Provläs "De dödas själar", av U P Enna

De dödas själar

De dödas själar U P Enna .

Tidigare utgivet på Ebes förlag Den åttonde dimensionen (2016)

1:a upplagan, 1:a tryckningen www.ebesforlag.se De dödas själar Copyright © 2018 U P Enna Omslag © Fanny Axelsson Tryckt av Inprint, Lettland 2018 ISBN: 978-91-88187-52-9

Förord

N

är jag lämnade Anton och hans familj, den där dagen för ganska länge sedan, trodde jag inte att jag skulle återkomma. Jag var helt övertygad om att jag aldrig varken skulle kunna eller ens vilja.

Resan jag gjorde i Den åttonde dimensionen hade tagit hårt på krafterna, psykiskt såväl som fysiskt. Att jag skulle få möjligheten att resa dit igen var inget jag hade tänkt på. Jag skulle aldrig ens behöva ta ställning till om och hur. Trodde jag då.

Resan jag gjorde i dimensionerna, då för länge sedan, var omtumlande. Mina nära och kära kände inte igen mig när jag kom tillbaka, jag var en helt annan människa.

Att berätta om resan var svårt. Jag valde att göra det i sagooch äventyrsform. Vem skulle tro mig? Förmodligen ingen.

Det skulle troligtvis inte jag heller göra om någon berättade samma bisarra historia för mig. Ibland kan jag få för mig att det aldrig har hänt, eller åtminstone bli osäker. Delar av berättelserna har jag självklart inte varit med om, bara fått berättat för mig. Jag har dock ingen anledning att misstro uppgifterna. De är lämnade av kunniga och trovärdiga personer som jag har fullt förtroende för. Dessutom stämmer uppgifterna så bra in på det jag själv har sett på plats och upplevt.

Det finns ingen annan rimlig förklaring till det upplevda mer än att fullt ut lita på det som står i Den åttonde dimensionen. Så vitt jag vet ligger Antons bok kvar där på bordet, ute i torpet.

Utav olika anledningar, som vi inte behöver gå närmre in på här, lita bara på att det hände, fick jag valmöjligheten att återvända. Sist jag såg Anton stod han i burspråket, i det lilla rummet, ute i torpet där han då bodde. Han hade precis tagit ett slutgiltigt farväl av sin mamma som dog på sjukhuset. Nu 5

stod han och tittade på sin familj som solade och lekte ute på gräset. Vilken utomordentlig vacker kontrast livet och döden kan ge. Men något var det som inte stämde, det knakade till i en av golvbrädorna på övervåningen … Åh, jag visste inte vad jag skulle göra, vad jag kunde göra.

Till slut, och med stor vånda och beslutsångest, tog jag mig tillbaka till Anton och hans värld. Nyfikenheten i kombination med min känsla av att vara malplacerad blev till slut så stark att den, mot alla odds, besegrade det emotionella trauma det skulle innebära att göra ännu en resa. Jag skrek och jag grät i min ensamhet, slog med armarna omkring mig i hopp om att allt skulle gå över. Jag vill inte, jag vill.

Denna berättelse börjar, precis som i Den åttonde dimen­ sionen, för flera tusen år sedan. Följ med om du vill och om du vågar. Det kommer att ta på dina krafter och jag vet inte hur det kommer att sluta. Nej, jag vet faktiskt inte hur det kommer att sluta.

6

Kapitel 1

H

an höll så hårt om tennmuggen att knogarna vitnade.

Den lilla slatten vin som fanns kvar i botten skvalpade lätt av vibrationerna från hans hand. De två kvarvarande tjänarna, som stod på var sin sida av den höga dörren, kunde också notera detta – frustration, rädsla och olycka. Näst sist att lämna bordet i den stora salen var hans hustru. Med bestämda steg tågade hon ut, och endast med hjälp av sin kvinnliga stolthet lyckades hon undvika att smälla igen dörren efter sig. Hon tittade inte ens på tjänarna som stod där, och de i sin tur tittade bara rakt fram som sig bör.

De hade varit fler vid bordet men tillställningen var slut och de inbjudna gästerna hade artigt tackat för sig. Säkert var de mycket nöjda med vad som bjudits. De flesta kunde inte ens drömma om att få komma innanför tempelmurarna, allra minst kunde de drömma om att dessutom bli inbjudna på en storslagen middag. Storslagen är kanske en underdrift i sammanhanget, överdådig är ett mer passande ord. Att blanda gästernas börd och rang i denna sorts bjudningar gav inte bara en uppsluppen och god stämning utan också en bra inblick i vad som hände utanför murarna, i det vardagliga livet.

