Provläs "Från Majtös till Spikentös"

Frรฅn Majtรถs till Spikentรถs

Frรฅn Majtรถs till Spikentรถs Linda och Veronica Berling

www.ebesforlag.se Från Majtös till Spikentös Författare © Linda och Veronica Berling 2020 Foto framsida © Torsten Gustavsson (f.1900 - d.1980) Omslag layout: Eva-Karin Berglund Tryckt av DH Printing House, Lettland 2020 ISBN:978-91-88187-91-8

Det finns inget mörker, min dotter, mörker är stulet ljus.

Stjäl krämarn ljuset ifrån dig, så bryt dig in i hans hus.

Balladen om Brödupproret, Kent Andersson

Förord och författarnas tack

L

illa-Vera var vår farmor. Vi, tvillingtöserna Linda och Veronica, bodde med vår familj på andra våning i farfar och farmors hus i Spiken, ett fiskesamhälle invid insjön Vänern. För den närmsta familjen hette farmor helt enkelt ”morsan” eller ”farmor”. Lilla-Vera kallades hon av övriga eftersom det fanns ytterligare en kvinna i Spiken som hette Vera. Den senare var gift med farfars bror Ernst. Verorna var svägerskor och bodde grannar, mittemot varandra, på var sin sida av Spikevägen.

Farmors liv innan hon kom till Spiken är höljt i en slags mystik som vi bara kunnat ana oss till eller gissa utav de fragment som pappa eller andra släktingar berättat. Hon föddes 1922 i Majorna, Göteborg.

Vi tänkte ofta på hur det måste varit för henne att komma till främlingar långt hemifrån, att behöva lämna sin mamma, pappa, syskon och hem, ja, allt det som för henne var en känd värld även om den var brutal. Det var något vi inte kunde föreställa oss. Tänk om vi vid ett par års ålder hade behövt lämna våra föräldrar, lillebror, huset och Spiken? Hur klarade farmors mor Klara av att hantera sorgen att behöva lämna bort sina barn?

Vår uppfattning har varit att farmors alkoholiserade föräldrar inte brydde sig om barnen varför det sociala tvunget behövde ordna med fosterhem. Sedan vi började släktforska vaskades en mer nyanserad bild fram. Överraskande nog visade det sig att vår släkt på farmors sida bott i Masthugget och Majorna sedan 1840-talet. (I slutet av boken hittar ni ett persongalleri från Masthugget och Majorna).

7

Även om alkoholen trubbar av och bedövar, bryter ned och förstör familjer, fanns det andra drabbande omständigheter, inte så enkla att själv påverka eller undkomma, som krig och svält, farsoter och sjukdomar. Dessa omständigheter slog hårdast mot fattiga och utsatta familjer. Dessutom blir var och en varse en mors starka band till de barn hon fött den dag då man själv fått barn.

Klara födde åtta barn från det att hon var nitton år till hon blev trettioåtta år. När vi började forska mer om farmors familj i Majorna upptäckte vi att Klara och Linda var i samma ålder när de fick sina tre första barn. Inget revolutionerande i och för sig, men ändock ett lustigt sammanträffande. Det gjorde att vi blev ännu mer nyfikna över Klaras bortlämnande av barnen. Plötsligt blev Klara en person som det gick att identifiera sig med och inte bara en dunkel främling från det förflutna som övergett sina barn för spritens skull. Klara framstod som en människa av kött och blod, med skor på fötterna, skor vi själva delvis gått i.

Sonja föddes först, sedan kom Arne och efter honom Lissi.

Klara hade två år mellan de två första och tre år mellan nästa syskonpar. Mellan Lindas barn, Vera och Max, är det också två år och mellan Max och Dunja tre. Precis som för Klara.

Lissi dog dock som tvååring, på sitt tredje år. Samma år dog även den nyfödde Göte. Det dröjde två år innan Bertil föddes och efter ytterligare tre år kom alltså vår farmor Vera till världen.

