.” ”Vilka var de där vid skolan mamma? Den där tjejen kände Ronja. Jag tyckte att de var lite lika men Ronja har bara sagt att hon har en bror, ingen syster.”

Rebecka hade tänkt samma tanke. Ronja och Lotta påminde om varandra, i det hade Billy helt rätt. ”De var mina elever på skolan”, svarade hon sin son. ”De var nog bara ute och gick.” ”Mamma, visst blir det skönt i morgon när pappa kommer hem. Jag längtar asmycke.”

Rebecka skrattade. ”Vilket språk du har, min son”, sa hon och log. ”Jag längtar också asmycket!”

De skattade båda två och så gick de hand i hand ner mot centrumbutiken.

Billy var ganska tyst, han var ofta det. Han pratade bara om han verkligen hade något att säga. Han var inte ett sådant där barn som bara malde på, så som Rebecka hade hört många andra barn göra. Hand i hand promenerade de fram mot centrum, helt uppslukade av sina egna tankar.

Rebecka tänkte på Gurra och Lotta och hon kände sig glad för deras skull. De hade gått hand i hand… men det var så mycket hon inte förstod.

Varför verkade de följa efter henne? Helt klart ville de något som de inte kunde berätta inför Billy och Ronja… och sen det där brevet, det som hade legat i postboxen idag. Hon hade blivit helt chockad och så hade hon ringt upp sin mor. ”Hej, mamma!” hade hon sagt. ”Du får ringa upp mig för vi ska prata länge om en livsviktig sak och din dotter är gift med en fattig jänkare så du måste betala samtalet. Ring upp mig nu när jag lägger på.”

Det hade bara tagit någon minut så hade hon haft sin mor på tråden. ”Kära hjärtanes”, hade hon sagt, ”vad är det frågan om… du är väl inte sjuk?” ”Nej, mamma”, hade hon svarat, ”jag är bara hotad till livet.” Hon

kunde se sin mor framför sig, ojande sig för alla besvär en död dotter skulle orsaka. Resa hem till Sverige och ta hand om begravning och allt. Nej, jag kanske är orättvis, hade hon tänkt och sedan hade hon berättat allt för sin mor. Om hotbreven och att hon inte visste om de var från Kenta eller någon annan och sedan om det brev hon fått i sin postbox i dag. Det brevet var definitivt från Kentas far Göran, där om rådde inget tvivel.

Hennes mor hade försökt övertyga henne om att det inte var någon fara, att den där Göran var en mycket avlägsen släkting som redan för många år sedan hade fått för sig att hota dem för att komma åt deras pengar. Inget av det han säger är sant, hade hennes mamma sagt. Rebecka trodde inte på en stavelse hon uttalat, men hon hade också förstått att hon inte skulle få ur sin mor något mer och avslutat samtalet. Skulle Kentas far vara släkt med dem, nej, aldrig i livet, tänkte Rebecka. Hennes mamma dolde sanningen för att den var för obehaglig att nämna. Rebecka kände allt sin mor.

I ren frustration hade hon satt igång med storstädningen och helt genomsvett hade hon slutligen slängt sig i duschen för att sedan rusa i väg för att hämta Billy och komma i väg till affären. Hon hade verkligen fått det riktigt fint och välkomnande hemma och för detta var hon glad. Mike skull komma hem till ett fint och välstädat hem. Plötslig pep det i hennes mobil.

Hon plockade upp den ur väskan och kollade. Det var från Kalle. Hon tryckte fram sms:et och läste: Madde var orolig för dig och bad oss ha lite koll på dig. Hon hade fått reda på att Kenta hade hotat dig via brev och då blev vi också oroliga. Var inte arg på oss, vi vill bara skydda dig. Messa när du är hemma så vi kan avsluta vårt span. Mvh Kalle, Gurra och Lotta.

Rebecka blev lika rörd över deras omtanke som förvirrad kring hur de kunde veta. De enda som visste om hotbreven var kollegorna i arbetslaget och rektorerna. Vem hade sagt något till Madde? Detta förklarade ju också varför hon hade sett Madeleine tillsammans med de andra i dag. Hon knappade in ett svar. Vem har berättat detta för Madde? skrev hon. ”Vem messar du med, mamma? Är det pappa?” Billy lät nyfiket glad. ”Nej, vännen, det är från skolan”, sa Rebecka. ”Mamma, måste du jobba jämt?”

Rebecka tittade på Billy, hon kunde inte förklara allt det här för honom.

Han var för liten för att kunna förstå och han skulle bara bli orolig. ”Jag ska bara skicka iväg det här”, sa hon, ”och sen får jag nog ett svar… sen ska jag inte jobba mer… jag lovar.”

Billy suckade lite. ”Det gör inget, mamma, messa på du… men säkert att pappa kommer hem i morgon?” ”Ja, Billy, i morgon kommer pappa hem. Han har lovat att hämta dig på skolan, i sin lastbil. Vad säger du om det?” ”Yes!” utropade Billy och hans ansikte lös av stolthet. ”Då ska jag säga till de andra killarna att kolla. De har aldrig sett pappas truck.” ”Ja, gör det! Då kan de få se den fina lacken med Grand Canyon och cowboys och indianer.” Rebecka log, ibland var hennes man som ett barn.

Mike var så himla stolt över sin motivlack på lastbilen och visst var den läcker, det höll Rebecka med om. Det pep till i mobilen igen. Rebecka trycke fram meddelandet: Det var Cathalin som hade berättat det för Maddes morsa.

Rebecka knappade in ett svar; Ok, tack, sköt om er, ses i morgon.

Cathalin hade berättat det för Madeleines mamma. Rebecka visste inte ens att de kände varandra men det måste de ju göra. De måste vara vänner annars hade väl Cathalin aldrig sagt något? Lärare har ju faktiskt tystnadsplikt, tänkte Rebecka, och Cathalin var inte en person som sprang med rykten.

De närmade sig centrum och Rebecka kom precis ihåg att hon hade glömt inköpslistan hemma. Ja, jag kommer nog ihåg det mesta ändå, tänkte hon. Återigen pep det i mobilen. Hon tryckte fram meddelandet. Det var från Axel.

Ring mig så fort du kan tala i fred. Hotbreven är inte från Kenta och jag tror inte att du behöver vara orolig. Kram Axel och Lisbet.

Axel trodde inte att hon behövde vara orolig men han hade inte sett det sista brevet… hade han sett det hade han aldrig skrivit det han skrev. Rebecka var orolig, ja, hon var rent ut sagt livrädd för första gången i sitt liv. ”Nu är vi framme, Billy, men vet du vad. Jag skulle verkligen behöva en glass innan vi går in och handlar. Vad tror du, skulle du också verkligen behöva en glass, tror du?”

Billy flinade pilimariskt. De brukade skoja så här, han och hans mamma. ”Ja, mamma”, sa han, ”jag tror verkligen att jag skulle behöva en glass just nu, vad tror du?”

Skrattandes gick de bort till glassvagnen som stod utanför matbutiken.

De beställde var sin mjukglass. Rebecka valde salmiakströssel, hon var verkligen helt tokig i salt lakrits. Billy valde att få sin glass doppad i smält choklad som stelnade tack vare glassens kyla. Han valde den mer för dess teknikaliteter än för smaken, trodde Rebecka. Billy var helt enkelt fascinerad över att en flytande vätska kunde stelna så fort. Han tog alltid snabbt emot sin glass för att se om chokladen skulle rinna åtminstone lite men så skakade han alltid på sitt huvud. ”Helt stelfrusen”, sa han så som han alltid gjorde.

De satte sig på en parkbänk i solen och njöt av sina glassar. Rebecka försökte för Billys skull att tänka bort allt som oroade henne. Hon ville verka glad för hans skull och för att Mike skulle komma hem. Självklart var hon också glad över att hennes man skulle komma hem men samtidigt var hon så orolig över allting som verkade hända henne just nu. Om det inte var Kenta som hade skickat de där första hotbreven, vem var det då? Axel hade sagt att hon inte behövde vara orolig, vilket innebar att den person som skickat de fösta breven inte var en person som utgjorde något hot. En missnöjd elev helt enkelt och i så fall den första missnöjda eleven på tre år.

Rebecka kunde inte se det som något direkt nederlag. Herre gud, tänkte hon, alla människor kan ju inte tycka om en, man får vara glad om femtio procent av de människor man möter i livet tycker att man är en bra person.

Det var alltså inte det som störde henne, en missnöjd elev kunde hon hantera men hur hanterar man en elev som på grund av sitt missnöje skickar hotbrev. Jag menar, det är väl inte riktigt normalt? Rebecka resonerade med sig själv, fram och tillbaka.

Hon tänkte också på episoden som utspelat sig på Billys skolgård. Hur i hela fridens namn tänkte de lärare hon hade pratat med? Rebecka hade blivit helt chockad över det samtalet. Som om hon inte hade nog med bekymmer ändå, men detta kunde hon bara inte låta passera. När hon och Billy stod och pratade med flickan som hette Ronja hade hon hört hur barnen hade sjungit en visa. Sången verkade vara riktad mot en liten knubbig kille i gruppens mitt. Barnen hade sjungit; ”Du är tjock och fet och ful och förtjänar inte att få leva.” Upprörd över det hon hörde hade hon tågat fram till gruppen med barn och frågat vad det var de höll på med. ”Vi bara skojar”, hade de svarat. Rebecka hade allvarligt förklarat att sådana visor inte var skoj och sedan hade hon vänt sig till lärarna som stod en bit bort. Dessa lärare hade en banderoll över magen som det stod rastvakt på. Just fina vakter hade hon tänkt. Hon hade frågat dem om de visste vad barnen sjöng. Svaren hade va-

rit svävande och Rebecka hade upplyst dem. ”Jasså”, hade de svarat, ”det är inte så mycket att bry sig om, bara barns lekar. Det är inte så allvarligt som det låter.” Herre gud, dessa rastvakter stod hellre och pratade skit än att bry sig om att ett barn blev mobbat. Rebecka hade sagt vad hon tyckte och tänkte och bestämt sig för att ringa skolans rektor när hon och Billy kom hem.

Hon hade frågat Billy om det var vanligt att barnen retades på det här viset och han hade svarat att många barn blev retade för att deras föräldrar inte hade råd att köpa iPhones och nya kläder åt dem. Rebecka hade frågat om de retade Billy för att han inte hade någon mobiltelefon. Billy erkände att han ljög för sina skolkamrater. ”Jag säger att jag har en hemma”, hade han svarat. Rebecka var verkligen mycket upprörd över det hon hört och trots alla egna problem tänkte hon omedelbart ta upp detta med skolans rektor. Ja, så fort de kom innanför dörren.

Plötsligt högg det till i hjärtat av oro. En bit längre ner på gatan kom Kentas gäng. De var många, både killar och tjejer. Fler och fler tjejer började ansluta sig till det där gänget och Rebecka tyckte att det var tragiskt att råa killar var attraktiva i unga kvinnors ögon. Det var inget ovanligt att förståndiga tjejer föll för de värsta busarna och Rebecka kunde i sitt liv inte begripa varför. Åtta killar och fem tjejer, räknade hon. Kenta var inte med.

Mest bekymrad var hon över att de skulle verka hotfulla och skrämma Billy.

Själv kunde hon ta det och vad skulle de kunna göra mot henne mitt på dagen bland alla människor. Nej, det hon var mest rädd för var att de skulle skrämma Billy.

Hon såg hur de hejade på en man i grå kostym. Mannen verkade muttra ett hej tillbaka men så såg Rebecka att han gav dem en varnande blick, en blick som sa att han inte ville att de skulle kännas vid att de var bekanta. Det var Anton Österlund, upptäckte Rebecka nu, Sverigedemokraternas nya tillskott till kommunstyrelsen. Ja, känn dig du besvärad, tänkte Rebecka, men det är just den typ av väljare ditt parti får. Sen funderade hon lite över sättet gänget hade hälsat på. Det var inte så som man hälsar på en obekant. Nej, dessa ungdomar kände Anton personligen, det var helt klart. Körde han den gamla stilen med hantlangare ute på stan? Utnyttjade han unga, lättpåverkade grabbar i egna syften? Detta måste jag ta upp med Axel, tänkte hon.

Om det var så att Kentas gäng hade stöd för sin kriminalitet och våldsamhet högt upp i kommunstyrelsen - ja, då var det där de måste börja agera. Rebecka visste vad den typen av maktposition kunde leda till.

Hon kände Anton väl och hon hade aldrig tyckt om honom. Snobbig, blond, blåögd och så stolt över att vara svensk. Han hade tillhört Angelicas umgängeskrets en gång i tiden och tillhörde gräddan av staden. Under flera år hade han studerat, först i Göteborg och sedan i Lund. Rebecka visste att han hade läst statsvetenskap och historia. Det var nog ingen som hade blivit förvånad då han visade sig vara SD:s representant i kommunstyrelsen. Det låg så att säga i släkten. Hans farfar hade varit en av de många svenskar som hade varit nazisympatisörer under andra världskriget. Det gick rykte om att Antons farfar väl kände till den planerade tyska invasionen av Sverige nittonhundrafyrtiotre. Ryktena sa att han till och med hade stöttat tyskarna i deras plan. Som tur var blev det aldrig någon invasion för Stalin gjorde det besvärligt för tyskarna vid östfronten. Den division som var tänkt att användas för en invasion av Sverige blev beordrad österut.

Nu för tiden hade Anton inte så många vänner. Det var inte alla som gillade hans typ av politik. De som eventuellt höll med honom höll sig ändå på sin kant. Det var inte många som ville bli förknippade med honom och hans politiska åsikter även om han gång på gång hävdade att Sd inte var rasistiska i sina tankar. De hade inget emot invandrare, sa de, utan det var invandrarpolitiken de kritiserade. Ja, om detta hade Rebecka sina egna åsikter och hon hade vid flera tillfället gått i svarsmål mot partiet genom flera inlägg i pressen.

Hennes blick föll nu på flickorna i gänget. Det var inga hon kände igen, förmodligen var de yngre än hennes egna elever och gick kvar i grundskolan. Men där – jo visst var det Anna. Hade Anna gått med i deras gäng?

Visst, Lasse hade sagt att hon hade varit ihop med Frippe, förstås, och det förklarade ju i och för sig hennes märkliga beteende de sista dagarna. En tanke slog helt plötsligt Rebecka, kunde det ha varit Anna som hade skickat hotbreven? Ja, självklart, det förstod hon ju nu. Det var Anna och om hon var en del av det där gänget, då behövde Rebecka fortfarande vara orolig för de andra grabbarna i gänget var inte ett dugg bättre än Kenta. Nej, kanske till och med tvärtom, tänkte hon, för det fanns något gott hos Kenta, det hade Rebecka sett. Det fanns en tendens till ånger och hon hade en känsla av att Kenta spelade en roll han inte ville ha, till skillnad mot Frippe och Ludde. De var stolta över vad de gjorde och det fanns ingen empati hos de killarna. De var mycket farligare personer än vad Kenta någonsin skulle kunna bli.

Rebecka såg att gänget närmade sig henne och Billy. Hon följde dem med blicken utan att direkt stirra på dem. Hon ville inte väcka deras uppmärksamhet men ändå ha koll på vad de skulle ta sig för. Nu hade de upptäckt henne. De tittade åt hennes håll och flinade och pratade med varandra.

De gick rakt emot henne och Billy och när de nästan var ända framme hos dem pekade de fuck you, gjorde en tvär gir och fortsatte skrattandes åt ett annat håll.

Rebecka pustade ut och tittade på Billy, hade han sett dem? Nej, Billy var fullt upptagen med att mata sparvarna med det som var kvar av rånet från glassen. Rebecka insåg att hon helt hade glömt av sin egen glass och nu rann den som en lös sörja ner över hennes hand. Snabbt slickade hon upp det värsta och sen tog hon servetten och torkade sig ren, som tur var hade hon hållit glassen på så sätt att det mesta hade droppat ner på marken. Hon hade åtminstone inte sölat ner hela sig med glass. ”Titta, mamma, sparvar gillar inte lakrits.” Billy skrattade och pekade på några sparvar som satt vid Rebeckas fötter. De hade hoppat fram och petat med sina små näbbar på lakritsen och man kunde nästan få för sig att de rynkade på näsan åt den och sedan flög de i väg. Rebecka skrattade också, det såg faktiskt roligt ut. Hon var lättad, Kentas gäng ville bara jävlas med henne, antagligen ville de henne egentligen inget ont. Situationen var ovan för Rebecka, hon hade aldrig känt sig rädd och heller aldrig hotad. Hon hade alltid levt i en ganska skyddad värld, skyddad från andra, men hennes egna föräldrar hade sårat henne grymt. Hon var den oönskade dottern. ”Är du klar, Billy?”

Billy nickade och Rebecka såg att det inte fanns en gnutta glass runt hans mun och inget glasspill på hans händer eller kläder. Billy var alltid mycket noga med att inte spilla, det hade han varit ända sedan han var liten. Han avskydde att vara smutsig eller kladdig om mun och fingrar. ”Ska vi gå in och handla då?”

Billy nickade igen, han var fullt upptagen med att studera sparvarna. Hon reste sig upp från bänken och tog honom i handen, då fick hon se att Gurra, Kalle och Lotta stod strax bakom dem. De log och Rebecka tänkte att detta kanske var orsaken till att Kentas gäng hade girat undan. De hade fått syn på de andra och därmed undvikit att ställa till med något. Alla hade respekt för Kalle, så var det bara. Skulle de gjort mig och Billy illa om de andra inte hade varit där? Rebecka var osäker. Hon tog ett stadigare tag om Billys hand

och så började de gå mot mataffären. När de kom in släppte Billy taget om hennes hand och gick fram till handfatet som fanns där man lämnar in pantburkar. ”Jag är kladdig, mamma”, sa han och vred på kranen och tvättade av sina händer och sin mun. Rebecka följde hans exempel för hon kände sig också kladdig på grund av all glass som hade runnit ner för hennes hand.

När de var klara stoppade de i en tia i kundvagnen och påbörjade sin shoppingtur genom affären. ”Mamma, hur ska vi få med all mat hem, nu när Skrutten har förvandlats till en trilsken gammal åsna?” ”Vi ska åka taxi.” ”Nice!”

22.

G

urra, Kalle och Lotta hade blivit kvar utanför affären. De satt på samma parkbänk som Rebecka och Billy hade suttit på nyss.

Framför dem låg ett av stadens små torg och det var torgmarknad, fullt av stånd som sålde allt från frukt och grönsaker till lyxiga kläder och smycken. De hade gått en sväng medan de väntade på att Rebecka skulle handla klart och Gurra hade sett ett armband som han ville köpa till Lotta. Han ville köpa det i dag för att kunna ge det till henne sedan när de blev ensamma. Han visste bara inte hur han skulle göra för att kunna komma ifrån de andra två och köpa det i smyg. ”Jag måste på toa”, sa Gurra. ”Väntar ni här?” ”Ja, men skynda dig”, sa Kalle. ”Vi måste ha koll på Rebecka och följa efter henne när hon kommer ut.”

Gurra skyndade iväg och gick bakom stånden för att de inte skulle se honom. Armbandet han hade sett skulle passa Lotta perfekt. Det var ett brett, svart läderband med en silverplatta. På silverplattan stod det I need you to need me. Det var texten till en låt som han hade hört för något år sedan, det var ett kristet band som körde den. Men Gurra hade en annan gammal skiva hemma med samma fras i låttexten men med en helt annan typ av musik.

Den låten hette I want you to want me och det var Cheap Trick som gjort den på sjuttiotalet. Han ville spela den låten för Lotta och ge henne armbandet på samma gång. Låten fanns på en av hans farsas gamla vinylplattor och han hade ofta spelat den och tänkt på Lotta. Snabbt betalde han hundratjugo kronor och fick armbandet i en liten påse som han stoppade ner i bakfickan på sina jeans. Han skyndade sig tillbaka till de andra, nöjd över att han hade lyckats, men han hade verkligen behövt gå på toa. Det kändes som om blåsan skulle sprängas när som helst men armbandet hade känts viktigare. ”Tur att du kom nu”, sa Kalle och pekade.

De fick syn på Rebecka och Billy som kom ut från affären bärandes på en massa matkassar. En taxi dök upp och de lastade in sina kassar, hoppade in och försvann. ”Nu kan vi bara hoppas på att hon messar så att vi vet att hon är hemma och i säkerhet”, sa Kalle.

De andra nickade. ”Vad tror ni”, sa Gurra. ”Hade de gjort henne något om de inte hade fått syn på oss?” ”Nej, jag tror inte det”, sa Lotta. ”De ville bara skrämma henne, markera att de finns, att de ser henne och att de kan skada henne om de verkligen vill.” ”Såg ni att Anna var med i gänget”, sa Kalle. ”Vad jag har hört så har hon hängt ihop med Frippe men att det ska vara slut… men nu såg det ut som om de var ett par igen.” ”Jag fattar inte vad en smart brud ser hos Frippe”, sa Lotta. ”Den killen är nog den råaste av alla i gänget, helt sjuk i huvudet, faktiskt. I höstas var han ihop med någon brud från Måstorpaskolan, hon går bara i åttan. Jag såg honom ge henne stryk en kväll på stan. Den jäveln slår brudar – stackars Anna.” ”Kan vi inget göra då?” frågade Gurra. ”För att hjälpa Anna? Kalle du känner ju henne – kan inte du snacka med henne?”

Kalle nickade. ”Jo visst, men ni vet hur brudar är… jag menar, är de kära så är det ju som att snacka med en vägg. De förstår inte sitt eget bästa, men jag kan snacka med henne i morgon om hon är i skolan. Hon har skolkat mycket det sista och hennes betyg börjar ligga risigt till.”

Kalles telefon pep och han plockade upp den ur fickan. ”Det är från Rebecka”, sa han och läste upp meddelandet.

Vi är hemma nu, tack för idag, tur för mig att ni fanns på plats. J Kram Rebecka. ”Ja, då kan vi slappna av då. Vad gör vi nu?” Gurra tittade frågande på Kalle. ”Jo, asså… jag har massor att göra… så om ni inte har något emot det så drar jag hem nu?” ”Okej!” sa Gurra. ”Ses i morron, då, tja!”

Kalle sa också tja och så drog han iväg och plötsligt kände sig Gurra lite blyg. Kalle hade fattat att han ville vara i fred med Lotta. Det är sådant en schysst kompis fattar. Vågar jag fråga om hon vill följa med mig hem… ja, what the fuck… vad har jag att förlora? ”Vad gör vi nu?” frågade Lotta. ”Jag börjar bli hungrig”, sa Gurra. ”Du kan väl hänga med mig hem och käka. Det är ingen hemma – mamma jobbar eftermiddagsskift och farsan är på någon affärsresa som vanligt.”

Lotta nickade. Hon såg blyg ut, tänkte Gurra. Detta var en helt annan

Lotta än den hon var på skolan. Han tog hennes hand och så började de gå bort mot villaområdet där Gurra bodde. ”Har du inga syskon som är hemma, då?” frågade Lotta.

Gurra skakade på huvudet. ”Nej, jag har en bror och en syrra, hon läser till sjuksköterska och bor inte hemma och min storebror jobbar i farsans företag och är med honom på den där affärsresan.” ”Okej!” Sakta gick de, hand i hand. Gurra ville egentligen gå fortare för han var jädrigt nödig, samtidigt ville han njuta så länge han kunde i det vackra vädret med Lotta vid sin sida. De mötte några de kände och hejade på dem. Ibland tittade Lotta ner i marken, precis som om hon inte ville kännas vid en del av eleverna som gick på deras skola. Gurra hade sjutusen frågor i huvudet som han ville ställa till Lotta men det fick vänta. Det var inte läge nu. Han funderade i stället på hur allt skulle avlöpa när de kom hem. Gurra kunde inte laga mat, på sin höjd fixa lite makaroner och falukorv, oftast tog han bara en pan-pizza och värmde i mikron om han var hungrig. Undra vad som finns hemma, funderade han vidare. Det var inte ofta han kollade i kyloch frys. Han visste var pan-pizzorna fanns och det räckte.

Det var varmt ute, riktigt sommarhett, faktiskt, tänkte han och torkade svetten ur pannan. Trots att de gick sakta började svetten drypa om honom och han började känna sig ofräsch. Jag får nog ta en dusch när jag kommer hem, jag vill ju inte att Lotta ska känna att jag luktar svett. Han drog in doften från Lotta. Hon luktade som alltid fräscht. Gurra hade upptäckt det tidigare, hon luktade alltid nytvättade kläder, tänkte han och log. Ändå gick hon omkring i samma kläder nästan jämt, hip-hopjeans och den där svarta t-shirten. Antingen har hon flera likadana eller så tvättar hon jämt.

Gurra bodde i ett medelklassområde i utkanten av staden. De flesta villor där hade vuxit upp under sjuttiotalet och husen var ganska lika varandra.

Mexi-tegel, rödtegel och träkåkar, många med brutna tak och med bruna, gröna eller blå träpaneler högst upp på gavlarna. Det fanns en massa radhus och kedjehus också, i alla regnbågens färger, en färg för varje länga. Gurra hade bott där i hela sitt liv och kände de flesta. Kalle bodde i samma område fast i andra ändan. Han undrade om Kalle hade gått hem för att chatta med den där grabben från Göteborg, Simon. Det skulle kännas lite weird om Kalle skaffade en pojkvän. Gurra visste inte riktigt hur han skulle hantera det. ”Nu är vi snart hemma”, sa Gurra och tittade på Lotta. Hon nickade

lite försiktigt. Ångrade hon sig, tänkte han, kanske vill hon inte egentligen… eller så är hon lika nervig som jag.

Gurra svängde in på Maskrosvägen, alla gatorna hade blomsternamn.

Själv bodde han på Maskrosvägen 7. Tomterna på gatan gjorde sannerligen skäl för namnet, hans mamma och pappa klagade jämt över alla maskrosor i gräsmattan. Han tog upp nyckeln ur fickan och kände hur nödig han var då jeansen spände åt över blåsan. Han satte nyckeln i låset och höll upp dörren för Lotta, sen tryckte han snabbt in koden för larmet. Han ville ju inte att hela huset skulle sätta i gång att tjuta. ”Har ni larm?” sa Lotta förvånat. ”Ja, det var en jädra massa inbrott här i området ett tag så nu har de flesta installerat larm”, sa Gurra. ”Kliv på, Lotta… jag vill inte vara otrevlig… men du, jag måste på toa.” ”Igen!” svarade Lotta häpet. ”Har du något fel på blåsan.” Hon började fnissa lite nervöst och såg sig omkring. Jädrar vad flott han bor, tänkte hon, varför är han intresserad av ett sånt miffo som mig? ”Nej, jag förklarar sen – sätt dig i köket”, han pekade. ”Jag är snart tillbaka.”

23.

L

otta började gå runt i huset för att se sig omkring. Vardagsrummets väggar var nästan helt täckta av konstverk med små lampor ovanför som lös upp dem. Tavlorna såg mycket dyrbara ut, motiven bestod av allt från landskapsmålningar till abstrakt konst.

I rummets ena hörn stod en rejäl hörnsoffa i skinn och på väggen mitt emot hängde det en platt-tv som säkert var sextio tum. Soffbord, bokhyllor och skåp var tillverkade i gedigen ek och i matsalen fanns ett enormt stort, antikt bord med en stor kristallkrona ovanför. Jädrar, Gurras föräldrar måste vara jävligt rika, tänkte hon. Det hade hon aldrig trott. Hon hade tänkt sig Gurra som en kille i en lägenhet, precis som hon själv, fast kanske inte en lika sunkig lägenhet då förstås. Hon hade aldrig varit inne i ett så vackert och lyxigt hem förut. Helt vilsen satte hon sig vid köksbordet. Även köket var som taget från någon heminredningstidning. Kakel, klinkers och rostfria kyl- och frys. Dyster till sinnes tänkte hon på sin egen lägenhet där hon bodde ihop med morsan. Nu för tiden skötte sig hennes mamma visserligen skapligt men hon hade svårt att få jobb och de fick understöd från soc. Eller, skötte sig och skötte sig, tänkte hon vidare… hon nöjde sig i alla fall med vin och hon drack inte varje dag länge.

När de bodde i Göteborg hade hennes mamma gått på tyngre droger och livet hade rent ut sagt varit ett helvete. Det hade blivit bättre när de flyttade till Karlslund även om det fortfarande inte var helt bra. Hennes mamma hette Mona och hon stod för inringning på ett städföretag i stan. Rätt som det var ringde de och hon fick rusa iväg på något jobb. Det var därför hon drack mer sällan. Man kan ju aldrig veta när de ringer, hade hon sagt. Lägenheten de bodde i var säkert inte renoverad på över tjugo år. Tapeter hängde lösa och de var smutsiga på sina ställen. Lotta hade försökt att sätta fast dem med både tejp och elefantbajs. Aldrig att jag tar med mig Gurra hem, tänkte hon. Aldrig i livet! Han skulle aldrig behöva se hennes misär.

Skulle hon våga anförtro sig åt Gurra? Hon kände verkligen ett behov av att få prata med någon. Någon hon litade på, någon hon tyckte om och någon som tyckte om henne som hon var. Kanske, tänkte hon. Hon hade

aldrig berättat om sitt liv för någon, inte för psykologen, inte för tanterna på soc, inte för rektorn. Ingen hade med hennes liv att göra… men kanske, kanske kunde Gurra få det, få med hennes liv att göra?

Gurra hade varit förtjust i henne i snart två år, det visste hon. Ibland hade han sagt taskiga saker, det var sant, men det var bara för att hon hade varit taskig mot honom först. Han skulle aldrig säga något taskigt om han inte blev trängd. Hon hade sett att han var en schysst kompis mot alla han kände på skolan.

Nu började hon faktiskt fundera på vart han hade tagit vägen, han hade varit borta ett bra tag. Fundersamt började hon bläddra i en tidning som låg på köksbordet. Det var Dagens industri och den sa Lotta ingenting, en massa ekonomiskt snack. Det knarrade lite i golvet och hon vände sig om. Där stod en nyduschad Gurra, hans ljusa hår var fortfarande fuktigt. Hon log.

Det var därför det hade tagit lite tid. Han hade på sig ett par rutiga långshorts och en ljusblå piketröja som fick hans ögon att bli än mer blå. Hon hade aldrig tyckt att han hade varit snyggare. Lotta var kär, inget snack om den saken. ”Förlåt att det tog lite tid… jag var helt genomsvett och behövde ta en dusch. Ska vi kolla vad som finns att äta?”

Lotta nickade. Hon var nervös och kär och inte ett dugg hungrig egentligen. ”Asså, jag är ingen höjdare på att laga mat… jag är nog rätt bortskämd egentligen… morsan brukar fixa käk och farsan är också en bra kock - men när de inte är hemma brukar jag käka pan-pizza. Vad tror du… ska vi kolla om det finns pan-pizza hemma?” Gurra skakade lite besvärat på axlarna.

Han hade lovat Lotta mat och så hade han ingen aning om hur man fixade käk. Jag måste nog lära mig det, tänkte han.

Lotta log, helt plötsligt ville hon visa sig duktig inför Gurra. Hon kunde faktiskt laga mat. Hon var till och med riktigt bra på det. Hennes morsa hade ju för det mesta mått kass så det hade liksom blivit hon som fick stå för både matlagning, tvätt och städ. ”Jag kan laga mat, Gurra”, sa hon. ”Vad är din favorit – förutom pan-pizza, alltså?” ”Spagetti och köttfärssås… kan du verkligen?”

Lotta nickade. ”Vill du, vill du laga mat, jag menar här hemma hos mig?”

”Ja, varför inte, ni har ett urläckert kök. Jag skulle känna mig som en kock i ett matlagningsprogram.”

Gurra skrattade. Lotta var rolig att umgås med. ”Ska jag hämta filmkameran”, sa han. ”Har du en?” ”Ja, vi har en videokamera. Jag hämtar den… snart tillbaka… kolla vad som finns i kylen och frysen så länge.” Gurra gick i väg med ett stort leende på sina läppar. Lotta ville laga mat åt honom. Det måste bara vara kärlek.

Lotta blev på riktigt bra humör. Hon kände sig riktigt uppspelt. Det var lätt att umgås med Gurra. Hon öppnade frysen och hittade frusen köttfärs, paketerad och tillplattad som en plattfisk. Hon fnissade, antingen var det för att spara utrymme som de paketerade den så eller också kanske det var för att den skulle gå snabbare att tina. Ja, så var det nog. Hon tog ut köttfärsen och lade den på tining i mikron av rostfritt stål. I kylskåpet hittade hon lök, krossade tomater och grädde. Hon hade aldrig haft grädde i köttfärssås förut men nu när det fanns så ville hon pröva. Spagetti hittade hon i en spagettiburk av borstat stål i skafferiet. Ja, nu hade hon allt som behövdes. Hon ställde upp alla ingredienserna på bänken av sten vid induktionsspisen och då kom Gurra tillbaka med kameran. ”Vill du verkligen?” frågade han. ”Vad – bli filmad eller laga mat?” ”Både och”, sa Gurra och log. ”Ja, jag vill, starta kameran.”

Gurra började räkna– ”åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett – tagning.”

Lotta log ett leende som Gurra aldrig sett i hennes ansikte förut, det såg så avslappnat ut. ”Välkomna till Hemma i Hip-Hopp-Lottas kök. I dag ska vi göra en gourmetköttfärssås med spagetti. Ingredienserna som behövs ser ni här på bänken, allt utom köttfärsen för den är på tining i mikron. Ett litet tips till er som gärna vill frysa in er köttfärs, paketera den som plattfiskar i små fryspåsar för då tinar de lätt som en plätt i mikron.” Hon flinade lite och gick fram till mikron. ”Kolla här, en minut – tinad och klar.” Lotta bröt ut i ett kvittrande skratt.

Det lät så vackert i Gurras öron, han hade aldrig hört henne skratta så sorglöst förut. Han fortsatte att filma Lotta. Hon gjorde sig bra framför kameran, kanske borde hon bli skådis och inte bilmekaniker, tänkte Gurra.

Hennes rörelser var gracila och hon mer eller mindre flirtade med kameran.

Ja, det var som om hon var en helt annan person, en glad och tillfreds Lotta.

Gurra blev helt varm inombords men det fanns något hemlighetsfullt med Lotta. Hon bar på något som plågade henne men för en gång skull verkade det som om hon helt hade glömt av det. Detta, den tjejen som han nu filmade, det var den verkliga Lotta, den hon egentligen var. ”Ja, då så min ärade gäst, Gustav Larsson, var så god och ta plats vid detta förnämligt dukade bord så ska jag göra dig sällskap till middagen.”

Gurra stängde av filmkameran och de båda bröt ut i ett hejdlöst skrattanfall. Lotta slängde sig runt hans hals och gav honom en puss på kinden.

Hon visste hans riktiga namn, tänkte Gurra. Det betydde att hon faktiskt brydde sig. Ja, det var kanske inte så svårt, i och för sig, att fatta att Gurra stod för Gustav, men ändå. ”Gud, vad roligt detta var, Gurra! Ska vi äta nu? Hoppas att det smakar bra!” ”Det gör det säker och även om det är du som har lagat maten så vill jag att du känner dig som min gäst.” Gurra gick runt bordet och drog ut stolen åt Lotta. ”Var så god och slå sig ner, min sköna dam och fantastiska kock!”

Gurra skrattade, han var så glad och nöjd med den vändning hans liv hade tagit. Nu kände han verkligen att han ville ha en relation med Lotta. Han hade blivit så attraherad av henne där han såg henne bakom kameralinsen att han hade haft svårt att filma. Jädrar vad kul de hade tillsammans. De åt sin måltid och pratade om allt möjligt. Tiden rusade i väg och maten hade lätt slunkit ner. Lotta var verkligen otrolig duktig på att laga mat. ”Asså, Lotta, du är skitbra på det här. Det var den godaste köttfärssås jag någonsin käkat. Ska vi plocka in i diskmaskinen så kan vi gå till mitt rum sen och lyssna på lite musik?” ”Ja, den blev faktiskt bra, det var grädden som gjorde susen. Har aldrig haft i grädde förut.”

De hjälptes åt att duka av och Gurra kände sig lite spänd över vad hon skulle tycka om armbandet men inte lika spänd längre. De hade börjat slappna av i varandras sällskap och när de var klara med köket gick de in i Gurras rum. ”Gud, vilket stort rum du har”, sa Lotta och tittade på den stora sängen, säker en och sextio bred trodde hon. I andra ändan av rummet stod en blå soffa i manchester och ett vitt soffbord.

”Känn dig som hemma”, sa Gurra och gick för att sätta på musik. Han ville mjuka upp med lite andra låtar först innan han körde sin speciella låt.

Genom några klickande körde han igång sin dator där han hade laddat hem lite blandad musik och så gick han och satte sig hos Lotta i soffan. Först satt de bara tysta en stund och sen började de prata om Rebecka igen. ”Vet du, jag tror att Ludde och de andra är värre än Kenta egentligen”, sa Gurra. ”De är mer råa när de slåss. Ja, du vet när Kenta fällde mig och sparkade mig på hakan – det var inte så hårt, precis som om han bara var tvungen att göra så för att var cool. Jag tror inte han är så tuff som han vill verka.”

Lotta nickade. ”Visste du”, sa hon, ”att Kenta är oskyldig de flesta fall av de vandaliseringar och misshandelsfall som han har blivit anklagad för?” ”Va!” Gurra var häpen, ”men varför har han åkt dit för dem då?” ”Jag snackar med Kenta ibland. Han har berättat en massa för mig. Att han egentligen inte vill vara med och göra det som gänget gör – men samtidigt vet han inte hur han ska dra sig ur. Det är oftast Ludde och Frippe som är värst men Kenta tar på sig skulden – bara för att de andras föräldrar skulle få spader annars. Du vet, de har ju rika föräldrar och så och Kenta – han fattar det nog inte… men de använder honom enbart för sina egna syften – ja, Frippe och Ludde alltså. De låter Kenta tro att han är ledaren men så är det inte. Det är Ludde som är ledaren och han är en elak jävel och det är Frippe också. De använder bara Kenta för att ha någon att skylla på och någon som kan gå deras egna ärenden.” ”Ja, men det är ju för jävligt!”Gurra blev förvånad över det Lotta berättade men så insåg han helt plötsligt att hon hade fullkomligt rätt.

De satt tysta en stund och Gurra funderade på om han skulle våga fråga Lotta hur väl hon faktiskt kände Kenta – om hon kände honom mer än som en grabb på skolan, bara. Jo, tänkte han, det ska jag men först ska jag ge henne armbandet så att hon verkligen fattar hur mycket jag gillar henne.

Gurra reste sig upp. ”Jag ska bara byta musik”, sa han och gick för att sätta på den gamla vinylskivan, tog fram paketen han hade slagit in till Lotta och sen gömt i sin låda. Han hade passat på att slå in armbandet direkt efter duschen. Man kan ju inte ge bort något om det inte är inslaget, hade han tänkt. Med ett blygt leende gick han fram till Lotta och räckte henne paketen. ”Jo, asså jag såg detta i dag och tänkte direkt på dig – hoppas att du gillar

det.”

Lotta tog emot paketen. Blommor dagen innan och nu en present. Hon blev rörd och lite tårögd, vågade inte tro på sin egen lycka. ”Tack! Du är snäll, Gurra.”

Försiktigt öppnade hon paketen medan sångaren i Cheap Trick sjöng, ”I want you to want me…” och när låten fortsatte med ”I need you to need me…” läste Lotta just dessa orden på armbandet. Bra tajming, tänkte Gurra nöjt men samtidig var han lite orolig över vad hon skulle tycka. Kanske tyckte hon att han var töntig. ”Åh, Gurra vad fint, tack.” Lottas kinder blev klädsamt rosa och Gurra kände en ovan värme i bröstet. Så här hade han aldrig känt för någon tjej förut. Det var en blandad känsla av attraktion och behovet av att ta om hand. Han ville verkligen ta hand om Lotta och av någon anledning trodde han också att hon behövde någon som tog hand om henne, även om hon spelade hur gapig som helst i skolan.

När hon fick hjälp av Gurra med att sätta på sig armbandet ljöd tonerna från låten vidare och nu kom, ”didn´t I didn´t Ididn´t I see you crying …” och Gurra tänkte på tåren han hade sett på Lottas kind där hon stod på skolgården och höll den yngre flickan i sin famn. Lotta verkade ha en massa hemligheter.

Nu började tårarna rinna i floder ner för Lottas kind. All denna kärlek och omtanke fick henne helt ur balans och låten som malde på, ”didn´t I see you crying… Feelin´all alone without a friend, you know you fell like dyin´…”

Gurra tog hennes hand. ”Kom Lotta”, sa han, vi lägger oss ner en stund.”

De lade sig på den breda sängen och Lotta kröp in i Gurras famn och snyftade. Gurra visste inte varför hon var ledsen, det var inte på grund av honom. Lotta gillade honom, det kände han. Nej, det måste vara något annat. Han höll hårt om henne för att visa att han brydde sig och han smekte ömt hennes blonda hår. Snyftningarna började avta och hennes kropp slutade att skaka. ”Gurra… jag har en massa saker att berätta… lova… lova att det stannar mellan oss.”

Gurra nickade. ”Jag lovar”, sa han och plötsligt rann allting ut ur Lotta, hela hennes hemska liv och hennes traumatiska upplevelser och hon kände att hon kunde lita på Gurra. Hennes liv hade tagit en ny vändning.

24.

G

urra låg och begrundade allt det Lotta hade sagt. Det var fruktansvärt hemskt. Stackars Lotta. Han höll henne ömt i sin famn.

Hon hade somnat av ren utmattning efter det att allt hade forsat ut ur henne som en störtflod. Men hon hade somnat först efter det att han hade bedyrat henne att allt det hon hade berättat inte gjorde någon skillnad i hans känslor för henne. Om och om igen hade han varit tvungen att övertyga henne om att han tyckte om henne ändå. ”Jag älskar, dig Lotta”, viskade han till henne där hon låg så stilla och sov.

Gurra hade själv gråtit. Han hade gråtit för Lottas skull och lovat sig själv att alltid skydda henne vad som än hände.

Hon var kusin med Kenta. Hennes mamma var syster till Kentas pappa och de hade umgåtts mycket då de bodde i Göteborg. Lotta och hennes mamma hade periodvis även bott hos Kentas föräldrar, hade hon berättat.

Kentas farsa hade sålt droger och han hade fått Lottas mamma att gå på droger också. Kentas morsa hade drivit en agentur för unga fotomodeller och Lottas mamma hade också jobbat som modell ibland, de perioder hon mådde bättre. När det hade varit som sämst, strax innan de flyttade, hade hennes mamma varit helt under isen och hade inte haft koll på någonting.

Det var då det hade hänt – vid flera tillfällen – hade Lotta berättat. Kentas farsa hade våldtagit Lotta. Han hade gjort det då han var hög på droger och efteråt verkade det inte som om han hade något minne av vad han hade gjort. Han nekade envist till det hela och sa att det bara var Lottas egen fantasi som ställde till det för henne. Inte ens Lottas egen mamma hade trott på henne. Men så hade Barbro, Kentas morsa sagt, att hon nog skulle lyssna på sin dotter och ta henne med sig därifrån. Det var då Lotta och hennes mamma flyttade till Karlslund. Mona, som Lottas mamma hette, hade fått hjälp av soc och fått rehabilitering för att komma ifrån drogerna men Lotta hade berättat att hon fortfarande drack ganska ofta.

Lotta rörde sig lite i sömnen och makade sig än närmare Gurra. Det var som om hon ville krypa in i honom. Gurra tog ett stadigare tag kring henne och viskade att han var där. ”Lugn Lotta”, viskade han. ”Jag kommer alltid att finnas här för dig.” Lotta mumlade lite i sömnen och Gurra såg att hon

log.

När de hade bott i Göteborg hade Kenta varit mobbad. Kanske inte så konstigt då att han betedde sig som han gjorde, tänkte Gurra. Invandrarna på skolan hade systematiskt trakasserat Kenta och Lotta hade berättat att han hade fått stryk både i skolan och hemma. Gurra tänkte på sitt eget liv, i förhållande till Lotta och Kenta var det som att han hade växt upp i en skyddad verkstad. Hans föräldrar var schyssta och hans syskon också. Ja, de framstod som lyckliga familjen.

Lotta hade berättat att det hade kommit som en chock då även Kentas familj flyttade till Karlslund. Hon hade trott att hon och hennes mamma skulle få vara ifred efter flytten, men det hade bara tagit drygt ett år så kom Kentas familj efter. Lottas mamma hade försökt att hålla dem på avstånd men Göran var ju trots allt hennes bror, hade Lottas mamma sagt och förklarat att även Barbro och Göran hade slutat med droger. De hade hälsat på hemma hos Lotta och hennes mamma ibland men då hade Lotta dragit ut på stan. Hon hade verkligen inte stått ut med att se Göran. Det var då som Lotta hade börjat träna på allvar. Hon skulle minsann se till att någon karl aldrig mer kunde ge sig på henne mot hennes egen vilja, hade hon sagt, och så hade hon berättat att hon hade tränat varenda dag i ett helt år och det syntes. Lotta hade stora muskler för att vara tjej.

Men det värsta av allt som Lotta hade berättat, det var att Göran fortfarande höll på att slå Kenta sönder och samman mellan varven och att han våldtog Ronja. Det var den lilla flickan som hade kommit fram till dem vid skolgården, Lottas kusin. Hon hade sett så liten och ynklig ut och det gjorde ont i bröstet på Gurra när han tänkte på vad hon var utsatt för. Samtidigt blev han regelrätt förbannad. Göran hade våldtagit hans älskade Lotta och han höll, kanske just nu, på att våldta hennes lilla kusin som bara var elva år.

Gurra kände hur rasande han blev. De måste göra något för att hjälpa Ronja – och Kenta också för den delen. Det kan inte ha varit Kenta som skrivit hotbreven till Rebecka, helt plötsligt förstod Gurra det. Det måste bara vara någon annan, men vem?

Nu rörde Lotta på sig. Plötsligt slog hon upp sina blåklintsblå ögon och tittade på Gurra. Först lite förvirrat, sedan med lite ångest och rädsla men då Gurra log och klappade henne på kinden övergick blicken till lättnad och Gurra kunde se att det fanns kärlek i hennes ögon. ”Hej, sovit gott?” frågade han.

Lotta nickade. ”Har jag verkligen berättat allt för dig?”

Gurra nickade. ”Okej, så vad gör vi nu då?” Lotta bara kände att om hon nu verkligen hade berättat om allt det hemska som hänt henne och det hemska som fortfarande hände Ronja och Kenta, då måste man ju bara göra någonting. Hon hade ju lovat Ronja senast idag att hon skulle hjälpa henne. ”Vi måste hjälpa Ronja, helst nu med en gång, tänk om han…” Gurra kunde inte ens uttala den hemska tanken. ”Och vi måste hjälpa Kenta. Visst, han beter sig som ett svin men han har ju själv ett helvete hemma. Det ursäktar honom inte men vad fan, vem kan vara normal om man har det så, eller? Tänk bara att veta vad lillsyrran råkar ut för utan att kunna göra något åt det. Ja, du berättade ju att den där Göran är stor som ett hus och stark som en oxe.”

Lotta nickade. ”Tack för att du finns Gurra, det känns lättare nu – då jag har någon att dela allt med.”

Gurra kramade om henne. ”Kanske ska vi snacka med Rebecka. Hon verkar ju ändå vara en person som fattar. Sen tror ju alla att hotbreven är från Kenta men jag kom på att det inte kan ha varit han som har skickat dem, det stämmer liksom inte.” ”Men vem kan det vara i så fall menar du?” ”Jag vet faktiskt inte.” ”Du, vi kan snacka med Rebecka om det som Ronja och Kenta råkar ut för hemma hos dem… men inte om mig, okej. Jag vill inte att någon annan ska veta … och det är ju över nu för min del.” ”Okej”, sa Gurra. ”Det stannar hos mig men vi måste bara hjälpa de andra två – jag står liksom inte ut vid tanken.” ”Ska vi gå bort och se om Rebecka är hemma, då kan…”

Lotta hann inte avsluta meningen, en krasch och en duns hördes och både två studsade upp ur sängen i rena förskräckelsen. Genom det öppna fönstret hade en handstor sten flugit in. Någon hade kastat in den med stor kraft. Gurra rusade upp och tittade ut genom fönstret men han kunde inte se någon utanför. Lotta gick oroligt fram till stenen som hade krossat flera glasprylar och gjort ett stort och fult märke i Gurra bokhylla. Runt stenen satt den en lapp fastlindad med ett gummiband. Lotta lyfte upp stenen, tog bort gummibandet och vecklade ut lappen. Hon läste upp det som stod på den för Gurra:

”Du passar dig jävligt noga för vad du säger! Det är nog Kenta”, sa hon. ”Han vill inte att jag ska avslöja för någon hur han har det… och det kan man ju i och för sig förstå”, sa Lotta. ”Tror du att han tänker göra oss något? Jag menar, försöka ge oss stryk, eller något?” ”Nä”, sa Lotta. ”Han vill bara varna mig… men du vet, egentligen vill han ha hjälp, han vet bara inte hur. Det visste ju inte jag heller. Kom vi plockar upp glasskärvorna och sen går vi och kollar om Rebecka är hemma.”

De hjälptes åt att plocka undan och sedan gick de hand i hand bort mot Rebeckas bostadsområde.

25.

R

ebecka hade precis plockat bort efter hennes och Billys gemensamma middag. Billy hade som vanligt försvunnit in på sitt rum.

Under middagen hade hon frågat honom om han inga vänner hade på skolan. ”Du tar ju aldrig med dig någon kompis hem nu för tiden och du följer aldrig med någon kompis hem heller”, hade hon sagt. Billy hade svarat att han inte ville ha några kompisar hemma för de bara stökade till hans rum när de var där. Vidare hade han sagt en annan märklig sak: ”Det är så rörigt hemma hos andra, mamma, och jag tycker att de andras föräldrar är lite konstiga. Men nu är det fint här hos oss. Du har städat för att pappa ska komma hem, va?” Hon hade svarat honom att det självklart var för att Mike skulle känna sig välkommen hem men inte enbart. Man måste ju städa ibland, hade hon svarat och frågat om han inte skulle gå ut på gården och leka lite nu när det var så fint väder. Billy hade skrattat och sagt: ”Vi leker inte, mamma, man frågar om man ska va! Men jag vill spela nu”, hade han sagt och gått till sitt rum.

Hon visste inte om hon behövde vara orolig för Billy. Han var inte som alla andra barn. Han var mer pedant än vad som kunde anses normalt och han verkade trivas bäst då han fick vara för sig själv och spela spel. Undra vad han menade med att andras föräldrar var konstiga? Billy var heller nästan aldrig ute på gården och lekte. Enda gången han var utomhus var då hon själv tog med honom ut. Jag får nog fråga hans fröknar hur han har det i skolan, tänkte hon, och blev åter påmind om episoden på skolgården då hon hämtade Billy. Var Billy också mobbad, precis som den andra pojken?

Men i så fall borde jag väl ha märkt något? Med ett sting av dåligt samvete insåg hon att hon kanske inte skulle ha märkt något trots allt, för hon hade inte haft så mycket tid över för Billy under vårterminen. Hon hade verkligen haft massor av jobb att göra hemma och mycket lite tid över för sin son. I morgon lämnar jag Billy lite tidigare och passar på att prata med hans fröken, tänkte hon.

Rebecka hade verkligen ansträngt sig under eftermiddagen för att försöka dölja sin oro så mycket hon bara kunde för Billy skull. Försökt att vara som vanligt, skoja och prata på. Men nu satte hon sig vid köksbordet och

funderade över det brev som hon hade fått via Kenta. Brevet som legat i hennes postfack i dag när hon kom hem. Hon tog upp det igen och satte sig för att läsa. Hennes egen mor hade dragit en riktig rövarhistoria om att Göran var någon avlägsen släkting men detta trodde Rebecka inte ett ögonblick på. Hennes mamma dolde något för henne och hon kunde inte bli klok på vad. Hon hade sagt att Göran hade tagit hand om Ronja som, enligt hennes mor, även hon var en avlägsen släkting till dem. Eftersom de var släkt hade Göran tyckt att de skulle vara med och betala för hennes underhåll. ”Kan du förstå hur någon kan vara så korkad”, hade hennes mor sagt. ”Varför skulle vi betala för den ungen?”

