En enda miss - Skolan och verkligheten

Eva-Karin Berglund

En enda miss Skolan och verkligheten

Tidigare utgivet av Eva-Karin Berglund Sanningens väg del 1 Prästernas tid 2012 Sanningens väg del 2 Prästinnans vishet 2013

www.ebesförlag.se En enda miss - Skolan och verkligheten Copyright © 2013, Eva-Karin Berglund Ansvarig utgivare: Ebes förlag Omslagsfoto och layout ©Alexander Berglund ISBN: 978-91-637-3893-7

1.

”D

u borde bli lärare!”, hade hennes gamla fröken sagt och nu stod hon här med glädjetårarna rinnande ner för sina kinder. Äntligen var hon klar. Efter fem år av studier var hon nu äntligen färdig gymnasielärare. Rektorn hade precis hållit sitt upplyftande och entusiasmerande tal och nu ljöd tonerna av Den blomstertid nu kommer genom aulan på pedagogen.

Det var en kakofoni av röster, den ene gällare än den andre. Rebecka log mellan tårarna. En sådan här dag sjöng folk hellre än bra. Alla lyckliga och glada över att deras studietid var till ända men för många fanns det också en viss oro inför framtiden. Det var inte alla som hade hittat något arbete.

Rebecka hade haft tur.

När hon stod där i vimlet utav röster hade hon svårt att greppa att det var sant. Examinerad gymnasielärare. Det lät så fint och hon längtade verkligen efter att få sätta sina kunskaper på prov. Det knöt sig i halsen, hon hade svårt att sjunga med. Sången väckte upp en massa nostalgiska tankar och känslor inom henne. Alla sina egna och sin systers skolavslutningar passerade revy. I sin famn höll hon sin älskade son som hade vägrat att vänta utanför tillsammans med sin pappa. Men det gjorde inget, det kändes skönt och betryggande att ha honom i famnen. Han var det viktigaste i hennes liv, han och Mike, hennes underbare man. De var de enda hon hade kvar. Hon gömde sitt ansikte och sina tårar i sonens krulliga kalufs, rörd och lycklig över att få dela denna högtidliga stund med sin son. Han hade verkligen fått ha tålamod med henne många gånger då tiden för en tenta led mot sitt slut.

Vid dessa tillfällen hade det varit svårt att hinna med honom och allt han hela tiden ville göra. Då hade det ofta hänt att någon tecknad film åkte in i dvd-spelaren så att hon fick tid över till att plugga. Billy älskade tecknade filmer och kunde se samma film om och om igen. Men dess emellan hade hon haft mycket tid över för sin son som nu hade fyllt fem år. Gud, vad tiden går fort, tänkte hon. Billy var bara ett halvår då jag påbörjade mina studier. ”Varför gråter du mamma? Nu har vi ju äntligen tagit examen!”

Rebecka log mellan tårarna – Nu har vi ju äntligen tagit examen – ja, kanske var det så han kände, hennes son. Han hade fått vara delaktig under hela hennes utbildning och ibland hade han fått agera försökskanin då hon

velat testa olika pedagogiska knep. ”Det är glädjetårar, darling, glädjetårar.” ”Men man gråter väl inte när man är glad? Mamma, du är konstig!”

Ett stort leende spred sig i Rebeckas ansikte. Han var för härlig, Billy, med sina kommentarer. ”Det kallas att man är rörd, vännen, att man blir rörd till tårar för att man är så glad – och kanske även lättad. Nu sjunger vi med, vet jag. Nu sjunger vi så att hela taket lyfter sig.”

Rebecka släppte ner sin son och ställde honom på stolen bredvid. ”Ja, det gör vi, mamma! Ta nu i så hela taket knakar!”

Billy skrattade hjärtligt och så föll de in i sången tillsammans med de andra. Rebeckas fantastiska sångröst gav en särskild klang åt den stora massan. Det var en av de få saker hon verkligen var stolt över då det gällde sig själv. Hon hade en underbar sångröst. Sången fyllde hennes bröst och hennes glädje visste inga gränser. Känslan hon hade i bröstet var påtagligt nära den berusande lycka hon känt vid sitt bröllop och vid sonens födelse.

Detta var en stor och viktig dag i hennes liv. Hon hade valt en yrkesbana och lyckats med sin utbildning. Nu såg hon verkligen fram emot de kommande åren vilka hon helhjärtat skulle få ägna åt att undervisa ungdomar. Ja, hon var verkligen lycklig. Hennes drömjobb var i sikte, hon hade redan fått en anställning på en av stadens gymnasieskolor. Men först skulle hon ha ett välbehövligt sommarlov. Det första av många som komma skulle, tänkte hon förnöjt.

Sången klingade av och alla hennes studiekamrater började röra på sig.

Det var dags för champagne, snittar och mingel med vänner och bekanta som stod utanför och väntade. Ett litet stygn av sorg trängde fram genom lyckokänslan där hon följde skaran av euforiska blivande lärare. Hennes egen mor och far hade inte orkat bemöda sig med att komma. Nu för tiden bodde de i en villa i Spanien och tyckte inte att hennes examen var skäl nog för att företa sig en resa till Sverige. “Du har valt helt fel karriär, älskling”, hade hennes mor sagt och tillagt; “lärarjobb är helt ute, raring, det finns inga karriärmöjligheter – på sin höjd en rektorstjänst och vem vill ha en sådan tjänst i dagsläget, stort ansvar och skamlig lön. Bara en idiot skulle vilja bli rektor. Det förstår ju vem som helst bara man öppnar en svensk tidning”.

Rebecka suckade då hon tänkte på sina föräldrar. De var mycket egoistiska även om de aldrig förstod det själva. Just därför hade Rebecka inte

längre någon familj, förutom sin make och sin son. Inte längre. Hennes älskade storasyster hade varit död i flera år nu och hennes mor- och farföräldrar hade dött innan hon själv föddes. Hon var helt ensam med sin egen lilla familj. Innan alla tragiska händelser utspelade sig hade de bott i morföräldrarnas pampiga villa i stans bästa kvarter och det var där Rebecka och hennes storasyster hade vuxit upp. Det var den lyckliga tiden, tiden innan hennes enda och älskade syster föll offer för tunga droger och till slut dog av en överdos. Efter den tragedin hade hennes föräldrar slutit sig som musslor inom sina egna skal i sin sorg efter Angelica. Rebecka hade också fått en knepig känsla av att hennes mor och far lade all skuld på henne men hon hade aldrig förstått varför. I den sorgliga vevan hade Rebecka reste iväg som aupair till USA och hennes föräldrar hade sålt av allt de ägde och hade i Sverige – hus, företag, prylar och flyttat till Spanien. Hennes pappa var någon typ av skattekonsult åt rika spanska företagare och hennes mor levde ett liv som lyxhustru. Sista gången hon och Mike hade hälsat på dem hade hennes mamma sett ut som en fet matrona med söndersolad hy. Det råttfärgade håret hade hon färgat i någon morotsröd nyans. Ja, det hade varit riktigt sorgligt att se henne, tänkte Rebecka. Året innan Rebecka bestämde sig för att ge sig iväg till USA hade varit fyllt av tragedi och sorg. För det första hade hennes syster snott en massa pengar och dyra prylar från deras föräldrahem och sen hade hon ringt och sagt att hon aldrig mer ville ha något med sina föräldrar att göra. Sen hade Angelica hållit sig hemifrån i över ett år innan hon dog av en överdos. Efter Angelicas tragiska död hade hennes föräldrar tydligt visat att de skulle ha föredragit om det hade varit Rebecka som hade dött i stället för Angelica.

De hade i och för sig aldrig uttryckt det i ord, tänkte Rebecka, men tydligt visat det i handling. Nu föll det ytterligare några tårar och dessa tårar var inga glädjetårar. Nej, det var sorgetårar som hon trodde att hon hade slutat att fälla för länge sedan. Tänk om Angelica fortfarande hade varit i livet, tänkte hon och torkade sina tårar. Då hade vi alla kunnat glädjas tillsammans denna dag, som en enda stor och lycklig familj.

