"Pojken i bäcken" av Lars Alm by Ebes förlag

POJKEN I BÄCKEN

POJKEN I BÄCKEN Lars Alm .

Prolog

taden är Sveriges nordligaste och, under den tid berättelsen utspelar sig, världens till ytan största. Själva stadskärnan där de flesta av stadens innevånare bodde var i jämförelse med andra städer i Sverige relativt liten, men landområdet som fanns inom stadens gränser var enormt stort och utgjordes av milsvida skogar, myrar, sjöar, älvar och berg. Att ett samhälle kom att anläggas i denna nordliga trakt berodde på den rika järnmalmstillgången som låg dold i de två berg som reste sig majestätiskt över det omkringliggande landskapet. Järnmalmen utvanns från början genom dagbrottsbrytning i dessa två gruvberg, och samhället som anlades kom att ligga tryggt omgiven i väst och nord av dessa berg. Gruvsamhället, som kom att utgöra boplats för de människor som fann sin huvudsakliga utkomst av gruvarbetet, byggdes upp och utvecklades till en stad under en kort hektisk tid. Vid tidpunkten för denna berättelses början är det tidigare municipalsamhället sedan nio år tillbaka officiellt en stad, med de rättigheter och skyldigheter som hör en stad till. I de kringliggande byarna var människornas huvudsakliga utkomst skogsarbete, vilket i många fall förenades med ett litet jordbruk för självhushåll. Jakt och fiske bedrevs som något avkopplande men utgjorde även ett välkommet tillskott till det egna hushållet. Så hade det varit under flera mansåldrar och så var det fortfarande i allt väsentligt. Men gruvan i centralorten lockade fler och fler med dess säkra inkomster, lättare arbete än det slitsamma skogsarbetet, bra infrastruktur med bekväma och centraluppvärmda bostä-

der, affärer, skolor, föreningsliv och ett utbud av nöjen som sträckte sig långt utöver vad man var van vid i byarna. Männen fick jobb i gruvan eller i verksamheter kopplade till gruvverksamheten. Kvinnorna fick arbete som affärsbiträden, inom sjukvården, som lärare eller som städare. För huvudparten av de kvinnor som var gifta och hade barn, var det naturligt att de fortsatte att på heltid sköta hushållsgöromålen. Denna berättelse, som i huvudsak handlar om en pojke som heter Johan, tar sin början en gråkulen och kylig eftermiddag i slutet av september 1955.

Kapitel 1

olnen låg som ett grått täcke över himmelen. Årstidsväxlingen från höst till vinter hade inletts och de första snöflingorna fallit. Inga stora mängder och de smälte fort bort, men tecknen om en förestående vinter fanns där. Människorna som bebodde denna nordliga landsända var vana vid att växlingen från höst till vinter bjöd på perioder av oberäkneligt väderslag och man räknade med att vintern på allvar gjorde sitt intåg först runt mitten av oktober, för så brukade det vara. Ett rop hördes i denna gråkulna senhöstdag. ”Tage, Tage kom hem och ät.” En kvinna står på den stora altan som är gemensam för de tre lägenheterna, som vart och ett av husen består av. Kvinnan är Tages mamma och hon är precis på väg att servera lunchen åt sina tre, ännu ej skolpliktiga barn varav två redan sitter vid köksbordet. Vart har han nu tagit vägen, han var ju här för en stund sedan. Mamman suckade uppgivet. Hon såg egentligen inga större problem med att sonen inte dök upp när hon ropade. Det hade hänt många gånger tidigare att lekarna med de andra barnen tagit all uppmärksamhet och att ätandet fått stå tillbaka, sen spelade ingen roll att klockan var halv ett och tid för den sedvanliga lunchen. Nåväl, tänkte hon, han dyker väl upp när hungern börjar pocka på. Tiden gick och klockan närmar sig två. Tage hade inte kommit hem och nu var hon arg. Att han inte kom när hon ropade var egentligen inget bekymmer för henne. Han brukar komma hem efter en stund, tänkte hon, men nu hade det gått alldeles för lång tid. 7