Brevet hon hade fått från Göran förklarade heller ingenting, det skapade bara fler frågor. Tyst läste hon för sig själv.

Jag har tidigare begärt underhåll för Ronja från din moder och fader men de har vägrat att betala. Sen försvann de bara men nu har jag hittat dig och nu vill jag ha betalt. Jag har räknat ut att underhåll under elva år uppgår till en summa av minst 1 450 000 kr, om du inte ser till att jag får dessa pengar gör jag en rättssak av det hela och hjälper inte det… Ring mig senast i morgon, torsdag kl 10.00, för en uppgörelse – annars…

Mob: 070-284610838 Mvh Göran Forsberg.

De två sista meningarna var inte avslutade vilket innebar att de var underförstådda hot. Varför ville han ha betalt för Ronja? Rebecka fattade ingenting. Var inte han själv och Barbro föräldrar till den flickan? Och om inte de var föräldrar till henne hur hade hon då hamnat hemma hos dem? Och varför skulle hennes föräldrar betala underhåll, hade hennes egen pappa gjort Barbro med barn? Var Ronja hennes lillasyster? Nej, helt omöjligt, tänkte Rebecka. När hon hade frågat sin mor vem Ronja var hade hennes mamma bara svarat att den där Göran var sinnesförvirrad och inte visste vad han pratade om. Men det var inte hennes mor som fick förtäckta hotbrev. De andra breven var tydligen inte från Kenta men detta brev, som hon nu höll i sin hand, var definitivt från Kentas far och hon var oändligt mycket mer oroad över att få hotbrev från Göran Forsberg än från hans son. Göran var en mycket grym man.

Eftersom Rebecka antog att Billy skulle vara upptagen en bra stund med sitt spelande ringde hon Axel. En enda signal gick fram innan han svarade. ”Axel Blom!”

”Hej, Axel! Det är Rebecka.” ”Hej, Rebecka. Kan du tala ostört?” ”Ja, Billy sitter i sitt rum och spelar. Om jag börjar låta annorlunda så beror det på att han har kommit ut från sitt kryp in. Bara så du vet… i så fall får vi prata mer senare då han har somnat.” ”Okej – jo, jag pratade med polisen i dag och de hade fått svar på dna-provet. Det tillhör inte en man. Teknikerna hittade ett litet hårstrå under ett av de ditlimmade bokstäverna och det dna som de fann kom från en kvinna, vilket betyder att det är en kvinna som har satt samman det. Det finns både fingeravtryck och kvinnligt dna på de utklippta bokstäverna. Samma fingeravtryck finns också på själva arket som bokstäverna sitter på plus ytterligare fingeravtryck. Antagligen dina och mina. Inget av fingeravtrycken tillhör Kenta vilket gör att vi kan utesluta honom som den som har satt samman brevet – men å andra sidan kan han ju ha fått en kvinna till att göra det. Vad tror du själv?” ”Jag tror inte att det är Kenta som ligger bakom de två första breven. Det kan vara Anna…” ”Anna… i BF2?” ”Ja!” ”Men varför tror du det, hon har väl alltid kommit bra överens med dig, höga betyg och allt?” ”Jo, men Lasse berättade i dag att hon har blivit tillsammans med Frippe… och han tillhör Kentas gäng och det gänget gillar inte mig eftersom de tycker att jag lägger mig i något som jag inte har med att göra. Ja, det var ju de som kastade jord på min bil och i dag betedde de sig hotfullt mot mig och Billy på stan, som tur var märkte Billy ingenting. Anna var med i det gänget i dag. De pekade fuck you och vek av från oss precis innan de kom fram. Det berodde nog på att Kalle, Gurra och Lotta stod bakom mig. De har blivit mina bodygards.” Trots eländet kunde Rebecka inte låta bli att le då hon tänkte på ungdomarna. De vakade över henne och hennes son. Tänk att jag har elever som bryr sig så mycket om mig, tänkte hon och blev varm i hjärtat. ”Hej, hej… nu hänger jag inte med i svängarna. Berätta i lugn och ro vad som har utspelat sig i dag.”

Rebecka berättade om dagens händelser, om Annas ilska och skolk, om Madde och Lottas idé och om brevet hon fått i sin brevlåda i dag och att

hon såg att det var Kenta som lämnade det, eller att han i alla fall hade varit i hennes trappuppgång. Hur gänget hade betett sig hotfull framme på stan och att Kalle, Gurra och Lotta hade bestämt sig för att de skulle hålla ett vakande öga över henne och Billy. ”Ja, jag förstod att det hade kommit ett brev till”, sa Axel, ”för du sa de två första breven. Detta sista brev verkar betydligt mer allvarligt än de andra. De andra kan ju som sagt ha kommit från Anna, kanske mest för att hon för tillfället verkar arg, ledsen och förvirrad. Men det här brevet från Göran – det bådar inte gott och frågan är varför han tycker att du har någon underhållningsskyldighet för Ronja? Du borde ringa polisen och anmäla det brevet också. Och även gängets hotfulla beteende på stan. Allt verkar på något vis hänga samman.” ”Ja, det här med Ronja fattar jag bara inte… ja, jag pratade med min mor men hon gav mig inget vettigt svar.” ”Hur kom det sig att Madeleine och Lotta visste om hotbreven? Det är ju bara några av oss lärare som vet om dem – och rektorerna?”

Rebecka tvekade lite. Hon ville själv prata med Cathalin om det hela, om varför hon hade berättat om hotbreven för Madeleines mamma. Men så tänkte hon att det nog inte gick att undanhålla detta från Axel. Han var en van förhörsledare, tänkte hon och log. ”Jag berättar det för dig om du lovar att vara tyst om det. Jag vill själv fråga personen i fråga om varför, först.” ”Det köper jag”, sa Axel. ”Det var Cathalin… det var jag själv som anförtrodde mig åt henne i personalrummet. Ja, hon är en av de få som jag verkligen litar på. Det är därför jag är så förvånad över att just hon har berättat om det hela för Madeleines mamma. Jag ska fråga henne om detta i morgon. Men det konstiga är att jag har inte berättat för henne om hotbreven, bara om att Kenta hotade mig på morgonen i skolan.”

Axel höll med om att det hela lät märkligt men lovade att inget säga. Han erbjöd sig att hämta brevet och själv lämna det till polisen och samtidigt berätta för dem det som Rebecka själv hade berättat alldeles nyss. ”Ja, jag tycker att det är lika bra att polisen får brevet nu med en gång och jag förstår ju att du inte vill lämna Billy ensam eller släpa med honom till polisstationen.”

Rebecka tackade Axel för omtanken och så lade de på.

Vilken soppa, tänkte hon. Vad hade hon gjort för att förtjäna allt det här.

Och Anna… om det nu var Anna som hade skickat hotbreven, varför? Hon hade aldrig gjort Anna något illa och de hade ju alltid haft en bra relation. Ja, det var i alla fall så Rebecka själv såg på saken.

26.

D

et ringde på dörren och Rebecka gick och öppnade helt övertygad om att det var Axel som kom för att hämta brevet. Förvånat såg hon att det var Gurra och Lotta. Herre gud, vad har nu hänt, var hennes första tanke då hon öppnade dörren. Elever kom aldrig hem till henne och ringde på dörren. ”Hej, kommer ni… har det hänt något?” frågade Rebecka oroligt. ”Nej – jo, eller ja… vi skulle bara behöva prata med dig? Kan vi komma in?” frågade Gurra. ”Ja, visst, kom in ni… vill ni ha något, kaffe, te…?” ”Va... nej, tack, Lotta har precis lagat en fantastiskt god middag åt mig”, sa Gurra och log.

Rebecka höjde på ögonbrynen. Den här relationen verkade gå framåt med stormsteg, tänkte hon.

Ungdomarna tog av sig skorna och klev in i köket. Lotta blev lite förvånad över hur Rebecka bodde. Lägenheten var ren och fräsch men vansinnigt omodern, den kom inte ens i närheten av hur Gurras hem såg ut. Men den var heller inte på långa vägar så nedsliten som den Lotta själv bodde i tillsammans med sin mamma. Lotta hade trott att en lärare skulle bo bättre än så här och sen åker hon i en gammal skruttig bil också, tänkte Lotta. Lärarna kan inte tjäna speciellt bra och inte lastbilschaufförer heller. Lotta visste att Rebeckas man körde lastbil. ”Ja, varsågod och slå er ner. Vad har ni på hjärtat?” frågade Rebecka medan de slog sig ner vid det stora köksbordet som var översållat av rättningsuppgifter. Rebecka hade tagit fram dem för hon hade verkligen hoppats på att hon skulle hinna med lite rättning även i dag. ”Jo, Lotta har berättat en massa saker för mig och vi vill ha lite hjälp med hur vi ska göra”, sa Gurra. ”Du förstår Lotta och Kenta är kusiner och därför är Lotta även kusin med Ronja förstås.”

Nu höjde Rebecka återigen på ögonbrynen. Var Kenta och Lotta kusiner.

Ja, det förklarade ju även hur Ronja kände Lotta. Det var hennes kusin.

Plötsligt dök Billy upp i köksdörren. ”Jasså, var det bara ni”, sa han besviket. ”Jag trodde att det kanske var pappa som kom hem lite tidigare. Jag

såg er i dag på skolan. Du känner Ronja va?” frågade Billy Lotta. ”Ja”, svarade Lotta. ”Vet du att hon har en elak pappa?” ”Ja, Billy, tyvärr vet jag det.” Lotta såg sorgsen ut. ”Ja, okej, då går jag och spelar igen.” Billy försvann tillbaka in till sitt rum och stängde dörren om sig. ”Ja, det är faktiskt därför vi är här”, sa Lotta. ”Ja, för Ronjas skull alltså… och för Kentas också.”

Lotta började berätta allt för Rebecka som hon tidigare hade berättat för Gurra. Allt utom hennes egna traumatiska upplevelser. De var hennes och Gurras hemlighet. ”Men detta är ju rent ut sagt förskräckligt!” utropade Rebecka då de hade berättat klart. ”Varför gör socialen ingenting åt detta. Står de bara tigande och ser på?” ”Min mamma sa till mig att både Ronja och Kenta nekar till att något hemskt händer hemma hos dem. Att det är Barbro som hittar på allt för att hon är en svartsjuk hustru som dricker sprit och har nervproblem. Men mamma säger att hon tror på Barbro men ingen från socialen har frågat mamma om någonting.” ”Men så här kan vi ju varken låta Ronja eller Kenta ha det, vi måste göra något för att hjälpa dem.” ”Ja, det var precis det jag sa till Lotta. Men du kan ju fatta att det inte har varit lätt för Lotta att göra något ensam… och Göran är stor och stark. Till och med Lottas mamma är livrädd för honom fast de är syskon. Men nu har hon mig och vi vill hjälpa både Ronja och Kenta.” Gurra la en beskyddande arm om Lotta och Rebecka var mycket glad för Lottas skull. Gurra var en kille att lita på, en trygg och lugn kille, precis en sådan som Lotta behövde. ”Jag är mycket glad för er skull. Ni är ett vackert och passande par. Var rädda om varandra.” Rebecka log mot dem och de kände att hon verkligen menade det hon sa. ”Jag tycker att det var mycket bra att ni kom till mig.

Axel kommer snart. Jag har fått ytterligare ett hotbrev… och han ska hämta det och gå med det till polisen. Då kan jag passa på att prata med Axel om det hela. Är det okej? Jag menar… han vet nog bättre än jag vad man ska göra i sådana här situationer?” ”Ja”, sa Lotta. ”Det är okej – för nu måste vi göra någonting… men det svåra är att få Kenta och Ronja att säga som det är. De är livrädda för Gö-

ran. Har du sett honom, Rebecka?”

Rebecka skakade på huvudet. Hon hade bara hört talas om Göran, aldrig sett honom i verkligheten. ”Han är stor som ett hus, säkert lika lång som Kalle men mycket bredare och med ännu mer muskler och nu för tiden har han världens mage också.

Du fattar att de är skiträdda?” ”Ja, det förstår jag, Lotta. Om det skulle bli nödvändigt, kan du då vittna om det du själv såg under er tid i Göteborg?”

Lotta rodnade lite men sen sa hon: ”Om det hjälper Kenta och Ronja är jag beredd att berätta allt, även saker som jag inte har berättat för dig… men bara om jag får göra det under sekretess… det får aldrig… och då menar jag – aldrig, komma ut till någon annan det jag berättar och jag berättar det bara för polisen – inte för några surkärringar på soc.” ”Det är modigt av dig, Lotta. Du är en stark tjej. Vet ni, jag tror att Axel kommer när som helst. Jag pratar med honom så får vi se hur vi gör, okej?” ”Ja, det är okej”, sa de båda i korus och reste sig upp och gick ut mot hallen. ”Tack, Rebecka för att du lyssnade”, sa Lotta. ”Självklart lyssnar jag gärna men det räcker ju inte i det här fallet. Min hjärna går just nu på högvarv. Jag kan inte släppa tanken på stackars Ronja, hon är ju bara ett litet barn. Kanske kan man redan nu hämta henne därifrån och ge henne någon placering i väntan på att en utredning sätts in. Ja, jag skulle själv vilja åka raka vägen dit och ta med henne hem hit… men så kan man ju inte göra hur gärna man än vill, eller hur?”

Lotta skakade på huvudet. ”Nej, det går inte. Jag har bett mamma flera gånger att vi ska låta Ronja komma och bo hos oss och en gång tog jag med mig Ronja hem efter skolan. Jag gick till hennes skola och hämtade henne när hon slutade och tog med henne hem till oss. Mamma blev galen för hon visste vad som skulle hända och hon hade rätt. Göran kom och han lappade till både mig och morsan rejält och så tog han med sig Ronja hem.” ”Ja, detta är så fruktansvärt hemskt så jag vet inte vad jag ska säga, men självklart måste vi göra något åt det – helst med en gång. Jag hoppas verkligen att vi kan hitta en lösning, Lotta! Sköt om er så länge och tveka inte att höra av er om något dyker upp, lova det!”

Ungdomarna nickade, tog på sig sina skor och sa hej då. Kvar stod Rebecka med ett blödande hjärta. Helt utmattad av det hon hade hört satte

hon sig på den lilla soffan i hallen. Stackars, stackars barn… hon förstod också att Lotta själv hade råkat ut för precis samma sak som Ronja. Hon hade inget behövt säga, det stod som skrivet i det sorgsna och förvirrade ansiktet. Den tjejen hade verkligen inte haft det lätt. Ingen, tänkte hon, ingen, ska behöva ha det på det viset. Hon fick också lite dåligt samvete över att hon hela tiden gnällde på sina egna föräldrar… i förhållande till Lotta, Ronja och Kenta hade hon haft rena drömuppväxten.

Nu ringde det på dörren igen och Rebeckas hjärta tog ett skutt, hon hade varit helt försjunken i sina egna sorgsna tankar. Hon tittade i kikhålet och den här gången var det verkligen Axel och han hade Lisbet med sig. Ja, hon var väl också orolig förstås. Lisbet hade blivit lite som en extramamma för Rebecka. Hon låste upp dörren och släppte in dem ”Hej Axel och hej Lisbet!” Hon gav Lisbet en kram. ”Skönt att se dig också. Det är så himla rörigt med allting just nu.” ”Hej, har det hänt något mer… du är alldeles blek, Rebecka!” Lisbet tittade bekymrat på henne. ”Kom in så ska jag berätta. Lotta och Gurra har precis varit här. Det händer fruktansvärda saker hela tiden och vi måste omedelbart göra något åt det. Just nu verkar mina bekymmer mycket små om jag gör en jämförelse med Kenta och Ronjas liv. Kom in, Axel! Jag behöver verkligen lätta mitt hjärta. Jag måste få dela allt detta förskräckliga jag nyss hört med någon som kanske vet hur vi ska agera – och nu har jag två kloka människor här.”

Axel tittade på henne och kliade sin rakade skalle. De stålblå ögonen såg både förvirrade och fundersamma ut. Visst hade han förstått att dessa båda barn hade det besvärligt men han trodde nog att soc hade ett öga på dem.

Vad var det nu Rebecka hade fått reda på?

De gick ut i köket och slog sig ner. ”Ja, jag ser i alla fall att du har haft tid att städa trots allt. Det skiner så man nästan blir bländad.” Lisbet log mot Rebecka. ”Ja, jag har nog aldrig städat så… jag var så förbannad efter det att jag hade fått brevet från Göran och sen efter mitt samtal med mamma… Jag fattar inte vad det är hon döljer för mig.”

En nyfiken Billy dök upp i dörren. ”Farbror Axel”, sa han och skuttade upp i Axels knä. ”Nästan pappa och nästan lika bra. Hej Lisbet!” sa han i nästa andetag. ”Tjena Billy! Hur mår en sådan grabb då? Du växer så det knakar, längre

och längre för varje gång jag se dig.” Axel rufsade om hans mörka lockar och flinade. ”Ja, jag förstår att du väntar på din pappa, men i morgon kommer han väl hem om jag har förstått det hela rätt?” ”Ja, i morgon kommer han. Han ska hämta mig med sin lastbil i skolan.

Jag har redan sagt till alla killarna på skolan att de måste kolla in hans motivlack.” ”Ja, då kommer de sannerligen bli imponerade. Den lacken går inte av för hackor.” ”Går av för hackor?” Billy tittade fundersamt på Axel. ”Vad gör ni här, ska ni fika med mamma?” ”Ja, om det vore så väl, Billy… tyvärr måste vi prata jobb!” ”Åh, vad tråkigt, då går jag och spelar igen. Mamma jobbar jämt! Men jag vill snart hälsa på er och hoppa på studsmattan.” ”Självklart, jag har precis monterat ihop den. Kanske kan ni ta med er pappa och komma och äta middag hos oss i helgen, vad säger du om det?” ”Går det, mamma, går det… eller ska vi göra något annat?” ”Vad jag vet har vi inget planerat och Mike tycker ju också att det är trevligt att hälsa på hos Axel och Lisbet så jag tackar gärna ja!” ”Yes! Då går jag och spelar igen för jag vill inte höra er snacka jobb! Ses till helgen!” Billy hoppade ner från Axels knä och studsade i väg till sitt rum och stängde dörren. ”Han är väl för go”, sa Lisbet. ”Så där så att ens hjärta bara smälter.” ”Kanske vill ni att jag sätter på lite kaffe?” Rebecka tittade på dem med frågande blick. ”Nej, nej, men tack ändå”, sa Axel. ”Vi behöver i väg med det där brevet till polisen… men först måste du berätta vad det mer är som har gjort dig så upprörd?”

Rebecka suckade, hon visste inte riktigt var hon skulle börja. Det var en lång historia hon fått höra av Gurra och Lotta. ”Jo, Lotta är kusin med Kenta och med Ronja och hon berättade de mest hemska saker om Göran. Hon sa heller inte allt… hon har nog själv råkat ut för detsamma som Ronja har gjort och fortfarande gör… ja, jag ska snart berätta… men Lotta berättade egentligen inget om sig själv. Däremot sa hon att hon var beredd att berätta allt för polisen om det kunde rädda Ronja och Kenta.” ”Jasså, är de släkt. Det hade jag ingen aning om.”

”Lotta berättade att hon och hennes mor hade flyttat hit bara för att få vara i fred från Göran som är Lottas morbror. Ett år hann de bo här i lugn och ro men så flyttade även Göran hit med sin familj.” ”Men vad är det mer som händer i den familjen, mer än vad vi redan vet?” Lisbet tittade frågande på Rebecka som började återberätta allt det hemska som hon hade hört av Lotta. Efter ett tag började tårarna rinna ner för Lisbets ansikte. Det var mer än man stod ut med att höra, tänkte hon.

Barn skulle verkligen inte behöva ha det så här. När Rebecka avslutade sin berättelse så torkade Lisbet sina tårar. ”Detta är rent ut sagt för bedrövligt”, sa hon. ”Är det inte märkligt att soc tror mer på Göran och barnen än på Barbro?” ”Jag vill inte försvara soc … men det är alltid svårt med sådana här fall”, sa Axel. ”Det har ju förekommit kvinnor som har talat ner sina män och vise versa – men i detta fall borde kanske socialen ha reagerat annorlunda.

Hela familjen lever ju i en tragisk misär. Men vi vet ju heller inte hur socialen har agerat. Vi gör så här, Rebecka, jag tar med mig brevet du fick från Göran i dag och visar det för polisen. Sedan ber jag dem också ta kontakt med socialtjänsten. Familjen är ju redan känd sedan tidigare och därför tror jag inte att det kommer att bli aktuellt med akut omhändertagande. Men om så är fallet behöver nog polisen följa med socialtjänsten till platsen för de kan aldrig rå på Göran ensam, ja, om han sätter sig till motvärn, vilket han garanterat kommer att göra. Särskilt nu då det verkar som att han har fått för sig att han kan få ut en och en halv miljon för att han har tagit hand om tösen i alla år.” ”Men Axel, vems barn är Ronja och varför bor hon hos familjen Forsberg om det inte är deras barn? Jag fattar verkligen inte varför han tror att jag ska betala. Det är helt sjukt. Ett tag tänkte jag att det var pappa som hade vänstrat men det verkar inte logiskt, alls!” ”Detta borde ju socialtjänsten ha koll på, jag ska prata med dem men de har å andra sidan sekretess. Ronja är kanske antingen Görans eller Barbros barn och kanske har han på något vis fått för sig att du ska betala för barnet eftersom fadern eller modern kanske är en långväga släkting till dig precis så som din mamma sa, Rebecka.”

Rebecka skakade på huvudet. ”Jag tror inte på ett ord av det min mamma sa. Hon slingrar sig och döljer något och jag blir inte klok på vad.” ”Vet du, Rebecka”, Lisbet klappade henne på axeln, ”det vi har fått reda

på är hemskt, mycket hemskt! Det tycker vi allihop och vi vill alla hjälpa Ronja och Kenta… Jag skulle själv vilja åka dit och hämta tösen nu direkt, men så fungerar ju inte livet. Men snälla Rebecka, för din egen skull och för Billys skull – försök att släppa detta just nu och ägna dig åt Billy en stund.

Det är fint väder ute, ditt hem är i tipptopp så Mike kommer att bli stolt över dig när han kommer hem i morgon. Ta med dig Billy ut en liten sväng och försök skingra dina tankar. Lämna nu över detta till Axel, han tar hand om det hela.”

Rebecka nickade, Lisbet hade helt rätt. Billy behövde både frisk luft och en mamma som tog sig tid för honom. Samtidigt hade hon hur mycket rättningsjobb som helst att göra. Hon förstod verkligen inte hur hon skulle hinna med all rättning också mitt upp i allt kaos. Samtidigt visste hon att Axel var helt rätt person för att sköta denna typ av saker, han var ju i grunden polis och visse hur turerna gick. ”Okej, jag ska försöka släppa allt för en stund och ta med mig Billy ut”, sa hon och log svagt. ”Jag är så glad över att just ni är mina vänner. Jag vet inte vad jag skulle gjort om jag inte hade haft er, särskilt nu då Mike är på resande fot.” ”Vi är glada över att ha dig och din familj som våra vänner också och det vet du Becky.” Axel klappade hennes hand som vilade på köksbordet. ”Jag menar, hur ofta är det vi behöver hantera sådana här svårigheter? Oftast har vi ju det bara trevligt och mysigt tillsammans, eller hur? Detta ordnar sig ska du se. Gör nu som Lisbet säger och ta med dig Billy ut på en promenad. Vi tar med oss detta brev och ger oss av till polisen.”

Axel och Lisbet reste sig, kramade om Rebecka i tur och ordning och gick ut i hallen där de sa hej då och försvann ut genom dörren och ner för trappuppgången.

27.

R

ebecka hade följt Axel och Lisbets råd och tagit med sig Billy ut en sväng under gårdagseftermiddagen. De hade köpt lite fika på konditoriet och tagit det med sig det till en av stadens parker och slagit sig ner i gröngräset. Hon hade passat på att prata med Billy om skolan och frågat om de andra barnen var retliga mot honom eller mot andra barn.

Billy hade svarat att de retades mest för kläder och mobiler. Att man inte kunde ha samma byxor eller tröja flera dagar i rad eller att man blev retad för att man inte hade en iPhone. ”Det är därför jag säger att jag har en hemma, mamma”, hade han svarat. ”Det är därför jag inte vill ta med någon kompis hem för då kommer de ju vilja se den iPhone jag inte har.” Vidare hade Billy sagt att de barnen som har rika föräldrar retade dem som inte har så mycket pengar. ”De barnen har nya kläder jämt och de får alltid nya mobiltelefoner och de retar Ronja för hon har samma kläder jämt och ingen iPhone”, hade Billy sagt.

Visst hade Rebecka sett dessa tendenser även på gymnasiet men hon trodde inte att de sträckte sig så långt ner i åldersgrupperna.

Rebecka hade tagit upp detta med Billys fröken nu på morgonen men hon hade inte tagit det hela på så stort allvar. De menar inget illa med det som de säger. Man kan inte kalla det för mobbing, hade hon sagt, utan mer ett sätt som alla barnen har mot alla. Alltså att ingen var direkt utsatt, ingen mer än någon annan. Rebecka tyckte nog att det var ganska tydlig mobbing oavsett vad Billys fröken tyckte.

Rebecka gick och grubblade över morgonens underliga samtal på vägen till sitt kontor efter dagens första lektion. Plötsligt hörde hon gap och skrik från ett av klassrummen. Herre gud vad händer där inne, tänkte hon chockat och rusade mot dörren, knackade på och klev in. Bakom katedern satt Louise och stortjöt och eleverna gapade och skrek på både henne och på varandra. Det rådde fullständigt kaos. Rebecka hörde lösryckta fraser: ”Det är ju enbart hennes fel, vi har ju inte gjort något vettigt under hela kursen”, sa en storvuxen kille. ”Ja, hon kan väl för helvete inte komma och säga att vi får IG nu! Bara för att vi körde på det sista provet!” Det var en annan av killarna i klassen

som givit uttryck för sin ilska. ”Hon har ju för fan inte sagt någonting på ett och ett halvt år, då kan hon väl inte komma nu och säga att vi får IG bara några veckor innan studenten.”

Eleverna var rent ut sagt förbannade, det var uppenbart.

Louise tittade med stora och skräckslagna ögon på Rebecka, sen reste hon sig klumpigt upp och rusade mot dörren. ”Jag orkar bara inte mer nu!” tjöt hon och drämde igen dörren. ”Hallå! Sätt er ner och var tysta. Det här måste vi reda ut… vad har hänt?”

Rebecka ställde sig längst fram i klassrummet och tittade bestämt på eleverna. När de inte tystnade upprepade hon med bestämd röst: ”Sitt ner, var tysta och vill någon vara så vänlig att tala om vad som har hänt? Varför är ni så upprörda och varför var Louise ledsen?”

Detta var inte någon av Rebeckas klasser, hon kände inte dessa elever men hon kunde inte bara lämna dem. Någon måste ju prata med dem. Det var IP3, så långt visste hon. Det var i denna klass Louise hade använt sluttesten i litteraturhistoria som hon hade hämtat hos Rebecka. ”Hon är en bitch, asså!” Det var den grabben som skrikit högst som uttalade sig. ”Vem då? Jag?” frågade Rebecka. ”Nej, inte du – Louise! Vi har haft henne i ett och ett halvt år”, fortsatte han, ”och inte en enda gång har hon bett oss att lämna in några uppgifter… och ja, nu kommer hon helt plötsligt med ett jävla test! Hon har ju inte ens lärt oss något så hur ska vi kunna svara på ett jävla test?” ”Det låter som ett rimligt argument, vad heter du?” ”Julius!” ”Tack Julius!” Rebecka log. ”Någon annan som har något att tillägga eller stämmer det som Julius säger?” ”Ja, det är faktiskt sant, asså. Vi har sett en massa film och sen har vi haft klassrumsdiskussioner om filmerna. Ibland har hon bett om skriftliga grejor men aldrig påmint oss om dem och de som har lämnat in har inte ens fått tillbaka sina inlämningar rättade. Ja, och i måndags kom hon bara med det här testet. Det var skitsvårt och vi hade inte gått igenom något som hade med de där frågorna att göra. Inte undra på att vi inget kunde, eller?” ”Nej, det låter också rimligt, vad heter du?”

”Joakim!” ”Tack, Joakim och Julius. Ja, vad tycker ni att vi ska göra åt den här situationen. Louise var ju också riktigt ledsen, eller hur? Varför var hon det?” ”För att vi blev förbannade på henne så klart”, sa Julius”, men vi tycker faktiskt inte att hon har skött sitt jobb. Hon talade också om för oss att vi hade IG på nationella provet, alla i hela klassen hade IG, fattar du? Hon har inte förklarat något för oss. Jag pratade med Lasse i en annan trea och hans lärare hade gått igenom allt skitnoga inför det nationella provet. Hur man skriver olika typer av texter, hur man anger källa korrekt och en massa andra saker. Louise förberedde oss inte alls. I den klassen hade de fått se exempel på muntliga presentationer och fått en jädrans massa papper med exempel på skrivuppgiften, hur man anger källa och allt sånt där. Vi har inte fått någonting! Inte undra på att vi fick IG hela högen. Till och med Johan och han har MVG i en massa andra ämnen.”

Det var helt klart Julius som förde klassens talan. ”Ja, det stämmer”, sa han som hette Johan. ”Vi fick inte veta eller lära oss någonting om hur man gör en bra muntlig redovisning eller hur man skriver bra texter enligt de regler som man har för de nationella proven. Jag brukar inte bli arg men jag är faktiskt skitförbannad, jag också. Jag kommer att få ett IG och det blir det enda IG:t i mitt betyg.” ”Ja, om det är som ni säger så är detta inte bra, inte bra alls. Vad kan jag göra för att hjälpa er och Louise?” ”Snacka med rektorn!”

Det var faktiskt inget som Rebecka hade någon lust med alls, även om deras rektor var Sten-Åke. Det var heller inte hennes sak att lägga sig i hur kollegor skötte sitt jobb och detta sa hon till eleverna. ”Vet ni”, sa hon, ” när mina elever kommer till mig och klagar på något, till exempel någon annan lärare – ja, då brukar jag först be dem att försöka prata med läraren i fråga och försöka reda ut problemet. Och om inte det går, brukar jag be dem välja ut två representanter som går till rektorn och pratar för klassens räkning. Vad tror ni om det?” ”Vi kan gå”, sa Joakim och Julius i korus. ”Vad bra, är det någon som har några andra förslag?” ”Om det är okej att man går tre stycken vill jag följa med”, sa Johan. ”Jag kan bara inte acceptera att få ett IG för jag har tänkt söka vidare och därför är mitt betyg särskilt viktigt.”

Ingen annan sa något vilket Rebecka tolkade som att de andra var nöjda med att dessa tre grabbar gick till rektorn. ”Finns det någon möjlighet att ni kan reda ut detta med Louise– innan ni går till rektorn?” ”Inte en chans, vi har redan försökt!” ”Jag måste också påminna er om att även ni själva har ett ansvar för era egna studier. Innan ni går till rektorn är det viktigt att ni själva funderar över vad ni har gjort eller inte gjort för att få det hela att fungera. Har Louise haft några betygssamtal med er under kursens gång? Ni säger att ni har haft henne under tre terminer. Hon har väl ändå talat om hur ni ligger till i kursen?” ”Nej, aldrig!” sa Johan. ”Har vi frågat henne har hon alltid sagt att vi ska ta det nästa gång… men nästa gång har tydligen aldrig kommit.” ”Ja, då så… fundera noga igenom vad ni ska säga till rektorn, skriv ner klara och tydliga argument för varför ni är upprörda, sakargument – glöm inte er egen roll i det hela och – kom ihåg – inga personangrepp. Det kommer ni ingen vart med.” ”Varför har vi inte fått dig som fröken, du säger ju åtminstone vettiga saker.” ”Tack för komplimangen, Julius. Ja, då lämnar jag er. Hjälps nu åt att formulera bra och sakliga argument och ge exempel på det som ni inte tycker har fungerat, och glöm som sagt inte er egen roll i det hela.” Rebecka log och lämnade klassen som redan var igång med att skriva ner sina klagomål.

Det var verkligen synd om klassen men det var synd om Louise också, även om hon förmodligen själv hade lagt grunden till detta. Det eleverna sa var förmodligen mycket nära sanningen. Louise var inte bra på att planera och lägga upp lektioner, nej, hon var över huvud taget ingen bra lärare. Hon kunde säkert inte hjälpa det, kanske hade hon gjort sitt bästa och förmodligen förmådde hon inte bättre, tänkte Rebecka. Vad hon hade förstått så var flera elever i just denna klass mycket skoltrötta och Louise hade säkert inte haft det lätt. Men en sak var Rebecka mycket noga med, hon var inte kollegial i den bemärkelsen att hon höll andra lärare bakom ryggen. Rebecka själv såg eleverna som kunder och det var varje lärares skyldighet att ge eleverna de bästa förutsättningarna för att klara sina kurser och nå sina mål. Ingen elev skulle behöva få IG för att lärarna inte skötte sina jobb.

Rebecka kom ihåg en annan episod. Det var när hon och Bertil rök i luven på varandra. Mattias, en av Rebeckas mentorselever, hade slarvat med matten och halkat efter rejält men vid utvecklingssamtalet hade han sagt att

han gjorde vad som helst för att nå ett godkänt i matte.

Rebecka hade blivit glad över att han verkligen hade fått viljan tillbaka och hade gått för att prata med Bertil. Men Bertil hade svarat att han inte tänkte lägga två strå i kors för att hjälpa Mattias. Han har fått alla chanser och jag gör inget mer för honom. Han kan gott ta sitt IG, hade han sagt.

Rebecka hade envisats med att få reda på vad det var Mattias låg efter med men Bertil hade över huvud taget inte varit samarbetsvillig. Då hade Rebecka frågat hur ofta Bertil gick in i en och samma affär, till exempel en kläd- eller heminredningsaffär. Bertil hade svarat att han sprang där för jämnan med sin fru som var tokig i att gå i affärer. ”Köper ni något varje gång”, hade hon frågat. ”Nej, självklart inte”, hade Bertil svarat. ”Nehej”, hade Rebecka kontrat, ”tänk efter hur det skulle kännas om du och din fru har varit i en affär fem gånger utan att handla något men vill köpa något den sjätte gången, och expediten då svarar att ni inget får köpa eftersom ni inget köpte de andra fem gångerna. Hur hade du reagerat då?” hade hon frågat Bertil.

Han hade stått som ett levande frågetecken och svarat att den jämförelsen kunde man väl ändå inte göra. ”Jo, hade hon svarat, den kan man göra om man ser eleverna som de kunder de faktiskt är.”

Rebecka mindes hur arg hon hade varit. Det var allt för många lärare som hade en märklig elevsyn. De var faktiskt i skolan för elevernas skull men detta verkade inte så många ha begripit. Men så kom hon på sig själv att hon var orättvis igen. De flesta av hennes kollegor var ambitiösa och ville verkligen elevernas bästa men de som inte skötte sitt jobb gjorde henne alltid så himla upprörd.

Medan hon fortsatte vägen bort mot sitt kontor funderade hon över Louise, kanske har hon gått i väggen som så många andra. Rebecka hade läst någonstans att det framför allt var svensk- och språkfröknar som gick i väggen. Orsakerna de hade uppgivit var att denna typ av lärare hade mer efterarbete än vad som var rimligt samt att de oftare än andra inte ansåg sig delaktiga i ledningens beslut. Överkörda och slutkörda, hade rubriken varit, kom hon helt plötsligt ihåg. Ja, precis så hade hon själv känt sig många gånger under de tre år hon hade jobbat på Karlslundsskolan. Efterarbetet var verkligen en tung börda särskilt så här på slutet av terminen. I går kväll hade hon återigen satt sig med de nationella proven efter det att Billy hade somnat. Hon hade verkligen varit helt slut efter allt det som hade hänt och allt hon fått höra från Lotta och Gurra, men hon hade inget val. De natio-

nella proven måste rättas, så enkelt var det. Klockan hade blivit halv två innan hon kröp till sängs. Hon förstod faktiskt inte själv hur hon orkade.

All denna rättning och så detta med hotbreven, Kenta och Ronjas hemska situation och Louise som verkade må helkass. Med en tung suck av både oro, sorg och frustration knallade hon bort mot sitt kontor.

När hon kom in på kontoret satt de flesta lärare och jobbade för full.

Det närmade sig slutbetyg för årskurs tre och de flesta lärare var ganska stressade. Man fick ligga på eleverna som en rem för att se till att de tog i kapp alla prov och uppgifter som de låg efter med. Vissa elever hade över huvud taget ingen egen motor medan andra redan var i hamn. Som vanligt var det en strid ström av elever som knallade in och ut från kontoret. Det var elever som var oroliga över sina betyg. Många elever ifrågasatte också betygsättningen. Flera av dem hade svårt att begripa att man måste få godkänt i alla moment, precis så som Anna hade uttryckt: ”Hur kan jag få IG om jag bara missar en uppgift, jag har ju haft MVG på nästan alla de andra.”

Rebecka brukade jämföra sina kurser med att ta körkort. Denna jämförelse brukade eleverna förstå. För att få körkort är det många saker man måste kunna, förklarade hon, växla, blinka, backa, parkera och så alla dessa frågor som ni får på ert uppkörningsprov. Hur går det om ni missar provet men klarar av uppkörningen, brukade hon fråga. Det var ju ingen tvekan om svaret. Hur går det på uppkörningen om ni inte klarar av att backa eller starta i backe och så vidare, var andra frågor hon brukade ställa och svaren på dessa var också enkla för eleverna att svara på. Precis likadant är det med alla era kurser, förklarade hon vidare. För att nå minst ett G, alltså för att få ett körkort i de olika kurserna, krävs det att man har klarat alla moment. Detta resonemang köpte de allra flesta elever.

Rebecka såg att Axel pratade i telefon. Han vände sig om och såg att hon hade kommit. Blicken i hans ögon var både upprörd och ilsken när han lade på luren och kom bort till Rebecka. ”Har du tid en stund?” frågade han.

Rebecka nickade, fundersam över hur gårdagskvällen hade gått och varför Axel verkade så upprörd. Han skulle ju prata med både polisen och med en jourhavande socialtjänsteman. Undra just vad de hade sagt. ”Kom”, sa han. ”Vi går in i konferensrummet, där får vi tala ostört.”

28.

N

är de hade slagit sig ner och stängt dörren berättade Axel att polisen just hade varit hemma hos Göran för att anhålla honom skäligen misstänkt för utpressning mot Rebecka. ”Göran var tyvärr inte hemma och varken Barbro eller Kenta visste var han höll hus. De ringde hans mobil men fick inget svar. Men inte nog med det, polisen har också plockat in Ludde, Martin, August och Frippe misstänkta för vandalisering av min och Lisbets trädgård.” ”Vad säger du, får inte ni heller vara ifred? Är det för att ni är mina vänner? Gud vad hemskt! Vad har de gjort?” ”Ja, Lisbet är i upplösningstillstånd, förstås. Alla hennes blommor och allt det hon har odlat – allt är förstört och så har de sprayat ord som Rebecka-knullare på stenplattorna i våra trädgårdsgångar – ja, på flera ställen, faktiskt. Och de har slagit sönder glaskuporna i våra lyktor som vi har utmed våra trädgårdsgångar och de har skurit sönder hoppmattan. Ja, det ser faktiskt för jävligt ut, om du ursäktar språket.”

Rebecka drog efter andan. Vad handlade allt det här om egentligen, vad hade hon gjort för att orsaka allt detta elände? Hon fattade inte. ”När hände allt det här?” ”När vi var hemma hos dig i går. Grannarna hade hört glas som krossade och hade självklart undrat vad som stod på. De hade klivit in i vår trädgård – ja, du vet, man ser ju inte mycket av vår trädgård från gatan – och då hade de sett hela förödelsen och fyra grabbar som sprang sin väg. De ringde förstås polisen omedelbart och beskrev grabbarna för dem. Skinheads… och den övriga beskrivningen passade in på Kentas fyra kompisar. Kenta var själv inte med. Han håller sig hemma på grund av skador orsakade av hans far. När polisen var hemma hos dem för att hämtad Göran nyss såg de att Kenta var helt sönderslagen i ansiktet. Det var polisen jag just nu pratade med då du klev in på kontoret. Egentligen har de sekretess de också - men i detta läge har de pratat med mig… men detta stannar mellan mig och dig, Rebecka.” ”Självklart! Jag är så ledsen, Axel… jag förstår inte vad det är jag har

gjort… varför är de så arga på mig? Och stackars Kenta! Jag sa ju att det kanske var av den anledningen han var hemma och sjuk. Jag misstänkte tyvärr att det var på grund av mig det också. Hans pappa slog honom bara för att jag berättade att han hade hotat mig. Åh, Axel, det är så hemskt alltihop!” ”Ja, du Becky, det är sorgligt allt det som händer nu. Men när det gäller din roll i det hela så har du förmodligen inte gjort någonting utifrån vårt perspektiv att se det hela. Men ungdomar är ungdomar och en liten sak kan växa till något mycket stort i deras ögon. Förmodligen är den enda orsaken att du försvarar Ali. Det är nog för att trigga i gång deras rasistiska hat.

Det stod även uttryck som – Rebecka negerälskare och Ali-knullare på våra stenplattor. ” ”Axel, jag är så ledsen…” Tårar började sakta rinna ner för Rebeckas kinder. ”För Guds skull, du tror väl inte att vi lägger någon skuld på dig, Becky? ”Nej, det förstås… men allt det här är ju mitt fel.” ”Det är absolut inte ditt fel! Hur kan du ens få för dig något sådant, Rebecka, du är ju förståndig annars.”

Axel räckte henne en pappersservett. ”Torka dina ögon nu. Inget är ditt fel, Rebecka, och förstörelsen i trädgården får vi ersättning för från vårt försäkringsbolag. Däremot är både jag och Lisbet oroliga för din skull. Just nu sitter de fyra grabbarna i förhör men polisen kan inte hålla dem där. De kommer snart att släppas och jag har ingen aning om vad de kan tänkas ta sig för. Jag vet faktiskt inte om skadegörelsen i min trädgård kan räknas som ett vanligt pojkstreck eller om de är så fanatiska att de kan gå än längre. Jag vet faktiskt inte hur fanatiska de egentligen är.” ”Ja, just det, nu kommer jag ihåg vad jag skulle berätta för dig.” Rebecka hade torkat sina tårar. Axel hade rätt, det var inte hennes fel. ”Jo, Axel, innan gänget betedde sig hotfullt mot mig på stan, vid torget, då Billy var med, du vet?”Axel nickade. ”Då hälsade de på sverigedemokraternas representant i kommunstyrelsen, Anton Österlund, du vet?” Axel nickade igen. ”Jo, hur som helst så såg det inte ut som om de bara var ytligt bekanta – de såg ut att känna varandra ganska väl. Ja, så tanken slog mig att de kanske går hans ärenden… men det kanske är långsökt?” ”Hur då menar du, går hans ärenden?” ”Du kanske har glömt det, Axel, men jag har gjort ganska hetsiga uttalanden mot både honom och Sverigedemokraterna i pressen. Jag avskyr

verkligen att få in ett rasistiskt parti i vår kommunstyrelse, även om de dyrt och heligt säger att de inga rasister är. Jag fick bara en känsla av att det kunde finnas ett samband.” ”Det är sant, Becky, det har jag inte ens tänkt på. Du skrev ju en insändare för inte alls länge sedan där du kritiserade hans förslag om att neka vård till flyktingar som vistades utan uppehållstillstånd i Sverige. Du skrev att vi borde ge dem vård på grund av att vi är ett humant land och sedan utvisa dem när de är friska – om de absolut inte kunde få uppehållstillstånd.” ”Ja, det var faktiskt i förra veckan… men det känns ändå långsökt att det skulle vara därför Ludde och de andra vandalisera din trädgård enbart för att du är min vän.” ”Kanske finns det ett samband men det skulle nog vara svårt att bevisa, eller hur?” ”Ja, men vad gör vi nu? Ludde och gänget är inne på förhör men det kommer förmodligen inte att leda någonstans, eller hur? Men berätta hur polisen tänker kring Göran. Kan de verkligen anhålla honom på grund av brevet, och vad sa soc om Ronja och Kenta? Jag har till och med haft mardrömmar om den där Göran i natt. Det är så fruktansvärt alltihop. Du skulle bara se lilla Ronja, så liten, mager och sårbar. Om polisen kan plocka in Göran och hålla honom några dagar så är ju barnen skyddade under tiden och då kanske man kan sätta in en snabb utredning så att de kommer under beskydd innan han släpps igen. Vad tror du, Axel? Jag får liksom ingen ro när jag vet vad den stackars tösen utsätts för. Det är fruktansvärt och jag tänker på detta hela tiden. Något måste hända här och nu för att hjälpa henne – och Kenta också förstås.” ”Ja, det är ohyggligt, Becky, och tanken var ju att polisen skulle plocka in Göran men han var ju inte hemma. Just nu avvaktar de i väntan på att han ska komma hem. På sätt och vis var det bra att han skrev brevet till dig. Det var något tydligt och påtagligt. Kanske vågar barnen berätta om de vet att Göran sitter inne? Kanske vågar de prata om de vet att de får beskydd och inte behöver träffa Göran något mer. Det är det vi hoppas på… och om Lotta också ställer upp och berättar sin historia, ja, då kommer han förmodligen inte ut på många år.” ”Ja, det får vi verkligen hoppas för alla parter, eller hur? Men helst skulle jag vilja att man gjorde något nu med en gång. Jag står inte riktigt ut med tanken på att Ronja ska behöva gå tillbaka hem efter skolan.” Rebecka rös,

det var verkligen fruktansvärt att barn hade det på det viset som Ronja och Kenta hade det. Man borde åka och hämta Ronja direkt. ”Vad händer med Ludde och grabbarna om polisen kan knyta dem till vandaliseringen?” ”De kommer helt enkelt att få betala skadestånd i form av böter. Deras föräldrar är skapligt rika och det blir väl de som kommer att få stå för kostnaderna. I annat fall får de betala av när de blir äldre. Det har funnits flera fall där femtonåriga klottrare har åkt fast för vandalisering. De har åkt på skadestånd upp åt en halv miljon kronor. Denna skuld ligger så att säga vilande och när de väl börjar få en inkomst dras skulden av från deras lön via kronofogden om de inte på annat vis betalar för sig. Detta borde nog fler ungdomar som klottrar känna till. Jag tar upp det på mina lektioner och de flesta blir förvånade. De har ingen aning om att de kan få betala en skuld i många år som unga vuxna.” ”Ja, det är mycket som vi borde bli bättre på att informera om i skolans värld, eller hur. Det handlar så mycket om livskunskap och jag tycker det är betydligt viktigare än grammatik.” Rebecka kunde inte låta bli att le trots allt det hemska som hände runt omkring dem. Det var så många kollegor som bara ansåg att deras egna ämnen var viktiga men Rebecka ansåg att man utbildade de unga till ansvarstagande vuxna och så står det också i läroplanen, tänkte hon.

Axel skulle i väg på lektion så de fick avsluta sitt samtal. Rebecka var själv tvungen att rätta färdigt de nationella proven. Hur det nu skulle gå till då hon hade huvudet fullt av jobbiga tankar samtidigt som hon var helt slut i brist på sömn. Hon kom också på att hon skulle söka upp Cathalin för att fråga hur det kom sig att hon hade berättat om hoten för Madeleines mamma. Det var så märkligt alltihop för Rebecka hade själv inte berättat för Cathalin om hotbreven. Vem hade gjort det och varför? Rebecka förstod att hon inte skulle få någon ro att rätta så länge hon grubblade på detta. Det var lika bra att söka upp Cathalin och få det överstökat.

Hon lämnade sitt eget kontor och styrde stegen mot naturs arbetsrum.

Det låg i den riktigt gamla delen av skolan, på andra våning. Det var ovanligt tomt i skolans lokaler men så kom hon på att många program hade en aktivitetsdag med sina elever som en avslutning på läsåret. Barn- och fritid hade valt att lägga den nästa fredag i stället. Axel hade ordnat så att de kunde ha en kanotutflykt. Kanotföreningen som han var medlem i hade lovat att samla ihop tillräckligt många kanoter så att de kunde paddla upp i ån för att

komma till den lilla skogssjön där ån hade sitt utlopp. Rebecka hoppades verkligen att vädret skulle bli bra så att de fick en riktigt mysig dag. De hade ordnat med korv, bröd och frukt från skolköket och arbetslaget hade tänkt ut en massa lekar och samarbetsövningar. Hoppas bara allt har löst sig med Göran, Kenta och Ronja då, så att jag verkligen bara kan koppla av tillsammans med mina elever och kollegor på programmet, tänkte hon med en suck. Det var alldeles för mycket som hände runt omkring henne nu för att hon över huvud taget skulle kunna känna någon lugn och ro. Hennes hjärna gick på högvarv även i sömnen.

Med tunga steg vandrade hon fram i de tomma korridorerna, klev upp för trappan och knackade på dörren till naturs arbetsrum, osäker på om Cathalin skulle vara där. Kanske var natur också ute med sina elever på någon aktivitet idag?

Dörren öppnades och det var Cathalin som stod i dörröppningen. Rebecka tackade sin lyckliga stjärna för hon ville gärna få detta samtal genomfört så att hon kunde släppa åtminstone den biten. ”Men hej, Rebecka, kul att se dig, kom in.” ”Hej, Cathalin, stör jag?” ”Nej, inte alls. Du märker väl vad ödsligt det är här. Alla våra elever och all personal är på Liavallen och kör en brännbollsturnering. Jag slapp vara med.” Cathalin log. ”Min arbetslagsledare sa att höga klackar inte var förenligt med brännboll och lät mig vara kvar här. Och det passade mig ypperligt för jag behöver ringa ett flertal föräldrar som är missnöjda över sina barns resultat. De hävdar bestämt att de låga resultaten är vårt fel, att deras barn minsann är så begåvade att ett G inte kan vara ett rättvisande betyg. ” ”Sa Marianne verkligen så – om dina klackar?” Rebecka blev lite förvånad. ”Ja”, sa Cathalin och skrattade, ”men jag tog inte illa upp, tvärt om – jag har ingen lust att stå och titta på när de spelar brännboll. Marianne sa det också med glimten i ögat. Vi känner varandra väl och hon visste förstås att jag hellre var kvar och jobbade på skolan. Även om det inte är speciellt trevligt att prata med föräldrar som är blinda för sina barns bristande förmåga så gör jag hellre det än tittar på brännboll.” ”Ja, vi ska nog vara glada åt det båda två – att vi har bra arbetslagsledare, menar jag. Det är inte alla på skolan som har det.” ”Nej, det är så sant. Var det något särskilt du ville eller ville du bara pra-

ta bort en stund? Hur går det egentligen med allt – det här med Kenta till exempel?” Cathalin tittade på Rebecka med en bekymrad min och frågande om hon ville ha kaffe. ”Tack, men nej, tack… jag ska snart gå igen – men det var just Kenta jag behövde prata med dig om.” ”Sätt dig här och berätta, vet jag.” Cathalin drog fram en kollegas kontorsstol och så slog de sig ner. ”Jo, som du vet så berättade jag för dig om Kentas hot mot mig här på skolgården i måndags morse.”