Gästerna hade lämnat en tystnad efter sig som klibbade fast längs väggarna i den varma kvällen. Nästan som sirap rann tystnaden sedan långsamt nedför den ljusa kalkstensväggen. ”Ni kan gå! GÅ!”

Tystnaden som hade varat ett par minuter bröt han själv och de båda förvånade tjänarna avlägsnade sig så fort de kunde.

Det var inte ofta han var helt ensam, men det hände ibland.

Allt oftare sökte han dessa stunder. Han tittade upp på de 7

vackra målningarna i taket och på väggarna. Takmålningarna i sig var magnifika, målade av den kände konstnären Santo Barb. Hans idé var att de skulle vara så detaljerade att varje efterföljande kejsare skulle kunna hitta någon ny detalj som ingen annan tidigare sett. Hade någon kunnat jämföra dessa med Michelangelos målningar i Sixtinska Kapellet, hade de senare nästan känts amatörmässiga. De mångtaliga statyerna runt salen vittnade om makt och rikedom. Statyer som stod som symboler över regionens rika historia, en historia han själv var härskare över i just detta ögonblick. I dalen som låg strax väster om staden blomstrade det, bokstavligt talat. Regionen blomstrade även den av en ekonomisk rikedom nästan ofattbar att förstå. Som kejsare fullkomlig badade han i pengar, guld och juveler.

Hans händer släppte lite av trycket runt muggen och hans andning återgick till något mer normal. Med långsamma rörelser reste han sig till slut från sin stol, vilken stod vid gaveln av det stora, avlånga matsalsbordet. Ljudet från den bastanta trästolens ben ekade i salen. Han gick över det blanka marmor­golvet fram till ett av fönstren, det som vätte åt norr.

Med en blick svepte han över bordet där resterna av kvällens tillställning inte bara gjorde honom påmind om sin storhet, utan också om sin ynkliga litenhet.

Lilla, ynkliga Goddo, och du ska vara kejsare, tänkte han ironiskt om sig själv. I vrede och frustration slog han till en av vinmuggarna som bara var urdrucken till hälften. Det röda vinet stänkte likt besudlat blod över matrester, stolar och golv.

Tennmuggen skramlade i väg över marmorbeläggningen i ett ljud som förstärktes av tystnaden runt omkring.

Genom fönstret såg han att solen stod lågt och den lyste vackert orange. Om bara en liten stund skulle det vara beckmörkt därute. Han hade aldrig riktigt tyckt om mörkret. Man visste liksom aldrig riktigt vad som kunde finnas bakom eller i det, vilket gjorde att han i princip alltid höll sig inomhus efter 8

mörkrets inbrott. Inte ens på torget rakt nedanför, där han lekt som liten pojke, kände han sig riktigt säker trots att hela templet omgärdades av stora höga murar.

Det var något visst med att stå och titta på solnedgången. Vakttornet i det nordvästra hörnet av muren lyste extra fint då. Det såg nästan ut som om det glödde och gnistrade i solen som stod lågt vid horisonten. Han kunde se paraden av festdeltagare vandra ut genom den stora porten, ut mot den breda gatan som löpte genom hela staden. Det var ofta på den gatan han själv färdades de få gånger han var utanför murarna. Vinkande till folkmassorna brukade han stå i vagnen som drogs av de sju karaktäristiska hästarna, som alltid.

All denna makt och rikedom. Han hade allt och mycket mer, men vad spelade det för roll?

För första gången i sitt liv var han tacksam och glad över att hans föräldrar var döda. Han skulle inte vilja att de satt och såg på honom nu från sina små moln i himmelen. För visst var det väl så – att de inte kunde se honom? Helt säker var han inte men beslöt ändå att det var den enda tänkbara sanningen. Annars skulle han inte kunna leva med sig själv och sina handlingar.

Han böjde sig ut genom fönstergluggen, hans blick klättrade sten för sten nedför husfasaden. Det var som om den ville stanna till vid varje sten för att inte ramla. Mödosamt tog den sig hela vägen ned till torget, och där hittade blicken honom själv. Han stod lutad med ryggen mot fasaden. Han var en tioårig pojke igen, påpassad och uppassad redan då.

