Provläs "Allt som betydde något"

Allt som betydde n책got

Pernilla Lindkvist

www.ebesförlag.se

Allt som betydde något Copyright © 2015, Pernilla Lindkvist Ansvarig utgivare: Ebes förlag Omslagsfoto och layout © Alexander Berglund ISBN: 978-91-981367-9-1

Till Michael

Emma

Onsdagen 15 december 2010 Decemberljuset var dunkelt. Gråtonerna flöt in i varandra och tycktes oändliga. Kylan hade tagit hela staden i besittning och verkade göra alla och envar än mer innesluten och tystlåten än vanligt. Det smörgula skenet från stadens juldekorationer gjorde sitt bästa för att, med jämna mellanrum, driva det tunga vintermörkret på flykt längs trottoaren där Emma gick.

Hur kallt det var just denna decemberonsdag skulle hon förmodligen minnas i hela sitt liv. Inte bara för att det var ovanligt kallt för att vara i mitten av december, utan för att hon för första gången i sitt liv hade varit på apoteket och handlat graviditetstest. Hon huttrade hela vägen hem. Troligtvis lika mycket av nervositet som av kyla. Den gröna lilla påsen som dinglade vid hennes sida kändes främmande.

Hon tyckte att alla hon mötte stirrade på den. Det kändes som om hela kvarteret visste precis vad hon skulle hem och göra. Hon skyndade på stegen. Kröp ihop lite i sin stora halsduk för att gömma sig. Hon mötte inte någons blick den sista biten hem.

Det blå plusset var starkt. Det var ingen tvekan. Emma hade köpt två test för säkerhets skull, men hon visste redan att det första testet stämde. Hon befann sig helt plötsligt i en absurd känslostorm. Ren skräck blandat med lika mycket eufori infann sig ungefär samtidig och tävlade en relativt jämn kamp där utgången var oviss. Det hon upplevde måste vara definitionen på känslomässig ambivalens.

7

Så hon var gravid. Hon var gravid?

Hon hade absolut ingen aning om vad hon kände. Men hon hade en svag misstanke om att lyckan och glädjen möjligtvis skulle gå i land som vinnare i den jämna känslokampen. Hon kände ett svagt övertag som gradvis växte sig starkare och starkare för varje minut hon väntade.

Chocken började tyna bort. Det gick inte fort men det var på väg åt det hållet.

Hon var tudelad. Vad skulle hon nu göra? Nu när hon hade blivit gravid? Hur kunde det ha gått till?

Ett svagt minne letade sig fram till ytan. Det fanns bara ett tillfälle. För ungefär en och en halv månad sedan hade det varit. Samma dag som Jacob hade rest till London senare på eftermiddagen.

De hade haft morgonsex och Emma hade tagit med sig den hopknutna kondomen för att kasta den. Hon hade lagt den på handfatet medan hon kissade och när hon tog upp den igen hade hon sett att det var lite kladdigt under toppen på kondomen. Den hade varit trasig, trodde hon i alla fall. Hade den gått sönder före eller efter sexet? Eller hade det möjligtvis bara runnit lite efteråt kanske? Hon hade inte brytt sig om att fundera mer på det när hon väl hade kastat kondomen i den silverfärgade soptunnan.

Emma funderade på om hon borde ringa Jacob. Eller borde hon kanske vänta ett tag för att reda ut sin egen känslostorm först? Hon blev rädd igen. Vad skulle Jacob säga?

Skulle hon överhuvud taget våga tala om det?

Hon strök omedvetet med handen över magen. Kom på sig själv med att göra precis den där rörelsen som hon alltid tyckte såg så fånig ut hos gravida kvinnor. De skulle alltid hålla handen på magen, för att liksom förstärka sin graviditet; Titta på mig! Titta så gravid jag är! Ni ser väl min mage?

Om inte så håller jag handen på den och smeker lite lätt så att ni alla ska förstå hur det är ställt med mig!

8

Hon log för sig själv. Jaså, det var alltså en omedveten rörelse det handlade om ändå, det där med att smeka magen.

Som att klappa den lille där inne.

Fast helt kunde hon ändå inte slå bort tanken på att vissa kvinnor faktiskt använde sig av ”titta-på-min-mage-handtricket”.

Hennes tankar skenade genast iväg utan att hon hann hindra dem. Glädjen hade nu fått ett ordentligt övertag.

Hon klev ut i vardagsrummet. Lägenheten kändes inte direkt som ett passande hem för ett litet spädbarn.

