I SKOGEN
I SKOGEN
Leif Bergholtz
www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen I skogen Författare © Leif Bergholtz (2021) Omslagsillustration © Helena Blom Omslag layout ©Eva-Karin Berglund Utgiven av Ebes förlag Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-89263-26-0
Del 1 This is the way the world ends This is the way the world ends This is the way the world ends Not with a bang but a whimper The Hollow men av T.S Eliot (1925)
1.
P
eter Holm vaknade strax efter gryningen. Han låg i den stora kontinentalsängen som han och hans hustru hade köpt för några år sedan. Hustrun var borta sedan två månader. Hon hade varit på en resa och inte kommit tillbaka. Hennes sida av sängen gapade tom. Som en påminnelse till honom om något som kunde ha varit. Precis som så mycket annat i världen. Han betraktade rummet. Det var ett rum lika välbekant för honom som om det hade varit en del av hans egen kropp. Där fanns den beige mörkläggningsrullgardinen som hans fru Jennifer hade köpt när de flyttade ut i skogen. Det var inte enbart ljuset hon ville hindra från att komma in i rummet. Hon hade också varit lite rädd för skogen och ibland ville hon helt enkelt stänga den ute. Ta bort den ur ekvationen och låtsas som om den inte fanns där tätt inpå husknuten. Där var tapeten. Ett mönster från artonhundratalet med mörkblå blommor och fjärilar på en ljusblå botten. Där var de vita och breda profilerade golvlisterna som de hade satt upp något år efter det att de hade flyttat in, de skira gardinerna som de köpt på Indiska på Östra storgatan i Jönköping och tavlan på skrattmåsen som stod på en klippa av röd granit. Jennifer hade tagit tavla med sig när de flyttade in för att inte komma allt för långt bort från havet. Det fanns spår av Västerhavet överallt i huset. Stenar, snäckor, sand och drivved. Bitar av Bohuslän som utspridda meddelanden från en lycklig tid. 7
Peter drog en hand genom håret och satte sig upp i sängen. Av ljuset att döma var klockan ännu inte fem. Det var svårt att avgöra så här någon vecka efter midsommar. Det var en vemodig tid och morgonljuset fick honom alltid att känna sig lite sorgsen. Han hade varit ovetande när han vaknade, men när minnena kom, vilket de oftast gjorde redan efter någon sekund, återvände vemodet och den förlamande sorgen. Förutom den där vilseledande sekunden på morgonen var det i sorgen han numera tillbringade sina dagar. Han gned sig i ögonen med fingertopparna, ville få in tankarna på en annan bana fastän han visste att det var omöjligt. Till slut reste han sig, gick fram till fönstret, drog upp rullgardinen och gjorde sitt bästa för att ändå ta in det han såg. De bodde långt inne i skogen, han och hans dotter, ungefär två mil norr om de tre Bunnsjöarna. Det bodde mitt i Bauerland och var omgivna av Bauerskogar med gamla, höga, knotiga granar, stora mossbeklädda berghällar och en oändlig urskog där man gjorde bäst i att inte gå vilse. Huset låg vackert beläget nära en liten insjö och det var det isolerade läget som hade lockat. Främst honom eftersom Jennifer varit van vid det öppna och obrutna och hade haft det som referensram för ett framtida boende. På baksidan stod träden tätt inpå ytterväggen. På framsidan kunde han skymta Namnlösetjärn mellan trädstammarna. Han brukade säga att det var en liten insjö eftersom han tyckte att det lät bättre än att bo vid en tjärn eller vid en göl. När man satt på den lilla badplatsen, som de hade gjort i ordning, kunde man inte riktigt se var tjärnen slutade eftersom en liten udde skymde sikten. Satt man där kunde Namnlösetjärn eventuellt tas för en mycket liten insjö. Den lilla gräsmattan var nyklippt och vid sidan av de vitmålade trädgårdsmöblerna levde midsommarafton kvar i form av en liten midsommarstång, där blommorna redan hade börjat torka och förvandlats till hö. 8
Han öppnade fönstret på vid gavel. Släppte in dofterna och ljuden. Fåglarna hade antagligen vaknat lika tidigt som han själv hade gjort och också de på grund av ljuset. Ofta tänkte han på fågelsången som skogens röst. Att det var träden, mossan och stenarna som sjöng för honom. Sjöng för dem alla. Kanske berodde det på att han ibland hade svårt att få syn på fåglarna eftersom granskogen var så tät. Ibland kunde han höra rådjuren skälla men förutom att skogen sjöng, speciellt vid den här tiden på året, kunde den också vara onödigt fåordig och ordkarg. Tystnaden var en annan sak som tilltalat honom, återigen mycket mer än den hade tilltalat Jennifer. Hon hade saknat det ständiga sorlet från Västerhavet, måsarna och höststormarna. Den intensiva tystnaden under vinterhalvåret hade ofta gjort henne rastlös och vid sådana tillfällen hade hon åkt in till Jönköping för att få tillbaka ljuden. En lätt sötaktig doft från den jättelika schersminbusken vid skogsbrynet och överblommad växtlighet fyllde rummet. Han hörde både grönfink och taltrast. Under några sekunder stod han stilla och försökte ta in det han såg. Sedan gjorde han sitt