Provläs "Där vägen slutar" by Ebes förlag

DÄR VÄGEN SLUTAR

Boken tillägnas vår mamma Annette Berling-Gustavsson (1952-2000) och pappa Sören Gustavsson som lät oss växa upp i Spiken, på Kållandsö, paradiset på jorden.

Och här är dungen, där göken gol, små töser sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär, och här var det skugga och här var det sol och här var det gott om nattviol, den dungen har mig kär, min barndom susar där ur Strövtåg i hembygden av Gustaf Fröding

DĂ¤r vĂ¤gen slutar

Linda och Veronica Berling

Förord

iskeläget i Spiken ligger i strandkanten av ön Kållandsö där skärgården börjar. Här börjar också våra – tvillingarna Linda och Veronicas – liv. Spiken var våra fotsulors mark och Ekens skärgård våra lungors luft. Det är inte många skär vi inte känner. Spiken – vårt hem, vår barndomskälla. Släkten på pappas sida härstammar sedan hundratals år från självaste Spikudden, vilken idag bebos av kusiner och övrig släkt. Vi var de enda barnen som bodde året runt ”nere” i Spiken på 70-talet och vi kallades för ”Spikentösera”. I brist på jämnåriga kamrater, då sommargästerna flyttat in till stan igen, gick vi runt i stugorna för att prata och fika med de gamla. På så sätt kom vi nära och lärde känna många av dem. Fiskeläget var vår bakgård, om vi blev uttråkade stack vi bara dit ner för att förströ oss bland tärnande fiskegubbar, tändkuledunk och måsarnas skri. Det äldre gardet av fiskegubbar vi växte upp med var främst de fyra bröderna Ottersten, sjöfolk på det ena eller andra sättet: Erik ”Lotsen”, Abel, Johan-Ivar ”Ivar” och Sigfrid ”Sigge” eller ”Sigge Läsk”, ”Pelle på Ankarvik”, Sjöstrand och farbror Einar. Naturligtvis var fiskegubbarna många fler, vi har valt att gestalta dem som florerade flitigast ur vår synvinkel. Pappa och hans fyra bröder är samtliga sjömän inom fiskeri- och båtbranschen, deras fiske- och båtliv samt skärgårdslivet i allmänhet och familjeföretaget ”Spikens Fisk- och Rökeri” i synnerhet, har starkt präglat vår barndom. Berättelserna är en blandning mellan autentiska händelser och hörsägen. Vissa saker är tillrättalagda och ett par namn fiktiva, dels för att passa bokens upplägg, dels för att avkoda. Vi gör således inget 7

anspråk på att presentera någon objektiv sanning. Berättelserna är skrivna utifrån egen tolkning, viktiga källor har varit vår pappa Sören Gustavsson samt egna samtal och upplevelser med personer i berättelsen. Linda och Veronica Berling, Spiken 2016.

Spiken

andtungan skjuter två mil rakt ut i famnen på den stora insjön Vänern. Den norra delen av halvön förlängs ytterligare en mil med kållandsön och det smala ullersundet skär av ön från fastlandet. Om sommaren är landskapet en frodig och grönskande brygga med friskt, böljande vatten utmed stränderna, om vintern en ogästvänlig utkant då nordanvinden prövar folk och fä. Kommen till Ullereds bro och sundet, öppnar landskapet upp österut mot Vänern. Vid horisonten reser sig en blånande kulle som följer den djupa Kinneviken hela vägen in mot köpingen i söder. ”Ett litet Nepal”, tänker en ensam sjöman med stiltje i sina segel. På båda sidor om sundet växer hundraåriga ekar. Sommartid bildar grenverket en skyddande grön skans mellan fastland och ö, vintertid står de i givakt, svarta och nakna, med sina väldiga armar lyfta mot skyn, uthärdar sjö och kyla, storm och mörker. Nu passerar vi bron och ekarna välver sig likt en portal av grönt klorofyll att tränga igenom, ängshagar breder ut sina lysgröna filtar där nötkreatur i hjordar och får i skockar betar under trädkronorna. Gula rapsfält bryter mot himmelsblått som multipliceras i Klevers viken, sädesfälten bugar för vinden och suset ackompanjerar vågornas brus. Vänern försvinner bakom skogarna och vattenspegeln reflekteras bara där träden står glest. Vi närmar oss hjärtat av ön med kyrkan, skolan och fotbollsklubben. Strax får vi syn på en skylt ”Spiken 3” och svänger vänster. Läckö slotts medeltida tinnar över talltopparna i öst andas svunna tider och vi är snart vid vägs ände – Spiken. Stugorna går över i vitt, ett säkert tecken på närhet till öppet vatten. Vänern öppnar åter upp och tar vid, vi är framme vid Spikens fiskeläge. 9