Det enda han kunde se på torget var vuxna människor. Några bar på saker och skyndade sig över torget bort mot något annat. Andra var i färd med att leverera diverse gods och saker, medan några var handlare och gjorde upp dagens affärer. Den lille pojken stod och tittade på myllret av människor.

Inte förrän efter en stund såg han att han var åtskild från de andra. Två män från palatset vakade över honom så att 9

ingenting skulle kunna hända denne blivande kejsare. Han tittade upp från sin position och kunde se sin mamma vinka åt honom uppe från fönstret. Samma fönster han själv stod i just nu. Han hörde inte vad hon sa, men hennes läppar rörde sig. Förmodligen något i stil med ”jag älskar dig”. Det såg ut så åtminstone. Han mindes den stunden. Den sista gången han såg sina föräldrar. Han skymtade sin pappa i bakgrunden.

Döda i en olycka, fick han senare veta. Hans mamma såg ut som en ängel där i fönstret och hon hade förblivit en ängel i hans tankar. Han hade ofta besökt henne där, på andra sidan.

Saknaden av dem hade format honom till en känslomässigt vilsen människa.

Han gick till andra änden av rummet för att kunna se ut över den blomstrande dalen. Varför han ville titta åt det hållet just denna kväll förstod han inte förrän efter en lång stund.

Det var ganska mörkt nu men det var något som inte stämde därute. Något som fick hans egna och stora bekymmer att sändas lite längre bak i hjärnbalken. Djuren betedde sig inte som vanligt. Eller? Han blev inte riktigt klok på vad det kunde vara. Verkade djuren oroliga? Var det inte ovanligt stilla där ute? Han kände i alla fall att det var en ovanligt varm kväll.

Vått och klibbigt, mer än vanligt.

Han blev avbruten och ryckte till av ett gnisslande ljud från dörrens gångjärn. När han vände sig om var dörren stängd.

Han hade säkert bara inbillat sig ljudet, en inbillning som så klart bottnade i hans eget dåliga mående och oro. En kort stund blev han stående helt stilla, nästan utan att andas. Han kunde till och med inbilla sig fotsteg som tyst försvann bort.

När han lät blicken vandra mot fönstret såg han att himlen alltmer började bli täckt av moln. Kanske var det bara ett väderomslag på gång? Oväder möjligtvis? Det kanske var därför som djuren inte heller betedde sig som vanligt. Samtidigt hade oväder sannerligen slagit till tidigare, det ska gudarna veta, utan att det märkts en sådan skillnad i djurens beteende.

10

Han gick och hällde upp ett glas vin till. Ja, han hade druckit mycket redan, men det spelade ingen roll nu. För tillfället var det bara skönt att få vara ensam med sina tankar en stund.

Tröttheten hade inte slagit till ännu så han kunde lika gärna vanka av och an i detta rum som han älskade mest av alla.

Det stora templet kunde ses av alla, oberoende var i staden man befann sig. Stort och luxuöst reste det sig runt omkring och utmed höjden i södra delen av staden. Murarna och vallgraven skapade en önskvärd distans till folket utanför. Detta folk där de allra flesta bodde i stenhus inne i själva staden men där en del lite fattigare grovarbetare fick nöja sig med att bo en bit utanför, i enklare trähus med endast detaljer av lera. Ett folk där de allra flesta hade det bra, där få svalt och där en liten skara höginkomsttagare bodde i stora hus mitt ibland de andra.

Många av de 40 000 invånarna önskade att lotten skulle falla på dem nästa gång. Att det skulle bli just de som fick komma innanför templets murar och äta middag med självaste kejsarparet. Denna modernitet hade den nuvarande kejsaren skapat, att inte leva helt isolerat från befolkningen, bara nästan. Historierna var många från de som redan fått denna förmån och ryktet gick om allt det fina inne i templet. Skvallret gick från mun till mun genom staden. Historier som levde sina egna liv, ofta helt frånskilda de egentliga sanningarna.

Dessa möten med befolkningen fick kanske motsatt effekt av det som Kejsaren hade önskat? Fortfarande var det dock så att befolkningen högaktade honom. Hans svart­röda, magni­ fika kejsarring, den enda i sitt slag, glimmade till i kvällssolen när han bytte position och satte sig ned på fönsterkarmen.

