Provläs Sista solglimten - Ett barns kamp i skuggan av två kulturer

SISTA SOLGLIMTEN

SISTA SOLGLIMTEN Ett barns kamp i skuggan av två kulturer

Shewin Hamadbag

www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Sista solglimten Författare © Shewin Hamadbag (2021) Omslag © Fanny Axelsson Utgiven av Ebes förlag Tryckt av DH Printing House, Riga ISBN: 978-91-89263-40-6

Förord

I denna självbiografiska roman lyfter Shewin Hamadbag, utifrån sin egen upplevelse, fram olika scener ur sitt förflutna där vi får följa hur hon blev bemött av samhället, såväl i Kurdi­stan som senare i Sverige. Vi får även inblick i den kulturkrock som hon hamnade i när hon som barn kom till Sverige.

Under många år förnekade Shewin att flickan som hon beskriver i sin bok var just Shewin själv. Hon förnekade att de var en och samma person. Med åren har hon dock förstått att den lilla flickan som hon under åren har skrivit berättelser om var hon själv i unga år. Tack vare det hon har gått igenom, sina upplevelser och erfarenheter, har hon lärt sig att inte ducka för den sanning inom skolvärlden som hon vardagen igenom möter i sitt arbete som lärare.

Boken riktar sig till alla vuxna, men även till ungdomar som kan känna igen sig i många scener i romanen. Den lyfter fram de olika konsekvenser som vuxnas handlingar kan få i barn och ungdomar liv.

Denna bok syftar också till ett uppvaknande och en påminnelse om vårt vuxna ansvar, det pedagogiska ansvaret och vikten av ett tydligt ledarskap. Det krävs så lite för att se och höra ett barn, och därmed göra skillnad.

Återberättat ögonblick

Klockan tickade långsamt, alla väntade med spänning. Någon skrek högt bakom den stora, stängda dörren. Det var en kvinnas skrik. En ung kvinna, trettiotvå år. Tillsammans med henne i rummet befann sig tre äldre kvinnor. Den unga kvinnan skrek nu så högt att allt som var av glas höll på att spricka av den skärande stämman.

Det var i hennes eget hem de var. Det var hon, hennes egen röst. Hon som försökte ta djupa andetag men inte klarade av det.

Kroppens egna signaler styrde henne. Smärtan skar genom hennes sköra kropp, men ingen brydde sig om det.

Det var ifrån henne mitt lilla huvud först kom ut, följt av resten av min kropp. Från denna kvinna som klarade av all smärta utan någon bedövning, och det var inte första gången hon hade gjort det. Fyra år tidigare hade hon gått igenom en liknande smärta, om inte värre. Den kvinnan är i dag min mamma. Min mamma som har låtit sin mentala styrka styra henne genom livet. Hon som gick genom eld och vatten för att stå där hon är i dag.

Denna händelse utspelade sig i den norra delen av Kurdi­ stan år 1993 då jag för första gången fick se välden. Det var nu mitt liv började på riktigt. Välkommen in till en sann verklighet baserad på en liten flickas upplevelser och tankar.

7

8

De första åren

D

e två första åren var som att leva i det härligaste himmel­ rike. Mina föräldrar älskade mig, gav mig värme, trygghet, skyddade mig från allt det onda och gjorde allt som ett föräldrapar gör för sina barn. De såg till att jag blev matad varje dag. De bytte min blöja, tvättade mig och höll mig varm. Tillsammans med mina föräldrar och min storasyster kunde jag skämta och le åt min tillvaro. Kärleken var det inget fel på och uppmärksamheten var det inget tjafs om.

När jag blev äldre berättade pappa många gånger om den upplevelse som han hade haft under en bussresa. Den handlade om mig som barn. Den historien har han berättat om och om igen utan att ändra en fras eller ändra tonläge. Han återberättade händelsen med en känslan av stolthet, kärlek, lycka och sorg.

Jag har valt att översätta historien till svenska och beskriva den utifrån jag-form.

Solen sken som starkast mitt på dagen. Det var få träd som klarade sig under denna varma sommarperiod. Värmen var plågsam och det kändes som om jag var på en plats i hetaste Sahara. Den jobbiga värmen plågade mig fast jag bara var knappt ett år. Jag och min familj satt på en buss, på väg hem från släktingar. Jag upplevde en otrygghet i bussen och kände behov av kärlek. Jag började gråta.

Mamma försökte trösta mig, men det gjorde ingen skillnad. Hon undrade om jag var hungrig, trött eller hade bajsat på mig, men jag var varken hungrig eller hade bajsat på mig.

Hon försökte trösta mig ett bra tag, men inget blev bättre.

Jag fortsatte att gråta ända till det att min pappa bad om 9

att få hålla om mig. Det var först då jag lugnade ned mig.

Min pappa såg på mig med tindrande ögon. Han log stort mot mig och jag log tillbaka. Han hade aldrig varit med om något liknande, och ingen annan i bussen heller. Alla som satt i bussen blev förvånande och ansåg att det var ovanligt att ett barn lugnades i mannens famn eftersom kvinnorna oftast stod för tryggheten. Det var i detta ögonblick som omgivningen klassade mig som pappas lilla flicka. Det var inget bra betyg för mamma …

Mina föräldrar fortsatte att skydda mig och höll mig borta från det onda under ett år till. Därefter fick jag en lillasyster som fick alltmer uppmärksamhet. Min syster som blev den allra lugnaste i familjen, min syster som hamnade djupt i mammas hjärta. Min lillasyster som inte grät så mycket och när hon väl gjorde det visste mamma anledningen till att hon grät. Hon fick namnet Nicole.