Rebeckas tankar vandrade lätt i väg och det var ofta hon blev nostalgisk, på gott och ont. Det var svårt att låta bli att tänka på Angelica dagar som denna. Hon höll ett stadigt tag i Billys hand så han inte skulle komma vilse bland skaran av nyutexaminerade lärare som i en stadig ström rörde sig ut

mot aulans portar. ”Aj, mamma, du håller för hårt”, gnällde Billy. ”Förlåt, raring, men jag vill inte att du kommer bort.” ”Det gör jag inte mamma. Jag lovar!”

Rebecka log mot sin son och lättade lite på det stadiga grepp hon hade kring hans lilla hand. Hennes stora skräck var att förlora dem hon älskade, Billy och Mike. Hon hade förlorat sin syster och därmed hade hon också, på sätt och vis, förlorat sina föräldrar.

Angelica hade varit mycket vacker och hon hade haft en enastående intelligens. Hon hade påbörjat sin utbildning till advokat och under sina studier hade hon jobbat extra som fotomodell. Det var inom fotomodelljobbet hon hade kommit i kontakt med droger och sen hade det gått käpprätt åt skogen med både hennes karriär och hennes liv. Rebeckas mor påpekade så ofta hon kom åt att Angelica hade varit så vacker och så kvinnlig och inte tala om vilken intelligens. Ja, henne skulle det ha blivit något stort av, brukade hon säga för att i nästa andetag bryta ut i en störtsjö av tårar. Rebecka hade aldrig kunnat konkurrera med sin syster. Hon såg sig själv som en ganska grå och trist medelmåtta, vare sig vacker, kvinnlig eller speciellt intelligent.

Trots detta hade hon nu tagit sin examen men detta hade inte räckt för att få sina föräldrars godkännande.

Kanske är det rent av på grund av en omogen protest som jag oftast går omkring i säckiga jeans och converse, tänkte hon ironiskt. Dagen till ära hade hon dock en vacker sommarklänning och hennes hår var konstfullt uppsatt av en renommerad frisör. Kanske hade jag gått i jeans om mamma och pappa hade kommit till min examen, tänkte hon. Bara för att göra dem upprörda – för det var de enda känsloyttringar de visade – upprördhet över att hon inte var som Angelica, vacker, kvinnlig och intelligent. Det var inte mitt fel att Angelica dog, tänkte hon och torkade sina tårar. Varför måste jag låta allt det gamla spöka i mitt sinne? Varför kan jag inte bara tillåta mig själv att vara lycklig och njuta av dagen och min lilla familjs uppskattning och sällskap? ”Mamma, det känns trångt, det är jobbigt att andas, är vi inte ute snart?”

Med ett ömt leende vände hon sig mot sin son. Billy hade alltid haft svårt för trånga utrymmen. ”Snart, Billy! Går det bra, tror du?”

Billy nickade och Rebecka tog åter igen ett stadigare tag om hans lilla

hand. Det var verkligen trångt, alla tryckte på för att komma ut i den stora salen utanför. Hennes oro över att Billy skulle försvinna bland mängden av folk, som likt en pulserande orm drog sig mot utgången, var påtaglig Återigen vandrade tankarna till Angelica. Det var som om det inte gick att stoppa dessa tankar hur gärna hon än ville. Hon saknade sin syster så obeskrivligt mycket men detta hade hennes föräldrar aldrig tagit någon hänsyn till. De kunde bara se sin egen sorg. Angelica hade varit fyra år äldre än Rebecka och hon hade under hela deras uppväxt varit Rebeckas förebild, hennes stora idol, och hon hade älskat att sitta hos sin storasyster på hennes flickrum och diskutera livets mening då de växte upp. Saknaden var som ett stort mörker inom henne. Men i dag var en glädjens dag och Rebecka tog ett djupt andetag och uppbådade all sin kraft för att skjuta alla sorgliga tankar åt sidan. Hon hade så mycket att vara tacksam och lycklig över. Billy som höll hårt i hennes hand och en underbar man som stod utanför och väntade på henne, några övriga släktingar hade hon inte. I alla fall inga som hon kände. Det skulle visst finnas två mostrar men dessa hade hon aldrig träffat. Hennes mor hade blivit osams med sina systrar redan innan Angelica och Rebecka föddes. Rebecka visste inte varför. Hennes mamma hade aldrig pratat om det liv hon hade levt innan hon födde sina döttrar. När Rebecka var fjorton år hade hon hittat flera gamla fotoalbum uppe på vinden. Det hade legat bland mormor och morfars gamla saker. Nyfiket hade hon snabbt bläddrat igenom albumen för att sedan ta med sig ett av dem ner för att visa Angelica. De hade suttit inne på Angelicas rum och tittat på bilderna. Det var familjebilder från tiden då deras mamma var barn och även från tiden innan hon gifte sig med deras pappa. Det fanns flera foton på de tre systrarna. Två av systrarna var mycket lika. De hade långt, blont hår och Angelica var mycket lik den ena av dem, den yngsta. Denna moster var mycket yngre än deras mamma. En del foton på deras yngsta moster verkade vara fotomodellsbilder. Rebecka kom ihåg att de hade konstaterat att deras egen mor inte alls var så vacker som de andra två och att Rebecka var mer lik sin egen mor.

Sluta nu, uppmanade Rebecka sig själv. Hur svårt ska det vara att släppa alla dessa sorgliga och nostalgiska tankar? Med servetten hon höll i sin hand torkade hon återigen sina tårar, tog ett djupt andetag och vände sig sedan med ett lugnande leende mot sonen. Hon hade känt hur han krampaktigt höll tag i hennes hand. Vid utgången hade det uppstått korvstoppning och

trycker från massan bakom började kännas riktigt obehaglig. Rebecka vände sig om och lyfte upp Billy och slöt honom lugnande i sin famn. Jag har den familj jag behöver, tänkte hon. En enastående man och en underbar son, vad mer kan man begära. ”Det är ingen fara, Billy”, sa hon. ”Snart har vi kommit ut genom dörrarna och där ute står pappa och väntar på oss.”

Billy nickade lite ängsligt men så äntligen lyckades de krångla sig ut genom dörrarna som ledde ut ur aulan. Hon klappade sin son kärleksfullt på kinden och släppte ner honom. ”Kom, nu går vi ut och firar med pappa. Vi ska gå på en fin restaurang där de har pappersdukar som man får rita på. Ja, de har alltid kritor som ligger framme så att vem som vill kan lämna ett konstverk efter sig.” ”Mamma, hur kan en fin restaurang ha pappersdukar? Det har vi ju bara när vi har barnkalas för att barnen spiller så mycket. När vi har vuxenkalas har vi inga pappersdukar, mamma?” ”Det är sant… men denna restaurang är en fin restaurang och att man får rita på deras dukar är liksom lite av deras grej. Kom, nu går vi och letar rätt på pappa!”

Skrattandes drog hon med sig sonen genom havet av människor som nu började skingras åt olika håll. De flesta hade fått syn på sina bekanta och gav sig av för att bli gratulerade. Den stora salen utanför aulan var konstrikt dekorerad för ändamålet. På golvet stod det flera fint uppdukade bord med stärkta vita linnedukar. De dignande av frukt, små snittar, champagneglas och champagne i vackra kylare av silver. Stora kandelabrar av silver med höga ljus var tända trots att det var dag och solen kastade sina strålar in genom fönstren. Grönskande björkar och stora vaser med björkris var utplacerade lite här och var i lokalen, i dess grenar hängde gula och blå ballonger och serpentiner i gult och blått. Det var så vackert att Rebecka återigen kände tårarna komma krypandes. Hastigt torkade hon sina ögon, irriterad över att hon var så lättrörd, och tittade efter Mike. Han var inte svår att finna då han stack ut från mängden, lång och ståtlig som han var och dessutom var han den ende av alla gratulanter som bar cowboyhatt. ”Pappa, pappa … nu har vi äntligen tagit examen. Ge mamma en bamsekram!” Billy sprang fram till sin pappa och ryckte honom ihärdigt i armen.

