Provlas"Där vägen börjar", av Linda & Veronica Berling by Ebes förlag

DÄR VÄGEN BÖRJAR

Där vägen börjar

Linda och Veronica Berling

Boken tillägnas vår farmor Vera Gustavsson (1922-1985) och farfar Torsten Gustavsson (1900-1980), vilka är anledningen till att vi blev bosatta i Spiken på Östanås, paradiset på jorden.

Vart mänskor gå – och varför – kan aldrig redas ut, ty det är nattens gåta, och den har intet ljus. I mörker födas, döda de, och dödas där till slut, på alla vägars grus. ur En spelmans visor av Dan Andersson

Förord

iskeläget i Spiken ligger i strandkanten av ön Kållandsö där skärgården tar vid. Här börjar också våra – tvillingarna Linda och Veronicas liv. Spiken är våra fotsulors mark och Ekens skärgård våra lungors luft. Det är inte många skär vi inte känner. Spiken – vårt hem, vår barndomskälla. Släkten på pappas sida härstammar sedan hundratals år från självaste Spikudden, vilken i dag bebos av kusiner och övrig släkt. Vi var de enda barnen som bodde året runt ”nere” i Spiken på 70-talet och vi kallades för ”Spikentösera”. I brist på jämnåriga kamrater, då sommargästerna flyttat in till stan igen, gick vi runt i stugorna för att prata och fika med de gamla. På så sätt kom vi nära och lärde känna många av dem. Fiskeläget var vår bakgård, om vi blev uttråkade stack vi bara dit ner för att förströ oss bland tärnande fiske gubbar, tändkuledunk och måsarnas skri. Det äldre gardet av spikengummor vi växte upp med var främst vår egen farmor Vera (Lilla-Vera), farfars systrar Hanna, Sarah och Edla samt grannfruarna Magnhild och ”Anna i landet”. Naturligtvis var spikengummorna många fler, vi har valt att gestalta dem som florerade flitigast ur vår synvinkel. Mamma föddes i Lidköping och när de väntade oss bestämde de sig för att flytta ut till Spiken. Farmor och farfar bodde på Östanås på nedre plan, medan vi bodde på den övre våningen. Att dela hus med dem har starkt präglat vår barndom. Berättelserna är en blandning mellan autentiska händelser och hörsägen. Vissa saker är tillrättalagda och ett par namn fiktiva, dels för att passa bokens upplägg, dels för att avkoda. Vi gör således inget anspråk på att presentera någon objektiv sanning. Berättelserna är skrivna utifrån egen tolkning. Boken börjar där vägen verkligen bör-

jade en gång i tiden, i Stohagen någon kilometer bortom fiskeläget. Vår gammelfarfar Gustav och hans bröder, Viktor och Johan, lämnade tidigt hemmet efter det att deras far omkommit i lunginflammation efter en svår höststorm. Viktiga källor har varit farmor Vera Gustavsson, gammelfastrarna Hanna, Sarah och Edla Gustavsson samt pappa Sören Gustavsson.

Där vägen börjar

Spiken, 1880

”

eså Gustav, iväg med sig nu!” uppmanade mor en sista gång. Med var sitt knyte lommade vi motvilligt iväg, påpälsade med kängor och koftor, halsdukar och mössor, vantar och strumpor – allt som mor kunde avvara av stickat och annat i klädväg från hemmet. Johan fick fars stora läderjacka och stickade kofta. Han såg ut som en mager stackare i utstyrseln. Jag fick fars vantar och strumpor. Det luktade fortfarande far om vantarna och jag gnuggade ansiktet i dem. Det var mörkt ute och vi såg inte mycket framför oss. Vi fick inte ta med mors lykta, den behövde hon själv. Vi skulle nog hitta ändå för solen var på väg upp. Vinden slet i oss, det blåste nordan, det skulle bli en kall vandring. Jag hukade mig och drog ner mössan så långt jag kunde över ansiktet. Vi hörde hur mor drog häftigt efter andan bakom oss. Jag svalde. Gråten växte i min hals. Generade inför varandra tittade vi ner i backen där vi gick, Johan och jag. Kanske är det sista gången vi går tillsammans på vägen som leder hem, fast att vi nu går bort. Bort från hemmet, mor och lillebror. Det frasade under kängorna, marken var frusen och hård. Vi var tysta och lyssnade efter ljud, som för att behålla sinnesintrycken kring hemmet. I hagen, med de nya gärdesgårdarna vi byggt med far, gick fåren och bräkte. De kom springande fram mot oss i tron att de skulle få sin frukost. Fåren följde våra steg tills hagen tog slut. Där stod de sedan och försökte bräka oss tillbaka. Hönsen kacklade från fäboden, men de överröstades strax av trädkronornas sus. Vi vände oss aldrig om där vi gick, rädda för att få en skymt av mor som stod med lyktan och grät. Hon ville att vi skulle vara starka och 9