”Hör du inte, kom genast hem! Maten kallnar!” Ropen var nu mer fordrande och man kunde höra på röstläget att hon krävde omedelbar efterlydnad. Han brukar inte glömma lunchen även om han sällan är i tid, men nu är måttet rågat, tänkte hon. Jag kan inte hålla maten varm i all oändlighet, har ju annat viktigt att ta itu med. Dessutom är det snart dags att börja förbereda middagen, gubben är hemma till fyra och då skall maten stå på bordet. Förutom sin ilska hade det även smugit sig in en viss oro hos henne. Var kan han ha tagit vägen? Kanske jag skall gå över till Maja, Johans mamma, pojkarna leker ju för det mesta med varandra? Tages mamma gick den korta vägen till grannhuset där Maja bodde. Maja som just avslutat klädtvätten stod ute på gården och hängde upp tvätt. ”Hej Maja, att du törs hänga upp tvätten i det här vädret. Den torkar nog inte.” Tages mamma kunde inte underlåta sig till att hålla inne med kommentaren, utan den bara slank ur henne, därefter kom hon till sitt ärende. ”Har du sett till Tage? Är han med Johan?” ”Nej.” Johans mamma svarade kort och med en viss ilska i rösten, men lugnade sig och fortsatte: ”Johan var nyss här på gården, men jag såg inte till Tage. Johan!” ropade hon ut mot gården, har du sett Tage?” Inget svar. ”Konstigt, han var ju nyss här och nu verkar han vara som uppslukad av jorden”, sa Maja tyst för sig själv. Nu var Tages mamma i upplösningstillstånd. Hennes oro hade tilltagit och förtvivlat försökte hon tänka förnuftigt men det gick inte. ”Vad kan ha hänt? Varför kommer han inte hem, han brukar aldrig vara hemifrån så här länge.” Med gråten i halsen fortsatte hon: ”Tänkt om han har gett sig i väg mot bäcken 8

och gått vilse i skogen. Maja, du måste få tag på Johan och fråga honom om han vet var Tage kan vara.” ”Men, där är han ju!” utropade Tages mamma och pekade bort mot husknuten som Johan just rundat. Även Maja hade fått syn på sin son. ”Johan, har du varit med Tage i dag?” ”Nej?” kom det något tveksamma svaret från Johan. ”Tages mamma är orolig. Har du sett Tage i dag?” Maja såg på sonen som stod en bit bort. ”Vad sa du, jag hör inte vad du säger, prata högre?” Johan hade mumlat ett svar som hon inte kunde tyda och därför ropade han nu högt: ”Nej jag har inte sett Tage!” En pojke på sex år är nu till synes spårlöst försvunnen och några av de hemmavarande vuxna och även barn hade, uppmärksammade av diskussionen på Majas gård, samlats för att ta del av vad som pågick. ”Vem såg honom senast?” En bastant kvinna med rött hår, som vardagsvis gick under namnet korpralen, såg sig tvungen att ta ledning av folkskocken för att få ordning på vad som borde göras. ”Är det någon som har ringt polisen?” frågade hon. Pojkens mamma var otröstlig. Hon ropade jämrande pojkens namn och ojade sig för sina väninnor. ”Han var på farstubron för bara en kort stund sedan”, sade hon snörvlande och torkade sig i ögonen med snibben på förklädet. ”Han kan ju inte ha hunnit så långt”, fortsatte hon lågt. Mamman såg bedjande på korpralen som nu hade fått, utöver sin vanligtvis bistra uppsyn, något ännu mer bistert över sig. ”Va fan, säger du!” Korpralen höjde tonläget och fortsatte: ”Det är ju drygt en timme sen du började skrika att han 9

