Hämndens timma
Tidigare utgivet av Lars Alm på Ebes förlag Berättelsen om Johan - trilogi Del 1 Pojken i bäcken (2015) Del 2 Kvinnan på stigen (2016) Del 3 Mannen på väg (2017) De försvunna (2018) Berget, staden och kärleken (2019)
www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Hämndens timma Copyright © Lars Alm 2021 Omslagsillustration © Anders Skoglund Omslag layout © Eva-Karin Berglund Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-89263-24-6
HÄMNDENS TIMMA
Lars Alm
Kapitel 1
E
”
n gång för alltid. Nu ska du bort!” skrek han besinnings löst. ”Jag ska stympa dig! Långsamt arm för arm, ben för ben, ditt jävla avskräde!” Med en yxa i sin hand tornade den hotfulle mannen upp sig ovanför Marko som nedtryckt i sängen desperat försökte vrida sig undan, men han satt fast. Ett förtvivlat skrik av dödsångest trängde över hans läppar och han vaknade tvärt upp, halvvägs ur sängen. Väckt av mardrömmen kände sig Marko något förvirrad men samtidigt lättad. Han hasade sig upp och blev sittande med tom blick i det mörka sovrummet. Det var bara en dröm. En ond sådan, men ändå bara en dröm. Den fruktansvärde mannens konturer hade i drömmen inte varit skönjbara, men vem annars än Kalle Holm kunde det vara. Det var ofta som just denne Kalle Holm återkom i hans drömmar. Ibland var han helt synlig och uppenbar, ibland framträdde han bara som en oformlig svart hotfull gestalt. Fy fan, att jag inte ens kan slippa honom i mina drömmar, tänkte Marko när han satte ned sina fötter på sovrums golvets kalla korkmatta. Han huttrade till och kastade en blick på väckarklockan som med sina fluorescerade visare upplyste honom om att det var tidig morgon. Än skulle han kunna krypa ned i sängen och sova bort ett par timmar, fast den tanken var i hans värld alltför befängd. Har man vaknat var det bara att stiga upp, sjusovare hade han aldrig varit. ”Snö, snö och åter snö”, grymtade han när han hade klätt sig och blickade ut genom sovrumsfönstret. Snön föll i täta stora flingor, och redan hade ett tjockt snötäcke lagt sig på den i går så väl skottade gårdsplanen. 5
Gårdagskvällen, tänkte han. Den var klar och kall. Norrskenet fladdrade och polstjärnan … Ja, polstjärnan. Den var där den skulle vara, alltid en trogen vägvisare mot norr. Köksklockan slog med dova slag. Han lyssnade till slagen och räknade dem tyst på sin väg in i köket. Hunden vaknade till där den låg vid kökssoffan och reste sig på styva ben. Svagt gnyende gick den fram till honom och strök sig mot hans ben. ”Ja, ja. Lugna dig. Du ska få gå ut.” Marko böjde sig ned och klappade trotjänaren ömt på huvudet. ”Men först ska jag göra eld i spisen. Här är kallt som fan.” Hunden satte sig och såg förväntansfullt på sin husse som hade hukat sig vid vedspisen. Med handen rotade Marko runt i vedkorgen efter näver och tändved. Omsorgsfullt rev han näver i mindre bitar som han stoppade in i spisen. Tänd veden placerade han noggrant ovanpå näverbädden och tände. Genom spisluckan såg han hur elden tog fart och slickade den torra björkveden som strax antändes. Han matade på med ytterligare björkklabbar som genast omslöts av flammorna. Det dånade från eldhärden och med en smäll stängde han spisluckan. I hallen krängde Marko på sig skoterjackan och stoppade in fötterna i ett par fodrade gummistövlar av modell äldre. Barhuvad, utan handskar på händerna och med hunden tätt i hälarna, öppnade han ytterdörren. Hunden Seppo, en välväxt vit Samojedhanne, satte av mot björkarna vid förrådsbyggnaden som var det sedvanliga första stoppet för att uträtta de trängande behoven. Marko blev kvar på bron där han med brokvasten försökte få undan snön från de fem trappstegen. En till synes hopplös uppgift, för när han väl kom till nedersta trappsteget hade det åter hunnit samlats en ansenlig mängd på det översta. Han ondgjorde sig över att det ännu inte hade blivit av för sonen Magnus att bygga in hela bron med trappor och allt. Då 6
hade jag under vintertid sluppit detta eviga sopande. Men han har aldrig tid. Alltid så mycket annat som han måste göra. Planera kan han, men sedan blir det inte av. Av hans fem veckors semester är det bara två han tillbringar i sitt gamla hem, och jag vet nog var skon klämmer, tänkte Marko. Det är frugan och dottern som vill vara vid någon badstrand i södern. Tycker det är för mycket mygg hos mig. ”Ja, ja.” Marko suckade över att sonen inte var honom mer behjälp lig med saker som behövde göras på hemgården. Det är ju inte så mycket jag begär, ett handtag här och där, men alltid kommer något annat för honom viktigt i vägen. Sonen borde ha skaffat sig en flicka från byn eller någon grannby. Någon som var van vid livet på landet och inte en kvinna från södra Sverige. Lite skamsen kände han sig vid dessa tankar för det var ju egentligen inget fel på sonens hustru. Det är bara det att hon inte verkade trivas någon längre tid hos mig, på sin höjd ett par veckor. Förutom myggplågan tycker hon nog att det liv jag lever är för enahanda och ensamt. Marko kom inte längre i sina tankar då en gäll mansröst påkallade hans uppmärksamhet. ”Morron, Marko! Du är redan i gång med snöarbetet, ser jag.” Marko ställde ifrån sig kvasten och gick plumsande i snön sin ropande granne, Erik Nilimaa, till mötes. Han såg hur Erik vid byvägen, med en ficklampa i handen, lyste in i sin brevlåda som var placerad invid hans egen. ”Inte fan har det kommit någon morgontidning ännu. Du ser väl att plogbilen inte har kört förbi. I det här snövädret kommer inte posten förrän vägen är plogad”, svarade Marko och såg på grannen med klentrogen blick. Erik börjar bli alltmer vilsen, tänkte han. Upprepade gånger 7