Redan i tidig ålder uppförde jag mig på ett sätt som utmanande samhällets normer, och ingen förstod egentligen vad, hur och varför en liten flicka i så unga år kunde göra så. Kunde det bero på att kvinnan i hushållet hade misslyckats med fostran? Inte blev det bättre av att jag upplevde att jag hamnade allt mer i bakgrunden när Nicole kom till världen. I början upplevdes jag som avundsjuk − men var det verkligen avundsjuka eller kunde det bero på något annat?

10

Håll er borta!

M

in mamma hade redan när vi var mycket små talat om för oss barn att vi inte skulle krama om män eller gå i närheten av dem − även om det var hennes egna bröder. Vi barn skulle inte tillåta en man att krama om oss, inte heller tillåta en puss på kinden − även om det skulle vara en bror till oss. Hon implementerade i tidig ålder att vi barn skulle hålla oss borta från män eftersom män oftast hade ett syfte med sina handlingar. Män kunde vara väldigt opålitliga.

Mamma förklarade aldrig anledningen till att vi inte skulle närma oss män, eller anledningen till att inte låta hennes bröder krama oss eller ge oss en puss.

Kanske hade hon varit med om något mycket läskigt, kanske hade hon blivit utnyttjad. Kanske var det saker hon inte kunde dela med sig av. Kanske var det så enkelt att hon själv hade blivit uppfostrad så? Det är i alla fall något som inte kommer att nämnas i den här boken.

Det hon gjorde var att varna oss. Vi tog mammas ord på allvar, i alla fall jag. Hennes ord skrämde mig. Det var som att drömma en hemsk mardröm när mamma gång på gång talade om för oss att inte gå i närheten av män. Jag lyssnade till hennes ord. Orden hackade sig djupt in i själen på mig även om jag inte var äldre än fyra år.

En sensommardag kom det gäster hem till oss. Vi hade ett stort vardagsrum med vita väggar. Det fanns gott om plats.

En stund stod jag och studerade solen som sken in genom de två stora fönstren och skapade mönster på väggen. På golvet låg det madrasser längs med väggarna och kuddar var place11

rade mot väggarna för komfortens skull. Vi hade fått gäster, många gäster. Vardagsrummet var fullt med folk. Kvinnorna satt på en sida av vardagsrummet och männen på den andra.

Det var verkligen fullt och jag visste inte var jag skulle sätta mig. Bland männen skulle jag absolut inte sätta mig, och bland de äldre tanterna var det oförskämt för ett barn att sätta sig, och resten av de som var där kände jag inte.

Jag kunde ju inte bara sätta mig bland främlingar … eller kunde jag?

Alla umgicks och pratade med varandra. Gästvänligheten var mycket varm och en av de besökande var mammas morbror. Med mina små steg var jag på väg att gå till den yta av rummet där det skulle vara acceptabelt för ett barn att sätta sig. På väg dit ropade mammas morbror på mig och jag tittade på mamma. Min egen mamma, så ung och vacker.

Hon hade långt, rakt, ljusbrunt hår och hennes klara och stora ögon glittrade som stjärnorna på himlen när den är som mörkast. Hon såg ut som en vacker modell med en utstrålning som inte var av denna värld. Många i släkten var avundsjuka på att min pappa hade en så otroligt vacker fru.

Mamma tittade på mig och log. Hennes leende kändes kallare än vad det brukade göra, ungefär som om hon försökte ge mig ett tecken på något sätt, en varning, tolkade jag det som.

Jag var djupt påverkad av mammas ord om att inte närma mig männen även om det var hennes egen bror. Trots det ändrade jag riktning och gick med små steg mot honom.

Han log stort och såg glad och lycklig ut, känslan av att se lyckan i hans ögon gav mig en klump i magen. Jag fortsatte att gå mot honom och trodde att jag skulle göra min mamma glad över det jag snart skulle göra.

Han sträckte ut sina armar för att ta emot mig och ge mig en varm kram. Jag upplevde detta som att han ville göra mig något ont, eftersom mamma alltid sade: ”Akta dig för 12

männen, de är inga bra personer, även om det är din morbror.” För ett ögonblick stod tiden stilla. Jag kände hur alla i vardagsrummet tittade på mig samtidigt som de log och småpratade med varandra. Nu hade jag kommit några steg närmare platsen där han satt och höll upp armarna för att ta emot mig − och plötsligt hände något som aldrig borde ha hänt.

Vill du läsa hela?

Boken finns att köpa där böcker säljs, om din bokhandel eller bibliotek inte har den hemma kan du be dem ta hem den.

Den går även att beställa direkt i Ebes förlags e-butik. https://www.ebesforlag.se/store/p/biografi-självbiografi-296935/sista-solglimten-ett-barns-kamp-i-skuggan-avtvå-kulturer,-hamadbag-1022393

13

14