Inga av våra barn har dött, varför det i princip är omöjligt att kunna förstå sådana förluster. Man kan bara försöka föreställa sig vilken sorg och vilket lidande framför allt Klara gått igenom. Hon skrev åtminstone brev till barnen och hälsade på dem en gång innan hon själv dukade under för tuberkulosen, vilket flera av barnen i syskonskaran också gjorde.

Vid tiden då farmor förenades med sina bröder i Spiken var deras lillasyster, Kerstin, två år. Berit, den yngsta, var då ännu inte född. Storasyster Sonja var också kvar hemma i Majorna och blev en god hjälp för Klara med de nya småflickorna.

Vera kom som fosterbarn till Spiken 1924, vid två års ålder, och led svårt av engelska sjukan. Fostermodern Hanna, vår farfars moster - gift med farfars farbror, fick mata henne med rått ägg på sked för att hon alls skulle få något i magen som den klarade av att behålla, så undernärd var hon. Vera var nära döden, i varje fall trodde ingen i Spiken att hon skulle klara sig. Fostermodern Hanna lyckades med envisa omsorger göda upp tösen och på så vis klarade Vera livhanken. Hon var visserligen spinkig under hela sin barndom men såg inte svältfödd ut, eller ”flåmagater” som man sa på Kållandsömål.

Farmor fosterhemsplacerades hemma hos sjökapten Viktor och hans fru Hanna. De bodde på Elvhem i ett typiskt vitmålat sjötorp på en klippa strax invid Spikens fiskehamn.

Farfar var dubbelkusin med barnen på Elvhem och således fosterdubbelkusin med Vera. Farmors storebror Bertil fick komma till farfars föräldrar Gustav och Hedda och farfar blev på så vis fosterstorebror till Bertil. Lite invecklat men ändå intressant. Farfar var redan tjugofyra år när Vera kom till Spiken som tvååring.

Det var vid en av sina många seglatser till Göteborg som Viktor tog med sig Veras två äldre bröder, Arne och Bertil, från Majorna hem till Spiken och sedermera även hämtade farmor. Fattigförsörjningsdirektionen i Göteborg var de som först var inkopplade på farmors familj i ”Negerbyn” som Kungsladugårds nödbostäder kallades. Majorna hade många familjer i social misär och behov av hjälp. Superiet var ett utbrett problem. IOGT:s första loge ”Klippan 1” startade 1879 i Masthugget på Fyrmästaregatan, vilket är 9

ett bevis för hur illa det var med alkoholismen bland stadsdelens invånare. Under första världskriget blev fattiga arbetarhem hårt drabbade av ransonering och kuponger, bristen på livsmedel ställde tusentals på svältgränsen och 1917 var måttet rågat.

I Haga, Masthugget, Majorna, Landala och Annedal startades en demonstration bland kvinnorna. Fyrtio tusen människor samlades på gator och torg, de krävde fred och bröd. Över landet spreds en demonstrationsvåg för lägre livsmedelspriser och tillgång till mat, man kallade denna folkliga resning för ”Potatisrevolutionen”. I Göteborg kallades protesten ”Brödupproret”. Naturligtvis påfrestades fattiga familjer allra värst, farmors familj var en utav dem. Farmors äldre syskon Lissi och Göte föddes mitt under dessa svåra tider och dog båda två på våren under upprorsåret 1917.

Under vår uppväxttid hörde vi släkten i Spiken tala om farmor som ett ”alkoholistbarn”. Då förstod vi inte varför, farmor var i våra ögon varken alkoholist eller barn. Hon var ju snälla, tjocka farmor. Grannarna på Norvik hade ett tyskt fosterbarn som kom till Spiken under andra världskriget och henne kallade alla för ”tyskbarnet”.

Vi vill skriva om fattiga människors och särskilt kvinnors öden. Var farmors öde en ren tillfällighet eller ett gudomligt ingripande? Hur som helst blev hennes liv inte en för tidig död i Majorna utan ett helt annat.

10

Tack Vi vill framförallt tacka Gunnar Ingelman som guidade oss i stadsdelarna Masthugget och Majorna vid flera tillfällen.