Mike skrattade gott åt sin sons iver och gick med stora kliv fram till Rebecka. Kärleksfullt tog han tag runt hennes midja och kastade upp henne i

luften. Han fångade henne galant på tillbakavägen och så gav han henne en bamsekram och snurrade runt med henne ett par varv. ”Ett stort grattis till min fantastiska, vackra och sexiga hustru.”

Rebecka skrattade hjärtligt. Ingen annan man gav sin fru ett sådant mottagande och de församlade tittade åt deras håll. En del log och andra tittade med ogillande blickar på dem, som om de liksom störde ordningen och den högtidliga stämningen. ”Du trasslar till hela mig”, sa hon och skrattade. Hennes långa klänning hade åkt upp och trasslat till sig och hennes uppsatta hår hade åkt på sniskan. ”Darling”, du kan släppa loss ditt hår.” Mike skrattade och började dra hårnålarna ur hennes konstfärdiga frisyr. Den frisyr som hade kostat henne över tusen kronor att få iordninggjord nu på morgonen innan hon åkte till Göteborg. Nu föll hennes råttfärgade hår ner över hennes axlar i stora lockar. ”Du är sexigare när ditt hår är loss”, sa Mike och gav henne en puss på kinden. ”Pappa, det heter släppa ut ditt hår och när ditt hår är utsläppt!” Billy vek sig av skratt. ”Yes, men nu ska vi släppa loss – är det så det heter – going wild?”

Billy och Rebecka skrattade. ”Going wild”, tjöt Billy. ”Yes, pappa, nu ska vi bli lika vilda som i vilda western som du gillar.” Billy började skutta runt likt en vilt dansande indian och skrek: ”Going wild, going wild!”

Mike var från USA och hade lärt sig det svenska språket mycket snabbt men han kunde fortfarande säga helt tokiga saker och hans accent skulle nog aldrig försvinna, tänkte Rebecka och log. Han kallade henne alltid Becky. Ingen annan kallade henne Becky och Mike´s sätt att uttala smeknamnet gav henne alltid en varm känsla inombords. ”Ni stör ordningen.”

Rebecka rös. Det gick inte att ta miste på den rösten. Det var Louise, Rebeckas studiekamrat. De var från samma stad och kände varandra sedan gammalt. Louise hade tillhört storasyster Angelicas umgängeskrets. Dagen till ära hade hon en limegrön klänning som skulle passa bättre på en bal än på en examensavslutning och hennes hår var konstrikt uppsatt och översållat med en uppsjö pärlor i olika färger. ”Vet du jag har fått jobb”, sa Louise och hennes nedlåtande min övergick

i ett lyckligt leende. ”På Karlslundsskolan, tur va! Hur går det för dig, något jobb på gång?” Hennes stora diamantbesatta örhängen dinglade kring hennes runda kinder. Rebecka kände igen dem, de tillhörde Louise mor.

Rebecka nickade. ”Jo, jag har också fått jobb på Karlslund.” ”Jamen, då ses vi efter sommarlovet då, hej svejs!”

Med champagneglaset i sin knubbiga hand seglade Louise vidare till sina bekanta. Hennes klänning satt som ett korvskinn över hennes mulliga rumpa. Ja, den tjejen vet definitivt inte vad som passar hennes kropp, tänkte Rebecka, för att genast få dåligt samvete. Louise kunde ju inte hjälpa att hon var lite rund. Själv var Rebecka mager som en sticka. Det hjälpte inte hur mycket hon än åt så förblev hennes kropp mer lik en pojkes än en mogen kvinnas. Hon hade ofta önskat att hon hade haft lite mer kvinnliga former.

Innan hon träffade Mike hade hon varit dödskär i en kille men han hade med avsmak i rösten sagt: ”Det värsta jag vet är bengetter”. Nu kunde hon skratta åt det hela men den gången hade hon blivit djupt sårad och druckit litervis med grädde varje dag, till ingen nytta. Mager förblev hon.

Rebecka var måttligt road över nyheten att hon och Louise skulle bli kollegor. Louise var verkligen inte en av hennes favoriter. En tjej som älskade att skvallra och som ständigt vände kappan efter vinden. Tidigare hade hon arbetat som sekreterare i sin fars firma men liksom flera andra firmor i staden hade den gått i konkurs. Rebecka hade råkat stöta på Louise vintern innan hon själv skulle påbörja sin utbildning. De hade snabbt talats vid och Rebecka hade berättat att hon hade sökt till lärarutbildningen, vilket hon gruvligt ångrade för Louise hade direkt nappat på idén och sökt hon också.

Ja, vi har nog inte fått jobb på samma program i alla fall, hoppades Rebecka. ”Becky, nu skålar vi!” Utan att hon hade märkt det hade Mike gått bort och hämtat champagne medan hon pratade med Louise. Han räckte henne glaset för att genast se sig oroligt omkring i folkmängden. ”Becky, var är Billy?” ”Herre gud, Mike, var kan han vara?” Rebecka såg sig oroligt omkring i vimlet av människor. “Jag släppte honom med blicken för bara någon sekund – Billy, Billy!” ropade hon med skräcken i halsgropen. Inget ont fick hända Billy, han var hennes allt, han och Mike. Rebeckas blick for som en radar över folkhavet men ingenstans kunde hon se sin älskade son. ”Billy, Billy, var är du?” ropade hon förtvivlat.

Just då hörde de hur professor Margit Nylander gav till ett skrik. Fram

under hennes långa vida kjol dök Billys krulliga hårman fram. Ett stort leende spred sig i hans lilla runda ansikte. ”Mamma, det är en jättebra koja där under bordet! Kom och titta! Som ett indiantält. Kom, mamma!”

Samtidigt som Rebecka blev oerhört lättad över att se sin son, kunde hon känna hur kinderna färgades röda. Så där brukade Billy aldrig bete sig.

I normala fall var han en stillsam och lugn gosse. ”Ja, du får allt hålla ordning på pojken din när du tar med honom på denna typ av tillställningar”, sa professor Nylander och gav Rebecka en irriterad och smått ilsken blick.

Billy hade krupit in under bordet och när han kröp ut hade han råkat krypa mellan professorns ben. Gud, vad pinsamt, tänkte Rebecka och kände hur hennes kinder blev än mer röda. Det riktigt hettade i dem. ”Billy, kom genast hit!” ropade hon med sträng röst och Billy kom emot henne med ett stort leende på sina läppar. Hans bländvita tänder lös som ett pärlband i hans gyllenbruna ansikte. ”Mamma, varför blev tanten arg? Det var en jättebra koja under bordet.”

“Gör aldrig så mer, Billy! Du får aldrig mer bara försvinna så där!”

Billy nickade lite. “Men mamma, varför blev tanten arg?”

Rebecka vände sig mot Mike och när hon såg hans roade min kunde hon inte låta bli att brista ut i skratt. Egentligen hade det hela sett ganska komiskt ut och situationen hade ju i och för sig varit oförarglig. Billy var ju bara en liten pojke. Med ett roat leende räckte Mike över ett glas med cider till sin son. ”Cheers, för den sexigaste svenskfröken ever!” sa han för att i nästa stund viska i Rebeckas öra. ”Kanske kan jag få ta och krypa in under din kjol?”

Rebecka putte lite på sin man: ”Schyy”, sa hon och rodnade igen. ”Någon kan ju höra dig.” Men så log hon. Det var sådan han var, Mike. Han skojade ofta och det var en av alla de saker som Rebecka verkligen älskade hos sin man. När de slog sina glas tillsammans i en klingande skål kunde hon se Louise i ögonvrån. Hon stod lite längre bort i den festliga salen och hade en mäkta ogillande min i sitt ansikte. Demonstrativt vände sig Louise om när deras blickar möttes. Precis som om hon inte ville kännas vid att hon var bekant med familjen, som i hennes tycke, skämde ut sig. Mike lutade sig fram och viskade i Rebeckas öra: ”Let´s go, darling. Nu vill jag ha min familj för mig själv.”

