Bland kobbaroch skär
Madeleine Strandberg
TillEbba,Arvid,AlfredochEmelie Drömmargårattfånga
Tidigare utgivet av Madeleine Strandberg
Förmögenheten - Ensamhet i sällskap (2020)
www.ebesforlag.se
1:a upplagan, 1:a tryckningen
Bland kobbar och skär
Författare © Madeleine Strandberg (2023)
Omslagsillustration © Hanna Ingvarsson
Ansvarig utgivare: Ebes förlag
Tryckt av DH Printing House, Riga
ISBN: 978-91-89263-66-6
Ljuset från teven lyste upp det i övrigt dunkla sovrummet. En klämkäck teve-kock rörde runt i grytor innehållande något som liknade buljong, som enligt programledaren skulle bli fisksoppa. Nina satt lutad mot sänggaveln med täcket behagligt uppdraget till armhålorna och med en värmande kopp svart kaffe mellan händerna. Det var tur att de där käcka teve-kockarna fick plats i teve-programmet. De var, trots att de alla verkade vara en smula överdrivna i sättet, ett trevligt avbrott mellan de många nyhetssändningarna som enbart tycktes rapportera om nya skjutningar, inflation och klimatförändringar.
Nina tog en stor klunk av kaffet och konstaterade, efter en blick på de små siffrorna i bild, att hon hade vaknat på tok för tidigt och fått alldeles för få timmar av sömn. Torsdagskvällen hade blivit sen och hon hade inte kommit hem till trerummaren på Linnégatan förrän framåt småtimmarna. Den molande huvudvärken påminde om gårdagens många drinkar. De hade firat avgörandet i det hittills mest omfattande målet som Nina någonsin hade varit en del av, så dyra drinkar eller champagne hade varit de enda alternativen.
Hon lade täcket noga till rätta runt sig. Fötterna fick absolut inte sticka utanför, då blev de kalla och tårna kändes som isbitar efter bara en kort stund. Med mobiltelefonen i handen scrollade hon vant genom flödet. Bild efter bild
flimrade förbi. Det var gamla klasskompisars barn, män, flickvänner och mängder av mat som antingen var hemlagad eller intagen på någon exklusiv krog. Hon stannade till vid
7
Kapitel 1 Nina
en bild från gårdagen. Med ett stort leende skålade hon med både Peter och Axel, på nästa bild syntes alla tre tillsammans med delägaren Klas. Hon slogs av hur tillgjorda leendena var, hur påklistrade de såg ut, trots promillehalten.
Glädjen nådde inte riktigt ögonen, i alla fall inte hos henne. Det var firande inpå natten den ena dagen för att tidigt dagen därpå påbörja förberedelserna inför nästa mål. Alltid var de på väg, alltid på tå, aldrig fick de halka efter.
Magen protesterade när hon försökte tvinga ned mer kaffe i strupen i ett försök att bli pigg. Fjärrkontrollen låg inom räckhåll, planlöst zappade hon omkring en stund innan valet ändå föll på Nyhetsmorgon och teve-kocken med fisksoppan. Det var trots allt någonting hemtrevligt med det programmet.
Klockan närmade sig åtta och hon skulle snart behöva ta sig i kragen och åka till kontoret. En liten stund till i sängen bara. En stunds ro innan ekorrhjulet skulle föras framåt. I samma stund som hon lät de vita sängkläderna omsluta henne följde hon den snirkliga stuckaturen i taket och kände hur leendet tog form. Hon var tillfreds, trots allt − och exakt där hon ville vara i livet. Nina Sjövall, trettiotvå år och advokat. Hon kunde inte få nog av att smaka på titeln. Etagelägenheten på Linnégatan var ett resultat av framgången. Den hade hon sett till att köpa så fort hon hade kunnat. Lika delar för att tillfredsställa sig själv som för att tydliggöra för alla där hemma att hon hade nått målet. Hon hade förstått på mamma och pappa att det hade pratats en hel del på ön om hennes tidiga flytt från densamma, att det inte var många som trodde att hon faktiskt skulle orka med studierna, hon som aldrig varit särskilt uthållig.
Halsbrännan gjorde sig påmind igen, snart skulle inte Novalucol hjälpa längre. Hon tryckte ut en tablett till och började långsamt tugga på den och gjorde en mental anteckning om att beställa hem fler paket.
8
Telefonen plingade till med ett meddelande från hennes
mamma: Louise fyller år i morgon, du kommer väl på födelsedagsfikan som vi bestämt? Du har väl inte glömt? Är allt okej, det var länge sedan vi hörde av dig. Kram, mamma
Helvete, lillsyrrans födelsedag. Självklart hade hon glömt av den. Nina drog täcket över huvudet och gav ifrån sig ett litet tjut, hon visste att hon behövde lösa det här. I morgon skulle hon infinna sig i barndomshemmet på Vallö prick klockan tre, med en present som hon ännu inte hade ägnat en tanke åt. Ingen i familjen skulle förlåta henne om hon missade ett födelsedagsfirande igen.