skulle in och äta? Det hörde till och med jag”, sa korpralen och fortsatte: ”Har han varit borta dryga timmen kan även en sexåring hinna en bra bit.” Hon drog efter andan och fortsatte, nu med betydligt högre och mer olycksbådande röst: ”Om han travat i väg längs stigen in i skogen mot bäcken, så kan han ha drattat ned i vattnet!” Utan en gnutta förståelse för det känsliga i situationen, eller för Tages mammas sinnesstämning som, efter korpralens senaste lägesbeskrivning, var nära ett hysteriskt utbrott, spär korpralen på ytterligare med att förklara hur länge en sexåring troligtvis kan klara sig i septemberkallt bäckvatten. ”Inte en minut längre än ett par minuter, sen är det slut. Finito!” utbrast hon med hög röst. ”Ring polisen! Kan inte någon ringa polisen, vi måste ha hjälp”, sa en äldre man som hållit på med vedsågning och klyvning inför den annalkande vintern och som nu lade sig i samtalet. Korpralen kände sig tvungen att återta befälet så att det inte blev en allmän diskussion om vad som borde göras. Med hög röst utbrast hon: ”Vi måste skynda oss och inte stå här och gorma, varje minut är viktig. Vi delar upp oss.” Korpralen valde ut sex personer och fortsatte: ”Ni följer med mig och letar längs stigen mot bäcken.” Återigen pekade korpralen mot de som var kvar, vilket bara var tre personer. ”Ni söker runt kvarteret. Hon!” Korpralen pekade på pojkens mamma, ”ringer polisen och stannar hemma ifall ungen nu skulle dyka upp. Vi måste skynda på, det skymmer redan och inom en timme är det mörkt”, fortsatte hon. Lagen gick med raska steg till verket med sökandet. Kvarterslaget, som Korpralen döpt dem till, påbörjade sökandet på baksidan av det hus där Tage bodde och skulle fortsätta 10

leta runt alla hus längs gatan. ”Ni andra följer mig.” Korpralen tog riktning mot stigen och började gå. Under ledning av korpralen och framme vid stigens början bildades, på order av densamme, en skyttelinje utan djup med tio meters lucka mellan varje person. Korpralen ansåg sig veta vad hon gjorde då det kom till eftersök. Hon hade själv varit med i en skallgångskedja. Den gången efter en förvirrad kvinna som försvunnit i skogarna söder om staden. Kedjan leddes då av militären och metoden, skyttelinje utan djup, fick hon vetskap om vid detta tillfälle. Korpralen kände en viss tillfredsställelse i att nu åter få använda begreppet. Alltid imponerade det på någon, hoppades hon. ”Ropa pojkens namn så högt ni kan”, uppmanade hon. Skallgångskedjan mätte cirka hundra meter från ytterkant till ytterkant. Stigen utgjorde mittpunkten av kedjan och givetvis tog korpralen, såsom självutnämnt befäl, den positionen. Övriga deltagare fick kämpa sig fram igenom en tät och lågvuxen björkskog på sin väg mot bäcken. ”Håll linjen!” ropade korpralen. Kedjan var inte längre så rätlinjig utan började nu anta en form som mer liknande en öppen triangel vars spets var korpralen. Det var besvärligt för deltagarna att hålla korpralens takt. De hade ju att ta sig fram igenom björkslyet vilket givetvis tog tid. Bäcken, som utgjorde den bortre gränsen för sökandet, låg inte mer än en knapp kilometer från bostadshusen, men likafullt hade inte skallgångskedjan lyckats ta sig fram mer än cirka hundra meter. Mörkret föll nu på ganska snabbt och kylan tilltog. Marken var dessutom blöt efter det myckna regnandet den senaste veckan, vilket bidrog till att deltagarnas tidigare så välvilliga inställning till att delta, nu började svikta. ”Fan, man ser ju snart ingenting. Är det inte bättre att po11

