Provlas "Den åttonde dimensionen" - ett fantasydrama som når oanade djup. by Ebes förlag

Den 책ttonde dimensionen

Den 책ttonde dimensionen U P Enna .

Prolog

on hade färdats långt, mycket långt. Hur långt och hur länge visste hon inte själv? Hon visste inte åt vilket håll hon åkt eller vilken skillnad hon skulle göra när hon kom fram. Hennes perfekta skepnad svävade ännu i ovisshet. Målet med resan hade hon inte heller klart för sig. Den hade tagit sin början rent slumpmässigt, så som också hela hon blivit till. Inte så konstigt att hon då inte riktigt visste vägen dit hon skulle. Att man i många tusen år efter hennes ankomst fortfarande skulle tala om henne och kämpa om hennes gunst hade hon självklart bara skrattat åt, om hon hade kunnat. Allt det hon samlat på sig, innan hon gav sig av, hade hon med sig som en gåva. Vissa av dem som senare kämpade för att få henne visste inte att det var just henne de kämpade om, andra visste det desto mer. Hon skulle ligga gömd men ändå inte. För dig och mig, som inte har möjligheten att se henne, kommer hon aldrig att hittas. Andra som ändå lever i samtid med oss är beredda att döda för hennes skull. Den dyrbara last hon bar med sig var kanske mer än vad mänskligheten kunde klara? Hon var inte stor när hon kom, faktiskt tvärtemot, hon var en liten och nätt kropp. Den gåva hon bar med sig var däremot betydligt större. Så länge resan pågick var allt lugnt och stilla. Om någon hade kunnat se henne då, hade de tyckt att hon var vacker, men kanske inte mycket mer än så. Nu var det ingen som såg hennes resa och endast ett fåtal såg hennes ankomst. De som däremot hittade henne hänfördes, inte bara av hennes skönhet, utan lika mycket av hennes styrka. Perfektionen 7

var slående, nästan övernaturlig. Den runda mjuka kroppen bara låg där med en utstrålning som bara inte kunde komma från oss. Varför kom hon hit? Vad ville hon? Att hon var värdefull förstod man, men inte riktigt hur värdefull. Mycket av sin kraft hade hon varit tvungen att göra sig av med på sin resa, men mycket fanns kvar. Hon hittades inte direkt, för att vara helt ärlig tog det lång tid. Det berodde mest på det kaos och den nyordning hon själv varit med om att skapa. Hon var helt omedveten om det, ingen kunde därför klandra henne i efterhand. Många hörde talas om henne, ja faktiskt alla, utan att veta att det var henne de hört talas om. Tiden gick och kampen om henne skulle bli allt hårdare och våldsammare. Men någonstans skulle det kanske ändå finnas en lösning. Hennes långa resa och hennes ankomst kunde väl ändå inte vara förgäves?

Kapitel 1

”S

KÅÅÅÅL!” skrek de båda väninnorna samtidigt till varandra. ”Det är ju inte klokt att vi redan har gått tre år tillsammans.” Emma böjde sig fram till Sofia och gav henne en kram och man kunde antyda tårar i hennes ögon. ”Vi kommer väl alltid att hålla ihop, va? Vi bara måste det, lova mig, Sofia, lova mig!” Tårarna rann ner för de båda unga kvinnornas kinder. Sofia torkade sina tårar och såg bekymrad ut. ”Vad är det Sofia? Vill du inte att vi håller ihop?” Emma såg ledsen och bekymrad ut. ”Klart jag vill, det är inte alls det jag tänker på.” ”Är det Anton som rör sig i skallen på dig nu igen?” Sofia nickade och tittade ut över parken som såg så vacker ut i månskenet. De flesta av festdeltagarna hade lämnat parken och gått hem men några smågrupper satt fortfarande kvar. ”Jag måste göra det nu i natt, kan inte dra på det längre. Det är ju synd om honom men jag älskar honom inte längre.” Sofia reste sig upp. ”Okej, jag förstår. Han sitter där borta.” Emma tittade mot en grupp killar som satt och småpratade med varandra ett hundratal meter bort. ”Emma! Gå du hem nu! Jag dröjer mig kvar och väntar på rätt tillfälle. Vi ses i skolan i morgon.” Sofia log trots att hon var ledsen. ”Sofia, vet du vad? Jag älskar dig! Du är det absolut bästa som finns, bättre kompis kan man inte ha. Vi SKA hålla ihop för alltid. Hör du det? För alltid!” Emma gick bort till 9

