Provläs "Laima och den besynnerliga fegheten", av Anna Ocklind

LAIMA OCH DEN BESYNNERLIGA FEGHETEN

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Laima och den besynnerliga fegheten Copyright © 2018, Anna Ocklind Ansvarig utgivare: Ebes förlag Omslag: Design och layout © Therese Ottem Tryckt av Inprint, Lettland ISBN: 978-91-88187-42-0

LAIMA OCH DEN BESYNNERLIGA FEGHETEN

Anna Ocklind

DEL ETT

8

Laima

År 2003

L

aima satt på knä och rensade ogräs i trädgårdslandet. Hon kände sig hängig efter en lång dag i skolan och ville egentligen sova en stund innan middagen, men hon hade lovat sin mormor att hjälpa till i trädgården. I dag skulle en flicka från grannbyn komma på besök för att bli spådd. Laima förmodade att det gällde olycklig kärlek, vilket var den vanligaste orsaken när unga flickor kom för att bli spådda.

Suckande grävde hon djupare ned i jorden, trött på alla flickor som bara hade pojkar i huvudet.

Laima bodde tillsammans med sin mormor, Dagnija, i ett traditionellt litet jordbrukssamhälle utanför Riga. En gång i tiden hade det varit en välmående byggd, men de senaste åren hade den avfolkats och det var mest äldre människor och ensamstående mödrar kvar.

Dagnija ägde ett mindre trähus som för länge sedan borde ha renoverats, men det fanns aldrig tillräckligt med pengar för det. På gården hade de några höns, en tupp och en liten trädgård där de odlade grön­­saker, mest potatis och rovor. Dagnija fick ett mindre bidrag från staten, som inte räckte långt, och därför drygade hon ut sina inkomster genom att spå folk. Hon ansågs vara en synsk kvinna och var högt aktad i de mediala kretsarna, vilket resulterade i att det till och med kom folk ända från Riga för att få svar på sina frågor. Oftast rörde sig spådomarna om frågor kring kärlek eller hjälp med att hitta borttappade saker. Spådomarna bytte hon sedan mot handels­varor eller symboliska summor då hon ansåg det vara fult att tjäna pengar på folks bekymmer. ”Laima, kan du vara snäll att koka kaffe, vår gäst har kommit!” rop­ a­de mormodern från köksfönstret som vette ut mot gården.

Laima torkade av sina jordiga händer på byxorna och gick in för 9

att tvätta av sig. Det var mörkt i köket för Dagnija hade täckt för fönstren. Ett stearinljus lyste stämningsfullt i dunklet och avslöjade de grova sprickorna i det gamla träbordet. ”Du önskade dig en spådom?” sa Dagnija med djup röst till den unga kvinnan som kommit för att bli spådd.

Från ljuset bildades skarpa skuggor kring Dagnijas ansikte vilket skapade en effektfull atmosfär. I köket mitt emot henne satt en ung flicka som Laima inte kände igen. Hon var vacker på ett spöklikt sätt. Hennes hår var ljust, nästan vitt, och ögonen som hade en grå nyans, tindrade i det svaga skenet. Hon bar fina, moderna kläder och Laima kände sig obekväm. Själv fick hon sällan nya kläder och de hon ägde hade hon ärvt från sin mor. ”Jag har fått besök av en man som vill erbjuda mig jobb och en framtid utomlands”, sa flickan med bestämd röst, ”och min fråga är om jag kan lita på honom?”

Detta kom oväntat, en spådom som inte hade med kärlek att göra, Laima spetsade intresserat öronen medan hon gjorde i ordning kaffet.

Dagnija tog flickans hand och studerade den en stund, sen släppte hon den med ett dramatiskt ryck. ”Res inte med den mannen! Han är ond och mycket farlig. Han kommer att förstöra ditt liv!”

Flickan såg alldeles förskräckt ut. Laima dukade snabbt fram kaffe­ koppar på bordet men flickan rörde inte sin utan reste sig genast upp för att gå. ”Tack, jag kände det nästan på mig”, sa hon och lade hastigt en sedel på bordet för att sedan i brådska lämna huset.

Laima kämpade för att hålla sig för skratt. Hon kunde inte förstå hur alla dessa människor kunde ta Dagnijas spådomar på allvar. För henne var det så tydligt att mormodern bluffade. De tända ljusen för att skapa atmosfär och den djupa rösten som hon aldrig använde annars. Laima förstod dock att Dagnija helt enkelt var bra på att läsa av människors ansiktsuttryck och utifrån detta göra logiska förutsägelser. En gång hade Laima försökte antyda detta vilket hade 10

gjort Dagnija fullkomligt rasande. Men att Dagnija hade en starkt utvecklad intuition eller instinkt, kunde Laima inte ifrågasätta. Dagnija kände ofta på sig att saker skulle hända innan de inträffade, som till exempel när Laimas far var på väg hem. Då blev Dagnija alltid lika nervös och vankade fram och tillbaka likt en orolig hund, och kort därefter dök han upp som på beställning.