tänka på far och lillebror. Mina tår hade redan frusit och vi hade knappt hunnit över hagen än. Far fick lunginflammation efter en höststorm till sjöss. Han och en annan man var på väg hem efter att ha skeppat en kvarn till Torsö. Båten tog in mycket vatten, det var nätt och jämt inte skutan gick till botten med manfolk och allt. De båda männen blev rejält nedkylda och fick lunginflammation. Efter denna händelse låg far till sängs hela dagarna och blev het som glödande kol. Efter tre veckor i sängen dog han en natt, 41 år gammal. Vi hade honom på loftet i logen tills begravningen ägde rum. Jag tordes knappt gå upp på loftet efter hö, eftersom far låg där på en begagnad dörr och väntade på att få komma i jorden. Mor gick till prästen och bad om hjälp med oss. Hon visste ingen annan råd. Prästen sa att hon inte skulle komma här och gnälla. Jag var förbannad. För att far blev sjuk och gick ifrån oss. Jag älskade mor och mina bröder. Å, som jag älskade far. Far hade varit snickare och vi fick ofta följa honom på närbelägna byggen. Som jag längtade efter far och vi får aldrig mer se honom igen! Mitt temperament var sådant att mina känslor visade sig i ilska. Mor har berättat att jag föddes arg. Jag var aldrig nöjd eller tillräckligt tröstad. Gjorde på mitt sätt. Mor hade besvärligt med mig då jag var krävande och höll henne sysselsatt dag som natt. När jag fyllt tre blev jag lättare att tass med, då liksom lugnade jag ner mig och kunde tala om vad jag ville, berättade mor. Och det var tur för sedan kom ju lillebror Viktor och tog mycket av mors omsorg. Johan, däremot är aldrig arg, han är lugn och godmodig. Lillgammal och förståndig medan jag vill göra allt själv. Johan säger att jag kommer bli en duktig snickare, då jag bygger så fina saker och bara är sju år. Jag ska bli byggmästare när jag blir stor. Vi var redan i Spiken, vid Flån och traskade förbi den väldiga, runda stenen vi kallade för Köttbullen. Ett snötäcke gömde stenen där den låg och väntade ut vintern och drömde om solen. Vi visste att bulan 10

under snön var en kär kamrat. Kanske var det sista gången jag låg och soltorkade uppe på den i somras, bredvid Johan. Snart skildes våra vägar och jag fick fortsätta gå halvannan mil ensam för att komma till Ekesbo gård där ska jag få sköta djuren och vara med i skogen. Johan gav mig sin matsäck innan jag vek av från vägen. Jag ville inte ta den, men han envisades. Mina tår värkte så mycket att jag knappt kunde stå stilla. Vi skildes åt och solen steg bakom tallarna. Viktor är bara fyra år och fick flytta till Gullströms. Mor säger att hon inte kan fö´ oss allihop, med bara tre får och några höns kommer vi att svälta ihjäl. Gullströms är nästgårds med oss och har sagt att de har såpass gott ställt att de kan ta emot lillebror. Vi kommer hem om helgerna, mor får försöka reda sig själv med att ta till vara på ullen och sälja den, sy och sticka. Innan vi gav oss av, Johan och jag, grät mor hela dagarna, hon trodde nog inte att vi såg eller hörde, fort hon kom utom synhåll brast hon i gråt. Vi bodde i Spiken, längst nere i Stohagen, i den sista gården innan sjön tar vid. Far brukade alltid säga; för att komma hem till oss måste man allt ha ett bra viktigt ärende, eftersom vi bor där vägen slutar.