Sofia och gav henne en kram och en puss på kinden. De tittade på varandra innan Emma vände sig om och gick ut från parken och lämnade nattens festligheter. Sofia satt kvar och såg ryggtavlan av Emma. Kramen från henne satt fortfarande kvar runt Sofias kropp och själ som en varm, mjuk och väldoftande sjal. Kompisar, tänkte hon. Orden från Emma etsade sig fast i Sofias tankar; Jag älskar dig, du är det bästa som finns, bättre kompis kan man inte ha. Hur ska jag någonsin kunna berätta att jag är kär i henne, tänkte hon vidare. Jag vill kyssa henne, ha sex med henne och leva mitt liv med henne. Sofias tankar virvlade vidare när hon återigen tittade efter Emma som nu var helt utom synhåll. Hon började så smått frysa och kände sig mest olustig. Nervositeten över att behöva prata med Anton bidrog i allra högsta grad till skakningarna i hennes kropp, men det var helt ofrånkomligt att det nu var dags att gå fram och prata med honom. Hennes händer strök en sista gång över den vita klänningen för att släta ut vecken, sedan reste hon sig upp. Hon såg Anton titta upp mot henne när hon nästan var framme vid hans filt, medan de andra ungdomarna fortsatte att prata. *

Det var den där dagen, den där dagen då våren slog ut med all sin kraft. Sträckte ut hela sin kropp och nådde ut till allt, till växterna, till träden, till vinden, till vattnet och till män niskorna. De ljusgröna löven kisade upp mot solen och log. Vårlökarna stod i givakt, så stolta och vackra de någonsin kunde. Kioskernas träluckor, som varit stängda hela vintern, öppnade sig med ett trött gnisslande ljud. Den ljumma, lätta vinden smekte allt den kom åt; det förälskade unga paret som gick hand i hand på grusgången, den lätt åldrade farbrorn på parkbänken, de små barnen som nu äntligen efter 10

veckor av tjat verkligen fick sin efterlängtade glass. Stadsparken var full av människor som för första gången på riktigt allvar, utan att riskera att frysa, kunde ta av sig sina jackor. Gräsmattorna, som låg där så inbjudande fräscha, hade nu så smått börjat få sina första gäster. Filtarna i alla möjliga olika färger bildade ett vackert lapptäcke mot den gröna ytan. Småfåglarna tjattrade och slogs om de bästa platserna runt bänkar och fontäner. Det skrubbades utemöbler och fejades på varenda uteservering, som alldeles strax var beredda på att ta emot de första soldyrkande Latte-drickarna. Det var den där dagen då allt var perfekt. Ingenting störde idyllen, ingenting! *

Den unga kvinnan låg utsträckt på gräset i sin vita, fina klänning. Hon låg lite kaxigt med ena benet rakt utsträckt, det andra lätt vinklat och ena handen upp mot sitt öra, på den delen av gräsmattan som var förbjuden att beträda. Området låg i en undanskymd del av parken. Mässingsskyltarna, som hängde på kedjor mellan stolparna, talade tydligt om att man inte fick vara där. Kanske var det därför som mannen i den bruna hatten, en bit bort, tittade på flickan. Kanske tyckte han att hon var vacker, för det var hon verkligen. Hon kisade upp mot förmiddagssolen och hennes placering visade tydligt att hon ville vara i fred. Förmodligen hade hon varit med på festligheterna under natten och sedan av någon anledning dröjt sig kvar. Hennes ljusa hår låg delvis utsträckt på gräset och delvis på hennes ena axel. Hennes ännu för året ljusa hy skapade ingen stor kontrast till klänningen och gjorde att intrycket blev ganska blekt, om nu betraktaren skulle anmärka på något av den annars så vackra bild flickan utgjorde. Sexig var hon med klänningen halvvägs uppdragen på låren. 11