Cathalin nickade. ”Ja, och inte bara det, hela skolan vet nog om att du har fått hotbrev också. Det är förskräckligt, det är vad det är. Jag har jobbat här i en himla många år och jag har aldrig hört talas om att någon lärare har fått hotbrev och så drabbar det dig av alla människor. Jag fattar det bara inte, Rebecka. Du har rykte om dig att vara skolans bästa lärare.” ”Va, vad menar du? Hela skolan, säger du – hur kan hela skolan veta om det här?” ”Det var Louise som berättade det. Hon berättade det högt och tydligt så att alla i hela personalrummet kunde höra vad hon sa. Jag har ingen aning om hur hon hade fått reda på det förstås. Ja, hon tog till och med Kenta i försvar, sa att alla skyllde på honom bara för att han har en speciell politisk åsikt. Hon gick till och med igång på det här med att vi minsann har yttrandefrihet i Sverige och att man får tro och tycka vad man vill. Att man inte direkt ska misstänka en skinhead utan att ha det minsta belägg för att det faktiskt var han som hade gjort det. Det kan väl vara vem som helst här på skolan, sa hon och med en sarkastisk min tillade hon att alla faktiskt inte gillar dig, Rebecka. De andra i personalrummet höll inte med henne. De sa att de nog trodde att det var Kenta av flera olika skäl. Dels att du alltid gick i mellan och tog Ali i försvar och att han hade hotat dig redan på morgonen.

Då kontrade Louise med att återigen upprepa att alla elever minsann inte gillade dig och så sa hon att hon hade pratat med en tjej, Anna – men efter hon hade sagt just det blev hon helt tyst och lämnade i all hast personalrummet. Ja, alla vi andra satt där som levande frågetecken och undrade allvarligt talat vad det är för fel på Louise. Ärligt talat, Rebecka – Louise pratar en massa men hon verkar inte ha riktigt koll på vad hon pratar om.” ”Herre gud”, sa Rebecka upprört. ”Ja, Louise mår nog inte så bra just nu.

Men varför berättade du om detta för Madeleines mamma?”

Nu var det Cathalins tur att se häpen ut. ”Hur vet du det?” frågande hon. ”Jag vet det för att helt plötsligt hade jag fått en grupp av bodyguards som vaktade mig. Det var Kalle, Gurra och Lotta. När jag frågade dem varför de förföljde mig så berättade de att Madeleine hade fått reda på att jag var hotad och då ville de ha koll på mig. De ville helt enkelt inte att något ont skulle hända mig. När jag frågade hur Madelene kunde veta om Kentas hot berättade de att det var Madeleines mamma som hade berättat det för henne… och när jag frågade hur i hela fridens namn Maddes mamma kunde veta – då berättade de att det var du som hade berättat det för Maddes mamma eftersom ni kände varandra.” ”Jag är ledsen om jag har gjort dig upprörd, Rebecka. Det är jag verkligen… det var inte min mening att springa med skvaller. Jo, jag inte bara känner Madeleines mamma, vi är släkt. Hennes man och min man är bröder, mina barn är kusiner till Madeleine – men det är ju ingen ursäkt för att prata om vad som händer i skolan, förstås. Men jag är också orolig för din säkerhet, Rebecka. Jag litar inte ett dugg på Kenta eller på vad han kan ta sig till.

Du får väl se det som att jag anförtrodde mina bekymmer över dig till min svägerska. Ja, jag vet inte vad jag mer ska säga till mitt försvar.”

Cathalin såg verkligen ångestfylld ut men Rebecka kunde förstå hennes handlande. Kanske hade hon kunnat göra likadant själv, anförtrott sig till någon hon litade på. Ja, det hade hon säker kunnat göra om hon var bekymrad för någon hon brydde sig om. ”Du behöver inte ursäkta dig, Cathalin… jag ville bara veta… och nu vet jag.” ”Rebecka, du är en av de få lärare här på skolan som jag verkligen tycker om och respekterar. Jag skulle aldrig springa med skvaller av elakhet och det tror jag du förstår.” ”Ja, Cathalin, det gör jag. Den jag borde vara arg på är Louise… men den stackaren vet nog inte ens vad hon gör. Hon verkar inte ens förstå och se vad som är rätt och riktigt. Det är nog mer synd om henne än om mig.” ”Så, vi är fortfarande vänner, då?” ”Ja, självklart”, sa Rebecka och log trots att det var så många frågor som gnagde inom henne. ”Ja, jag ska väl gå nu – tack för att du berättade som det var. Och du, Cathalin, om det känns bättre för dig kan jag säga att jag hade kunnat göra likadant om jag hade varit bekymrad för dig.” ”Tack, Rebecka! Var rädd om dig nu och hör av dig om det är något jag

kan hjälpa till med.” ”Ja, det ska jag, Cathalin!” Rebecka reste sig upp, glad över att detta samtal var avklarat. Nu förstod hon bättre varför Cathalin hade anförtrott sig för Maddes mamma, de var svägerskor. Märkligt att jag inte visste det, tänkte Rebecka.

Cathalin reste sig också upp och låste upp dörren. Till skillnad från Rebeckas eget kontor var dörren till Cathalins kontorslandskap alltid låst. ”Sköt om dig nu så gott du kan, Rebecka, så hörs vi.”

Rebecka nickade och knallade i väg genom korridoren. Kvar stod Cathalin med dåligt samvete. Hon visste saker som rörde Rebecka, saker som Rebecka själv inte visste… men det var inte hennes sak att berätta detta för Rebecka, hur gärna hon än önskade att hon kunde. Det var andra som borde göra det. Cathalin bestämde sig för att prata med Madeleines mamma, Birgitta. Nu måste de berätta sanningen för Rebecka.

29.

N

är Rebecka närmade sig sitt eget kontor ringde hennes mobil.”Rebecka”, svarade hon. ”Hi, darling!” ”Hej, Mike, är du på väg hem?” ”Yes, jag har två timmar kvar. Slutar Billy halv tre?” ”Ja, är du framme på skolan då eller behöver jag be dem säga till honom att du kan vara sen?” ”Nej, jag kommer passa tiden, ville bara checka.” ”Alla grabbarna på skolan väntar på dig, de vill se din motivlack.” Rebecka log och blev varm i bröstet. Det var ljuvligt att höra Mikes röst och snart skulle han vara hemma. ”Nice, kanske kan jag ta med dem på en åktur också?” ”Nej, nej, det vågar vi inte, då måste vi fråga föräldrarna först.” ”Okej, see you soon, love. Puss, puss!”

“Puss!”

Rebecka blev varm inombords, om tre timmar skulle hon få krypa in i Miks famn och när Billy somnade skulle hon berätta allting för honom, allt som hade hänt de senaste dagarna.

Hon slog sig ner vid sitt skrivbord och började återigen rätta nationella prov, i morgon var det fredag och då skulle alla prov vara rättade och klara.

Det var svårt för Rebecka att hitta fokus, tankarna malde i hennes huvud.

Varför vill Göran att jag ska betala för Ronja? ”Fröken!” Det var Lennart som stod i kontorsdörren. ”Ja, Lennart?” ”Jag bara undrar om du har programmet för studenten… jag har slarvat bort mitt.” Han såg lite skamsen ut, så där som han brukade göra då han slarvat bort något. Lennart var inte bra på att hålla ordning på saker. ”Jo, jag har nog ett som ligger här någonstans…” Rebecka började riva i alla sina högar av papper. ”Ser du, Lennart, nu använder jag muggen jag fick av er.” Rebecka log och pekade på sin nya Musse Piggmugg. ”Vad bra! Du kan ju använda den andra muggen i början när du får nya

elever och den du fick av oss på slutet av året – som nu – för att fira att du har lyckats bra.” ”Tack! Du är snäll du, Lennart, och jag är verkligen glad över att du har fått ett jobb efter skolan. Det är inte alla som har lika mycket tur – eller ska vi säga skicklighet? Jag menar du har ju verkligen kämpat för det, eller hur?”

Lennart nickade. ”Jo, fröken, behöver jag vara orolig för dig? Jag hörde om det där med Kenta… och… sen hörde jag att några har förstört Axels trädgård… tänk om de även är dumma mot Billy… ja, om de nu är taskiga mot Axel för att han är din vän?”

Lennart såg verkligen bekymrad ut. Han hade träffat Billy varje dag då han gjorde sin praktik på Måstorpaskolan och han och Billy hade kommit riktigt bra överens. Lennart hade till och med besökt dem hemma och spelat dataspel med Billy. Den oro Lennart uttryckte visade på stor omtänksamhet om både Billy och henne. Det var exakt samma oro som Rebecka själv hade känt de senaste dygnen, att någon skulle göra Billy illa. En kall hand kramade åter hennes hjärta men hon ville inte överföra sin oro på Lennart. ”Tack för att du tänker på oss, Lennart… men Billy är ju trygg i skolan och jag hämtar ju honom varje dag – och i dag ska Mike hämta honom med lastbilen så det är nog ingen fara.” Rebecka räckte honom studenternas program och han tog nickande emot det och sa hej då.

Rebecka återgick till sina nationella prov. Det var ovanligt tyst i arbetsrummet, de flesta var nog på lunch.

Hon ryckte plötsligt till då telefonen ringde, djupt försjunken som hon var i sin rättning. Klockan var redan två. I två timmar hade hon suttit med proven och nu var det bara två kvar, om en timme skulle hon gå hem. Förvånat insåg hon att flera kollegor hade kommit tillbaka utan att hon ens hade lagt märke till det. Hon blev lite stolt över sig själv, tänk att jag har lyckats hålla fokus trots att kollegor pratar. Kanske kan jag lyckas göra så som Johanna gör och rätta det mesta här på jobbet. Allt skulle hon förstås inte hinna med på jobbet men kanske mer än vad hon hade gjort hittills.

Hon tog telefonen och svarade. ”Barn- och fritidsprogrammet det är Rebecka.” ”Tack och lov att jag fick tag på dig, Rebecka. Det är Sten-Åke.” ”Hej! Du låter bekymrad?” Rebecka kände kalla kårar utmed ryggraden, vad hade nu hänt? ”Jag vet att du har mycket omkring dig nu, Rebecka, men jag vet inte till

vem jag skulle vända mig annars. Jag tror att du kanske är den ende som kan fixa det här. Ja, jag har problem och jag vill inte gärna diskutera dem i telefon. Det har med IP3 att göra. Har du möjlighet att komma över till mitt kontor?” ”Okej, jag kommer.” ”Tack, Rebecka!” ”Vad har hänt?” frågade Lasse som hade sitt skrivbord närmast Rebecka. ”Det var som om någon väckte dig från de döda. Jag har aldrig sett dig så koncentrerad tidigare.” Lasse flinade. ”Men jag kanske inte ska skämta just nu”, tillade han. ”Har det hänt något allvarligt?” ”Nej, inte direkt, det var Sten-Åke… de har visst något problem med IP3. Jag var inne hos dem i dag på en av deras lektioner – jag hörde ett himla väsen och tänkte att det var bäst att kolla vad som stod på… och ja, man kan väl säga att de inte är helt nöjda med sina betyg.” ”Jasså, men du undervisar väl inte IP3?” ”Nej, men Sten-Åke kanske vill kanske veta vad vi pratade om. Hur det var när jag kom in i deras klassrum i dag. Jag vet som sagt inte mer än så. Jag får väl gå bort och kolla vad han vill. Hej, så länge!”

Rebecka knallade bort till rektorsexpeditionen. Skolan var nästan öde. I fiket satt det bara två elever och korridorerna var tomma. De flesta elever var på aktivitetsdag och snart var det sommarlov. Ja, det skulle bli så himla skönt, tänkte hon och snart skulle även hon få gå hem för dagen och äntligen få träffa Mike. Gud vad hon hade längtat efter honom de sista dagarna. Äntligen skulle hon få någon att luta sig emot och få prata ut med om allt det hemska som hade hänt. Även om hon hade ett stort stöd i Axel och Lisbeth kunde ingenting jämföras med att få gråta ut i Mikes famn.

Sten-Åkes dörr stod öppen så Rebecka klev på. Hon fick se att Johanna satt vid konferensbordet. ”Hej, ursäkta, stör jag?” sa hon frågande och tittade på Johanna. ”Nej, inte alls”, sa Sten-Åke. ”Jag bad även Johanna komma, hon undervisar dem i religion och jag tänkte att vi tre kanske kan slå våra kloka huvuden ihop.” ”Hej, Johanna!” sa Rebecka och slog sig ner i den stol vid konferensbordet som Sten-Åke så vänligt hade dragit ut åt henne. Johanna nickade ett hej till svar. ”Ja”, sa Sten-Åke, ”det jag nu säger vill jag skall stanna mellan oss.” Re-

becka och Johanna nickade. ”Det är så här, Johanna, att i dag så gick Rebecka in till IP3 då de hade lektion med Louise. Ja, orsaken var den att det var ett himla väsen i klassrummet, enligt eleverna själva, och Rebecka, så att säga, bringade lite ordning.” Sten-Åke log mot Rebecka. ”Louise har inte mått så bra den sista tiden och därför inte riktigt orkat med sitt arbete. Hon har just varit inne här hos mig. Jag har ringt företagshälsan och jag tror nog att Louise kommer att vara sjukskriven ett tag framöver. Hon uppgav sin hälsa som orsak till att hon inte har hunnit med det som hon borde. Det är synd om Louise för hon mår verkligen inte bra men detta ställer till med en massa problem eftersom eleverna har varit här och klagat. De anger att de inte har fått lära sig något relevant under kursen utan enbart sett på film och haft klassrumsdiskussioner utifrån dessa. Här om dagen hade Louise gett dem ett sluttest i litteraturhistoria och ingen av eleverna klarade av detta samt att de alla har IG på nationella provet i svenska B. Enligt Louise själv finns det inget underlag att bedöma då eleverna inte har lämnat in någonting under ett och ett halvt år och hon hade tänkt sätta IG på alla i klassen. Ja, vi har ju Johan i IP3, han var mycket upprörd för han har goda studieresultat för övrigt och han kommer att driva detta vidare tillsammans med sina föräldrar om jag inte löser det hela på något vis. Nu är det ju bara några veckor kvar till studenten så vi har inte gott om tid, eller hur?” ”Herre gud!”, sa Johanna. ”Det blir inte lätt, har du någon idé om hur du ska gå till väga?” ”Vad jag förstod så var sluttestet utarbetat av dig, Rebecka?” Rebecka nickade. ”Tror du att du skulle kunna köra en snabb repetitionskurs med IP3 och att de sedan får göra testet igen?” ”Jo, men det hjälper ju inte… jag menar B-kursen innehåller ju så mycket mer än litteraturhistoria… de behöver även visa sin förmåga att skriva och göra muntliga framföranden.” ”Ja, det är här jag tänker att Johanna kommer in. Visst har de skrivit en del hos dig, Johanna, i religion?” ”Ja, de har de, de har också gjort flera muntliga presentationer.” ”Min fråga till er är alltså – tror ni att ni två tillsammans skulle kunna sätta er ner och titta över vad de har gjort hos dig, Johanna, och sedan komplettera med det Rebecka behöver ha för att sätta betyg på dem i svenska B?” Rebecka kunde inte undgå att släppa ifrån sig en uppgiven suck. Hon

ville gärna hjälpa till men hur skulle hon orka och hinna? Herre gud, de hade verkligen inte många veckor på sig. ”Ja, jag vet att du har mycket omkring dig nu, Rebecka, och jag är ledsen över att jag tar din tid i anspråk… men jag kan inte tänka mig någon annan lärare som i nuläget skulle kunna fixa detta. Eleverna själva sa att de ville ha dig – att du verkar vara den enda vettiga läraren på skolan.” Sten-Åke log. ”Men när jag frågade om det vore bra med ett samarbete mellan dig och Johanna – då sa de att även Johanna var jättebra och att de nog trodde att det skulle fungera.” Nu log Sten-Åke mot Johanna. ”Vad tror ni om det hela?

Ni får självklart betalt för varje timme ni lägger ner på detta, både undervisningstid, planeringstid och efterarbete. Ni fyller bara i en månadsrapport på alla timmar och alla dessa timmar räknar ni som dubbel övertid. Kan ni tänka er att ställa upp?”

Rebecka och Johanna tittade på varandra en stund sedan nickade de och log svagt. ”Okej”, sa de samtidigt. ”Vi får göra vårt bästa för elevernas skull”, sa Rebecka. ”Ingen förtjänar ett IG för att läraren inte klarar av sitt jobb.” ”Johan har gjort flera mycket bra skrivuppgifter hos mig”, sa Johanna, ”och flera riktigt bra muntliga redovisningar. Alla de andra har också gjort bra saker så jag tror nog att vi kan fixa detta. Vi sätter oss ner på måndag.

Vi får helt enkelt skippa arbetslagsmötet och ägna oss åt detta i stället, Rebecka.” ”Ok, men Sten-Åke, jag kommer att behöva undervisningstid med klassen. Du får i så fall kolla när jag har möjlighet och när de har möjlighet, utifrån våra scheman, och skicka mig tiderna. Jag behöver minst åtta heltimmar med dem om jag ska hinna repetera hela litteraturhistorien.”

Rebecka förstod dock inte själv hur det hela skulle gå till. Fixa en hel kurs på bara några veckor. Men hon ville verkligen ge dessa elever en chans.

Samtidigt funderade hon över om hon verkligen var riktigt klok. Hela hennes liv var ett enda stort kaos och ändå tackade hon ja till ytterligare arbete.

Uppgivet skakade hon på huvudet, hon var verkligen galen. ”Tack! Ni anar inte hur lättad jag känner mig”, sa Sten-Åke och drog en lättnadens suck. ”Det hade varit mycket besvärligt att behöva förklara för elever och föräldrar varför hela klassen får IG i betyg. För även om dessa elever är myndiga så är jag övertygad om att vi, i och för sig med all rätt, även hade fått föräldrarna på halsen. Ja, jag hade själv som förälder varit

vansinnig, det kan jag säga.”

Rebecka och Johanna reste sig upp, sa tack och hej och tog sällskap bort till sitt eget program. ”Jag fattar inte att jag tar på mig detta också, mitt upp i allt”, sa Rebecka och stönade. ”Det är enbart för elevernas skull. Jag tycker synd om dem.” ”Vi kommer att fixa det här, Rebecka.” Johanna klappade henne på armen. ”Vet du, eleverna har skrivit en massa hos mig. Ja, jag har ju inte krävt perfekt svenska i uppgifterna förstås men många av dem har skrivit bra ändå. Sen får ju eleverna själva hjälpa till nu om de vill ha sina betyg. De får väl lägga ner hela sin själ i att plugga på till provet och sedan kanske de behöver skriva ytterligare någon text om du tycker att de behöver det.” ”Ja, nu är det i alla fall torsdag och snart ska jag få krama om min man.

Det längtar jag efter, det kan jag lova. Vi får sätta oss ner på måndag och kolla över allt. Även om jag i nuläget inte fattar hur det ska gå till. Det handlar om en hel kurs!” ”Kan du fatta vad det har tagit åt Louise? Hur kan hon bara ha struntat i att få in underlag, visst är det knepigt. Och nu är hon sjukskriven… ja, jag har alltid tyckt att det är något knepig med den människan.” Johanna tittade frågande på Rebecka. ”Visst gick ni er utbildning ihop?”

Rebecka nickade. ”Kanske skulle Louise aldrig ha blivit lärare, det är nog inte hennes grej. Men jag tycker trots allt synd om henne. Tror du att hon kan ha gått in i väggen?” ”Kanske… jag hörde att både Astrid och Elsa har gjort det. De orkade inte mer och de funderar på att ta ut förtidspension. Jag pratade med båda två tidigare i våras. Båda två säger att lärarjobbet nu för tiden kräver mer än vad någon människa kan orka med. Fler uppdrag och fler elever ska rymmas i tjänsten men ingen mer tid att göra det på. Båda två var också oroliga över det här med att alla elever skulle få datorer och att även lärarna måste lära sig en massa nya program för att klara av sitt jobb. Ingen av dem använder sig av dator idag, de vet knappt hur man svarar på mail ens. De sa att deras män tjänar ganska bra och att deras barn är stora. Därför kommer de att klara sig ekonomiskt även om de tar ut pension i förtid. Båda två sa också att tack vare att lärarlönerna en gång i tiden var ganska bra hade de kunnat bygga upp en skapligt god ekonomi. Det är skillnad på mig och dig, Rebecka, vi behöver verkligen vår lön, eller hur? Och även om det blir extrajobb att ta sig an IP3 så blir det extra pengar också. Det är välbehövligt nu inför se-

mestern.” ”Ja, det är sant, vi kommer att behöva varenda krona. Jag har lovat Billy att vi ska åka till Rom.” ”Vad roligt. Vi har fått låna en stuga på kusten två veckor och det ska bli helt underbart att bara kunna släppa ut grabbarna. Stugan ligger precis vid vattnet så de kan gå raka vägen ner och bada. Det är långgrunt så vi behöver inte ens vara oroliga. Gud, vad jag längtar efter sommarlov. Fem veckor kvar!”

Rebeckas mobil ringde och de två kvinnorna sa hej då till varandra. ”Rebecka!” ”Hi, darling! Var är Billy? Jag har gått runt på skolgården och han finns ingenstans. Visst har du berättat för honom att jag skulle hämta?”

Rebeckas hjärta höll på att stanna. Var är Billy? Han brukade aldrig gå någonstans. Ända sedan den dagen då hon hade skällt på honom för att han olovandes hade följt med en Linus hem hade han suttit på skolans staket varenda dag och väntat på att hon skulle hämta honom. Han satt alltid på staketet och väntade när hon kom. Och i dag skulle hans pappa hämta – aldrig att han skulle lämnat skolan frivilligt. Rebecka trodde hon skulle svimma.

Ring mig senast i morgon, torsdag kl 10.00, för en uppgörelse - annars…

30.

L

ennart var bekymrad oavsett vad Rebecka hade sagt. Han gillade Billy för han var också lite annorlunda precis som Lennart själv.

När han hade gjort sin praktik på Måstorpaskolan hade han direkt förstått att Billy var en ensamvarg. Han hade ofta stannat kvar inomhus på rasterna och suttit vid datorn. Billy satt och letade fakta på nätet, fakta om allt möjligt men särskilt om historiska händelser. Lennart hade frågat vad han spelade för dataspel hemma och svaret hade kommit direkt; Oblivion. Detta gjorde att de hade ett gemensamt intresse och de hade pratat mycket om spelet och olika strategier. Han hade blivit förvånad över hur smart Billy var för att bara vara nio år. Billy gillade också att spela kort. Han var en hejare på poker och hade alltid sin egen kortlek med sig till skolan.

Den enda som Billy någonsin pratade med på skolan var Ronja, även hon lite annorlunda och en ensamvarg hon också. Ibland hade han hittat dem i puffrummet på fritis då de andra barnen var ute på rast. De verkade prata väldigt förtroligt med varandra.

Lennart bodde granne med Ronja och Kenta, i trappuppgången bredvid.

Ibland var det ett himla väsen hos dem. Göran gapade och skrek så att det hördes ända in till deras lägenhet. En gång hade hans pappa gått och ringt på för att be dem vara tysta men ingen hade öppnat. En annan gång hade hans mamma ringt polisen och de hade kommit men ingen visste vad de hade sagt. Det hade i alla fall blivit lugnt ett tag efter den gången. Det var synd om Kenta och Ronja. Lennart visste att de fick stryk av sin pappa. I skolan var Kenta en riktig tuffing och han var taskig mot Ali men Lennart trodde nog att det berodde på att han hade ett helvete hemma. Kenta brukade vara juste mot honom och han morsade alltid när de träffades på gården där de bodde men aldrig i skolan. Lennarts mamma och pappa pratade ofta om hur illa de båda barnen hade det och de hade ringt till socialtjänsten flera gånger men inget verkade hjälpa. Lennarts föräldrar var gamla och han var enda barnet. De hade fått honom när de var över fyrtio år och han visste att han var både bortskämd och extra omhuldad. Hans mamma var en riktig hönsmor och hon överbeskyddade honom ständigt. Detta hade gjort honom lite hämmad bland andra barn. Men hellre det, tänkte han, än att ha

det som Kenta och Ronja.

Av någon anledning som Lennart själv inte förstod var han på väg till Måstorpaskolan. Han hade tänkt gå hem efter skolan men han hade gått i sina egna tankar och stegen hade lett honom åt motsatt håll. Kanske är det för att jag är orolig för Billy, tänkte han. Kanske är det för att jag måste gå till skolan och se efter så att allt är bra med honom? Ja, så är det nog, tänkte han och fortsatte med beslutsamma steg mot Billys skola. När han rundade kvarteret fick han syn på både Ronja och Billy. De hoppade in i Görans bil.

Konstigt, tänkte han. Billy brukar väl aldrig följa med Ronja hem. Nej, ingen följde med Ronja hem, ingen följde med Kenta hem heller och Lennart förstod nog varför. Han hade heller inte tagit med sig någon hem om han hade haft det som Kenta och Ronja. Kanske hade de bestämt att åka någonstans ihop och i så fall visste väl Rebecka om det? Men hon hade ju sagt att Mike skulle hämta Billy idag, med lastbilen.

Lennart vände om och började gå hemåt men han fick ingen ro. Det var något som var fel, det kände han helt säkert och han hade inget nummer till Rebecka så han kunde inte ringa och fråga henne. Kanske ska jag gå tillbaka till skolan och fråga Rebecka? Lennart kände sig väldigt vilsen, han ville inte lägga sig i men samtidigt ville han inte att något ont skulle hända Billy. Göran var grym och elak, det visste Lennart och det kändes helt fel att Billy hade klivit in i Görans bil. Plötsligt fick han syn på Gurra och Kalle.

De brukade ju också prata med Rebecka. Kanske ska jag fråga dem? Han blev lite osäker, han hade aldrig pratat med Kalle och Gurra. Kanske skulle de tycka att han var töntig. Men någonting var fel, det kände han bara. Nu kom de andra två närmare. ”Tjena!” sa de i korus. ”Tjena”, sa Lennart. Han stannade upp och tittade bekymrat på dem. ”Vad är det?” sa Kalle. ”Du är vit som ett lakan i facet, mår du inte bra?” ”Va, nä, jo, asså jag mår bra men… jag var orolig för Rebecka och Billy och bestämde mig för att gå till Måstorpaskolan och kolla så att Billy var okej… och jag såg Billy och Ronja precis. De hoppade in i Görans bil – ja, Kentas farsa alltså… och Ronja brukar aldrig ta med sig någon hem. Det känns som om något är fel bara och jag har inget nummer till Rebecka så jag kan inte ringa och fråga om det är okej.” ”Va, har Göran tagit med sig Billy! Vad bra att du såg det, Lennart, för i så fall är något riktigt jävla fel”, sa Gurra.

Lennart pustade ut, de hade inte tyckt att han var knäpp. De tyckte också att det var konstigt.

Jag har Rebeckas nummer”, sa Kalle. ”Jag ringer och kollar med henne.

Under tiden kan vi gå mot Kentas lägenhet och kolla om vi ser dem.”

Gurra hade berättat för Kalle om hur Ronja och Kenta hade det hemma men han hade inget sagt om det som Lotta hade berättat om sig själv, bara att hon var kusin till Kenta. Kalle hade blivit helt galen av ilska och velat åka hem och ge Göran på nöten direkt men Gurra hade avstyrt det hela, sagt att polisen var inkopplad via Axel. Kalle hade lugnat ner sig. Gurra trodde aldrig att han hade sett Kalle så arg. Men å andra sidan kunde ju vem som helst bli förbannad när man hör att någon behandlar en liten tjej på det viset. Gurra var själv ledsen och arg för både Lotta och Ronjas skull men han förstod också att andra vuxna behövde ta hand om det hela. De kunde inget göra åt det på egen hand. De hade beslutat att de skulle fortsätta ha koll på Rebecka och just nu hade de varit på väg till Måstorpaskolan för att se efter om allt var som det skulle. Att Rebecka kom dit och hämtade Billy som hon brukade. ”Det är upptaget”, sa Kalle, ”vi får försöka igen om en stund. Kom vi går bort till Kentas.”

De tre grabbarna gick gatan fram och diskuterade varför Göran hade tagit med sig Billy. Ingen av dem visste ju om att Göran hade skickat hotbrev till Rebecka. ”Asså att Kenta kan vara förbannad på Rebecka för att han tycker att hon lägger sig i – det är en sak”, sa Gurra, ”men vad har Göran med det hela att göra? Något måste det ju vara annars hade han aldrig tagit med sig Billy i bilen.”

Kalle provade att ringa igen men det tutade fortfarande upptaget hos Rebecka. ”Jag kan gå hem och kolla om Göran har kommit hem med bilen”, sa Lennart. ”De bor ju granne med mig och så kan ni gå till skolan för att se om ni kan få tag på Rebecka.”

Kalle och Gurra nickade. ”Vi byter mobilnummer så kan vi ringa och tala om hur allt går”, sa Kalle.

Lennart nickade och rabblade upp sitt nummer och Kalle gjorde likadant och så knappade de in det på sina mobiler. ”Tja, så länge!” Gurra och Kalle tog av på gatan som ledde tillbaka till

skolan och Lennart fortsatte hemåt. ”Jag ringer, Lotta”, sa Gurra. ”Hon vill nog gärna veta.”

Gurra tog upp sin mobil ur fickan och slog Lottas nummer. ”Tjena Lotta, det är jag.”

Helt plötsligt blev Gurra alldeles blek och sen sa han: ”Vi är på väg till skolan, ses snart. Puss!” ”Vad sa Lotta? Nu är du lika vit i facet som Lennart var nyss. Vad har hänt?” ”Rebecka har nästan svimmat i skolan. Lotta hade råkat gå förbi och sett hur hon pratade i telefon för att sedan bara sjunka ihop som en hög på backen.” ”Visste Lotta varför?” ”Mike, Rebeckas man, skulle hämta Billy idag och det var han som Rebecka hade pratat med. Han hade varit på skolan men Billy var inte där.” ”Men då vet alltså inte Rebecka att Göran har tagit, Billy! Varför sa du inget till Lotta? Är Lotta hos Rebecka nu – ja, på skolan, alltså?” ”Nej, hon hade hjälpt Rebecka till Axel på kontoret, sedan hade hon själv varit tvungen att gå på lektion. Jag berättar för henne när vi kommer fram.

Hon kan ju ändå inget göra nu. Vi är ju på skolan om några minuter. Kom, vi springer! Rebecka måste ju få veta!”

De båda grabbarna satte av och de avverkade snabbt den lilla biten bort till Karlslundsskolan. De rusade in på barn- och fritidsprogrammets arbetsrum. Rebecka satt helt utslagen i sin kontorsstol och Axel satt bredvid med hennes hand i sin. ”Rebecka!” Gurra stötte fram orden, han var andfådd ovan som han var vid att röra på sig. ”Det är Göran, Kentas farsa som har tagit Billy!” ”Göran, ja, jag misstänkte det”, sa Rebecka med tårar i ögonen. ”Hur vet ni?” ”Jo, Lennart var orolig för Billy på grund av allt det här med Kenta och hotbreven… så han gick bort till skolan och då fick han se hu Ronja och Billy hoppade in i Görans bil. Vi mötte Lennart på vägen för vi var också på väg till Billys skola för att se om du hämtade honom som vanligt och att allt var okej med er.” ”Hade han hoppat in i bilen frivilligt?” undrade Axel. ”Lennart sa inget om det men om Billy hade blivit tvingad in i bilen hade väl Lennart sagt det.”

”Jag ringer polisen direkt”, sa Axel.

Rebecka tog upp sin telefon och ringde Mike. Han var på väg till henne nu och hon ville berätta att Göran hade tagit Billy. ”Hi, Mike, å Mike… det är så mycket jag måste berätta men vi får ta det sen. En pappa till en av skolans elever har kidnappat Billy. Jag fick just reda på det. Är du framme snart?” ”What! Why? Yes, jag kommer, snart hos dig. Puss!”

31.

”V

art är du på väg, pappa? Du sa att Billys mamma var sjuk… men vart är vi på väg?” ”Hela skolan är på landet, de har friluftsdag – det är dit vi ska.” Göran gav sin dotter en bestämd blick i backspegeln. En blick med ett tydligt budskap; ställ inga fler dumma frågor. Ronja satt i baksätet och Billy i fram. Karlar sitter i framsätet, hade Ronjas pappa sagt till Billy.

Nu började Billy bli orolig. Det var något som inte stämde. Något kändes fel. I dag skulle hans pappa hämta honom med lastbilen men sen hade Ronjas pappa ropat på dem och sagt att det var mycket bråttom, att Billys mamma var mycket sjuk. Men hur kunde Ronjas pappa veta det? Billy hade inte tänkt efter, han hade bara hoppat in i bilen för han hade blivit orolig för sin mamma. ”Mamma sa inte att de skulle ut till landet idag”, sa Billy och tittade på Göran. Ronjas pappa var mycket stor och han såg inte snäll ut och Ronja hade ju sagt att han var elak. Billys underläpp började darra. Något var fel. ”Ja, men så är det. Din mamma är på landet och hon är sjuk. Är du inte orolig för din mamma?” ”Jo… men pappa skulle hämta mig idag… med sin lastbil… han undrar nog var jag är. Vet han att mamma är sjuk?” Nu började Billy snyfta. ”Ja, din pappa är också på väg ut till landet, vi kommer att träffa honom där.”

Billy visste inte vad han skulle tro. Varför skulle Ronjas pappa ljuga om en sådan sak även om han var elak. Ronja lade en hand på hans axel och det lugnade honom lite.

Ronja hade ingen aning om vad hennes pappa hade i sinnet. Det var inte lätt att förstås sig på honom. Men vad det än handlade om behövde hon vara stark för Billys skull. Han hade ingen aning hur grym hennes pappa kunde vara. Orsaken till att han hade hämtat dem hade i alla fall inget med Billys mamma att göra, det förstod Ronja. Hennes pappa skulle inte bry sig ett skit om i fall Rebecka hade blivit sjuk. Men blicken hon fått i backspegeln talade sitt tydliga språk. Om hon inte höll tyst och gjorde som han

sa skulle han göra med henne som han hade gjort med hennes kattunge och med hennes hamster. För två år sedan hade hon fått en kattunge av en kompis och hennes pappa hade blivit galen och sagt att de inte hade råd att försörja husdjur också. Han hade vridit nacken av kattungen och slängt den i soporna.

Sen när Ronja inte ville göra det hennes pappa bad henne om, hemska saker, ja, då hade han frågat om hon ville att det skulle gå för henne som det gått med kattungen. Ronja hade inte vågat annat än att lyda även om det han gjorde med henne gjorde ont, i alla fall de första gångerna. Sen hade hon fått en hamster av en annan kompis och hon hade tänkt att hon kanske kunde gömma den och det hade hon gjort ett tag. Men sen hade hennes pappa hittat den och vridit nacken av den också. Bara som en liten påminnelse, hade han sagt. Ronja var rädd för sin pappa och när de skulle prata med tanterna på socialen hade han påmint henne om hennes husdjur. Han hade sagt att det var bäst att hon sa det han ville att hon skulle säga och nu var det bäst för Billy att han också löd. Ronja var livrädd att han skulle göra med Billy som han hade gjort med hennes husdjur. Billy var hennes enda vän och hon ville inte att det skulle hända honom något ont.

Billy kände inte längre igen sig. De var långt ute på landet. Det var skog åt vilket håll han än tittade. Plötsligt stannade Göran bilen. ”Nu ska vi ringa din mamma och du säger exakt det som jag säger till dig att säga, förstått.” Göran tittade med grymma ögon på Billy och först nu blev han rädd på allvar. Vad ville Ronjas pappa? Billy tittade på Ronja i baksätet. Hon nickade lite som för att säga att han skulle göra som hennes pappa sa. ”Men… du sa att mamma var sjuk.” Billys underläpp började återigen darra och tårarna trängde fram i ögonvrån. ”Är inte mamma sjuk? Vad gör vi här ute i skogen?” ”Jag ljög! Så enkelt är det, Billy, jag ljög. Din mamma är skyldig mig pengar och hon vägrar betala. Hon skulle ha hört av sig senast klockan tio i dag och det gjorde hon inte. Därför har jag tagit dig för att sätta lite press på henne, förstår du. Hon får tillbaka dig när jag får mina pengar.” ”Min mamma känner inte dig, hur kan hon vara skyldig dig pengar?”

Görans stora näve flög upp och slog till honom över kinden. Billys huvud for åt sidan. Han trodde att hans nacke skulle gå av. Det var en enorm kraft i slaget. Det blixtrade framför hans ögon och han trodde nästan att

han skulle svimma. ”Håll nu käften och gör bara som jag säger, okej!” ”Snälla Billy, lyssna på pappa”, sa Ronja. ”Du har inget att välja på, du måste, snälla!”

Billy tittade på Ronja i baksätet, hennes blick var på något vis konstigt tom. Han nickade mot henne. Ronja visste nog bäst, tänkte han och kände hur både kinden och nacken värkte efter slaget. Försiktigt gned han sig över den ömma kinden. Han var chockad, ingen hade någonsin slagit honom förut. ”Okej”, sa Göran. ”Nu ringer jag upp din mamma och pratar med henne en stund. Sedan säger du till henne att hon ska ge mig mina pengar annars skjuter jag dig, uppfattat.”

Billy nickade, tog i smyg av sig bältet och kollade så att dörren till bilen inte var låst.

Göran tog fram mobilen och började slå in ett nummer. Billy öppnade bildörren, hoppade ut och sprang allt vad han orkade bort mot skogen. Han måste bara bort från denne hemske man innan han blev skjuten. Han hade hotat med att skjuta honom och Billy trodde på vartenda ord. Det var som att se en deckare på tv. Han hade sett deckare där hemska män som Göran sköt oskyldiga människor utan att blinka. Han måste bort. ”Stanna!” vrålade Göran. ”Stanna eller jag skjuter Ronja!”

Billy stannade och tittade mot bilen. Göran stod med Ronja bredvid sig.

Hans ena hand höll fast henne i ett stadigt grepp och i den andra handen höll han en pistol riktad mot Ronjas huvud.

Helt uppgiven och mer rädd än vad han någonsin varit började Billy försiktigt att närma sig bilen. Skulle Göran verkligen kunna skjuta sin egen dotter? Ja, hur hemskt det än kändes så trodde Billy det. Den där Göran var en elak djävul. ”Bra Billy, du börjar fatta galoppen. En gång till som du försöker dig på något, så är det kört. Förstått!” sa Göran och pekade med pistolen på Billy.

Billy nickade. Vad kunde han göra? Han var bara en liten och rädd pojke som hade försökt att fly för sitt liv. Nu var han i denne store och elake mannens våld och han kunde inget göra. Tårarna rann ner för hans kinder.

Han hade ont efter slaget, det bultade i hans kind och nacken värkte. Han tittade på Ronja. Hennes blick var konstigt tom, som om hon var helt borta.

Som om hela hon hade stängt av och befann sig någon annanstans. Billy var

livrädd. ”Kliv in i bilen nu!” Göran lät mycket hård och bestämd på rösten och Billy gjorde som han sa. ”Nu ska jag ringa upp din mamma. Du ska säga till henne att hon ska göra precis så som jag säger annars får hon aldrig se dig igen, okej?”

Billy nickade. ”Du säger – Hej, mamma, det är Billy, ge Göran hans pengar eller så får du aldrig se mig mer. Det är allt du ska säga, förstått? Ett ord utöver det och jag klappar till dig igen – förstått?”

Billy nickade igen, tårarna rann ner för hans kinder. Han kände sig liten, ynklig och maktlös.

Göran slog in ett nummer på sin mobil. Några signaler gick fram och sedan satte en telefonsvarare igång. När pipet hördes gav han mobilen till Billy som upprepade exakt de ord som Göran hade sagt att han skulle säga.

Han hade velat säga så mycket mer men vågade inte.

Göran ryckte till sig mobilen. ”Ja, nu gör vi så här, Rebecka. Du för över en och en halvmiljon på det konto jag alldeles strax ska sms:a till dig. Bara för säkerhets skull så att det inte blir fel på några siffror. När jag ser att jag har pengarna på mitt konto släpper jag pojken – ja, du kan lika gott ta tösen med. Din mamma ville vare sig ha henne eller betala för henne… men nu tycker jag att jag har gjort mitt. Jag har min laptop med mig och jag ser när överföringen är gjord. Då får du barnen. Försök inga dumheter för då får du inte se någon av dem igen.”

Göran avslutade samtalet, tryckte in ett meddelande med sitt kontonummer och tryckte på skicka. Han öppnade bildörren, plockade isär mobilen, slängde den på vägen och trampade sönder den med klacken på sina skor. ”Har du någon egen mobil så ger du den till mig omedelbart, Billy, och jag lovar dig att det blir synd om dig om du ljuger för mig.” Billy skakade på huvudet. Hans mamma tyckte att han var för liten för att ha en egen mobil. ”Då så”, sa Göran. ”Nu barn ska vi ut på en kort promenad. Kom igen!”

Ronja och Billy klev ur bilen. Göran tog sin väska och ryggsäck och så gick de rakt in i skogen. Ronja tog Billys hand och trycke den hårt men hennes blick var fortfarande tom. De gick på en liten stig och strax kom de ut i en glänta. Billy såg att det stod en bil där och Göran gick fram och öppnade dörren. ”Hoppa in!” sa han.

Billy ville sitta i baksätet hos Ronja. Det skulle kännas mer tryggt men när han skulle kliva in i bak sa Göran: ”Karlar sitter i fram!”

Billy vågade inget annat utan öppnade dörren på passagerarsidan och klev in i bilen. Han hade slutat gråta och funderade febrilt på hur han skulle rädda sig själv och Ronja. Han hade sett många filmer och gick igenom dem allihop i sitt huvud. Kanske kunde någon av filmerna hjälpa honom att komma på en lösning. Han hade redan gjort som Hans och Greta men med sina spelkort. Han hade sin kortlek i fickan. När de klev in i Görans bil för att ringa hans mamma hade han lagt två kort där på vägen. Han hade lagt en sten ovanpå så att de inte skulle blåsa bort. När de hade klivit in i den nya bilen hade han gjort likadant. Göran hade inget märkt. På baksidan av varje kort fanns det en bild på Colosseum. Hans mamma och pappa visste om att han hade en sådan kortlek och om de hittade korten skulle de kunna följa deras väg. Billy såg hur Göran fixade med några kablar under ratten. Bilen startade och så for de i väg. ”Får jag öppna fönstret lite? Jag mår illa”, sa Billy och tittade på Göran som ruskade på sitt huvud. ”Men jag brukar bli åksjuk och den här vägen är jättekrokig… om jag inte får lite frisk luft kommer jag att kräkas”, sa Billy och låtsades hulka. ”Ja, ja, öppna en liten springa då.”

Göran var nöjd med sig själv. Egentligen hade han ingen lust att göra barnen illa och egentligen ville han inte bli av med Ronja heller. Han gillade tösen. Men om han fick en och en halvmiljon kunde han lämna landet. Ja, han skulle bli tvungen att lämna landet för han skulle åka dit för både kidnappning och utpressning på grund av vad han nu hade gjort. Det var inte så han hade tänkt. Han hade inte sett det hela som en kidnappning, bara ett sätt att få Rebecka att betala det han tyckte att hon var skyldig. Men han förstod ju att det var precis så polisen skulle se på det hela, kidnappning och utpressning, helt klart, även om det inte var så han hade sett på det hela själv. Nej, han hade tänkt sig att Rebecka skulle ringa och om de inte kunde göra upp i godo, ja, då skulle han göra en rättssak av det hela. När han åkte och hämtade barnen hade han inte tänkt kidnappa dem, nej, han skulle bara visa att han menade allvar. Som vanligt hade han inte tänkt klart, han hade handlat utan att tänka efter ordentligt först. Men helt klart tyckte han att det var värt det. Han ville lämna skiten, Barbro och Kenta, men han hade velat

ta med sig Ronja förstås. Ja, jag får fundera på det, tänkte han och ångrade i samma andetag att han inte hade begärt mer pengar. Om jag ska lämna Sverige kommer det att kosta. Det skulle bli svårt att ta med sig tösen om han var tvungen att befinna sig på flykt. Lika bra att de får henne också. Kanske är hon inte ens min, blond och blåögd som hon är. Vem vet vilka fler karlar som hennes mamma hade knullat med.

När Rebecka inte hade hört av sig hade han gjort upp en snabb plan.

Först hade han gått till bolaget och köpt sig en back med öl. Han var tvungen att hålla abstinensen stången. Sen hade han snott grannens bil. Han visste att de var på semester. De hade åkt till Thailand och skulle vara borta ytterligare två veckor och därmed skulle ingen anmäla bilen som stulen. Han hade kört ut bilen i skogen och tagit bussen hem tidigare på förmiddagen.

Sen hade han åkt och hämtat Ronja och Billy. Pistolen hade han kvar sedan sin tid i Göteborg, där hade han varit tvungen att kunna försvara sig och nu kändes det skönt att ha en pistol. Den gav honom ett stort övertag om han skulle hamna i knipa.

Billy släppte så försiktigt han kunde ut ett kort i taget genom den lilla springan som han hade fått öppna. I den lilla backspegeln såg han att de hade en bil efter sig. De var nu ute på en lite större väg. Korten studsade på den andra bilens vinruta och chauffören började se irriterad ut, märkte Billy. Plötsligt körde bilen bakom om dem, chauffören tutade och hötte med näven mot Göran som förvånat undrade vad det var frågan om. Han tittade på både Ronja och Billy men båda satt med ögonen slutna som om de sov.

Göran hade gjort allt han kunde för att inte väcka uppmärksamhet. Han hade hållit hastighetsbegränsningarna och kört lagom fort. Han kunde inte bli klok på vad han hade gjort för att irritera bilisten som körde om.

32.

M

ike rusade in i arbetsrummet och tog Rebecka i sin famn.

Hans glädje över att vara hemma hos sin familj hade snabbt bytts ut mot en isande skräck. Billy hade inte varit på skolan och Rebecka hade nästan svimmat då han ringde och frågade var Billy var.

Han hade ringt henne flera gånger på mobilen innan hon återigen svarade.

Hon hade inte klarat av att prata, bara snyftande sagt att hon var på jobbet och att någon pappa hade kidnappat Billy. Nu höll han henne hårt i sina armar och tittade frågande på Axel som snabbt förklarade vad som hade hänt.

Om hotbreven, Kentas trakasserier mot Ali och det sista brevet från Göran och hur Rebeckas föräldrar hade sagt att Göran var en avlägsen släkting.

Mike förstod ingenting. Han hade aldrig hört talas om vare sig Kenta eller Göran. Rebecka kunde inte få fram ett ljud. Nu när hennes Mike var här så strömmade tårarna ner, dels av lättnad över att inte behöva vara ensam om det hemska som hände men också för att hon hade dåligt samvete. Hon borde ha berättat om det som hade hänt för Mike, hon borde ha anförtrott sig för honom när de talades vid i telefon. ”Åh, Mike!” sa hon med ansträngd och tårfylld röst. ”Den här Göran är en gräslig man, jag vågar inte ens tänka på vad han kan göra med Billy!” ”Så ja, Becky, vi får ta en sak i taget.” Mike höll sina muskulösa och gyllenbruna armar om sin hustru och strök henne över håret i ett försök att lugna henne. ”Har polisen fått upp något som helst spår?” frågade Mike Axel. ”Nej, vi vet ju egentligen inget mer än det som Lennart berättade för Kalle och Gurra här. Dessa båda kom inspringande nyss och berättade att både Ronja och Billy till synes frivilligt hoppade in i Görans bil. Polisen har gått ut med en efterlysning på bilen men om han har något ont i sinnet lär han inte åka omkring i den bilen. Göran är en före detta, slipad knarklangare och han har en diger lista på sig där han har figurerat i diverse brott men aldrig blivit dömd, och han har tills för ett år sedan bott i Göteborg så han gör nog inga missar. Han vet vad han gör, tyvärr. Polisen har också ringt hem till Barbro men vare sig hon eller Kenta vet var Göran är och i detta fall tror jag att de säger sanningen. De har inte sett honom sedan kvart över

tio i förmiddags. Han skulle ut ett ärende hade han sagt och Barbro var övertygad om att han hade gått till systemet och blev själv orolig då han inte kom tillbaka.” ”Så stod det i brevet… Ring mig senast i morgon, torsdag klockan tio, för en uppgörelse - annars… stod det. Varför ringde jag inte, varför?”

Rebecka var helt tröstlös och det var så mycket Mike ville veta, han förstod ingenting av allt det som hände. Men det var ingen idé att pressa Rebecka i det här läget. Hon var i upplösningstillstånd.

Polisen klev in i arbetsrummet. De tog i hand och presenterade sig. ”Gösta Aronsson.” ”Tomas Nyberg. Vi har fått en utförlig beskrivning av förloppet via Axel här, men vi behöver trots det ställa ytterligare frågor men det kan vi göra på stationen. I normala fall skulle vi inte ha agerat lika snabbt i en liknande situation men i detta fall så ser vi att det finns en hotbild här. Du Rebecka, har fått flera hotbrev. De första vet vi inte vem som har skickat men det sista vet vi kommer från Göran Forsberg och just därför vill vi att ni följer med till stationen. Vi har redan utfärdat rikslarm, vi bevakar flygplatserna och vi har skickat ut flera bilar för att leta efter Görans bil men förmodligen har han redan gjort sig av med sin bil och bytt fordon. Ja, det är helt enkelt lättare om vi åker bort till stationen. Det är lättare att prata ostört där och om Göran skulle ta kontakt med dig via telefon kan vi lättare spåra den om vi är på plats. Vi har också kallat in Lennart för att få hans version av händelsen.”

Rebecka hajade till. Hon hade ju hört att det hade pipit till i hennes mobil men hon hade inte haft en tanke på att det kunde ha varit Göran. Gud vad korkad jag är, tänkte hon och tog upp sin mobil ur väskan. ”Det pep i mobilen förut men jag tänkte inte på det, korkat, eller hur? Jag har både ett missat samtal och ett sms.” Rebecka tryckte på telefonsvararen och fick höra Billys röst. ”Det är Billy!” ropade hon och lyssnade. ”Han säger att jag måste betala Göran pengar annars kommer jag aldrig att få se Billy igen! Herre gud, stackars Billy! Vänta nu är det Göran… ” Rebecka lyssnade. ”Han säger att jag ska föra över en och en halv miljon till ett kontonummer som han ska sms:a. När han ser att pengarna finns på kontot släpper han Billy och även Ronja…” ”Vi åker ner till stationen och försöker spåra mobilen för att se var han befann sig då han ringde. Vi kanske får gå ut med ett allmänt utrop också, för varje minut som går kommer han bara längre och längre bort… vart han

nu kan tänkas vara på väg.”

Axel ställde in sin sista lektion och följde med Rebecka, Mike och poliserna. Gurra och Kalle gav sig i väg till Lotta på fordon för att prata med henne. De hade också ringt till Lennart och berättat för honom att Rebecka nu visste att Göran hade tagit med sig Billy och Ronja och att hon var på väg till polisstationen för att försöka spåra Görans mobil.

De rusade in i verkstaden och Lotta tittade förvånat upp från motorhuven på den bil hon mekade med. ”Tjena! Har Billy kommit tillrätta?” frågade hon. ”Nej, Lotta… detta är hemskt … men Göran har kidnappat både Billy och Ronja!” Gurra nästan ropade ut sin ångest. ”Har han kidnappat dem, när då och hur?” ”Han hade plockat upp dem vid skolan när de slutade. Polisen har precis varit här, de har tagit med Rebecka, Mike och Axel till stationen. Göran hade ringt hennes mobil och de skulle se om de kan spåra den. De har redan skickat ut flera bilar för att spana in vägarna i grannskapet. Ja, alla utfartsvägar ur staden håller de på att kolla!” ”Jävlar, jävlar”, sa Lotta. ”Det här kommer inte bli lätt. Göran är en slipad djävul, han vet precis hur han ska göra för att hålla sig så långt från polisen som möjligt. Stackars Billy och stackars Ronja. Vi skulle ju hjälpa Ronja och nu har Göran kidnappat Billy och Ronja är med. Helvete!” ”Kan vi göra något, Lotta? Ja, du känner ju Göran bäst”, sa Kalle. ”Han hade pratat in ett meddelande på Rebeckas mobil. Först hade Billy fått prata och han sa att om Göran inte får sina pengar kommer Rebecka aldrig mer att få se honom. Ja, sen pratade Göran och han sa att han ville ha en och en halv miljon insatt på ett konto och när transaktionen var klar skulle han släppa både Billy och Ronja.” ”Konstigt att den jäveln inte begär mer pengar”, sa Lotta. ”Det enda vi kan göra är att sms:a alla vi känner för att be dem om hjälp. Vi går ut på Facebook också. Kanske har någon sett något. Har ni uppkoppling på era mobiler?” De båda grabbarna skakade på sina huvuden. ”Okej, vänta här, jag ska bara byta om. Kommer snart!”