Nej, lägenheten var inte ett passande hem för ett spädbarn. Hon såg sig omkring i den stora, ljusa vindsvåningen.

Rakt framför sig hade hon vardagsrummets panoramafönster som vette mot syd. Två av fönstren var stora, gigantiska terrassdörrar som man kunde skjuta åt sidorna så åtminstone halva väggen öppnades upp. Fönstren hon älskade att gömma sig bakom mörka och ensamma nätter.

Ensamma nätter hade hon gott om. Då brukade hon placera sig i sin favoritfåtölj med ett glas rött vin i handen. Gömd under en ullpläd brukade hon sitta där och insupa Stockholmsnattens alla ljus. Lampor hon kände vid det här laget vilka nästan alltid slocknade en efter en vid samma tid varje natt. Nu betraktade hon fönstret ur en helt annan vinkel. Ur ett helt annat perspektiv. Med ett helt annat ändamål.

Just panoramafönstren och terrassen var väl inget problem i sig för ett spädbarn, men möblemanget skulle bli problem.

Eller ja, sanningen var väl den att det skulle bli problem för Jacob.

Hela lägenhetens möblemang och inredning bestod av sanslöst dyra designerprylar vilka Jacob värderade högre än henne själv. Detta var i alla fall vad hon misstänkte, även om han självklart aldrig hade yttrat en sådan kommentar rakt ut.

Kommentarerna var oftare av den karaktären som; ”Ät inte chips i soffan” och ”Dricka vinet får du göra 9

någon annanstans.”

Hon var plågsamt medveten om att detta inte var det enda problemet hon ställdes inför med denna stora nyhet. Hon och Jacob hade alltid haft en outtalad överenskommelse om att de inte skulle ha barn.

Jacob ville inte ha barn. Det hade han sagt rakt ut. Klart och tydligt. Det fanns absolut inget att missförstå i hans raka kommunikation om den saken. Jacob hade till och med en gång krävt en muntlig överenskommelse om att ta bort ett eventuellt oönskat foster.

Hon hade accepterad detta krav den gången. Hon hade själv inte någonsin haft någon stor längtan efter barn. Fick hon bara Jacob så var hon nöjd. Man kunde väl alltid skaffa hund om man ville ha någon att sköta om när man blev äldre? Detta hade fram till nu varit hennes filosofi. En filosofi hon varit nöjd med. Men kanske just bara nöjd?

Emma hade fallit för Jacob samma sekund hon såg honom.

Det hade varit på en gemensam väns fest, han hade stått i hallen och pratat med två av sina vänner när hon och hennes väninna kommit in. Hon hade sett honom direkt och hennes första tanke hade varit av den löjliga klichéartade sorten: ”Den där killen ska jag ha”.

Hon hade varit sjutton och han arton. Han hade tydligen precis flyttat till Stockholm med sina föräldrar och nu börjat i klassen över henne. Han hade varit hela skolans snackis.

Emma hade inte sett honom tidigare, men det var inte svårt att förstå vad det var som fick alla tjejer att tissla och tassa som de gjorde.

Han var lång, mörkhårig, och hade ett sådant där sug i blicken som bara killar på film har. Han såg lite farlig ut. På ett främmande, skrämmande, men också extremt spännande sätt.

Han hade tittat på henne också. Men hon hade aldrig trott att 10

han skulle bry sig om henne. Det fanns säkert minst hundra tjejer på skolan som var snyggare, smalare och sötare än hon.

Han hade valt henne. Kysst henne redan där, för första gången, senare på kvällen. Alla skolans tjejer hade blivit gröna av avund. Varför han hade valt just henne av alla, hade Emma fortfarande inte listat ut.

Nu hade det gått tretton år sedan Emma fått sin Jacob, så mycket som man nu kunde få Jacob, och deras förhållande var fortfarande ganska likt det första årets dejter, tyckte hon.

Jacob jobbade mycket och reste en hel del, så när de väl sågs fanns det där spännande pirret i magen igen.

Precis som det alltid varit.

Precis som det förmodligen alltid skulle fortsätta vara. Hon hade accepterat att det var det här hon fick om hon skulle leva med Jacob.

Hon visste att det var odiskutabelt. Visste att om hon gnällde skulle hon få börja leta efter ett annat hem.

Och hon ville inte leta efter ett annat hem. Inte för något i världen. Hon älskade Jacob mer än något annat, och hon visste att hon inte skulle hitta kärleken igen om han försvann ifrån henne. Så hon fogade sig alltid, snällt och villigt, i hans regler och villkor.

