I september månad 1950 försvinner en fyraårig flicka i sällskap med en gammal och förvirrad gumma. De har gått vilse i Lainios skog- och myrrika marker. Dag för dag får vi följa de vedermödor den gamla och flickan fick utstå i sin vilsenhet då de under sex dygn vandrar fram i skogen. Hur situationen för flickans mamma och den gamla kvinnans anhöriga kom att präglas av försvinnandet och hur byfolket och militären tog sig ann uppdraget att finna de båda.
”Jag är rädd, mommo”, svarade Irma med gråten i halsen. ”Jag är rädd och jag fryser … jag vill att mamma ska komma … nu”, fortsatte hon halvkvävt.
Den gamla såg på henne, med skumögd blick. Hon hasade sig upp i sittande ställning och tog flickan i sin famn. Stilla vyssande den lilla försökte hon att trösta henne.
”Se så … det blir bra. När det ljusnar går vi hem. Nu vet jag precis hur vi ska gå. Snart får du träffa mamma.” Hon gned flickans kalla fötter med sina knotiga händer. ”Du blir snart varm”, fortsatte gumman tröstande.
