Provläs Är du regissören? by Ebes förlag

ÄR DU REGISSÖREN I DITT LIV?

Ă&#x201E;r du regissĂśren i ditt liv? Therese Nilsson

TILL MINNE AV MIN ÄLSKADE VÄN PATRIK WÅRDMARK – ALLTID SAKNAD, ALDRIG GLÖMD I veckan gick en av mina närmsta vänner bort. Hans död kom så oväntat och det gör så ont. Jag kan inte riktigt förstå att det är sant. Patrik var i full gång med att korrekturläsa mitt manus inför tryckningen. Han fanns alltid där för mig och stöttade mig i vått och torrt. Patrik var alltid glad och positiv till livet. Han var omtänksam och älskad av alla som fick förmånen att lära känna honom. @)-;-- 5 rosor till minnet av Patrik Wårdmark --;-(@ --;-(@ En för din personlighet – vars avtryck alltid kommer finnas i form av tankar, drömmar och minnen. --;-(@ En för din vänskap – du fanns alltid där när andra var upptagna med sitt. --;-(@ En för din klokhet och dina goda råd – utan dig hade det varit många stavfel i boken. --;-(@ En för din goda intention – en beundran för att du alltid kände glädje när det gick bra för andra. --;-(@ En för att du alltid var dig själv – du har alltid gillat mig som jag är. Jag är så glad att jag fick förmånen att lära känna dig. Du har lämnat denna jord lite bättre, bara för att du var här. DU KOMMER ALLTID ATT ha en plats i mitt hjärta. BOKEN VILL JAG TILLÄGNA DIG. Tillsammans kan vi göra skillnad och inspirera andra att sätta guldkant på sin tillvaro.

FÖRORD

Du som läsare kommer nu att få följa med på min personliga resa och ta del av de upplevelser jag hade under det halvår som denna bok handlar om. En resa som börjar med att jag får min allra första panikångestattack och hur en läkare i det läget sjukskriver mig för utbrändhetssymptom. I nästa stund drar jag i nödbromsen och tar rollen som regissör i mitt liv. Jag tar kontrollen och börjar förändra mitt beteende på ett medvetet sätt. Med små medel lyckas jag skapa en balans mellan familj, arbete och fritid. Efter varje kapitel finner du en fråga ställd till dig. Dessa frågor är en hjälp för dig som vill bli regissören i ditt liv. Jag föreslår att du för lite anteckningar kring dessa frågor. I slutet av boken kommer en övning som jag rekommenderar dig att göra om du vill ta kontrollen och bli regissören i ditt liv. Slutligen reflekterar jag över halvåret som gått och hur det har påverkat mig som person. I april 2015 läste jag i Dagens Nyheter att antal stressrelaterade sjukskrivningar har ökat med 73 procent de senaste två åren. Min grundläggande drivkraft bakom denna bok är att beteenden är inlärda och att de går att förändra. Jag vill inspirera andra att börja agera och förändra sitt beteende genom att ta små steg i rätt riktning. För mig är det viktigt att bidra till att fler vågar ta plats i sitt eget liv och att få dig som läsare medveten om att det enbart är du själv som kan förändra det liv du nu lever. Jag vill hjälpa dig som läser boken att gå från tanke, till ord och slutligen till handling. Therese Nilsson

Vändplats

ag vaknar av en huggande smärta i bröstet. Mitt hjärta slår snabbt och kraftigt, det känns som hjärtat gör volter innanför bröstkorgen. Klockradion visar 02.37. Sovrummet är mörkt och jag hör luftvärmepumpen arbeta för att värma upp den kalla källarvåningen. Den avger ett lågt tjutande ljud men tillräckligt högt för att vara irriterande. Jag känner inte igen min egen kropp, händerna skakar, handflatorna är fuktiga och jag har svettpölar under armarna. Ett obehag stiger inom mig, jag har svårt att andas och upplever att jag inte får tillräckligt med luft. Det känns som jag andas genom ett sugrör. Håller jag på att tappa kontrollen eller vad är det som händer? Med hjälp av kuddar bakom ryggen, sätter jag mig upp i sängen och sträcker på ryggen. Mina andetag är tunga och snabba. Jag försöker andas lugnt och sansat och efter en stund avtar den snabba andningen. Lars ligger bredvid mig i dubbelsängen, han andas tungt och hans höga snarkningar retar gallfeber på mig. Jag puttar på honom med handen och ber honom lägga sig på sidan, men får ingen reaktion. Han snarkar till igen, ljudet påminner om ett flygplan som förbereder sig för landning. Irriterat sparkar jag till honom med foten. ”Älskling, vad gör du?” mumlar Lars och gnuggar sig i ögonen. ”Du snarkar som en gnu.” ”Varför sitter du upp?” ”Jag får ingen luft.” ”Lilla älsklingen, hur är det med dig egentligen? Din hand är alldeles svettig, du brukar ju aldrig ha handsvett.” Han tittar oroligt på mig och lägger sin hand på min ena axel. Nu kan jag inte hålla tillbaka gråten längre, de salta tårarna når mina läppar. Mitt hjärta slår återigen fortare och fortare, andningen är 13