Lotta försvann iväg till tjejernas omklädningsrum och var snart tillbaka. ”Vart går vi, vi måste snabbt ha tag i en dator? Jo, vi drar till skolans bibliotek, det är närmast. Kom!” De tre ungdomarna sprang genom den långa korridoren som band ihop

de praktiska programmen med den övriga skolan och in till det allra heligaste, som de på skoj kallade den äldsta byggnaden på skolan. Biblioteket var liksom som kärnan i det gamla huset. Lotta ryckte i dörrhandtaget. ”Shit!” utropade Lotta. ”De har redan stängt, vi får dra fram till stadsbiblioteket.”

De skyndade på stegen och mer eller mindre sprang mot centrum. ”Är det någon som fattar varför han har kidnappat just Billy?” frågade Lotta. ”Det borde väl vara bättre att kidnappa någon rik unge. Rebecka verkar ju inte ha det så fett ställt.”

Både Gurra och Kalle skakade på sina huvuden. De hade ingen aning.

De nådde snart fram till centrum och rusade in på biblioteket. ”Vi behöver låna en dator med internetuppkoppling, snabbt” sa Kalle. ”Har du någon ledig?”

Bibliotekarien tittade vresigt på dem. På biblioteket skulle det vara lugnt och tyst och dessa ungdomar bara stormade in som om det gällde livet. ”Ja, men schyy!” sa hon. ”Det ska vara tyst på här inne. Ta dator nummer fem och kom hit och betala när ni är klara. Vi tar tio kronor per halvtimma.” ”Tack!” ropade Kalle för de var redan på väg mot dator nummer fem.

Lotta satte sig ner, kopplade upp sig och loggade in. ”Ni kan sms:a alla ni känner under tiden. Skriv att två barn är kidnappade, en liten blond tjej på elva och en lång kille på nio år med mörkt lockigt hår och gyllenbrun hud.

Kidnapparen är en lång, stor och stark man på fyrtiofem med blek hy och mörkt krulligt hår. De åker bil av okänt märke. De har lämnat Karlslund för cirka en halvtimma sedan och befinner sig någonstans i närheten. Hör av er om omgående om ni har sett något. Det gäller liv eller död!”

Lotta knappade in detsamma på sin profil på facebook. ”Skriver ni?” frågade hon och började själv skapa en facebookgrupp för att finna Billy och Ronja.

Kalle och Gurra nickade och skrev för fullt på sina mobiler. ”Okej! Nu sätter ni er här och skriver på er facebooksida, länka till gruppen, så sms:ar jag alla jag känner.” ”Det dröjde inte länge förrän Kalles styvpappa svarade och frågade om det var ett dåligt skämt. Kalle ringde upp och förklarade att det var blodigt allvar men att de fick prata mer om det senare. Gurras mamma hörde också av sig. Hon ringde och ville veta vad det var frågan om. Gurra förklarade så gott han kunde och hon lovade att sms:a alla sina vänner och också gå ut på

facebook och skriva. ”Ja”, sa Lotta, ” nu kan vi bara vänta och hoppas.”

Helt plötsligt rasslade det till på Gurras sida. Det var hans facebookssida som låg uppe. Det kom en massa kommentarer om hur för jävligt det hela var men ingen hade sett något. Gurras mamma ringde igen och frågade om de inte kunde komma hem. Hon lovade att fixa mat till alla tre och så fick de förklara vad som hade hänt. Gurra hade berättat för sin mamma om Lotta men inte så mycket. Bara att hon var en tjej på skolan och att de typ hade sällskap. I dag hade Lotta på sig vanliga jeans och en enkel, vanlig tröja.

Hon var alltid lika fin i Gurras ögon men i dag skulle hon även vara okej för hans mamma. Lotta bar armbandet han köpt till henne och trots att det var hemskt med kidnappningen kände sig Gurra varm inombords. Lotta var hans tjej och hon var en tjej som var snabb då det gällde. Det var hon som hade kommit på det är med facebook och Gurra var stolt över henne. ”Morsan bjuder på käk om vi kommer hem. Hon vill veta lite mer vad allt det här handlar om. Hänger ni med?”

Lotta tittade först lite tveksamt på Gurra. Hon var osäker på vad hans föräldrar skulle tycka om henne. Gurra bodde ju så flott och verkade ha gott om pengar och allt. Men så nickade hon. De fick väl ta henne som hon var.

Gurra gillade henne och det räckte. Hans föräldrar fick väl tycka vad de ville. ”Kanon!” sa Kalle. ”Jag börjar faktiskt bli jädrigt hungrig. Det var ingen vidare mat i dag i skolan. Torsdag är lika med soppa och soppa är ingen mat för en stor karl.”

Lotta hade logga in sig på sin facebook för att ta en sista koll innan de gick. Hon hade fått hur många kommentarer som helst. Många som bara skrev att det var för jäkligt och så men så fick hon se ett meddelande: VIKTIGT!!! Såg en bil på vägen mot Gbg. En man och två barn. Pojken kastade ut spelkort genom rutan och pappa blev förbannad. Vi körde om dem strax innan Bäckabo för cirka 15 min sen. Bilens reg nr var BDT 491. En ljusblåmetalic Golf GTI. Pojken hade mörkt krulligt hår och satt i framsätet, flickan satt i bak och hade ljust långt hår. Gubben som körde var stor och ful och såg kriminell ut.

Ett kort fastnade på vår bilruta, det hade Colosseum på baksidan. Hoppas att ni hittar dem. Kram Stina!

Lotta kände ingen Stina men hon var väl en vän till en vän. Lotta hade

många vänner på facebook. Denna Stina hade tagit registreringsnumret, smart gjort men ovanligt att en tjej brydde sig om sådant, tänkte Lotta. Men så kom hon på att hon själv kollade registreringsnumret på bilar ibland. Bara i fall om att. Tur att det var en tjej med huvudet på skaft som sett dem. Hon kunde till och med bilmärken. ”Kolla!” ropade hon. ”Någon har kanske sett dem! Och kolla där har Lennart svarat på hennes kommentar: VIKTIGT!!!! Den blå golfen är min grannes. De är på semester i Thailand så Göran måste ha snott den. Det är garanterat Göran, Ronja och Billy som sitter i den bilen. Billy har en kortlek med Colosseum på baksidan.

Ring polisen.

33.

P

olisen höll på att försöka spåra Görans mobil och Rebecka försökte så gott hon kunde sammanfatta de senaste dagarnas händelser för Mike. ”Varför har du inget sagt, Rebecka? Vi har ju pratat i mobilen varje dag?”

Mike tittade förvånat på Rebecka. Han trodde att de hade förtroende för varandra men nu började han undra. Det var inte likt Rebecka att hålla saker för sig själv. ”Förlåt, Mike… men jag ville inte oroa dig i onödan. Du kunde ju ändå inget göra där borta i Tyskland.” Rebecka snyftade men den värsta gråten hade lugnat ner sig. ”Jag har längtat mig tokig efter dig, bara velat att du skulle komma hem så att jag fick berätta allt.”

Mike höll hennes hand i sin, försökte lugna henne samtidigt som han frenetiskt funderade på vad de kunde göra. Var någonstans var Göran med barnen nu, åt vilket håll hade de åkt. Gode gud bad han, låt inget ont hända Billy.

Det ringde i Rebeckas mobil. ”Det är Kalle”, sa hon och svarade. ”Fantastiskt bra jobbat, ja, BDT 491. En ljusblåmetallic Golf GTI … Bäckabo.

Jag säger till polisen direkt. Tack, ni anar inte hur tacksam jag är. Hej!” Polis Tomas Nyberg stod bredvid. ”Fantastiskt, ett spår redan!” Han rusade iväg för att ropa ut det nya sökobjektet och kom tillbaka. ”Hur hade de fått reda på detta?” frågade han Rebecka. ”Lotta hade kommit på idén att sms:a alla de känner och även skriva om kidnappningen på facebook. De fick svar från en tjej som hette Stina.

De hade åkt efter den här Golfen och fått spelkort på sin vindruta. Pojken i framsätet, ja, det är Billy, hade kastat ut kort efter kort och Stinas pappa hade blivit arg och kört om. Nu vet vi säkert att det är Billy i den bilen för denna Stina hade sett att kortleken hade Colosseum på baksidan och just en sådan kortlek har Billy! Den bilen Göran åker tillhör hans granne. Det var Lennart som visste detta och det var han som hade skrivit att det måste vara Billy med tanke på spelkorten. Lennart vet att Billy har en sådan kortlek.” ”That´s my boy!”Min smarte kille!” sa Mike. ”Smart gjort, eller hur?”

De andra nickade, hoppet började komma tillbaka. Nu hade de både ett registreringsnummer, en plats och spelkort att följa. Tomas Nyberg gick i väg med nyheten om spelkorten. Alla poliser måste även hålla utkik efter dessa. Billy skulle hålla på att kasta ut dem ett i taget tills de tog slut.

Thomas bad att få numret till Kalle. Polisen ville hålla koll på deras facebookgrupp så att de kunde följa med om det dök upp nya tips. Han berättade att de hade spårat Görans mobil och att de hade hittat Görans bil övergiven i skogen. De hade funnit två av Billys spelkort vid platsen och även längre bort i skogen där de nu trodde att de hade klivit in i den Golf de nu hade efterlyst. Görans bil hade de kört hem för vidare undersökning och de hade kontaktat Barbro för att berätta vad som hänt. Hon hade blivit mycket orolig då Ronja inte kom hem från skolan. Polisen hade frågat om hon hade någon som helst aning om vart Göran kunde tänkas vara på väg med barnen. Men Barbro visste inte, hade hon sagt. De har inga vänner. ”Ni kan åka hem nu”, sa Thomas. ”Ni behöver prata igenom allt det här och vi håller hela tiden kontakten. Vi skickar med två poliser så att vi kan spåra samtal om Göran försöker ta kontakt med dig på nytt. Vi behöver också foto på Billy och gärna på Ronja. Barbro hade inget foto vare sig på Ronja eller Göran. Vi fortsätter just nu sökandet på alla småvägar inne i skogen men även de stora vägarna är under bevakning.” ”I skolkatalogen”, sa Rebecka. ”Hon måste finnas med i skolkatalogen… vi har den hemma.

Mike, Rebecka och Axel lämnade polisstationen. ”Jag åker bort till Lisbet och berättar för henne. Sedan kommer vi hem till er. Någon av hennes anställda får ta hand om affären. Jag ringer Nils också, han får lösa våra lektioner i morgon om vi inte har hittat Billy innan dess.”

Vid dessa ord bröt Rebecka ihop igen. I morgon, tänkte hon förtvivlat.

Bara tanken på att de inte skulle ha hittat Billy innan natten gjorde henne skräckslagen. ”Vi får vara vid gott mod”, Rebecka”, sa Axel och kramade henne. ”Så här snabbt har vi aldrig fått upp ett spår. Ni ska se att vi snart hittar Billy.

Ses snart, hej så länge!”

Axel åkte till Lisbet och Mike och Rebecka fick skjuts av polisen. Väl hemma i lägenheten gav Mike Rebecka ett glas med vin för att hon skulle bli lite lugnare. Rebecka tog fram ett foto av Billy. Hennes tårar rann. Han

var så söt, hans mörka ostyriga hår, den gyllenbruna huden och hans tänder som satt lite på sned. Hennes hjärta dunkade i bröstet på henne, hon hade svårt att andas. ”Snälla, hitta min pojke!”, sa hon och lämnade över fotografiet till Anders, som polisen hette. Hon gick in i Billys rum och hämtade skolkatalogen.

Den låg där den alltid låg, Billy höll ordning i sitt rum. Å, Billy, gör inget dumt nu så att Göran blir arg på dig, snälla Billy, tänkte hon och tog med skolkatalogen och Billys favoritnalle. Hon pekade på bilden av Ronja i katalogen. Med en tung suck satte hon sig i soffan hos Mike. Hon smuttade på vinet och sen berättade hon allt som hade hänt under veckan. Hon kramade krampaktigt Billys nalle och drog in doften av Billy som var så tydlig i nallens päls. Hennes tårar vätte ner gosedjuret och hon torkade förstrött bort det våta med sin ärm. ”Jag är ledsen, Mike.” Rebecka hade svårt för att prata. Snyftandes hade hon berättat allt om hotbreven, om Kenta och Ali och om vandaliseringen av Axels trädgård och om stackars Ronja och Lotta. Hon berättade också om hur underligt Louise hade betett sig och om skinheadgänget och Anton Österlund. ”Men jag trodde väl aldrig att någon skulle kidnappa Billy… jag fattar fortfarande inte varför Göran vill att jag ska betala för Ronja.” ”Becky, du måste ringa dina föräldrar igen, du måste berätta vad som hänt Billy.” ”Varför då?” snyftade Rebecka. ”De bryr ju sig inte i vilket fall som helst.” ”Det gör de nog, Becky, men de döljer något och nu måste de tala om sanningen. Billys liv är i fara. Ring dem, Becky!” Mike höll henne i sin famn, tröstade och lugnade henne samtidigt som hans inre var i uppror. Han älskade sin son över allting annat och han var livrädd för att något riktigt hemskt skulle hända honom. Samtidigt visste han att Billy var smart. Kanske, kanske skulle han komma på ett sätt att klara sig undan denne Göran eller åtminstone hitta fler sätt så att polisen skulle kunna spåra dem. Spelkorten hade varit smart. Han reste sig upp och gav Rebecka en puss på pannan, gick och hämtade deras telefon och bad Rebecka ringa. ”Kanske vet de något om denne Göran som kan hjälpa oss att hitta Billy.

Eller vill du att jag ska ringa dem… om du inte orkar prata mer just nu? Du är ju helt slutkörd på grund av allt det som hänt.”

Rebecka snöt sig och torkade sina tårar. ”Jag ringer”, sa hon och tog

telefonen. Precis när hon skulle knappa in numret ringde telefonen och Rebecka ryckte till. Hon vågade inte svara utan lämnade över telefonen till Mike. ”Ja, det är Mike”, svarade han. ”Hej, Mike! Jens Andersson, journalist, Karslundsbladet. Jag vill börja med att säga hur ledsen jag är och undrar om vi kan få en intervju?” ”Nej! Och ring inte igen, vi vill hålla linjen öppen. Hej då!”

Mike blev rasande, visst han förstod tidningen, men ilskan tog överhanden. ”Tidningen?” frågade Rebecka och rös. Hon kunde redan nu se rubrikerna framför sig. Men, nej, det skulle inte få hända. Billy skulle snart vara hemma, det måste han vara, hon stod inte ut med något annat. Det kändes som om hennes hjärta skulle brista, hon hade svårt att andas, det bara knöt sig i bröstet och pulsen slog sina hårda slag i alla hennes kroppspulsådror.

Det pulserade och pulserade. ”Mike... jag klarar inte… av… att prata… ring mamma…” Rebecka kunde knappt få fram orden, hela hennes kropp gjorde uppror.

Det ringde på dörren och polismannen öppnade. Det var Axel och Lisbet. ”Vi fick köra i väg ett knippe journalister”, sa Axel. ”De var precis på väg in i trappuppgången. Om du går ner och håller ställningarna kan jag hjälpa din kollega här med avlyssning och inspelning av eventuella samtal. Jag vet hur jag ska agera om något nytt inträffar.”Polismannen nickade och gav sig av ner för trapporna. ”Åh, Rebecka… Mike… vad förskräckligt”, sa Lisbet och satte sig bredvid Rebecka i soffan. ”Stackars dig, stackars er… eländet tar aldrig slut.”

Hon lade sin arm runt Rebecka och vyssjade henne som ett litet barn. Rebecka kunde inte få stopp på sina tårar. Det var först nu som allting hade blivit fullständigt klart för henne, Billy kanske inte skulle komma hem till natten. ”Inget nytt?” frågade Mike.

Axel skakade på huvudet. ”Ingen har sett till Golfen sedan den där Stina såg den. Antagligen tar han småvägar för att hålla sig undan. Lotta har knappat in ett direktnummer till polisen på facebook så att de kan ringa i stället om de har några tips. Ja, du vet… folk skriver en jädrans massa och det blir svårt att skilja ut viktig information från allt annat. Polisen sitter uppkopp-

lad hela tiden och sållar bland allt på facebook.” ”Vart kan han vara på väg. Stina sa att han hade åkt mot Göteborg. Kan han ha vänner där, vänner som han kan gömma sig hos?” ”Det tror jag inte”, sa Axel. ”Han flydde från alla sina bekanta i Göteborg och enligt Barbro är just dessa de sista han skulle ta kontakt med.

Ingen vet vart han kan vara på väg.” ”Rebecka har försökt att berätta om allt som hänt så gott hon har kunnat”, sa Mike, ”men jag funderar på den där Anton Österlund, Göran och Kenta. Finns det något samband – jag tänker på det här med rasism och så… Ja, jag har ju afrikanskt blod i ådrorna även om min hud inte är så mörk – jag har latinamerikanskt blod i ådrorna också. Kan det vara detta som har orsakat alla de andra problemen? Kan det vara detta som har gett Göran idén. Ja, det är det jag undrar – om Anton nu är arg på Rebeckas skriverier och Göran på något vis känner Anton – men det är långsökt förstås. Nä, jag vet inte hur jag tänkte för det verkar ju inte ha något med att han vill ha betalt för Ronja att göra.”

Mike greppade efter varje halmstrå för att kunna lista ut vart Göran hade tagit vägen med hans son. Visslande av glädje hade han styrt sin lastbil hem till Sverige. Glad och förväntansfull över att snart få krama om sin son och sin hustru igen. Och så möttes han av denna chock. Billy kidnappad och Rebecka i upplösningstillstånd. ”Vad jag vet är inte Göran rasist även om hans son till synes verkar vara det”, sa Axel. ”Men sanningen är den att Kenta inte är rasist. Han blev det när han kom hit, enbart för att få tillhöra ett gäng. Ja, det är en lång historia som Lotta har berättat för oss. Även jag och Rebecka var inne på om Anton kunde ha något med hotbreven och skadegörelsen att göra på grund av det Rebecka skriver i tidningarna – men ja, det verkar långsökt precis som du säger, Mike. Det verkar inte som om kidnappningen av Billy har något samband med det andra. Jag menar av någon konstig anledning vill ju Göran att Rebecka ska betala retroaktivt underhåll för Ronja. Det är ju därför han har kidnappat Billy. Rebecka måste ringa sina föräldrar igen, kanske vet de något som kan hjälpa oss.” ”Anton Österlund”, sa Lisbet. ”Jag såg honom tillsammans med Louise.

Visst är ni vänner, du och Louise, Rebecka?”

Rebecka nickade lite osäkert. Hon kunde egentligen inte kalla deras relation för vänskap, men vad i hela fridens namn gjorde Louise tillsammans

med Anton? I och för sig var de gamla bekanta – men ändå. ”Var såg du dem, Lisbet?” ”Jag såg dem gå in, arm i arm, på Café Libertin. De såg faktiskt förälskade ut.” ”När var det?” frågade Rebecka. ”Vad kan det vara… två veckor sedan, kanske.”

Louise och Anton… kanske förklarade det en hel del, tänkte Rebecka.

Kanske förklarade det varför Louise hade varit så otrevlig mot henne. Men det kunde ju inte ha något med Billy att göra, eller kunde det? Tankarna snurrade omkring i Rebeckas huvud men hon fick inte någon ordning på dem. Cathalin hade sagt att Louise hade tagit Kenta i försvar… hon hade också sagt att Louise hade pratat om Anna. Fanns det något samband?

Anna hade börjat umgås med Kentas gäng och blivit sur och tvär. Louise hade agerat likadant. Kände Louise Göran och kände Göran Anton? Louise och Angelica hade varit vänner med Anton i sin ungdom… men Göran, han hade ju bott i Göteborg innan han flyttade till Karlslund? Hon kände att hon greppade efter ett halmstrå men allt kunde vara viktigt i sökandet efter Billy. Något av allt det här kunde kanske leda fram till vart Göran hade fört barnen.

Rebecka försökte så gott hon kunde återge sina tankar för de övriga.

34.

B

arbro letade överallt, i varje liten gömma, efter något drickbart.

Men Göran hade städat ut all sprit omsorgsfullt. Hon var i upplösningstillstånd. Göran hade kidnappat Billy och tagit Ronja med sig på samma gång. Enligt polisen begärde han en och en halv miljon för att släppa Billy. Han var galen, hur trodde han att han skulle ro i land med detta? Kenta satt på sitt rum och följde det hela över facebook. Barbro förstod sig inte på det här med internet, vare sig hon eller Göran hade brytt sig om den nya tekniken med datorer och annat. Kenta hade lyckats fixa sig en dator och Barbro visste inte hur. Kanske var det stöldgods. Han hade visat Göran hur man kunde betala räkningar över nätet men det var egentligen allt de använde datorn till. Göran själv hade skaffat sig en begagnad laptop med mobil uppkoppling för Kenta ville inte ha in honom i sitt rum när det var dags att betala räkningar. Hon hade sett att även laptoppen var borta och undrade varför Göran hade tagit med sig den. ”Morsan, de är gubbjäveln på spåret. Han har snott grannens Golf.” ”Herre gud… Kenta, jag måste ha något att dricka… vi har inte en droppe hemma. Jag klarar inte detta annars.” Barbro hade tårar i ögonen och hela hennes kropp skakade av abstinens och ångest. Hon drog nervöst sina fingrar genom det blonda håret som var fett och smutsigt, om och om igen drog hon i sina blonda testar. Askfatet var fullt av fimpar och röken låg tjock i lägenheten. Hans mamma var på väg mot en kollaps. Han hade sett det förut. ”Det blir inget, morsan. Fan, du måste skärpa dig! Nu kanske vi äntligen kan göra något, nu när gubbjäveln är borta… men vi måste hitta Ronja, fattar du… och Billy.” ”Kenta… jag vill men jag kan inte… jag måste ha något att dricka… fattar du!” Barbro skrek ut orden och kastade glaset med vatten som hon höll i sin hand rakt i diskbänken så att glasflisorna flög åt alla håll. Hon rese sig upp på darriga ben, slet i sitt hår och vrålade obegripliga saker. Helt plötsligt rusade hon in på toaletten och kräktes.

Kenta hade sett det hela förut och en gång hade han ringt ambulans och de hade kört henne till avgiftning. Lika bra att ringa ambulansen, tänkte han, morsan klarar aldrig av detta själv. Kenta visste också att det kunde vara

förenat med livsfara att inte få hjälp vid alkoholabstinens. Han behövde sin mamma nu, men han behövde henne nykter och klar i skallen. Som det nu var hade han ingen nytta av henne. Men hon måste hjälpa till. Kanske visste hon saker som Kenta själv inte visste. Saker som kunde hjälpa dem att hitta Ronja och Billy. Han ringde en ambulans och Barbro vrålade från badrummet att hon absolut inte skulle till något jävla sjukhus. Hon ville ha en flaska vin. Hon gick på där inne, gapade och skrek, kastade saker omkring sig och så spydde hon igen.

När ambulansen kom hade hon lugnat ner sig och hon följde med utan protester. Hon kunde inget annat, hela hennes kropp var utslagen. ”Kenta, du måste tala om hur det går.” Hon tog Kentas hand i sin och tittade med en sorgsen blick på sin son. Jag är ingen vidare mor, tänkte hon.

Just nu behöver Kenta och Ronja mig mer än någonsin och då bryter jag ihop.

Kenta nickade. ”Jag kommer och hälsar på dig mamma och du kan ju ringa.”

Ambulansmännen bar i väg med hans mor och för första gången på nästan ett år var Kenta ensam hemma. Han återgick till att följa händelserna på facebook. Massmedia hade redan fått tag på storyn och på stans nättidning stod det att två barn förmodligen hade blivit kidnappade men att polisen i nuläget inga kommentarer hade. Det fanns en bild på Billy och en på Ronja.

Den på Ronja var tagen ur skolkatalogen. Kenta fick tårar i ögonen. Stackars Ronja och stackars Billy. På något sätt måste han bara hitta dem.

Hans så kallade polare hade också skrivit på facebook. Bra jobbat, Kenta, hade de skrivit. Nu har du gett henne vad hon tål. Kenta hade tvekat, men sen hade han svarat att han inte hade något med Billys försvinnande att göra och att hela gänget var dumma i huvudet. De hade skrivit en massa rasistisk skit också och Kenta fattade ett definitivt beslut. Han skulle inte ha något mer med dessa typer att göra. Hellre var han helt ensam utan vänner. Det hade även stått om vandaliseringen hemma hos Axel. Kenta var just nu glad över att han hade hållit sig hemma på grund av sina skador. Det är väl det enda jag kan tacka gubbjäveln för, tänkte han, att han misshandlade mig så illa att jag inte kan visa mig för folk. Tack vare det höll jag mig utanför den där vandaliseringen. Kenta gillade Axel, han var en bra lärare.

Gubbjäveln hade tagit Billy för att han ville ha pengar för Ronja. Kenta hade aldrig förstått vad Rebecka hade med det hela att göra och hans farsa

hade sagt att det behövde han inte veta heller. Frågan var bara vart gubbjäven hade tänkt åka. Kenta hade ingen som helst aning men han grubblade så att det kändes som att hans hjärna glödde. Hela hans huvud kändes varmt och det hettade i hårbotten. Var har han tagit vägen med barnen? Jag måste hitta dem och sen fixa till livet för både mig, morsan och Ronja.

Hans föräldrar hade inga vänner, det var helt klart. De som de hade umgåtts med i Göteborg var definitivt ett avslutat kapitel och hans farsa skulle aldrig vända sig till dem. Så till vem och vart, det var frågan. I sitt minne gick Kenta igenom året de hade bott i Karlslund. Vilka hade hans farsa pratat med? Men så insåg han att hans morsa och farsa inte umgicks med några människor över huvud taget. De var ganska isolerade i den sunkiga lägenheten. Enda gången de egentligen gick ut var för att handra sprit eller mat.

Han följde flödet på facebook. Det verkade som om hela Karlslundsskolan var engagerade. Kenta själv fick också en massa skit. De skrev om honom, de skrev att han var en rasistjävel och att det var hans fel att hans farsa hade tagit Billy. Det hjälpte inte att han hade skrivit att han inget hade med det hela att göra, de fortsatte att kasta skit på honom ändå. Det ringde på dörren. Förvånat gick han och öppnade. Det var inte ofta någon ringde på hemma hos dem. Utanför stod Lennart. ”Tjena, Kenta! Kan vi snacka?” ”Ja, kom in. Vad vill du?” ”Jag vill hitta Billy och Ronja.” ”Ja, asså… jag vet inte om jag kan hjälpa dig. Jag fattar inte själv vart gubbjäveln kan ha tagit vägen.” ”Fan, vad det luktar rök här! Ja, ursäkta, asså… men det luktar som ett jädra rökrum.” ”Ja, det är morsan… hon mår för jävla dåligt.” ”Var det henne som ambulansen hämtade?”

Kenta nickade. ”Är det något allvarligt?” ”Nä, hon har fått en kollaps… abstinens… inget att dricka… farsan hällde ut allt.”

Lennart nickade, han var egentligen lite förvånad. Han och Kenta hade aldrig pratat förut, bara morsat på varandra och nu snackade de som om de hade varit vänner länge. ”Jag tänkte att jag skulle åka ut och leta efter Billy och Ronja. Jag har ju

körkort och jag får låna morsans bil…” ”Ja, men vart ska du leta?” frågade Kenta. ”De kan ju vara vart som helst.” ”Först tänkte jag åka till Bäckabo – det är ju inte så långt och det var ju där den där Stina hade sett dem. Sen tänkte jag att vi kanske kunde hitta fler av Billys spelkort. Ja, jag vet inte… men jag har inte ro att bara sitta still och inget göra.” ”Får jag hänga med?” ”Ja, det var liksom därför jag kom… för att fråga dig.” ”Okej!” sa Kenta och tog på sig sina gympaskor. Han skulle aldrig mer bära kängor. Han tog kängorna i näven och så gick de ut. När de kom till soptunnorna slängde han kängorna med en smäll i soptunnan. ”Det var det!”

Lennart tittade storögt på Kenta. ”Ja, va fan… jag är less på hela skiten. Jag kommer aldrig mer att ha något med Ludde och gänget att göra. De är faktiskt riktiga idioter.” Kenta flinade. På något sätt mådde han bra av att få säga det till någon annan och Lennart verkade schysst. Annorlunda, men schysst. Lennart dunkade honom i ryggen och så gick de ut och satte sig i bilen.

Det ringde i Lennarts mobil. ”Ja, det är Lennart!… Ja… Kenta… ok, vi hämtar dig.” ”Det var Linnea”, sa han då han lade på. ”Hon hade sett på face att jag funderade på att åka ut och leta. Hon vill hänga på… vi åker förbi och hämtar henne.” ”Hon hade inget emot att jag var med?”

Lennart skakade på huvudet. ”Hon har pratat med Lotta och Lotta hade berättat att det egentligen inte är ditt fel att det har blivit som det blivit – ja, med en massa saker, alltså – inte det här med Billy.” ”Vadå – vad har Lotta sagt?” Kenta blev orolig. Han ville inte att hela hans liv skulle bli till allmän kännedom. Jädra Lotta!” ”Nej, inget särskilt… bara att vi inte ska vara arga på dig – ja, att du inte har haft det så lätt – men, Kenta… det är ju ingen hemlighet – alla vet att din farsa slår dig.” ”Va! Hur fan kan alla veta det? Har man placerat en dold kamera hemma, eller vad då?” ”Nej, men asså… ingen människa har så mycket otur som du verkar ha

– alla olyckor du säger att du har råkat ut för då du har blåmärken över allt.

Asså, Kenta – folk fattar.”

Det tog ett tag för Kenta att få detta att sjunka in. Visste Ludde och gänget också, hade de också fattat? Ja, skit samma, tänkte han. Det gänget kan dra åt helvete, de hade precis inte gjort hans liv bättre.

De stannade utanför Linneas hus för att hämta upp henne. Hon kom farandes ner för trapporna i en rasande fart, öppnade bildörren och klev in. ”Tjena grabbar! Jag är sjukt orolig alltså – för Billy. Ronja känner jag ju inte – men för Rebeckas skull vill jag verkligen hitta Billy. Rebecka är en sjukt bra lärare och jag måste bara hjälpa till om jag kan. Vart åker vi?” ”Tjena, vi åker mot Bäckabo och sen får vi se.” Lennart vände sig om och när Linnea hade fått på sig bältet körde han ut mot Göteborgsvägen. ”Okej! Du, Kenta – vet du något som kan vara till hjälp?” Linnea knackade Kenta lätt på axeln. Han skakade på huvudet. ”Ja, då får vi slå våra kloka huvuden ihop. Lotta berättade att hon inte trodde att det var du som skrivit breven, Kenta. Kan du ha någon aning om vem det kan vara? Jag menar det behöver ju inte ha något med kidnappningen av Billy att göra, men det kan ha det. Jag vet inte, jag har tänkt skitmycket alltså.” ”Det kan nog vara vem som helst i gänget… Ludde, du vet – han är en hängiven rasist. Han avskyr alla som har någon typ av invandrarblod i ådrorna. Han snackar mycket om vikten av renrasighet och han avskyr Rebecka för att hon har fått barn med en som har afrikanskt blod i ådrorna. Det är väl den där Mr X som har satt alla dessa idéer i huvudet på honom. Men det är ju farsan som har kidnappat Billy – inte någon i gänget, så jag hänger inte med… hur tänker du?”

Linnea visste inte själv hur hon tänkte, bara att allt verkade hända på samma gång. Rebecka försvarar Ali, Kenta hotar henne på skolgården, sen får Rebecka hotbrev, Ludde och gänget vandaliserar Axels trädgård och sen kidnappar Kentas farsa Billy. ”Jag vet inte… bara att allt verkar hända på samma gång. Varför har din farsa kidnappat Billy? Ja, alltså, jag tänkte att det kanske berodde på att han också var rasist – för Rebecka har inte direkt gott ställt, så gällde det pengar hade väl din pappa kidnappat någon annan unge?”

Kenta funderade på detta en stund. Han visste inte riktigt varför hans farsa ville ha pengar för Ronja men han antog att Rebecka hade vägrat att

betala och att han hade tagit Billy som hämnd på något vis. ”Jag tror inte att det hänger ihop alls”, sa Kenta. ”Min farsa är pappa till Ronja men min morsa är inte hennes morsa. Jag vet inte vem Ronjas morsa är. Men i går tvingade gubbjäveln mig att skriva ett brev och lägga i Rebeckas postbox. I brevet stod det att han ville ha underhåll för Ronja eftersom han hade tagit hand om henne i alla år. Han ville att jag skulle skriva att Rebecka skulle betala. Senast i dag klockan tio skulle Rebecka ha tagit kontakt med farsan och när hon antagligen inte gjorde det så kidnappade han Billy.

Antingen för att hämnas eller för att få henne att betala helt enkelt. Utpressning, ja, så tror jag, i alla fall.”

Lennart tittade med stora och frågande ögon på Kenta. Helt häpen frågade han: ”Men varför ska Rebecka betala underhåll för Ronja? Hon kan väl inte vara Ronjas mamma? Det låter ju inte klokt – är ni släkt?” ”Nej, inte släkt vad jag vet”, sa Kenta och ruskade på axlarna. ”Jag fattar inget av allt det här, men aldrig att Rebecka är Ronjas morsa! Det är ändå ett som är säkert! Morsan kanske vet men hon är på sjukhuset och kan inte hjälpa oss just nu.” ”Finns det någon annan som kan veta?”

Kenta skakade på huvudet. Han hade ingen släkt vad han visste så han hade ingen att fråga. ”Vet ni, jag har min iPhone med mig, jag skriver på face och frågar. Kanske någon vet?”

Lennart och Kenta nickade. ”Föresten, vem är Mr X?” Linnea höll på att skriva på sin iphone och tittade snabbt upp på Kenta som vände sig om mot henne. ”Det trodde jag alla visste”, sa han. ”Det är Anton Österlund, sd, du vet.” ”Känner ni honom?” ”Ja, Ludde hänger i deras lokal nästan jämt och jag har också varit där ibland. Oftast är det bara vi ungdomar där men ibland en del vuxna också.

Ja, till exempel vår lärare på IP, du vet, den tjocka – Louise.” ”Va, vad gör hon där?” ”Jag tror hon är ihop med Mr X.” ”Ok, weird”, sa Linnea och skakade på huvudet. ”Vilka brukar vara där mer än Ludde och gänget?” ”Lite alla möjliga… den där Anna, Frippes brud, har börjat hänga där

mycket på sista tiden, sen är det gänget förstås och någon som heter Lars, men han är med i partiet. Bengt, han är lite äldre… några pensionärer, ja, jag vet inte, jag brukar inte vara där så ofta. De snackar en massa politik och jag är inte intresserad av det där som de snackar om.”

De var nästan framme vid Bäckabo och Lennart stannade bilen på en mötesficka och de klev ur. De hade skog på båda sidor vägen och det gick en traktorväg in i skogen. ”Tror ni att han kan ha tagit en skogsväg, för att hålla sig undan för polisen?” undrade Lennart.

Kenta nickade. ”Lås bilen, vi går och kollar”, sa han till Lennart.

De traskade skogsvägen fram. ”Kolla någon har i alla fall kört här ganska nyss för gräset är tillplattat, ser ni – bilspår!” Lennart pekade och de andra nickade. ”Kolla det är fotspår också, någon har gått här, ser ni.”

De andra såg fotspåren i det nedtrampade gräset och fortsatte skogsvägen en bra bit och kom slutligen ut i en glänta. De stod en stund och spanade sen ropade Kenta: ”Kolla, kolla i trädet.” Han sprang fram och tog ner en rosa hårsnodd. ”Den här är Ronjas, jag är helt säker, hon använder bara rosa snoddar. Hon brukar ha en hel rad med rosa snoddar som armband”, ropade han. ”Och här har det stått en bil! Kolla spåren visar att den har backat och sedan fortsatt bort på den där skogsvägen. ”Yes!” skrek Linnea! ”Vi har ett spår. Jag såg en sådan snodd borta vid vägen men tänkte inte på det, snoddar tappar ju vi tjejer stup i kvarten.

Hämta bilen, Lennart, så följer vi efter bilspåren och under tiden ringer jag till polisen.

Linnea ringde upp polisen och förklarade att de skulle hålla utkik efter rosa hårsnoddar och hon gick också in på facebookgruppen och skrev detsamma.

35.

R

ebecka hade lugnat ner sig så pass mycket att hon hade orkat ringa sin mor och bett henne att ringa upp. Telefonen ringde i stort sett omgående och Rebecka svarade. ”Vem är Ronja, mamma?” ”Jag har ju redan sagt att jag inget vet om den tösen…” ”Ljug inte för mig, tala om vem Ronja är och varför Göran vill att jag ska betala retroaktivt underhåll för henne. Har pappa vänstrat, är Ronja min lillasyster?”

Monica gav till ett hest skratt. ”Nej, han hade svårt att tillverka två barn, så på den punkten – ett tydligt nej.” ”Varför kan du inte bara säga som det är? Du döljer något för mig och nu är det särskilt viktigt att jag får reda på vad.” ”Jag har redan sagt att den där Göran är en knäppskalle – du ska inte lyssna på honom.” ”Mamma, den där knäppskallen har just kidnappat Billy.”

Det blev helt tyst i telefonen. Rebecka kunde höra hur hennes mor drog efter andan för att sedan börja andas med tunga andetag. ”Mamma, hör du inte! Göran har kidnappat Billy och skälet är att han vill ha betalt för Ronja. Han plockade upp både Billy och Ronja efter skolan i dag. Han ringde mig och sa att om jag inte betalar en och en halv miljon så får jag aldrig se Billy igen. Nu säger du mig sanningen! Hör du det!” Rebecka nästan vrålade i luren. Hon var minst sagt upprörd. Varför envisades hennes mor med att ljuga?

Hennes mors andetag lät mycket tunga och det lät som hon kved, stötvisa kvidanden och plötsligt hördes det en duns som om hon tappade telefonen i golvet och sedan blev det tyst. ”Herre gud, jag tror min mamma fick en hjärtinfarkt!” Rebecka stod helt stilla med telefonluren i handen. ”What!” Mike tittade storögt på henne. ”Hon började låta jättekonstigt och sedan hörde jag en duns, sen blev det helt tyst i telefonen. Herre gud, jag måste ringa pappas jobb. Rebecka

slog snabbt numret till sin fars kontor. Hon andades tacksamt ut då han lyfte luren i andra ändan. ”Pappa, det är Rebecka! Jag hinner inte prata, mamma har nog fått en hjärtinfarkt. Skynda dig hem! Vi pratade i telefon… jag förklarar sen… ja, ja, skynda dig!”

Med ett ångestfyllt kvidande satte hon sig ner i soffan. Har jag tagit livet av min egen mor nu också, tänkte hon. Hennes hjärna kändes helt plötsligt tom, som om det inte fick plats mer känslor nu. Det hade bara varit för mycket. ”Darling… det kanske inte är så farligt… din pappa ringer nog snart och säger att allt är okej.” Mike slog armarna om henne och vyssjade henne fram och tillbaka.

Rebecka kände sig tömd på allt, Billy kidnappad och modern kanske döende. Nu visste hon inte om hon skulle orka något mer. Hon var tömd, tom som ett övergivet snigelskal. Hon vaggade sig själv, fram och tillbaka, med händerna hårt knutna över sina ögon. Snälla, låt mig vakna, säg att allt bara är en ondskefull dröm, kved hon för sig själv. Dörrklockan fick henne att rycka till och komma tillbaka till verkligheten. Hon hörde hur Mike gick och öppnade. Han pratade med några och plötsligt dök Cathalin upp i dörröppningen. Bredvid henne stod en kvinna som verkade vagt bekant, men ändå inte. Kvinnan var mycket elegant, noterade Rebecka. ”Åh, Rebecka! Stackars, stackars dig!” Cathalin kom fram och kramade om Rebecka där hon satt med tom blick och med sina armar krampaktigt i kors över sitt bröst. ”Cathalin… vad gör du är… och vem är kvinnan?” ”Hej Rebecka!”, sa den främmande kvinnan. ”Jag heter Birgitta, jag är Madeleines mamma och din moster.”

Rebeckas ögon blev stora som klot. ”Är du Madeleines mamma och min moster? Är jag och Madeleine släkt?” Rebeckas hjärna kändes tom, hon hade svårt att fokusera på det som sades… men så förstod hon med ens…

Inte undra på att hon hade tyckt att det fanns så många likheter mellan Madde och Angelica. De var kusiner… hon själv var kusin med Madeleine. ”Ja, ni är kusiner, du och Madeleine”, sa Birgitta. ”Jag är uppriktigt ledsen för din skull, Rebecka och om din mor hade talat om sanningen för dig hade detta kanske aldrig hänt.”

Rebecka tittade med stora ögon på sin moster. ”Jag tror att mamma är på

väg att dö!” sa hon, återigen med gråten i halsen. ”Vad säger du, är Monica sjuk?”

Rebeckas tårar rann ner för hennes kinder, hon hade svårt att andas, det var som om en skruvtving hade skruvat åt hennes luftvägar. Mike klappade henne över håret. ”Lugn, Becky, jag kan förklara för din moster och Cathalin. Vila dig nu!”

Rebecka lutade sig tillbaka och försökte ta djupa andetag, sådana som hon hade fått lära sig inför sin förlossning. Hon kramade Billys nalle hårt, hårt och vätte ner den med sina tårar. Det var som om nallen var hennes livlina. Som i en dimma hörde hon Mike berätta alltihop för de båda kvinnorna.

Polisman Anders dök upp i vardagsrummet. ”Vi har fått upp ytterligare ett spår. Jag vet inte om Billy och Ronja har kommit på det hela tillsammans eller var för sig men Ronja lämnar rosa hårsnoddar efter sig för att visa oss vart de är på väg. ”Har ni någon aning om vart?” frågade Axel. ”De verkar röra sig ner mot kusten. Det är dina elever som har meddelat oss detta, Rebecka.” ”Mina elever?” frågade Rebecka. ”Ja, Lennart kunde inte bara sitta still och följa händelsen, han var så orolig för Billy. Han hade ringt på hos Kenta för att få lite tips om vart Göran kunde ha tagit vägen med barnen. Kenta hade precis ringt efter ambulans åt sin mor och bestämde sig för att följa med Lennart för att leta efter Göran och barnen.” ”Är Barbro på sjukhuset?” frågade Birgitta. ”Ja, hon har tydligen fått en kollaps och svåra abstinensbesvär”, svarade Anders. ”Lennart och Kenta hade plockat upp Linnea som var så sjuk av oro att hon också ville åka med och leta efter Billy och Ronja.” ”Linnea, Kenta och Lennart”, sa Rebecka förvånat. ”De har aldrig umgåtts förut. Tänk att de tre vill hjälpa mig.” ”Ja, du har ett stort stöd i dina elever, Rebecka”, sa Cathalin. ”Hela Karlslundsskolan är involverad och engagerad på facebook. Madeleine har åkt hem till Gustav. Hon, Gustav, Kalle och Lotta håller koll på all viktig information på facebook och meddelar polisen om de ser något av intresse.

Johan, Lena, Sara, Petter och Linus – ja, och många fler sitter hemma hos Gustav och följer allt. Alla är de så bekymrade för din skull och så oroliga

över hur det ska gå för Billy och Ronja.”

Rebecka blev djupt rörd över allas engagemang och stöd och återigen rullade tårarna ner för hennes kinder. ”Ja, inte bara eleverna”, sa Cathalin. ”Alla lärare, övrig personal och alla föräldrar sitter uppkopplade på facebook och alla känner med dig, Rebecka.

Det ska du veta.” Cathalin kramade om sin kollega och vän. ”Du ska se att det ordnar sig, vännen.” ”Ungdomarna hade åkt till Bäckabo”, fortsatte Anders, ”och sett det samma som vi redan sett, att Göran hade bytt bil i skogen och kört skogsvägar därifrån. Det nya är att ungdomarna hittade två rosa hårsnoddar och Kenta är helt övertygad om att dessa är Ronjas. Hon har alltid ett helt knippe sådana som armband, hade han sagt.” ”Den där Göran har alltså fått med sig två kluriga ungar”, sa Axel. ”Har man hittat fler snoddar eller fler spelkort?” ”Linnea gick direkt ut med informationen på facebook och vi har redan fått in tips om hittade spelkort och rosa snoddar. Vi håller just nu på att följa upp dessa spår. Det är mycket glada nyheter, Rebecka och Mike. Vi tror att vi är dem på spåren. Flera tips om att man tror sig ha sett bilen kommer också in och det sista tipset som vi verkligen tror är seriöst pekar åt att Göran är på väg mot Smögen. En bilist lämnade tips om att han hade sett en bil med det registreringsnumret som vi angett svänga av vid Dingle, ner mot Smögen.” ”Varför just Smögen?” frågade Rebecka. ”Vi hade en stuga där en gång, ja, inte på Smögen men inte så långt därifrån.” ”Antingen känner han någon där eller också tror han att det är lätt att gömma sig bland alla turister.”

Mike kramade om Rebecka och Rebecka kramade krampaktigt Billys nalle. ”Du ska se att de hittar Billy och Ronja. Det ordnar sig ska du se.” Mike var lika orolig som sin fru men han var tvungen att vara stark för Rebeckas skull.

Polisman Anders var dock inte lika hoppfull. Han ville inget säga för föräldrarna behövde hålla hoppet uppe men om Göran planerade att ta med sig barnen ut på sjön med båt – ja, då skulle det bli så mycket svårare att hitta dem. Utmed kusten fanns det en mängd små öar och det vore som att leta efter en nål i en höstack om han bestämde sig för att gå i land på någon ö el-

ler åka mellan öarna. Sommartid var havet fullt av båtar utmed kusten. Om det var detta Göran hade i sinnet då skulle de verkligen få svårigheter med att hitta honom och barnen. Det var just detta scenario som polisen i nuläget var mycket oroliga över och de hade försökt få ihop så många poliser som var tänkbart för att bevaka varje liten enskild och större småbåtshamn.

De hade även polishelikoptrarna uppe i luften.

Birgitta satt och funderade på hur hon skulle börja sin berättelse för Rebecka. Det var en lång historia och hon visste inte hur mycket Rebecka skulle orka med i nuläget. Själv var hon också i obalans, både hennes systrar var sjuka och en av dem låg på sjukhus, den andra kanske var på väg till ett sjukhus just nu. ”Louise!” ropade Rebecka, ”Louise har en stuga där, eller hennes föräldrar… men det är mest hon som är där. Vi hade våra stugor ganska nära varandra.” ”Känner Louise Göran?” frågade Anders. ”Nej, inte vad jag vet… men det var bara något jag kom på. Vi var alltid i våra stugor samtidigt på somrarna.” ”Okej!”, sa Anders. ”Jag ringer upp Louise. Det skadar inte att kolla.

Kanske har Göran fått nys om stugan på något vis.” ”Herre gud!” ropade Rebecka nu. ”De har båt också! Louise har en snabb båt… tänk om Göran vet det… tänk om han tar med sig barnen ut på sjön…”

Modet sjönk i polisman Anders hjärta. Det var just detta han hade befarat, att Göran skulle ta med sig barnen ut på sjön. ”Jag ringer Louise omedelbart”, sa han och lämnade rummet.

Alla började prata i munnen på varandra. Skulle Göran känna Louise?

Ingen kunde förstå hur det i så fall hängde ihop, ingen mer än Birgitta.

36.

B

illys spelkort var slut. De hade varit slut länge. Det var tyst som i graven i bilen. Ingen sa något, inte Göran och inte Ronja. Ronjas blick var fortfarande tom. Billy hade slutat gråta men han hade gråtit när spelkorten tog slut. Ett efter ett hade han kastat ut dem genom bilfönstret. Han hade räknat till tusen mellan varje kort och när de tog slut förstod han att de var långt hemifrån. Hur skulle hans mamma och pappa hitta honom, nu? Ja, då hade han gråtit men nu kändes det som om tårarna var slut.

En gång hade de stanna för kissepaus. Göran hade haft sin pistol i fickan på sin jacka och pekat med den mot Billy. Bara så att du inte får för dig några dumheter, hade han sagt. Sen hade de fortsatt att åka igen. En liten stund hade Billy slumrat till, när han vaknade var han hungrig. Hungern hade blivit värre för varje minut och nu gjorde det ont i hans mage. ”Jag är hungrig”, sa han utan att titta på Göran. Han vågade inte titta på honom.

Göran svarade inte. Han bara muttrade något och Billy kände hur Ronjas pappa blängde på honom även om han inte vågade titta. Han vände sig om och tittade på Ronja. Hon sov och Billy kände sig hopplöst rädd och ensam.

Ett klickande ljud hördes. Ronjas pappa öppnade en öl till. Billy visste att det var farligt att köra bil och dricka alkohol. Det var olagligt också. Göran hade druckit många öl, ändå verkade han inte full, tänkte Billy.

Han visste inte för vilken gång i ordningen han gick igenom sina fickor i jakt på något som han kunde använda som ledtråd. Nyckelringen med lägenhetsnyckeln. Den hade han fått av pappa. Det var en miniatyr av frihetsgudinnan. Men nyckeln till lägenheten satt i nyckelringen och han vågade inte försöka få ur nyckeln. Göran kunde bli misstänksam. Billy hade redan försökt genom att föra ihop jackans fickor mitt fram över magen men då hade Göran blivit sur och frågat om han gjorde snuskiga saker. Då hade han snabbt låtit bli. De andra sakerna han hade i fickan var inte av något värde som ledtrådar. En pennstump, ett suddgummi, några tuggummin och gummisnodden som han hade haft runt kortleken.

Nu svängde de av på en mindre väg. Billy hade fortfarande rutan nere på

bilen och han kände igen doften som kom in. Det luktade kust. Förra sommaren hade hans mamma visat honom och hans pappa den sommarstuga hennes föräldrar hade haft då hon var liten. Det luktade likadant ute som det hade gjort då. Billy studerade omgivningarna och upptäckte att han faktiskt kände igen sig. De var på väg till samma ställe som den där sommarstugan legat. Han var hundra. Visste Göran att de hade haft en sommarstuga där? Men den var ju inte deras längre. ”Pappa, jag är hungrig!”

Ronja hade vaknat. Detta gjorde Billy mer hoppfull. Kanske kunde hon förmå sin pappa till att ge dem något att äta. Billy vände sig om och log mot Ronja. Hon log tillbaka och hennes blick var inte längre så där tom. ”Ni ska snart få något i magen”, sa Göran. ”Vi är snart framme.” ”Var är framme?” frågade Ronja. ”Sluta fråga dumma saker”, svarade Göran och svängde ner på en väg som mer liknade en stig. Den var full av sten och hålor så han fick köra mycket försiktigt för att undvika dessa. Han körde upp på ena vägrenens gräskant och sedan upp på den andra sidans gräskant. Bilen gungade och krängde. Det luktade ännu mer kust nu. Billys mamma hade sagt att lukten berodde på det salta vattnet och rutten tång.

Ronjas pappa körde av från den lilla vägen och rakt in i skogen. Grenar rispade utmed bilen sidor och plötsligt stannade han. ”Sitt kvar!” sa han och klev ur bilen.

Billy tittade på Ronja. Hon höll upp sin arm och visade att hon bara hade en hårsnodd. Först fattade inte Billy vad hon menade men sen förstod han.

Hon hade gjort precis som han. Hon hade kastat ut snoddar genom fönstret och nu hade hon bara en snodd kvar. Billy visste att Ronja alltid hade en massa snoddar runt sin handled. Han log hoppfullt. ”Jag sparade den sista för att ha när vi stannade”, viskade hon. ”Men det är för tidigt att kasta den här. Jag väntar lite.”