Den gyllene pärlan

Spiken, 1918

”

larva bort tiden med sånt trams!” mullrade far Gustav medan han knycklade ihop pappersarken och kastade in dem i köksspisen. ”Jag har ju sagt åt dig att inte slösa på skrivdonen! Tösen förstör både tid och pengar!” Mor Hedda bedyrade med låg stämma, att det inte gick åt så många ark till läsningen och skrivningen att Edla inte kunde få rita litet emellanåt. ”Litet emellanåt! Jo, jag tackar ja! Ho gör inget annat än sitter på ändan och klottrar! Fördärvar sig själv och dagsarbetet! Barna dör för oss å ni sitter här å kladdar! Ska vi hamna på fattigstugan när vi inga ongar har som kan göra ett hederligt handtag! Nästa gång blir det eneriset!” skrek far, kastade med en handfattning pinnstolen i golvet och den gick i tusen bitar. Han bröttlade ut genom farstun och smällde igen dörren. Jag började tjuta och mor knep ihop mungiporna. Mor plockade undan pinnstolens delar och lade ut dem i farstun. Hon satte sig bredvid mig och klappade mig över ryggen där jag låg över köksbordet och hulkade. ”Såja, såja”, tröstade hon, ”vi får se te att rita när far är ute på byggena istället.” Mor var snäll emot oss barn. Hon var så mån om oss att hon fick svåra gallstensanfall när hon blev extra orolig. Särskilt när vi var ute på isen. Anfallen gick inte över förrän hon var förvissad om att vi var hemma, oskadda, igen. Nu var det vinter och då var far ofta sur och arg. Byggena stod 12

stilla på grund av vädret och det fördyrade alla omkostnader. Mor sa att far var ilsk för att han slet så hårt för oss och ändå räckte det inte till. Han hade inte haft det lätt som barn och blev faderlös tidigt. När han var sju år hade han tvingats bli bortskickad till dräng. I våras hade far lovat en herre att bygga ett helt hus till priset av 300 kronor. Nu stod bygget still och hade kommit upp i sina 300 kronor för länge sedan. Men lovat var lovat, fast herrn hade sagt att det går för sig att summan drar över. Mor grät stilla när far ursinnigt stått på sig i att inte begära ett öre mer. ”Jag håller ord och vi har tagit i hann påt!” Jag vet inte hur många möbler som far i vrede haft sönder. Sedan blev han förargad över det och gick ut i verkstaden och tillverkade en ny pinnstol eller en ny pall. En gång snickrade han en kälke till min storebror Einar. Då blev det fel och delarna passade inte när kälken skulle sättas ihop. Far blev rasande och slog sönder kälken inför oss andra. Vi hade varit med i verkstaden hela dagen, för Einar var glad över att äntligen få en egen kälke. Far satte genast i gång och gjorde en ny kälke åt honom. Oftast var vi så rädda för far att vi knappt tordes tala vid honom. Mor bara teg och när han inte hörde, kallade hon hans utbrott och nycker för dårskaper. Jag tror att far sörjer Märta. Hon dog för oss i september, förlamningen tog henne. Alla barn låg sjuka i hög feber. Doktorn fick komma flera gånger. Vi blev svullna om fingrarna och de var fulla med var. Doktorn fick skära upp våra fingrar för att varet skulle kunna rinna ut. Det gjorde så fruktansvärt ont att vi svimmade där vi låg i utdragssofforna. En dag kunde inte Märta stiga ur sängen, benen ville inte lyda henne. Vi fick hjälpas åt att bära omkring henne på ryggen, särskilt när vi skulle vara utomhus. Det blev mest Sara, ty hon var äldst. Jag var inte störst men kraftigast av oss flickor, när inte Sara orkade bära Märta eller hade sysslor att göra, klängde Märta sig fast runt min hals istället. Hon försökte göra sig så lätt hon kunde för att jag skulle orka bära henne lite längre sträckor. Det blev som om hon växt fast på mig. Innan insjuknandet hade vi inte så mycket ihop, jag 13