Mannen med hatten vände nu lite generat bort huvudet när han märkte att jag skrev om honom. Hade han istället vågat kliva över avspärrningarna och gått fram till den unga kvinnan, hade han själv sett och förstått att hon var död. Inom loppet av några timmar kommer nu en familj att skrika ut sin gråt och smärta över det ofattbara. Mamma, pappa och yngre syskon kommer att gå sönder av förtvivlan. De kommer att vilja vakna ur mardrömmen men den kommer att bita sig kvar för all framtid i en sanning så fruktansvärd. Detsamma kommer också många anhöriga och vänner att göra. Detta bara några veckor innan skolavslutningen då den unga kvinnan, sjungande och dansande i sin vita mössa, skulle ta studenten. Då hela livet skulle ligga för hennes fötter och hon äntligen skulle få se vad allt hennes slit för fina betyg skulle kunna ge henne i det vuxna livet eller i fortsatta studier. Ungefär samtidigt som man nu faktiskt upptäckte att allt inte stod rätt till med den unga kvinnan i parken vaknade en ung, bruten man upp ur en kort stunds sömn i en annan del av staden. Att han överhuvudtaget lyckats somna kändes än mer ångestframkallande. Svetten pärlade sig i pannan på honom och den rann ner längs ryggen på den helt igenom olyckliga unga kroppen. Kläderna låg i en enda skitig hög mitt på golvet som en påminnelse över nattens händelser och bildade en skarp kontrast i det nyrenoverade pojkrummet. Han tittade på sina besudlade händer som han direkt gömde sitt ansikte i och föll återigen i gråt. Morgonsolen sipprade in genom den slappt vinklade persiennen och bildade vackra mönster på väggen på andra sidan rummet. Ovanför pojken svävade … någonting, han kisade lite för att försöka fixera blicken men misslyckades. Det tog ett bra tag innan han kunde se någorlunda klart. Så plötsligt såg han – Sofias askgrå ansikte som framträdde i allt 12

skarpare konturer och han försökte värja sig med händerna för att slippa se. Men han kunde inte, armarna lydde honom inte. Han försökte skrika men även det utan resultat. Ångesten steg allt mer i den unge mannens kropp. Sofia svävade ovanför honom klädd i ett gråsvart skynke och förutom hennes askgrå ansikte syntes bara hennes utsläppta hår, hennes tomma uttryckslösa blick som stirrade ner på och igenom honom. Han sträckte återigen fram händerna för att för söka nå henne, dra henne tillbaka. Hon log skrämmande mot honom med uppspärrade ögon, de stirrade på honom av hat. Han var så nära henne men nådde ändå inte fram och han skrek. Ett krampaktigt ångestfyllt skrik som ingen mer än han själv hörde. Sofia vände ansiktet mot honom en sista gång, denna gång med ett ansikte helt utan några som helst uttryck. Helt slätt och dött! Långsamt försvann konturerna av henne och allt blev mörkt och kallt. Sofia var borta! Anton tittade på den halvtomma burken som han ställt på nattduksbordet. Det som var kvar i den borde räcka, borde kunna ta bort hans ångest för alltid. Så ung och redan så förstörd. Fanns det verkligen ingen som kunde se, som kunde ingripa. Han kunde höra rösten från sin mamma som morgonstökade i köket. Tårarna trillade återigen ner för hans kinder. Ingen kunde återställa, ingen kunde rädda. Han var inte helt säker på vad som hänt den gångna natten, allt var ett enda sammelsurium av skrik, röster och snabba steg. I snabb takt tömde han burken och svalde tabletterna. Det sista han hörde innan han somnade var att polisen kom in i hallen. De sista bilderna han såg framför sig, innan det var för sent, var tumult, skrik, snabba steg och … en man i brun hatt.

Kapitel 2

amiljen Lilja var en familj stöpt och formad helt enligt det perfekta idealet. Pappa Sune jobbade som ingenjör på en byggfirma med ganska goda inkomster som följd. Mamma Siv var biträdande ekonomiansvarig på ett medelstort företag, där arbetsuppgifterna skiftade mellan ekonomifrågor och personalfrågor till de sjuttiofem anställda. Hon hade inte riktigt bestämt vilka av uppgifterna som var roligast, förmodligen blandningen av de båda. Sune däremot jobbade med sitt, mycket tack vare sitt sociala arv efter sin far som också arbetade i byggbranschen. Han hade inte ens någonsin funderat på om han överhuvudtaget trivdes med sina arbetsuppgifter utan räknade det bara som en väg till en bra ekonomisk situation. Livet löpte på med jobb, fritid och två välartade barn, en pojke och en flicka, helt enligt samhällets normer. När de vaknade denna söndagsmorgon, i sitt en och enhalvplans hus i utkanten av staden, fanns det ingenting som tydde på något annat än att allt var precis som vanligt. Sune satt vid frukostbordet och tittade på sin allt mer fylliga och, om man så vill, manliga mage innan han ändå bestämde sig för ost och marmelad även på den sista av sina fyra smörgåsar. Siv däremot skruvade lite oroligt på sig och hade svårt att äta. Det enda hon fick ner var lite kaffe. Visst oroade hon sig allt som oftast för mycket om allt, men det finns också något som kallas kvinnlig intuition och som inte ska underskattas. Sune reste sig upp från den vita köksstolen för att kontrol lera att sonen Felix kommit så långt med sina morgonbestyr 14

