"Årsgångare - på spaning efter framtiden" by Ebes förlag

ÅRSGÅNGARE

Bernd Kreutzfeldt

ÅrsgångARE

Årsgång - eller hur ser din framtid ut? Enligt gammal folktro skulle man genom nattlig vandring mellan olika kyrkor kunna tangera den yttersta gränsen i tillvaron - nämligen få kännedom om framtiden. Detta kallas årsgång. En av de nätter som lämpar sig bättre än andra är julnatten.

arje år när julen, kärlekens och besinningens fest, stod för dörren förändrade sig Tyrone Ohlssons sinnesstämning olycksbådande till det sämre. Även om den utomstående endast kunde uppfatta en försumbar inre oro, lade den sakkunnige genast märke till att mannens krackelerade yta förorsakades av allvarliga mentala problem. Den för det mesta så trivsamme, sällskaplige herren i sextioårsåldern började tala för sig själv, brusade obefogat upp, uppträdde alltmer aggressivt i ord och handling och tappade slutligen helt kontenansen. Mannen med det vänliga hästansiktet och den silvergrå hästsvansen som käckt vippade i den tidiga solnedgången, betedde sig oförutsägbart och oförskämt, förenat med ett starkt kontrollbehov. Han spottade och fräste, sparkade på allt som rörde sig och bar sig väldigt illa åt. Det gick inte längre att umgås med honom. Han var inte längre presentabel i sällskapslivet. Tyrone snubblade envist vidare mellan stans tusen tända juleljus och skrämde slag på halva staden, åtminstone på kvinnor och på barn som skyddssökande letade efter 9

sina mammors starka famn. Bara det inte hände något sorgligt. Oreda utbröt i samband med gubbens vedervärdiga framfart. Men ingen av de fullväxta medborgarna ställde sig i vägen för honom eller försökte lugna ner människan och därmed sätta punkt för dumheterna. Folket som promenerade på stans festligt dekorerade gågata var för självupptagna, handlingsförlamade – eller kanske bara rädda? Här och där hördes ett med undertryckt vrede uttalat: ”Fyllesvin! Gå hem och lägg dig!” Men starkare reaktioner uteblev från medborgarna. Istället avvaktade man och förväntade sig att någon annan skulle lugna ner gubbstrutten och tala förstånd med råskinnet. Om nu, mot förmodan, läget skulle spetsa till sig ytterligare räckte ett enkelt samtal för att tillkalla polisiär hjälp och ett snabbt omhändertagande av oroselementet kunde verkställas. Med andra ord, det fanns gott om tid för att i god tid stoppa gråhårsmannen. Därutöver är ju tillvaron så finurligt inrättad – trots medborgarnas ansträngda prat om civilkurage – att ingen känner sig manad att lägga näsan i blöt. Betydligt bekvämare var det då att låtsas att allt stod rätt till och titta bort. Summan av kardemumman blev att folk på gatan undvek provokatörens blick och därmed eventuella blessyrer, eller tillkommande besvär med myndigheterna. Tyrone Ohlsson, en man som levde ett ouppmärksammat liv, tappade ännu en gång vid denna fördömda juletid allt vett och sans. Återigen förmörkades hans rofyllda tillvaro av tunga, svarta moln. Letar man efter orsaken till gubbens urspårande, så kun10