De lämnade pedagogen och gav sig av mot Brasserie Lipp, en mycket trivsam restaurang på avenyn. Restaurangen var fullsatt men Mike hade bokat bord och de blev visade till sin plats. Bordet var vackert dekorerat speciellt för hennes skull och på duken stod det; Grattis till examen år 2008. Din store beundrare/Mike.

Mitt på bordet stod en bukett med säkert tjugo rosor. Typisk Mike, han hade alltid varit romantisk och han visste hur man uppskattade sin kvinna.

De avnjöt en fantastisk middag och Billy ritade konstnärliga skapelser på den vita pappersduken. Det låg alltid kritor framme för den konstnärlige eller för den mindre lyckade konstnärer som ändå vill göra sitt avtryck på duken – om inte annat så bara för att tacka för en god måltid. Billy ritade av sin mamma och satte henne bakom en kateder. ”Det här är du när du blir gammal, mamma. Då måste du ha glasögon för det har gamla fröknar.”

Rebecka och Mike skrattade och Rebecka tänkte på sig själv som en gammal fröken som hade jobbat som lärare i en många herrans år. Det hade alltid varit hennes dröm att bli lärare och nu var den på väg att bli fullständigt sann. Hon hade så många fantastiska idéer i sitt huvud, allt hon skulle göra på sina lektioner och hur roligt det skulle bli. Ett sommarlov och sedan var det allvar. Rebecka var förväntansfull och lycklig!

2.

R

ebeckas första sommarlov hade varit ljuvligt. Vädret hade varit växlande, allt från riktig högsommarvärme till kyliga dagar med regn.

Detta hade passat hennes lilla familj mycket bra. De hade både hunnit med att bada och göra andra aktiviteter. Utvilad och pigg hade hon installerat sig på sitt kontor på Karlslundsskolan och äntligen var skolan full av elever. Rebecka log lyckligt där hon satt vid sitt skrivbord. Utanför kontoret kryllade det av glada och förväntansfulla ungdomar och själv var hon lika förväntansfull. Hela skolan var som förbytt. Nu var det liv och rörelse i varenda liten vrå. Karlslundsskolan fylldes till bredden av ungdomar som skrattade och pratade med varandra. Första veckan hade skolan framstått som en spökstad, endast några utspridda kollegor här och var. Å andra sidan hade det varit bra för då hade hon fått tid att sätta sig in i mycket av det som väntade henne. Och det var en hel del, tänkte hon och kände sig lite nervös.

Lärarjobbet inbegrep så många saker som de inte hade blivit förberedda för på lärarhögskolan.

Trots att hon var orolig över hur hon skulle klara av allt det som yrket innebar var hon också mycket optimistisk. Allt skulle säkert gå bra, intalade hon sig själv, och de första dagarna hade ju trots hennes nervositet börjat fantastiskt bra. Hon hade redan fått god kontakt med flera av eleverna. Första skoldagen hade börjat med en samling i aulan för alla elever och sedan hade hon tagit med dem på en rundvandring på skolan. När det var avklarat hade hon samlat den klass som hon skulle ansvara för så som klasslärare.

Med ett stort och upprymt leende hade hon hälsat dem varmt välkomna till Karlslundsskolan. När hon hade presenterat sig själv och redogjort för sina förväntningar inför det kommande läsåret hade hon berättat för eleverna att hon kände sig lite nervös och förklarat att hon var lika ny på skolan som de var. Några av eleverna hade medkännande sagt att det nog skulle gå bra, att hon inte behövde vara orolig. Vi gillar dig redan, hade någon annan sagt. Nu visste hon att denne elev hette Linus. Hon log när hon tänkte på honom, en glad och humoristisk kille. Tillsammans med klassen hade hon gått igenom alla rutiner och det var faktiskt en hel massa saker eleverna behövde känna till, och även deras föräldrar. Rebecka hade delat ut en mängd med papper

som skulle hem som information men även en hel del som skulle hem för påskrift. Ja, detta var i stort sett allt de hade hunnit med under den första förmiddagen.

När all information var framförd hade hon tagit sällskap med sin klass och gått till matsalen för att äta lunch tillsammans med dem. Matsalen på Karlslundskolan var gammal och sliten men maten de serverade var det inget fel på, tänkte Rebecka. De hade både salladsbuffé och bröd. Men borden var skavda och fulla av skavanker. De bar också spår efter alla de elever som gått på skolan genom åren. I form av inristade namn och hjärtan hade dessa elever gjort sig ihågkomna. På ett bord fanns det till och med ett hakkors.

Rebecka hade med en rysning tänkt att detta fick hon allt be vaktmästaren ta bort. Under lunchen hade det visat sig att en del av eleverna redan kände varandra sedan grundskolan men det fanns också flera som var helt obekanta för varandra. Dessa elever kom från några av grannkommunerna och Rebecka förstod att det var viktigt att svetsa ihop denna nya klass så att de skulle få tre goda och bra år tillsammans.

Hon satt nu på sitt kontor som för stunden var tömt på kollegor. De var tolv kollegor i samma arbetsrum. Redan första dagen hade hon förstått att de skulle bli en pärs. Hur skulle hon klara av att koncentrera sig på jobbet bland så många andra? Framför sig på skrivbordet hade hon listan över de sexton elever som hon skulle ha ett särskilt ansvar för. Det kallades mentorskap och innebar att hon var ansvarig för dessa elevers sociala och kunskapsmässiga utveckling. Inte heller detta hade hon blivit förberedd för på lärarhögskolan. Vilket ansvar, tänkte hon oroligt. En av dessa hennes mentorselever var en lite mullig tjej som hette Linnea. En typiskt framåt tjej som ohämmat hade pratat på både under informationen och under lunchen.

Rebecka hade genast fattat tycke för henne. Linnea hade sitt ostyriga rödblonda hår slarvigt uppsatt med flera hårspännen och hennes gröna ögon lös av humor och intelligens.

En annan av hennes mentorselever hette Lennart. Han hade redan från början verkat lite bortkommen och udda. Han stack ut från mängden utan att man direkt kunde sätta fingret på vad det egentligen var som gjorde honom annorlunda. Rebecka tänkte på hans namn, det var inte så vanligt att pojkar hette Lennart nu för tiden. Linus, å andra sidan verkade vare en riktig spelevink. Han kommer förmodligen bli klassens pajas, tänkte Rebecka och skrattade lite. Redan då de hade samlats i klassrummet den första dagen

hade han skojat med alla och det var han som hade sagt att han redan gillade henne. Rebecka log, allt kändes faktiskt bättre än väntat. Fyra av eleverna, Johan och Lena och Petter och Sara, verkade redan vara två par och de hade suttit tätt intill varandra i klassrummet som om de sökte stöd från varandra.

Rebecka fick nu syn på de två paren utanför sitt kontor, två och två gick de, hand i hand. De vinkade åt henne då de passerade hennes kontorsfönster.

De såg så rara ut, tänkte hon och längtade efter Mike. Han var återigen ute på vägarna i sin lastbil och skulle inte komma hem på fyra dagar. Det var alltid svårt för henne då han var ute och for i jobbet. Hon var ständigt orolig över att något skulle hända honom och Billy längtade sig alltid sjuk efter sin pappa. Han blev alltid extra klängig på Rebecka vid dessa tillfällen, vilket innebar att hon hade svårt att få gjort alla de saker hon behövde göra.

Rebecka var nu en bit in på sin andra vecka som lärare och hon hade träffat de flesta av sina kollegor. Några riktigt trevliga och andra mindre trevliga men det är väl så livet är, tänkte hon. Snabbt hade hon blivit god vän med Axel, sin arbetslagsledare, och det var ju ett gott tecken. Louise, hennes studiekamrat, hade fått en tjänst på industriprogrammet och själv hade Rebecka fått sin tjänst på barn- och fritidsprogrammet. Redan efter första dagen på skolan hade Louise kommit till Rebeckas kontor för att beklaga sig. Likt en härskarinna på ett slott hade hon med bestämda steg och tjurigt min marscherat in på Rebeckas kontor. Upprört hade hon utbrustit: ”Ja, jag hoppas verkligen att eleverna kommer att vara bra för mina kollegor verkar vara rena skämtet.”