Att hon inners inne, så långt in i själen att man inte når dit om man inte är väldigt, väldigt fokuserad och koncentrerad, misstänkte att hon inte var den enda kvinna som delade säng med honom, var ingen hon ville lägga tid och funderingar på just för tillfället. Eller aldrig någonsin för den delen.

Hon var till och med beredd på att acceptera det, så länge hon åtminstone var den kvinna som hade hans ring på fingret, och så länge det var hon som delade hans hem.

Det låg en viss självförnedring i detta, det insåg hon, men den som skulle anklaga henne för att ha förlorat sin självrespekt på grund av att hon accepterade sin sambos otrohet, 11

den personen hade aldrig upplevt äkta kärlek. Det var så hon såg på saken.

Det var just därför den här situationen som hon nu befann sig i var så ambivalent. Hon älskade redan det lilla livet i magen, och en abort skulle inte vara ett alternativ. Så mycket hade hon åtminstone redan bestämt sig för.

Att sitta och tala i ett teoretiskt perspektiv om en abort, var något helt annat än att i praktiken befinna sig i situationen där det skulle kunna ske, det insåg hon nu.

Hon hoppades bara innerligt att Jacob skulle kunna glädja sig med henne över denna nyhet. Om inte direkt, så kanske i alla fall efter en tid när han fått bearbeta det lite. Låtit det hela sjunka in.

Hon hoppades det. Det här skulle kunna bli en positiv sak för dem. Föra dem ännu närmare varandra. Nu som en liten familj.

Hon började genast planera olika argument beroende på hur Jacob skulle reagera. Hon skulle ha svar på allt. Till exempel att hon kunde åka till lantstället med den lille om han behövde utrymme och behövde få sova.

Hon skulle ta hand om allt. Han skulle kunna jobba som vanligt och knappt behöva bli påverkad av att det fanns en bebis i lägenheten. Hon och den lille kunde till och med sova i gästrummet.

Kanske hon till och med skulle säga upp sig från jobbet?

Och skjuta upp studierna? Så behövde inte Jacob oroa sig för något alls. Hon kunde vara hemma i flera år och ta hand om barnet. De kanske skulle passa på att skaffa fler barn ganska snart igen?

Hennes fantasi skenade iväg. Emma insåg att hon redan hade börjat inreda barnrummet i sitt huvud, att hon redan börjat fundera på om de skulle behöva byta lägenhet om de fick fler barn. Hon? Hon som inte ens velat ha barn i sitt liv. Inte förrän nu. Kanske skulle Jacob känna samma sak?

12

Kanske skulle det bli en uppenbarelse för honom också?

Det var faktiskt många år sedan nu de diskuterat det här med att aldrig skaffa barn.

Hon kunde bara hoppas.

När Jacob kom hem på fredag skulle hon ha ordnat en romantisk middag hemma, med hummer och ishavskräftor.

Emmentaler, Jacobs favoritost, och lite gott bröd. Räkor och ett gott vin.

Tre dagar till. Sedan kunde de tillsammans börja planera för deras fortsatta liv som en liten familj.

Att Jacob absolut inte på några villkor ville ha barn, var bara för tillfället en liten obetydlig detalj i hennes rosa, fluffiga dröm om det framtida perfekta familjelivet. * Hennes telefon började ringa. Hon tittade yrvaket upp. Hon hade visst somnat på soffan med en av studieböckerna i famnen. Hur mycket var klockan? Jacob? Nej, det var hennes bror. Eller halvbror, Olle. Den enda familj hon hade.

Emma hade blivit föräldralös vid fem års ålder. Inte i biologisk mening. Hennes pappa skulle leva i ytterligare fem år innan han skulle dö i en singelbilolycka.

Stupfull naturligtvis.

Men för Emma var det detsamma. Hennes mamma var den enda förälder hon någonsin hade haft och den enda familj hon kände till.

Innan Emmas mamma dog hade hon träffat en ny man.

Förhållandet var ganska nytt. De bodde inte ens tillsammans och Emma hade bara träffat den främmande, store mannen med glada ögon, några gånger.

Hennes mamma hade dött i en bilolycka när hon varit gravid i åttonde månaden, men det lilla barnet, en pojke, hade på något mirakulöst sätt överlevt. Mannen som Em13

mas mamma hade träffat gjorde ett faderskapstest och visade sig vara pojkens pappa. Emmas bror fick en pappa, och en ny mamma som pappan träffade strax därpå. Emma fick ingen. Emma blev ensam.