de en vettig och inte alltför långsökt förklaring vara att det antagligen berodde på en traumatisk händelse i samband med julfirandet. Hur är det annars möjligt att hans diskreta livsföring, som utmärkte honom under alla årets dagar – med undantag från jul – från en dag till nästa gick i stöpet? Jag är rädd att denna ömtåliga fråga endast kan besvaras av den kommande tiden. Var annars fanns det hopp? Hur som helst, så där borde väl julen inte firas? Men han kände inte för jul. Tvärtom. Julen var för honom ett helvete. Som alla känner till kan en människa över tiden förändras, men inte enbart till jul? Det är uteslutet. Visst blir det allt praktfullare, det vill säga, kostsammare att fira den heliga natten, men ändå. Nej! Ekonomiska skäl kan i Ohlssons fall inte åberopas som utlösare av hans psykiska ohälsa. Vid närmare eftertanke blir det allt tydligare, mannen måste just vid kärlekens festival, alltså juletiden, ha drabbats av en personlig tragedi, något fruktansvärt, otänkbart, som bar ansvar för hans plågoandar? Med ens stelnade Tyrone Ohlsson till som förlamad av skräck, intog en förkrympt hållning i vilken han instinktivt knep ihop benen på ett sådant kraftfullt sätt att inte ens en hundralapp skulle få plats mellan dem. Svettpärlor bildades på hans panna. De rann ner i hans uppspärrade, skrämda, men tillika utmattade ögon. Det sved till. Han ruskade på huvudet för att bli av med den obehagliga, brinnande känslan, men misslyckades. Varför brukade han inte händerna och torkade bort svetten? Nej, de var upptagna av ett okontrollerat vajande och sprattlande, så att det kunde tyckas han avvärjde en fara – en osynlig fara. 11

Den tunna, seniga kroppen vibrerade som en gitarrsträng. ”Iväg med dig odjuret!” väste han knappt hörbart och nackhåren reste sig på honom. ”Försvinn! Lämna mig ifred.” Men det fanns inget som en normalbegåvad medborgare skulle uppfatta som farligt eller skrämmande. Övergången från otyglad aggressivitet till rädsla och djup ångest kom lika plötsligt som oväntat och var svår att förstå. Med utgångspunkt från den vrickade hållning som Tyrone Ohlsson alltjämt intog och hans uppdämda vrede gjorde de svordomar och klagomål på världens orättvisor, som nu lämnade mannens mun, situationen ännu mer förvirrad. Han hade tydligen tappat all kontakt med verkligheten. Till råga på allt började han skälla på våra folkvalda representanter, som enligt honom var klippare och skojare, främmande för all dygd, fascinerade av makt och pengar och knäfallande inför bankerna. Hur i all sina dar kunde han i sitt utsatta läge komma på sådana korkade idéer? Med tanke på sitt skandalösa beteende borde mannen enligt rådande omständigheter först och främst rannsaka sig själv och hyfsa till sina egna manér, innan han började kasta sten i glashus och kränka våra folkvalda. Slutligen hånande han, helt opassande till årstiden, till och med vårt traditionella julfirande genom att tala osakligt och nedlåtande om denna. För honom var våra kära jultraditioner en produkt av falska värden, ett utstuderat konsumistiskt helvete, som just förde människorna till det sist nämnda – nämligen helvetet. Nu var Ohlssons kritik av julens kommersialisering inget nytt påfund, den hade hörts förut, för femtioelfte gången. Men sättet han framförde sitt budskap på var befängt och obehagligt. Slutligen lever vi i ett fritt land, där mark12

naden bestämmer. Polisen, som anlände lite senare till platsen där mannen hade skrämt slag på respektabla medborgare, kunde bara konstatera att stollen hade avviket och kvar fanns bara en olustig stämning och ett fåtal indignerade personer som nu gav fritt utlopp åt sina sårade känslor. ”Jag har då aldrig sett på maken”, sa en äldre dam och skakade på huvudet. ”Hur kan en mogen man uppföra sig så totalt respektlöst?” Den kantige Tyrone Ohlsson hade åter drabbats av mental ohälsa, vilket förklarade men inte ursäktade hans förargelseväckande beteende, som sedan länge – närmare bestämt de sista nitton åren – var känt hos polisen och psykiatrin. Han var som jultomten, dök upp varje år. Följaktligen talade inte heller i år något emot att han även denna december skulle hamna på mentalsjukhus. När den av sjukdomen märkte, mitt i natten, satt alla regler för god grannsämja ur spel genom att spela musik på högsta volym, förmådde inte ens musikens skönhet kompensera vrålet ur högtalarna. Det hjälpte föga att han spelade Bachs Orchestral Suite No. 3 D-dur. Framförallt inte när grannarna var tvungna att avnjuta musikupplevelsen i timmar. Klockan närmade sig sakta halv tre. Att den öronbedövande välklangen dessutom överröstades av animaliska, hesa skrik och svordomar, som inte var förenliga med musikens konstnärliga karaktär, kunde varken tolereras av musikälskare eller av trötta grannars svala nordiska kynne. Den jourhavande bovärden eller störningsjouren borde skyndsamt tillkallas, eller ännu bättre polisen – och så skedde. När grannarnas tålamod till sist hade brustit begärdes av någon upprörd själ polishandräckning. Innan dess försök13