lisen söker? De har ju hundar och kan det här bättre än oss amatörer”, sade någon. ”Jag är alldeles genomblöt om fötterna, hade jag vetat om att jag skulle ut i blötmarken hade jag tagit på mig stövlar”, hördes från någon annan. Kommentarerna blev mer och mer uppgivna och negativa för var minut som nu gick. ”Samling till mig!” ropade korpralen. Även hon hade nu insett att man inte kunde göra så värst mycket. Det vore nog bäst att överlåta sökandet till polismyndigheten, tänkte hon. ”Vi går tillbaka och ser om polisen har dykt upp. Ingen idé att fortsätta, vi ser i alla fall inget och kedjan kan inte hålla ihop.” Och som för att ytterligare stärka sitt beslut om återtåg: ”Någon kan dessutom dratta ned i bäcken med risk för allvarliga skador, ja till och med dö om det vill sig riktigt illa.” Hennes röst hade fått en olycksbådande klang och hon fortsatte efter en kort paus: ”Och det vill jag minst av allt ha på mitt samvete. Men det är givetvis möjligt för var och en att fortsätta sökandet på egen hand, men jag avråder bestämt.” Korpralen ville visa att hon brydde sig om deltagarnas väl och ve. Med detta sagda vandrar deltagarna i gåsmarsch tillbaka längs stigen mot husen. Ingen fortsatte sökandet på egen hand. Vid det hus där Tage bodde rådde febril aktivitet. Stadens polisresurser, det vill säga fyra stycken plus en schäfer, hade anlänt. En karta över området låg utvecklad på motorhuven på den ena polisbilen, den andra bilen hade sökarljuset riktat mot kylaren på den tidigare nämnda. Samtliga poliser stod nu böjda över kartan, ivrigt diskuterande hur de borde gå till väga med sökandet. Förhöret med modern hade inte kastat något som helst 12

ljus över var pojken eventuellt kunde ha tagit vägen. Uppgifterna från henne var så vaga att man heller inte kunnat bestämma någon exakt tidpunkt för försvinnandet. Korpralen såg nu som sin uppgift att avlägga rapport och stegade fram mot de fyra poliserna. ”Vem av er för befälet?” frågade hon. ”Ja, det är väl jag”, sade en äldre, något korpulent polis. Han sträckte fram handen till hälsning. ”Hansson heter jag”, fortsatte han. Korpralen synade honom noggrant, som för att bedöma hans kompetens, och fortsatte: ”Vi har, under min ledning, redan avsynat ett område av cirka hundra gånger hundra meter efter stigen mot bäcken.” Hon sträckte ut pekfingret och visade med en svepande rörelse ett ungefärligt område på kartan. ”Jaha”, svarade Hansson, och vänd mot kollegorna fortsatte han: ”Jansson och Holm får ta sig an stigen. Det är bara att vandra stigen mot bäcken, en sexåring torde väl aldrig gå in i skogen när det är lättare att följa stigen, eller hur?” Polisbefälet såg på sina kollegor. Begrundande att klockan redan var närmare sex på kvällen och att mörkret var ganska kompakt, förstod Hansson svårigheten att söka i skogen. Bättre var i detta läge att följa stigen mot bäcken, att knacka dörr och att just nu söka i det närmaste grannskapet. Hittar man inte grabben inom den närmaste timmen så får jag kalla in militären för att genomsöka hela skogspartiet mot bäcken, och givetvis själva bäcken, tänkte han vidare. Stående bakom husknuten iakttog Johan det hela med oro. Han hade hela sin uppmärksamhet riktad mot polisen och försökte lyssna sig till vad de pratade om. Polisen hade nu delat upp sin styrka på fyra man, det vill säga, två skulle ta sig an stigen mot bäcken medan Hansson och en kollega skulle börja prata med grannarna för att 13