Rebecka hade inte velat veta vad hon menade med det hon sa, hon avskydde Louises skitprat. I stället hade hon börjat prata om hur hon tänkte lägga upp sina kurser och visat sin planering för Louise. Genast hade Louise blivit intresserad. ”Oj, det har jag inte haft en tanke på”, hade hon sagt. ”Jag tänkte väl mer att jag tar det som det kommer.”

Louise hade frågat om hon kunde få en kopia och utan att vänta på ett ja från Rebecka hade hon tagit kopior på arbetsrummets kopiator. ”Tack, Rebecka, detta kommer att underlätta det hela för mig”, hade hon sagt och tillagt. ”Du, Rebecka, du borde nog tänka på hur du klär dig… du ser själv ut som en elev. Jag menar, hur ska du få respekt av eleverna om du själv ser ut som en av dem – och kollegorna – de kommer inte att respektera

dig om du går klädd så där.” Hon hade snörpt lite på munnen, precis så som Rebeckas egen mor kunde göra ibland och sen hade hon seglat i väg med näsan i vädret.

Rebecka kunde inte låta bli att le lite skadeglatt. Den planering hon hade gjort var bara ett utkast, inte speciellt genomtänkt alls. Herregud, hon hade själv ingen aning om vad de olika kurserna egentligen skulle innehålla. Det Louise hade tagit kopior på var inte mycket att hänga i julgranen.

Rebecka tyckte verkligen inte om Louise och det hon nyss hade slängt ur sig gjorde inte saken bättre. Hon hade klagat på hur Rebecka såg ut, vilket omedelbart förde Rebeckas tankar till sin egen mor. Ständigt klagade hennes mamma på hur hon klädde sig. Rebecka hade sitt tunna, babymjuka hår i en tofs och som makeup bar hon på sin höjd lite mascara och läppglans. Hon kunde säkert tas för att var tjugo i stället för sina tjugosju år, men det brydde hon sig själv inte om. Hon var som hon var och hon trivdes i jeans och converse. Bara tanken på att bära dräkt så som Louise gjorde fick henne att dra på munnen. Om det var någon som var rena skämtet så var det Louise själv, tänkte Rebecka, och inte lärarna på industri. Det var ju uppenbart att Louise inte passade in i den miljön med sin dyra märkesdräkt som satt som ett korvskinn över hennes korpulenta kropp. Hennes makeup var överdådig, på gränsen till vulgär. Louise kunde ju inte hjälpa att hon var rund, förstås, men det var inte det som var själva problemet. Nej, det var hela hennes attityd.

Rebecka hade fått reda på att Louise redan hade hunnit sprida ut att Angelica hade varit narkoman och dött av en överdos. Det fanns inga gränser för den människans brist på normalt sunt förnuft. Det fanns heller ingen hejd på hennes skitprat om allt och alla.

Louise var en av de få i staden som visste om hur den sista tiden av Angelicas liv hade tett sig. De flesta kände bara till att Angelica hade flyttat till Göteborg för ett antal år sedan. När Angelica dog hade hennes föräldrar ordnat så att hon blev begravd i Göteborg i stället för i Karlslund. De hade inte ens åkt på begravningen och sen hade de låtsats som om det regnade, som om Angelica fortfarande levde. De hade inte ens satt in någon dödsannons. Rebecka själv hade inget fått veta förrän begravningen redan var över.

Först då hade hon fått reda på att hennes älskade storasyster var död. Det var då hon insåg att hon behövde komma bort från sina föräldrar för att på något sätt kunna lindra sin egen sorg. Angelicas sista år var som en svart plump i släktens protokoll och inget som hennes föräldrar ville kännas vid.

Inför andra hade de låtsats som om Angelica levde i största välmåga i Göteborg. Inte en enda gång hade hon hört dem prata om Angelicas död eller öppet sörja henne då de umgicks med vänner och bekanta. Det var som om hennes missbruk och död aldrig hade ägt rum.

Men Louise visste och hon hade snabbt som attan spridit ut hela den sorgliga historien till kollegorna på skolan. Rebecka blev inte klok på hur Louise fungerade eller tänkte. Hon kunde heller inte förstå hur hon hade klarat av att ta sin examen, för hon verkade inte speciellt smart och hon hade ingen känsla för sunt förnuft. Louise frossade i andra människors elände och Rebecka tackade gud att de inte hade hamnat på samma program.

Bara tanken på att behöva sitta i samma kontorslandskap som Louise gjorde henne spyfärdig. Som det nu var kunde hon försöka undvika Louise så gott det gick.

Om hon bortsåg från den irritation som Louise skapade, trivdes hon lika bra på Karlslundsskolan som hon hade förväntat sig. Mötet med eleverna och de olika klasserna hade varit helt fantastiskt. Det hade varit radikalt olika typer av möten med de olika klasserna. Ettorna hade inte varit några som helst problem, hon hade snabbt kommit överens med dem. Första lektionen hade alla presenterat sig och berättat lite om sig själva, sina erfarenheter från grundskolan och vad de förväntade sig av sin utbildning. Sen hade de pratat om respekt och vad de förväntade sig av varandra. Mötet med ettorna hade varit både givande och trevligt och även mötet med tvåorna på byggprogrammet hade förlöpt mycket bra. Rebecka log då hon tänkte på hur öppna elever var nu för tiden. De sa saker till sina lärare som hon själv och hennes klasskamrater aldrig hade kommit på tanken att säga då de gick på gymnasiet. Byggtvåorna hade sagt att de var glada över att få en ny lärare, och tillagt att deras förra svensk- och engelskfröken hade varit en riktig bitch och surkärring. Rebecka hade inte kunnat undvika att ett litet roat leende hade dykt upp i ena mungipan samtidigt som hon insett att det egentligen inte var helt okej att säga så om en lärare. Men vem visste hur denna lärare egentligen hade varit, tänkte hon. Kanske hade hon trots allt gjort skäl för elevernas kritik. Detta kunde hon dock inte veta. Hon hade svarat eleverna och sagt att hon innerligt hoppades att de inte skulle säga så om henne när de hade haft henne ett år. ”Inte en chans!” hade Jesper sagt. ”Du verkar schysst och någon kärring blir du inte på länge, du är ju ung, ju.”

Mötet med eleverna hade verkligen gått över förväntan. Hon hade känt sig väl mottagen och uppskattad av alla de elever hon mött hittills. Nu skulle hon ge sig i kast med treorna på det egna programmet.

Korridoren utanför klassrummet var öde. Oroligt tittade Rebecka på schemat på dörren, fundersam över om hon hade tagit miste på tid och plats. Inifrån klassrummet hördes ett fasa liv. När hon öppnade dörren rådde det fullständigt kaos inne i klassrummet. Häpen blev Rebecka ståendes innanför dörren och studerade spektaklet. I detta virrvarr av höga röster och aktiviteter sprang två elever omkring och jagade varandra. En av killarna hade tagit sin kompis mobil. ”Jävla idiot, ge hit min mobil – bögjävel” vrålade den drabbade och hoppade över bänkarna för att få tag på mobilen. En annan kille hällde dricka i håret på en tjej som självklart tjöt av frustration och ilska. Linn som eleven hette rusade förbi Rebecka och ut ur klassrummet för att inte komma tillbaka mer den lektionen. Två killar höll på med armbrytning medan flera tjejer stod och hejade på och två andra grabbar höll på med någon brottningstävling uppe på bänkarna. Längst ner i klassrummet låg två killar uppe på bänkarna, på sina magar hade de var sin tjej som satt och smekte deras ansikten och hår. Ja, det närmade sig nästan grovhångel, tänkte Rebecka då de började kyssa varandra. Längst fram i klassrummet satt det sex stycken tjejer och ojade sig över hur omogna de andra eleverna var. De gjorde miner åt Rebecka för att visa att de också var missnöjda med situationen och de vrålade åt alla i klassen att sluta. ”Ni ser väl för helvete att vår lärare har kommit”, skrek de för att överrösta de andra. ”Håll käften för helvete, era jäva cp-idioter. Är ni dumma i hela huvudet, eller? Håll käft!” Tjejerna skrek i högan sky och bidrog på så vis till de övrigas oväsen även om deras avsikt var den motsatta. Deras gormande hade tyvärr inte någon som helst effekt, cirkusen i klassrummet fortsatte trots att flickorna skrek åt de andra att skärpa sig.