att det – nummer ett, var ledigt i badrummet, nummer två – att Felix hade packat fotbollsväskan så att han skulle kunna komma åtminstone en aning i rätt tid till samlingen. Siv tog kontrollen över morgontidningen men kom efter en stund på sig själv med att bara hålla den i handen medan hennes blick tittade tomt ut genom köksfönstret, utan att se att pelargonen som stod i fönsterkarmen behövde vatten omgående. Hon kunde höra sin makes operasång ifrån badrummet vilken hittills inte gjort någon av de andra familjemedlemmarna speciellt glada och inte heller denna gång. Men Sune tillhörde den ganska stora skaran av självgoda män och tyckte därigenom själv att hans sång var riktigt vacker. Nästan så att han ibland faktiskt ångrade att han valt byggbranschen istället för alla stora framträdanden han kunde gjort tillsammans med de tre världstenorerna. Siv reste sig från sin position vid köksbordet och gick fram till fönstret. Hennes blick försökte speja så långt det gick men än så länge gav detta inget positivt resultat. Hon beslöt sig för att avvakta ett tag till innan hon gick vidare med andra åtgärder. Nog var det så att hon än en gång bara oroade sig i onödan. Sune steg ut från badrummet med bar överkropp, stannade till vid hallspegeln och kunde nöjt betrakta det han såg. Han oroade sig inte det minsta över situationen utan tänkte mest på hur han skulle gå till väga för att få dagens göromål ordnade, som vilken annan söndag som helst. Det såg ut som om gårdagens vackra väder skulle hålla i sig även denna dag. Siv dukade av frukosten innan också hon gick in och ordnade till sig i badrummet. Hon hann precis ut från toaletten för att säga hej då och önska Felix lycka till på matchen innan han rusade iväg, fortfarande med en ostmacka i handen. ”Men snälla, stäng dörren är du snäll”, skrek hon efter honom där hon stod helt naken i hallen en bit från dörröpp15

ningen men fullt synlig i fall någon gick förbi. Felix vände tillbaka med ett busigt flin och med ett ”okej då” stängde han dörren innan han med ett lite mer ljudligt skratt sprang iväg över gemensamhetens gräsmattor. Tack och lov hann Felix ge sig av till sin fotbollssamling innan det ringde på dörren. Sune hann också lägga armarna om sin nakna fru och hade det inte varit för den oro hon fortfarande kände hade nog Sune fått som han ville i den stunden. Men som situationen var blev det ett nekande svar till hans sexinviter. Han verkade inte allt för nedslagen utan tyckte nog mest synd om sin kära hustru som inte var klok nog att ta tillfället i akt. De båda gick istället och klädde sig för att på rätt sätt möta dagen. Det var då det ringde på dörren. ”Öppnar du, älskling?” ropade Sune medan deosprayen gjorde sitt på valda delar av hans kropp. Siv hade inte ork att bli arg utan skyndade sig istället att slänga på sig blusen innan hon rusade till dörren. Det som mötte henne fick hennes knän att nästan vika sig. Hon blev helt svag och för ett ögonblick var hon säker på att hon skulle svimma. Hon lyckades i alla fall få till ett svagt rop: ”Sune, snälla, kom fort!” Sunes annars så självsäkra uppsyn rann som regnvatten i ett stuprör av hans ansikte. Han blev blek och kallsvettig innan han stammade fram ett svagt: ”Vad har hänt?” Den äldre av poliserna var den som steg in i hallen först. Naturligt så eftersom den yngre kollegan gjorde debut gällande denna sorts uppdrag. Den äldre, Andersson som han hette, förbannade att det var just han som fick uppdraget. Hur många gånger han än hade gjort liknande hembesök kunde han inte vänja sig. Inte konstigt, speciellt inte när det gällde en ung människa, vilket var mycket värre. Nu skulle han dessutom fungera som en förebild för sin yngre kollega, 16

