Provlas "SKIFTET" - en thriller som utmanar allt vi är"

Skiftet

www.ebesforlag.se Skiftet Copyright 2016 © Kenneth Filipsson Omslag © Joel Kvarnsmyr Tryckt av Inprint, Lettland 2016 ISBN: 978-91-88187-11-6

Skiftet Kenneth Filipsson .

Ett speciellt tack till Tom Campbell, fysiker och författare till MY BIG TOE, som faktagranskat relevanta vetenskapsavsnitt i romanen. Han har också haft vänligheten att låna sitt namn till en av romanens karaktärer – föreläsaren på Svalbard. För allt detta är jag mycket tacksam. Ansvaret för eventuella fel eller brister i vetenskapsavsnitten, faller – ovanstående till trots – helt och hållet på författaren själv.

Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.

Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup.

Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen. Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång. Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig.

Helena Granström, Osäkerhetsrelationen.

Kapitel 1

T = 1 juni kl. 21.40

J

ag såg henne på avstånd. Mörkt, halvlångt hår. Mitt i myllret av människor. Hon rörde sig långsamt och jag tänkte att hennes uppenbarelse hade just den egenskap som den inte borde ha. För vacker. För iögonfallande. Hon bar en grå långärmad tröja, mörkgrå jeans och över ena axeln en lika grå axelremsväska. Hon kanske försöker göra sig osynlig, tänkte jag. I så fall har hon misslyckats kapitalt.

Hon fick syn på mig, vi gick emot varandra, omfamnade varandra, länge. Hon fattade tag runt mina armar, höll mig en bit ifrån sig och log bredare. ”Herregud! Mark, så många år …”

Jag såg en antydan till tårar. ”Jag vet, Linn. Alldeles för många år.”

Vi kramade om varandra igen. ”Kom, vi går ut”, sa hon. ”Jag tål inte flygplatser.”

Hon tog min hand och vi kryssade oss fram mellan dunjackor och ryggsäckar. Jag tänkte säga något om hennes bagage, men stötte i en man vars ryggsäck gick i golvet. Ett kraschande ljud hördes. Jag ursäktade mig, flerfaldigt, och fick ett överraskande glatt svar tillbaka – ”Bra att den gaven ble knust” – och det slog mig att Linns bagage förmodligen inte ens gick genom den vanliga bagageutlämningen.

Vi kom utomhus och en svag men iskall vind letade sig upp från havsviken. Hon fick upp en tunn dunjacka ur väskan. Vi gick runt byggnaden, in i solen. ”Hur många år sen är det, Mark?”

Hennes tänder var blekta, ansiktet lätt solbränt.

11

”Jag räknade på vägen hit från hotellet”, sa jag, kämpande med att hålla nere pulsen. ”Om jag inte tar fel så är det tjugofyra.”

Hon skakade på huvudet och blundade. Jag kände igen rörelsemimiken. Ett passivt minne, framkallat efter nästan ett kvarts sekel. ”Ett café”, sa jag. ”Minns du?” ”Hur skulle jag kunna glömma?” ”Om du hade sagt då att det skulle dröja tjugofyra år innan vi sågs igen, och att det skulle bli i en snödriva på Svalbard, så hade jag nog haft svårt för att tro dig.” ”Om du inte hade haft så vansinnigt svårt för att tro mig, så hade jag förmodligen friat till dig.”

Jag skrattade, passande, i realiteten ett utslag av övertrycket inuti. ”Det hade du inte alls”, sa jag. ”Inte?” ”Sådana som du gifter sig inte.” ”Sådana som jag?”

Jag tänkte på att hon fortfarande talade bra svenska. Efter alla år. Hon hade språköra och hon hade lärt sig svenska oerhört snabbt, men hon hade bara bott i Sverige ett enda år, och det var för väldigt länge sedan. Det var otroligt att hon hade kunnat hålla detta randspråk vid liv med alla krävande jobb. ”Intelligenta, vackra kvinnor som gör en spikrak karriär”, sa jag med pulsen på väg åt rätt håll.

Hon tittade allvarligt på mig. Några sekunder i tystnad passerade. Det var jag som först vek med blicken. ”Mark, jag har kommit hit av en alldeles speciell anledning. Jag är inte här på semester som jag skrev.”

Jag svalde. Det gick snabbt nu, även för att vara Linn. ”Utan varför?” sa jag lamt. ”Jag är här å tjänstens vägnar.”

12

Jag gav ifrån mig en vissling och kände hur det stack till i kinderna: ”Är jag säker på att jag vill höra det här?”

Hon svarade inte.