Rebecka klev fram och ställde sig bakom katedern. Hon hade inte en susning om vad hon skulle göra för att få elevernas uppmärksamhet. Ingen hade förberett henne för detta scenario, en klass som fullständigt sket i sin lärare. Sju killar och sexton tjejer, räknade hon. De flesta av tjejerna satt tysta i sina bänkar förutom de sex som satt längst fram och gapade och skrek åt de andra att vara tysta. Ett par av tjejerna i klassen stod och hejade på de

killar som bröt arm. Rebecka blev stående en stund och studerade det hela, sen vände hon helt sonika den stökiga klassen ryggen och började skriva på tavlan.

Hej! Jag heter Rebecka och jag ska undervisa er i svenska.

Vad heter du?

Var bor du?

Din familj - har du t ex syskon?

Vad gillar du för musik?

Vilka filmer tycker du om, ge exempel på någon favoritfilm.

Har du några andra intressen?

Vad är det värsta med skolan?

Vad är det bästa med skolan?

Vad förväntar du dig av ditt sista, tredje år?

Vad har du för mål i livet?

När hon hade skrivit klart frågorna började hon skriva en egen presentation: Jag heter Rebecka Williams och jag bor här i staden. Min familj består av min man som heter Mike, han är lastbilschaufför, och min son som är fem år och heter Billy, allmänt kallad Billy the Kid. Jag träffade Mike när jag jobbade som aupair i USA. Jag gillar all slags rock, till exempel Rolling Stones, Queen, In Flames och Metallica med flera. Min filmsmak är blandad, både komedi, drama och historiska filmer, till exempel Eurotrip, Forrest Gump och Braveheart. Övriga intressen är allt som gör livet trevligt.

Det värsta med skolan är alla regler. Jag har bara en regel – stör eller förstör inte för någon annan. Vill du förstöra för dig själv får du göra det ute i korridoren. Det bästa med skolan är alla ELEVER – det är just därför jag har valt att bli lärare.

Hör och häpna – jag gillar mitt jobb. Trots att de flesta av er, just nu, för ett jädra oväsen – och trots att flera av er just nu uppför er väldigt omoget, förutsätter jag att jag kommer att gilla er och att vi ska få ett givande år tillsammans J. När hon hade skrivit klart hade de flesta elever lugnat ner sig, dock inte

alla. ”Fan!” sa en kille. ”Kolla, hon har skrivit en hel roman på tavlan!”

Rebecka tog löspapper och pennor och gick för att dela ut en penna och ett papper till var och en. När eleverna hade läst färdigt det hon hade skrivit på tavlan bröt oväsendet ut på nytt. Några jublade och andra buade.

Reaktionerna på hennes film- och musiksmak var blandade och när de läste att hon gillade sitt jobb och förhoppningsvis dessa elever, hördes spridda kommentarer om att hon hade skrivit det bara för att fjäska. ”Va då omogna?” sa en av de killarna som hade brutit arm. ”Det är för fan kränkande att skriva så, eller?” ”Nä, det är tyvärr dagens sanning”, sa en av tjejerna som satt längst fram.

Rebecka sade fortfarande ingenting och nu började eleverna diskutera om hon var stum eller något. Rebecka log och fortsatte att dela ut papper och pennor. Till slut blev det tyst i klassrummet och eleverna satte i gång att skriva. Det tog lite olika lång tid och de som blev klara först satt och klottrade på sina papper. Ingen sa någonting, kaos hade för stunden bytts mot ordning. Rebecka log och när alla var klara samlade hon in deras alster. ”Som ni kanske förstår är jag varken stum eller döv”, sa Rebecka, ”men däremot tänker jag inte prata för döva öron. Jag ser fram emot att få läsa det ni just nu har skrivit för jag är alltid intresserad av mina elevers åsikter och tankar. Ja, som ni ser på tavlan så heter jag Rebecka.”

Hon fortsatte att berätta detsamma som hon redan hade skrivit på tavlan och sen bad hon eleverna att lite kort presentera sig själva. ”Ni kan utgå från de frågor som står på tavlan”, sa hon.

Eleverna presentera sig kortfattat och alla berättade lite om sig själva men de flesta av eleverna var mer nyfikna på henne och frågorna haglade i luften. ”Var jobbade du som aupair, var det roligt?” ”Är din man en äkta jänkare, häftigt!” ”Är han bra i sängen?”

Den sista frågan kom helt fräckt farandes från en av de tjejerna som nyss hade hånglat med en av killarna och alla elever skrattade hysteriskt. Alla utom de sex tjejerna som satt längst fram. ”Är du dum i hela huvudet, eller? Sånt frågar man väl för fan inte. Du tänker bara på sex din jävla hora!” ropade en av dessa tjejer som tidigare hade försökt få tyst på klassen.

”Nej, jag är inte dum i huvudet – jag är normal till skillnad från dig! I mina drömmar finns det män och i dina finns det kvinnor, din jävla flata!” Svaret kom rappt och Rebecka försökte bryta det hela genom att säga: ”Mike är bra i sängen, fler frågor?”

Plötsligt blev det helt tyst i klassrummet, eleverna tittade häpna på Rebecka. Hon såg att de funderade över vad hon hade sagt. Det var nog inte var dag en fröken erkände att hennes man var en bra älskare, tänkte hon och log, men det hade fått stopp på det gräl som hade varit på väg att bryta ut mellan de två tjejerna. ”Var i USA bodde du?” frågade en av de tjejerna som hittills hade varit helt tyst. ”I Texas, jag var aupair på en ranch.” ”Varför kallas din son Billy the Kid? Han var en cowboy, eller? Fick han det namnet för att din man jobbade på en ranch?” ”Det kan man säga”, sa Rebecka och log. De skulle bara veta varför Mike hade envisats med att sonen skulle heta Billy the Kid, men där gick gränsen.

Hon hade redan sagt att han var bra i sängen och det fick räcka. ”Vart kör din man lastbil?” ”Vad tycker du om Green Day?” ”Gillar du punk, också?”

Rebecka svarade så gott hon kunde på frågorna men det var egentligen ingen som lyssnade. Alla pratade i mun på varandra och frågorna haglade snabbare än vad hon hann svara på dem. ”Om jag vill förstöra för mig själv i korridoren, får jag frånvaro då?” frågade Stefan. ”Självklart”, svarade Rebecka med ett leende och flera av de andra grabbarna flinade elakt och kallade Stefan för jävla mongo, bögjävel och dumskalle och gud vet vilka fler epitet han fick. Rebecka häpnade verkligen över elevernas brist på vanligt hyfs. Skulle dessa ungdomar, som svor som borstbindare och som hade ett språk som inte var av denna värld, arbeta med barn och andra ungdomar inom en snar framtid. Tanken var skrämmande. ”Det borde du väl fatta själv”, sa Patrik och slog Stefan lätt på huvudet, ”är du dum i hela huvudet, eller?”

Rebecka skrev ordet respekt på tavlan. ”Vad tänker ni på då ni hör detta ord?” frågade hon.

Återigen pratade alla i munnen på varandra. Förslag som att när någon är stark då inger den respekt, att man har respekt för föräldrarna för annars blir de arga, respekt för rektorn för det är han som bestämmer och så vidare. ”Du ska ha respekt för mig, bonnjävel” sa Patrik och sög tag i Stefans hårman. ”Kolla, det här är respekt, asså!” sa han och Rebecka häpnade återigen över deras omognad. Detta var elever som var myndiga, elever som skulle rösta i nästa val. Hon skakade sorgset på huvudet och skrev respekt= uppskattning och återigen bröt ett sorl ut. ”Hur fan menar du, då eller?” frågade Filip. ”Asså, jag uppskattar verkligen inte att farsan hotar mig med stryk om jag inte städar mitt rum”, sa Johannes.