Billy nickade och så kom han på att han nu hade chansen att lika ur nyckeln ur nyckelringen. Det gick fort och han stoppade ner nyckeln till lägenheten i sina jeans och nyckelringen i jackfickan. De hörde hur Göran grejade med något i bagageluckan. Den slog igen med en smäll. ”Kom igen nu ungar, dags för en skogspromenad.”

Ronjas pappa hade den stora ryggäcken på ryggen. Billy funderade över vad han hade i den. Kanske fler öl. Ronjas pappa drack mycket öl. Billys

egen pappa drack bara en öl eller två framför tv:n på helgerna och då somnade han ofta. Ronjas pappa verkade inte bli trött av öl. Synd, för om han somnar kan vi smita, tänkte Billy. ”Gå stigen där”, han pekade. ”Jag vill ha er framför mig och inga dumheter. Jag tvekar inte att skjuta någon av er.”

Ronja tog Billys hand och så gick de framåt på skogsstigen. Den var full av rötter och skogen runt omkring var tät. De kom tillbaka ut på den skogsväg de svängt av ifrån. Ronja funderade över hur hon skulle kunna släppa snodden utan att hennes pappa såg. Men så släppte hon den bara och hennes pappa sa ingenting. Ronja pustade ut, han hade inget märkt.

De fortsatte tysta fram genom skogen. De enda ljud som hördes var fåglarnas sång och måsarnas skrin. Plötsligt blev skogen glesare och de kunde känna en ljummen vind som doftade hav. Kala berg kom i dagen och de fick kliva upp och ner för bergsknallar. Doften av hav blev starkare. De närmade sig vattnet. Billy blev skräckslagen. Skulle han ta med dem ut på havet. I så fall skulle hans föräldrar aldrig hitta honom. De hade ingen båt. Tårarna som han trodde hade tagit slut började återigen rinna ner för hans kinder.

Ronja torkade bort hans tårar med sin rosa tröjärm. ”Var inte rädd, Billy” viskade hon och tryckte hans hand. ”Vi kommer på något ska du se, men vi måste göra som pappa säger annars blir han arg.”

Billy nickade och svalde sina tårar. Han ville visa sig modig för Ronjas skull.

Göran var nöjd. Hittills hade allt förlöpt väl. Via småvägar hade han tagit sig fram och nu var han nära sitt mål. Det enda som störde honom var det här med pengarna. Han förstod ju nu att de inte kunde sätta in pengar på hans konto. Hur dum hade han varit. Konton kan ju spåras hur lätt som helst. Han önskade att han hade varit en sådan där slipad skattefuskare då hade han vetat hur man för över pengar till utländska konton. Men nu var han inte det. Han var en vanlig småskurk som försökte få till ett vettigt liv.

Under bilresan hade han insett att han ville leva ensam, ensam utan fru och barn. Bli en vagabond eller än hellre sjöman. Han älskade havet och doften som kittlade hans näsa var som kokain för hans själ. Havet! Hur hade han hamnat i Karlslunds stinkande bostadsområde? Det fattade han bara inte.

Havet var hans liv. Med pengar på fickan kunde han bli en sjöluffare helt enkelt. Ta lite ströjobb här och där i olika länder om pengarna han skulle få för Ronja tog slut. Men nu hade han bestämt att han skulle ha tre miljoner.

En och en halv för Ronja och en och en halv för att släppa Billy. På tre mil-

joner kan jag klara mig livet ut om jag är sparsam.

Framför dem delade sig stigen och Ronja vände sig om och tittade frågande på sin pappa. Hon kände igen sig nu och anade vart de var på väg. ”Vänster”, sa han och Ronja och Billy fortsatte åt vänster samtidigt som Billy försiktigt släppte sin nyckelring. Göran såg inte detta heller. Han andades djupa vällustiga andetag, blundade och verkade njuta. ”Havet”, sa han. ”Jag älskar havet!”

Hade han vetat vad som väntade hemma för sjutton år sedan hade han aldrig återvänt hem. Sista resan han gjort var med ett lastfartyg till Brasilien.

Ja, jävlar i det. Jag skulle ha stannat där. Gift mig med en vacker brasilianska och öppnat en strandkrog. Han mindes Soraya. En underkön varelse. Kanske ska jag leta upp henne igen. Ja, banne mig. När jag har pengarna i min hand styr jag kosan till Brasilien och letar reda på henne. Hon var en gudagåva i sängen. Den varan hade han minsann inte haft så mycket av sedan han kom till Karlslund. Barbro var ett vrak.

Nu kunde de se stugan. Den låg ensligt ute vid vattnet. Klippor med vindpinade buskar omslöt den. Och där, vid bryggan, låg båten. Görans ansikte sprack upp i ett stort leende. Turen höll i sig. De hade kvar båten. En lagom stor, ruffad och helvit båt med blått kapell, en mycket vanlig båttyp på svenska vatten. Inget som stack ut och det var fint. Den perfekta båten för hans ändamål. Han hade bara varit här en gång tidigare. Det var förra sommaren. Sommaren då han ändå trodde att de skulle kunna göra något vettigt med sina liv. Barbro hade kommit över den värsta avgiftningen och hon hade nästan varit som i gamla tider. Ja, de hade haft några trevliga dagar här i stugan.

Barnen stannade vid grinden och öppnade den. De fick gå över en liten gångbro, klättra över klippor med spångbrädor och så var de framme vid stugan. Göran gick till ytterdasset och lyfte på ett par stenar. Jo, visst, turen höll fortfarande i sig, nyckeln låg på sin plats. Glatt visslande gick han upp på förstubron och låste upp. ”In med er ungar. Kanske hittar vi något ätbart som vi kan ta med oss.”

Billy rös. Hans farhågor hade besannats. Båten låg vid bryggan. De skulle inte stanna här, de skulle ge sig ut på sjön.

Göran föste dem framför sig. ”Nå, in med er!” sa han.

Barnen snubblade in i hallen. Det luktade instängt och lite rått. Hallen var full av trätofflor och gummistövlar. På väggarna hängde det regnkläder

i alla möjliga olika färger och flytvästar i olika storlekar. Göran gick fram till ett nyckelskåp som hade formen av en segelbåt. Med ett nöjt flin tog han ut en nyckel som hade en stor kork som nyckelring. Billy stod stum och tittade på. Ronjas pappa fortsatte ut i köket, öppnade skåp och plockade ner konserver och annat i sin ryggsäck. ”Då så”, sa han, ”då drar vi. Marsch ner till båten.”

Billys tårar var åter nära. Ronja tryckte hans hand. Tillsammans gick de framför Göran ner till bryggan. Han hjälpte dem upp i båten och knäppte upp båtens kapell. ”Man måste ha flytväst på sjön”, sa Billy med tårfylld röst. ”Håll käften och ner i ruffen med er!” Göran gjorde ett nickande med sitt huvud och Ronja och Billy lydde. De vågade inte annat men man måste ha flytväst på sjön, tänkte Billy oroligt. Tänk om de gick på grund. De klev ner i ruffen och kröp tätt ihop på båtdynan. Göran stängde dörren om dem och gick för att kasta loss. Billy började skaka av både rädsla och cellskräck.

Så hörde han hur Göran vred på nyckeln för att få igång båten. Han fick prova ett par gånger och Billy höll tummarna för att båten inte skulle starta.

Det hjälpte inte, plötsligt hoppade motorn igång. ”Åh, varför kunde du inte ha varit som Skrutten. Dumma, dumma gamla båt.” Billy slog ilsket näven i båtväggen och så kände han hur båten sakta körde ut på havet.

37.

L

ouise mådde fruktansvärt dåligt. Hennes hjärta slog hårt och hon hade svårt att andas. Det susade och tjöt i hennes öron och hon kände sig matt i benen och yr. Är det så här det är att vara utbränd, tänkte hon. Efter sitt samtal med rektorn hade hon ringt till Anton.

Det kändes som om han var den ende hon hade just nu. Hon visste inte om de var ett par men han hade gett henne nyckeln till sitt hus för ett par veckor sedan. ”Åk hem till mig och vila dig en stund” hade han sagt när hon ringde honom. ”Jag kommer efter jobbet vid fem.” Louise hade lagt sig på soffan i Anton vardagsrum men hon fick ingen ro. Hon tittade på klockan, den var bara tre. Två timmar till Anton skulle komma hem.

Louise hade varit kär i Anton i hela sitt liv. Redan när de var små hade hon älskat honom. Deras familjer var vänner och de var också vänner med Angelicas familj. De hade tillbringat somrarna ihop nere vid kusten. De tre familjerna hade ägt sommarstugor bredvid varandra men nu var det bara Louise som hade sin stuga kvar. De andra hade sålt sina för länge sedan.

Anton hade varit hennes vän och hennes förtrogne. Med honom hade hon kunnat prata om allt. Det var han som tog hennes oskuld på klipporna bakom sommarstugan. Men inte bara hennes, det förstod hon ju sen. Varenda flicka var kär i Anton och han tvekade inte en sekund att utnyttja den situationen till sin egen fördel. Undra just hur många oskulder han tog där på klippan bakom stugan? Alla flickors – utom Angelicas.

Louise tänkte på sin barndomsvän, Angelica den vackra och den kloka.

Angelica som sa att hon skulle spara sin oskuld till sin blivande make. Angelica som skulle jobba och tjäna mycket pengar och köpa tillbaka slottet till sin lillasyster. Angelica som började gå på droger och dog av en överdos.

Angelica, Angelica, Angelica…

Louise var så trött på hennes namn. Anton pratade fortfarande om henne titt som tätt. Ofta drömde han sig bort till tiden då de hade varit unga.

Det fanns fotografier på henne överallt i hans hus. Han gav aldrig upp sin kärlek till henne, inte ens när hon var död. Det kändes som om Angelicas ande svävade omkring i huset. Och sen var det Rebecka, hennes lillasyster, som ständigt påminde henne om Angelica. Rebecka såg inte lika bra ut som

sin syster men hon var söt och omtyckt. Alla älskade Angelica när hon levde och nu älskar alla Rebecka. Och ingen älskar mig, tänkte Louise och kände att tårarna åter var på väg.

Louise hade aldrig haft och skulle aldrig få Antons kärlek, det visste hon.

För honom var hon bara någon som fanns där, någon som var bra att ha.

Ibland ofta och ibland mer sällan. Anton hade haft en uppsjö flickvänner men han hade alltid vänt tillbaka till henne. Kanske var det så illa att det berodde på att hon hade varit Angelicas bästa vän. Som om han genom henne ändå kunde få en bit av sin stora kärlek. Louise var trött, mycket trött. Hon var tjock, misslyckad och ful. Hon dög inte till någonting, inte till att vara allt för Anton och inte heller till att vara lärare.

Varför lever jag över huvud taget, tänkte hon. Jag är så ensam. Ingen bryr sig egentligen om mig, ingen tycker om mig. Min syster har flyttat och jobbar i Bryssel. Hon är arg på mig för att jag hänger ihop med Anton. Louises storasyster avskydde Anton och hans politiska åsikter som pesten. Annelie, som hennes syster hette, var EU-politiker i Bryssel och hennes politiska åsikter stod i bjärt kontrast till Antons. Louise mor och far var gamla och så trötta att de knappt orkade med besök. Nej, tänkte hon sorgset och skakade uppgivet på sina axlar. Jag har verkligen ingen som bryr sig om mig.

Det kändes som om klockan kröp fram. Hon var helt slut och hennes kropp manade henne till vila men hon fick ingen ro. Rastlöst gick hon fram till Antons bokhylla. Rad på rad av statsvetenskapliga och historiska faktaböcker. Anton var en hängiven rasist. Detta erkände han aldrig öppet men ibland hände det att han försade sig, även till pressen. Louise hade försökt att dela han åsikter men hon kunde bara inte. Anton var nog den mest fanatiska människa hon hade träffat på och han tog aldrig hänsyn till andras åsikter. Någonstans djupt inom sig tyckte Louise som Rebecka. Alla människor som kom till Sverige borde få stöd och hjälp. Sverige var ett stort land och det fanns plats för många. Tänk bara London, det bor fler människor i London än vad det bor i hela Sverige. Visst fanns det plats för invandrare.

Hon drog med fingrarna utmed bokraderna, inget intressant att läsa. Så kände hon något mellan böckerna. Ett brev. Varför hade Anton stoppat in ett brev mellan böckerna? Nyfiket tog hon ut brevet. Det var blekgult till färgen och det stod Rebecka på brevet. Louise rös. Det var Angelicas handstil. Mycket konfunderad tog hon med sig brevet och satte sig i soffan. Varför hade Anton ett brev från Angelica till Rebecka i sin bokhylla? Hon visste

att hon inte borde läsa brevet, detta var något privat… men så tog hennes nyfikenhet överhanden.

Kära syster! började brevet. Louise rös. Hon kunde riktigt höra Angelicas pärlande och klara röst, en röst från graven. Med stor ångest fortsatte hon att läsa: Jag vill börja med att säga att jag älskar dig, Rebecka. Jag har alltid älskat dig. Sen vill jag säga att jag är ledsen, mycket ledsen. Jag kommer aldrig att klara av att köpa tillbaka slottet till dig. Ja, jag förstår om du ler nu, kära syster, det var bara en barnslig dröm… men en dröm som jag ville uppfylla. Jag ville säga: Varsågod min kära lillasyster, nu kan du få dansa på slottet. Det är ditt!

Rebecka, något har gått mycket snett med mitt liv. Jag vet inte ens hur det började men nu vet jag hur det kommer att sluta. Jag orkar inte mer. Göran Forsberg har tagit hand om mitt barn. Ja, Rebecka, jag har fått en liten dotter. Hon är så vacker och så lik dig som baby. Hon fick mig att gråta av lycka men hon fick mig inte att vilja leva vidare. Jag kommer aldrig kunna ta hand om henne. Mitt liv är inte värt något längre. Göran tror att han är pappa till mitt barn och därför har han skrivit på faderskapskontraktet.

Han kommer att ta hand om henne. Men det är Anton Österlund som är far till mitt barn…

Louise trodde inte sina ögon. Angelica hade fått barn med Anton och Anton visste om det. Göran Forsberg… det var ju Kentas pappa. Hur i hela fridens namn kunde Anton låta Göran ta hand om sin dotter? Han kan ju inte vara klok! Göran var en vidrig man. Nu förstod Louise varför Anton trots allt hade pratat med Göran mellan varven sedan denne flyttade till Karlslund. Varför han hade bjudit med dem ner till hennes stuga förra sommaren. Men Göran kunde väl inte veta att Anton var Ronjas pappa. För det måste väl ändå vara Ronja som är Angelicas dotter i så fall? Det gick runt i huvudet på Louise men så insåg hon med ens vad lik Ronja var Angelica som barn, men även Anton. Ronja var lik dem båda. Det insåg hon ju nu då hon visste hur det förhöll sig. Hon fortsatte att läsa: Rebecka, du som är den enda kloka i familjen, ta hand om min dotter.

Lova mig det. Vare sig Anton eller Göran är karlar nog att klara det.

De är inga snälla män någon av dem. Jag säger farväl nu kära syster.

Ta hand om dig i livet. Ja, det vet jag att du kommer att göra. Du är den kloka av oss. Jag älskar dig!

Din stora syster Angelica.

Louise var helt chockad. Anton kunde aldrig ha visat det här brevet för Rebecka, alltså visste inte Rebecka om att hon hade en systerdotter. Det var ju förskräckligt!

Det ringde i hennes mobil. Tänk om det är Anton? Vad ska jag säga?

Att jag har snokat, att jag vet? Hon tog upp mobilen ur väskan. Det var inte Anton, det var hemligt nummer. ”Ja, det är Louise! Ja… jo, det kan jag bekräfta, varför? Ja, han vet vart nycklarna finns, ja… förra sommaren. Nej, vad då? ... Facebook … jaha, ja hej då!”

Vad är det som händer? Louise lutade sitt huvud i händerna. ”Har du inte följt med på facebook, har du inte läst nättidningen? Billy och Ronja är kidnappade. Mer kan vi inte säga. Känner Göran till vart du har din stuga?”

Louise satte som i trans på sin laptop som hon bar med sig över allt. Hon loggade in på facebook och hon kollade nättidningen. Det var sant, polisen hade talat sanning. Ja, så klart. Polisen ljuger väl inte, tänkte hon, men ändå.

Det lät helt sjukt. Göran hade kidnappat Billy och Ronja. Och polisen hade frågat om hennes stuga. Göran visste mycket väl var stugan låg och var nyckeln till både den och båten fanns. Louise trodde hon skulle svimma.

Göran hade tänkt ta med sig barnen ut på sjön. Men varför hade han tagit barnen? Detta kunde Louise inte fatta. Varför hade han kidnappat Billy?

För man kan väl inte kalla det kidnappning att han har tagit med sig den han själv tror är hans egen dotter? Hjärtat slog hårt i bröstet på Louise, allt var en enda röra. Vad skulle hon göra?

Louise stängde av datorn och stoppade ner den i väskan. Med stor beslutsamhet stoppade hon även ner brevet. Hon måste åka hem till Rebecka.

Rebecka hade rätt att få veta. Stackars, stackars Rebecka. Louise hade önskat att något ont skulle hända henne. Något så ont att Rebecka själv skulle få känna på hur det var att inte alltid vara så himla omtyckt. Gud, vad hon skämdes. Hon hade varit så arg och så avundsjuk på Rebecka, ja, så avundsjuk att hon ville skrämma henne. Herre gud, vad hon ångrade de där breven hon hade satt samman. Hon hade gjort det bara för att få Rebecka att må dåligt. För att få Rebecka att känna det samma som hon själv kände.

När hon hade hört om Kentas hot på måndagsmorgonen hade hennes plan verkat utmärkt. Alla skulle tro att det var Kenta som hade skickat hotbreven och Rebecka skulle bli rädd. Ja, så rädd att hon skulle förstå ur illa det är när eleverna inte tyckte om en. Gud, vad jag skäms. Hur har jag över huvud taget kunnat bete mig så omoget?

Louise kände en våldsam ånger. Hon hade också systematiskt pratat skit om Rebecka, både på skolan och i sd:s lokal. Anna, som hade Rebecka som fröken, hade börjat komma till partiets lokal och då hade Louise öst ur sig en massa skit om Rebecka. Detta hade hon gjort enbart för att få Anna att tycka illa om Rebecka. Jag måste åka hem till Rebecka och förklara allt. Jag måste åka nu med en gång, visa henne brevet och be om förlåtelse.

Då hörde Louise hur ytterdörren öppnades. ”Hallå, är du här Louise?” Anton hade kommit hem. ”Ja, jag vilar i soffan!” ropade hon tillbaka. ”Jag mår inte alls bra, inte alls.”

Shit, tänkte hon. Varför kom Anton hem så tidigt? Nu kunde hon inte komma i väg. Hon var tvungen att låtsas vara sjuk. Det skulle heller inte gå att fråga Anton om brevet nu. Då skulle han hindra henne från att ta det med sig. Hon lade sig ner och placerade handens baksida över pannan. Nu var hon tvungen att spela utslagen kvinna men om sanningen skulle fram så kände hon sig riktigt usel på alla sätt och vis. Ja, hon kände sig verkligen sjuk.

Anton kom fram till henne och kände på hennes panna. ”Du har ingen feber”, sa han. ”Så hur är det fatt? Du sa att du hade sjukskrivit dig, att du är utbränd.”

Han satte sig på huk vid soffan och tog hennes hand i sin. Fanns det en ömhet där, eller inbillar jag mig bara, tänkte Louise. Hon nickade jakande på Antons fråga. ”Stackars dig”, sa Anton. ”Vad har du gjort sedan du kom hit?”

Det hettade i hennes kinder, men han kunde ju inte veta. ”Jag har sovit”, sa hon, ”ända till nu, du väckte mig.”

Anton släppte hennes hand och satte sig med en duns i fåtöljen och slängde upp sina fötter på soffbordet. ”Då vet du alltså inte vad som hänt?” ”Nej, vad menar du… vad då vad som har hänt?” ”Göran Forsberg har kidnappat Billy, Rebeckas negerunge, och han har tagit Ronja, sin egen dotter, med sig på samma gång.”

”Men, Anton, vad säger du?” Louise försökte verka förvånad. ”Varför då?” Det var ingen idé att skälla på honom för att han sa negerunge, det hade hon redan gjort vid flera tillfällen tidigare. Ibland undrade hon om hans sätt att uttrycka sig bara var en omogen grej. Ja, visst är vi ett fint par, tänkte hon ironiskt, lika omogna och barnsliga båda två. ”Ja, ärligt talat har jag ingen aning. Det står på nättidningen och hennes elever har dragit i gång en facebookgrupp. Jag får en massa skit på den där facebooksidan fast jag inte har ett skit med det hela att göra.” ”Hur då menar du… varför får du skit?” ”De säger att det är en rasistgrej och att det är jag som ligger bakom.

Fattar du! Det skadar min politiska bana. Jag har inte ett skit med det hela att göra.” Anton drog sina fingrar genom sin ljusa kalufs. ”Ja men, det är väl inget att bry sig om… jag menar vem tar det som skrivs på facebook för seriöst?” ”Alla, Louise – alla – det är det som är det värsta. Ludde och grabbarna går på som bara den. De skriver att det är rätt åt den negerälskande Rebecka och flera har frågat dem om det är jag som ligger bakom. Alla läser detta, Louise, och det skadar min politiska karriär. De frågar om jag har gjort det på grund av att Rebecka är en så duktig skribent med sunda åsikter. De hånar mig!” ”Ja, du får kanske skylla dig själv om du går omkring och kallar henne negerälskare och säger att hon har en negerunge. Vi har pratat om detta förut – du skrev det till och med i en insändare och nu ser du hur det går. Mike är ingen neger – och inte Billy heller. De är mer vita än svarta.” ”Håll käft, Louise eller lämna mig i fred.”

Louise såg direkt sin chans. ”Ja, om du ska vara på det här humöret kan jag lika gärna åka hem och vila upp mig. Nu mår jag ändå sämre.”

Anton bara viftade åt henne. ”Åk du”, sa han, ”åk du negerälskare.”

Louise skyndade sig ut. Anton kanske skulle ångra sig och nu ville hon snabbt komma iväg till Rebecka. Få berätta allt och få visa sin ånger. Efter detta skulle hon bli en bättre människa, det lovade hon sig själv. Gode gud, låt dem hitta Billy och Ronja.

Anton var ingen snäll man, precis som Angelica hade skrivet och han var nog lite vrickad också faktiskt, tänkte hon nu. Inte bara omogen, utan han hade nog någon ytterligare störning. Tänk att strunta i sitt eget barn, låta det

bo hos en misshandlare som Göran. Nu hade han till och med kallat henne för negerälskare bara för att hon tog Mike och Billy i försvar. De andra i partiet var mer liberala. De talade om att man behövde ha en god invandrarpolitik och detta höll Louise med om… men Anton hade rasistiska åsikter, det var en sak som var säker. Han var en tragisk man och Louise var glad över att hon äntligen hade upptäckt det.

Hon hoppade snabbt in i bilen och precis när hon körde iväg såg hon Anton komma rusande. Han var högröd i ansiktet, arg som ett bi, det syntes lång väg. Nu hade han upptäckt att brevet var borta. Louise pustade ut.

Vilken tur hon hade haft.

Med tunga steg gick Anton tillbaka in i sitt hus. Jävla Louise, tänkte han.

Han hade direkt förstått att något var fel när hon gav upp så lätt och snabbt gav sig iväg. I normala fall var Louise grälsjuk. Det var inte likt henne att avbryta ett gräl så där abrupt. Sen förstod han. Hon hade hittat brevet och nu var hans ryckte verkligen på väg att få sig en rejäl törn. Om det kom ut att Ronja var hans dotter då kunde journalisterna koka ihop en riktigt vidrig historia om hur han hade struntat i sitt barn och låtit Göran få ta hand om tösen. Göran, en missbrukare och en misshandlare och nu också en kidnappare.

Anton slängde sig med en uppgiven suck i sin soffa. Han visste att alltihop var hans eget fel. Det var han som var orsak till allt det elände Angelica hade råkat ut för. Han, och ingen annan, hade introducerat henne i drogernas värld. Inte i sin vildaste fantasi hade han kunnat drömma om att hon skulle gå ner sig så radikalt. Det hade ju inte han gjort. Själv hade han kunnat hålla sitt bruk på en rimlig nivå. Allt han hade velat, hans enda syfte, hade varit att få henne lite mer medgörlig.

När Angelica hade begett sig till Göteborg för att studera hade han följt efter. Han hade inte kunnat leva utan att vara nära henne varje dag. Angelica hade aldrig velat ha honom men de hade varit vänner. Hon hade haft höga ambitioner, hon ville bli en duktig advokat och hon ville tjäna mycket pengar. Fotomodellsjobbet skulle hjälpa henne att bygga upp sin ekonomi under tiden hon studerade. Ja, det hade varit hennes önskan och dröm. Angelica hade sökt upp sin moster eftersom hon hade tagit reda på att denna bodde i Göteborg och drev en agentur. Genom agenturen hade hon fått flera modelljobb men sedan hade drogerna tagit överhanden och då hade både han

själv och Göran passat på att utnyttja henne. Anton hade varit först. Med en gnutta dåligt samvete tänkte han på den första gången med Angelica. Hon hade varit hög på kokain och oskuld. Han mindes hennes prat då de varit unga, att hon skulle spara oskulden till sin blivande make och uppenbarligen hade det inte varit ett skämt. Efter den dagen hade hon avskytt honom som pesten men då det var han och Göran som försåg henne med de droger hon behövde hade hon varit fast i de bådas grepp. När hon sedan blev gravid hade han inte vetat om barnet var hans eller Görans och då Göran så villigt skrev på faderskapskontraktet hade han låtit det vara så. Det hade varit lättast. Men efter förlossningen, då Angelica verkligen gick ner sig i drogträsket, hade han tagit sig an henne och han hade mer eller mindre bott i hennes lägenhet. Det var han som hade hittat henne död. Angelica hade tagit sitt liv med hjälp av en överdos. Det var också då han hade fått se brevet till Rebecka och ett brev till sig själv. Brevet till honom hade varit mycket kortfattat. Det enda hon hade skrivit var att hon frivilligt hade tagit sitt liv och sedan hade hon bett honom ge det andra brevet till Rebecka.

Angelica hade nog trott att han var mer ädel än vad han var. Hon hade nog aldrig trott att han skulle öppna och läsa det där brevet men det hade han gjort. När tösen växte upp förstod han ju också att hon måste vara hans dotter precis så som Angelica skrivit. Ronja hade varit mycket lik honom själv. Det syntes hur tydligt som helst på de foton han hade från det han själv var liten. Tveklöst var han far till den tösen. Han hade trots allt hållit kontakten med Göran bara för att få se sin dotter växa upp. Visst, han borde ha tagit Ronja bort från Göran. Han borde ha visat upp brevet och tagit på sig sitt ansvar men han hade varken haft viljan eller lusten att bli far. Det var Angelica han hade velat ha, inte hennes dotter.

Nu skulle allt detta skapa ett stort problem för honom. Ingen skulle ta hans politik på allvar efter detta. Anton drog fingrarna genom sitt tjocka hår och funderade på att helt enkelt lämna landet. Detta var mer än han klarade av att hantera.

38.

A

nders stegade in i vardagsrummet till de övriga. Polisen hade sin sambandscentral i det rymliga köket. ”Goda och dåliga nyheter, är jag rädd”, sa han till de som satt församlade i vardagsrummet. ”Vi har funnit en rosa snodd och en liten nyckelringa av frihetsgudinnan i närheten av Louises stuga.” ”Det är Billys nyckelring!” ropade Rebecka. ”I den har han lägenhetsnyckeln.”

Anders harklade sig. ”Ja, den har han varit klok nog att plocka ur skulle jag tro, för det fanns ingen nyckel, bara en tom nyckelring.” ”Det betyder att jag hade rätt. Han har tagit dem till Louises stuga men de är inte där nu – det är det som är den dåliga nyheten, eller hur?” Rebecka visste inte om hon ville höra svaret.

Anders nickade. ”Tyvärr är även båten borta. Jag har precis talat med Louise och hon bekräftar att båten låg där senast hon själv var där och hon bekräftade också att Göran hade varit där på besök förra sommaren. Göran visste var nycklarna till stugan och båten fanns.” ”Fan, rent ut sagt”, sa Axel. ”Han har alltså gett sig ut på sjön med ungarna. Vad för typ av båt har Louise, någon som skiljer sig från mängden?”

Anders skakade på huvudet. ”Tyvärr”, sa han. ”Louise äger en av Sveriges mest vanliga båtar. Helikoptrarna cirkulerar, sjöpolisen är redan ute och vi har även tagit hjälp av kustbevakningen… men som sagt, havet är tyvärr stort och det finns en massa båtar ute på sjön. Det är strålande väder, i morgon är det fredag och i helgen kommer det att finnas än fler båtar i gång. Vi måste sätta in allt vi har för att hitta dem så fort som möjlig. Rebecka och Mike… jag kan bara säga att vi gör allt vi kan.”

Rebecka ville inte höra mer, i morgon… i helgen… ville hon skrika. Jag vill ha tillbaka min son NU! Men hon skrek inte, hon vaggade bara fram och tillbaka med Billys nalle i sin famn. Gode, gode gud… om du finns, låt polisen hitta Billy och Ronja.

Mike nickade mot Anders. ”I know.” Han lade återigen armen om sin fru och lutade henne mot sin breda bröstkorg. ”Vi måste tro, Becky. Inga

människor går upp i rök. Polisen hittar dem ska du se.”

Birgitta hade diskuterat med Cathalin och Lisbet om det var klok att berätta en massa saker för Rebecka i nuläget. Orkade hon verkligen höra saker om sin syster och sina föräldrar då hon redan var så pressad? Till slut enades de om att det kanske bara var bra att Rebecka fick något annat att tänka på en stund, även om det var jobbiga saker att få reda på. Lisbet var självklart orolig för Billy och Ronja men hon var också nyfiken på vad Birgitta hade att säga. Hon hade ingen aning om att Rebecka hade en moster, och inte vilken moster som helst – utan en som tillhörde stadens crème de la crème. ”Rebecka, jag undrar om du orkar lyssna på vad jag har att säga. Det berör din syster, din mor och din far… och på sätt och vis mig och min andra syster?” Birgitta lade omtänksamt handen på Rebeckas arm. ”Förlåt… jag hade nästan glömt att du kom… Birgitta. Det är så jobbigt just nu… men om det på något sätt berör det som nu händer Billy och Ronja – ja, i så fall vill jag att du berättar.”

Birgitta nickade. ”Det är en lång historia och jag tror att jag tar det hela från början.”

Rebecka nickade och Birgitta började berätta om sig, sin familj och Rebeckas familj. Alla de församlade satte sig tillrätta, nyfikna på vad det var Birgitta hade att berätta. ”Din mamma är äldst och jag är två år yngre. Barbro, Kentas mamma, är vår yngsta syster. Hon är många år yngre än oss andra två. Hon var pappas älsklingsdotter men hon var också den som svek honom mest. Ja, precis så som Angelica svek dina föräldrar. Din mamma sa att allt går igen och kanske har hon rätt.” ”Vad säger du?” Rebecka såg frågande på Birgitta. ”Är Kentas mamma min moster också, är Kenta och jag kusiner? Är Kenta och Madeleine kusiner?” Herre gud, detta var helt makabert, hon var kusin till Kenta. Rebecka kunde inte bringa ordning i sina tankar. ”I så fall har ju mamma rätt när hon säger att Göran är en avlägsen släkting… men inte så hemskt avlägsen om han är gift med mammas syster.” ”Nej, han är din giftasmorbror, om man säger så.” ”Men om ni är mina mostrar… varför har jag aldrig fått träffa er… varför umgås ni inte?” ”Det började för länge sedan… jag och Barbro blev osams med din mor.

Orsaken var den att vår faders företag började gå sämre och sämre. Din mor

och far var gifta vid det laget och – ja, man kan väl säga att de passade på att utnyttja vår faders situation till sin egen fördel. De köpte vårt föräldrahem för en spottstyver. Detta innebar att när vår fader gick i konkurs och sedan tog sitt eget liv fanns det ingenting för oss andra två systrar att ärva. Din mor hade köpt allt, hela huset med alla dess inventarier. Vi fick inte ens ett enda minne från vårt föräldrahem, inga foton, inga smycken, inga möbler… ingenting.” ”Gjorde mamma verkligen så? Det var fruktansvärt gjort av henne … men hur hade hon pengar till att köpa huset? Tog morfar livet av sig?” ”Ja, din morfar tog sitt liv. Han var en stolt man och kunde inte leva med den skam han kände över konkursen och han kände sig också djupt sviken av Barbro. Din mor hade gift sig med din far, Roland. Han hade gott ställt så finansieringen av huset var inga problem. De betalade bara en tredjedel av husets värde och vi tog strid om detta men köpet var giltigt och vår far hade ju rätt att göra som han ville med sina ägodelar. När han dog försvann de pengarna som han fått in på huset i konkursen, alltså blev jag och Barbro lottlösa medan din mor bodde gott i vårt föräldrahem.” ”Det var hemskt illa gjort av mamma, men hon är egoistisk, det har hon alltid varit.” ”Ja, hur som helst”, fortsatte Birgitta, ”så lyckades jag också gifta mig rikt och det har inte gått någon nöd på mig som du förstår. Men Barbro – ja, hon försvann till Göteborg redan innan vår fader dog – vår mor hade dött flera år innan dess. Barbro ville bli fotomodell och sökte upp en agentur och fick jobb som modell. Detta tog vår fader mycket hårt, han tyckte att hon slösade bort sin intelligens på ett ytligt arbete. Ja, så även om jag hade sagt upp kontakten med din mor så höll jag kontakten med Barbro. Hon gifte sig med en mycket stilig men ganska fattig man, Göran, och de fick en son, John.”

Rebecka var häpen. Tänk vad mycket det var som hon inte visste om sin egen släkt. ”Har Barbro ett barn till, har jag en kusin till?” ”Nej, det är detta som är den riktigt sorgliga biten, Rebecka. En av två mycket sorgliga händelser. Ja, jag ska snart komma fram till vad som egentligen hände med din syster, också. Men vi tar en sak i taget.”

Rebecka nickade och de andra satt tysta och nyfikna på att få höra fortsättningen. ”Göran blev arbetslös och han hade svårt att försörja Barbro och John.

Då tog han ett jobb på sjön och var borta månader i sträck. Göran hade en bror som hette Claes. Denne tog så att säga hand om Barbro och John då Göran inte var hemma. Ja, detta gjorde han väl lite för bra för de blev förälskade i varandra och de inledde en kärleksrelation. Barbro hade bestämt sig för att skilja sig från Göran och gifta sig med Claes. Men det var då det hemska hände… Claes och Barbro hamnade i säng – plötsligt kände Barbro på sig att något var fel och mitt i deras älskog kom hon på att de inte hade stängt dörren till balkongen. De rusade upp och sprang mot balkongen – men det var för sent. John låg sönderslagen och blodig nere på trottoaren.

Ja, detta var så förskräckligt, Rebecka. John var död, krossad mot trottoarens hårda stenar.” ”Men Gud vad hemskt. Vilket öde”, sa Cathalin.

Rebecka satt stum, hennes oro för Billy djupnade. Tänk att förlora ett barn. Tanken kramade hennes hjärta, det slog hårt, hårt, det susade i hennes öron och hon trodde nästan att hon skulle svimma. Hennes moster Barbro hade förlorat ett barn och själv visste hon inte hur det var med Billy. Hur överlever man förlusten av ett barn? Tanken var skrämmande och helt obegriplig.

Mike såg oron och skräcken i sin hustrus blick. Han fyllde på hennes glas och förmådde henne att dricka lite. ”Becky, Göran kommer inte att göra Billy illa”, sa han ömt. ”Han tog honom för att kunna få pengarna – du ska se att han snart hör av sig igen.

Kanske borde vi på något sätt fixa fram pengar och sätta in dem på det där kontot. När han ser det kommer han att släppa barnen, det har han ju lovat.” ”Men Mike… vi har inga pengar.” ”Om det handlar om pengar så kan både jag och din egen mor hjälpa dig, Rebecka… men jag tror inte det är den rätta lösningen.” Birgitta led med sin systerdotter men ville samtidigt att de skulle sköta detta klokt och eftertänksamt.

Axel höll med. ”Jag är ledsen att behöva säga detta, Rebecka, men jag tror att vi måste ha lite is i magen. Göran verkar ganska korkad, det måste jag medge. Ingen kidnappare ber om att få pengar insatta på ett bankkonto som lätt kan spåras. Jag tror snart att vi hör av honom igen – ja, när han kommer på hur korkat han har tänkt.”

Alla i församlingen höll nickande med och Birgitta frågade om hon kunde fortsätta med sin berättelse. Hon trodde trots allt att det var bra att avleda

Rebeckas tankar. Rebecka nickade. ”Ja, och det var väl i och med detta med John som allt det hemska tog sin början. Claes ringde efter en ambulans och när ambulansen kom lämnade han helt enkelt Barbro ensam. Ja, jag förstår bara inte hur han kunde göra det men han var väl själv i chock. Dagen efter hittade grannarna Claes, han hade hängt sig i sitt garage.”

Alla drog efter andan. Det var verkligen en fruktansvärd historia. ”Ja, sen kom Göran hem från sjön eftersom han hade fått reda på att både hans son och hans bror var döda. Det måste ju ha kommit som en chock för honom, förstås. Bara tanken på att hans egen bror hade haft en relation med hustrun och allt det som följde på detta. Det måste ju ha varit fruktansvärt för Göran. Han älskade verkligen Barbro, ska ni veta. Men efter detta funderade de på att gå skilda vägar men så upptäckte Barbro att hon var gravid och då kunde Göran inte förmå sig att lämna henne utan valde att ta hand om henne och barnet. Göran var ju som sagt farbror till barnet Barbro bar. Men inget blev sig någonsin likt, förstås. Barbros nerver var på helspänn och jag är förvånad över att hon klarade av att genomgå sin graviditet. Ja, så föddes Kenta och Göran kunde inte ge sig ut på sjön igen.

Han kunde inte lämna Barbro ensam med Kenta för Barbro var absolut inte i balans. Hon hade återkommande nervösa sammanbrott och gick på lugnande mediciner. Men så rätt som det var beslöt hon sig för att starta upp en agentur och verkade må lite bättre. Hon tjänade väl inte så mycket på den där agenturen men den höll hennes mod uppe och hon tog sig an flera vackra modeller och hjälpa dem i sin karriär. Göran tog de jobb han kunde få och på så vis hankade de sig fram. Göran var dock inte nöjd över hur ekonomin såg ut. Det var svårt att få jobb och vare sig han eller Barbro hade någon stadig inkomst så han började handla med droger. Helt plötsligt tyckte Göran att livet lekte. Droghandeln gav honom mer pengar än vad han hade kunnat drömma om men den var också förknippad med oro och hot. Detta ledde till att Göran själv började missbruka droger och så också Barbro. Deras tillvaro var på väg att fullständigt rasa. Det var då din syster dök upp hos Barbro, Angelica kom på besök.” ”Varför besökte Angelica Barbro och Göran? Visste Angelica om att Barbro var hennes moster?” Rebecka försökte ta in allt det hemska hon hörde. Det var en förskräcklig berättelse. Stackars Barbro, hon hade inte haft det lätt. Var allt detta Rebeckas mammas fel? Hade allt blivit annorlunda om

hon inte hade lagt beslag på arvet? ”Ja, det är väl en av de saker din mor inte kan förlåta dig, Rebecka.” ”Förlåta mig, vad då, vad har jag gjort? Jag visste ju inget om vare sig dig eller Barbro?” ”Din mor berättade för mig att du hade visat Angelica vårt gamla familjealbum. Ja, jag vet inte om du såg de andra albumen på vinden men det gjorde Angelica. Vår far hade trots sin avision mot Barbros val av man och yrke samlat på alla fotografier och brev som Barbro hade skickat till honom.

På dessa bilder stod hennes namn som gift och även namnet på den agentur där hon då jobbade. Breven hade Barbros adress som avsändare och när Angelica hade studerat ett tag i Göteborg beslöt hon sig för att söka upp sin moster för att se om Barbro kunde hjälpa henne att bli modell. Angelica ville tjäna extra pengar under tiden hon studerade.” ”Herre gud, är det därför mamma är arg på mig. Är det därför hon ger mig skulden för Angelicas död, för att jag visade Angelica ett fotoalbum?” ”Ja, till viss del är det så, Rebecka… men din mor har en hel del annat som hon behöver förklara för dig. En enda gång har jag pratat med din mor sedan hon köpte vårt föräldrahem och det var när Angelica hade dött. Jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligare fel med din mor än att hon piggnar till så att du och hon kan prata ut.”

Rebecka trodde knappt sina öron. Hur kunde hennes mamma ge henne skulden för att hon hade råkat visa Angelica ett gammalt fotoalbum. Hur skulle hon kunna ha vetat att hennes moster Barbro var modell och gick på droger. Hennes mamma hade aldrig nämnt ett ord om sina systrar. Nej, det första släkten kom på tal brukade hon snörpa på munnen och säga att det inte fanns något att tala om. Om hennes mamma hade berättat lite mer om sitt liv och sina systrar hade allt detta kanske aldrig hänt. Ja, nu lägger visst jag skulden på min mor, tänkte Rebecka uppgivet. Och jag som inte ens vet hur det är med henne. Tänk om hon också dör, precis som Angelica. Herre gud, jag vet inte om jag orkar mer, var är Billy. Jag behöver Billy! Hon kramade nallen, drog in Billys doft och tårarna rann. Väntan var olidlig, de hade inga nyheter fått på ett tag nu. Åh, Billy, var är du?

De andra pratade runt omkring henne men hon orkade inte ta in vad de pratade om. Det var för mycket, allt var för mycket och hon ville bara ha Billy. Hon gungade fram och tillbaka i soffan med nallen i sin famn – orolig över att hon skulle bli fullständigt galen. Hur klarar någon av att förlora ett

barn? Barbro hade förlorat ett barn och se hur det hade gått för henne. Vi måste bara hitta Billy. Hennes mobil ringde. Hjärtat for upp i halsgropen.

Var det Göran? Anders kom in i rummet och nickade åt henne att svara.

Han hade kopplat in hennes mobil till en apparat som spelade in samtalet. ”Det är Rebecka! … Låt mig prata med Billy… nej, först måste jag få prata med Billy… Hej raring… på sjön… ja, jag lovar att vi ska hitta er, var stark… var modig… gör inget dumt så Göran blir arg… prata med pappa.”

Rebecka klarade inte av att prata, tårarna rann ner för hennes ansikte. Billy var i alla fall i livet, tänkte hon lättat. Nu måste de bara hitta honom.

Rebecka lämnade över mobilen till Mike. Han berömde Billy för att han hade varit så smart med korten och så lovade han att de snart skulle hitta honom och att han snart skulle vara hemma igen. ”Ja, det är Mike!” Rebecka förstod att Göran hade tagit telefonen från Billy. ”Ja… okej… vi följer dina anvisningar… i dag? Vi kan inte fixa fram pengar i dag… om du så mycket som rör ett hår på hans huvud… ja… okej.” Mike lade på. ”Vad sa han, Mike?” Oroligt tittade Rebecka på sin make. ”Precis som vi trodde hade han förstått att det här med bankkontot inte var någon bra idé. Han vill ha tre miljoner nu… en och en halv miljon per barn. Han återkommer snart och uppger vart vi ska leverera pengarna. Valutan ska vara i dollar, men om det inte går accepterar han euro eller i värsta fall svenska sedlar. Han kommer att släppa i land barnen på en ö och när han har fått pengarna kommer han att tala om var vi kan finna Billy och Ronja. Kenta ska leverera pengarna till honom, till en plats som han bara kommer att avslöja för Kenta. Om någon följer efter Kenta kommer Göran aldrig att tala om var barnen är. Om han ser att någon följer efter Kenta skulle han till och med överväga att döda både Billy och Ronja.” Mike tog ett djupt andetag. Med tårar i ögonen tittade han på Anders och Axel för att få råd och stöd om hur de nu skulle agera. ”Göran vet inte att vi har Kenta på vår sida”, sa Axel. ”Vi får komma på ett sätt att få poliser på plats utan att Göran märker det.” ”Ja, så fort Kenta har fått information om platsen måste vi agera”, fyllde Anders i. ”Vi kanske kan vara på plats innan Göran själv och gömma oss för honom och sedan ta honom då han dyker upp. Men som sagt, det beror ju på vad det blir för plats han väljer att få sina pengar levererade till. Vi kan heller inte riskera barnens säkerhet, ingenting får gå fel. Jag befarar att Gö-

ran är en man som kan fullfölja sina hot.” ”Billy mådde bra”, sa Rebecka för att övertyga sig själv till att bli lugnare.”Han lät så stor och modig. Han sa att Göran hade låst in dem i ruffen och att han inte kunde titta ut. Bara lite, genom ett litet fönster, och Billy som har en sådan cellskräck. Ändå lät han så modig. Snälla, ni måste göra allt ni kan för att inte äventyra barnens säkerhet.”

Trots Görans förfärliga hot började Rebecka känna att hoppet kom tillbaka. Birgitta hade lovat att hjälpa till med pengar så det skulle nog ordna sig och Kenta var på deras sida. Men hur mycket hon än försökte övertyga sig själv rann tårarna ner för hennes kinder. ”Ja, nu kan vi bara avvakta nästa samtal”, sa Mike. ”Hur gör vi med pengarna?” ”Jag ska prata med mina kollegor om detta”, sa Anders. ”Kanske kommer det inte att bli nödvändigt.” ”Ja, det känns fortfarande hemskt… men lite bättre nu då jag pratat med Billy”, snyftade Rebecka. ”Han lät så stor och modig. Gode gud, hjälp oss, så att han kommer hem.”

Tårarna rann ner för hennes kinder likt en outsinlig ström. Men hon ville också veta vad som egentligen hade hänt med hennes älskade syster. ”Birgitta kan du inte fortsätta där du slutade?” Rebecka tittade på sin moster som nickade och fortsatte sin berättelse om hur allt förlöpte när Angelica kom till sin mosters agentur.

39.

H

ungriga och ängsliga satt Billy och Ronja tätt ihopkrupna på den lilla britsen i båtens ruff. De hade tappat begreppet om tid. Båda var tysta och instängda i sina egna rädslor. Billy ville komma ut i friska luften. Ångesten var stor i hans lilla hjärta och hans mage skrek efter något att äta. Beslutsamt reste han sig upp och gick fram till ruffens dörr, tryckte ner handtaget och öppnade. ”Göran, vi är hungriga… kan vi inte få komma ut på…”

Dörren for igen med en sådan kraft att den skickade Billy baklänges ner på ruffens golv. Göran hade fotat till dörren från båtens förarplats. En intensiv smärta strålade ut från Billys näsa, ut i varje nerv av hans ansikte.

Dörren hade träffat honom rakt över näsan och blodet sprutade. ”Å, Billy! Du skulle aldrig ha öppnat dörren”, ropade Ronja och kröp ner på det trånga utrymmet mellan britsarna i ruffen.” Hon tog ett stadigt tag med sin lilla hand och tryckte hårt över hans näsben för att få blodet att sluta rinna. ”Det är bara näsblod”, sa hon. ”Du har inte fått någon ytlig skada.”

Ronja satt kvar och tryckte över Billys näsa tills blodet slutade rinna. ”Nu blöder det inte mer”, sa Ronja och kröp åter upp på britsen. Billy reste sig och kände hur det snurrade i skallen. Han var yr och mådde illa men kröp upp och satte sig bredvid Ronja.

Han kände sig liten, rädd och ynklig. De var helt i Görans våld och han kunde inget göra för att påverka händelserna. När de hade åkt bil hade han i alla fall kunnat göra någonting. Han hade spritt ut sina kort som ledtrådar men här i ruffen kunde han inget göra, absolut ingenting. Vart skulle denne hemska man ta vägen med dem? Hur långt ut på havet var de? Billy rös, tänk om han tar oss till ett annat land, då hittar mamma och pappa mig aldrig.

Han hade pratat med både sin mamma och sin pappa i Görans mobil.

De hade sagt att han måste vara modig och det försökte han att vara – trots att han satt instängd i ett trångt utrymme. Billy visste inte varför men han avskydde trånga utrymmen.

Hans pappa hade lovat att de skulle hitta honom och hans pappa ljög aldrig. Samtalet med pappa hade trots allt lugnat ner honom lite. Hans pappa var hemma och han skulle fixa allt. Så brukade han säga; ”Pappa fixar!”

Men hans pappa hade ingen båt och Billy funderade oroligt över hur hans pappa skulle fixa allt den här gången. Om Göran tog dem till ett annat land skulle det ta lång tid innan hans pappa kunde hitta honom och Ronja. Han knöt sina tummar hårt i handen. Pappa kommer att hitta oss snart, intalade han sig tyst. Pappa fixar.

Billy tittade på Ronja och log. ”Pappa lovade att de skulle hitta oss.”

Ronja nickade. Hon hoppades verkligen att Billy hade rätt. Hon avskydde att vara ensam med Göran och hon saknade sin bror. Kenta hade i alla fall försökt att skydda henne så gott det gick. Utan Kenta kände sig Ronja ensam och övergiven. ”Du, Ronja… förut, i bilen… dina ögon var konstiga… liksom tomma… varför då?” ”När pappa är dum och gör hemska saker – ja… då stänger jag liksom av… låtsas att jag är någon annanstans… någonstans där han inte kan göra mig illa.”

Billy funderade på detta en stund. Kanske var det som när han själv kände att han var en av figurerna i sina dataspel. Då var det som om han faktiskt var inne i spelet och inte i den verkliga världen. Ja, så var det nog. ”Var någonstans är du i din fantasi, Ronja. Hur ser det ut?” ”Jag bor fortfarande med min mamma, pappa och Kenta… men vi bor i ett fint hus på landet. Pappa är snäll och han och mamma dricker ingen sprit. Jag har många husdjur och pappa hjälper mig att sköta dem. Jag har en egen häst som jag rider på ute i hagen och när pappa gör dumma saker mot mig drömmer jag om hur jag rider fram på ängen, solen skiner och allt blir ljust. Ja, det blir så ljust att jag blir alldeles bländad.”

Billy tyckte synd om Ronja, ja, riktigt synd tyckte han om henne. Tänk att ha en sådan elak pappa. Hans egen pappa var världens snällaste och han skulle rädda dem. Ja, det visste Billy. ”Pappa kommer att hitta oss!” sa han med djup övertygelse. ”Ronja”, sa han och tog hennes hand. ”När vi blir stora ska jag köpa ett hus på landet åt dig. Ett hus med många djur och många hästar.”

Tysta höll de varandra i handen och hoppades att räddningen var nära.

Ronja var heller inte så mycket för att prata, ändå hade hon berättat en del hemska saker för Billy. I kuddrummet på fritids hade hon berättat sina hemligheter. Han hade inte riktigt förstått allt men han förstod att det var mycket synd om Ronja. Ja, det var synd om hennes bror också, Kenta. Ronja

hade berättat att Kenta ofta fick stryk av Göran. Billy som aldrig hade blivit slagen i hela sitt liv hade på bara några timmar fått två rejäla smällar. Tänk att ha det så jämt! Stackars Kenta!

Billy kände på sin näsa, den var svullen. Hans t-shirt var full av blod och han hade fortfarande ont i nacken och kinden sved fortfarande efter slaget han hade fått tidigare. Hur klarar man av att leva med detta nästan varje dag?

För Billy var tanken obegriplig och tårarna rann ner för hans kinder. Han var så rädd! Denne Göran kunde tydligen behandla honom hur som helst, ja, till och med döda honom om han inte gjorde som han sa. Var modig och gör inget dumt så att Göran blir arg, hade hans mamma sagt. Billy förstod att hon hade rätt.