Gunnar tipsade om och följde med oss på föreläsningar anordnade av bland andra Majgrabbar. Vidare informerade han om stadsvandringarna ”Crime Walks” som vi deltog i. Detta för att vi skulle kunna ge en mer rättvisande bild av det vilda Masthugget; krogarna, bordellerna och fylleriet som utgjorde en väsentlig del av livet där.

Gunnar har också bistått med mycket läsvärd litteratur såväl historisk- som faktalitteratur om Göteborg. I januari 2020 blev vi inbjudna till en teaterföreställning av ”Generationsteatern” med feministisk ansats om kvinnornas utveckling från Brödupproret 1917 fram till i dag. Vi har härmed fått en bred historisk inblick i Masthuggets och Majornas utveckling samt hur folket som levde där hade det. När bokens första utkast blev klart korrekturläste Gunnar varje kapitel och gjorde påpekanden på såväl innehåll som språkriktighet för att få berättelserna så trovärdiga som möjligt.

Tack också till Landsarkivet i Göteborg som hjälpt till när vi kört fast i släktforskningen i den digitala forskarsalen, samt tack för tipsen till Göteborgs stadsmuseum.

Vi vill också tacka vår farbror Gunnar Gustavsson och vår far Sören Gustavsson som bistått med mycket fakta om Spiken och människorna som levde här. De har korrekturläst varje kapitel och föreslagit ändringar rörande felaktiga fakta och/eller för utlämnande delar. Det har varit allt från sjöfarts- och snickeritermer till censur.

Tack till Jonas Liljenzin, Uppsala, som varit behjälplig under besöket på utställningen ”Titanic The Exhibition” (Uppsala) och på plats i London på ”Jack Ripper Museum” och vandringarna i White Chapel med omnejd.

11

Sist men inte minst, vill vi tacka våra barn som stått ut med att deras mammor suttit med datorn under många timmar, skrivit, skrivit om, skrivit om igen och korrat, korrat om och korrat om igen.

Stort Tack alla ovan nämnda för Ert engagemang och Er tid! Utan Er hade vi inte lyckats få fram vår nuvarande version av boken Från Majtös till Spikentös.

Linda och Veronica Berling Maj 2020

12

Prolog

Majorna - historisk bakgrund

M

ajorna är äldre än själva Göteborg och området Klippan är äldst. Där byggdes under 1360-talet Älvsborgs slott. Älven var den viktigaste färdvägen till staden Lödöse i Lilla Edet. Lödöse var en av de mest betydande hamnarna i landet under medeltiden. 1473 ersattes Lödöse av en ny stad, Nya Lödöse (Nylöse) eftersom man ville undgå skatt och kontroll av norrmännen vid Kungälv. Den nya staden anlades i den delen av Göteborg som numer kallas Gamle­ staden. Betydelsen av Göta älv minskade inte och Älvsborg var Nya Lödöses uthamn, främst för handel med boskap.

Slakten ägde rum på ett berg, Skinnareklippan där Sankta Birgittas kapell ligger i dag. Kapellet är en exakt kopia av ett kapell i Skottland, byggt av den skotska familjen Carnegie. Nya Lödöse blev under 1500-talet rikets fjärde största handels­ort.

Gustav Vasa var kung och för att slippa undan tullarna i Öresundspassagen i handel med Tyskland och Ryssland, flyttades Nya Lödöse 1547 till Älvsborgs slott. Slottsegendom som bestod av mark och byggnader för jordbruket fanns i form av en kungsgård - Kungsladugård. Kungens jaktmark var Slottsskogen. Bebyggelsen växte i takt med att folk som arbetade vid slottet bosatte sig i närheten och området fungerade som en liten stad - Älvsborgsstaden. Under nordiska sjuårskriget 1563 brändes staden ner. Slottsgårdens verksamhet minskade och i slutet av 1500-talet bodde det tvåhundra personer kring slottet, de flesta anställda bodde i kåkstaden Majorna. Danskarna hade Älvsborg fram till 1619.