Laima hade inga känslor för sin far Ervin. Hon hade aldrig vuxit upp med honom eller ens haft ett personligt samtal med honom.

Det enda Laimas far tillfört i hennes liv var våld och fylla. Ibland dök han upp onykter och hotfull. Det var när han hoppades på att Dagnija hade lyckats skrapa ihop lite extra pengar. Han brukade leta överallt, under sängen, i madrassen, i skåpen och till och med i kylskåpet, tills han hittade pengarna. Om han mot förmodan inte hittade dem dök han upp nästkommande dag och hotade Dagnija till livet tills hon gav honom pengarna.

En stor del av bråken som pågått under hennes barndom, när hennes mor levde, hade hon delvist förträngt men allt gick inte att värja sig emot. Det hade varit en tidig vintermorgon och de hade ätit frukost i köket. Ute hade det fortfarande varit mörkt och snön hade yrt utanför den lilla stugan. Inomhus hade det varit kallt och mormodern hade eldat i spisen. Plötsligt hade det bankat på dörren.

Dagnija och Laimas mor, Emilija, hade utbytt blickar men ingen hade sagt något. Det ivriga bankandet hade fortsatt. ”Öppna! Öppna innan jag slår in dörren!” hade de hört fadern ropa.

Emilija hade sett skräckslagen ut och Dagnija hade snäst: ”Öppna inte, låt honom frysa ihjäl där ute!” ”Säg inte så framför barnet”, hade hennes mor vädjat.

Men bankningarna hade inte upphört, det hade känts som om husväggarna höll på att falla isär. Till slut hade Emilija inte stått ut längre och öppnat dörren.

Utanför hade Laimas far stått, helt täckt med snö som en ond snögubbe. Han hade klivit in med stora vingliga kliv och snön från hans kläder hade fallit ned på golvet. Först hade han förblivit tyst. Sen 11

hade hans ögon fastnat på en jacka som hängde på en av stolarna. ”Vems är jackan?” hade han frågat. ”Min fars”, hade Emilija lugnt svarat.

Det hade räckt för att Ervin skulle tappa fattningen helt. Han hade genast slagit henne i ansiktet och skrikit: ”Varför ljuger du? Din äckliga, vidriga slyna, varför ljuger du?”

Med våldsam kraft hade han dragit in henne i sängkammaren, där Laima på senare år förstått att hon blivit utsatt för mer våld. Från rummet hade hon hört plågsamma skrik och jämmer från sin mor.

Efteråt hade han lämnat huset utan ett ord.

Laimas mor, Emilija, hade gått bort några år efter den händelsen.

Hon dog i en sjukdom som byns enda läkare inte kunde förklara.

Dagnija brukade säga att hon trodde att Emilija hade dött av sorg, för det var som om kroppen bara gett upp. Under Laimas uppväxt hade Emilija för det mesta varit apatisk och sängliggande. Hon hade nästan aldrig pratat och inte heller svarat på frågor som Laima ställde som barn. Men trots Emilijas psykiska tillstånd hade hon varit en mycket kärleks­full och ömsint mor. Laima mindes tydligt sin mors varma hand strykande henne över ryggen, fram och tillbaka, de gånger hon hade haft svårt att sova. De minnena tröstade hon sig med i mörkret när sorgen över sin förlorade mor kom över henne.

Laima var döpt efter den välkända lettiska godisfabrikören Laima.

Hennes mor hade alltid varit svag för choklad och tyckt att namnet var passande för det vackra barnet. På sina födelsedagar hade Laima traditionsenligt alltid fått den berömda chokladkakan Laima samt att modern hade bakat en ljuvlig chokladtårta med hennes namn ingraverad i tjock kristyr. De stunder när de firat hennes födelse­dag hade varit de lyckligaste under hennes barndom. Hon minns hur de sjöng för henne, att hon blåste ut de rosa ljusen och att hon åt alldeles för mycket tårta. Födelsedagarna hade slutat med att familjen suttit i köket och pratat, de vuxna hade skrattat och hon hade suttit i sin mors knä, lycklig med uppsvullen mage. Hon var beroende av dessa minnen och brukade spela upp dem i sitt huvud om och om igen. Men tyvärr bleknade minnena bort, mer och mer för varje år.