11

Kapitel 2

D

iada hade satt upp sitt mellanblonda, lockiga hår i en slarvig knut. De stora, gråblå ögonen harmonierade vackert med de höga kindbenen och hennes skrattgropar i kinderna. Hon lämnade nästan ingen oberörd. Det var kanske därför hon hamnat i denna prekära situation. Den nästan lite späda kroppen, med sin ljusa hy, hade fått utstå mycket den senaste tiden. Och mer skulle komma.

Stilla och så tyst hon kunde gjorde hon de sista förberedelserna. Tårarna rann nedför hennes kinder utan att hon kunde styra det. Hon märkte det inte ens. Så många tårar hon fällt den senaste tiden var det konstigt att det fanns några kvar.

Hennes enkla rum, sparsmakat inrett, såg hon nu för sista gången. Det sista hon hämtade var det väl inlindade byltet.

De små facklorna som var ställda på golvet skulle visa henne vägen genom de vindlande källargångarna till bakdörren.

Tack gode gud för att det fanns en person som var beredd att offra sitt liv för att hjälpa henne. ”Han är kvar i matsalen högst upp. Jag tror inte att han är på väg ned på en stund. Det såg i alla fall inte ut så.” ”Va? Såg du honom?” ”Jag gläntade på dörren för att vara säker. Det hördes inget inifrån så jag blev orolig.” ”Du är inte klok och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig?” ”Tyst nu! Du vet att jag inte behöver mer tack än vetskapen om att du kanske har en möjlighet att få ett liv. Du räddar honom också, tänk på det. Det är väl det du vill?” ”Ja, jo, så är det ju.” ”Har du allt nu?”

12

”Hur ska jag veta? Hur ska jag kunna tänka klart över huvud taget?” ”Gå nu. Säg inte hej, bara gå!” ”Är allt ordnat där ute nu? Säkert?” ”Ja!” Facklorna skänkte bara ledsyn. Hon snubblade till flera gånger och fick en falsk känsla av att de fladdrande ljusen ledde henne åt fel håll. De kastade skuggor på väggarna som ibland såg ut som om någon kom springande efter henne.

Armar som sträckte sig fram för att försöka fånga in. Hon var rädd nu och viljan att vända om var stark, men hon lyckades vid varje tillfälle döda de tankarna. Åt fel håll? tänkte hon. Ja, hon skulle till bakdörren, där hade hon aldrig varit. Hon hade ingen aning om hur det såg ut, eller exakt åt vilket håll hon skulle gå när hon kom ut.

Rädslan av att bli upptäckt var enorm. Hon var så rädd att knäna vek sig på henne varje gång hon tänkte på det.

Var tyst nu, snälla var tyst, tänkte hon om och om igen.

Benen bar, hon svängde först vänster och sedan höger två gånger. Blev inte det åt fel håll nu då? Nej, gången viker av och svänger. Facklorna visar mig vägen, måste lita på det, tänkte hon upprepade gånger. För visst kan jag väl lita på honom? Jo, visst kan jag det. Väl? Måste skynda mig, varje meter är viktig. Förr eller senare märker han att jag är borta och jag måste ha hunnit vidare då.

Nästa sväng till höger kom så tvärt att hon i bara farten sprang rakt fram några meter, rakt in i mörkret. Hon hoppade till när hon tyckte sig se någon stå där och blockera vägen. Ännu en inbillning skapad av ångestfylld rädsla. Tankarna flög runt i den unga kvinnans huvud, så pass mycket att hon nästan glömde bort att hon var framme vid bakdörren.

Hon sprang i princip rakt in i den, hon faktiskt stötte emot den lite och en duns hördes. Hon stod stilla och lyssnade.

Inte någonstans ifrån kunde hon höra några ljud. Vetskapen 13

om att dörren var det enda som skilde henne från något hon inte hade en aning om, skrämde henne. När den väl var öppnad och sedan stängd igen fanns det ingen återvändo.

Då var allt hon haft för evigt avslutat, och det hon eventuellt skulle kunna få helt bortom all vetskap. Det var inte konstigt att hon dröjde sig kvar vid dörren. Och ja, ett par gånger tänkte hon på att vända tillbaka. Men det skulle innebära så stora risker att hon till slut slog bort tankarna kring det.