Nu hörde han hur båtmotorn saktade ner. Dörren till ruffen öppnades och Görans stora kroppsmassa dök upp. Som ett stort mörkt monster stod han där i dörren. Vad skulle hända nu? Billy försökte vara så modig han bara kunde men han var livrädd för denne Göran. ”Kom upp hit!”

Ronja och Billy hasade sig ner från britsen och klev ut på akterdäck. De blev bländade av ljuset men såg att solen var ganska långt ner på himlen. Det var sent på eftermiddagen, det förstod Billy och blev genast än mer orolig.

Var skulle de tillbringa natten? I båten? ”Vi ska gå i land. Billy du får vara hopp i land Kalle. Ronja, du stannar här och Billy du följer med mig fram.”

De klev upp i båtens för och Göran band fast ett rep i fören. ”Ta repet, här!” Göran räckte repet till Billy. ”Och så tar hammaren och den här kilen.

Du slår ner kilen i en bergskreva och så binder du fast repet i ringen där.”

Göran pekade på kilens ring. ”Uppfattat?”

Billy nickade. ”Inga dumheter nu. Vi befinner oss på en ö och du kommer ingenstans.

Om du försöker smita skjuter jag Ronja.”

Billy nickade och hoppade i land på de solvarma klipporna. Han tvekade inte längre på att Göran skulle kunna skjuta Ronja. Denne hemske man skulle kunna skjuta dem båda två, det var Billy övertygad om. Han hittade en klippskreva och gjorde som Göran sagt. Han hade gått i scouterna i ett år nu, eller vargungarna som det hette för dem som var yngre. Där hade han lärt sig att göra knopar, slå upp ett tält och göra olika typer av eldar, pyramideld, nying och vad de nu hette. Billy gjorde ett dubbelt halvslag och

så låg båten fast.

När han vände sig om var båten ganska långt ut från land. Tänker de överge mig, kapa linan och åka? Det började återigen rycka i hans underläpp. Han ville inte bli lämnad ensam på en öde ö. Hellre ville han vara tillsammans med Ronja och till och med den grymme Göran. Ångesten grep tag om hans hjärta. Ska de lämna mig ensam på ön i natt? Men så andades han lättad ut. Han förstod plötsligt vad Göran gjorde. Han kastade i ankaret för att båten skulle ligga stadigt. De hade inte tänkt lämna honom ensam.

Båten närmade sig land och Göran slog av motorn. ”Ta emot båten, Billy!” ropade han och Billy sträckte sig ut och tog tag i båtens för.

Göran hoppade i land och band fast linan ordentligt i fören på båten så att den blev helt spänd. Ronja dök upp från ruffen och hon höll något otympligt i sin famn. ”I natt ska ni tälta, barn.” Göran tog emot tältet och så hoppade Ronja också i land. ”Vi går upp en bit upp på ön. Det finns en liten dunge där. Om vi slår upp tältet där syns det inte från sjön. Marsch, ungar!”

De traskade framåt på en liten stig och kom längre och längre upp på ön. Träden på ön var vindpinade och små, mer som buskar än träd. De kom fram till en liten sänka och Göran sa till dem att slå upp tältet. Själv skulle han gå bort en liten bit och ringa några samtal. ”Försök inget, nu. Ni är på en obebodd ö och ni har ingenstans att ta vägen. Det finns inga fler på den här ön. Jag tog ett varv runt den med båten för att försäkra mig om att inga andra båtar hade lagt till här. Så, det finns inget ni kan göra, ingen idé att försöka ropa på hjälp. Hjälps åt med tältet så är jag snart tillbaka.”

Göran gick i väg dels för att ringa till Kenta och förklara för honom att han var den som skulle leverera pengarna. Dels för att informera Mike och Rebecka om var de skulle överlämna pengarna till Kenta. Nöjd över sin plan gick Göran visslande fram över stigen. Barnen behövde han inte oroa sig för just nu. De skulle inte kunna försvinna någonstans. Han plockade fram sin mobil för att ringa till Kenta. ”Helvete!” vrålade han. Mobilen hade ingen täckning på ön. Ja, det blir ingen annan råd än att se till att ungarna får upp tältet. Jag får binda dem där och sen ge mig ut på sjön igen för att hitta en plats där det finns täckning för

min mobil. Irriterad vände Göran tillbaka till båten för att hämta den mat de hade tagit med sig från stugan och rep för att binda barnen med. Med irriterade steg återvände han till platsen där han nyss hade lämnat barnen.

Till sin förvåning såg han att tältet redan var uppslaget. ”Det var som tusan! Det var snabbt jobbat. Bra!” Billy tittade ner i marken. Han ville inte titta på Göran. Berömmet från denne man var inget uppmuntrande. Billy kände att Göran hade något ont i sinnet och att det var därför han var så nöjd över att de så snabbt hade fått upp tältet. ”Här!” sa han nu. ”Öppna några konserver och få i er någonting. Det finns vita bönor och skinka. Ni får äta bönorna kalla.”

Han kastade till dem en konservöppnare och Ronja började öppna burken med bönorna. Solen hade gått i moln och det började bli kyligt i vinden.

När Ronja var klar kastade Göran till dem var sin sked. Han satte sig själv en bit bort och öppnade ytterligare en öl. Ronja och Billy slängde i sig maten.

De var vrålhungriga och de behövde energi för att tänka ut en plan. De var tvungna att rymma från Göran. Det hade de bestämt. Båda två var duktiga simmare men det var långt till land och vattnet var kallt. Ändå hade de bestämt sig för att göra ett försök. De hoppades på att Göran skulle somna innan det blev alldeles för mörkt, för då skulle de inte hitta till land. De behövde fly innan solen gick ner och det blev kväll. Ronja hade sagt att de säkert hade åtminstone tre timmar på sig innan solen gick ner. Billy visste inte säkert, han hade aldrig tänkt på vad klockan var då solen gick ner.

Göran tömde snabbt sin öl. Han hade bråttom. Det var viktigt att få ett snabbt slut på hela den här affären. Nu hade han bestämt sig. Brasilien nästa. Båten var rejäl nog att ta honom över Atlanten och det var det som var hans plan. Den där Mike hade sagt att de inte kunde fixa fram pengar på bara en timma. Men Göran hade inte givit honom något val. Ville han se sin son i livet fick han se till att fixa fram pengarna, helt enkelt. Göran var helt övertygad om att de skulle fixa det. Både Mike och Rebecka ville ha tillbaka sin son så de skulle lösa det på något sätt. Om detta var Göran helt övertygad. Med pengar på fickan skulle han ta sig med båten över till Brasilien.

Kanske måste han ta en omväg via kusterna om vågorna gick för höga och för att tanka förstås. Han behövde flera reservdunkar med bränsle för att nå sitt mål. Kanske kunde han ta sig via Island, Grönland till Nordamerika och sedan kusten ner till Brasilien, för till Brasilien skulle han. Det hade han nu

bestämt. Lämna Sverige, alla krav, fru och barn. Ja, tänkte han, kanske har jag inte ens något barn. Kenta är inte min och kanske inte Ronja heller. Jag har ingen anledning att ta hand om dem. ”Då så ungar”, sa han och reste sig upp. Hans steg var stadiga trots att han hade hinkat i sig mängder med öl. ”In i tältet med er!”

Ronja och Billy gjorde som han sa. Göran kom efter dem in i tältet. Till sin förskräckelse såg Billy hur han tog fram ett rep. Han hade tänkt binda dem. Nu skulle de inte ha en chans att fly. ”Du behöver inte binda oss”, sa Billy. ”Vi lovar att inte försvinna.”

Det sved till på hans kind. Göran hade gett honom en örfil. Inte så hård den här gången, mer som en markering om vem det var som bestämde. Billy teg och gjorde som Göran sa. ”Sätt er rygg mot rygg!”

Fogligt satte sig Ronja och Billy till rätta med ryggarna mot varandra.

Göran började linda repet runt dem, flera varv med knopar dess i mellan.

När han hade bundit ihop dem band han deras händer och fötter och så fortsatte han att binda repet i tältets olika pinnar. Runt alla tältpinnar band han repet med rejäla knopar. ”Såja!”, sa han nöjt när han var klar. ”Nu kan ni inte hoppa i sjön för ni klarar aldrig av att simma bundna vid varandra som ni är. Och skulle ni försöka måste ni släpa ett tält efter er i vattnet. Så, glöm det nu! Lägg er ner och försök sova en stund. Om din mamma och pappa gör som jag vill är ni snart fria båda två och då slipper ni mig. Jag ska dra till Brasilien.”

Med ett nöjt flin lämnade Göran barnen. Han drog igen dragkedjan till tältet och försvann ner till båten. Både Ronja och Billy grät. Nu skulle de inte kunna sätta sin plan om flykt i verket.

40.

H

emma hos Mike och Rebecka rådde trots allt en mer hoppfull stämning. Billy och Ronja verkade må något så när bra och snart skulle Göran ringa och ge dem ytterligare besked om hur de skulle agera fortsättningsvis för att få tillbaka barnen välbehållna. Trots att Rebecka fortfarande var utom sig av oro för att Göran skulle skada barnen på något fruktansvärt sätt, ville hon höra Birgitta fortsätta sin berättelse om Rebeckas egen familj. Saker Rebecka inte hade haft en aning om. ”Jo”, sa Birgitta, ”så Angelica sökte upp Barbro. De fann varandra direkt.

Angelica var lik sin moster både till utseende och till sätt. Båda var vackra och båda var äventyrslystna. Barbro hjälpte igång Angelica i hennes karriär och Angelica fick flera givande modelljobb. Men Barbro var inte helt i balans. Hon mådde fortfarande dåligt på grund av förlusten av sonen och mannen hon älskade. Denna sorg har aldrig släppt greppet om Barbro. Därför blev det lite si och så med Angelicas jobb. Barbro hade på grund av sitt sprit- och drogmissbruk inte förmåga att sköta sin agentur på rätt sätt och slutligen hamnade även Angelica i drogernas träsk. Hon inledde en relation med Göran – kanske inte helt frivilligt med tanke på hur Göran är som person. Angelica blev gravid och födde en liten dotter. Ronja!” ”Va! Vad säger du?” utropade Rebecka. ”Är Ronja Angelicas barn… och Görans? Jag har en systerdotter! Vet mamma och pappa om det här?”

Birgitta nickade och Rebecka blev helt stum. Vad var det för typ av föräldrar hon hade egentligen. Hur hade de mage att låta sitt barnbarn växa upp under sådana förhållanden? Hennes föräldrar kunde inte vara friska, nej, friska människor gör inte så. ”Angelica kunde inte hålla sig helt drogfri under sin graviditet och dina föräldrar var rädda för att tösen hade fått grava utvecklingsstörningar på grund av detta. De var inte redo att ta hand om ett barn med skador. Jag förstår att du tycker detta är fruktansvärt, Rebecka – och även jag har dåligt samvete. När dina föräldrar inte berättade detta för dig borde jag ha gjort det. Men du försvann till USA och när du kom hem var du så lycklig tillsammans med Mike så jag ville inte vare sig ge mig själv till känna eller berätta denna sorgliga historia. Jag trodde att du skulle må bättre av att inget veta.

Sen har jag och din mor inte någon kontakt. Det har vi inte haft sedan vi kom ihop oss för alla dessa år sedan. Det var som sagt bara vid Angelicas tragiska död som vi talades vid. Att jag vet allt som hänt sedan dess beror på att jag har hållit kontakten med Barbro. Det var din mors och fars skyldighet att berätta allt detta för dig, Rebecka, inte min. Men nu när läget är som det är anser jag att jag måste berätta allt det här för dig. Din mor får säga vad hon vill om det.”

Rebecka hade svårt att ta in det som Birgitta hade berättat. Ronja var Angelica och Görans dotter, hennes systerdotter. Och nu var både hon och Billy i händerna på denne grymme man. Billy och Ronja var kusiner!

Rebecka hörde hur de andra pratade på, diskuterade allt det som hänt.

Ingen i sällskapet hade haft en aning om detta. Hoppas, hoppas att allt detta snart är över, tänkte hon. Då ska jag ta hand om Ronja. Hon ska få bo hos mig, Mike och Billy. Herregud, hon är Angelicas dotter. Hur har mamma och pappa bara mage att bete sig så här! Plötsligt kom Rebecka på att hennes egen mor kanske just nu kämpade för sitt liv. Åh, kan inte pappa ringa och berätta hur det är med mamma. Rebecka gungade återigen fram och tillbaka. Ångesten var större än vad hon trodde att hon kunde bemästra. Hon ville ha tillbaka sin Billy, Ronja… och hon ville få besked om hur det var med sin egen mor. Fram och tillbaka gungade hon sig själv. Hon kände hur Mike tog henne i sina armar och försökte överföra sitt lugn på henne. Då ringde det återigen på dörren.

Som i en dimma hörde Rebecka hur polisen öppnade. Sedan hörde hon Louises gälla stämma. Herregud, vad kan den människan vilja? Louise kom in i sällskap med den polis som höll pressen på avstånd utanför Rebeckas trappuppgång.

Louises bastanta gestalt uppenbarade sig i dörren in till vardagsrummet.

Hon hade tårar på sina kinder och verkade uppriktigt upprörd. ”Å, Rebecka… stackars dig… förlåt för allt. Jag ska snart förklara vad jag menar men läs detta brev först. Jag hittade det hemma hos Anton Österlund i dag. Jag har aldrig sett det förut – jag lovar.” Louise lämnade över brevet till Rebecka.

Med stora ögon läste Rebecka sitt eget namn på kuvertet. Handstilen var utan tvekan hennes storasysters. Det var ett brev från Angelica. Spänd öppnade hon brevet och började läsa. Alla de andra satt knäpptysta runt henne och studerade hennes ansikte. Vad kunde brevet innehålla? Fler hemska

nyheter som skulle bringa Rebecka till en fullständig kollaps?

Rebecka läste brevet tyst för sig själv. Hennes händer darrade, ett litet leende syntes i hennes ena mungipa och sedan kom tårarna, som en störtflod kom de. ”Åh, Angelica, Angelica, varför tog du inte kontakt med mig… jag kunde ha hjälp dig… ja, jag skulle ha hjälpt dig. Jag skulle ha gjort allt för att rädda dig och Ronja.”

Med tårarna strömmande ner för sina kinder lämnade hon över brevet till Mike som tyst läste brevet för sig själv. ”Anton är pappa till Ronja!” sa Mike. ”Han har hela tiden vetat om att han är pappa till Ronja och trots detta låtit tösen leva under de fasansfulla förhållanden som hon har gjort. Vad är han för en man egentligen?”

De andra började återigen prata i mun på varandra. Det surrade i Rebeckas huvud. Hon kunde inte höra vad de pratade om. Louise hade sjunkit ihop som en säck på golvet. Hon grät. Allt var så förskräckligt. Hon hade sett poliserna vid datorer och andra apparater i köket. Stackars, stackars Rebecka. ”Rebecka… jag måste också bekänna en sak”, sa hon med ångest i rösten. ”Ja, polisen behöver höra detta också. Axel, kan du vara snäll och be dem komma hit.”

Axel tittade frågande på Louise och gjorde henne till viljes. Snart stod de båda poliserna i rummet och med tårar på sina kinder och med skam i sin blick berättade Louise om hotbreven, om allt hon hade sagt om Rebecka i sd:s lokaler och hur hon hade försökt att vända alla mot Rebecka på grund av ren och skär avundsjuka. ”Jaha”, sa polisman Anders. ”Det du gjort Louise kallas för olaga hot.

Rebecka vill du göra en anmälan mot Louise på grund av breven?”

Rebecka skakade på sitt huvud. ”Nej, nej”, sa hon. ”Louise ånger är straff nog och de där breven har ju inget med Billys försvinnande att göra, eller hur?”

Anders skakade på huvudet och gick åter ut till köket för att se om det dök upp något nytt på facebook eller hos de poliser som var ute i sökandet efter barnen och Göran. ”Tack, Louise för brevet… och du … jag förlåter dig. Inget av allt det där spelar någon roll nu… allt jag vill är att de hittar Billy och Ronja.” Rebecka kramade krampaktigt nallen och hennes blick blev frånvarande. Det hände

så mycket på en gång att det kändes som om hennes hjärna kokade över.

Den blev varm och det susade i hennes öron. Cathalin tog henne i sin famn. ”Du ska se att vi snart får någon typ av besked, Rebecka. Denne Göran vill ha sina pengar och så fort han hör av sig kan polisen agera och då har du snart både Billy och Ronja här hos dig.” ”Men, Louise, det var väl ändå inte du som kastade in stenen i Billys rum?” Axel tittade med en fundersam blick på Louise för detta kunde han ändå inte tro om henne.

Louise skakade på sitt huvud. ”Jag visste inte att någon hade kastat stenar också”, sa hon. ”Jag måste berätta ytterligare en sak”, sa Birgitta. ”Ja, jag vet och förstår att det blir för mycket för dig att ta in, Rebecka… men jag känner att jag måste säga detta. Särskilt nu, på grund av det som stod i brevet. Sten Österlund, Antons far, är även far till Angelica. Angelica och Anton är halvsyskon och därmed är även du och Angelica halvsyskon.”

Med stora och tårfyllda ögon tittade Rebecka misstroget på sin moster.

Fanns det ingen ände på all galenskap! ”Vad menar du? Har alla knullat runt med alla. Jag orkar inte höra mer. Är jag och Angelica inte syskon på riktigt och är den där rasistiska typen Angelicas halvbror? I så fall gjorde han sin egen syster med barn. Jag tror bara inte att detta är sant! Vet Anton om detta?” ”Tyvärr är det sant, Rebecka, men mig veterligen vet inte Anton om det.

Din mor var otrogen med Antons far. På detta vis är både Angelica och Ronja också släkt med Lotta, ja, Lotta på fordon, som ni säger. Men Lotta är inte släkt med Ronja på det sätt hon själv tror. Hon tror ju att Ronja är Görans barn och Göran är hennes morbror. Lottas mamma fick henne tillsammans med Sten Österlunds bror. Han tog aldrig sitt ansvar och Lottas mor har fostrat tösen på egen hand i alla år. Men du och Angelica har samma mor, så visst är ni syskon även om ni inte har samma far.” ”Herre jösses”, utbrast Louise. ”Detta betyder att Anton under hela sitt liv har varit kär i sin egen syster! Och Antons farbror tog inte heller sitt ansvar som far. Allt går igen!” ”Herre gud vad rörigt”, sa Rebecka. ”Jag fattar ingenting. Lottas mamma är ju från Göteborg precis som sin bror Göran.” ”Det stämmer”, sa Birgitta, ”men Lottas mor, Karin, arbetade här i stan i sin ungdom och det var då hon träffade Bror Österlund, Antons farbror.

Denne vägrade att kännas vid barnet då han redan var gift så Karin flyttade tillbaka till Göteborg. Då hennes egen bror blev besvärlig mot henne och Lotta, bestämde hon sig för att flytta hit igen. Ja, denna stad kände hon ju till.” ”Hur vet du allt det här, Birgitta?” Rebecka var i chock. Hela hennes värld hade vänts upp och ner. ”Jag vet detta eftersom jag i alla år har hållit kontakten med min lillasyster Barbro. Det är hon som har berättat allt för mig.”

Axel och Mike började diskutera de olika släktförhållandena. Det var komplext. Anton och Angelica hade samma far och Angelica och Rebecka hade samma mor. Alltså var inte Rebecka släkt med Anton. Lottas far var Antons farbror, alltså var Lotta och Anton kusiner men även Lotta och Angelica. ”Ja, det förklarar ju varför Billy tyckte att Lotta och Ronja var lika”, sa Rebecka och stönade högt och tog sig för pannan. Jag orkar snart inte mer, tänkte hon. Livet var en enda röra och hennes känslor var i uppror. Alla hade gått bakom ryggen på henne och hennes egen son var kidnappad enbart på grund av att alla människor hade varit falska. Om hennes mor hade talat sanning hade detta förmodligen aldrig hänt. Om Göran hade vetat att det var Anton som var far hade han aldrig tagit hand om Ronja från första början. Om Anton hade tagit sitt ansvar hade Billy aldrig blivit kidnappad.

Om Anton hade givit henne brevet hade hon kunnat ta hand om Ronja.

Om, om, om…

Telefonens starka signal väckte henne ur den kaotiska dvalan av tankar.

Hoppas det är Göran, tänkte hon, så att vi kan få ett slut på allt det här, så att jag snart får hålla både Billy och Ronja i min famn.

Mike lyfte luren och svarade. ”Ja, okej… fint… ja, jag ska hälsa Rebecka detta. Nej, vi vet inget än… ja, Göran. Vi hör av oss så fort vi får reda på var de är. Men vi tror att vi snart har Billy hemma igen … Ja, det ordnar sig nog. Hej då!”

Mike lade på luren och tittade på sin hustru. ”En god nyhet, darling. Det var din far. Din mor har fått en lindrig infarkt men hennes tillstånd är stabilt och hon kommer att klara sig bra.”

Rebecka pustade ut. Hennes mor skulle bli bra och det var bäst för henne. Hon hade mycket att stå till svars för när hon piggnade till. Rebecka hade svårt att skilja den ena känslan från den andra. Hennes känslor slogs med

varandra. Främst av alla var oron för Billy och Ronja, oron för moderns hälsa, ilska på grund av alla lögner och saknad och sorg över Angelica. Varför hade hon inte bett sin lillasyster om hjälp? Varför Angelica? Jag skulle hjälp dig och då hade vi kunnat se våra barn växa upp tillsammans. Mamma och pappa hade stannat i Sverige och även de hade fått se sina barnbarn växta upp tillsammans. På nytt ringde telefonen. Återigen svarade Mike. ”Hi, Mike! … Ja, okej… en halvtimma … torget vid ICA… okej… om du så mycket som rör ett hår… ” Mike tittade på de andra. ”Han lade på!” sa han. ”Våra direktiv är att vi ska leverera pengarna till torget vid ICA. Där kommer Kenta att möta upp oss för att få pengarna. Om vi sen följer efter Kenta kommer vi inte se röken av barnen. Så fort Göran har pengarna i sin hand kommer han ringa och berätta var barnen är.”

41.

I

Gurras vardagsrum var det fullt av ungdomar vid det här laget. Alla ville de ta hjälp och stöd av varandra i sin strävan efter att hjälpa Rebecka att finna Billy. Det var ungdomar som normalt inte umgicks med varandra men de hade oron för Rebecka och Billy gemensamt. Ali hade tagit kontakt med Gurra och hört sig för om han fick komma. Han var sjuk av oro. Rebecka var den lärare som hade stöttat honom mest av alla i skolan.

Självklart var han välkommen, hade Gurra sagt.

När Kenta, Lennart och Linnea kom hem till Gurra, blev de förvånade över det stora gäng som samlats där. Överallt satt det ungdomar i klungor, i soffan, runt borden och på golvet. Det vara flera av Rebeckas elever men även andra som var mycket oroliga över hur det hela skulle förlöpa. Alla ville de på något vis hjälpa Rebecka att få tillbaka sin son. De följde intensivt det som hände på facebook och flera av dem hade med sig sina iPhones och laptops. När Kenta fick syn på Ali gick han fram till honom ”Du, Ali… förlåt för allt, okej!”

Ali nickade lite. ”Ja asså… jag har aldrig varit någon rasist egentligen och jag har bestämt mig för att sluta umgås med Ludde och de andra.” Kenta flinade lite. ”Jag har slängt mina kängor i soptunnan. Nu är det gympadojor som gäller”, sa han och pekade ner på sina skor.

Ungdomarna jublade och gav Kenta en applåd. ”Bra jobbat!” sa flera av dem. Lotta hade redan förklarat för alla att Kenta egentligen inte var sådan som han verkade. De andra hade visat förståelse för detta och lovat att stötta Kenta mot gänget om han valde att bryta med dem. ”Berätta om hur det gick när ni letade efter Göran”, sa Lotta som satt i soffan med Gurras arm om sina axlar.

Kenta berättade om deras färd ner mot kusten. Hur de hade hållit utkik efter spelkort och snoddar och hur de hade hittat flera stycken och meddelat polisen om var. Sen hade Linnea läst på facebook att någon bilist sett Golfen svänga av vid Dingle och då återvände hon och de andra hem.

Polisen var hack i häl på Göran och de hade blivit beordrade av polisen att återvända hem.

”Det var smart gjort av både Ronja och Billy… att lämna efter sig ledtrådar, eller hur?” sa Kenta.

De andra nickade. ”Billy är jädrigt smart”, sa Lennart. ”Han är bara nio år men programmerar dataprogram som värsta proffset. Ni ska bara se honom modda – han kan göra nästan egna dataspel.” Lennart log stolt över Billy. Han hade inga egna syskon och i Lennarts egna ögon hade Billy blivit nästan som en lillebror.

Det ringde i Kentas mobil. Han tryckte på knappen och svarade. De andra satt tysta som möss, nyfikna på vem det var som ringde… om det kunde ha med Billy och Ronja att göra. ”Ja, okej, ja… Lennart… ok… tält… Brasilien… jaha… ja, jag lovar.”

Kenta lade på. ”Gubbjäveln begär tre miljoner för att släppa Ronja och Billy. Jag har fått order om att möta Rebecka och Mike vid ICA. De ska ge mig pengarna och jag ska med hjälp av dig Lennart, köra ner pengarna till kusten. Han sa att han visste att du hade körkort och jag skulle bara se till att få tag på dig och be om hjälp. Han har ju ingen aning om att vi redan har varit ute och åkt men jag lovade att jag skulle försöka och höra av mig direkt om jag inte fick tag på dig eller någon annan som kunde köra mig. I värsta fall fick jag sno en bil sa han. Jag fick inget besked om mötesplats, enbart att vi skulle åka mot Dingle.” ”Din farsa har kanske varit ute på face”, sa Linnea. ”Inte en chans. Han kan inget om datorer… det är just därför face är till vår fördel just nu. Han har nog ingen aning om att face finns ens.” ”Okej!” sa Lennart. ”Jag kör dig men först ska vi prata med Rebecka och polisen för att kolla hur vi ska gå till väga.” ”Jag ringer”, sa Kenta, ”för jag vill även be Rebecka om ursäkt. Jag lovade gubbjäveln att jag inte skulle ta kontakt med Rebecka utan bara träffa henne vid den bestämda tidpunkten vid ICA, men det skiter jag fullständigt i. Han kan ju inte veta, eller hur?” Kenta tog upp sin mobil och slog numret som poliserna hade gett dem för att ringa in tips. ”Hej, det är Kenta! Jag vill prata med Rebecka … Hej Rebecka, först vill jag be om ursäkt för att jag har varit en sådan idiot. Jag har bestämt mig för att inte umgås med Ludde och gänget mer. Sen vill jag säga dig att jag vill göra allt vad jag kan för att få tag på Ronja och Billy… Ja, Dingle… det är allt jag vet… ja, jag vill prata med polisen. Du ska se att det fixar sig, Rebecka. Förlåt igen… ja, hej så länge… Hej, Anders… ja, Dingle… skit i

pengarna, jag tror att vi kan lura gubbjäveln… Ja, jag kan åka om en halvtimme… ja, kanske vid stugan eller i närheten… okej. Hej då!”

De andra tittade nyfiket på Kenta. Alla undrade hur polisen tänkte göra. ”Vi ska åka bort till Rebecka, jag och du, Lennart. Polisen är där och de vill gå igenom lite detaljer med oss innan vi ger oss i väg. Gubbjäveln har tagit sig ner till en stuga på kusten som Louise har, läraren ni vet, och sen har han tagit hennes båt och dragit ut med ungarna på sjön. Skriv på face att alla ska hålla utkik efter en ö med ett tält.” ”Okej, då åker vi väl då”, sa Lennart och så sa de tja till alla de andra. ”Vi håller kontakt via face. Jag har min iphone med mig”, sa Lennart.

Kenta och Lennart gav sig i väg och de övriga höll tummarna för att allt skulle ordna sig.

De båda grabbarna var snart framme vid Rebeckas hyreshus. De parkerade och gick runt hörnet för att genast mötas av en flock journalister. Dessa kände direkt igen Kenta. Han hade ju varit i blåsväder tidigare. ”Nej, men Kenta! Vad bra, kan vi få en kommentar? Varför har din pappa kidnappat Billy?” En äldre flintskallig och småfet journalist tryckte upp en mikrofon i nyllet på Kenta som genast slog bort den. ”Inga kommentarer!” sa han bara och tryckte sig förbi journalisterna. ”Enligt facebook är detta ett rasistiskt dåd. Vad har du att säga om det?

Du som umgås i de kretsarna.” Nu var den en yngre kvinnlig journalist som verkade vilja mata Kenta med sin mikrofon. ”Ta bort micken för helvete och gå någon annanstans!” sa Kenta. ”Vi har inte tid med er och låt Rebecka vara i fred. Hör ni det!”

Kenta knuffade omilt bort journalisten, öppnade porten och han och Lennart tog trapporna i en rasande fart. Kenta avskydde journalister. De var som gamar vid ett lik. Han ringde på dörrklockan och för första gången i sitt liv var han glad över att se en polis. ”Hej, Kenta… Lennart. Kliv på!” Anders höll upp dörren och släppte in dem. ”Hej!” sa de båda grabbarna i korus och så klev de in i vardagsrummet. ”Tjena Rebecka… och ni andra… förlåt igen, Rebecka, jag är verkligen ledsen för allt.” Kenta tittade på Rebecka som nickade. ”Axel, är du här?”

Kenta tittade på Axel med gillande min. Det var bra, Axel kunde man lita på. Sen fick han syn på Louise, en av de lärare han tyckte mindre om men samtidigt tyckte han faktiskt synd om Louise. Hon verkade vara ihop med

stans värsta rasist. ”Louise! Vad gör du här? Du pratar ju alltid skit om Rebecka och det är till din stuga gubbjäveln har tagit barnen. Det är din båt som han har använt för att ta med sig barnen ut på sjön. Jag trodde att du var inblandad i alltihop. Ja, ganska sent kom jag på att vi var i din stuga förra sommaren.

Jag trodde det var du som hade tipsat gubbjäveln om alltihop. Vad i helvete gör du är?”

Louise satt fortfarande ihopsjunken på golvet. Hon var ledsen och skuldtyngd. Hon hade inget med kidnappningen att göra men hon orkade inte ens försvara sig. ”Låt Louise vara i fred, hon har inget med detta att göra”, sa Mike. ”Vi hörde att du och Lennart ska föra oss till Göran. Jag är bara rädd för att vi sätter barnens säkerhet på spel om vi inte levererar pengarna som vi lovat.”

Mike litade inte alls på vad denne Göran skulle kunna ta sig till.

Anders tittade på de församlade. ”Ja”, sa han, ”det kan vara ett vågspel och jag är heller inte beredd att överlåta något åt slumpen. Vi har bara en knapp halvtimma på oss innan Göran över huvud taget förväntar sig att ni är på väg. Sedan behöver ni nästan två timmar på er för att ta er ner till Dingle. Detta betyder att vi har cirka två till tre timmar på oss att söka av området ut med kusten från helikopter och båt. Det jag innerligt hoppas på är att vi hittar barnen inom denna tidsram. Dina vänner skrev på facebook att barnen har slått upp ett tält. Vet du vad tältet har för färg?”

Kenta skakade på huvudet. ”Vi har inget tält… han måste ha tagit det i stugan. Har ni tält i stugan, Louise?” ”Vi har alltid ett tält liggande i båten. Det är blått.” Louise kände hoppet komma tillbaka. Kanske kunde de se tältet från helikoptrarna. Kanske skulle Billy och Ronja snart bli funna. ”Jag kom på en annan sak också… kommer du ihåg Kenta… vi åkte ju ut till Björkholmen när ni var och hälsade på.

Den ön är perfekt att tälta på, eller hur?” Louise lät hoppfull och tittade på Rebecka. ”Ja, där tältade ju vi när vi var små. Ropa ut till helikoptrarna att de ska ha utkik efter ett blått tält på den ön.” ”Tror ni att det betyder att Göran kommer att lämna barnen ensamma i tältet på ön medan han själv åker för att hämta pengarna?” Axel tittade på Kenta och Lennart. Det var ju de som hade haft kontakt med Göran.

Kenta nickade. ”Det var precis så han sa – Jag lämnar ungarna i tältet och

talar om för Rebecka var hon kan hitta dem när jag har pengarna i min hand.

Då kan hon få ungarna och jag drar till Brasilien – precis så sa han. Han har ingen aning om att polisen är inblandad. Han tror nog inte att Rebecka vågar blanda in polisen.”

Anders nickade. Göran tänkte fly landet. Ja, det var ingen större match om man hade en båt. ”Hur svårt är det för polisen att hitta Björkholmen?” frågade Rebecka som också hade repat nytt mod. Om Göran lämnade barnen ensamma på ön och åkte in för att hämta pengarna, då fanns det kanske stora chanser att helikoptrarna hittade barnen och kunde föra dem i säkerhet. ”Vi har ringat in ett sökområde utifrån Louises stuga. Vi antar att de har åkt båt max en timma och utifrån detta har vi fullt sökpådrag. Göran vet inte att vi vet var ifrån han har tagit sin utgångspunk så jag skulle tro att han känner sig ganska säker. Louise är Björkholmen det officiella namnet eller är det ett lokalt namn på ön?” ”Det vet jag inte”, svarade Louise.”Alltså jag vet inte vad ön heter på kartan, vi har alltid sagt Björkholmen. Det är ganska långt dit från vår stuga.

Med vår båt tar det säkert fyrtiofem minuter att ta sig dit.”

Axel såg fundersam ut. ”Vet ni, nu måste vi tänka efter så att vi inte skrämmer Göran. Om han hör en massa helikoptrar och ser polisbåtar ute kommer han att bli misstänksam och då kanske han gör något riktigt dumt.

Om det är som du säger Kenta, kommer Göran inte att lämna ön förrän om cirka två timmar. Om han har en timma in till land och han vet att du inte kommer att vara på plats förrän om tidigast två och en halv timma finns det ju ingen anledning för honom att lämna barnen ensamma innan dess, eller hur?”

Kenta nickade och Anders höll med Axel. ”Det bästa vi kan göra nu är att låta de i polisbåtarna och de i helikoptrarna ta reda på var exakt Björkholmen ligger så att de är förberedda. Kanske kan vi skicka ut poliser i en civilbåt som lägger sig i närheten av ön för då kommer vi att se när Göran ger sig av och då kan vi rädda barnen. Om det nu är på just Björkholmen han har slått upp tältet.” ”Gud, det kommer bli två mycket långa timmar”, stönade Rebecka, ”men jag förstår det förnuftiga i ert resonemang. Om vi skrämmer Göran vet man inte vad han kan ta sig till. Åh, Mike, kanske har vi snart Billy och Ronja i säkerhet!” Hon slog armarna om sin man och nosade i Billys nalle. Åh, Billy,

snart är du hemma igen ska du se!”

Anders gick ut till köket för att kontakta de poliser som var ute med fullt pådrag. De behövde kolla av öarna och se om de med säkerhet kunde finna Björkholmen. En helikopter kanske inte skulle oroa Göran om den bara passerade förbi. I så fall kunde de från helikoptern avgöra om det överhuvudtaget fanns ett blått tält på ön. Det var utifrån detta de var tvungna att börja. Hitta ön och kolla om det fanns ett blått tält på ön. I så fall kunde de nog vara ganska säkra på att det var just där barnen var. Anders tog kontakt med sina kollegor och gav dem information om hur de skulle gå till väga.

De församlade började diskutera Björkholmen och hur stora chanser poliserna hade att hitta ön och om det var just till den ön Göran tagit barnen.

Birgitta studerade Kenta. Pojken visste inte om att han hade en annan far än Göran. Han visste inte om att Göran var hans farbror. Men det var inte Birgittas sak att meddela honom detta. Snart är Barbro på benen igen och då får det bli hon som får berätta alltihop. ”Kenta, hur är det med din mor?” frågade hon nu. ”Det är ingen större fara med henne. Det gamla vanliga… hon är snart bra igen.” Kenta kände sig besvärad. Denna kvinna såg mycket rik och förnäm ut, ingen typ av människa han var van att umgås med. Han fattade inte varför hon brydde sig om hans morsa. Inte kunde väl hon känna hans mamma?

Anders dök upp i rummet och alla tystnade och lyssnade med spänning på vad han hade att säga. ”Vi har lokaliserat Björkholmen. Det finns ett tält på ön men ingen människa i sikte. Det ligger ingen båt ankrad vid ön. Orsaken är nog den, trodde mina kollegor, att täckningen för mobiler är mycket dålig just där. Vi tror att Göran har givit sig av för att kunna ringa. Två poliser i en civilbåt kommer att lägga till vid en ö i närheten för att hålla koll. De kommer att se om Göran återvänder till ön. I nuläget vet vi inte om barnen är i tältet eller om de är med Göran på båten.” ”Ja, men det är ju ett gott tecken”, sa Mike. ”Men kan vi vara säkra på att det är just Louises tält? Är det vanligt att man tältar på öarna?”

Rebecka kramade Billys nalle hårt och tittade intensivt på Anders. Snälla, säg att det är ovanligt, säg att ni är helt säkra på att detta är rätt ö, bad hon tyst. ”Så här i början av säsongen är det ovanligt att man tältar och helikopter-

förarna har inte sett till något tält på någon annan ö så vi är mycket hoppfulla. Just detta att Göran har varit på ön tidigare stärker våra misstankar. Han visste att det fanns en bra tältplats där.”

Cathalin och Lisbet kramade om Rebecka. ”Du ska se att det ordnar sig. Snart har du Billy hemma igen.” sa Cathalin och ett nytt hopp började spira i Rebeckas hjärta. Kanske, kanske skulle hon snart få hålla Billy i famnen igen. ”Ja, och då kommer Göran att hamna bakom lås och bom, det är ett som är säkert”, sa Lisbet. ”Och då kan både Ronja och du Kenta, känna er trygga.” Lisbet tittade på Kenta som nickade lite. Han funderade på om varenda en visste hurdant liv han hade och han funderade också över hur livet skulle te sig utan gubbjäveln. Bara mamma blir bra så kan vi nog ordna till det bra för oss, tänkte han. Han funderade också över hur Ludde och gänget skulle ta det då han backade ur det hela. Men en sak i taget. Först måste de se till att Ronja och Billy kom i säkerhet. ”Jag hoppas att du har rätt, Lisbet”, sa Axel. I nuläget är det absolut viktigast att vi säkrar barnen, sen får vi även hoppas att vi kan gripa Göran. Hur går vi tillväga nu?” frågade Axel och vände sig mot Anders. ”Kenta och Lennart åker tillsammans med två poliser mot Dingle, precis så som Göran sagt. Vi tar med en väska som till synes innehåller pengar. Ja, om inte annat för att lura Göran av båten när han väl kommer in till fastlandet. Så fort vi ser att Göran lämnar ön och är på behörigt avstånd går vi i land och räddar barnen. Vi får hoppas att det är som du sagt, Kenta, att han tänker lämna barnen i tältet medan han själv åker in för att hämta pengarna. Om detta är ett realistiskt scenario, har ni snart barnen i säkerhet och detta kommer i så fall bli det snabbaste lösta kidnappardramat i historien.”

Anders log hoppfullt. ”Jag vill vara där när ni får i land Billy och Ronja”, sa Rebecka. ”Vi gör så här”, sa Axel. ”Om Kenta och Lennart åker samtidigt som poliserna så kan vi åka efter i vår bil. Du Rebecka, Mike, Lisbet och jag, vi tar vår bil ner. Polisen får meddela oss hur det hela förlöper. Om och när de tryggt kan säkra barnen och föra dem i land meddelar de oss helt enkelt var de tänker gå i land och så möter vi upp dem där. ”Ja, det låter som en bra idé”, sa Mike och kände hoppet komma krypandes. Samtidigt var det skönt att få göra något, tänkte han. Att bara sitta och vänta tog verkligen på nerverna. Detta hade varit de längsta timmarna i

Mikes liv. Hans oro var olidlig men han hade försökt hålla modet uppe för Rebeckas skull. Hon skulle inte bli hjälpt, och inte Billy heller, om även han bröt ihop.

Louise reste sig sakta upp. Hon skämdes fortfarande otroligt mycket för de där breven hon hade satt ihop men samtidigt var hon glad över att hon hade åkt hem till Rebecka. Tack vare henne hade de kommit fram till vilken ö Göran förmodligen hade fört barnen till. ”Ja, jag ska väl gå då”, sa hon. ”Hoppas att allt löser sig bra nu Rebecka… och igen – förlåt.”

Rebecka försökte sig på ett tappert leende ”Det är lugnt, Louise. Tack vare dig kan vi vara ganska säkra på att det är rätt ö vi hittat… och du – tack för brevet. Anton är förmodligen rasande på dig för att du tog det, kan jag tänka?”

Louise log lite. ”Han kom som skjuten ur en kanon då han förstod att jag hade tagit det men då hade jag redan satt mig i bilen och jag körde i väg hit i rasande fart.” Louise såg lite fundersam ut. ”Jag tror inte att Anton är helt frisk – jag menar att det är något mentalt fel på honom och jag har bestämt mig för att inte ha något mer med honom att göra. Jag har också bestämt mig för att bli en bättre människa, hur det nu ska gå till. Snälla Rebecka, kan du inte höra av dig och tala om hur det går?” ”Självklart, Louise. Och du – du är en bra människa och idag har du gjort så att vi kanske hittar Billy och Ronja snabbare. Tack!”

Rebecka hade verkligen aldrig tyckt om Louise, men det finns något gott i alla, det visste hon, och i dag hade Louise visat att hon kunde sätta andra framför sig själv då det gällde.

Louise, Cathalin och Birgitta gav sig i väg och Rebecka lovade att ge dem besked så fort hon hade några nyheter att komma med. Kenta gick in på facebook och skrev till dem som satt hemma hos Gurra, att de nu var på väg för att rädda Ronja och Billy. Anders och hans kollega Knut gav sig av tillsammans med Kenta och Lennart. Alla fick de armbåga sig fram för att komma förbi journalister och tv-team utanför porten.

42.

R

ebecka satt i baksätet på Axels bil och kramade Billys nalle och Mike kramade henne. De var mycket hoppfulla men vågade inte ta ut glädjen i förskott. Något kunde fortfarande gå fel. Göran kunde till exempel bestämma sig för att ta med barnen i båten i stället för att lämna dem på ön och i det läget var barnen riktigt i fara då Göran skulle förstå att det inga pengar fanns att få.

Axel förklarade att poliserna inte skulle överlåta något åt slumpen. ”När Göran går in till land och om han i det läget har barnen med sig har han dem förmodligen i ruffen. Han förväntar sig inte ett polisuppbåd. Polisen kommer ha prickskyttar utplacerade och i värsta fall får de helt enkelt skjuta Göran om det är vad som krävs för att skydda barnen.” Axel tittade lugnande på Rebecka via backspegeln.

Rebecka rös. Det var ett hemskt scenario men hon förstod ju att Axel bara ville lugna henne. Oavsett hur gräslig Göran var ville hon inte att han skull dö. Däremot tyckte hon att han borde få avtjäna många år i fängelse för sina gärningar, dels för det han gjort mot Kenta och Ronja, dels för att han hade kidnappat hennes älskade son. Hon höll tummarna för att Göran skulle lämna barnen i tältet för då skulle det bli lätt för polisen att hämta dem när Göran lämnade ön och ingen skulle behöva bli skadad.

Rebecka försökte också att reda upp alla kaotiska tankar. Det var så mycket hon hade fått reda på som hon inte haft en aning om. Känslorna pendlade mellan ilska och sorg, och oro för Billy. Mest var hon arg på sina föräldrar. Tänk att de hade dolt sanningen för henne i alla år. Undanhållit henne sin egen systerdotter och låtit Ronja få växa upp under horribla förhållanden. Detta övergick hennes förstånd och så fort hennes mor var frisk nog skulle hon kräva att de kom hem till Sverige och grundligt förklarade hur de egentligen hade tänkt.

De närmade sig kusten och spänningen ökade i bröstet på Rebecka. Hon höll sina tummar krampaktigt knutna i hopp om att allt skulle förlöpa väl.

Bilresan kändes som hundra år och de hade bara varit på väg i knappt två timmar. Det besked de hade fått hittills var att Göran hade kommit tillbaka till ön och gått i land. Poliserna som bevakade ön hade inte fått syn på bar-

nen. Antingen var de kvar i ruffen eller så var de i tältet. Snälla, säg att de är i tältet och att Göran snart ger sig av så att poliserna kan hämta Billy och Ronja, bad Rebecka tyst för sig själv.

Det ringde i Axels mobil och Rebecka ryckte till. Hon hade varit långt borta i sina tankar, pendlande mellan hopp och förtvivlan. ”Axel… ja, goda nyheter… ja, vi håller tummarna.” Axel tryckte av samtalet och stannade på en parkeringsficka. Han vände sig om till Mike och Rebecka. ”Göran har precis lämnat ön. Poliserna avvaktar just nu några minuter så att Göran kommer på behörigt avstånd från ön. Sedan ska de åka dit och gå i land och nu får vi hålla tummarna för att barnen finns i tältet på ön. I sådana fall är de snart i säkra händer.” Axel log med hela ansiktet. Han kände sig övertygad om att Kenta hade rätt. Göran hade tänkt lämna barnen i tältet på ön för att så fort han hade pengarna i sin hand kunna dra vidare ut ur landet.

Mike kramade om Rebecka och log hoppfullt mot Lisbet och Axel. Hans vita, jämna tänder riktigt lös i kapp med de andras leenden. Men än vågade han inte slappna av, mycket kunde fortfarande gå fel. Den där Göran verkade vara ganska korkad, tänkte han, och hittills verkade detta ha varit till deras fördel. Men å andra sidan kunde man aldrig veta vad en man som Göran kunde ta sig till. Mike rös men försökte se hoppfullt på det scenario Axel hade målat upp. Gude gud, säg att Axel har rätt, bad han. ”Gud vad nervös jag är”, sa Lisbet. Hon knäppte sina händer och kastade en blick mot skyn. ”Låt inget gå fel nu, snälla Gud.” Rebecka var inte speciellt religiöst lagd men även hon knäppte sina händer i en stilla bön. Hon slöt sina ögon och föreställde sig hur Billy och Ronja kom springandes emot dem på klipporna. Räddade av poliserna som strax skulle ge sig ut till ön. Hon skänkte även Louise en tacksam tanke. Det var till stor del Louises förtjänst att de hade kommit så långt som de gjort i sitt sökande.

Ingen sa någonting. Alla satt tysta och väntade på nya besked. Det fanns inte så mycket att säga, oron över hur det hela skulle förlöpa var så stor att det inte gick att få fram något att prata om.

Signalen från Axels mobil skar genom tystnaden. Hopp och rädsla bytte snabbt plats i deras ansikten. Goda eller dåliga nyheter? ”Axel! Va! Tomt… ja, hör av er så fort ni vet. Okej!” Med stor vånda vände sig Axel mot Rebecka och Mike. ”Tältet var tomt. Poliserna genom-

söker just nu ön för att se om barnen befinner sig någon annanstans på ön.

Fördelen är att ön inte är så stor så de tror att de snart ska vara klara med genomsökningen. Jag är ledsen…” Återigen fylldes Rebeckas ögon av tårar. Hoppet hon nyss känt så starkt gav vika för missmod. Tänk om Göran hade tagit med sig barnen i båten. I sitt inre såg hon scenen som Axel tidigare hade målat upp. Göran på båten och krypskyttar på land. Hon blundade och kröp in i Mikes famn. Gode gud, låt barnen vara kvar någonstans på ön. Sen grep skräcken tag i henne med en våldsam kraft. Tänk om han hade dödat barnen!

Förnöjt kastade Göran loss. Han behövde ta sig en bit ut från ön innan han återigen kunde ringa Kenta för att ge honom ytterligare instruktioner.

Snart, mycket snart kunde han lämna detta gudsförgätna land och ge sig av mot varmare breddgrader. Trots allt hade han löst det hela bra till slut och han kände sig nöjd med sig själv. Snart skulle han ha gott om pengar i sin hand och Barbro skulle få ta hand om sig själv. Då skulle hon förstå att det inte var någon dans på rosor att få ekonomin att gå ihop. Hon skulle också ensam få reda upp all skit som Kenta jämt och ständigt ställde till med. Sen de flyttade till det stinkande bostadsområdet i Karlslund hade Kenta hamnat i trubbel med skolan och polisen stup i kvarten. Det ska jädrar i mig bli skönt att slippa skiten, tänkte Göran förnöjt och såg sig själv på en solig strand i Brasilien.

Soraya, lever du än, väntar du på mig? Det är sjutton år sedan vi sågs, tänkte Göran, sjutton år, det är en lång tid. Men hur som helst skulle han söka upp henne igen, ja, det skulle han banne mig. Han mindes hur ledsen hon hade varit då han lämnade henne, och i sin förälskelses hetta hade han lovat henne att komma tillbaka. Jag åker hem och tar ut skilsmässa och så kommer jag tillbaka och gifter mig med dig. Ja, det hade varit hans sista ord till henne. Sen hade han fått beskedet på väg hem. Hans son var död och hans bror hade tagit sitt liv. Det fanns inget annat val än att stanna i Sverige och ta hand om Barbro och barnet som det visade sig att hon bar. Barnet som hans egen bror var far till. Några tårar rann ner för hans kind. Han hade offrat sig för Barbro och Kenta, givit upp sin egen kärlek på grund av dem.

Men nu hade han gjort sitt. Nu skulle han söka upp sin stora kärlek.

Mobilen visade att han hade täckning. Han slog numret till Kenta. ”Tjena, grabben. Har du kommit fram till Dingle? Bra! Har du pengar-

na?” Mycket nöjd hörde han det ljuva svaret i mobilen; ”Jag har tre miljoner i en sportbag.” ”Kommer du ihåg stugan där vi var förra sommaren… ja, Louise stuga… vänta på mig där. Jag är framme om cirka en halvtimma.”

Hjärtat sjöng på Göran. Kenta var nästan framme och han hade pengarna med sig. Göran hade inte tvekat en sekund på att Rebecka, på något sätt, skulle fixa fram pengar och förnöjt tänkte han hur rätt han hade haft. Göran var helt övertygad om att alla rika människor hade en uppsjö pengar i sina madrasser och Rebeckas föräldrar var mycket rika, det visste han. Tänk vad människor är beredda att betala för sina barn, tänkte han. Och jag som utan dåligt samvete kan lämna dem åt sitt öde. Men å andra sidan är Kenta inte min och kanske inte Ronja heller.

Han visslade en glad trudelutt och ökade på gasen. Nu fanns det ingen återvändo, nu ville han så snabbt som möjligt ha pengarna i sin hand och styra kosan mot Brasilien. ”Soraya, säg att du vänta på mig”, sjöng han. ”Din sjöman kommer snart i hamn.”

Polisen hade ringt Kentas mobil och bett dem stanna. De hade fått ny information. Lennart körde in på en parkeringsficka och han och Kenta klev ur bilen för att gå och prata med poliserna som kom i sin bil strax bakom.

Anders körde in polisbilen, parkerade och vevade ner sin ruta. ”Nu är läget så här”, sa Anders. ”Vi har fått reda på att tältet på ön var tomt. Ingen vet var barnen är. Antingen finns de kvar någonstans på ön, poliserna genomsöker just nu ön för att ta reda på detta. Ett annat scenario är att Göran trots allt har tagit med sig barnen i båten. Om detta scenario stämmer komplicerar det hela uppdraget och då finns det risk att vi utsätter Billy och Ronja för fara när Göran går i land för att hämta pengarna.”

Axlarna på Lennart och Kenta sjönk i en missmodig suck. Detta var det värsta tänkbara scenariot, just det som de hade varit rädda för. ”Gubbjäveln har pistol”, sa Kenta bekymrat till de båda poliserna i polisbilen. ”Jag kollade lådan hemma där han brukar förvara den och den var borta. Han har den med sig. Tänk om han skjuter Billy eller Ronja – ja, om han förstår att ni finns i närheten eller när han inser att bagen bara innehåller papper.” ”Vi har kallat in vår specialstyrka”, sa Anders. ”De befinner sig redan i närheten i väntan på besked. De får placera ut sig osynliga vid Louise stuga

och sedan hoppas jag att vi snart får kontakt med poliserna på ön. Kanske finns barnen på ön trots allt.” ”Men om barnen inte finns på ön, utan i båten, vad gör vi då?” Kenta var uppriktigt orolig och Lennart kände sig mycket skakig. Detta var otäckt.