detta fick honom att vara mer spänd än någon gång tidigare. Den korta sekunds tystnad som följde, sedan de båda polis erna stigit in i hallen, kändes som en evighet. Sune och Siv stod bleka och chockade med halvöppna munnar och bara stirrade rakt på dem. Den yngre av de båda poliserna, ny utexaminerade polis Waldt, tittade ner i golvet och skrapade lätt med ena foten i en nervös rörelse. Andersson ställde sig lite bredbent, mest för att samla kraft den sista tiondels sekunden innan han tog till orda: ”Är ni föräldrar till Sofia Lilja?” frågade han till slut de båda chockade föräldrarna. Bara det gjorde att Sivs fötter vek sig så pass att hon fick fatta tag om sin makes arm för att inte falla ihop på golvet. ”Ja!” svarade Sune kort på frågan. ”Jag måste tyvärr meddela att något fruktansvärt har hänt i natt och att vi kommer med ett tråkigt besked”, fortsatte Andersson. Siv och Sune skrek, båda ångestfyllt, rakt ut ett samstämmigt ”NEJ!” I exakt samma sekund som detta hände, rasslade det till vid dörren. In under springan till densamma susade ett ganska stort och styvt kuvert. Det passerade mellan benen på en förvånad polis Andersson och landade till sist på golvet precis mitt emellan poliserna och föräldrarna. Några korta och snabba steg hördes utanför dörren medan alla fyra stod kvar och tittade på det mystiska brevet. I en enda rörelse, som om de båda poliserna var sammanfogade i varandra, vände de sig om och kastade sig på dörren för att försöka få en skymt av dem eller den som skickat in kuvertet. Detta ledde till en kollision mellan de båda. Anderssons hand som hastigt men i en naturlig rörelse rörde sig uppåt mot dörrhandtaget träffade olyckligt Waldts näsa med kraftigt blodvite som följd. ”Aj som fan, se dig för din idiot”, lyckades Waldt få fram 17

allt för spontant. Det sista ordet ångrade han direkt efter att det sipprat ut genom hans läppar och ordet förlåt kom också inom en tiondel av en sekund som om det verkligen var Waldt som skulle be om ursäkt. Sune och Siv stod som förstenade och tittade på skådespelet med en blandning av skräck, ångest och förtvivlan i blicken. Många värdefulla sekunder hade nu gått till spillo innan dörren väl öppnades och föga förvånande fanns det ingen inom synhåll, varpå de båda poliserna stängde dörren igen för att slutföra sitt uppdrag. De hade nu hunnit glömma brevet som fortfarande låg där på hallgolvet. Men som om en liten vindpust gått genom hallen vippade det gula, nästan guldglänsande, kuvertet till för att, som det verkade, få uppmärksamhet. Andersson var så inne i sig själv och vad han skulle säga att han inte märkte det märkliga i kuvertets beteende men Waldt, som precis böjde sig ner för att ta upp sin tappade papperstuss som nyss verkat som blodstopp, såg det hela på väldigt nära håll. Fortfarande nerböjd försökte han i sin tur få uppmärksamhet genom att rycka Andersson i ena byxbenet. Waldt hörde hur Andersson harklade sig för att ta till orda och hur han hejdade sig när ryckningarna i byxbenet tilltog. Sune och Siv, som stått helt stilla en stund och som hejdat all sin ångest någonstans i struptrakten, tittade nu också ner på kuvertet. Andersson tog upp det från golvet och de fyra personerna i hallen samlades kring det. Eftersom det inte var adresserat till Sune och Siv såg Andersson det som ett polisiärt ärende och öppnade brevet. Han drog ut pappret, som även det glänste starkt som guld, och läste … ”Och vad i helvete betyder nu det här”, sa han bekymrat medan han kliade sig med ena handen i nacken. Han lämnade över brevet till Siv som flämtade till medan 18

hon läste. Hon tittade upp på sin man och sedan på de båda poliserna. ”Oh, herre gud, vad är detta?” viskade hon.

Kapitel 3

en plötsliga regnskuren hade överraskat honom. Ingenting tydde på att den skulle komma men det hade den gjort likaväl. Han svepte fram över asfalten så fort han kunde med den klara vetskapen om att han var försvagad. Trots det kunde han ändå inte låta bli att reflektera över hur speciellt sommarvarm, våt asfalt luktar och vilka fina minnen barnen gav som lekte en bit bort på lekplatsen. För övrigt hade dagen inte riktigt vaknat till liv än vilket kändes behagligt för honom. Det första uppdraget hade gått helt enligt planen och han var nu tvungen att återvända för uppföljning. Det var med ett nödrop han hade undkommit uppmärksamhet denna gång och nu gällde det bara att undgå upptäckt tills uppdraget var till fullo utfört. Han visste att det skulle ta lite längre tid än beräknat att återvända, men cirkelkulan låg i tryggt förvar i ena framfickan på den bruna rocken. Tanken på ytterligare negativa överraskningar fick honom att rysa och känna en hel del oro. En upptäckt kunde få katastrofala följder, bara det att han var försenad var illa nog. Just därför lugnade han ner sig efter en stund då han kommit en bit bort från händelsernas centrum. Att ta bussen kunde nog vara klokt för att undvika onödig uppmärksamhet och för att spara kraft. Det gällde att smälta in i mängden för att slippa använda mer av den kraft som fanns kvar. Så fort han var tillbaka kunde han ladda igen för den stora utmaningen som fanns framför honom. Det han riskerade med det långsamma färdmedlet var kanske ytterligare regn som syntes vara på väg dit han skulle. Å andra sidan låg hållplatsen på så rimligt avstånd till nedgång20