ta reda på om nu någon hade sett sexåringen, var och vid vilken tid, och givetvis om någon sett i vilken riktning han traskat i väg. Konstaplarna Jansson och Holm, tillsammans med schäfern Bill som fäst i en spårlina förd av Holm, påbörjade sökandet längs stigen mot bäcken. Båda var utrustade med ficklampor och de gick i maklig takt längs stigen. Schäfern Bill, som tidigare hade fått lukta på en tröja tillhörande sexåringen, gick först med huvudet böjt och nosen nära marken. Hunden avsökte i färdriktningen den knappt halvmeter breda stigen. ”Ser det ut som om han fått korn på pojken?” frågade Jansson. ”Njae, svårt att säga” svarade Holm. ”Han håller sig på stigen och drar ganska hårt så troligt är väl att pojken kan ha gått här.” Vädret hade nu slagit om från duggregn till mer inslag av blötsnö. Temperaturen låg något under noll grader och ljuskäglorna från ficklamporna nådde bara någon meter framför fötterna. Hunden försvann tidvis in i mörkret men Hansson kunde känna hur den hela tiden oförtrutet drog i spårlinan. ”På kartan ser det ut att vara cirka en kilometer till bäcken och vi har nu gått i tio minuter så vi borde vara framme snart.” Holm lyste med ficklampan på sitt armbandsur för en mer noggrant kontroll. ”Bäst att ta det lite försiktigt så vi inte drattar i bäcken.” Jansson hade inte hunnit mer än uttala orden förrän han kände hur hunden slutade dra i linan. ”Ja, nu är vi vid bäcken men jag ser inte ett jota.” Holm och Jansson stod nu vid hunden som stannat vid strandkanten och verkade fokusera på något ute i vattnet. Vid strandkanterna, på båda sidor om den cirka två meter breda bäcken, växte björksly med grenar som stack ut en bit 14

över vattnet. Holm lyste med ficklampan mot grenverket och ljuskäglan fångade upp något tygliknande som verkade ha fastnat i en av grenarna. ”Jansson, ser du vad som sitter fast i grenen?” ”Det verkar vara en vante eller kanske en luva?” Janssons svar kom något tveksamt. Holm sträckte sig fram men nådde inte grenen. ”Fan, stövlarna har jag kvar i bilen. Jag bryter en gren så att jag når.” Han bröt av en lång björkgren, sträckte den utöver bäcken och lirkade loss vad som såg ut att vara en luva eller en vante. ”Det är en toppluva”, konstaterade han samtidigt som han lossade luvan från grenen. ”Kanske grabbens?” fortsatte han. Båda insåg det meningslösa i att stanna kvar. Att sexåringen skulle ha tagit sig över till andra sidan i det meterdjupa vattnet, förstod båda var omöjligt. Hunden verkade dessutom ointresserad av vidare spårning, så de bestämde sig för att gå tillbaka till huset och kolla om luvan tillhörde pojken. Vid huset var det fortfarande många samlade och det diskuterades ivrigt olika tänkbara teorier om vad som kunde ha hänt sexåringen. Ingen i pojkens familj fanns med i denna skara av nyfikna. Jansson gav toppluvan till polisbefälet Hansson som höll upp densamma till de församlades beskådande. ”Känner någon igen den?” Hansson såg sig omkring men fick inget jakande svar. ”Vi går in till föräldrarna. Bättre att vi i lugn och ro får reda ut om det är pojkens”, fortsatte han medan han gick uppför brotrappan. Inne i lägenhetens kök satt fadern och syskonen vid köksbordet. Mamman låg med slutna ögon på kökssoffan. ”Jo”, Hansson harklade sig. Det är så att vi har hittat en toppluva och vi vill att ni ser om den kan tänkas tillhöra Tage.” 15