Emmas pappa hade varit alkoholist. Känd i trakten som bråkstake och halvt kriminell. Det ville säga diverse bilstölder och kioskinbrott. Emma kände naturligtvis inte till allt om detta förrän senare i livet, men redan vid fyra års ålder fick hon höra av de andra barnen på dagis att hennes pappa var ”alkis” och ”inbrottstjuv”. Även om hon inte riktigt visste vad allt det där betydde så förstod hon åtminstone att det inte var något bra.

Pappan hade inte varit ett lämpligt alternativ som omhändertagare av Emma, det hade Socialstyrelsen beslutat sig för. Pappan hade inte sagt emot.

Emma fick bo hos sin moster som inte heller hade velat ha henne, men som Emma åtminstone kände någorlunda väl. Mostern hade ändå gjort så gott hon kunnat. Men som ensamstående kvinna, med två mellanstadiepojkar hemma, var mostern en trött kvinna som varken orkade eller för den delen hade råd med fler barn. Någon kärlek hade det inte varit på tal om. Emma fick mat på bordet och en sovplats.

Emma hade tagit så lite plats som det bara var möjligt.

Visste att hon inte var önskad.

Hon hade börjat skolan, hade inte varit mobbad men kände ändå ingen samhörighet med de andra. Hon hade ingen bästa vän som de andra tjejerna som alltid höll ihop två och två. Även om de ofta bytte bästisar så var de alltid två och två. Den heliga siffran. Två och två.

Emma ville också ha någon. Emma ville också vara två.

Längtan efter någon hade bara blivit starkare och starkare med åren. Skulle hon bara få bli två med någon så skulle hon bli lycklig. Två som hon och hennes mamma hade varit. Att få vara två skulle läka alla sår. Det visste hon. Att slippa vara 14

ensam i själen. Fylla tomrummet efter sin mamma.

När Emma började gymnasiet fick hon några vänner som hon trivdes med. Bättre än i grundskolan åtminstone. Men fortfarande fick ingen komma för nära. Hon vågade inte.

Ville inte.

När hon såg Jacob för första gången visste hon vad hon väntat på. Vad det var hon hade längtat efter i alla år. Jacob.

Namnet som var det vackraste på jorden. Han. Han som skulle kunna sudda bort hennes sorg, hennes längtan. Han som skulle bli objektet för all den inneboende kärlek hon hade samlat på sig under alla år och inte hade haft någon att ge den till. Den kärlek hon bara väntade på att få ge bort.

Kärleken till någon som en gång funnits där. Någon som försvann från henne när hon var fem år. Någon som fanns nu igen. I Jacob.

Telefonen hade tystnat. Lika bra det. Hon orkade inte prata med Olle just nu. Armbandsuret visade att klockan blivit åtta. Det ihåliga mullret i hennes mage talade om för henne att det var dags att äta. Kissnödig hade hon också blivit.

Fortfarande lite yrvaken och med förvånansvärt stel rygg reste sig Emma. Så mycket bekvämlighet för en så svindyr soffa, tänkte hon. Inte värd sina hundratusen kronor.

Inne i badrummet gjorde hon det hon skulle, drog en vattenbaddad pad runt ögonen för att vakna lite. Kastade paden i sopkorgen. Såg graviditetstestet och hajade till.

Fan. Hon hade redan glömt bort det där. Med en underlig känsla stirrade hon ännu en gång på det blå plusset. Det var som om det stirrade tillbaka på henne. Med ett löfte om någonting. Ett löfte om något som hon ännu inte riktigt kunde tyda.

15

Emma och Jacob

Fredagen den 17 december 2010 Fredagen kom som fredagar alltid gör till slut. Det började närma sig jul och ett lätt snöfall utanför de stora panoramafönstren, verkade svepa in hela staden i ett slags vitluddigt lugn.

Bussarna gick väldigt oregelbundet som vanligt när det kom lite snö och slask.

Emma hade förberett sig hela dagen inför Jacobs hemkomst. Den nervositet och rastlöshet hon känt de senaste dagarna, ända sedan det blå plusset uppenbarat sig på stickan, var ingenting jämfört med vad hon kände i dag, nu när hon började se det riktiga allvaret i situationen. Hon blev närmast vettskrämd vid tanken på hur Jacob skulle kunna tänkas reagera.