ville mest sitta och rita medan Märta höll i gång med någon hoppig lek. Nu kändes det som vi blivit ett. Ibland kunde jag knappt andas, men jag tänkte att jag ska orka bära henne, för stackaren kunde inte ens gå. Vi var tio syskon och jag nummer sju. Först kom Hanna. När hon var riktigt liten lekte hon med saxen, råkade slinta och stack sig i sitt högra öga. Därför har hon ett helvitt öga utan pupill. Mor trodde att Hanna skulle förblöda. Jag tycker så synd om Hanna, för far säger att hon aldrig kommer att bli gift. Sedan kom Torsten, han och Hanna var i Värmland i många år och arbetade där på morbror Malkus gård. Torsten var min bästebror. Han sa alltid rara saker till oss systrar och höjde aldrig rösten. Ibland kom han hem och hälsade på, då gav han oss små presenter. Ett silkesband eller en kam till håret, näsdukar eller bröstkarameller. Det var dock inte så ofta han kunde komma hem, det blev till jul och om sommaren. Vi brukade ro ut och möta upp när Torsten och Hanna kom roende i sin eka. Då hade vi med oss kaffebröd som mor skickat med. När vi möttes lade vi båtarna jämsides och drack kaffet. Sedan rodde vi under stoj och skratt ikapp in till land. Jag önskade att Torsten kunde vara hemma jämt. Då skulle livet vara roligare. Han sa att jag kommer bli konstnär så styv som jag var på handen. Det är han som har lärt mig att måla på duk. Han tröstade mig med att jag var den finaste av oss systrar för att jag var rund och stor och därför syntes bäst. Han kallade mig för ”Den gyllene pärlan”. Ester föddes som nummer tre i syskonskaran. Nästa blev vackra Sara och den av oss flickor som vi alla trodde skulle bli gift först. Efter bara ett år kom Einar, Sara har berättat hur hon avundsjukt satt bredvid och sög på tummen när mor ammade den nye pojken. Som om inte det skulle räcka föddes ännu en pojke, Ernst, och Sara förstod att mors famn för alltid skulle vara upptagen med andra bestyr än att ha henne där. Det är två år mellan pojkarna, det tyckte mor var behändigt eftersom pojkarna kunde ha större nöje av varandra. Einar och Ernst var mer lika far och tyckte bara att vi töser var tramsiga och i vägen. 14

De var särskilt ogina mot mig för att jag var tjock de sa att jag var lat och retades. Det sjunde syskonet var jag, Edla. Året efter mig föddes Regina, eller Gina som vi kallade henne, och två år senare Märta. Sist kom Elsa. Märta var den sötaste av oss med korkskruvar i det mörka håret och mandelformade ögon. Hon hade en liten, nätt näsa och munnen var röd och fyllig. Hon såg ut som en liten docka. Jag och Gina hade rakt, tjockt och mörkt hår och smala ögon. Stora näsor efter far och barska munnar efter mor. Jag skulle hellre haft Märtas näsa. Hur jag än speglade mig tyckte jag att jag bara såg en stor potatis. En del trodde att Gina och jag var tvillingar fast att jag var tjockare. Sara har också självfall och fina lockar i håret. Elsa ser ut som Sara fast mindre men har inte lika lockigt hår. Saras näsa är krokig. Det ser man inte rakt framifrån, därför låter hon sig alltid fotograferas just så; framifrån. Märta hade samma utseende i ansiktet som Hanna, förutom att Hanna är blind på ena ögat. Tänk om Hanna hade haft båda ögonen kvar, då skulle vi haft många friare hemma! Märta blev sämre och sämre, till slut orkade hon inte ens hänga på min rygg utan blev liggande i sängen. Det kändes som mor också dog på ett sätt den dagen Märta dog. Hon stängde till rummet där Märta legat och ingen fick gå in dit. Far blev arg; vi hade bara två rum, inte hade vi råd att stänga till ett. Men mor var envis på den punkten. Ingen fick gå in i rummet på månader. Hon kunde knappt gå in där någon gång mer utan att gripas av svårmod. Mor började säga till oss töser att vi aldrig skulle gifta oss och skaffa barn. Det var bara elände. Slit och släp, smärta och sorg. Det hörde vi henne säga allt oftare, särskilt sedan Märta dött. Hon önskade att vi skulle bli fina flickor som fick det bra. Mor var alltid så noga med vårt hår. Det skulle vara långt och välkammat, flätat och upprullat. När hon kammade oss brukade hon berätta för oss hur arbetsamt det var att vara gift och ha barn. Hur ont man fick efter börden och hur hårt det var att alltid böja sig för mannens vilja. ”En har det mycket bättre ensammen”, sa hon bestämt och kam15