9
Kapitel 2
Jennifer ”Kom nu! Vi är redan sena”, ropade Jennifer och hörde hur ljudet studsade mot väggarna i trappan upp mot villans övervåning. Tänk att det alltid var så förbannat svårt att komma i väg. Om tio minuter skulle båten lämna kajen och familjen Östh skulle med största sannolikhet behöva springa den sista biten. Håret kommer att flyga åt alla håll och svetten nalkas under armarna, precis som vanligt.
”Så, nu är jag här, ska vi gå?” sade Robban när han kom släntrande nedför trappan till hallen, satte sig på den lilla pallen och började knyta sina skor.
”Vi är färdiga, ja. Och Selma. Men du såg möjligen inte till Eskil och Maja? Båten går strax − med eller utan oss.” Jennifer hörde hur hennes röst var fylld av irritation, men det kunde inte hjälpas.
”Eskil! Maja! Vi går nu!” ropade Robban och hans basröst hade tydligen större verkan för strax därefter hördes ljudet av dunsande fötter nedför trappan.
I samma stund som familjen Östh rundade hörnet vid backkrönet såg Jennifer hur båten närmade sig inloppet för att lägga till. Som på en given signal började de småspringa mot bryggan. Robban lyfte upp Selma de sista femtio meterna för att de skulle ha en chans att hinna med.
Jennifer hörde hur hans andhämtning blev allt tyngre bakom sig, att kånka på en femåring nedför en brant backe gjorde han bevisligen inte varje dag.
”Du ser, mamma, vi hinner gott och väl”, sade Maja och knuffade henne retfullt i sidan när de flåsande ställde sig i
10
den lilla kön. Den femtonåriga dottern visste exakt vad hon skulle säga för att retas med sin mamma.
Jennifer drog en lättnadens suck när hon insåg att de skulle hinna med båten. Väl i land skulle de sedan byta till spårvagn för att nå de centrala delarna av Göteborg.
Eskil och Maja hade studiedag i skolan i dag och hade till Jennifers glädje tackat ja när hon kommit med förslaget att de skulle ha en familjedag i den stora staden. De skulle äta en sen lunch på den anrika Fiskekrogen men innan dess skulle de strosa runt i stadens många affärer. Det hade blivit många extra arbetspass på båten för Robban den senaste månaden så den här dagen innebar en välbehövlig paus från vardagen för dem allihop.
Jennifer satte sig till rätta i sätet och såg på sin familj. De hade satt sig på var sitt säte på två av de många raderna med sittplatser som fanns på skärgårdsbåten. Selma stod på knä i sätet närmast fönstret och tryckte den lilla näsan hårt mot rutan för att ordentligt kunna se vågorna som båten bildade när den skar genom vattnet.
Jennifer kom på sig själv med att le, precis så där hade hon själv suttit många gånger när hon var liten. Tänk så bra det hade blivit trots allt. Här satt hon tillsammans med sin man och deras tre fantastiska, men emellanåt mycket påfrestande, barn. Om hon hade vetat att det var så här det skulle bli när hela ön hade vänt henne ryggen för sexton år sedan, efter det att hon hade hoppat av gymnasiet och blivit gravid med Maja, hade hon kanske inte varit lika hård mot sig själv.
Jennifer och Robban hade träffats redan på högstadiet. Robban hade börjat i nian när Jennifer själv gick i sjuan, han kom från en av de mindre grannöarna, medan hon var från Vallö. Redan i början av höstterminen hade de blivit ett par och sedan dess hade de hållit ihop, i vått och torrt.
Jennifers betyg hade precis varit tillräckliga för att komma in på gymnasiet men efter tre månader hade hon haft så hög
11
frånvaro att hon skulle behöva börja om från början året därpå för att överhuvudtaget ha en chans att ta studenten med slutbetyg.
Att ägna en stor del av sin fritid åt att pendla till och från fastlandet, och passa in spårvagnar och båtar, hade inte varit någonting för henne. Kort därefter hade hon hoppat av gymnasiet och fått jobb i mataffären på Vallö. Strax därpå hade hon upptäckt att hon var gravid och Maja hade tagit sina första andetag på dagen två veckor efter det att Robban tagit studenten. Tillsammans hade den nybildade familjen flyttat in i källarlägenheten i Robbans farmors hus.
Jennifer log åt minnet samtidigt som båten skakade till när den lade till vid kajen och det var dags att kliva av. Selma fångade hennes hand och hon tryckte den mjukt tillbaka när de ställde sig i den lilla kön som hade bildats för att passera över landgången.