Hon hade bestämt sig för att hon skulle göra den här kvällen så enastående att det förhoppningsvis skulle förmildra hennes tillkännagivande något.

Det skulle hon spara till sist. Tillkännagivandet. Det skulle få komma efter att de hade haft en fantastisk kväll med fantastiskt sex. Jacob skulle vara lite berusad och lycklig, och kanske skulle han till och med kunna bli glad för deras ofödda mirakel.

Emma visste att det sista var att hoppas på en smula för mycket, men hon var tvungen att tänka så, var tvungen att intala sig själv att det var så kvällen skulle sluta.

Städerskan hade varit där dagen innan och lägenheten såg fortfarande orörd ut. Emma var inte den personen som märktes så mycket, det visste hon. Det fanns inga klädhögar, 16

eller tvålrester kring handfatet där hon bodde. Än mindre smulor på bordet. Hon gillade att ha det städat, det gjorde hon, men efter det att hon hade flyttat ihop med Jacob hade hon indoktrinerats med ett ständigt mantra om hur lägenheten måste skötas och se ut. Hon reflekterade inte ens längre över sådana saker som att hålla alla träytor helt fria från väta, och att dra en stol över golvet var absolut förbjudet. Lyfta och ställa ner försiktigt. Så gjorde man.

Så hade man inte gjort i hennes hem hos mostern, men nu var hon med Jacob, i hans lägenhet, då gjorde man som Jacob ville, om man ville vara kvar. Och det ville hon.

Hon hade varit på NK dagen innan, tillsammans med en hel del halvstressade julklappsshoppare, och handlat in nya doftljus från Voluspa, nya underkläder från Chantelle och även nya lyxiga sängkläder.

Magen var ju fortfarande platt som en spånskiva och hon insåg att hon nu skulle vara tvungen att slå på stora sex-trumman för att ligga på så mycket plus som möjligt inför kvällens obehagliga bekännelse. Ligga på plus ... vilken ironi. Hon låg jäkligt mycket på plus redan, om man fick tro på den vita stickan i alla fall.

På Östermalmshallen hade hon hämtat hummer, ishavskräftor, räkor och goda ostar. Hon visste inte om Jacob tyckte att Östermalmshallen egentligen var det bästa stället att handla delikatesser på, men det var dit hon brukade gå och handla till jobbets afterwork-kvällar så hon visste att det åtminstone var hyfsat bra.

Emma jobbade extra på en reklambyrå vid sidan av sina filmregissörsstudier på Stockholms dramatiska högskola.

Hon hade egentligen redan en kandidatexamen i konstvetenskap, men hade vid tjugoåtta års ålder insett att det var film hon ville jobba med. Nu hade hon studerat i två år och hade ett år kvar.

Jacob hade inte brytt sig så mycket och sagt att hon skulle 17

göra det hon kände för. Hon hade en svag misstanke om att han faktiskt kanske inte tog det hon gjorde så seriöst. Han trodde nog mest att det var tidsfördriv för henne.

Hon hade lyckats få jobbet som projektassistent på reklambyrån Mono PR som hade sitt kontor på Östermalms torg. Hon behövde det egentligen inte. Jobbade bara deltid.

Jacob hade gång på gång påpekat att han hade mer än tillräckligt när det gällde ekonomin och att hon kunde koncentrera sig på sina studier utan att behöva jobba extra. Men hon gillade det. Tyckte att det var roligt. Dessutom sparade hon all sin lön och hade nu fått ihop så pass mycket att hon snart kunde beställa den där lyxresan till Mauritius som hon så länge hade drömt om att få ta med Jacob på. Och betala med sina pengar.

Jacob var generös på det sättet. Han hade en advokatfirma sedan ett par åt tillbaka som gick väldigt bra, och såg ut att bara gå bättre och bättre, så han förde över en ”månadspeng” till Emma varje månad så hon kunde handla och ”ta hand om sig själv”, som han uttryckte det.

Han gillade att hon höll sig vårdad och snygg, och hon gillade att han gillade henne, så det var väl en deal båda verkade vinna på, antog hon.

Klockan hade blivit 17 och runt 18:30 skulle Jacob vara hemma. Allt var uppdukat och klart. Hon hade vågat sig på att ta fram finporslinet i dag.

Champagne och finvin, en Dom Perignon och två flaskor Amarone hade hon införskaffat, och Amaronen stod redan på luftning. Hon var inte speciellt duktig på det där med vin och champagne, men de här visste hon att Jacob hade köpt tidigare så det måste väl duga.