Han hade hållit tummarna för att barnen skulle vara i tältet, då hade allt gått så lätt. Göran hade en pistol, tänkte han och kände rädslan komma krypandes. ”Ja du Kenta”, sa Anders. ”Jag vet inte om jag vill säga detta… men om det blir nödvändigt för att skydda barnen måste vi oskadliggöra Göran.”

Kenta nickade. De tänkte skjuta gubbjäveln om det blev nödvändigt.

Känslorna inför detta scenario var blandade. Han hatade gubbjäveln… men han var ändå hans farsa. Kan jag bara stå och se på om de skjuter farsan? Ja, om jag måste för att skydda Ronja, tänkte han. Men det var svåra tankar och ett val han inte ville ställas inför. Han hörde hur polismannen via sin komradio, kallade ihop de övriga poliserna till Louise stuga, hur han gav dem order om hur det hela skulle gå till. Kenta kände svetten komma krypandes.

Tänk om de dödade gubbjäveln eller tänk om gubbjäveln dödade Ronja eller Billy eller båda?

Kenta och Lennart gick tillbaka till bilen och fortsatte under tystnad. Ingen av dem visste vad de skulle säga. Stämningen var tryckande och Lennart var mycket orolig över hur Kenta skulle reagera om poliserna blev tvungna att skjuta hans pappa. De hade precis svängt av på den gropiga skogsvägen som ledde till fram Louise stuga. Strax bakom kom polisbilen. Avstånden mellan träden blev glesare och träden verkade krympa och bli mindre. Till slut var träden inte större än vindpinade buskar. De var snart framme vid stugan och om någon kvart skulle Kenta stå ansikte mot ansikte med sin far. Kanske skulle han bli tvungen att se sin far bli skjuten. Kenta kände en intensiv lust att fly. Detta var inget han ville vara med om längre. Men han kunde inte fly, han måste se till att Ronja och Billy kom i säkerhet.

Lennart funderade över hur lättlurad Göran måste vara. ”Hur kan din pappa tro att man kan fixa fram flera miljoner på bara någon timme?” frågade han Kenta. ”Du vet hans skalle är rejält söndersupen”, sa Kenta med en suck. ”Ibland tror han att allt är möjligt just för att han vill ha det så. Han brukar säga att rika människor har hela huset full av svarta pengar. Men Rebecka är ju inte rik, så jag vet inte.” Kenta skakade på sina axlar djupt oroad över hur

det hela skulle förlöpa.

De parkerade bilen och gick den sista biten till fots över kala berg och sanka marker. Det låg träspångar utlagda lite här och var för att det skulle gå lättare att ta sig fram. Den ljumma kvällsbrisen blåste i deras ansikten och förde med sig en doft av hav och tång. Nu såg de stugan men någon båt syntes fortfarande inte till.

Poliserna var strax bakom dem. De höll sig en bit på avstånd i fall Göran redan skulle vara på plats. Kenta vände sig om och ropade till dem att det inte fanns någon båt vid stugan. Han hörde hur polisman Anders som hade befälet ropade i sin radio. Han ville försäkra sig om att insatsstyrkan var på plats och fick det lugnande beskedet att de hade tagit kontroll över platsen.

Alla hade intagit sina positioner. Kenta såg sig omkring. Han kunde inte se en människa så långt ögat kunde nå. ”Var är de?” frågade han. ”Jag kan inte se en enda polis.” ”Nä, inte jag heller”, sa Lennart nervöst. ”Säkert att de är här?” Lennart kände stor ångest och han var orolig över hur Kenta skulle reagera om det gick så långt att polisen var tvungna att skjuta hans pappa. Hur klarar man av att bevittna något sådant, tänkte han, även om det är för att rädda sin lillasyster?”

De två poliserna log. ”Vad bra för det är just det som är meningen. Om inte ni ser dem så kan inte Göran se dem heller, eller hur?”

Två av specialstyrkans snabba småbåtar låg gömda på var sida om stugan. De hade fångstnät med sig som de var redo att spänna ut mellan sig om Göran försökte sig på att fly. Nätet skulle trassla in sig i propellern och få båten att stanna. De andra i specialstyrkan satt säkra på sina positioner inte långt från båtbryggan men ändå skyddade från att synas.

De pep till i polisradion. ”Ja, Anders, här, kom!” Fantastiskt… klart slut.”

Med ett brett leende vände sig Anders till Kenta och Lennart. ”Barnen är säkrade”, sa han. ”Göran hade bundit fast dem i tältet men Billy hade lyckats få loss både sig själv och Ronja. Poliserna plockade upp dem då de hoppade i sjön för att försöka simma i land. Nu sitter de som två dränkta kattungar i polisens båt, lyckliga men trötta och på väg till Rebecka, Mike, Axel och Lisbet. De ska möta upp dem vid en liten småbåtshamn strax i närheten.” ”Yes!” ropade Lennart och Kenta i korus. Båda drog de en suck av lättnad. Det viktigaste av allt hade gått i lås. Barnen var i säkert förvar. Nu

handlade det bara om att ta fast Göran. Kenta ville inte se honom död, nej, det ville han verkligen inte. Där emot tyckte han nog att gubbjäveln skulle må bra av att få sitta i finkan ett tag. Då kunde han, Ronja och morsan fixa till sina liv under tiden och sedan skulle Göran inte få lägga sig i vad de gjorde när han väl kom ut från sitt straff. Kenta kände sig nöjd och lättad.

Nu såg han båten närma sig land. Pulsen slog hårt, hur skulle detta förlöpa?

Anders och Knut gömde sig alldeles i närheten och Kenta och Lennart klev upp på bergknallen som låg strax ovanför bryggan där Göran skulle lägga till. När båten kom så pass nära att Göran kunde se dem lyfte Kenta upp bagen och vinkade. Göran lyfte sin hand till hälsning och styrde in båten och gjorde en gir så att båten låg med fören ut mot havet. Göran ville snabbt komma iväg när han hade pengarna tryggade i sin hand. Han stannade båten utmed bryggan och slog av motorn. ”Bra jobbat, Kenta!” ropade Göran. ”Det är min grabb det! Kom i hit med pengarna nu!”

Plötsligt var det som om hela naturen runt stugan fick liv. Det myllrade av poliser och de pekade med sina vapen mot Göran. ”Kom i land, du är anhållen skäligen misstänkt för kidnappning och utpressning”, sa Anders.

Häpen såg sig Göran omkring. Han hade aldrig trott att Kenta skulle svika honom. Han tog upp sin pistol och riktade den mot Kenta. ”Ditt jävla yngel!” skrek han. ”Du, din judas, du har förrått mig. Det är alltså tacken jag får för att jag har offrat mig för dig!” ”Lägg ner pistolen eller vi skjuter”, sa Anders med myndig stämma.

Görans fingrar slöt sig krampaktigt kring pistolen. Hans tankar malde på i en kaotisk ström, fanns det någon utväg? Kenta, den jäveln hade förrått honom. Han har förstört mina drömmar ända sedan den dagen han blev till, tänkte Göran, och nu gör han det igen, men nu är det banne mig för sista gången. ”Du har förstört mitt liv, Kenta, men den här gången är definitivt den sista.” Görans röst lät beslutsam och Kenta blev livrädd. Gubbjäveln tänker skjuta mig. ”Jag upprepar– lägg ner pistolen eller vi skjuter!” Anders kraftfulla stämma ekade mot klipporna. Kentas blick fladdrade oroligt mellan sin far på båten och Anders. Vad skulle hända nu?

Då small det. Kenta trodde att hans hjärta skulle stanna. Han blundade.

Väntade på smärtan, men den kom inte. Sakta lyfte han på sina ögonlock.

Han vågade knappt titta. Levde han eller var han död? Han hade inte känt någon som helst smärta. Visst måste det göra ont att bli skjuten? Sakta kisade han ner mot båten och hans hjärna förstod först inte det han såg. Båtens förarplats var färgad röd av blod och som slängd över båtens ratt låg hans pappa med blodig skalle. Göran hade skjutit sig själv.

Kenta blev stående helt stel och stilla. Gubbjäveln hade tänkt skjuta honom. Han hade tänkt skjuta sin egen son, men sen hade han skjutit sig själv i stället. Chockad över situationen kom han sig inte för att göra någonting.

Aldrig hade han tänkt tanken att hans eget liv kunde vara i fara. Att hans pappa skulle skjuta honom. Det var för overkligt att begripa. Inte heller kunde Kenta förstå varför Göran så abrupt hade skjutit sig själv. Att han bara hade gett upp så där. Hela situationen var fullständigt overklig och oförståelig.

Poliserna rusade till båten, de anropade ambulansen som de redan tidigare hade kallat in i förebyggande syfte. Men Göran var död redan innan de hann fram.

43.

”M

amma, pappa!” Billy sprang allt vad hans ben förmådde över klipporna och Rebecka och Mike sprang honom till mötes. Mike var först fram och lyfte upp Billy och kramade honom riktigt hårt. Rebecka var snart framme hos dem och Mike slöt både Rebecka och Billy i sin famn. Billy lade sina små armar om dem båda. ”Åh, Billy, min älskade, Billy!” utbrast Rebecka och brast ut i tårar. ”Mamma, du gråter… är du inte glad att ni har hittat mig?” ”Det är glädjetårar, darling, glädjetårar. Jag är så ofantligt glad över att ha dig i min famn igen, Billy! Jag har rent ut sagt varit skräckslagen, men nu är ni båda i trygghet. Finns det någon gud så tackar jag honom av hela mitt hjärta!”

Rebeckas glädje och lättnad visste inga gränser. Hennes son var trygg och till synes oskadad. Hon såg att Billy hade blod på sin våta t-shirt men han verkade inte vara skadad någonstans. Det fanns en antydan till svullnad och ett blåmärke över hans näsben. Ilskan kom krypandes. Göran hade skadat hennes älskade son. Men trots allt var Billy nu i hennes famn och han levde och det var huvudsaken. Det kunde ha varit värre, ja, mycket värre.

Samtidigt hade hon ingen aning om vad Göran egentligen hade gjort mot barnen. ”Har Göran gjort dig illa, Billy? Har han gjort Ronja illa?” frågade Rebecka oroligt. Hon rös vid tanken på vad denne förskräcklige man kunde tänkas ha gjort mot barnen. ”Han slog mig, mamma, men det gör inte ont längre.”

Rebecka kramade sin son hårt, mycket hårt. Stackars Billy! Göran hade slagit hennes älskade son. Trots lättnaden över att Billy var oskadd kom ilskan, ilskan över att någon kunde behandla hennes son på det viset.

Axel och Lisbet kom också fram och kramade om dem, glada och nöjda över att allt hade förlöpt så bra.

Billy log mot Axel. ”Jag försökte tänka som en polis”, sa han. ”Jag har sett en massa deckare och försökte komma på saker från dem som jag kunde använda mig av, till exempel det här med ledtrådarna.”

Axel skrattade och gav honom en klapp på axeln. ”Ja, du kan nog bli en

bra polis när du blir stor, du Billy.”

Billy skakade på huvudet. ”Jag ska bli spelutvecklare”, sa han och Axel skrattade. Billy var en lustig grabb och han verkade heller inte speciellt tagen av allt det hemska han hade råkat ut för under de senaste timmarna, tänkte Axel förvånat.

Rebecka såg sig om efter Ronja. Sakta kom den lilla tösen gåendes emot dem över klipporna. En av poliserna höll henne i handen. Rebecka hade svårt att släppa taget om sin son men Mike fick ta sig an Billy just nu. Det fanns en liten tös här också som behövde tröst, värme och kärlek. Ronja, Angelicas dotter.

Motvilligt släppte Rebecka sin son och höll ut sina armar. ”Ronja!” sa hon och Ronja kröp in i Rebeckas famn. Mike kom fram till dem och slöt även dem i sina rejäla armar. Alla fyra blev ståendes så en bra stund. I tystnad insöp de varandras kärlek och kände en djup lättnad över att allt det hemska var över. ”Pappa, jag lyckades få loss både mig och Ronja. Jag var som en liten bäver, jag gnagde sönder repet. Göran såg det aldrig för jag gömde mina händer mellan mina knän så han inte skulle se att jag hade kommit loss. Men nu har jag ont i mina tänder.”

Mike kunde inte låta bli att le och rufsade om Billys kalufs. ”Vilken modig och klok grabb jag har”, sa han stolt. ”Nu behöver vi ta oss hemåt och så får ni berätta allt på vägen. Vi är så lättade och lyckliga över att både du och Ronja verkar oskadda, Billy. Du anar inte hur rädda vi har varit.” ”Jag var också rädd, pappa, men du lovade att du skulle rädda mig och du ljuger aldrig”, sa Billy med ett leende.

Då dök plötsligt tv-teamet upp ute på klippan och i hasorna hade de en drös med tidningsjournalister. Men nu log Rebecka emot dem. Hon berättade mer än gärna att hennes son hade kommit till rätta och att båda barnen var tryggt i hamn. Reportern frågade hur det kändes och Rebecka sa att känslan var för stor och för mäktig för att kunna beskrivas i ord. Barnen var i land och nu var de trygga och det var huvudsaken. ”Jag vill passa på att tacka alla som har stöttat och hjälpt oss under dessa svåra timmar”, sa hon. ”Tack alla mina fantastiska elever, utan er hade detta blivit mycket svårt. Tack vare er facebookgrupp fick vi snabbt in ledtrådar som ledde oss på rätt spår från första början. Tack också alla vänner och alla kollegor och tack Louise. Du är en bra människa! Det har du visat idag!”

Reportern log mot Rebecka och så vände han sig mot kameran och tog själv till orda: ”Ja, här ser vi lycka och glädjetårar. Detta är nog historiens snabbaste lösning på ett kidnappardrama men inte långt här ifrån har en annan tragisk händelse utspelat sig. Vi ska snart lämna över till vår kollega som finns på plats. Kidnapparen Göran Forsberg tog sitt liv då polisen skulle gripa honom. Han sköt sig själv i huvudet. Över till vår kollega.”

Rebecka tappade all färg i sitt ansikte. Hennes nyss så glada leende förbyttes till en stel grimas. Hade Göran tagit sitt eget liv. Gud så förskräckligt.

Rebecka hörde hur Ronja började snyfta. ”Han var dum och elak… men han var min pappa!”

Rebecka slöt henne åter i sin famn. Hon ville så gärna berätta för Ronja vilka hennes föräldrar egentligen var men det fick vänta. Just nu behövde Ronja bara någon som tröstande höll om henne. ”Jag vill till Kenta”, sa hon. ”Var är Kenta och var är mamma?”

Axel tittade på Lisbet och Lisbet nickade. Hon förstod hur Axel tänkte. ”Ronja”, sa Axel. ”Jag vet var Kenta är. Vill du att jag och min fru här, Lisbet, kör dig till Kenta, så kan Billy och hans mamma och pappa åka med poliserna hem. Ni kan ju träffas igen senare.”

Ronja nickade. ”Ja, jag vill till Kenta”, snyftade hon. ”Billy, vi kan väl träffas sen… men jag måste träffa min bror. Pappa är död!”

Billy nickade. Han hade lite svårt att skiljas från Ronja, men hon skulle vara trygg med Axel och Lisbet. Hennes pappa var död. Göran som hade kidnappat dem och som hade slagit honom var död. Billy hade svårt att ta in detta. Allt skedde så snabbt, från att ha varit bundna i tältet var de nu fria och han var trygg hos mamma och pappa men Ronjas pappa var död. Hans tröja hade blodfläckar och han kände sig våt och smutsig på samma gång.

Billy ville åka hem. ”Ja, kom då Ronja”, sa Lisbet och bjöd Ronja sin hand. Ronja tog den utsträckta handen och så började de gå bort mot Axels bil. ”Hej då, Billy, Rebecka och Mike, vi hörs senare”, sa de och försvann över klipporna.

Fler journalister envisades med att få en kommentar men nu var Rebecka inte lika villig längre. Glädjen över att barnen hade kommit till rätta oskadda var fortfarande berusande men en man hade fått sona med sitt liv.

Hon hade velat dela glädjen över att barnen blev funna oskadda med både Billy och Ronja men nu hade Ronja sorg. Självklart ville Ronja till sin bror i

denna stund. ”Kom, Mike”, sa hon. ”Nu tar vi med oss Billy hem.”

Med hjälp av poliserna trängde de sig förbi alla journalister och snart satt de i polisbilen och påbörjade sin färd hemåt. Billy satt i baksätet mellan sin mamma och pappa. ”Ronjas pappa är död”, sa Billy. ”Nu kan han inte vara dum mot Ronja och Kenta mer… men Ronja blev ledsen ändå, mamma.”

Rebecka tittade med kärleksfulla ögon på sin son. ”Ja, Billy, det kanske inte är så lätt att förstå… men ens föräldrar är ens föräldrar och även om de gör dumma saker så förlåter man dem oftast. Ja, precis som föräldrar förlåter sina barn. Men i Ronjas fall kanske det är svårt att förlåta Göran men hon kan ju ändå tycka att det är hemskt att han är död, eller hur.” Rebecka tänkte på sina egna föräldrar och hoppades att hon hade rätt i det här att barn förlåter sina föräldrar. Så fort hennes mor var stark nog för en flygresa skulle de hem till Sverige för att få förklara ett och annat. ”Varför följde du med Ronja och Göran, Billy? Du visste ju att jag skulle hämta dig”, sa Mike. ”Vad fick dig att åka med dem i stället?”

Billy tittade ner som om han skämdes. ”Jag blev lurad”, sa han. ”Lurad, hur menar du då?” frågade Rebecka. ”Göran sa att du var på landet med skolan och att du var jättesjuk. Han sa att pappa redan var på väg dit och att vi skulle träffa er där.” ”Stackars min grabb”, sa Mike. ”Det är klart att vem som helst följer med i det läget. Man tänker inte efter liksom, man blir bara rädd och orolig.” ”Billy log mot sin far: ”Ja, precis så var det pappa. Jag fattade ganska snart att jag hade blivit lurad men då var det redan för sent.” Billy blev glad över att hans pappa förstod. ”När vi kom en bit utanför stan”, fortsatte Billy, ”då stannade Göran bilen och ville att jag skulle prata med mamma på mobilen. Han hotade att skjuta mig om jag inte gjorde som han sa. Jag frågade varför du skulle betala pengar till honom, mamma, och då blev han arg och slog mig. Då flydde jag för mitt liv. Jag hoppade ut ur bilen och sprang mot skogen men Göran ropade på mig och sa att han tänkte skjuta Ronja om jag inte kom tillbaka.

När jag såg att han höll en pistol mot Ronjas huvud var jag ju tvungen att gå tillbaka till bilen. Eller hur, pappa, annars hade han kanske skjutit Ronja… men nu sköt han sig själv i stället. Var det för att han inte ville sitta i fängelse, pappa?”

Rebecka och Mike såg med stora ögon på sin son. Vilket skräckfyllt drama pojken hade varit med om. Undra vilka spår detta skulle sätta i hans fortsatta liv? ”Du har agerat klokt och förståndigt hela tiden, Billy. Jag är glad att jag har en så smart grabb.” Mike rufsade om hans hår och han hade tårar i sina sammetsbruna ögon. ”Varför är du ledsen, pappa. Är det också glädjetårar?”

Mike log: ”Ja, glädjetårar för att du är välbehållen och stolthetstårar för att jag är så stolt över dig, Billy.” ”Du har blod på tröjan, Billy. Fick du det när Göran slog dig?” Rebecka var bekymrad över vad Göran kunde tänkas ha gjort mot barnen under dessa timmar men ville inte pressa Billy. Han behövde få berätta i sin egen takt. ”Nä, när han slog mig fick jag ont på kinden och i nacken. Huvudet for åt sidan. Blodet fick jag då han sparkade igen dörren till båten. Den träffade mig rakt i facet men jag blödde bara lite näsblod. Det var inget farligt, mamma. Ronja hjälpte mig att få stopp på blodet.”

Rebeckas ögon blev tårfyllda. Hennes son hade blivit utsatt för de mest förskräckliga saker. Samtidigt var hon stolt över honom, hennes son hade varit riktigt modig och han hade agerat mycket klokt för att vara så liten. ”Mamma, sköt Göran sig för att han inte ville sitta i fängelse… för visst får man fängelse om man bara tar med sig barn från skolan så som han gjorde?”

Rebecka drog sin son närmare sig i sätet och kramade honom hårt och länge. Hon drog in doften av hans hår och kände en sådan enorm lättnad inombords över att Billy var funnen och att han var oskadd. Göran hade haft en pistol. ”Ja, Billy”, sa hon. ”Göran hade fått många år i fängelset för detta och för att han har varit elak mot Ronja och Kenta. Kanske är det som du säger… att han hellre valde att ta sitt liv än att ta sitt straff.”

Billy nickade och lutade sig mot sin fars axel. Det dröjde inte länge förrän han somnade av lättnad och av utmattning. Han var trygg.

Kenta satt på klippan. Han hade dragit upp sina knän och kramade dem krampaktigt. Gubbjäveln hade varit nära på att skjuta honom. Blicken i sin fars ögon skulle han aldrig glömma. De lös av besvikelse. Kenta skulle heller

aldrig glömma skottet som brann av, han hade trott att han var död. Sedan hade han sett båten full av blod och hans far som låg där som slängd över styrpulpeten. Tårar rann ner över Kentas kinder. Hans blick var riktad ut mot havet där solen höll på att gå ner.

Bredvid satt Lennart. Tyst satt han och begrundade det han varit med om. Som i en dimma såg han allt det hemska framför sig. Det kändes som om han aldrig mer skulle bli sig lik. Stackars Kenta! Lennart funderade över hur det skulle kännas om någon som hade varit elak emot en dog, men han kunde inte i sin vildaste fantasi förstå vad Kenta just nu gick igenom. Axel hade ringt och sagt att barnen var trygga i hamn hos dem men att Ronja ville till sin bror. Ambulansen hade hämtat Göran och nu väntade de på Ronja. ”Kenta, Kenta!” Ronja kom springandes över klipporna och Kenta reste sig upp och fångade henne i sin famn. ”Åh, Kenta, pappa är död!”

Kenta höll henne hårt. Han hade inga ord för att trösta. Det kändes helt tomt inombords. Men när han höll sin lillasyster i sin famn växte en ny och varm känsla fram. Han hade lovat att skydda Ronja och här var hon nu, trygg och välbehållen tillsammans med honom. Det skulle nog ordna sig.

Han skulle göra allt han kunde så att de nu kunde få ett drägligt liv. Hans mor skulle snart vara på benen igen och han skulle göra allt i sin makt för att hålla henne borta från spriten. ”Ronja, jag är så glad att du är här nu. Det ordnar sig ska du se. Pappa ville inte leva länge, Ronja. Kanske har han det bättre där han är nu.” Kenta torkade sina tårar och höll hårt om sin syster. ”Var är pappa?” ”Ambulansen kom men de kunde inget göra, Ronja. Han var redan död.

Nu är hans kropp på sjukhuset men hans själ kanske är i Brasilien.” ”Brasilien?” frågade Ronja förvånat. ”Ja, han sa det till mig i mobilen, att han skulle åka till Brasilien. Det var där han var den sista resan som sjöman, innan jag föddes. Han har ofta pratat om Brasilien och det är nog där hans själ är nu. Pappa är där han vill vara Ronja.” ”Jag har aldrig hört honom prata om Brasilien, inte förrän han lämnade oss på ön”, sa Ronja.

Kenta höll henne fortfarande hårt. Det var som om han inte vågade släppa taget. Ronja var hans allt och nu skulle han se till att få i ordning på sin mor och sedan skulle nog allt bli bra till slut. Hans pappa hade ofta pratat

om Brasilien med Kenta. ”Hade det inte varit för dig så hade jag varit i Brasilien nu”, brukade han säga. ”Jag skulle ha en strandkrog och vara omgiven av vackra brasilianskor. Det du Kenta, det är livet, det.” Han hade alltid givit Kenta skulden för att han blev kvar i Sverige, att han var tvungen att ta hand om honom och hans mor. Kenta hade aldrig hört honom nämna Brasilien när hans mamma och Ronja var i närheten. ”Nej, jag vet, Ronja. Han har bara sagt det till mig. Han ville ha en strandkrog i Brasilien och nu är nog hans själ där, tror du inte det?”

Ronja försökte skapa sig en bild av sin pappa i Brasilien. Hon nickade: ”Tror du att han är lycklig där?” ”Ja, Ronja, jag tror att han är lycklig.” ”Du Kenta, var är mamma? Vet hon om att pappa är död?”

Kenta skakade på huvudet. ”Mamma blev dålig, Ronja, hon är på sjukhuset. Men hon blir snart bra ska du se. Vill du följa med mig och hälsa på henne när vi kommer hem?”

Ronja nickade. ”Solen är på väg att gå ner. Den är röd som blod, Kenta.

Det är otäckt här. Kan vi åka nu, jag vill inte vara här mer.”

Kenta hade tänkt samma tanke, solen som symbol för blodet som flutit, för död, för den mest hemska dagens slut. Men tänkte han sedan, kanske också symbolen för en ny början. Ja, tänkte han, nu kunde de börja om, skapa sig ett bra liv. Tyst lovade han sig själv att det var precis det han skulle göra. Skapa ett nytt och bra liv för sig, för Ronja och för sin mamma.

De vände sig om båda två och tittade på Axel och Lisbet som hade stått och pratat med de poliser som var kvar på platsen. Axel nickade och sa att nu var det dags att åka hem.

Lennart reste sig upp från klippan. Tårarna rann ner för hans kinder.

Alltihop var både sorgset och glatt på en och samma gång. Ronja och Billy var trygga men Kenta och han själv hade bevittnat en fruktansvärd scen.

Lennart hade gärna velat träffa Billy för att se att allt var bra med honom.

När han såg Kenta och Ronja tillsammans saknade han verkligen ett syskon och Billy var så nära ett syskon någon kunde bli. I morgon, tänkte han, i morgon ska jag ringa och fråga Rebecka om jag får komma förbi och träffa Billy. ”Hej då, Kenta”, sa han. ”Jag tar väl bilen och åker hem.”

Kenta nickade och dunkade honom i ryggen. ”Vi kan väl höras i morgon – och du, Lennart, tack för allt!”

Lennart nickade och både han och Kenta kände att de hade funnit varandra. De hade blivit vänner, sammansvetsade av skräck, sorg och sedan glädje över att barnen var oskadda och i trygga händer.

44.

D

et var inte ofta Mike blev förbannad men nu var han topp tunnor rasande. När allt hade lugnat ner sig och Billy hade duschat och de hade fått i sig lite mat hade han bestämt sig för att gå och hämta sin lastbil som han tidigare under dagen hade parkerat på skolgården.

Lättad över att Billy hade kommit till rätta, och trots allt bara lindrigt skadad, hade Mike gått för att hämta sin lastbil. Han hade tackat Gud om och om igen att denne hade skyddat hans son och återfört honom hem. Nu stod han vid Billys skola med vrede i blicken och hade just ringt polisen. Motivlacken på bilen var helt förstörd. Någon hade sprejat Rebecka-knullare över lastbilens båda sidor och på förarhytt, och nu visste de ju vems kännemärke detta var. Det fanns också hakkors och ordet negerjävel klottrat över den vackra motivlacken. Djupa repor i lacken hade orsakat skador som skulle bli mycket svåra att reparera. Förmodligen gjorda med hjälp av en skruvmejsel eller kniv.

Mike hade känt sig så lättad då han lämnade sin fru och son, så tacksam över att allt hade förlöpt så bra ändå. Ja, visst var det tragiskt med Göran men Mike kunde inte känna så mycket för den mannen. Göran hade varit en fruktansvärd typ som hade orsakat mycket elände. Han tänkte på stackars Ronja och rös av obehag. Nej, Göran hade nog fått vad han förtjänade.

Polisbilen körde in och parkerade bredvid Mike. ”Jaha”, sa han, ”det var ju illa det här. Just som ni fått tillbaka er son helskinnad. Det var väl för väl att den historien fick ett lyckligt slut för er…”

Polismannen studerade skadorna på lastbilen. ”Vi släppte Ludde och hans gäng tidigare idag. De står åtalade för skadegörelsen hos Axel och med tanke på likheten i brotten förmodar jag att det är samma gärningsmän. Vi får helt enkelt kalla in dem igen och så får vi se hur åklagaren ser på det hela.

Detta måste få ett stopp. Vi skriver en skaderapport och sedan får du kontakta försäkringsbolaget och få hjälp med att återställa skadan.”

Mike nickade. Ilskan började rinna av honom. På bara några timmar hade människor skadat det som han höll mest kärt, Rebecka, hans son och nu hans lastbil. Han hoppades verkligen att det skulle bli ett slut på det här.

Skadorna på lastbilen var orsakade av ungdomar med en snedvriden män-

niskosyn. Han bad till Gud att dessa ungdomar skulle få hjälp att komma över sin fanatism annars visste han inte vilken ände allt kunde ta. Dessa ungdomar hyste agg mot både honom, Rebecka och Billy. Även om de inte hade varit involverade i kidnappningen av Billy så kunde de dra det hela vidare och ställa till med allvarliga problem. Fanatiska ungdomar som eggade varandra kunde bli mycket farliga, det visste Mike. I USA hade han själv vuxit upp i kvarter där ungdomsgäng krigade mot varandra och det hade varit blodigt allvar. Det hade förekommit både misshandel och dödsskjutningar.

Mike hade trott att Sverige var en mer trygg plats för honom själv och hans son att växa upp i men nu var han inte lika säker längre.

Polisen hade skrivit klart skaderapporten och lämnade nu över den till Mike. ”Ja, vi får väl tro att detta får ett slut, nu”, sa han. ”Dessa grabbar har förståndiga föräldrar så jag hoppas på det bästa. Lycka till med försäkringsbolaget nu.”

Mike körde hem sin förstörda lastbil. I hans huvud snurrade tankarna omkring. Skulle han ta med sig Rebecka och Billy och flytta någon annanstans? Men det vore liksom att ge upp. Nej, kanske kunde polisen tillsammans med föräldrarna få dessa ungdomar på rätt köl. Ja, det får jag verkligen hoppas, tänkte han och körde in och parkerade utanför det bostadsområde där de bodde.

Med några snabba steg var han uppe i lägenheten hos Rebecka och Billy. ”Hej, älskling! Men vad har hänt?” sa Rebecka då hon såg hur upprörd Mike såg ut.

Mike viskade i hennes öra: ”De har förstört min lastbil men vi pratar om det sedan. Billy har varit med om nog elände för idag.”

Rebecka kände en ilning av rädsla genom kroppen. Skulle detta aldrig ta slut. Men Mike hade rätt, Billy hade haft en mycket traumatisk dag. Konstigt nog verkade han redan ha släppt det hela. Efter det att Billy hade redogjort för allt han och Ronja hade varit med om, hade han börjat prata om helt andra saker. Om att han ville köpa ett hus på landet åt Ronja och att han längtade efter sommarlovet då de skulle åka till Rom. Billy hade till synes tagit det hela mycket bra. ”Allt gick ju bra mamma”, hade han sagt. ”Jag var modig, det sa pappa, eller hur? Han är stolt över mig. Pappa lovade att han skulle hitta oss och det gjorde han ju. Jag har världens bästa pappa och mamma… men Ronja har ingen pappa nu, kanske kan hon få en ny pappa,

en som är lika bra som min. Kan hon det, mamma?”

Rebecka hade kramat honom hårt och bedyrat att han hade varit mycket modig och smart också. Kanske Barbro hittar en ny man, hade hon svarat, då får ju Ronja en ny pappa på sätt och vis. Rebecka hade med en rysning tänkt på Ronjas riktige far. Det var heller ingen bra far för Ronja och hon hoppades verkligen att Anton inte skulle göra anspråk på sin dotter. Enligt Angelicas brev var ingen av dessa män bra människor och hon hade haft helt rätt.

Billy kom ut i hallen iförd sin pyjamas. ”Hej, pappa! Jag börjar bli trött, kan inte du läsa för mig? Sen vill jag att vi gör något roligt i morgon efter skolan, pappa, nu när du är hemma igen.” ”Ja, självklart ska vi göra något skoj i morgon, i övermorgon och dagen efter det… Men orkar du verkligen gå till skolan i morgon, Billy. Det har varit en tuff dag för dig?” ”Klar jag orkar… alla kommer att vilja höra om kidnappningen. Men nu vill jag att du läser så att jag kan sova.” ”Vad vill du att jag ska läsa?” ”Pocahontas”, sa Billy och flinade.

Rebecka log. Billy hade inte tagit dagens händelser värre än att han kunde skoja med sin pappa. Hon blev förvånad över hans förmåga att leva här och nu. Samtidigt såg han fram emot att få berätta om allt det hemska i morgon. Ja, det är inte lätt att förstå sig på hur barn tänker. Nu när allt hade slutat lyckligt kanske han såg det som ett spännande äventyr. Samtidigt var hon mycket orolig över att kidnappardramat skulle sätta spår på längre sikt.

Kanske hade Billy inte till fullo förstått hur allvarlig situationen faktiskt hade varit. ”Nej, du! Den boken får din mamma läsa för dig.” Mike skrattade. ”Vad säger du om jag läser den där boken med Lucky Luke där Billy the Kid är med? ” ”Pappa, i den boken snor Billy godis och det får man inte göra?”

Mike skrattade. ”Okej, gangster, bestäm du så läser jag – men det här med Pocahontas, det är din och mammas grej.”

Skrattandes försvann de in i Billys rum och Rebecka satte sig en stund i köket för att smälta allt hon varit med om under dagen. Hon hade ringt sin pappa och talat om att Billy hade kommit till rätta och mådde bra. Samtidigt hade hon också förberett honom på att de var tvungna att komma till Sveri-

ge så fort hennes mor mådde bättre. Det är inget önskemål, hade hon sagt, det är en order. Hon hade även ringt till Birgitta, Cathalin och Louise och berättat att barnen var trygga. Nu startade hon sin laptop för att tacka alla på facebookgruppen för deras hjälp och stöd.

Telefonen ringde och Rebecka gick motvilligt för att svara. Egentligen ville hon inte prata med någon mer just nu. Hon var otroligt lättad och lycklig över att Billy och Ronja hade kommit i land helskinnade men hon var också otroligt trött och slutkörd. Hennes blick föll på rättningshögarna på köksbordet och hon tittade snabbt bort. Hon hade ingen som helst aning om hur hon skulle klara av att få allt kart innan sommarlovet. Med en tung suck lyfte hon luren till hemtelefonen. ”Ja, det är Rebecka! Hej Axel! .Ja, de läser saga… vi har inte hunnit prata om det än... Fint … ja, hälsa dem och krama om dem från mig, stackars barn. Jasså, Luddes föräldrar… hoppas att de kan ha lite inflytande över pojkarna så att vi får ett slut på detta. Okej, ses i morgon… Ja, Axel, jag tänker jobba. Billy vill till skolan och Mike tar hand om honom på eftermiddagen… Ja, hej då!”

I lättnaden över att Billy hade kommit till rätta hade Rebecka helt glömt av att Kenta och Ronjas mamma var på sjukhus. Hon hade glömt av att någon behövde ta sig an dem också. Som tur var fanns Axel och Lisbet.

Två förnuftiga och godhjärtade människor. Kenta och Ronja skulle sova över hemma hos dem. De stackars barnen hade inga anhöriga att vända sig till. De visste ju inte om att de var släkt med Rebecka. Lottas mamma hade erbjudit sig men hon hade själv sorg efter sin bor och hela situationen hade kommit som en chock för henne. Först hade hennes bror kidnappat barnen och sedan hade han tagit sitt liv. Axel hade också berättat att Luddes föräldrar hade hört av sig. De hade bett om ursäkt å sin sons vägnar för vandaliseringen av Axels trädgård. När Axel hade Luddes pappa på tråden hade polisen dykt upp och tagit in Ludde till stationen igen, misstänkt för skadegörelse av Mikes lastbil. Luddes far hade sagt att han på inga villkor skulle låta detta fortgå. I värsta fall skickar jag honom till en internatskola långt här ifrån hade han sagt. Rebecka hoppades verkligen att föräldrarna skulle ha inflytande över sina barn så att de fick ett stopp på denna vandalisering med rasistiska drag. Kanske skulle hon be Louise prata med gänget. Det var trots allt hon som hade spätt på deras hat mot Rebecka och Mike. Hon hade inte gjort det av rasistiska skäl och detta kanske hon borde förklara för dem.

Kenta kunde kanske också hjälpa till. Han hade bestämt sig för att dra sig ur gänget men kanske hade han trots allt lite inflytande över dem och kunde tala dem till rätta.

Rebecka förstod Mikes ilska över den förstörda lastbilen. Det var inte bara skadegörelsen i sig, även om det var nog. Nej, han fick återuppleva samma känsla som han hade haft i sin egen ungdom då rasism hade skapat allvarliga konflikter med både blodutgjutelse och mord i USA. Mike hade berättat om sin ungdom och det var ett av skälen till att han ville låta sin son växa upp i Sverige vilket han trodde var ett bättre land för hans son. Nu förstod hon att han var mycket tveksam till om han hade haft rätt. Rebecka visste dock att Sverige i normala fall var ett mer tryggt land än USA men att det på grund av olika skäl hade gått helt fel i deras stad. Kidnappningen av Billy hade ju heller inget med rasism att göra. Den berodde på ett liv vävt av lögner. Kidnappningen hade aldrig ägt rum om hennes föräldrar hade varit ärliga mot henne från första början. Hon funderade också över Anton Österlunds del i det hela. Louise hade sagt att det var något mer fel på karlen, mer än att han hade rasistiska åsikter och kanske hade hon rätt. När saker och ting hade lagt sig lite skulle hon ta och prata med Anton. Han hade en hel del att stå till svars för.

Hon hörde hur Mike tassade ut från Billys rum och försiktigt stängde dörren. ”Sover som en stock trots att han sov i bilen på vägen hem.” Mike log. ”Det märkliga är att han verkar se allt det som hänt som ett spännande äventyr. Är inte det lite konstigt?”

Mike gick fram och ställde sig bakom Rebecka och lade armarna om henne. ”Jo, jag har tänkt detsamma, Mike och jag är rädd för att det som hänt kan ge djupa spår på sikt. Kanske befinner han sig fortfarande i något slags chocktillstånd och inte riktigt har begripit än hur allvarlig situationen egentligen var. Samtidigt har barn en förmåga att leva här och nu och eftersom allt slutade väl så behöver han ju inte oroa sig mer. Han har en pappa som hittar honom vart man än för honom. Det är kanske så han ser på det hela.

Ett bevis för att du är den bästa pappan av alla och därmed kan han känna sig trygg.” Rebecka log och sedan blev hennes min allvarlig. ”Berätta om lastbilen”, sa hon.

Mike tog hennes hand och ledde in henne till soffan. Han satte sig ner

och tog henne i sitt knä. Han hade tårar på sin kind. ”Lastbilen är bara materiella ting. Det viktigaste är du och Billy. Gud, Becky, du anar inte hur lättad jag är. När jag kom hem och förstod hur allt hängde ihop… att en galen man hade kidnappat Billy… jag var så rädd, Becky, så rädd för att jag aldrig mer skulle få se vår son igen.”

Rebecka kröp intill hans breda bröstkorg. Känslan var överväldigande.

Hennes egen rädsla hade tagit hela hennes varelse i anspråk. Hon hade inte haft något över för att se Mikes oro. Självklart hade hon förstått att han också var orolig men hon hade haft fullt upp med sin egen skräck och sin egen ångest. ”Förlåt, Mike! Jag kunde inte känna din ångest, bara min egen. Men Billy känner sig trygg nu, darling. Han sover gott i sin säng, glad över att ha världens bästa pappa. En pappa som hittar honom och berömmer honom för hans mod.” ”Åh, Becky! Be inte om förlåtelse.” Mike strök henne kärleksfullt över ryggen. ”Det var en fruktansvärd upplevelse för oss båda och jag hoppas vid Gud att jag aldrig mer ska behöva vara med om något liknande igen. Jag är också tacksam över att Billy känner sig trygg – trots det som hände idag.

Det var en mycket traumatisk upplevelse för en liten kille som han. Kanske känner han sig just nu för stunden trygg men jag är ändå rädd att det kan sätta djupa spår på längre sikt, precis som du sa. Det har jag ju egen erfarenhet av. Men trots allt känns det ändå gott att han känner sig trygg och jag är glad över att vi kan ge honom denna trygghet, Becky, men jag är orolig för de rasistiska tendenser som vuxit fram här i stan.”

Rebecka nickade och berättade att Axel hade ringt och sagt att Kenta och Ronja skulle sova där. Hon berättade också vad Luddes far hade sagt och att hon hade egna idéer kring hur de skulle få ett stopp på det hela. ”Hur illa är det med lastbilen, Mike. Vad hade de gjort?”

Mike berättade om skadegörelsen och att försäkringsbolaget skulle stå för kostnaderna så just den biten var ju inget problem i sig. Han var mer bekymrad över deras egen säkerhet. ”Men, my darling, det har varit en lång och hemsk dag. Nu vill jag bara krypa ner i sängen med min fru och om du orkar vill jag fira att allt har slutat väl. Gud, Becky, jag har längtat mig tokig efter dig de här veckorna. Fatta vilken chock det var att komma hem och inget blev som jag hade tänkt.

Min fru i chocktillstånd och min son kidnappad. Det är mer än vad man

egentligen kan klara. Men nu sover vår son gott och jag vill rå om min fru.

Orkar du?”

Rebecka var trött men just nu ville hon inget annat än att få krypa ner hos sin man och känna hans starka och trygga armar runt sin kropp. Allt hade slutat över förväntan bra och de hon älskade mest av allt befann sig i trygghet. Hon smekte hans mörka lockiga hår och fortsatte ner över hans mage. ”Orkar du?”

Mike log och hans jämna vita tänder lös i det skumma vardagsrummet.

Han kysste henne djupt och innerligt. ”Jag orkar… jag har flera veckor att ta igen.” Kärleksfullt lyfte han upp sin fru och bar in henne i deras sovrum.

45.

R

ebeckas mor och far hade kommit med flyget under eftermiddagen och installerat sig på stadens stadshotell. I morgon skulle de följa med på Billys skolavslutning i den vackra parken. Det var äntligen sommarlov. Rebecka försökte uppbåda all sin kraft för att räcka lite till. Än var det inte över. Hon skulle nu ha ett allvarligt samtal med sina föräldrar. I sitt stilla sinne undrade hon över hur hon skulle orka. De sista veckorna i skolan hade varit mycket hektiska och det kändes som om hon var på väg in i en dimma Hennes hjärna kunde inte tänka riktigt klar, hon glömde bort de mest vardagliga saker, hjärtat klappade och slog hårt och intensivt och hon hade fått tinnitus. Trots detta kände hon sig nöjd över hur saker och ting hade förlöpt. Hon och Johanna hade trots allt fixat det hela med IP3 och äntligen var hon klar med all rättning men det hade tagit all hennes tid i anspråk. Det hade aldrig fungerat utan Mike. Hon hade också fått hoppa över programmets kanotutflykt trots att hon hade sett fram emot den så mycket. Det hade helt enkelt inte funnits tid att delta i utflykten då all tid gick åt till rättning. Sen hade det varit studentfirande och besök av elever.

Rebecka log då hon tänkte på sin egen klass BF3, helt underbara ungdomar som nu skulle ge sig ut i arbetslivet eller som studenter på högskolor och universitet. Bara ett litet tag, till, tänkte hon. Jag måste bara orka lite till, sen kan jag vila.

De hade just avnjutit en middag tillsammans med hennes föräldrar hemma hos henne och Mike. Billy hade underhållit sin morfar och mormor med kidnappardramat. Med en blandning av förtjusning och skräck hade han redogjort för hela förloppet. Rebecka var fortfarande förvånad över att han hade tagit det hela så bra, att han mer såg det hela som ett spännande äventyr än som en hemsk och traumatisk upplevelse.

Just nu låg Billy nerbäddad i sin säng för natten. Mike läste godnattsaga och hennes mor och far satt i soffan i vardagsrummet och väntade på sin dom. Rebecka tänkte verkligen ställa dem mot väggen för nu ville hon ha ärliga svar på alla sina frågor. Hon plockade in det sista i diskmaskinen och hörde hur hennes mor och far diskuterade kidnappardramat i vardagsrummet. Hennes mors ansikte hade varit grått av rädsla då Billy berättade om

Göran, om slagen han hade fått och att Göran hade haft en pistol. Hennes far hade visat en morfaders stolthet då Billy berättade om spelkorten och hur han hade försökt att fly från sin kidnappare. Rebecka startade diskmaskinen, tog med sig en flaska vin och glas och gick in i rummet för att göra sin mor och far sällskap.

Hennes mor, Monica, hade repat sig bra från den lindriga infarkten och såg piggare ut än på länge. Hon hade gått ner i vikt och hennes hy hade en mer naturlig färg, inte lika söndersolad som tidigare. Hennes far, Roland, såg som vanligt ut som hälsan själv mån som han var om sin fysiska hälsa. Lång och vältränad och mycket stilig för sin ålder.

Rebecka ställde ner glasen och serverade dem vin. ”Mike gör oss nog snart sällskap”, sa hon. ”Det brukar inte ta så lång tid innan Billy somnar.” ”Han verkar ha tagit hela den förskräckliga händelsen mycket bra”, sa Roland. ”Både smart och modigt gjort av honom, det måste jag säga… men det kunde gått riktigt illa… ja, vi är så tacksamma jag och Monica att allt gick så bra.”

Monica nickade lite och såg fundersam ut. Kanske tänker hon över hur hon ska kunna bortförklara allt, tänkte Rebecka och så tänkte hon återigen på det hon hade sagt till Billy. Barn förlåter sina föräldrar. Hon var inte så säker på att hon själv skulle kunna göra det men hon hade bestämt sig för att låta sina föräldrar få förklara sig och sedan fick hon se. ”Ja, det har hänt många förskräckliga saker i den här staden”, sa Monica. ”Tänk bara att Louise hade sällskap med Anton. Det hade väl ingen kunnat tro. Som ung försökte hon ständigt lägga sina vantar på honom utan resultat. Kommer du ihåg, Roland, den där kvällen när vi pratade om Louise och hennes syster. Hur rätt vi hade?”

Roland såg först lite fundersam ut men sedan nickade han. ”Ja, just det, nu kommer jag ihåg.” ”De var ju bara barn då men vår bedömning verkade korrekt, eller hur?” sa Monica. ”Hon klarar ju tydligen inte ens av en lärartjänst efter vad du har berättat, Rebecka.”

Rebecka tittade på sin mor med en frågande min och Monica fortsatte: ”Ja, man ska väl inte tala illa om folk, vare sig barn eller vuxna”, sa Monica. ”Men en kväll för många år sedan – du kunde väl bara ha varit en liten tös då – då satt vi och diskuterade Louise och hennes storasyster, Mirjam. Vi sa att det var så stor skillnad på de båda töserna. Mirjam var så duktig i skolan

och hon var ett vackert barn, men Louise – ja, hon hade mycket svårt för skolan, både för att läsa, skriva och räkna matte. Hennes föräldrar hade stora problem men den tösen. Jag kommer ihåg att vi sa att hon inte verkade vara lika smart som sin syster och inte lika söt heller, att det hade varit bättre om hon hade varit en pojke. Vi diskuterade problemet med att vara både oattraktiv och ointelligent. Att en kvinna som saknar båda dessa egenskaper inga som helst möjligheter har här i världen. Visst var det så, Roland… och vi fick rätt, eller hur?”

Häpen tittade Rebecka på sina båda föräldrar. Hade hon missförstått det samtalet så radikalt? De hade pratat om Mirjam och Louise, inte om henne och Angelica. ”Men”, sa hon, ”jag trodde ni pratade om mig och Angelica. Jag kommer ihåg det hur tydligt som helst. Jag trodde att ni tyckte att jag var ful och dum och att det hade varit bättre om jag hade varit en pojke.”

Hennes båda föräldrar tittade storögt på henne. Deras ögon lös av förvåning. ”Hörde du det samtalet, Rebecka. Det var inte för dina öron”, sa Roland. ”Jag var på toaletten och då hörde jag hur ni pratade i finrummet.” Rebecka mindes återigen hur ledsen hon hade blivit. ”Men lilla vän, hur kunde du bara tro något sådant”, sa hennes mor. ”Hur kunde du bara inbilla dig att vi pratade om dig. Tänk, du som alltid har varit så klok. Jag minns när du bara var dryga två år. Då hade vi skolans rektor på besök och du satt vid köksbordet och ritade med dina färgpennor.

Du satt och ritade små, små cirklar i olika färger. Rektorn sa att det tydde på stor intelligens när så små barn kunde rita så små, fina och jämna cirklar.

Herre gud, Rebecka, du har alltid varit intelligent! Det var väl just därför vi ville att du skulle satsa på något större än en lärartjänst.”

Rebecka var stum av häpnad. Hur hade hon kunnat missförstå det hela så radikalt? ”Rebecka, hur kunde du tro att vi tyckte att du var ful?” Roland tittade på sin dotter med en blick full av kärlek. ”Min lilla tös, så bedårande söt att hon förvred huvudet på varenda karl redan som liten. Du kunde få vem som helst att ge dig vad som helst. Alltid så glad och energisk! Visst, din syster var vacker hon också, men på ett mer tillbakadraget vis. Du var så framåt och charmig, Rebecka. Det förvånar mig storligen att du kunde tro att vi tyckte att du var dum och ful, som du säger.”

Rebecka kände hur en tår letade sig nerför hennes kind. Tänk att några ord som missförstås kan få så stor betydelse för en i livet. De där orden som hon trodde handlade om henne hade påverkat flera av hennes val i livet.

Tårarna hon nu fällde var både ångestladdade och fyllda av lättnad. Hennes mor och far hade inte tyckt att hon var dum och ful och borde ha blivit en pojke. Nej, det de hade tyckt raka motsatsen. ”Jag har alltid trott att ni tyckte mer om Angelica än om mig och jag trodde att ni hade tyckt att det hade varit bättre om det var jag som hade dött.”

Rebeckas röst darrade av upprördhet och ångest. ”Men kära barn”, sa hennes far. ”Hur kunde du bara tro något sådant.

Inga föräldrar vill väl att något av deras barn ska dö.” ”Snälla Rebecka”, sa Monica. ”Vi skulle väl aldrig kunna tänka en sådan tanke, men självklart var vi djupt sorgsna och djupt besvikna också – på det sätt som Angelica dog… men aldrig att vi tänkte tanken… hur kunde du bara tro något sådant om oss? Vi har alltid älskat dig, Rebecka, men när Angelica dog vände du oss ryggen. Du var arg på oss för du tyckte inte att vi hade gjort vad vi kunnat för att hjälpa Angelica och när du sedan drog till USA trodde vi att det berodde på din besvikelse över oss som föräldrar. Ja, att du inte längre ville ha något mer med oss att göra… så vi lät dig vara i fred med din sorg och vi fick på egen hand ta hand om vår.”

Rebeckas tankar snurrade i huvudet, var allt bara missförstånd? Missförstånd för att de inte hade pratat ut om saker och ting? Hennes föräldrar trodde att hon lade skulden på dem och vise versa. Så kom hon att tänka på det hennes föräldrar hade sagt om Louise. ”Mamma, jag tror inte att Louise är ointelligent, som du säger. Hon verkar bära på saker som gör henne osäker. Det är nog det som är problemet, och att hon inte har hittat rätt jobb. För helt klart är lärarjobbet inte hennes grej. Men det är hon knappast ensam om, det är många som har svårt att klara av lärarjobbet. Det är faktiskt ett tuffare jobb än vad ni verkar tro.”

Rebecka hörde dörren till Billys rum öppnas och snart gjorde Mike dem sällskap i vardagsrummet. ”Men, darling, gråter du?” sa han och lade armen om sin fru.