Kapitel 2

adern och Tages syskon hade hela sin uppmärksamhet riktad mot luvan. ”Nog liknar den Tages”, tyckte fadern. Han var själv inte fullt medveten om vilka kläder som ungarna hade på sig från gång till annan, men nog liknade toppluvan något som han hade sett att pojken burit. Fullt säker var han inte och han funderade på att fråga modern för att få det hela bekräftat. ”Tage har en sån”, sa Tages äldre syster. ”Och jag såg att han hade den på sig tidigare i dag”, fortsatte hon. Med detta besked lät sig Hansson nöja för tillfället och bad att få låna telefonen. Klockan hade hunnit bli sju på kvällen innan Hansson, efter flera fruktlösa försök, fick kontakt med ansvarigt kasernbefäl på militärförläggningen. ”Löjtnant Eriksson här, vad kan jag stå till tjänst med?” ”Vi har en försvunnen pojke på sex år som vi behöver hjälp med att hitta!” förklarade Hansson. Efter en inte alltför lång tid, som Hansson uppfattade det, anlände en grupp värnpliktiga soldater under ledning och befäl av löjtnant Eriksson. Förutom soldaterna hade flera av grannarna anmält sitt intresse för att delta i sökandet, vilket befälet inte var så förtjust över. Civilister! tänkte han. Det blir mer strul att även hålla ordning på dem. Han såg också med viss oro hur snöandet tilltog i intensitet. Det kommer att bli tillräckligt mycket gnäll från det egna manskapet på grund av det tilltagande snöandet, tänkte han vidare och sade så till det församlade folket: 16

”Nåväl, alla som vill får givetvis deltaga men kom ihåg att ingen av er får på några villkor försinka det militära letandet, och ni civilister måste givetvis lyda mina order under sökandet och inte hitta på något eget.” Inne i lägenheten hos Tages familj var stämningen av förståeliga skäl tryckt. Samtalet fördes med låga röster, ja nästan viskades. Mamman låg fortfarande på locket till utdragssoffan och verkade inte vara kontaktbar. Hon sov inte men hade slutit ögonen som för att stänga ute den verklighet hon befann sig. Fadern försökte hålla modet uppe både på sig själv och familjen genom att med jämna mellanrum upprepa: ”Tage klarar sig, han är en duktig grabb.” Tages far skulle nog gärna ha gett sig ut för att delta i letandet men han var orolig för sin hustru, och att hon inte skulle kunna hantera situationen hemmavid. Hon har alltid varit en orolig själ som inte bara oroade sig för faktiska saker utan även, minst lika mycket, för de problem hon tror skall komma, funderade han. Bara hjärnspöken, inget att oroa sig för, tänk bort det brukade han säga åt henne Det hjälpte dessvärre inte hur mycket han än påpekar det tokiga i att bekymra sig för något som ännu inte hade hänt och som kanske aldrig skulle komma att hända. Därför, och i det sinnestillstånd hon nu var i, ville han inte låta henne vara ensam med barnen och göra dem mer orolig än de redan var. Jag stannar hemma och inväntar vad som kan komma ut av militärens letande, beslutade han. I en likadan lägenhet i grannhuset satt Johan ensam vid köksbordet. Tankarna kring det som tidigare hade hänt vid bäcken gav honom ingen ro. Han var även skamsen över att ha ljugit för Tages mamma. Men vad annars skulle jag ha gjort. Om jag säger som det är skulle säkert folk tro att det var mitt fel. Han begrundade situationen och insåg att han trots allt var två år äldre än Tage och därför borde ha veta bättre än 17

att lura med honom på så dumma äventyr. Å andra sidan så hade kanske någon sett honom tillsammans med Tage och vad skulle han då göra. Lögnen skulle uppdagas och då fanns det säkert större skäl till att folk skulle skylla på honom. Eftersom han hade ljugit så måste han ju dölja något, det var precis vad folk skulle tänka. Ju mer han tänkte på situationen desto mer nervös blev han över konsekvenserna av sin lögn. Polisman Hansson hade sagt åt Johans mamma att Johan måste hålla sig hemma, för Hansson ville prata med honom om en halvtimme eller så. Även detta gjorde honom spänd och nervös. Kommer det bli ett förhör där den där polisen tvingar sanningen ur mig? tänkte han, och kommer jag orka hålla fast vid vad jag tidigare berättat, att jag inte hade varit med Tage under dagen? Allt kändes skrämmande och han fantiserade vidare. Polisen var ju säkert van att få fram sanningar. Kanske jag bara skulle sticka i väg, fly? Men vart skall jag ta vägen? Han inser efter en stund det meningslösa i att fly! Han var fast där han var och det fanns inga möjligheter att försöka slingra sig ur situationen. Johan var fyllda åtta år och var två år äldre än Tage. Han hade under hösten börjat i folkskolans första klass och pojkarna träffades så gott som dagligen för att leka. Under den gångna sommaren hade lekarna mest handlat om krig mellan cowboys och indianer, där båda helst ville vara indian och smyga omkring i det närbelägna skogspartiet med hemsnickrade pilbågar och pilar av björkkvistar. Spännande var även de gånger då de sökte sig ned till bäcken för att testa de flytetyg de tillverkade av näver. Föräldrarna hade förbjudit barnen att på egen hand och utan en vuxens deltagande gå till bäcken, men ingen förälder 18