Nya liljor, hennes favoritblomma, stod på matsalsbordet, placerade under den stora färgglada tavlan av någon norsk konstnär som Emma aldrig kunde komma ihåg namnet på.

En kvinna som tydligen bara målade färgglada clowner. Lite 18

halvt surrealistiska clowner. Emma gillade tavlan. Den var som en härlig och okontrollerbar färgklick i ett annars så stelt och stilrent hem.

På något sätt gav tavlan henne lite hopp just i kväll. Hopp om att det fanns en okynnig, vild och spontan sida hos Jacob. En sida som förhoppningsvis skulle komma fram och visa sig senare.

Emma skyndade sig in i sovrummet, tog med sig den lilla glansiga papperspåsen med de välinpackade, nyinköpta underkläderna.

Nu skulle här skrubbas, rakas, smörjas, sminkas och fönas. Hon skulle vara fräschare och vackrare än någonsin när Jacob kom hem i kväll. Men inte för mycket. Det var viktigt.

Jacob gillade klass. Inget fick ta över. Den perfekta balansen måste det vara. Nu måste hon trolla.

Hon hade unnat sig en ny mascara som hon hört tjejerna på jobbet prata sig hesa om. Ett märke hon aldrig hört talas om förr, men om man skulle tro kollegorna så kunde den här mascaran förändra en kvinnas liv. Det löftet kunde hon behöva i kväll.

Hon klädde av sig myskläderna och pressade ner dem så långt hon kunde i tvättkorgen så att de inte syntes. Jacob gillade inte att hon gick omkring i myskläder. Det var ovärdiga kläder för dem som hade råd med bättre tyckte han.

Hon valde duschen i dag framför hennes favorit, badkaret i sten. När man skulle utföra ett så stort kroppsarbete som hon skulle göra i dag så krävdes det en dusch med lite manöverutrymme.

Hon tvålade in hela kroppen och förkunnade nöjt att hon såg riktigt bra ut. Magen var platt, men hade inte brösten svullnat lite? Jo, visst såg de större ut? Det här kunde bli en riktigt bra kväll trots allt.

Hon hann precis ta på sig det sista örhänget, och göra bedömningen att hon såg riktigt bra ut i kväll, när hon hörde 19

Jacobs nyckel i låset. Hon tog ett djupt andetag, stack ner fötterna i sina nyinköpta svarta pumps, lade på sin inövade, lätt förföriska gångstil och gjorde sig beredd på att ta allt som denna kväll skulle föra med sig. * Jacob kastade ner portföljen på hallens stengolv. Vilken jävla skitvecka han haft. Bara jobbiga avtal, möten och konferenser. Jobbiga klienter som inte var nöjda med det ena och det andra. Anställda som var sjuka och en assistens som till och med blivit på smällen.

Fan ta dessa tjejer som skulle gå och bli med barn titt som tätt, det gick ju inte att ha kvinnor anställda, för fan!

Jo, gamla Sigrid, sextiotvå år, henne kunde man lita på.

Koka kaffe kunde hon också. Hennes kokkaffe smakade till och med bättre än cappuccinon man fick i den svindyra, nyinköpta espressomaskinen.

Inte ett enda glas med de gamla polarna hade han hunnit med den här veckan. Det hade ju nästan blivit en rutin vid det här laget att sitta på Lydmar eller Diplomat och dricka en whiskey. Ta med någon villig tjej upp på ett hotellrum för en avsugning och möjligtvis ett ligg om hon var tillräckligt snygg.

Inget sådant hade det blivit den här veckan. Det blev inte riktigt så ofta som han skulle önska nu för tiden. Hade han tappat greppet lite? Blivit sliten?

Ja, sliten var han, firman tog mycket tid nu. Men den började gå väldigt bra och det var han beredd att kämpa intill döden för.

Ville man ha dumma blondiner på hotellrum lite då och då så var man tvungen att vara tät också. Dumma blondiner var inte dummare än att de fattade om en kille hade pengar eller inte.

20

Han hoppades att Emma kunde leverera lite mys i kväll.

Det behövde han efter den här stressade veckan. Knappt hade han hunnit tänka den tanken innan hon kom gående emot honom. Förförisk gång, svart åtsmitande klänning som till hans förtjusning inte lämnade mycket över åt fantasin.

Hon var skitsnygg. Håret var uppsatt i någon slags stram knut som bara förstärkte hennes rena, stora ögon och den lätt rödmålade munnen.