Rebecka skrev igen – Respekt är inte lika med rädsla, utan tvärt om. ”Hur, då?” frågade Lisa. ”Jo”, sa Rebecka, ”att vara rädd för någon är inte att respektera någon – utan respekt är något man har eller får för en person som man av olika skäl uppskattar men nödvändigtvis inte måste tycka om. Ingen kan få respekt utan att förtjäna den, enligt mitt sätt att se på det hela. Alla behöver förtjäna den för att få den, till exempel en lärare, en förälder, en chef och så vidare.

Jag vill förtjäna er respekt – vill ni förtjäna min?” ”Hur fan ska jag kunna respektera någon som jag inte gillar?” frågade Patrik. ”Ja, asså, jag menar inte dig, Rebecka, utan min styvfarsa till exempel.

Han är faktiskt ett svin – fattar inte vad morsan ser hos honom.” ”Jo, Patrik, man kan respektera någon man inte gillar därför att man gör skillnad på sak och person”, fortsatte Rebecka. ”Säg nu att jag inte tycker om min rektor som person men att jag tycker att han gör ett bra jobb som rektor. Ja, då kan jag tycka mindre bra om honom som person men jag kan respektera hans förmåga att leda och hans roll som rektor.” ”Aha, du menar så!” sa flera elever i klassen och de flesta höll med. ”Gillar du inte rektorn?” frågade Stefan. ”Din dumme jävel, det var ju bara ett exempel, fattar du väl!” sa Patrik och slog Stefan i huvudet. ”Du Patrik, hur tror du att Stefan ska kunna få respekt för dig om du håller på att kalla honom dumskalle hela tiden och är taskig mot honom?” sa Rebecka.

Patrik hade inget svar på detta utan såg mest frågande ut. Klassen fortsatte att diskutera ämnet respekt en stund och när det hela kändes uttömt

frågade Rebecka vad hon skulle göra och hur hon skulle vara som lärare för att få deras respekt. Förslagen som kom skrev hon upp på tavlan. Det var saker som: Vara glad, Lyssna på oss, Vara rättvis, Ha humor, Bry dig om vad vi tycker, Inte ge oss för mycket läxor, Vara schysst, Hålla ordning i klassen, Se till att vi får arbetsro med mera.

Sedan frågade hon vad de trodde att hon förväntade sig av dem för att de skulle få hennes respekt och detta skrev hon också upp på tavlan.

Komma i tid, Vara tysta på lektionerna och lyssna, Inte ha på sina mobiler, Räcka upp handen, Inte prata i mun på varandra, Jobba bra på lektionerna, Lämna in uppgifter i tid, inte fuska, Vara schysta mot varandra med mera. ”Okej”, sa Rebecka. ”Vet ni – om jag gör mitt bästa för att vara så som ni vill att jag ska vara – och om ni gör ert bästa för att vara så som ni tror att jag vill att ni ska vara – då kommer vi nog att få ett bra kommande år tillsammans, eller vad tror ni?”

Alla elever höll med och Rebecka avslutade lektionen med att säga att de hade påbörjat en god väg mot ömsesidig respekt och tackade för en mycket bra och givande lektion. Med fundersamma miner men med glada ansiktsuttryck lämnade eleverna klassrummet.

Ja, lektionen hade trots allt blivit riktigt lyckad till slut, tänkte hon när hon slog sig ner vid sitt skrivbord inne på kontoret. Eleverna hade i och för sig mycket svårt för att prata en i taget. Alla pratade hela tiden i mun på varandra men hon hade goda förhoppningar om att få lite struktur och ordning i den klassen också. Hon bestämde sig för att diskutera Stefan och Patrik med elevhälsan. Patrik var riktigt taskig mot Stefan och trots detta verkade de vara vänner. Men det var allt en knepig vänskap, tänkte Rebecka, en vänskap som byggde på förnedring och rädsla. Patrik hade också sagt att hans styvpappa var ett svin så kanske tog han ut sin egen frustration på stackars Stefan men detta kunde hon bara inte acceptera. ”Hej, Rebecka!”

Rebecka lyfte på huvudet och log lite frågande mot Axel som just klivit in på kontoret. ”Hej Axel! Varför berättade du inte för mig att väldigt många elever i BF3 är mycket omogna, stökiga och oroliga?”

Axel log. ”Det var inte av elakhet, Rebecka. Jag ville att du skulle få hantera det hela rent spontant för det är det jag tror att du gör bäst. Om jag

hade förberett dig – ja, då hade även du förberett dig – på något som du egentligen inte hade en aning om hur det skulle bli, eller hur? Berätta, hur gick det?” Axel lät både nyfiken och förväntansfull.

Rebecka skrattade. Axel hade helt rätt, tänkte hon. ”Jo, det gick bra – men det trodde jag nog inte att det skulle göra när jag kom in i klassrummet.” Rebecka berättade och Axel skrattade, men sen blev han allvarlig. ”Ja”, sa han, ”tyvärr är det nog inget ovanligt att det är så där de flesta av deras lektioner ser ut. Många av dem har mycket trassliga hemförhållanden och flera av eleverna i den klassen har fått IG i flera ämnen. De brukar allmänt gå under namnet Värsta klassen på Karlslund. Bra jobbat, Rebecka!” ”Tack Axel! Värsta klassen på Karlslund, alltså”, sa Rebecka fundersamt.

“Det måste väl ändå gå att ändra på, eller hur? Det finns inga omöjliga elever eller omöjliga klasser, inte i mina ögon.” Rebecka log optimistiskt och Axel klappade henne på axeln och fortsatte bort mot sitt eget skrivbord.

Han fick passera ett antal kollegors arbetsplatser, och slänga ett och annat ord med några, innan han till slut kom fram till sitt eget skrivbord som stod längst ner i det stora kontorslandskapet.

Det stora arbetsrummet som rymde tolv kollegor, när alla var på plats, kunde periodvis vara nästan lika stökigt som i klassrummet nyss, tänkte Rebecka smått frustrerat. Det var väl det enda hon inte var helt nöjd med hittills, hennes arbetsmiljö. Ingen lugn och ro och därmed hade hon svårt för att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter.

Rebecka hade fått i uppdrag att ringa föräldrarna till sina mentorselever för att presentera sig och fråga hur den första tiden i skolan hade varit. Hon hade redan försökt nå alla dessa föräldrar utan framgång. Ingen av dem verkade vara hemma och hon ville inte störa dem på jobbet. Axel hade sagt att hon fick ringa hemifrån på kvällarna men då hade hon ju fullt upp med Billy.

Jag får väl ta det när Mike kommer hem, tänkte hon och började planera sina lektioner. Hon kände sig inte säker på vad som skulle ingå i svenska A och B eller i engelska A. Ingen hade berättat detta för henne och när hon hade frågat sina ämneskollegor hade de bara sagt att hon fick utgår från målen i kursplanerna. Nu satt hon återigen och studerade dessa och blev inte ett dugg klokare för det.

Jag ska lägga upp lektioner, göra prov och uppgifter, tänkte hon, hur ska dessa se ut och vad innebär egentligen ett G? Kriterierna var mycket luddiga

och kunde tolkas lite som man ville. Känna till språkets uppbyggnad och struktur. Innebar det enbart grundläggande grammatik eller behövde hon gå igenom det mycket noga? Det stod ingenting om grammatik specifikt, kanske behövde hon inte gå igenom den alls, kanske bara prata om grunderna i hur man bör skriva? Hon hade inte en susning om hur hon skulle klara av allt det här. Det var inget som de hade gått igenom speciellt noga på lärarhögskolan. Herre gud, tänkte hon frustrerat, ingen hade talat om för henne att hon skulle vara helt utlämnad åt sig själv! Men sen log hon. Hon tänkte på alla de fantastiska idéer hon hade haft innan sommarlovet. Inte hade hon haft en tanke på att dessa måste leva upp till alla kriterier och mål i kurserna. Idéerna hade helt och hållet gått ut på att göra lektionerna så roliga som möjligt. Men detta skulle hon väl ändå klara bara hon tog en sak i taget. Många av hennes idéer kunde nog trots allt få stöd i kriterier och mål.