Jag studerade henne. ”Låt mig ge dig ett par ledtrådar …”, sa jag avvaktande. ”Jag är vare sig militär eller amerikansk medborgare och jag har inget behov av att veta.” ”Om det bara hade funnits något annat sätt, Mark”, sa hon på engelska. ”Det låter som en filmreplik”, sa jag och bytte språk även jag. ”Är det meningen att jag ska bli rädd?” ”Kanske.” ”Om det rör nationens säkerhet så vet du att – ” ”Om det hade varit en så trivial sak skulle jag inte ha besvärat dig.”

Jag låtsades le, samtidigt som jag anade något fatalt. Det malde till i magen. Hade jag misstagit mig?

Jag beslöt mig för att gå rakt på sak, sträckte på mig och sa: ”Det har gått lång tid sedan vi sågs, Linn. Varför är du här?” ”Jag ska snart förklara.”

Hon skuggade ögonen. Två snöskotrar närmade sig på fältet nedanför oss. ”Jag vill be dig att följa med på en åktur”, sa hon och tittade på mig.

Det fanns inte ett uns av skämt i hennes röst och inget i hennes ögon förutom gravallvarligt statstjänstemannaallvar. ”Om det är vad jag tror så –” ”Det är inte vad du tror”, avbröt hon.

Ljudet från snöskotrarna tilltog. ”Jag har inte rätt kläder på mig”, försökte jag. ”Snälla, gör inga invändningar.” ”Vart ska vi?”

Snöskotrarna väsnades så att jag inte kunde höra vad hon 13

sa och i nästa ögonblick sladdade den ena till framför oss och stannade. Föraren klev av och öppnade en bagagelucka.

Två overaller trollades fram. Hjälm, handskar, kängor och goggles räcktes över till oss, och innan jag visste ordet av, eller ens hade hunnit formulera en ny fråga, hade vi bytt plats med föraren och satt fullt påpälsade.

Vi ryckte iväg. Jag fattade tag om hennes höfter. Hon accelererade och vi kom upp tätt bakom den andra skotern.

Det gick vansinnigt fort, först över ett fält, korsande en väg och sedan rakt upp för fjället. Vid ett tillfälle var jag rädd att vi skulle välta över ända baklänges, så brant var det, men Linn hanterade skotern som om hon inte gjort något annat och snart var vi uppe på en platå. Jag hukade tätt bakom henne, försökte komma undan fartvinden.

En grupp med hundspann syntes på avstånd. Vi kom närmare. Ett av ekipagen hade vält, orange och gröna overaller flockades, någon pysslades om. Linn sänkte farten och ropade frågande om de behövde hjälp. Vi fick avvärjande vinkningar tillbaka. Hundarna skällde som besatta.

Gasen trycktes i bott igen. Mina händer blev iskalla och jag försökte värma dem växelvis genom att sitta på dem. Jag hade ingen aning om vart vi var på väg och det var ingen idé att försöka göra sig hörd genom hjälm och motorljud. Jag kikade fram över hennes axel då och då, men allt jag såg var oändliga, vita vidder.

Vi färdades i drygt en halvtimme. När gaspådraget äntligen minskade befann vi oss snett ovanför en havsvik där det låg ett fartyg. En ribbåt lämnade fartyget och satte av in mot stranden. Vi störtade ned för bergssidan i våldsam fart efter den andra skotern och jag tänkte: Jag vill inte det här.

Men jag hade knappt kommit av och sträckt på benen förrän fartvinden åter slog emot mig, nu från mittoften på ribbåten. Allt som hände, skedde i sådan frenesi att det var svårt att undgå intrycket av att vi var jagade eller mitt uppe 14

i någon kris. I mitt inre letade jag efter ledtrådar till vad hon kunde ha i beredskap. Jag hade inte sett henne på mer än två decennier, jag hade följt hennes liv på avstånd, genom enstaka brev och mejl då och då, det var allt. Jag visste inte mycket mer än att hon levde ensam, liksom jag, att hennes arbete tog det mesta av hennes tid och att hon hade utflugna barn.

När hon mejlat mig ett och ett halvt dygn tidigare och föreslagit middag visste hon redan att jag var i Longyearbyen. Hon hade skrivit att hon skulle passera, att hon hade semester, inget mer. Typiskt Linn. Typiskt kortfattat. Och jag hade tagit det som en invit, så klart. Under de trettiosex timmar som följt på den korta mejlväxlingen hade jag gjort mig stora fantasier. Men när jag tittade på henne nu och på mannen som satt bredvid henne, vilken snabbt förde oss ut till fartyget, insåg jag att jag hade gjort en total felbedömning. Det här handlade inte om gamla känslor, det här handlade inte om oss. Vad det än handlade om så var det ”å tjänstens vägnar” – en insikt som fick mig att känna både besvikelse och irritation.