ansträngd och det snurrar runt i huvudet. Lars lutar sitt huvud mot mitt och smeker min kind. Han tar fram en näsduk från nattygsbordet. Jag har på mig Lars grå t-shirt, den har blivit alldeles blöt av alla tårar. ”Älskling, jag är orolig för dig.” Lars lyfter huvudet och tittar in i mina rödgråtna ögon. ”Om några timmar vaknar barnen. Jag orkar inte längre, jag vill bara sova”, svarar jag medan Lars torkar mina våta kinder. ”Du är nog inte sjuk, utan riktigt stressad. Jag minns inte när du var glad senast och varje dag får jag höra att du inte räcker till. Inte kan du varva ner och kraven du har på dig själv är orimliga. När satt du ner och tog det lugnt senast? Både du och jag vet att du har mycket att göra på jobbet och att det är fullt upp här hemma. Vad tror du själv?” Ja, vad tror jag själv? Ställer jag orimliga krav på mig själv? Jag rycker på axlarna och får fram ett ynkligt svar att jag inte vet, men innerst inne så vet jag att han har rätt. Mina tankar skenar iväg. Som familjens projektledare ska jag få vardagen att fungera, det är inte så lätt alla gånger. Varje dag är det jag som lämnar barnen i skolan och ska se till att de har med sig allt. Det är läxor, frukt, gympaväskor, mediciner och extrakläder. Elvira har det tufft i skolan. Olivia har problem med magen, barnkliniken misstänker att hon är gluten- eller laktosintolerant. Emma har en ledsjukdom och är beroende av att få stöd och hjälp från oss föräldrar. Jag upplever att det är svårt att få ihop vardagspusslet även om vi turas om att ta barnens sjukhusbesök. Det rör sig om minst tre besök i veckan, men då är även Emmas sjukgymnastik inräknad. Barnen har fritidsaktiviteter i stort sett varje dag, det ska skjutsas och lämnas. Nu för tiden är jag så trött på kvällarna att jag ofta somnar samtidigt som barnen, klockan åtta. Jag jobbar åttio procent, men upplever ändå inte att jag räcker till här hemma. När är det tänkt att vi ska hinna städa, diska och tvätta? Ovanpå det har jag jobbet och flera av mina kollegor är dessutom 14