12

De perioder som Emilija mått bättre hade hon lärt Laima balettens grunder. De stunderna hade fått hennes mor att känna livsglädje och med stort tålamod hade hon börjat träna Laima redan som fyraåring.

Laima förstod tidigt att hon liksom sin mor hade dansen i blodet och drömde om att en dag bli en framgångsrik dansare. Dagnija hade inte gillat dessa upptåg och onödiga fantasier och hade med all makt försökt hålla Laima borta från dansen. Sången var något som hon istället hade velat att Laima skulle ägna sig åt eftersom sången var en del av gemenskapen i byn. Men det hade varit tydligt att Laima redan som barn föredragit dansen framför sången, vilket hade oroat hennes mormor. I byn sjöng man folksånger som gått i arv i flera generationer och man ägnade en stor del av sin tid åt att sjunga i kör, liten som stor. Under hela Laimas uppväxt hade de ofta träffats och sjungit tillsammans hemma hos någon familj eller i kyrkan, även om de flesta inte var speciellt religiösa i någon traditionell bemärkelse.

Vid dessa sammankomster hade Laima aldrig kunnat sitta still utan hade hoppat upp och ned. Då liksom nu hade det sprätt i hela hennes kropp av längtan att få uttrycka sin musikalitet i rörelsernas värld.

En dag när Laima var i fjortonårsåldern hade hon övat på steg från en musikvideo som hon hade sett hemma hos en klasskompis.

Dagnija hade blivit alldeles rasande och dragit Laima i armen. ”Vill du sluta som din mor?!” hade hon skrikit.

Laima hade blivit rädd. Dagnijas ögon kunde vidgas på ett obehagligt sätt när hon blev arg. Hon hade till och med lyckades skrämma bort Laimas far några gånger med den blicken. ”Aj, du gör illa mig!” hade hon jämrat. ”Nu följer du med mig in här”, hade mormor sagt och släpat Laima till köket och tvingat ned henne på en stol. ”Vet du varför jag inte vill att du ska dansa, Laima?” hade hon frågat. ”Har du någonsin förstått det?”

Laima hade skakat på huvudet. ”Din mor förstörde sitt liv när hon fick för sig att satsa på den satans dansen!” hade Dagnija sagt så upprört att hon knappt kunnat andas mellan orden.

13

”Din mor hade höga ambitioner och var duktig i skolan”, hade hon fortsatt för att sedan stanna upp för att få luft, ”men hennes dröm var inte att studera utan att bli dansare. Hon ville stå på den ”stora” scenen i Riga.”

Dagnija hade gått upp i ett föraktfullt tonläge på ordet stora. ”Din morfar och jag tyckte alltid att hon borde ha pluggat till något akademiskt yrke men vi kunde inte hindra hennes planer och kort därefter flyttade hon till Riga”, hade hennes mormor fortsatt sin berättelse. ”Hon kämpade hårt och på kvällarna efter skolan städade hon hemma hos rika familjer och sov inte mer än några timmar per dygn. Hon var en lovande balettdansös, det tänker jag inte förneka.”

Dagnija hade nickat och verkat nostalgisk, ”men istället träffade hon Ervin, din far, som vid den tidpunkten pluggade till ingenjör. De träffades i Riga och Emilija blev gravid. Ervin ville först gifta sig men eftersom hans föräldrar ogillade Emilija och han var hårt hållen, gifte de sig aldrig. Emilija återvände hem, gravid och ogift. Efter det att du fötts tappade hon bort sig själv helt, det var som om hon upphörde att fungera”, hade hon uppgivet tillagt och fortsatt: ”Jag vill inte att detta ska hända dig, förstår du det?”

Laima hade nickat även om hon tyckt att kopplingen till henne själv var mer än långsökt, och förståelsen för hennes mors uppgivna tillstånd hade fortfarande varit lika obegriplig.

Dagnija hade fortsatt att förklara: ”Det tragiska är att din far inte heller hade förmågan att gå vidare med sitt liv. Det slog slint i huvudet på karln och han började dricka. Han fick för sig att hon träffade någon annan fast hon aldrig gjorde det.” Dagnija hade skakat på sitt huvud innan hon fortsatt med sin berättelse: ”Ibland kom han för att be din mor om förlåtelse och bad om hennes hand men vid det laget var det redan försent.”

Efter att ha berättat historien om Laimas föräldrar hade Dagnija blivit tyst och tittat rakt fram, ut i tomma intet. ”Vänta jag ska hämta något till dig”, hade hon sagt efter en stund då hon hade lugnat ned sig efter sitt utbrott, vilket Laima förstått bara hade varit ett tecken på oro.