Dörren var tung och gångjärnen inte så ofta använda. Med en hand lyckades hon ändå till slut dra dörren till sig så pass mycket att hon kunde glida ut i den mörka natten. Med den andra handen höll hon hårt om byltet. Stressen gjorde att hon glömde hålla emot dörren när den stängdes. En ganska dov men kraftig smäll mötte henne när hon hastigt vände sig om och såg dörren stängas. För alltid. Nej, hon måste slå de tankarna från sig, annars skulle hon bli galen.

Molnen hade lagt sig som ett bra skydd mot månljuset som var extra starkt denna kväll. Hon hade ändå försökt välja kväll med omsorg, en kväll då det inte var fullmåne. En tunn skära fick duga. Hon hade inte tid att vänta in fler månskiftningar. Hennes ljusa hy lyste vackert i det blå skenet.

Paniken spred sig snabbt genom hennes kropp när hon inte hittade det hon sökte. Hon var utestängd och lämnad helt ensam. I förvirring sprang hon planlöst fram och tillbaka i den för henne helt okända geografin. Nu var det dessutom mörkt. Gråten trycktes stötvis genom hennes hals och ut kom ångestfyllda små ljud. Nej, nej, nej, tänkte hon. Inte kan hon ha blivit så här lurad? Lurad in i döden! ”NEJ!” skrek hon till slut och slängde sig på den stora dörren och började banka allt vad hon kunde med sin enda fria hand.

Ingen hörde hennes rop på hjälp, varken inifrån eller utifrån. Tur var det! Jo, någon hörde henne nog förresten, för hon hejdade sig mitt i mellan två bankningar. Hejdad av lju14

det som hon väntat på. Varifrån kom det? Snälla, säg något igen så jag kan lokalisera dig, tänkte hon.

Nästan direkt kom svaret, som om det gick att läsa kvinnans tankar. Benen började springa helt av sig själva i riktning mot det välbekanta ljudet. Och där, precis bakom ett par stora buskar stod den. Världens finaste och underbaraste häst. Vackert mörkbrun till färgen, sadlad och klar.

Självklart, så dum jag är. Han kunde ju inte bara ställa en häst rakt upp och ned utan att gömma den. Det hade kunnat förstöra planerna innan de alls var satta i verket, tänkte hon och förbannade nu sitt tilltag med att skrika och banka. Nu var det extra bråttom, hon måste i väg fortare än snabbt.

Smidigt och försiktigt surrade hon först fast byltet i det förberedda skinnfodralet på sidan av hästen. Nästan vid hals­en. Sedan tog hon tag om sadelryggen och med alla sina krafter hävde hon sig upp i sadeln på den höga och ståtliga hästen. För att inte höras eller synas varken travade eller galopperade hon den första biten. Hästen gick försiktigt. Hon kunde känna en viss frihetskänsla. Det var länge sedan hon sett murarna från utsidan. Vackrare så. Hade det inte varit för de sinnrika underjordiska gångarna under templet och under vallgraven hade hon aldrig kunnat ta sig ut. Gångar som var grävda för att kunna tas i bruk vid eventuella oroligheter och anfall. Gångar som nästan ingen kände till.

Hästen galopperade nu. Vinden ven runt henne och hon manade på allt vad hon kunde. Byltet låg säkert i sitt skinnhölje och först nu vågade hon tro på att det skulle kunna lyckas. Om någon hade hört hennes rop skulle hon ha märkt aktivitet på murarna tämligen omgående. Hon visste inte ens om hon hade skrikit eller om det bara låtit så inuti henne. Allt hade hon upplevt nästan som om hon själv stått vid sidan av och tittat på hur hon bankade och skrek. Bankade hon ens?

Eller var det också bara en illusion i panik och frustration.

Hon såg bilderna framför sig. Men också bilder av hur hon 15

red över stäppen och faktiskt hann över till andra sidan vallen, där långt bort vid den förmodade horisonten. Hästens ben gick fort nu, så fort att hon måste lugna ned honom lite.

Ibland travade de bara lätt för att sedan sätta av i galopp igen när krafterna fanns. De befann sig nu mitt ute på den stora stäppen, ingenstans att gömma sig. Nu fanns det bara plats och tid för att fly. Hela tiden hamrade minnen på in­sidan av hennes skalle. Minnen och samvete. Gjorde hon rätt?

Vill du läsa vidare?

Köp boken i Ebes förlag e-butik ebesforlag.se/butik

16

17

18