sjukskrivna. Ingen vikarie har tagits in så utöver mina egna uppdrag har jag dessutom fått flera av deras på mitt bord. Varje morgon börjar jag med att prioritera vad som är mest akut. De senaste tre månaderna har jag inte ens hunnit med mina måsten. Jag blir illamående bara av att tänka på jobbet. Även om jag trivs väldigt bra i min roll som utvecklare har det varit alldeles för mycket de senaste två åren. Jag jobbar betydligt mer än vad som är hälsosamt och tar ofta med mig jobb hem för att hinna med mina måsten. Oftast slarvar jag med lunchen, i bästa fall blir det en drickyoghurt framför datorn. Insikten om vad som tar min energi börjar framträda, den skapar än mer ångest. Tankarna snurrar runt i min hjärna. Jag känner hur mina händer är på väg att domna bort och lägger märke till att det sticker i fingrarna. Andetagen är snabba, jag måste kippa efter luft. Håller jag på att kvävas? Hjärtat bultar intensivt, nu snurrar hela rummet. Lars springer iväg. Trappan upp till övervåningen knarrar till. Han får inte lämna mig nu! Tanken får mig att bli alldeles kall i hela kroppen, framför mig ser jag honom packa sin väska och lämna mig för gott. Jag vill skrika att jag behöver honom, men vill inte väcka barnen, de får bara inte vakna just nu. Efter några minuter kommer han tillbaka, jag pustar ut. Han sätter sig bredvid mig och tar min hand i sin. ”Älskling, jag har googlat, jag tror att du har panikångest.” ”Menar du allvar, har du googlat? Lämnar du mig för att googla när jag nästan är på väg att dö?” Mina andetag blir snabbare och snabbare. ”Vad skulle jag göra då?” ”Stanna hos mig så klart, det förstår du väl.” ”Allt pekar på att du har panikångest. Alla kännetecken stämmer: hjärtklappning, svettning, darrningar, svårigheter att andas, domningar och yrsel.” ”Ena stunden säger du att jag är stressad och nu är du säker på att jag har panikångest. Varför har du inte sagt något tidigare? Vi har varit gifta i nio år, du om någon känner ju mig.” 15

”Tro mig, jag har försökt”, säger han och tittar bort med blicken. Jag söker Lars blick, i ena handen har han ett glas vatten, hans armar och ben är knottriga. Det är uppenbart att han är osäker på hur situationen ska hanteras, men jag är medveten om att han gör sitt bästa och det är bra nog. Jag kan inte låta bli att skratta, han står framför mig i sina vita sidenkalsonger med pinuppor på och fryser så att han skakar. Lars ser på mig och rynkar sin panna. Lill Lindfors låt ploppar plötsligt upp i huvudet och jag börjar sjunga: ”Han ser ut som en karl, med en kropp som en karl.” Lars tittar frustrerat på mig och säger att det inte är lätt att förstå sig på en fru som gråter den ena stunden och skrattar i nästa. Jag kan inte klandra honom, för hur ska han kunna förstå sig på mig när jag inte gör det själv. Nej, nu måste Lars få sova, även om inte jag kan göra det, det är ju en dag i morgon också och barnen kommer att vakna runt sju som de brukar. ”Lars, jag går och lägger mig på soffan. Jag har fortfarande svårt att andas så det blir till att sitta upp och sova i natt.” ”Sov gott, älskling! Ropa på mig om det skulle vara något. Vi får prata vidare om det här i morgon.” Han klappar mig på kinden och ger mig en puss på munnen. ”Sluta pussa mig på munnen, jag får ju ingen luft, du får pussa mig en annan dag.” Jag sträcker mig efter min mobiltelefon, startar Storytel och fortsätter att lyssna på Gabriella Ullberg Westins bok, Ensamfjäril. I vanliga fall brukar jag inte kunna sluta lyssna på den här boken, men nu kan jag inte koncentrera mig trots att det är en jättespännande bok. Snart är det morgon. Vi ska få gäster, jag vill inte, jag orkar inte. Tårarna rinner återigen ner längst mina kinder. Bröstet värker, andetagen är korta och snabba. Axlarna är spända, andningen känns tung och paniken stegras inom mig. Nu måste jag fokusera på andningen, men hur gör jag det på bästa sätt? Kanske ska jag försöka hitta en 16

ljudbok som kan få mig att slappna av och fokusera på andningen. Jag söker på ordet andning och får en träff, Meditation – för ökad avspänning och ökad kraft. Till en början är jag väldigt skeptisk och inbillar mig att meditation inte är någonting för mig, men jag tänker att det är värt ett försök i alla fall. Jag gör som berättarrösten säger och sätter mig bekvämt på en kudde i soffan. Avslappnat lägger jag benen i kors och låter svanken vila mot soffryggen. Jag sluter ögonen, lyssnar på mina andetag och låter axlarna sjunka ner. All min uppmärksamhet och allt fokus riktar jag nu till andningen som jag styr till en kroppsdel i taget. Först fötterna, jag spänner dem på inandningen, släpper och låter dem slappna av på utandningen. Jag upprepar övningen och tar en kroppsdel i taget. Övningen får mig att koppla av i hela kroppen. Min andning är nu lugn och sansad.

Vad skulle hända om du kom fram till vad som tömmer dig på energi?