13

I början av 1600-talet minskade befolkningen ytterligare då Karl IX anlade en ny stad i nuvarande Färjestaden/Pölse­ bo på Hisingen, en handelsplats för utländska affärsmän.

Staden var en ren nederländsk koloni. Karl IX:s stad blev dock en kortvarig historia, den brändes av danskarna 1611 under Kalmarkriget. Holländarna bildade ett kompani för att befolka den nya staden Göteborg som Gustav den andre Adolf grundade och 1621 fick staden sina privilegier. Amiralitetsvarvet vid Stigberget eller Gamla varvet som det också kallades, fanns också och i anslutning till detta växte det upp en bebyggelse. Vid Amiralitetsvarvet bodde endast tjugo personer omkring år 1700, men då var redan Göteborg byggt.

Då Ostindiska Kompaniet startade 1731 fick Klippan ett uppsving som hamn. Den statliga marken arrenderades av köpmän från Göteborg och småningom av Ostindiska Kompaniet. Det byggdes lagerhus, utrustningsverkstäder, smedjor, bostäder, krogar och så vidare. Klippan blev Ost­ indiska Kompaniets uthamn och område. Dessutom blev området viktigt för sillhantering och vid Röda Sten, Klippan, Majviken och Majnabbe byggdes sillsalterier och trankokerier.

Det nya varvet, Kustens varv, anlades i Majviken, den vik som en gång i tiden fanns där dagens parkeringsplatser för Stenas Tysklandterminal ligger.

Området i nuvarande Hängmattan såldes 1724 till von Utfall och blev privat. Kaparkaptenen Lars Gathenhielms bror, Christian, var gift med rådsmannen Jacob von Utfalls dotter. Marken hette då Hästhagen och här uppfördes Väder­ sågen (där Karl Johans kyrka ligger idag). Kring Väder­sågen växte det upp industrier och bostäder. Vid Amiralitets­varvet uppstod privat ägda marker liksom kring Majviken och Majnabbe.

14

1774 kan det sägas ha funnits fyra tätorter i Majorna: 1) Amiralitetsvarvets bebyggelse kring Stigbergstorget med drygt 200 invånare 2) Vädersågen med över 100 invånare 3) Majorna vid Majviken och Majnabbe med fler än 300 invånare 4) Klippan med mellan 50 och 100 invånare Majorna tillhörde Örgryte men fick 1776 en egen församling, Mariebergs församling. 1824 slogs den ihop med Amiralitetsförsamlingen och blev Karl Johans församling.

Majorna styrdes nu som en egen kommun. I början av 1800-talet bodde det 5 000 människor i Majorna. Befolkningsökningen skedde främst genom inflyttning och det var så vår farmor Veras släkt kom dit.

Vår släktforskning går tillbaka till 1700-talets Kungsbacka där släktingar till oss levde som statare. Drängen Börje Eriks­son (1822) flyttade 1840 in från Tölö och hans hustru Johanna Carlsson (1820) 1848 från Onsala. Båda orterna ligger i Hallands län. De träffades, gifte sig och flyttade in på Westergatan (Västergatan) i Haga, Annedal. De får sitt första barn, Isak 1850, då Johanna är 30 år. Isak är farmors farfar. Börje och Johanna får sammanlagt sju barn varav tre pojkar dör som mycket små 2, 2,5 år och 4 år gamla. Detta tyder på att de var oerhört fattiga. Isak, Mathilda, Carl Robert och Berndt överlevde till vuxen ålder.

Majornas bebyggelse bestod i huvudsak av kåkstäder med dåliga hygieniska förhållanden, men det fanns undantag som exempelvis det så kallade Gathenhielmska huset. Efter Ostindiska Kompaniets upphörande, sillens försvinnande och kontinentalperiodens slut blev Majorna extremt fattigt.

Majorna var, förutom rote 2 och 4, statlig mark.

1868 införlivades Majorna med Göteborg och delades upp i 7 rotar.

15

1:a roten: Klippan och Gråbergets östra sida västerut till gränsen mot Västra Frölunda samt det egentliga Majorna.