Rebecka skakade nekande på huvudet och så log hon. ”Nej, eller jo, men det hela är så fånigt bara. En sak som hände när jag var liten och en masa missförstånd. Nu vill jag att vi pratar om något annat”, sa Rebecka och torkade sina tårar. Hon kände sig både dum, förvånad och lättad.

Mike tog vinflaskan och fyllde på allas vinglas och så satte han sig hos Rebecka i soffan. ”Billy sover som en stock. Vi läste Skriet från vildmarken och nu vill han absolut ha en egen hund.” ”Var det ett klokt bokval?” frågade Roland. ”För visst blir hunden i den boken kidnappad, eller hur?”

Rebecka log och förklarade att just den boken hade varit en av Billys favoriter under flera år, så det var nog ingen fara. ”Men det är första gången han säger att han vill ha en hund, eller hur, Mike?”

Mike nickade fundersamt. ”Ja, jag har aldrig hört honom be om en egen hund förut. Kanske känner han sig trots allt inte så trygg som vi tror. En hund är ju både en vän och en trygghet.”

Detta påminde Rebecka om att hon skulle prata med Billys fröknar om hur han hade det med vänner i skolan. Hon hade helt glömt av det i och med den hemska kidnappningen och allt jobb som sedan följde. Men å andra sidan hade Billy haft flera besök efter kidnappardramat. Lennart hade också varit och hälsat på dem flera gånger och Billy hade på skoj börjat kalla honom för storebror. Kanske var han inte så ensam trots allt och sedan hade han ju Ronja. De hade blivit riktigt goda vänner och umgicks i stort sett varje dag. Tanken på Ronja förde tillbaka Rebecka till det hon ville prata med sina föräldrar om. Nu när Mike var på plats var det dags. ”Från det ena till det andra”, sa hon nu och avbröt de andras konversation om att ha en egen hund. ”Det finns kanske fler saker som jag har missförstått genom åren och jag behöver få ärliga och uppriktiga svar från er nu, mamma och pappa.”

Hennes föräldrar nickade. Deras dotter hade ingen aning om att de hade undanhållit en del av sanningen enbart i syfte att skydda henne och de förstod att de hade ett och annat att klara upp. De var själva besvikna över att undanhållandet av sanningen och missförstånd hade skadad deras relation.

De hade behövt prata ut för länge sedan. ”Det viktigaste av allt handlar om Angelica och Ronja”, sa Rebecka. ”Ni kommer att behöva förklara för Ronja varför ni lät henne växa upp hos en så grym man som Göran när ni faktiskt är hennes mormor och morfar… och jag skulle själv gärna vilja höra vad ni har att säga till ert försvar. Ni har undanhållit mig min egen systerdotter i alla år och därför har ju inte jag heller kunnat hjälpa henne.”

Monica och Roland tittade på varandra som i samförstånd. De hade re-

dan diskuterat hur de skulle lägga upp det hela och bestämt sig för att säga som det var. ”Ja, min kära dotter, det är en lång och tragisk historia men jag börjar väl från början”, sa Monica. ”Jag och din storasyster kom ihop oss i ett tidigt skede under hennes studietid i Göteborg. Angelica propsade på att hon ville jobba extra som fotomodell och mannekäng och krävde att få veta var min syster Barbro fanns. Hon ville söka upp henne för att få hjälp med kontakter inom branschen, så att säga. Jag förbjöd henne detta eftersom jag visste att Barbros hälsa inte var den bästa och jag visste också att den familjen hade drogproblem. Jag vet att du har pratat med min syster Birgitta och hon tror nog att jag inte har haft en aning om vare sig hur hon eller Barbro har haft det genom åren – men jag har alltid haft koll på mina systrar så som den storasyster jag är. En dag när Angelica hade varit på besök verkade hon så tillfreds när hon åkte hemifrån och jag kunde inte bli klok på varför men så kom jag plötsligt ihåg de gamla fotoalbumen uppe på vinden. Jag mindes att jag hade hört att Angelica hade varit där och rivit i gamla saker. När jag tittade efter fick jag se att hon hade tagit med sig både foton av Barbro och brev från Barbro till min far. Ärligt talat blev jag livrädd för att det skulle gå för Angelica som det hade gått för Barbro. De var båda äventyrslystna och smått malliga för sina vackra utseenden. Jag ringde upp Angelica och då berättade hon att det var du som en gång i tiden hade visat henne dessa album med foton. Just då var jag mycket arg på dig för detta, för det hade startat en process i din systers huvud om att hon skulle bli modell som sin moster. Jag var rädd för att historien skulle upprepa sig och jag gjorde något mycket dumt. Jag sa till Angelica att om hon valde att arbeta som modell så ville jag inte ha något mer med henne att göra. Hon skulle lägga hela sin tid på studier och inte i någon fotomodellsstudio – ja, det sa jag bestämt ifrån.

Hon behövde inte de där extrapengarna. Detta förklarade jag noga för henne. Vi hade tillräckligt gott ställt för att kunna försörja henne under hennes studietid. Jag sa till Angelica att om hon gick emot min vilja kunde hon inte längre räkna sig som min dotter. Ja, jag förstår dina blickar, Rebecka… nu i efterhand inser jag ju hur fel jag gjorde. Jag gjorde precis så som min egen far gjorde. Jag försköt min egen dotter eftersom jag trodde att det skulle få henne att ta sitt förnuft till fånga.” ”Varför var du så emot att hon ville bli modell? Det kunde väl inte skada – hon ville tjäna lite egna pengar och det var väl inget fel i det?” Rebecka

snurrade sitt vinglas mellan händerna och tittade på sin mor. ”Jag tror det berodde på att det var ett infekterat ämne i vår familj. Det hade ju gått riktigt illa för min egen lillasyster och jag var rädd för att det skulle bli likadant för Angelica. Nu, sett så här i efter hand hade det kanske varit bättre om jag hade hjälpt henne att hitta en annan agentur än min systers… men då – ja, då ville jag bara hålla henne borta från modelljobbet. Om sanningen ska fram så tror jag inte heller att jag hade kunnat hålla henne borta från Barbro. Angelica var som besatt av dessa vackra bilder hon hade sett av sin moster.” ”Och så gav ni mig skulden?” ”Ja, på sätt och vis gjorde vi det. Om du inte hade visat henne fotoalbumet hade hon kanske aldrig kommit på tanken ens. Men det finns så många om och men här i världen och det är inte alltid som föräldrar tänker efter heller, ska du veta Rebecka. Det finns så mycket som jag önskar att jag hade gjort annorlunda… men det hjälper inte att vara efterklok.” ”När tog hon de där bilderna från albumet?” ”Det var sista gången vi såg henne. Hon hade börjat gå på droger redan då – ja, det visste jag inte då men jag misstänkte det. Det var då hon tog med sig en hel del andra saker också, pengar, smycken… När jag ställde henne mot väggen för detta sa hon bara att det var en del av det arv hon aldrig skulle få eftersom jag inte ville ha henne som dotter länge.” ”Det var sista gången jag såg henne också… men mamma, pratade du aldrig mer med henne efter det?”

Monica skakade sorgset på sitt huvud. ”Din syster var stolt. Jag försökte ringa henne. Jag åkte också till Göteborg flera gånger för att söka upp henne… men hon vare sig svarade i telefon eller öppnade då jag kom till hennes lägenhet. Hennes sista ord till mig var: ”Om inte jag duger som den jag är, så duger inte du som den du är. Jag har ingen mor.”

Nu föll det tårar ner för Monicas kinder. Roland lade armen om sin fru och strök försiktigt bort hennes tårar med sin hand. ”Det är jobbigt för dig att prata om detta igen, Monica, men vi måste för Rebeckas skull. Men jag kan ta över nu. Vila dig!”

Rebecka studerade sin mor och far. Det fanns fortfarande kärlek mellan dem. Mike tog Rebeckas hand för att visa sitt stöd. Han och Rebecka hade pratat om Angelica i början av deras äktenskap och han förstod nu att det fanns en hel del missförstånd kring alltihop. Detta samtal var lika jobbigt för

Rebecka som det var för hennes föräldrar. ”Ja, Rebecka, som du förstår har detta tagit din mor hårt. Hon anklagar sig själv för allt det som hände. Jag försökte också få kontakt med din syster men hon hade brutit alla band och vägrade prata med mig också. När jag ringde på hos henne i Göteborg öppnade hon inte för mig heller. Hon pratade med mig genom brevinkastet och sa att det var lika bra att jag gav upp och åkte hem och tog hand om er. Hon ville inte ha något med mig och Monica att göra. Men hon hälsade till dig, Rebecka. Jag skulle säga att hon var ledsen över att hon hade brutit kontakten även med dig men att det var bäst så just då. Och så skulle jag hälsa dig att ni en vacker dag skulle dansa på slottet. Jag förstod inte vad hon menade med det och jag tror heller aldrig att jag framförde den hälsningen till dig. Allt var så komplicerat då och din syster verkade påverkad av droger och jag ville inte att hon skulle dra med sig dig in i det eländet.”

Rebecka tänkte på brevet och återigen föll det tårar på hennes kind. Kanske hade hon inte känt sin syster så bra som hon trodde. Den bilden av en mallig, äventyrslysten och obstinat ung kvinna som hennes föräldrar målade upp stämde dåligt med Rebeckas egen bild. Hon såg Angelica som en filosofisk och drömmande människa. Kanske var det hennes drömmar som förde henne vilse, tänkte hon.

Hennes far fortsatte. ”Ja, hur som helst så gav vi upp alla försök att få kontakt med din syster. Det var helt enkelt meningslöst, hon hade gjort sitt val. När vi väl fick information om hennes död var hon redan lagd i jorden.

Göran och Anton hade skött det hela. Ja, Anton förklarade för oss att det var så Angelica själv hade velat ha det. Hon ville inte ens ha med oss på sin begravning. Allt detta kom som ytterligare en chock. Vi hade igen aning om att Anton hade kontakt med Angelica. Det var också via Anton som vi fick reda på att Angelica hade fött en dotter. Göran hade skrivit på faderskapshandlingarna och han var envis med att han skulle ta hand om deras gemensamma dotter. Din mor fick förstås en chock till att börja med. Angelica hade enligt Anton gått på droger mer eller mindre under hela graviditeten.

Då Göran tog kontakt med oss hade din mor läst om de skador som barn till missbrukande föräldrar kan få och hon var rädd att Ronja hade fått en massa men. Det var det första hon sa till Göran, att hon inte ville ta hand om ett skadat barn. Men så ångrade sig Monica så klart. Hon var mormor och ville ta hand om sitt barnbarn oavsett om Ronja hade fått men eller inte.

Men Göran vägrade bestämt att släppa ifrån sig tösen och juridiskt sett hade vi ju inte en chans att få vårdnaden om Ronja. Göran var hennes far. Men då Göran insåg att vi hade det gott ställt började han med utpressning. Han ville att vi skulle betala flera tusen i månaden för tösens underhåll – som ett förtida arv, sa han. Vi nekade självklart detta och efter ett tag började denne Göran bli mycket hotfull – ja, han sökte till och med upp oss här i staden. Vi kontaktade polisen men de kunde inget göra så länge Göran inte satte sina hot i verket. Och i den vevan bestämde du dig för att åka ifrån allt elände här hemma. Du drog till USA och vi beslöt oss för att sälja allt vi ägde och hade och flytta till Spanien. Vi stod helt enkelt inte ut med Görans trakasserier och vi hade heller ingen chans att få vårdnaden om Ronja. Du ska veta, Rebecka, att detta inte var något lätt beslut att fatta, men vi tyckte inte att vi hade något val. På något sätt behövde våra egna liv gå vidare och vi visste också att du var förståndig och klok nog att klara dig på egen hand.

Det har du alltid gjort.” ”Men varför betalde ni inte för Ronja – ja, då kanske hennes liv hade blivit lite mer drägligt ändå… eller kanske inte, föresten. Ni visste ju inte om pengarna skulle gå till Ronja, eller hur?”

Monica hade tagit sig samman. Alltihop tog hårt på henne, alla sorgliga minnen, men för Rebecka och Ronjas skull måste allt fram nu. Det var hög tid. ”Vi har satt undan pengar till Ronja, varje månad har vi gjort en insättning på ett konto till henne. Men precis som du säger… hur skulle vi kunna veta vart pengarna skulle gå om vi gav dem till Göran? Både han och Barbro gick på droger.” ”Visste Göran om att du och Barbro var systrar?” Rebecka började mjukna. Det hade inte varit lätt för hennes föräldrar heller. Det förstod hon ju nu, och många av de konflikter hon själv hade haft med sina föräldrar verkade i grund och botten bero på missförstånd. Hon var trots allt inte den oönskade dottern. ”Nej, Barbro förstod nog att det var bäst om Göran inget visste. Det var också därför vi inget sa till dig, Rebecka. Vi var livrädda för att du skulle ta kontakt med Göran och Barbro och råka ut för samma hotsituation som vi själva hade befunnit oss i.” ”Vilket var exakt det som hände, eller hur?” Rebecka tittade på sina föräldrar. De hade velat skydda henne men i stället hade det fått motsatt effekt.

Göran hade kidnappat Billy. Om Rebecka hade vetat om hela denna tragiska och hemska historia hade hon varit förberedd. ”Vi trodde inte att Göran kände till dig, Rebecka, och om han nu kände till att Angelica hade en syster så var ju du trygg i USA. När du väl kom hem var du trygg med Mike. Om nu Göran visste om dig, Rebecka, så trodde vi nog inte att han i så fall hade koll på var du befann dig. Det dröjde ju också elva år innan han räknade ut vem du var. Ja, vi trodde nog att Göran hade givit upp sina idéer.” ”Men om jag hade vetat hade jag varit förberedd!” ”Om du hade vetat, Rebecka – ja, då hade du själv sökt upp Göran och Barbro och själv försatt dig i en situation som du inte skulle kunna reda upp.

Vi visste vad Göran var kapabel till. Tyvärr hände ju det som inte fick hända ändå. Göran hittade dig”, sa Roland och tittade med kärlek i sin blick på sin länge saknade dotter. Visst hade de setts några gånger under alla år men relationen hade aldrig blivit den samma som innan allt det tragiska hände med Angelica.

Roland visste att Rebecka inte skulle ha haft något att sätta emot Göran.

Tiden innan de flyttade till Spanien hade varit en tid av terror, hotfulla brev, hotfulla samtal och slutligen Göran i egen hög person. En dag hade han stått utanför dörren som en jätte, lång och muskulös. Han hade förklarat att han hade en pistol i fickan och att han var redo att använda den om de inte betalade underhåll för tösen. Roland hade tagit kontakt med polisen men de kunde inget göra, hade de förklarat. Då hade Roland valt att ta ett jobb som konsult i Spanien, sälja allt och flytta dit med Monica. De hade behövt börja om och sen hade de trots allt fått många bra år tillsammans då den värsta sorgen hade lagt sig. Det som gjorde Roland mest ont var att hans egen dotter hade blivit så avigt inställt till dem. Hon var ofta tvär mot sin mor i telefon och Monica hade gråtit många gånger efter deras samtal.

Rebecka hade suttit tyst en stund och nu nickade hon lite. Om hon hade vetat om att Ronja fanns hade hon självklart sökt upp sin systerdotter och då hade kanske Göran redan i det skedet börjat med utpressning mot henne, det var sant. Men å andra sidan hade hon kanske kunnat lösa alltihop och kunnat rädda Ronja mycket tidigare. Men å andra sidan är det väl ingen idé att spekulera. Det finns för många om och men. ”Ja, det verkar ju ändå som om ni har fått lite ordning och reda på allting nu”, sa Mike. ”Klockan börjar bli mycket och kanske ska vi se till att få oss

lite sömn. Detta samtal har varit jobbigt för er alla tre.”

De andra nickade men Rebecka behövde få veta ytterligare en sak. ”Mamma, vem är far till Angelica?”

Roland och Monica tittade på varandra i samförstånd. Det var lika bra att berätta. Monica förstod att Birgitta av något skäl hade skvallrat, men Birgitta kände inte till den egentliga sanningen. Hennes syster hade snappat upp ett rykte som inte var sant. ”Det är Sten Österlund som är hennes far”, sa Monica. ”Men varför då? Var du otrogen mot pappa, för du är väl min pappa?”

Rebecka tittade frågande på Roland. ”Ja, Rebecka, jag är din far, det är helt sant… men din mor var inte otrogen… ja, inte i den bemärkelsen som man skulle kunna tro. Vi var mycket goda vänner med familjen Österlund på den tiden – ja, även med Louise familj. Du vet ju att vi alltid tillbringade somrarna tillsammans nere i våra stugor på kusten.”

Rebecka nickade och Roland fortsatte: ”Du förstår, Rebecka, när jag och din mor hade varit gifta en tid visade det sig vi hade svårt att bli föräldrar.

Eftersom vi var goda vänner med Österlunds diskuterade vi problemet med dem vid flera tillfällen. Och en dag kom Sten och Anna, hans fru, med ett förslag. Först skrattade jag och Monica åt alltihop men med tiden mognade tanken och vi var redo att ge det hela ett försök. Sten skulle bli donator. Vi visste inte så mycket om det där med konstgjord befruktning och inseminering – så ja, Sten och Monica bestämde med Annas och mitt goda minne, att göra det hela på naturlig väg. Vare sig jag eller Anna såg det som otrohet, vi såg det som ett sätt att hjälpa oss att bli föräldrar. Det tog sig, Monica blev gravid och födde Angelica. Efter några år föddes du, Rebecka, utan hjälp av någon utomstående, så att säga. Så, ja, du är min dotter.”

Både Mike och Rebecka satt helt häpna. Det var en makalös historia.

Snacka om vänskap, tänkte Rebecka. ”Visste Angelica och Anton om detta – att de var halvsyskon?”

Både Roland och Monica skakade på sina huvuden och då reste sig Rebecka upp och gick och hämtade brevet från Angelica. Hon gav det till sin mor och tillsammans läste hennes föräldrar Angelicas brev. Deras blickar gick från sorg och saknad, till förvåning. ”Herre min skapare, Ronja är dotter till Angelica och Anton. När fick du reda på detta?” Rolands blick var chockartad. Ronja var barn till såväl

halvsyskon som en drogmissbrukare. Hur var egentligen tösen, var hon som hon skulle, tänkte han bekymrat. ”Jag fick reda på detta samma dag som Billy kidnappades. Louise hittade brevet hemma hos Anton och tog med det hit.” ”Rebecka, är det något fel på Ronja…, ja, jag menar med tanke på det här?” Monica tittade frågande på sin dotter.

Rebecka log. ”Ronja är en helt fantastisk tös”, sa hon. ”Hon är söt och klok och med tanke på vad hon har varit med om tycker jag att hon är helt makalös. Hon har haft ett fruktansvärt liv men ändå är hon snäll och go och hon och Billy har blivit riktigt goda vänner.” ”Finns det inga fel på tösen, vare sig fysiska eller psykiska?” Roland trodde inte att det var sant. Barn som utsätts för sådant som Ronja gjort riskerade i allra högsta grad att få psykiska problem. ”Ronja går hos en psykolog. Denne säger att visst kommer Ronja att få dras med hemska minnen och så vidare men att tösen efter omständigheterna mår ovanligt bra. De symtom Ronja har är att hon i mellan åt har mardrömmar och hon är lite undanglidande – vill gärna vara för sig själv och hon har svårt att känna förtroende för vuxna, särskilt vuxna män. Hon har knutit an till Billy. De umgås nästan varje dag. De delar en hemsk upplevelse med varandra och båda är lite tillbakadragna och gillar att vara ensamma.

Ibland när Ronja är här kan de sitta helt tysta inne i Billys rum. Det kan gå långa stunder utan att de pratar med varandra och båda verkar vara nöjda över att ha det så. Psykologen förklarade att vi alla är olika i vårt psyke och att vi klarar påfrestningar mer eller mindre bra. Ronja tillhör dem som har klarat dessa ovanligt bra – och även Billy. Vi lät även honom gå till en psykolog för att utreda hur stor skada han hade tagit av den traumatiska upplevelsen då han blev kidnappad. Psykologen gav oss dock ett varnande finger.

I dagsläget mår barnen, som sagt, efter omständigheterna bra men det kan komma bakslag i form av posttraumatisk stress. Ibland kan det ta flera år innan dessa symtom yttrar sig och ibland kommer de aldrig. Men, i nuläget verkar båda barnen må ganska bra.”

Monica och Roland log lättade. De längtade så mycket efter att få träffa Ronja och i morgon var det dags. De var förväntansfulla. Nu hade de rett ut det mesta med Rebecka även om det säkert fanns fler saker att reda ut. Ja, kanske kunde de få lite lugn och ro i sinnet nu på gamla dar. ”Det är så märkligt hur saker och ting kan bli”, sa Rebecka. ”Alla dessa

missförstånd och så brevet som Anton hade. Tänk om Anton bara hade lämnat ifrån sig brevet till mig. Då hade ju Göran aldrig kunnat göra anspråk på Ronja och då hade allt kommit i ett annat läge, eller hur?” ”Det är sant, Rebecka”, sa Roland, ”men det går inte att ändra det som varit. Nu måste vi se framtiden an och försöka göra det så bra som möjligt för Ronja.”

46.

D

en blomstertid nu kommer… Barnens unga röster ljöd ut över den vackra parken. Regnet hände i luften men än så länge hade de inte behövt fälla upp sina paraplyn. Rebecka tänkte på sina egna skolavslutningar. Visst hade det alltid varit strålande väder då? Hon log åt sina nostalgiska tankar, man minns oftast bara det som är bra. Barnen sjöng så vackert på den lilla estraden i parken där de alltid höll sina skolavslutningar. Runt omkring i små grupper stod alla barnens stolta föräldrar och släktingar och trots att vädret inte var det bästa så rådde det en festlig stämning. De gick årets bästa tid till mötes. Den svenska sommaren. Billy och Ronja var så vackra där de stod bland de andra barnen på scenen och höll varandra i hand. Nu visste de att de var kusiner. De hade jublat då Rebecka berättade hur det hela hängde ihop. Då är du min moster, alltså, hade Ronja sagt med ett stort leende och gett Rebecka en bamsekram. Rebecka var förundrad över de båda barnen. Billy verkade inte ha tagit någon större skada av kidnappningen. Han pratade i och för sig ofta om den men då lät det mer som om han berättade om någon film han hade sett på tv:e, inte som om han själv verkligen hade råkat ut för denna hemska upplevelse. Psykologen hade sagt att det var Billys sätt att bearbeta det hela. Och Ronja som hade blivit utsatt för de mest fruktansvärda saker verkade ändå må ganska bra.

Hon var i och för sig tystlåten och lite tillbakadragen men hon visade inga andra tecken på att hon mådde psykiskt dåligt.

Ronja hade alltid vetat att Barbro inte var hennes riktiga mamma och att hennes egen mamma var död. När hon fick reda på att Rebecka var hennes moster ville hon veta allt om sin riktiga mamma och Rebecka hade berättat om Angelica och hur det hade varit när de växte upp. Till och med om Angelicas tragiska död hade hon berättat. Det fick vara slut på alla lögner.

Rebecka hade också lovat Ronja att hon skulle ta med henne ut till slottet.

Kanske dansar din mamma på slottet i sitt andra liv, hade hon sagt och en dag kanske vi träffas där.

Rebecka hade också förklarat alla de invecklade släktförhållandena för Lotta. Hon blev mindre glad över att ha en Österlund till far. Lotta avskydde alla med rasistiska åsikter och hade mycket svårt att smälta att hon var kusin till Anton. Detta innebar också att Lotta och Ronja inte var kusiner. Ronja

var helt enkelt hennes kusinbarn, Antons dotter med Angelica. Men Lotta hade i det stora hela tagit det med ro, det var sådan hon var. Det fanns inget som grusade hennes glädje över att Ronja och Kenta äntligen skulle kunna få ett drägligt liv. Hon och Gurra var ett stadigt par och Kalle hade numera pojkvän. De hade varit hemma hos Rebecka och fikat, alla fyra tillsammans.

Simon, som Kalles pojkvän hette, verkade vara en rar pojke och Rebecka var mycket glad för Kalles skull.

När barnen hade tågat från skolan och väl var framme i den lilla parken hade Billy tagit Ronja i handen och gått och presenterat henne för Monica och Roland. De hade direkt tagit den lilla tösen till sitt hjärta.

När skolavslutningen var till ända skulle Rebecka själv tillbaka till sitt jobb för att fira avslutning med sina kollegor men sedan skulle hon hem och reda ut ett och annat mellan sin mor och hennes systrar. Hennes föräldrar hade trötta, men nöjda över att de hade rett ut det mesta av alla förvecklingar, gått hem till hotellet föregående kväll. Rebecka var nu glad över att ha dem vid sin och Mikes sida men hon visste också att de hade en mycket lång och mycket känslosam diskussion framför sig. Monica hade inte pratat med sina systrar på många herrans år.

Anton Österlund hade flytt fältet. Han hade sålt sin villa och dragit från staden. Ingen visste vart han hade tagit vägen. Lika gott det, tänkte Rebecka för han skulle ändå aldrig bli en bra far för Ronja. Louise hade samlat hela Luddes gäng och pratat med dem. Rebecka visste inte vad hon hade sagt till dem men deras hår hade börjat växa ut och de hade lagt av sina bomberjackor och kängor. Ja, allt kanske slutar bra trots allt.

På studentnatten hade hennes elever kommit hem till henne på sin studentrunda och Rebecka hade återigen fått tillfälle att tacka dem för deras stöd och hjälp under den svåra eftermiddagen och kvällen då Billy blev kidnappad. Lena hade viskat till henne att hennes mor hade gått med på att köpa en billigare balklänning så att de även kunde köpa en till Sara. Hon viskade också att Saras familj och hennes familj hade firat studentmiddagen tillsammans. Lenas föräldrar hade stått för maten och de hade fira studentmiddagen hemma hos Lena hela högen. Lena såg så lycklig ut och Rebecka var glad för både henne och Saras skull. Allt löser sig ändå, hade hon tänkt och kramat om Lena. Linnea hade hållit ett litet tal och tackat för deras tre år tillsammans och de hade haft med sig den färdiga dvd:n med sagorna.

Hon skulle sakna dessa elever, hon hade tillbringat sina tre första år som

lärare med just dessa som sin klass. Deras dvd med sagorna hade hon visat för Billy och Mike och de hade tyckt att det var riktigt proffsigt. Precis som på tv:e hade Billy sagt.

Som alltid då Rebecka hörde tonerna av Den blomstertid nu kommer, föll det tårar ner för hennes kinder. Jag är allt väldigt känslig, tänkte hon, men känslan i hennes bröst var varm och skön. Men hon var också mycket slutkörd. Kanske är det just därför jag är extra känslig. Mycket hade klarats upp och nu var det bara eftermiddagsfika kvar hemma hos Rebecka. Hon hade sammankallat de tre systrarna för de behövde också reda ut ett och annat och sen, ja, sen var det äntligen sommarlov. Sången klingade av och barnen bröt ut i jubel. Billy och Ronja rusade ner från scenen och kastade sig i armarna på alla dem de hade kära, lyckliga över att få vara lediga från skolan.

Barbro och Kenta var där men de båda systrarna hade inte bytt ett endaste ord med varandra. Ja, i eftermiddag har ni inget att välja på, tänkte Rebecka.

I eftermiddag ska alla gamla oförätter redas upp.

Barbro såg tärd ut men hon var ändå vacker. Hennes ljusa hår hade en friskare lock och hennes kinder hade börjat få lite hälsosammare färg. Rebecka tänkte att det var så Angelica skulle sett ut som mogen kvinna om hon bara hade fått leva. Sorgen efter Angelica fanns alltjämt kvar. Rebecka bar den ständigt i sitt hjärta.

Kenta och Ronja hade fått bo hos Axel och Lisbet under tiden som Barbro kurerade sig från sina besvär. ”Denna gång kommer mamma att klara det”, hade Kenta sagt, ”för nu ska vi börja leva ett nytt liv.” Kenta och Ronja hade fått reda på att Göran inte var deras far och till sin förvåning insåg de att de faktiskt inte var syskon över huvud taget. Ronjas mamma var Kentas kusin och Barbro var moster till Ronjas mamma. ”Jag har blivit av med en bror och får en kusin och en moster”, hade Ronja sagt men då hade Kenta kontrat med att man inte bara blir av med en bror så där. ”I mina ögon kommer vi alltid att vara syskon”, hade han sagt och Ronja hade tacksamt gett honom en kram.

Mike, Monica och Roland tog med sig Billy för att fira avslutningen med en lunch och Rebecka återvände till skolan för sin egen avslutning med kollegorna. Hennes ben bar henne knappt så slutkörd var hon. Hon var själv förvånad över att hon och Johanna hade klarat av sitt åtagande så bra som de hade gjort. De flesta eleverna i IP 3 hade lyckats få sina betyg i svenska B men då hade även de själva fått lägga manken till och det hade de gjort. De

hade kört muntliga redovisningar gruppvis över var sin epok av litteraturhistorien och de hade skrivit var sin argumenterande text med strålande resultat. Rebecka och Johanna hade varit mycket nöjda och det hade även rektor Sten-Åke varit. Övertiden hade också resulterat i en nätt summa pengar som skulle komma till nytta då de åkte till Rom som planerat. Det var första gången på tre år som Rebecka hade fått betalt för sin övertid. I normala fall skulle de gå in och vikariera för varandra i tid och otid utan att få en krona eller annan kompensation för besväret. Att allt detta hade fungerat så bra som det hade gjort hade hon Mike att tacka för. Mike hade passat på att ta ut all den övertid som han hade innestående, dels för att Rebecka skulle få gjort allt det hon behövde, men framför allt för att han verkligen ville umgås med Billy. Mike skulle aldrig glömma den skräck som gripit tag i honom då han fick reda på att Billy hade blivit kidnappad. Han hade tagit sig an Billy på eftermiddagar och kvällar så att Rebecka kunde planera och rätta elevernas arbete. Nu var hon verkligen helt slut och första veckan på lovet skulle hon bara sova – sova länge och mycket.

Avslutningen med kollegorna var snart avklarad och Rebecka log där hon gick över skolgården efter en trevlig avslutning. Allt hade slutat bra och hennes egen rektor hade också överraskat henne. Två veckor tidigare hade de haft sina lönesamtal. Dels hade hennes rektor bett så mycket om ursäkt för att han betedde sig klumpigt i hennes närvaro och sedan hade han gett henne ett lönelyft på tvåtusen kronor. Hon hade frågat varifrån han hade trollat fram de pengarna eftersom det i normala fall inte fanns så mycket pengar i potten. ”Jag har tänkt annorlunda i år”, hade han sagt. ”Jag vill vattna där det växer, där det redan är dött hjälper inget vatten i världen.”

Detta resonemang hade skapat stort rabalder på skolan. Vissa lärare hade bara fått hundra kronor i lönelyft och var självklart mycket missnöjda. En del hade hotat om uppsägning och andra hade sjukskrivit sig. Cathalin hade också fått ett bra lönepåslag och hon tyckte inte ett dugg synd om dem som hade fått lite. ”Trots allt kanske man får det man förtjänar till slut”, hade hon sagt och tillagt att det kanske var bra om dessa missnöjda lärare sa upp sig så att de kunde få in lite nytt blod i skolans värld. ”Det måste ju finnas ett skäl till att de fått så lite i lönelyft, eller hur”, hade hon sagt och fortsatt diskutera lärarnas framtid. ”Det är oerhört viktigt att premiera de lärarna som verkligen gör ett bra jobb. De är dessa lärare som är skolans framtid.

Om de bara ser till att höja ingångslönerna också ska du se att vi snart har en

bra lärarstam att bygga en bra undervisning och en bra skola på”, hade hon sagt med ett hoppfullt leende. Rebecka hoppades att hon hade rätt. Själv ville Rebecka inte ha en högre lön på andra lärares bekostnad. Hon ville bara att det skulle var någorlunda rättvist, lön efter insats, helt enkelt. Efter sitt samtal med Cathalin hade hon gått bort och önskat sina kollegor på Barnoch fritid en trevlig sommar. Hennes rektor hade i samråd med Sten-Åke befriat både henne och Johanna från de tre studiedagar som skolan skulle ha nästkommande vecka. Ett tack för allt det arbete hon och Johanna hade lagt ner på IP3.

Nu tog hon en promenad hem eftersom Skrutten var död. Han hade aldrig mer startat efter den där hemska dagen då hon och Billy fick ta en taxi hem med maten. Billy hade fått sin vilja igenom, hon hade köpt honom en cykel. De sista veckorna innan sommarlovet hade han cyklat till skolan och själv hade hon tagit sig en promenad men med den nya lönen skulle hon kanske få råd att skaffa sig en bil, tänkte hon. Nu närmade hon sig Lusthuset och var snart hemma. Hon hade genomfört sin tanke och firat morsdag på lusthuset. Där hade hon berättat om släkten för Mike och Billy.

Hon hade också lovat att de skulle få åka med då hon skulle visa Ronja det vackra slottet på landet.

Väl hemma började hon duka fram. Nu skulle allt upp på bordet. Efter denna dag skulle det inte få finnas några hemligheter i släkten längre. Alla dessa hemligheter hade orsakat så mycket elände och hon ville inte att Billy, Kenta och Ronja skulle behöva få en framtid full av lögner. Nöjd över sin dukning satte hon på kaffet och lagom då hon tryckte på knappen till kaffebryggaren ringde det på dörren. Utanför stod hennes mor och far. ”Hej, mamma och pappa!” Rebecka log och släppte in dem i den lilla hallen. ”Var är Mike och barnen?” ”Hej! Vi ville ta en liten promenad på tu man hand”, sa hennes mor. ”De andra kommer nog snart.” ”Jaha, ja, kliv in i salongen så länge.” Rebecka fnissade lite, hennes vardagsrum var inte mycket till salong. ”Vad ljuvlig skolavslutningen var”, sa hennes far. ”Den parken är lika vacker som jag minns den.” ”Ja, det väcker en massa nostalgiska känslor att vara tillbaka här i staden”, sa hennes mor. ”Vi har tagit oss en promenad och alldeles nyss var vi och tog oss en kopp kaffe på lusthuset. Kommer du ihåg att vi alltid firade

morsdag där, Rebecka?”

Rebecka nickade och följde efter sina föräldrar in i vardagsrummet. Hennes mor slog sig ner i soffan. Hon såg ganska sliten och bekymrad ut, tänkte Rebecka.

Nu tittade hon uppskattande på sin dotter. ”Vilken vacker klänning du har”, sa hon. ”Den passar dig mycket bra.”

Rebecka log lite ironiskt. Hon hade haft på sig klänningen hela dagen och först nu hade hennes mor lagt märke till den. Det var samma klänning som hon hade haft på sin examensdag för tre år sedan. Då hade berömmet gjort henne glad men nu kändes det inte som att hennes mors åsikter var lika viktiga längre. Vi har rett ut det mesta och jag har blivit vuxen till slut, tänkte hon och log.

Dörren for upp och in for Billy med Mike, Kenta, Ronja och Barbro i släptåg. ”Mormor och morfar, hade ni en trevlig promenad?” frågade han.

Monica och Roland log och nickade. ”Mamma, mormor sa att vi kunde komma till dem i Spanien efter Rom och bo hos dem ett tag nu på sommarlovet. Visst kan vi väl det, mamma?”

Billy var ovanligt uppspelt och orden forsade ur hans mun. Helt olikt honom. ”Ja, det är väl inte omöjligt, vi får diskutera det”, sa Rebecka.

Det ringde på dörren och Birgitta kom in tillsammans med sin man Jörgen. De hade Madeleine med sig. ”Hej, och välkomna!” sa Mike.

Birgitta kramade om Barbro. ”Hej, Barbro! Skönt att se att du verkar vara så pigg.”

Barbro log. ”Ja, nu ska det bli ordning och reda på allt. Nu har jag på allvar tagit mig i kragen.” Barbro log ett vackert leende och så gick de in till de andra i vardagsrummet.

Monica reste sig upp och gick fram för att hälsa på sina systrar. ”Hej, Birgitta och Barbro! Ja, min dotter envisas med att vi ska lägga alla korten på bordet och reda upp allt gammalt groll… och kanske är det dags nu. Jag har redan förklarat en del saker för Rebecka… men det finns fortfarande mycket att diskutera.”

De tre systrarna tog varandra i hand och alla de andra hälsade på varandra. Rebecka föreslog att de alla skulle slå sig ner vid det dukade matsals-

bordet. Det var sant att hon och hennes mor hade rett upp en hel del saker under gårdagskvällen. Men det fanns också en del för systrarna att reda ut.

Efter lite allmänt sorl tog Monica till orda. Hon var den äldsta systern och ville ge sin syn på saker och ting först. ”Ja, om saker och ting hade varit annorlunda skulle detta ha varit ett angenämt möte”, började hon. ”Men jag kan se, framför allt på dig, Barbro, att du tycker att det är allt annat än angenämt.” Barbro såg bevärad och nervös ut och tittade ner i bordet. ”Och du, Birgitta, du ser lika oberörd ut som du blivit lärd i din fostran. Jag antar att det samma gäller mig? Vi blev fostrade till att inte visa känslor, visst var det så?”

Birgitta och Barbro höll nickande med och Monica fortsatte. ”Den som hade svårast för det – ja, det var du Barbro. Du var den glada, spralliga och äventyrslystna. Men nog om det. Nu ska jag berätta min syn på orsaken till att vi tre systrar en gång i tiden blev ovänner och förlorade kontakten med varandra. När du gav dig av till Göteborg för att göra karriär som modell blev vår far över sig given.” Monica tittade på Barbro. ”Ja, jag anklagar inte dig för det Barbro, alla har vi rätt att gå vår egen väg men det hela tog vår far mycket hårt. Han hade tänkt sig att du skulle ingå äktenskap med Knut Eliasson och därmed rädda vår faders företag genom en hopslagning av hans och Eliassons firmor. När det inte blev så började det gå utför med både vår far och hans företag. Det var i det läget vi köpte huset för att på så sätt rädda upp hans ekonomiska situation. Ni båda tyckte att jag betalade för lite för vårt föräldrahem, det vet jag, men det var det pris som min far ville ha.

Jag hade nog tänkt att saker och ting skulle reda upp sig så att ni kunde få ut er del av arvet men så tog vår far livet av sig och ni gav mig hela skulden.

Ni anklagade mig för allt möjligt – ja, till och med för vår faders död, trots att jag hade gjort allt jag kunde för att hjälpa honom ur hans ekonomiska knipa. Det var också meningen att jag skulle betala mer för huset om han hade fått sitt företag på fötter men när situationen såg ut som den gjorde fanns det ingen mening med det. Allt det jag betalade för huset skulle ingå i konkursboet om det blev en konkurs och då hade ni i alla fall inte fått något att ärva. Min far hade satt sitt hus som säkerhet för lån till firman. Det var lite kruxigt att köpa loss det men vi lyckades. Jag hade tänkt gottgöra er men då ni öste en massa anklagelser emot mig – ja, då vände jag er helt enkelt ryggen. Det var aldrig min vilja att frånta er rätten till ert arv.”

Birgitta och Barbro tittade på varandra, sökte i varandras blickar efter

sanningen. Hur hade det egentligen varit? Det var så läge sedan nu. ”Ja, allt det där spelar väl mindre roll idag”, sa Birgitta. ”Gjort är gjort och det var länge sedan. Kanske har du rätt i det du säger… men vad tycker du, Barbro, kan vi stryka ett streck över den episoden?”

Barbro nickade. ”Jag har fått nog av gamla oförrätter”, sa hon. ”Jag vill börja ett nytt liv och jag har fullt upp med att klara av det. Jag tänker heller inte ta på mig ansvaret för att vår far tog sitt liv, inte längre. En förälder måste acceptera att barnen går sin egen väg i livet, oavsett vart den stigen bär. Barn måste också lära sig att ta ansvar för sina handlingar och leva med de konsekvenser deras val får. Det har jag gjort och det har varit tufft men nu vill jag lämna allt det gamla bakom mig. Vet ni… ett tag lade jag all skuld på mig själv. Jag gav mig själv skulden för att vår far tog sitt liv och jag tog också på mig skulden för att det gick som det gick med alla andra. Jag har ofta tänkt: En enda miss, en enda balkongdörr som stod öppen vid fel tillfälle och så många människors liv gick till spillo. Jag vet att det sitter barn med oss nu men jag vill att även de ska höra detta. När jag och Claes insåg att vi var förälskade fanns det ingen återvändo, vi bestämde oss för att gifta oss. Jag skulle ta ut skilsmässa från Göran. Men så hände det som inte fick hända, balkongdörren stod öppen och därmed förändrades allt. John ramlade ner och slog ihjäl sig. Claes kunde förmodligen inte förlåta sig själv för detta och därför tog han sitt liv. ” ”Men, mamma, detta har du inte ens berättat för oss!” Kenta såg förbryllad ut. Han hade ganska nyligen fått reda på att det var Claes som var hans far och att denne man var död redan då han själv föddes. Men att hans far hade tagit sitt liv hade han inte fått reda på, inte heller att han hade haft en storebror som dött. ”Nej, jag ville väl bespara dig och Ronja denna tragiska sanning men nu är det lika bra att alla vet hur det egentligen var. På väg hem från Brasilien fick Göran beskedet om vad som hänt. Detta kom som en chock för honom, så klart, och senare fick jag reda på att han själv hade tänkt ta ut skilsmässa. Han hade träffat sin livs kärlek i Brasilien. Men med tanke på hur jag mådde och med sorgen han själv kände efter sin son och bror beslöt sig Göran för att stanna i Sverige och ta hand om mig och dig, Kenta. Ja, du låg i min mage då.” ”Det betyder att Göran offrade sin egen lycka för er skull”, sa Madeleine.

Hon var mycket fascinerad av denna historia. Hon mindes då hennes mor

hade berättat den för henne för flera veckor sedan. Den var en blandning av så många olika bitar att den var svår att ta in. ”Ja, Madeleine, på det sättet kan man väl säga att han var en omtänksam man, men med åren kom bitterheten över honom och han förändrades och blev grym och elak. Ja, detta kan jag väl ändå säga trots att han i dag är död.”

Nu föll det några tårar på Barbros kind. Besvärat torkade hon bort dem och fortsatte: ”Jag är uppriktigt ledsen för all den skada han har gjort, mot Kenta, mot Ronja och senast mot Billy och er – Rebecka och Mike. Men även jag hade min del i det hela, det ska jag inte förneka. Jag blev aldrig mig själv efter det som hände och jag var en belastning för Göran, helt klart. Men det jag brukade tänka var att om balkongdörren hade varit stängd – ja, då hade Göran gift sig med sin brasilianska och jag hade gift mig med Claes. Då hade jag inte öppnat en agentur och jag hade inte gått ner mig på droger. Då hade Angelica inte sökt upp mig och då hade hon levt nu och du hade inte blivit osams med dina föräldrar, Rebecka, och ni, Monica och Roland hade aldrig behövt lämna Sverige på grund av Görans hot. Då hade Göran heller inte blivit kvar här så att han kunde göra Ronja och Kenta illa. Han hade aldrig kidnappat Billy och utsatt er för den skräck ni måste känt” Hon tittade på Rebecka och Mike. ”För allt detta har jag givit mig själv skulden. Jag har ofta tänkt att en enda miss kan orsaka elände för så många människor. En enda balkongdörr som stod öppen vid fel tillfälle. Det är så tragiskt. Men under denna tid då jag har hållit mig borta från spriten och gått i terapi har jag fått hjälp med att inse att det inte var mitt fel. Det finns vissa saker man helt enkelt inte råder över, till exempel en balkongdörr som råkar stå öppen vid fel tillfälle – just denna miss ledde till det mest tragiska man kan tänka sig – min son dog. Men det hjälper föga att år efter år straffa sig själv för detta misstag – det ger mig inte min son tillbaka. Där emot finns saker man råder över och det är dessa man måste ta tag i. Det är därför jag nu har bestämt att jag måste acceptera allt det som varit och gå vidare, blicka framåt och göra något åt det jag faktiskt kan. Bli vän med mina systrar och skapa ett bra liv för mig, Kenta och Ronja.”

De församlade var tårögda. Det hela var en så sorglig historia och de hade också tårar i ögonen över Barbros vilja att lyckas med sitt liv. De kände ett stort hopp och tillförsikt i att hon äntligen skulle klara detta. ”Vet du, Barbro, jag hjälper dig gärna ekonomiskt. Ja, Birgitta har ju klarat sig bra… det har varit mest synd om dig. Billy berättade att Ronja vill ha

ett hus på landet… kanske kan jag hjälpa er med det?”

Rebecka tittade häpet på sin mor. Vad satt hon och sa! Rebecka hade själv frågat om hon kunde få låna pengar för att köpa ett torp och hennes mor hade sagt nej. Nu satt hon och erbjöd Barbro ett hus på landet. Ja, herregud, när ska jag bli klok på min mor, tänkte hon uppgivet men lät det hela vara för stunden. ”Snälla, Barbro, säg ja!” sa Billy. ”Ronja skulle bli jätteglad!” ”Ja, snälla mamma, säg ja!” sa Ronja. ”Vi får fundera på det”, sa Barbro. ”Jag vill inte ha någon medömkan. Jag valde själv mitt liv… det skulle i så fall vara om vi kunde se det som ett lån.

Men det är inget jag vill diskutera just nu.”

Billy och Ronja såg lite besvikna ut men hon hade ju trots allt inte sagt definitivt nej. Kenta funderade över hur det skulle kännas att bo på landet.

Det hade han aldrig gjort. Just nu trivdes han i staden. Ludde och gänget hade gett upp sina politiska åsikter i och med att Louise berättade den sanna historien om Anton och i och med att han försvann med svansen mellan benen. Då var det ingen som ville ha honom som idol och förebild längre.

Frippe hade erkänt att det var han som hade kastat stenarna, både den hos Rebecka och den hos Gurra. Gänget hade också erkänt att det var de som hade förstört Mikes lastbil. Då hade Frippes pappa skickat Frippe till en internatskola, och Anna – Kenta log förnöjt – Anna hade blivit hans flickvän.

Kenta var återigen kompis med gänget men de hade helt andra intressen nu för tiden. De hade bildat en rockgrupp och Kenta hade börjat lära sig lira trummor. Men oftast sjöng han i bandet. Detta hade kommit som en överraskning för honom själv. Han hade aldrig haft en aning om att han var så bra på att sjunga. Sen skrev han alla bandets låttexter. Och Anna, tänkte han, hon hade en helt underbar sångröst och ibland sjöng de tillsammans i bandet. Ja, Kenta var nöjd över hur livet hade utvecklat sig. Just nu var livet bra och han såg framtiden an med tillförsikt. Han hörde hur de andra diskuterade vidare om Barbro vill ha ekonomiskt hjälp till ett hus på landet. ”Ja, om du verkligen är beredd på att göra allt du kan för att hålla dig på fötter, då kan även jag gå in och hjälpa dig ekonomiskt”, sa Birgitta.

De hade diskuterat detta många gånger förut men Barbro hade nekat hjälp från sin syster. Hon visste att pengarna bara skulle gå till droger och sprit. Som att kasta pengarna i sjön.

Rebecka log, hennes mostrar var på god väg mot en ny vänskap. Kanske

kunde omsorgen om Barbro knyta dem samman igen. Det hela hade gått mycket lättare än hon hade trott. Med tanke på hur hennes egen mor brukade bete sig hade hon förväntat sig gräl och höga röster. Men allt det hade uteblivit. När gästerna hade gått hem skulle hon be sin mor förklara en hel del andra saker som hon kände sig frågande inför.

Madeleine tittade nyfiket på sin nyfunna moster Barbro. Hon hade varit med om så många tragiska saker men samtidigt kunde man inte bara se allt i svart, tänkte Madeleine. ”Moster Barbro”, sa hon nu. ”Jag har tänkt på det du sa – om balkongdörren – och visst, det är ju sant att det orsakade en massa hemska saker… men så kan man ju inte heller tänka. Jag menar, om inte Angelica hade kommit till dig hade inte Ronja funnits, eller hur? Och om Rebecka inte hade åkt till USA då hade ju inte heller Billy funnits. Jag tänker att allt som händer får följder, goda som dåliga, men man får inte låta de dåliga överskugga de goda. Och det bästa av allt – i mina ögon – är att jag faktiskt har fått en ny familj som jag inte visste om. Pappa har ju inga syskon så jag trodde inte att jag hade några släktingar alls och så visar det sig att jag har både mostrar och kusiner.” Madeleine log. ”I framtiden vill jag att vi har släktkalas flera gånger varje år och särskilt på skolavslutningen för att fira vår reunion. Och, du mamma! Vi har ju inte planerat något för midsommar i år. Kan vi inte fira den tillsammans, allihop. Jag menar även Gurra, Lotta, Kalle och Simon.

Snälla mamma, det vore skitkul.”

Birgitta log mot sin dotter och nickade. Hon hade aldrig sett Madeleine så uppspelt. ”Kanon, mamma! Det skålar vi på!” Madeleine lyfte sitt glas.

Billy och Ronja höll jublande med och Kenta log. Trots allt hade livet ändå blivit ganska bra till slut, tänkte han. Han höll med Madeleine, man får inte låta de dåliga händelserna få övertaget över de goda och just nu var han lycklig. Han och Ronja hade en stor familj som älskade dem och hans mamma – han var stolt över henne. Hon hade verkligen inte haft det lätt och hon hade sagt så kloka saker och den här gången var han övertygad om att hon skulle lyckas med att bryta sitt missbruk. En enda miss får inte förstöra resten av ens liv. Detta skulle bli Kentas nya motto. Hans mor, han själv och framför allt Ronja hade blivit utsatta för hemska saker, men allt detta låg nu bakom dem. Nu var det framtiden som räknades. Han lyfte sitt glas och skålade med sin nya familj. En sann glädje och lycka lös i hans ansikte och

Rebecka log och sk책lade med honom.

FÖRFATTARENS ANMÄRKNING Jag vill börja med att tacka dig för att du tog dig tid att läsa min roman.

Hoppas att den har givit dig en liten stunds avkoppling och nöje. Kanske en och annan ny tanke eller idé?

Då jag arbetar som lärare på en gymnasieskola är det viktigt för mig att här tala om att Karlslundsskolan inte på något sätt har med min egen arbetsplats att göra. Karlslundsskolan såväl som staden Karlslund är fiktiva platser. De flesta gymnasieskolor är dock förmodligen ganska lika överlag i Sverige och jag tror att flera lärare kan känna igen både sig själva och sina kollegor i mina fiktiva rollfigurer.

Med glimten i ögat vill jag säga att om någon kollega av en händelse skulle tycka sig känn igen sig själv så beror det nog på att man har ett stort ego, på gott och ont. Inte heller jag själv står som förebild för Rebecka. Även om vi har vissa likheter så är vi också radikalt olika.

Lärares arbetssituation är en ständigt pågående debatt, kanske kan denna roman ligga till grund för vidare frågor i debatten. Personligen är jag lik Rebecka i det avseendet att jag älskar mitt arbete men jag önskar som sagt att lärares arbetsbörda ska ses över. Detta är oerhört viktigt om vi ska behålla kompetent personal i skolans värld.

Jag vill också ta tillfället i akt att passa på att tacka mina två underbara söner, Alexander och Vincent, som har fått stå ut med en periodvis frånvarande mor så väl i tanke som i rum. De har också tålmodigt lyssnat och givit mig flera uppslag under romanens framväxt. Ett särskilt tack till min son Alexander för den fina omslagsbilden och stort tack till Lasse Åberg för att jag fick tillåtelse att använda Musse Piggmuggen på omslaget. Jag vill också tacka alla släktingar och vänner för deras stöd och support samt att de tålmodigt har lyssnat på mig då jag gärna har velat diskutera min roman i tid och otid. Sist men inte minst vill jag tacka alla mina fantastiska läsare för de fina omdömen jag fått då det gäller mina tidigare romaner i trilogin Sanningens väg. Det är just alla underbara läsares omdömen som får mig att kämpa på och skriva vidare.

Lidköping 20130901 Eva-Karin Berglund