made och flätade så det gjorde ont. Mor började fjälla fisken som skulle kokas till middag. Jag plockade ihop mina ark och pennor. Jag gömde dem under pottskåpet vid vår bäddsoffa. Där skulle far inte hitta dem. På lördagskvällen var vi bjudna ner till Älvhems på ett extra bönemöte. Vi firade att kriget äntligen var slut. Vi skulle hälsa freden och tacka Gud för den. Alla vuxna var så högtidliga, som om de skulle ta nattvarden med detsamma. Jag skulle gärna vilja vara med därinne hos de vuxna och lyssna, men vi barn fick sitta i köket. Jag smög mig in i finrummet och vågade knappt andas. Jag tänkte osedd försöka nå utrymmet bakom soffan. Där bakom var såpass mörkt att jag borde klara mig. Liggande på rygg, med armarna längs sidorna, började jag försiktigt rulla mig fram mot soffan. Ett varv. Stilla. Runt på mage. Stilla. Runt på rygg. Stilla. Det knarrade till i golvtiljorna av min tyngd och då stannade jag upp ett ögonblick. Ingen verkade märka något. Jag rullade vidare och var strax bakom soffan och med långsamma rörelser reste jag mig upp. Det gick ju vägen! Där satt jag på huk och lyssnade till mina andetag, nöjd över att sitta med. Det pirrade i min mage. Ingen av oss barn vågade störa farbror Viktor när han höll andakt. Plötsligt säger far med hög röst: ”Edla, vi har sett dig! Gå ut i köket!” Jag reste mig upp med blicken fästad i golvet och gick ut från rummet. Ingen sa något, men en och annan log åt mig när jag gick förbi. Jag blev varm om kinderna och rodnade ända upp till öronen. O, vad jag skämdes! Ovett skulle jag få. Jag ville ju så gärna vara med på mötet. Det var så trivsamt med alla folk. Alla var på gott humör och gladdes åt att kriget var över. Man sjöng och spelade. Sångerna var så varma och orgeln livade upp liten som stor. Det var tråkigt att sitta ute i köket. De andra barnen var dumma emot mig och jag ville vara med och sjunga där inne med de vuxna. Det fick jag aldrig. Jag sjöng med så gott jag kunde ändå vid köksbordet. Jag sjöng själv medan de andra åt och kivades om bröden. Jag ville aldrig äta med de andra barnen, trots att kakorna var ljuvliga. De retade mig för att jag var tjock så fort jag sneglade åt en munsbit. Jag hade lärt mig att 16

stirra rakt ut i tomma luften och verka upptagen med sjungandet. Då lät de mig vara ifred. Jag satt ensam kvar ute i köket och när jag var säker på att ingen såg, proppade jag hela munnen full med hallongrottor. Det var precis innan vi skulle gå hem och mor kom på mig eftersom jag inte hann tugga färdigt. Hon förmanade mig att inte äta så mycket kaffebröd. Far bara suckade och skakade på huvudet. Han var inte särskilt stolt över min läggning vare sig det var krig eller fred.

Vill du läsa resten? Köp boken hos www.ebesforlag