2:a roten: strandområdet från Kustens varv (Majviken) till gränsen för Gamla varvets (Amiralitetsvarvet) område och norr om Allmänna vägen.

3:e roten: området söder om Allmänna vägen, väster om Gråberget och med nuvarande Bangatan i öster samt Slottsskogen.

4:e roten: Gamla varvet vid Stigbergstorget.

5:e roten: Masthuggsbergen (Stigberget), öster om Bangatan.

6:e roten: Olivedal 7:e roten: Kommendantsängen.

Rotarna behöll sin siffertilldelning till 1923 då de tre sista fick vanliga namn; Kommendantsängen, Olivedal och Stigberget. Rotarna 1-4, det som nuförtiden kallas Majorna, är stort varför man kallar olika delar vid namn, till exempel Kungsladugård.

Området väster om Gråberget i rote 1 har kallats både Maj­orna och Kungsladugård, men söder om Godhems­gatans korsning med Kungsladugårdsgatan, endast för Kungsladugård. Sydöstra och västra delarna av Kungsladugård kallas Skytteskogen (området närmast Slottsskogen) och Svalebo eller Svaleboskogen. Klippan kallas fortfarande Klippan och är området kring det gamla sockerbruket och Kungsladugårds gamla manbyggnad, en del kallar området för Röda sten eftersom själva stenen är rödmålad. Röda sten utgör i dag ett namn på ett område från Älvsborgsbron och konsthallen västerut till Nya Varvet, dock inte Sjöbergen. Stenen är troligen en gammal gränsmarkering mellan Örgryte och Frölunda.

Dagens områden i Majorna stämmer inte alls med den gamla roteindelningen, utom möjligen Kungsladugård.

16

Klippan tillhör Kungsladugård även om folk aldrig tyckt att det hör dit. Största delen av Majorna tillhör Karl Johans församling även om delarna närmast Bangatan tillhör Masthugget. 1908 överfördes delar av tredje och hela fjärde roten till Masthuggs församling. Farmors far och mor, John och Klara, tillhörde Karl Johans församling, eftersom de först bodde i ”Negerbyn” och sedan i landshövdingehusen på Majstångsgatan i Kungsladugård.

17

Kungsladugård

P

ojkarna turades om att vaka. Vera fick morfin och låg mer eller mindre i koma. Det enda tecknet på att hon fortfarande levde var hostan. Det spelade ingen roll hur trött kroppen var, hosta skulle den som om den i sin skröplighet glömt bort hur det var att inte ständigt hosta.

Under den apelsingula landstingsfilten syntes konturerna av en benig och tärd människa. Det stod ett plåtkärl vid hennes huvud. De få stunder hon var vaken hostade hon upp blod i kärlet. Regelbundet kom sköterskor in och sög med en slang i halsen på henne. Hur mycket vätska kunde det finnas i en så ynklig kropp? De två sista dygnen slutade de upp med sugandet och sjukdomen fick ha sin gång. Lungcancer­ patienter drunknar till slut i sitt eget blod och den vätska som lungorna samlar på sig.

Vera förnam Torsten i en otydlig men solgul och varm uppenbarelse. Han log. Tänk att vi skulle förenas så snart! tänkte hon och log tillbaka.

Torsten dog 1980. På grund av att han var tjugotvå år äldre än hon trodde alla att hon skulle få leva som änka i många år. Och nu, bara fem år senare, låg hon här på medicinavdelningen omgärdad av blommor som pojkarna kommit med.

Hennes fem pojkar; Göte, Roland, tvillingarna Gunnar och Kjell och minstingen Sören, vuxna män med egna familjer och företag. Vera var stolt över dem men iddes inte längre forma orden i munnen och tala. Hon hörde svagt på avstånd, hur de viskade för att inte störa och ideligen frågade de sköterskorna om allt möjligt - hur mådde mor? Något nytt?