Han tände direkt. Kände hur han hårdnade snabbare än han trott var möjligt av att bara se på någon. Någon som dessutom fortfarande hade kläder på sig. Han såg att Emma också såg det.

Hon log.

Han flinade. ”Kom”, sa hon. ”Jag har ordnat mat, men den finns ju kvar senare också.”

Hon drog med sig honom mot sovrummet. Men hejdade sig plötsligt. ”Om du inte vill äta först, förstås? Du kanske är jättehungrig?” Hon lät plötsligt inte lika självsäker längre.

Så typiskt praktiska Emma. Alltid så omtänksam. Tyvärr, tänkte han, och kände att han slaknade lite. Men han tänkte inte ge upp nu. ”Ja, jag är hungrig, jävligt hungrig på dig ...”

Han flinade igen och kysste henne.

Hon besvarade kyssen genast. Han lyfte upp henne.

Herregud så lätt hon var. Han bar in henne i sovrummet och kastade henne på sängen. Han stod och tittade på henne några sekunder.

Hon var sexig, ingen tvekan om den saken.

Ibland undrade han varför han inte bara kunde nöja sig med vad han hade. Men så kom det där med tristessen över honom. Han sökte spänning, variation. Ville bevisa för sig 21

själv att han kunde få allt han ville ha. En slags sport. Det hade alltid varit så för honom. Så länge han kunde minnas i alla fall.

Det var hans faders verk, det visste han. Hans kärlekslösa far som bara ville ha en son som dög något till. Helst inom sporten. Men det hade inte Jacob gjort, så i sin faders ögon hade han varit värdelös. Det hade han fått veta. Varje dag.

Därför hade han vid väldigt ung ålder bestämt sig för att bevisa för sin far att han visst dög. Om inte inom sporten så på andra sätt. Och han fortsatte att bevisa det, om och om igen. För sig själv. Hans pappa brydde sig inte, men det hade blivit en besatthet. Han visste det. Det var hans demoner.

Denna ständiga strävan efter bekräftelse. Om han inte kunde få det från sin far var han tvungen att bekräfta sig själv.

Om och om igen.

Emma hade varit det perfekta valet. Hon skulle aldrig stå i vägen för honom. Hon var för snäll. För naiv. För beroende av honom. Det var det han gillade. Med henne fick han möjligheten att både ha kakan och äta den. Hon skulle aldrig ifrågasätta hans driv, hans små äventyr eller hans sätt att leva. Emma var visserligen inte ointelligent, tvärtom faktiskt, men hon älskade fullt ut, kravlöst och med blottad själ, vilket gjorde det ganska enkelt för honom att alltid veta var han hade henne.

Att hans föräldrar hade älskat henne och gett henne kärlek som om hon varit deras egen dotter bekom honom inte det minsta. Tvärtom. Att se sin pappa åtminstone godkänna hans val av flickvän var en slags bekräftelse på något sätt; att han inte var helt värdelös. Även om kontakten med föräldrarna var helt bruten sedan några år, skulle de förmodligen alltid tycka att Emma var ett utomordentligt val. Troligtvis tyckte de att han inte var värdig henne.

Emma hade inte varit hans stora kärlek. Emma hade varit 22

ett praktiskt val. Jacobs stora kärlek hade dykt upp några år senare, när han ännu studerade och ännu bara var en vanlig medelklassig juriststudent.

Rebecca hette hon.

Hon hade varit den vackraste kvinna han någonsin sett.

För kvinna hade hon varit. En slank kropp men ändå stark på samma gång, ett hår som såg ut som taget från någon slags grekisk gudinna. Gud vad han hade velat ha henne. På riktigt. Det hade han fått också. Ett tag. På skoj.

Han hade lämnat Emma vilken sekund som helst om Rebecca hade bett honom. Men hon bad aldrig. Till slut, efter månader av hemliga möten, hade han till och med frågat henne om hon ville att han skulle lämna Emma för hennes skull och hon hade sagt nej. Vilket gjorde att han ville ha henne ännu mer.

Han hade haft respekt för henne. Jacob respekterade i övrigt inte det kvinnliga könet. Efter ytterligare en månad hade hon avslutat affären. Hon hade träffat någon. Någon rik bondtölp från landet som han inte kunde komma ihåg namnet på. Pengar. Det var det hon ville ha. Det hade han inte haft då. Men nu hade han det. Men nu var det för sent.