bästa att trots allt finna lite glädje i dagen eftersom han skulle in till Per Brahegymnasiet, sin tidigare arbetsplats, och träffa gymnasiechefen. Det var några veckor sedan han hade varit i Jönköping och han såg fram emot det som mötet eventuellt skulle utmynna i. Han hoppades att få komma dit och jobba igen. Inte som lärare utan med något administrativt. Gymnasiechefen som ställt frågan hade inte varit helt tydlig med vad det var han ville att Peter skulle göra. Undervisningen var inställd och skulle sannolikt aldrig återupptas. Lönen till lärarna på skolan hade inte betalats ut i maj och det var högst osäkert om den någonsin skulle göra det igen. Fick han det här extrajobbet skulle det dels innebära en omväxling från det liv de levde just nu, dels skulle de få en liten inkomst. 9
Mest av allt såg han fram emot att få komma till skolan igen och att få träffa andra människor. Per Brahegymnasiet var över hundra år gammalt, hade fyra pampiga våningar och högt till tak. Det stod statyer i korridorerna. Stentrapporna hade slitits ned av elever och lärare som gått där under två olika sekel. Han hade alltid tyckt att Per Brahegymnasiet var vackert. Efter arbetsdagens slut hade han ofta tagit den långa vägen ned till parkeringen, gått i de tomma korridorerna och in i det vackra personalrummet på nedre plan − bara för att njuta av arkitekturen och färgerna. De byggde inte skolor som Per Brahegymnasiet i Jönköping längre. Det skulle inte byggas några nya skolor överhuvudtaget. Han såg också fram emot att åka till staden i sig även om det också kändes lite skrämmande. Jönköping låg vackert vid Vättern med ett pärlband av caféer och restauranger, både längst stranden och runt Munksjön i stadens centrum. Han ville se hur staden hade påverkats av det som hade hänt. Senast han varit där hade det varit öde och ungefär hälften av butikerna, caféerna och restaurangerna hade varit stängda. Det hade varit ödsligt, men det hade varit en ödslighet de alla hade varit beredda att skaka av sig så fort allt var över. Han betvivlade att det var så nu. Att det någonsin skulle kunna bli vad det en gång hade varit. Att de skulle kunna skaka av sig det för att återgå till det normala. Det skulle nämligen aldrig gå över. Han gned sig i ögonen med fingertopparna igen. Omilt, som om det skulle kunna få honom på andra tankar. Att komma till staden skulle antagligen göra honom gott oavsett hur det såg ut eller var där nu. Verkligheten var antagligen inte värre än de bilder han målade upp i sitt inre. Han funderade på om han skulle ta med sig sin dotter, Monika. Precis när han tänkte på henne hörde han hennes fotsteg i trappan. Hon gick långsamt som hon alltid gjorde på 10
morgonen. Ett tvekande steg i taget. Han öppnade sovrumsdörren och tittade ut. Hennes hår var rufsigt på samma sätt det hade varit ibland när hon var liten och hade somnat i soffan. Ögonen var svullna. Över axlarna hade hon ett täcke. Hon var mycket lik Jennifer. Samma bruna hud, lika ljusblå ögon och samma mörkblonda färg på håret. Monikas hår hade blivit lite solblekt. Jennifer hade haft grå inslag i sitt. Bådas hår hade vid något tillfälle blivit kyssta av havet. ”Är du redan uppe?” frågade han trots att det var uppenbart. ”Jag kunde inte somna. Och du?” ”Antagligen ljuset”, sade han. ”Det är så vackert ute. Men ljust.” Monika tog några ytterligare kliv ned i trappan. ”Jag skulle kunna döda för en kopp kaffe.” ”Jag ska in till stan i dag. Du kanske vill följa med.” Hon skakade på huvudet. ”Tack, pappa. Jag tror inte det. För dystert. Och jag är lite för bakfull.” Han öppnade munnen men stängde den sedan utan att säga något. Vad skulle han säga? Han gillade inte att hon drack men kunde mycket väl förstå varför hon gjorde det. Ibland var det bättre att vara ordkarg och ordfattig som skogen var på vintern. Låta orden uppslukas av mörkret och försvinna. Han drack själv ibland i ett försök att glömma. Det hjälpte aldrig även om det kunde lätta något för stunden. ”Tror du att affärerna har öppet?” frågade hon. ”Jag skall se vad jag kan göra åt kaffet”, sade han eftersom han antog att det var kaffet hon tänkte på. ”Jag har hört att man kan ha tur ibland. Det kanske är otroligt dyrt nu. Är det något annat vi behöver.” Monika skakade på huvudet, tog de sista kliven i trappan och kom ned i köket. 11
Hon vände på huvudet. ”Kaffe!” sade hon. ”Vad det än kostar.” Han nickade. Hon hade naturligtvis rätt även om det skulle bära honom emot att betala för mycket för kaffet. Han hade verkligen ingenting till övers för de som försökte sko sig på det som hade hänt. Det var helt enkelt fel att dra nytta av andra människors olycka. Oavsett hur länge till de skulle kunna använda sig av pengar. Och oavsett hur lång tid de hade kvar att leva. Vill du läsa hela? Boken finns att köpa där böcker vanligtvis finns. Den kan även beställas direkt via Ebes förlag. https://www.ebesforlag.se/store/p/drama-människoöden210259/i-skogen,-av-leif-bergholtz-1020402
12
13
14