hade någon egentlig kontroll på vad som hände bland barnen på gårdarna så länge de kom när de ropade på dem, passade måltiderna och kom in när det var läggdags. De flesta familjer hade minst en handfull barn och det var därför inte så lätt för mödrarna i de barnrika familjerna att vara medvetna om vad som pågick där barnen lekte. När de äldre syskonen inte var i skolan var en av deras uppgifter att hålla reda på sina yngre syskon. En uppgift som, för det mesta, sällan blev utförd med någon större entusiasm och därför var kontrollen från deras sida slapp och utan engagemang.

Kapitel 3

ilitären hade nu tillsammans med en del civila, alla under ledning av löjtnant Eriksson, gått igenom terrängen från huset ned mot bäcken och alla stod vid framkomsten samlade runt löjtnanten vid bäckstranden. ”Det var här toppluvan återfanns.” Polisman Jansson pekade i ficklampsskenet ut över bäcken mot den björkgren där luvan hade hängt. ”Ett par man över till andra sidan bäcken.” Löjtnanten pekade ut två personer. ”Medtag störarna”, fortsatte löjtnanten. Några långa trästörar plockades fram ur det materiel som militären hade med sig och de två utvalda beväringar hoppade raskt över till andra sidan bäcken med användandet av störarna som hävstänger. ”Nu går vi nedströms på båda sidor av bäcken och söker ute i vattnet och vid strandkanten”, instruerade löjtnanten. Processionen rörde sig i sakta mak nedströms bäcken. De militärer som hade hand om störarna använde dessa för att stöta ned mot botten i det becksvarta vattnet. På grund av det kraftiga regnandet den senaste tiden var vattennivån i bäcken högre än normalt och vattnet strömmade kraftigt. Efter ett tjugotal meter från stigslutet föll bäcken av mot lägre terräng och en liten fors hade bildats. Bäcken var i forsen både bredare och något grundare. Snöandet tilltog alltmer och temperaturen hade krupit ytterligare en bit under noll. Ljuset från de medhavda ficklamporna räckte inte långt i det väder som var, inte längre än någon meter. Mörkret och snöandet gjorde att alla ljud liksom filtrerades genom ett filter som effektivt tog bort alla höga ljud 20

och endast lämnade kvar en dov ljudmatta där bäckens svaga brus, männens tramp under sin gång längs bäcken, och det monotona plaskandet när störarna stöttes ned i vattnet, framstod med tanke på omständigheterna som ödesmättad och smått skrämmande. Störarna fördes med svepande rörelser så nära botten som möjligt för att inte missa om något fanns där. Arbetet mellan männen på var sida om bäcken var koordinerat och samstämt och arbetet med störarna genomfördes med väl avvägda rörelser. Plötsligt stannar den ena av männen, störens svepande rörelse hade helt avstannat och mannen ropade med hög röst: ”Det är något här i vattnet, framför den där stora stenen.” Mannen pekade med stören mot stenen. Alla stannade upp och löjtnanten sprang fort fram till mannen som ropat. ”Vad är det, ser du något? Får jag känna med stören.” Löjtnanten väntade inte på svar utan tog resolut stören ur händerna på beväringen. ”Jo, visst fan är det något!” Löjtnanten såg inget men kände tydligt med hjälp av stören att där i vattnet, framför stenen, fanns något mjukt. Vill du läsa fortsättningen? Köp boken hos Ebes förlag www.ebesforlag.se