På ett underligt sätt kom minnena från den tidiga barndomen så starkt för henne. Gamla minnen från ”Negerbyn” 18

på Ostindiegatan där hon satt på skurgolvet i köket och lekte. Hon hörde hur mor och far pratade med varandra om Lissi. Hur hon hostade sig till döds vintern och våren 1917 då även Göte dog, bara ett par månader gammal, mitt under kriget och dyrtiden. Märkliga minnen i vilka hon deltog som om de utspelades i detta nu. Hon såg för sitt inre två små enkla träkistor intill varandra. Kunde hon verkligen minnas de där kistorna som hon aldrig ens bevittnat utan bara hört talas om? Lissi och Göte dog innan hon själv fanns till. Visserligen hade hon hört sina äldre syskon, Arne och Sonja, berätta. Det kunde blivit ännu en liten kista om inte Gud gripit in och räddat just henne. Overkligt. Hon fick i alla fall bli sextiotre år. Det var hon tacksam för.

Vera fick känslan att vara vilse i ett töcken av tankar och bortglömda minnen, pojkarna i salen försvann ur hennes medvetande, de rörde sig som skuggor i en annan värld medan hon försvann in i sin. Det blev beckmörkt. En stank av vinäger stack i hennes näsa. Hon kände genast igen sig.

Styvmor hade just skurat garderoben mot fuktlukt i kläderna. Om hon bara lyfte handen en liten bit från stället där hon satt kunde hon känna tygstycken från kjolar, klänningar och kappor. Hon grät dovt. Kroppen skakade av rädsla− inte för att kaptenen och styvmor stängt in henne i garderoben − utan för ”mors kjortlar”. Det sades att ”mors kjortlar” får liv i mörkret och sveper sig runt olydiga barn och kväver dem om de inte blir snälla igen.

Hon vågade inte lyfta huvudet och satt med ansiktet nerböjt med armarna om knäna. Snoret kletade av sig på ylle­ strumporna som kliade, men det brydde hon sig inte om, inte nu. De fick gärna klia ihjäl henne. Det vore lika gott att slippa livet om hon ändå skulle straffas så fort hon gjorde något fel. Hur ska jag veta att jag gör rätt om jag aldrig får göra fel? tänkte hon uppgivet och önskade att hennes riktiga mor Klara kunde komma och hämta henne. Det tänkte hon 19

alltid när hon fick bannor, i synnerhet när hon blev instängd i klädgarderoben bland ”mors kjortlar”.

Vera kunde i mörkret nästan höra hur malen gnagde på klädpaltorna, så tyst och svart var det. Hon visste att styvmor inte skulle släppa ut henne förrän till kvällsmålet och dit var det ett par timmar och väl det. Vera kunde inte erinra sig att hon gjort något orätt, bara sagt att Gud är orättvis som inte låter djuren komma till himlen, att de inget ont har gjort, att det var vi människor som var onda som höll djuren i fångenskap. Styvmor hade blivit alldeles röd på halsen och kinderna hade blossat som två nykokta rödbetor. Hon hade tagit Vera hårt i armen och föst henne framför sig mot garderoben. ”Du skall icke häda tös! Nu blir det ”mors kjortlar” för dig så att du får tänka över din synd!” hade hon sagt.

Hur många gånger hade hon inte suttit i den där förbenade garderoben under trappan? ”Mors kjortlar” omgav henne på alla sidor och en svag doft av lavendel lyckades tränga genom den sura vinägern. Ovädrad garderob som luktar gammal kärring, hade hon råkat haspla ur sig en gång efter att ha suttit instängd. Styvmors kläder luktade fuktig garderob.

Det räckte för att åka in i den igen, men så blev den ju skurad också. Det var väl bara nyttigt, tänkte Vera och kände sig orättvist behandlad. Ibland önskade hon att det i väggen skulle öppna sig en lönndörr som tog henne långt bort från Spiken ända ner till hennes riktiga mor i Göteborg, ja, hela vägen till lägenheten i ”Negerbyn”.

Vill du läsa hela?

Köp boken till bästa pris i Ebes förlagsbutik: https://www.ebesforlag.se/store 20

21

22