hade det hänt att han hade tagit Markos post i stället för sin egen, helt enkelt glömt vilken brevlåda som var hans. ”Ge upp, Erik. Det finns ingen post hur mycket du än letar. Du får vittja brevlådan när postbilen har tagit sig fram. Under tiden kan du följa med mig in och dricka en kopp morgonkaffe”, uppmanade Marko och klappade lätt på kamratens axel. Erik rätade på sig från sin hukande ställning, släckte ficklampan och föste med handen bort den snö som hade lagt sig på brevlådans tak. ”Nej, inte nu. Jag väntar post från dottern. Det var viktigt sa hon när hon ringde i förra veckan.” ”Vem av dem?” frågade Marko. ”Äldstingen Ruth, och förresten. Jag såg Seppo på vägen. Han hade bråttom och sprang i riktning mot Holms. Jag ropade på honom men han brydde sig inte utan fortsatte”, svarade Erik. ”De har en löptik där. Hunden är nog sugen”, kommenterade Marko. ”Ja men, det är inte bra att hunden far fram efter vägarna. Rätt som det är dyker plogbilen upp och en vit hund ser inte chauffören, och förresten, inte gillar väl Kalle Holm att din hund stryker omkring på hans gård?” ”Hunden kommer hem igen, jag är inte orolig, och gällande Kalle så får han hålla rätt på löptiken. Det är inte mitt bekymmer”, svarade Marko vresigt och gick tillbaka mot huset. Han stannade till på gårdsplan när han i fjärran hörde det välbekanta ljudet från en plog som slog mot vägbanan. Han spejade ut mot landsvägen och såg hur träden lystes upp av plogbilens strålkastare och strax därpå kom den dånande in i hans synfält. Ett kraftigt snösprut från plogen reste sig som en vit vägg och efter ett tiotal sekunder var endast de röda bakljusen på plogbilen synliga för honom. 8
Förbannat också! Nu har den kastat snö över postlådorna och täppt igen min infartsväg. Att pojkfan aldrig kan lära sig att lätta på gasen vid husen, tänkte Marko och greppade snöskyffeln och tog itu med att skotta gårdsplanen. Snö andet avtog alltmer för att efter en stund helt upphöra. Svettig av det ansträngande snöskottandet stannade han upp för att pusta ut. Hunden lyste ännu med sin frånvaro och en viss ängslan grep tag i honom. När han efter en timme hade rensat klart gården från nysnön och skulle ställa undan snöskyffeln kom hunden långsamt lunkande mot honom. Marko såg att den haltade och rynkade pannan. ”Vad har du din stackare nu råkat ut för? Kom hit!” Han blev alltmer fundersam när han såg att det hade trängt fram blod ur hundens vänstra bakben. Den vita pälsen på benet hade en blodfläck av ett par centimeter i storlek. Marko böjde sig ned och tog tag i bakbenet för att se vad som hade skadat hunden. Att det gjorde ont förstod han när hunden gnällde och oroligt försökte frigöra benet ur hans grepp. ”Vi går in. Det är för kallt att stå här ute och det är heller inte tillräckligt ljust”, sa han till hunden som haltande följde honom in i husvärmen. ”Men vad fan är det här?” utbrast Marko och synade det hagel som han med nageln lätt hade petat fram ur benet. Det hade inte trängt in så värst långt i köttet utan hade släppt så fort han hade petat på det. ”En diabolo”, sa han tyst för sig själv. ”Vem fan har skjutit på dig med luftgevär?” Hunden som lydigt låg på sidan försökte höja huvudet och vrida kroppen för att slicka såret. ”Nej! Ligg still, jag måste se om det finns fler hagel i benet”, uppmanade Marko och höll emot. Efter en stund, och utan att ha hitta några fler, ansåg han att inspektionen var avklarad. 9
”Du behöver inte plåstras om, det var bara ett litet köttsår, det är inget att sjåpa sig för. Men vem sköt på dig …? Jag tror nog jag vet vem.” Han släppte taget om hunden som genast började slicka såret. Marko reste sig hastigt och gick med bestämda steg in i vardagsrummet och lyfte telefonluren. Numret till den han skulle ringa kunde han utantill efter många tidigare samtal till denne person. ”Kalle!” ropade den uppringde.
Vill du läsa hela? Boken finns att köpa där böcker vanligtvis finns. Om ditt bibliotek eller bokhandel inte har den hemma kan du be dem ta hem den. Du kan även beställa direkt via Ebes förlags webbshop: https://www.ebesforlag.se/store/p/drama-människoöden-210259/hämndens-timma,-av-lars-alm-1013563
10
11