14

Dagnija hade hämtat sitt silverskrin, som alltid var låst, och tagit upp Emilijas medaljong ur den. Medaljongen hade gått i arv i släkten under flera generationer. Den var gjord av guld och hade en av­bild av jungfru Maria. ”Den här ska du bära runt din hals, den kommer att skydda dig från ondska”, hade Dagnija högtidligt sagt och fäst halsbandet runt Laimas hals. ”Den är det dyrbaraste vi har”, hade Dagnija stolt lagt till.

Laima hade känt sig hedrad, den allvarliga samtalsstunden hade över­ gått till ett heligt ögonblick och hon hade lovat sig själv att hur fattig hon än skulle bli, så skulle hon aldrig sälja guldmedaljongen eller byta ut den mot något annat.

15

Sverige – framtidens land

E

n varm vårdag då de första vitsipporna hade slagit ut fick de besök av en man som inte kom från byn. Han var kortväxt och Laima reagerade på att han helt saknade hår på huvudet trots att han var ganska ung. Mannen presenterade sig själv som Oleg, berättade att han var ryss och kom från Riga. Han var inte intresserad av att bli spådd, utan hade hört av andra från byn att mormodern och Laima behövde pengar. Han erbjöd sig att hjälpa dem och gav Dagnija sitt visitkort. Enligt visitkortet representerade Oleg ett rekryteringsföretag vars affärsidé byggde på att hitta lämpliga arbeten utomlands till unga lettiska flickor. Oftast rörde det sig om städning eller att jobba som barnflicka för höginkomsttagare i Sverige. Oleg undrade om Laima var intresserad och om hennes mormor trodde att Laima var redo för att jobba utomlands. Dagnija var tveksam till hans erbjudande och tyckte att Laima var alldeles för ung och oerfaren för att åka utomlands. Ett förslag som detta måste planeras noggrant och övervägas några gånger för att inte göra något förhastat, menade Dagnija.

Oleg försäkrade att Sverige var ett tryggt land och att hon inte behövde oroa sig. Företaget han representerade skulle dessutom se till att Laima fick en bostad och ett arbete med tillräckligt bra lön. En lön som till och med skulle räcka för att skicka lite pengar till Dagnija, förklarade han.

Dagnija var fortfarande skeptisk och tyckte att erbjudandet lät för bra. Hon granskade mannen från topp till tå och fick inte någon bra känsla. Han kändes lite karaktärslös, men hon visste också att deras ekonomiska situation inte längre var hållbar. Tänk om den här korte mannen faktiskt kunde hjälpa dem och dessutom representerade han ett riktigt företag, vilket ingav förtroende. Laima var dessutom på väg att bli vuxen och hon kunde ju inte fastna med sin mormor hela livet, intalade sig Dagnija. I byn fanns det inte heller någon framtid för 16

ungdomar och hon hade hört att Sverige var ett tryggt och rikt land att bo i.

Hon bestämde sig för att Gud hade visat henne ett tecken och att hon helt enkelt måste följa det. Även om mannen var ryss, ett folkslag som Dagnija inte hade mycket till övers för, så kanske han var ett undantag. Dessutom var det bara en tidsfråga innan Ervin skulle dyka upp och vem vet, Dagnija rös, kanske ta deras sista ägodelar.

Hon dividerade fram och tillbaka medan hon fundersamt bet sig i underläppen. Någonting måste hända nu och detta kanske var deras sista chans. Hon gav till slut Oleg sitt godkännande, även om det tog emot, men på ett villkor: att Laima skulle komma tillbaka inom ett år och hälsa på. Dagnija påpekade även att hon tänkte ringa numret på visitkortet för att stämma av att allt som Oleg sagt var korrekt. Oleg tog Dagnijas hand och sa: ”Tack för ditt förtroende och du har mitt ord på att hon kommer hem om ett år.

Redan dagen därpå dök Oleg upp, i en sliten gammal Ford, för att hämta Laima. Hon hade packat det mest nödvändiga, lite kläder och en tandborste, i sin mors gamla ryggsäck. Dagnija grät när Laima satte sig i bilen. Laima tog tröstande mormoderns hand. ”Jag ringer så fort jag kommer fram, var inte orolig nu, mormor.”

Dagnija ville inte släppa Laimas hand och Oleg verkade stressad.

Han påpekade att de måste köra nu om det skulle hinna med båten.

Sen gasade Oleg ut på grusvägen i rasande fart och hon såg sin mormors bastanta siluett alltmer försvinna vid horisonten.

Vill du läsa hela boken?

Beställ den på www.ebesforlag.se

17

18