12
Tystnaden i tentasalen var så kompakt att klockans tickande ljud ekade i Mimmis huvud. En hel timma hade de suttit i den väldiga och respektingivande salen på Viktoriagatan och den alltid så påtagliga nervositeten inför en skrivning hade äntligen släppt. Någon mer oinspirerande plats kunde Mimmi dock inte tänka sig. Väggarna hade troligtvis varit vackert vitmålade en gång i tiden men nu vittnade den flagnade färgen om bristen på kärlek och omtanke. Tursamt nog hade hon kommit ihåg att packa med sig proviant i form av blodsockerhöjande choklad.
Hon masserade sin högra handled, den senaste timmans ihärdiga skrivande gjorde att den värkte ordentligt. Att skriva för hand hörde inte till vanligheterna längre. Hon såg sig försiktigt omkring och noterade att flera av kurskamraterna också masserade sina handleder.
Kursen i juridik led mot sitt slut. Efter dagens tenta skulle det följa två veckor av nervösa sammanbrott innan resultatet skulle redovisas, och då även det samlade betyget. Mimmi ruskade svagt på huvudet när hon insåg att tankarna hade seglat i väg. Med en snabb blick på klockan räknade hon ut att det var minst tre timmar kvar och kvävde en gäspning. Hon tvingade sig att åter fokusera på det vita arket med frågorna som låg på den smala bänken. Tempot var tvunget att vara högt, annars skulle hon hamna i tidsnöd mot slutet och säkert missa någon avgörande detalj.
Klockan närmade sig fyra när Mimmi hade läst igenom sina svar två gånger och började känna sig färdig. Hon reste
13
Kapitel 3 Mimmi
sig och lämnade in häftet till den äldre kvinnan som var ansvarig för dagens skrivning. Efter att ha kontrollerat Mimmis legitimation placerade kvinnan pappren med den blanka sidan upp i en brun låda och lade noggrant på locket innan hon nickade kort åt Mimmi.
Omsorgsfullt packade hon ihop de tre blyertspennorna och ett sudd och slängde ned dem tillsammans med den tjocka blå lagboken i sin ryggsäck, en gammal trotjänare av märket Fjällräven som var inne på sitt tionde år. Trots att den numera var mer trasig än hel och att den klarröda färgen för länge sedan hade bleknat, vägrade hon att göra sig av med den. På vägen ut ur salen nickade hon åt Patrik och Calle, de hade bestämt att de skulle inta den obligatoriska tentaölen på Andra Långgatan klockan fem.
Ölångorna och de höga rösterna slog emot Mimmi när hon öppnade dörren till den murriga krogen. Hon ställde sig innanför och fick spana en bra stund innan hon till slut hittade sina studiekompisar vid ett bord längst nere i hörnet, precis bredvid den uppdukade tacobuffén.
Hon gick fram till baren, höjde handen till en vinkning åt bartendern och beställde en öl.
Innan hon hade hunnit blinka hade han hällt upp och ställt ölen framför henne och såg frågande på henne med en vit tallrik i handen. Mimmi nickade till svar, hon behövde äta någonting så varför inte passa på när buffén ingick i ölpriset, eller om det nu var tvärtom, hon hade aldrig lyckats lista ut hur det låg till. Mimmi hade kommit hit så många gånger att hon hade tappat räkningen. Hon förundrades alltid över att stämningen var lika härlig och okomplicerad oavsett vilken dag i veckan eller tid på dygnet det var. Men så var det också ett väl erkänt hak för studenter.
”Så, Mimmi, vilken kurs i ordningen var det här för din del nu då?” Calle lutade sig över bordet så att snörena från den svarta huvtröjan hamnade i såsresterna på tallriken.
14
”Ja, du. Det är väl den tolfte, tror jag.”
”Men, ska du aldrig ta och bli någonting? Du har ju fler högskolepoäng än de som läser ett helt program?”
”Jo, men vad ska man bli då? Det är ju det som är så svårt!”
”Astronaut är häftigt har jag hört …” sade Calle och såg retfullt på henne över ölglaset.
”Äsch, lägg av. Men jag vet. Någonting behöver jag hitta på. Snart får jag inget mer studiestöd heller så då måste jag faktiskt skaffa mig ett riktigt jobb. Men, måste vi tänka på det här nu? Hur gick tentan?”
Calle och Patrik stönade högt, de visste att frågan skulle komma förr eller senare, båda två hade hoppats på senare.
”Nja, jag tror det gick okej. Tror att jag klarade den i alla fall. Men jag tyckte fråga sju var svår, eller så var det jag som krånglade till den”, funderade Patrik högt innan han tog en stor klunk av den ljumna ölen.
”Sjuan, vilken var det? Var det den med arvstvisten? Den gillade inte jag heller”, sade Calle.
”Huvudsaken är att vi blir godkända”, sade Mimmi och svepte det sista ur glaset.
Vill du läsa hela?
Boken finns där böcker vanligtvis finns och den går även att beställa direkt från Ebes förlags webbshop.
www.ebesforlag.se
15