Där vägen slutar

et sägs att Spiken fått sitt namn för att det en gång bodde en krukmakare där som i efternamn hette Spik – ett soldatnamn. ”Vi åker ner till Spik-en”, sade man. Det sägs också att en man i området byggt ett hus utan en endaste spik, han gick och skröt väldans om detta överallt, varför man lät kalla honom ”Spiken”. Vilken av historierna som stämmer är svårt att bevisa varför vi överlåter åt läsaren att själv välja den historia som föredras. Att växa upp i en fiskarfamilj har sina sidor, när sjörapporten meddelades i radion, röt pappa: ”töst!”. Ljuden i världen upphörde, eller höll åtminstone andan, tills pappas uppsträckta hals och lystrande huvud åter lutade sig tillbaka. Att göra ljud ifrån sig under sjörapporten var mycket värre än att svära i kyrkan. I ryggmärgen sitter, förutom gångertabellen och ramsan ”Viskan, Lagan, Nissan, Ätran”: Måseskär väst 10-15, Vinga sydväst eller väst 15, Stångudden nordost 9-14, Kvarken sydväst 5-8 meter per sekund, kulingvarning Västerhavet och Vänern. Ibland fick vi barn följa med pappa ut till sjöss för att vittja nät, särskilt om våra egna skulle vittjas, de gav en del inkomster. Vi låg på det hårda, men solvarma plåttaket uppe på hytten, fredade från vågorna stänk och med vid vinkel räknade vi fiskar i näten. Med överslagsräkning kunde vi räkna ut ungefär hur mycket vi tjänade, men måsarnas skri gjorde att vi ibland kom av oss. Nätrullen i fören transporterade upp fisken i räknevänlig takt och bara sik och gös gällde, laken fick man så dåligt betalt för per kilo så den räknades inte alls, trots att den var talrik. När det rullades upp en lax skrek vi ”Bingo”, ty den var guldgosse, men pappa fick efterarbetet att laga 10

de stora hålen i näten. Vi tyckte synd om fiskarna som sprattlade i trälådorna och kippade efter andan, därför hällde vi ömsint vatten i gälarna på dem hela färden in mot land. Det tyckte pappa var en bra sysselsättning för då höll sig fisken färskare lite längre. När det blåste för mycket fick vi inte vara utanför hytten och då pappas första båt var en otterbäcksnipa rullade den ordentligt. Pappa stod i akterdäck och lade näten medan en av oss i hytten höll kurs mot en fyr. Det var immigt och vått på rutorna av vågorna som sköljde över fördäck, vindrutetorkaren gick på max. ”Linda, nu hålleru stadig kurs mot Pål”, instruerade pappa. Pål syntes var femte sekund som en röd liten prick vid horisonten, kursen var allt annat än stadig då båten krängde i brottsjön. Veronica och lillebror Johan satt tysta på britsen bakom med huvudena in mot hyttväggen och ändorna i vädret. Båten krängde till kraftigt och några trälådor på däck for i sjön. Linda skrek rakt ut där hon satt och styrde. Då bet Johan Veronica i armen varpå hon började yla av bettet. Johan skrek, alla skrek. Vi fick skrika bäst vi ville, pappa hörde ingenting utan lade lugnt ut till sista länk. Efter den båtturen ville vi inte följa med ut på ett bra tag, i alla fall inte när det blåste kuling. ”Töcker I detta va farlit? Då sa I va mä näre blåser på rettit!” skrockade pappa. När det var bättre väder brukade pappa sprätta fisken på fördäck medan någon av oss styrde mot hemmahamn. Däcket blev blodrött, men mattades allteftersom vattnet strömmade in från spygatterna. Ett vitt moln med högljudda måsar virvlade över båten och vek inte av förrän fisken var landad. Pappa klädd i orange oljebyxa, stövlar och blårutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar, var brunbränd i hyn året runt och det mörka håret i en vindskadad frisyr. På vår familjefotografering hann pappa precis iland innan vi skulle åka in till ateljén inne i stan. Han hann dock inte duscha och mamma var sur för att pappa skulle ha sin ”gas-i-bött-örnvikarn-frisyr” på våra 11

familjekort. Om det visslades glada truddelutter under sprättandet på fördäck följde vi gärna med till Sjöskogen där det skulle göras opp med fiskhandlarn. Han var glad och snäll och tjock. Han brukade säga att Johan var den yngste fiskaren han någonsin handlat med. Pappa sydde sina nät i pannrummet nere i källaren och tärnade näten för hand med en plastnål. Nätbocken var egenhändigt snickrad och pappa satt framför den på en kasserad köksstol. Vi fick sitta på golvet under nättaket framför pappas fötter och räkna maskor. Han kallade oss för förste och andre kontrollräknare utifall han själv skulle räknat fel. Johan trasslade bara till och fick inte vara med. En dag grälade pappa och mamma. Pappa skulle bygga en ny och mycket större båt – en trålbåt. Då ville mamma ha en ny soffa. Pappa höll inte med. ”Dä gåjunte jämföra en båt mä ena söffa! En båt ä en investering och själva födkroken!” röt han och bragade av ilska. Ett par veckor senare svängde en lastbil in på vår uppfart. Det var vår nya soffa från Ellos som kom.

Vill du läsa mer? Beställ boken hos www.ebesforlag.se