en att han bedömde att han kunde riskera ytterligare lite vatten ovanifrån. Just nu offrade han heller ingen kraft där han satt med hatten en bit nerdragen för ögonen. Från bussen tittade han ut genom fönstret på den värld han en gång levt i och reflekterade över hur fort man glömmer saker och ting. Det var en av anledningarna till att han oftare än sina förfäder återkommit hit, just för att insupa den speciella atmosfären. Han ville så gärna berätta men han visste att hela den existens, där han nu fanns, i så fall skulle raderas ut. Så var det bestämt sedan urminnes tider och något som bekräftades av sägnen. Sanningshalten i sägnen behövde han aldrig betvivla, inte efter allt som hänt. En försmak, och det var en bra erfarenhet, hade han fått redan första gången han var på väg in. Någon hade sett honom, han visste inte vem men det hade gjort ont, riktigt ont. En smärta som började mitt på ryggen och som spred sig genom hela kroppen. Mycket av hans kraft hade då gått förlorad. Ändå hade dragningen tillbaka varit så stor att han inte kunde låta bli att få se vissa saker igen. Han hade kommit tillbaka för att försöka rädda de folk han nu var ledare för. Det fanns ingen annan utväg än att ta hjälp redan nu, innan allt var för sent. Samtidigt hade han lärt sig att vara försiktig. Ändå höll det på att gå riktigt illa denna gång. Han visst också mycket väl att han gjorde människor han älskade illa, men han skulle ställa allt till rätta. Eller skulle han det? En rysning gick genom hans kropp. Bussresan gick fortare än han räknade med, där han satt i sina egna tankar. Han tvekade när han steg av bussen. ”Om jag skulle gå upp till det gamla torpet i alla fall”, sa han tyst och fundersamt för sig själv. Det låg där borta, nu helt övergivet. Ett sting av vemod drog genom kroppen på den gamle mannen. Så många minnen han hade till trakten. Skogen, ängarna och åkrarna runt 21

omkring, för att inte tala om sjön och alla dofterna detta tillsammans spred omkring sig. Han stod kvar en stund och spejade ner mot sjön. Tittade åt alla andra håll också, kände efter hur mycket kraft som fanns kvar och beslöt till slut att vandra grusvägen upp mot huset. Kanske skulle han klara det, han ville så gärna se det igen. Efter ett hundratal meter hejdades han. ”Hallå där!” ropade en mansröst en bit bort. Han frös nästan till is men lugnade sig något när han ingenting kände. Blicken letade sig åt det håll som rösten kommit ifrån och han kunde konstatera att personen som ropat inte stod vänd mot honom. Efter en kort stund vände sig personen om, drog upp kragen lite till på sin svarta jacka och sköt fram sin svarta hatt över pannan och gick åt motsatt håll. Återigen hade han klarat sig men också blivit påmind om att hans kapacitet höll på att ta slut. Beslutet att vända om var smärtsamt men klokt. Det fanns så mycket viktigare saker att ta tag i. Vid ingången satte han sig på en sten en liten stund, helt i skydd från insyn. Det var varmt och skönt, en mild vind smekte hans ansikte och dofterna blandades återigen i hans näsa. Så skönt att känna och minnas svunna tider. Han hade det bra nu också men allt var så annorlunda. Cirkelkulan lyste svagare i hans ficka men han dröjde ändå, han visste vilken utmaning som väntade. Bara nu mina planer håller, tänkte han för sig själv. Jag hade inget val, fortsatte han att grubbla. Efter en sist blick ut över det överdådigt vackra landskapet vek han undan grönskan och gick in.

Nyfiken på fortsättningen? Beställ hos Ebes förlag ebesforlag.se