Alla andra lärare före henne hade ju klarat det, så hur svårt kan det vara?

Hon älskade verkligen skolans värld, pulsen från eleverna som rörde sig i korridorerna, den kontakt hon lyckades skapa med eleverna och det utbyte av tankar som de hade under lektionerna. Ja, hon skulle verkligen lägga ner sin själ och sitt hjärta i det här jobbet och bli en så bra lärare hon bara kunde.

Axel gick förbi och klappade henne åter igen på axeln. ”Du, Rebecka, det kommer att bli jättebra det här. Du är som skapt för att vara lärare. Slit dig nu från allt det där”, han tittade menande på alla ämnesplaner. ”Kom nu så går vi och käkar lunch.”

Vad jag är tacksam över Axel, tänkte hon. Kan man ha en bättre arbetslagsledare? Precis som Axel sa, allt skulle gå bra, bara hon tog en sak i taget.

Hon ville verkligen bli en bra lärare och göra ett bra jobb. Nöjd lämnade hon sitt skrivbord som var översållat med papper och dokument och följde med Axel till matsalen.

3.

S

ex veckor kvar till sommarlov. Vart hade året tagit vägen – vart hade tre år tagit vägen? Rebecka hade snart avverkat tre år på Karlslundsskolan. Hon kunde bara inte fatta att det var sant. Nu var det snart sommarlov – igen. Detta år, precis som de tidigare två hade bara rusat i väg.

Hon kunde inte minnas att hon någon endaste gång hade tyckt att jobbet var tråkigt eller att hon någon gång hade väntat på att dagen skulle ta slut.

Dagarna bara svischade förbi och som alltid i slutet på terminen rådde det fullkomligt kaos och stressen genomsyrade hela skolan. Hennes hjärta slog snabbt och hennes hjärna gick på högvarv. Vad ska jag sätta för betyg på Kalle? Han är en hejare på att prata med helt värdelös på att skriva. Varför kan man inte ha två betyg i språk, ett för det skriftliga och ett för det muntliga, tänkte hon förtvivlat. Vissa elever skrev fantastiska texter men hade jättesvårt att redovisa muntligt, och tvärtom, som Kalle. Snacka kunde han med bravur men med det skrivna ordet var det betydligt värre. Rebeckas tankar snurrade på… Jag måste IG-varna Jesper, Kalle och Anna… tankarna malde i hennes huvud och störde hennes koncentration. Hon slet i sina mörka hårtestar. Borta var det långa, babymjuka håret. Nu för tiden hade hon en mer praktisk frisyr. Fokus, tänkte hon och stirrade på den tomma blanketten framför sig. Vad har jag gjort för bra det här året? Hon snurrade sin vigselring runt, runt. Jösses, hur svårt ska det vara att få ner resultatet av mina ansträngningar på ett papper?

Hon satt på sitt kontor och tänkte över sin situation inför kommande lönesamtal samtidigt som betygskriterier och provresultat snurrade i hennes huvud. Runt omkring henne rådde frenetisk oro. Telefoner ringde, kollegor tjattrade och elever sprang in och ut på kontoret. Det märktes sannerligen att det inte var långt kvar till sommarlov. Hon hörde hur Axel och Lasse diskuterade Kenta på industriprogrammet. Rebecka undervisade inte Kenta men kände väl till honom ändå, det gjorde hela skolan. Vid flera tillfällen hade hon varit tvungen att gå i mellan då Kenta trakasserade en annan elev på skolan, Ali. Det hände allt som oftast att Kenta och hans gäng kastade glåpord efter henne men detta brydde sig Rebecka inte om. Hon kunde bara inte stå ut med att se hur illa de behandlade Ali, hon var bara tvungen att säga ifrån. Flera lärare var rädda för Kenta och hans gäng, detta hade Re-

becka förstått, men man kunde bara inte se i mellan fingrarna då elever blev utsatta för mobbing och trakasserier, oavsett om man kände sig rädd eller inte, tänkte Rebecka. Kenta var en bråkmakare och nynazist och han hade ett fruktansvärt hemförhållande. Vad hon förstod av samtalet kollegorna i mellan hade Kenta återigen åkt fast för vandalisering i staden och misshandel av invandrare. De diskuterade också hans trakasserier mot Ali på skolan.

I ögonvrån märkte hon att någon dök upp i dörröppningen. Hon tittade upp och där stod hennes mentorselev, Lena. Hon såg bekymrad ut. ”Hej, Rebecka, stör jag?” ”Nej, nej, det är ingen fara, Lena.” Rebecka såg att hon var mycket blek och på kinderna hade hon små svarta rännilar efter mascaran. ”Men, hur är det, Lena, har det hänt något?”

Nu bröt Lena fullständigt ihop, tårarna rann i strida strömmar ner för hennes kinder. Rebecka reste sig upp och lade medlidsamt en arm om hennes axlar. ”Är det Johan?” frågade hon, ”har ni bråkat?” Rebecka hade svårt att tro att det så till synes lyckliga paret hade hamnat i gräl. De hade varit ett oskiljaktigt par ända sedan de började på Karlslund. ”Nej”, snyftade Lena och skakade på huvudet. ”Det är mamma.” ”Har det hänt din mamma något?” undrade Rebecka och anade det värsta. ”Kom, Lena”, sa hon. ”Vi går någonstans där vi kan prata ifred.”

Rebecka rotade i sin handväska som låg slängd på det röriga skrivbordet och fick tag på en pappersservett. Hon räckte den till Lena som snyftade fram ett tack. Med armen om Lenas axlar ledde Rebecka henne varsamt ut från kontoret, ner genom korridoren till ett litet grupprum. Med armen om den gråtande och snyftande Lena öppnade hon dörren. De klev in och satte sig i soffan som fanns där. ”Berätta nu, Lena. Vad är det som har hänt, är din mamma sjuk?”

Lena torkade sina tårar med servetten och försökte ta sig samman. ”Nej, nej, hon är inte sjuk… ja, i alla fall inte så som

FÖRFATTARENS ANMÄRKNING Jag vill börja med att tacka dig för att du tog dig tid att läsa min roman.

Hoppas att den har givit dig en liten stunds avkoppling och nöje. Kanske en och annan ny tanke eller idé?

Då jag arbetar som lärare på en gymnasieskola är det viktigt för mig att här tala om att Karlslundsskolan inte på något sätt har med min egen arbets-plats att göra. Karlslundsskolan såväl som staden Karlslund är fiktiva plat-ser. De flesta gymnasieskolor är dock förmodligen ganska lika överlag i Sverige och jag tror att flera lärare kan känna igen både sig själva och sina kollegor i mina fiktiva rollfigurer.

Med glimten i ögat vill jag säga att om någon kollega av en händelse skulle tro att jag har skrivit om just denna person då beror det nog på att man har ett stort ego, på gott och ont. Jag har i stället bemödat mig om att inte ta med något från min egen arbetsplats eller från mig själv eller från mina kollegor.

Jag vill också ta tillfället i akt att passa på att tacka mina två underbara söner, Alexander och Vincent, som har fått stå ut med en periodvis från-varande mor så väl i tanke som i rum. De har också tålmodigt lyssnat och givit mig flera uppslag under romanens framväxt. Jag vill också tacka alla släktingar och vänner för deras stöd och support samt att de tålmodigt har lyssnat på mig då jag gärna har velat diskutera min roman i tid och otid. Sist men inte minst vill jag tacka alla mina fantastiska läsare för de fina omdömen jag fått då det gäller mina tidigare romaner i trilogin Sanningens väg. Det är just alla underbara läsares omdömen som får mig att kämpa på och skriva vidare.

Lidköping 20130726 Eva-Karin Berglund