Han var dömd till att fortsätta leva med sitt praktiska val.

Inte så att han var missnöjd, absolut inte. Tvärtom var han väldigt nöjd med Emma. Hon var verkligen ett utomordentligt praktiskt val.

Men hon skulle aldrig kunna få hans äkta passion och kärlek. Den tillhörde fortfarande bara en kvinna. Rebecca.

Den enda som verkligen var värdig honom. Han hade sett Rebecca pryda skvallerblaskorna på Pressbyrån lite då och då, men han läste aldrig. Ville inte bli påmind om vad han saknade. Vad han misslyckats med att behålla.

Men nu var det han och Emma. Han ville ha henne. Mer än någonsin tidigare. Han var svältfödd. Jacob drog av sig slipsen och knäppte upp skjortan. Emma började också klä 23

av sig. ”Nej! Jag vill göra det där”, sa han hest.

Han bände upp bältet och drog ner gylfen. Han var så redo nu. Tog av sig byxorna. Strumporna. Sänkte sig över Emma i sängen. Drog upp henne så att hon satt vänd mot honom. Hon andades snabbt. Var lätt glansig om läpparna.

Hans andetag var tunga, hesa. Han kysste henne hårt. Tog en stark, stadig hand om hennes rygg och drog henne intill sig. Emma hade fortfarande känningen på sig och han förde in sin hand under den och letade sig upp. Han var snabb nu, nästan brutal. Hade inte tålamod att ta det lugnt. Ville inte.

Han behövde det här. Nu. Hetsigt slet han av henne trosorna så att de gick söner i sömmarna och hon flämtade till. Om det var av upphetsning eller förvåning visste han inte. Inte brydde han sig heller. Han förde upp handen igen. Med två fingrar kände han direkt att hon var väldigt redo. Han kastade ner henne på sängen. Drog upp klänningen så den hamnade på magen, tog tag med armarna under hennes lår och pressade sig mot hennes kön. Utan förvarning trängde han in i henne. Hon skrek till.

Han pressade sig in utan någon som helst hänsyn. Han stötte hårt. Han ville in så långt han bara kunde komma i hennes värme.

Det tog inte lång tid innan han kom. ”Det här var bara en försmak av vad som kommer senare”, viskade han flämtande i hennes öra. Hon fnissade lyckligt, mjukt och varmt under hans hårda kropp. Hon var ganska bra att ha ändå, söta, trogna Emma. * Emma vände sig upp mot Jacob. Hon kände att det var dags.

Orkade ändå inte vänta ända till i kväll. Ville kunna njuta 24

av resten av kvällen med lättat hjärta. Efter en sådan här stund var det väl ingen tvekan om att han älskade henne?

Man kunde inte njuta så mycket om man inte älskade varandra. Det var så hon alltid hade känt. Det måste vara kärlek för att sex ska kunna bli himmelskt. Och det här hade varit himmelskt.

De orgasmer hon fick med Jacob hade hon inte trott var möjligt att få innan. Det var som om hela hon njöt av att lämna ut hela sin sårbarhet till den man hon älskade mest av allt. Och just den blottade sårbarheten förstärkte orgasmens explosion i henne till en grad hon inte trodde fanns.

Hon var övertygad om att Jacob kände samma sak, även om han inte uttryckte sin kärlek till henne med ord så gjorde han det med handling. Inte kunde man ge någon så mycket njutning om man inte älskade? ”Jacob?” ”Mmmm ...?”

Han lät väldigt avslappnad. Han låg bakom henne med sin muskulösa arm runt hennes midja. Hon vred sig runt så hon kunde se hans ansikte.

Han blundade och log ett stilla, avslappnat leende.

Hon pussade honom på näsan och han besvarade pussen genom att hastigt dra henne intill sig och sedan kyssa henne hårt och girigt på munnen. ”Jaså, min kåta lilla Emma, du vill redan ha mer?”

Han flinade triumferande och drog sig upp och förde samtidigt Emma under sig. ”Nej, Jacob vänta. Jag måste berätta en sak.”

Hon var tvungen. Klarade inte längre av att dra ut på det.

Det var bara att göra det. Hon stålsatte sig. Andades knappt.

Var tvungen att svälja en gång för att vara säker på att rösten skulle bära. ”Jacob, jag är gravid.”

Tystnad. Aldrig i hela sitt trettioåriga liv hade hon hört en 25

Läs den spännande fortsättningen ...

Beställ på Ebes förlag

26