te man dock lösa problemet på egen hand, bankade på Ohlssons dörr och förgäves uppmanade orosstiftaren att stänga av oljudet, eller åtminstone skruva ner ljudnivån. Nu återstod det bara polistransport i handfängsel och bältesläggning på stans välrenommerade mentalsjukhus. Vid sådana delikata utryckningar är det tillrådligt att backas upp av flera kompetenta poliser. Om inte annat, för att garantera patientens säkerhet. Och så närmade sig nu fyra poliser i uniform och kravallutrustning med raska steg porten till Ohlssons lägenhet vilken omtänksamt hade öppnats av den jourhavande bovärden. De lade beslag på hissen och befann sig inom loppet av sekunder i den vanskötta lägenheten. Universalnyckeln dinglade fortfarande i låset. Ljudvågen drabbade nu de instormande poliserna med full kraft. Männen hade svårt att andas, de stannade upp mitt i själva tjänsteutövandet. Ljudvågen pressade dem tillbaka, tog tag i dem, låste dem i steget, men kunde naturligtvis bara för en kort stund fördröja själva omhändertagandet. Medan polismännen fokuserade på den liggande, halvnakne kraken i den bortre delen av det välmöblerade, men stökiga vardagsrummet, gjorde de klart för varandra genom korta, precisa handtecken att första prioritet gällde stereon, sedan själva orsaken till problemet, herr Ohlsson själv. Nu skulle det gå undan, grannarna behövde sin sömn och den sjuke omgående överföras till psykakuten där dr. Piluss redan hade förvarnats och intagit beredskap. Men var mannen farlig? En av polismännen, den unge, oerfarne aspiranten, visade tecken på nervsvaghet, händerna darrade, ögonen rörde sig oroligt fladdrande i sidled. Det var aspirantens första kontakt med det verkliga livet. 14

Chefen för insatsstyrkan försökte nu i all hast få balans på händelseförloppet. Men han missade timingen totalt, skrek onödigt högt, för skränet från stereon hade stängs av och det rådde plötsligt en overklig tystnad i lägenheten, vilken slog lock för polisens öron. ”Visst är det en akut situation”, förklarade polisbefälet med allvarlig min. ”Och visst förekommer det cirka trettio skjutningar per år mot folk i Sverige. Men Ohlsson har hittills inte visat sådana tendenser, han är inte av den kalibern som rättfärdigar bruk av vapen.” Han avslutade meningen med att viska, gav en förtroendegivande nick mot Ohlsson och en vågrätt vilande blick. Av gick färden med Ohlsson som handbagage. Även om den krasslige vid det här laget borde ha kommit till sans, så visade han det inte. I stället stegrades hans vrede ytterligare. Den som gjorde sig mödan att lyssna på gamlingens dravel och fragment av ord som lämnade den darrande munnen kunde med lite tålamod urskilja ett enda ord som upprepades flera gånger: Gloson!! ?? Vilket för den oinvigde inte hade något större upplysningsvärde eller bidrog till förbättring av mannens hälsa. Och gissningar hade personalen ingen tid med. För vårdpersonalen hörde sönderbrutna existenser och sorgsna människoöden till vardagen. Naturligtvis omhändertogs dessa vilsna varelser på bästa sätt, men patientsäkerheten hotades och behandlingens höga kvalité kunde inte längre garanteras på grund av de allt hårdare sparåtgärderna, neddragningarna av personal och den därmed sammanhängande tids- och, naturligtvis, personalbristen. Lämplig medicinering i samband med Ohlssons viloläge borde för patienten i rimlig tid leda till en klar för15

bättring av hans medtagna tillstånd. Även om denna lilla ljuspunkt i tillvaron knappast skulle mynna ut i att läraren före jullovet kunde återgå i tjänst. Sjukskrivning var en del av patientvård och behandling, som säkert skulle sträcka sig över några månader. Men just insjuknandet i december var och förblev en gåta för såväl experter som lekmän. Frågan ställdes igen; varför försämrades ämneslärarens tillstånd varje jul så dramatiskt och fjättrade honom vid psykiatrins sjukhussäng? Att den fria uppfostran och sjunkande resultat i skolan skulle ha drivit läraren – en ytterst lyhörd pedagog – till förtvivlan och gjort honom särskilt mottaglig för förvärvet av psykiska sjukdomar var emellertid inget annat än ont förtal. Med hänsyn tagen till den extraordinära förmågan som skolan presterar när den rustar barnen för arbetsmarknaden, satte man inte heller tilltro till detta. Inte heller den bakom stängda dörrar yttrade misstanken att skolan i sig var den egentliga orsaken till uppkomsten av psykiska funktionshinder, eftersom skolan inte längre var vishetens vagga utan hade antagit strukturen av ett riskkapitalbolag, där vinstmotivet var enda drivkraften. Det måste vara nonsens! En sådan skola har vi väl inte? Nu kan man klandra skolan för mycket, men att den förorsakar mental ohälsa hos elever och personal är rent av en amsaga. Troligtvis handlar det enbart om smutskastning från något politiskt håll. Att magistern skulle ha känt sig missförstådd i sitt engagemang för elevernas bästa, eller att det skulle föreligga familjära eller finansiella problem som utlöste sjukdomen, höll inte heller stånd vid en närmare kritisk granskning. Mannen hade god ekonomi och förde ett tryggt singelliv. Man hade helt enkelt kört fast när det gällde orsak och verkan, i alla fall när det 16

gällde orsaken. Och eftersom Ohlsson inte heller bidrog med närmare upplysning angående sin själanöd, satte rektorn slutligen stopp för spekulationerna och Ohlsson fick nöja sig med en julstjärna till sitt sjukrum. Ett vackert julkort, undertecknat av hela lärarkåren, kompletterade den goda tanken.

edan nattens mörker fortfarande låg tung som en svart sammetsduk över psykiatrins sterila mattvita korridorer och avdelningar, och Ohlsson bångstyrigt tog emot sin välbehövliga omvårdnad, gjorde kylan intåg med den första hett efterlängtade snön och lät de sista gröna vintrarna falla i glömska. Och visst var det på tiden att långsamt ta vintern på allvar, vi befann oss redan i mitten av december. Vid tanken på att från och med nu, kalla fötter, värk i lederna, rinnande näsor och trögt startade bilar skulle bilda allvarliga samtalsinnehåll, besvärades jag av en svag känsla av illamående. Men nog med kallprat. Mitt namn är Sam, jag är en av deltagarna som inom kort ska vara med om ett händelseförlopp, vars utgångspunkt vid första anblick saknar all trovärdighet. Jag vill påstå att historien är så sagolik att ett eventuellt genomförande av det omnämnda för varje någorlunda vettig människa bildar ett oöverstigligt hinder. Att berättelsen är sann, trots att dess innehåll talar emot allt sund förnuft, går jag i god för. Jag 18