Vi kom nära fartygsaktern. På övre däck syntes beväpnade vakter. En uniformerad man tog emot och höll tag i ribbåten medan vi klev ombord på fartyget. Några sekunder senare var vi inne i värmen, fick av oss overallerna och visades en trappa upp till ett mötesrum. ”Jesus!” utbrast jag när dörren stängdes om oss. ”Måste det gå till så här?” ”Ett adrenalinpåslag är bra emellanåt.” ”Du, spionchefen”, sa jag och pekade på henne. ”Vice spionchefen”, rättade hon. ”CIA fortfarande, eller?” ”Det har aldrig varit CIA och det är det inte nu heller.” ”Spionorganisationen någonting, då. Du vet att jag inte vet, att jag aldrig har vetat och att jag inte vill veta.”

15

”NRO.” ”Ahh!” sa jag och låtsades triumfera. ”Det enklaste sättet att avslöja allt vad hemligt är, det är att vara genuint ointresserad. Då öppnar sig alla portar. Och vad är NRO?” ”National Reconnaissance Office.” ”National Reconnaissance Office”, härmade jag med amerikansk accent.

Orden sa mig ingenting. NSA visste jag vad det var, men inte detta. Hon sa inget mer, förklarade inte. Jag tänkte på min röst. Adrenalinpåslaget hade lagt mig en halvoktav för högt och fick mig att låta skränig. Torrheten i munnen fanns där också, ett omisskännligt tecken på att jag varit rädd. Jag hade åkt som ett kolli bakom henne över fjället, kantstött i känslorna, avspisad utan att ens ha gjort ett försök, en rädd dagdrömmare med ett missfoster till dagdrömmeri. Och nu?

Jag uppförde mig som en försmådd älskare. Fan, vad svårt det var att finna sig i att hon dessutom var mig yrkesmässigt överlägsen. ”Vad var det du ville prata om?” sa jag så återhållsamt jag förmådde.

Vi satte oss ner. Jag knäppte händerna på bordet. ”Något allvarligt”, sa hon. ”Jag anar det.” ”Jag vill prata om ett allvarligt tillstånd som världen befinner sig i.” ”Oh shit!” sa jag och gjorde en grimas. ”Något som är bortanför dina begreppsramar.” ”Vad vill du att en medelålders historielärare ska göra åt en värld som befinner sig i ett allvarligt tillstånd? Så vitt jag vet har den alltid befunnit sig i ett allvarligt tillstånd. Vill du att jag ska hålla ett föredrag om det obotliga mörkret i människan? Om samhällets krackelerande strukturer? Visst, men vad kan jag göra åt detta mörker?” ”Jag vet inte.”

16

”Nej.” ”Du känner någon som kanske kan.”

För ett ögonblick släppte stelheten i magen. Jag satte mig upp, rakare. Det skulle inte bli något kärleksäventyr, det var en sak, men jag skulle slippa hemligheterna och riskerna. Någon annan kunde få hjälpa henne istället. ”Vem då?” ”Gunnar Stahre”, sa hon med svenskt uttal.

Det högg till i magen: ”Vad är det med honom?” ”Du känner honom fortfarande, eller hur?” ”Är det en fråga?” ”Han är fartygskapten.” ”Du jobbar med information, Linn.” ”Jag behöver en fartygskapten som jag kan lita på.” ”Vad har du för problem med den du har ombord nu?”

Hon sträckte sig fram, öppnade en av mineralvattenflaskorna på bordet och utförde några knapptryckningar på en dator. En presentation startade på väggdisplayen. Hon pausade bilden och hällde upp vatten i glaset framför mig. ”Filmen är drygt tjugo minuter lång”, sa hon och gick runt bordet. ”Titta på den, Mark.” Hon ställde sig bakom mig och masserade mina axlar. ”Jag kommer tillbaka när den är klar och pratar om innehållet. Okej?”

Svag musik hördes. Jag andades in och lät luften pressas ut mellan läpparna. Filmljudet ökade i styrka, bilden ljusnade.

Innan hon stängde igen dörren bakom mig, sa hon: ”Mark, jag blev rädd när jag såg filmen första gången, bara så att du vet. Men försök att inte bli rädd, försök att se det positiva.”

17

7 dagar före T Alkoholen har gjort sitt, stämningsläget är uppskruvat, på gränsen till hätsk. Salongen är fylld av cigarrök och högljudda åhörare som hejar på i bakgrunden. Stundtals talar jag och min kombattant i munnen på varandra. ”Låt mig ta det här ett steg djupare … ”, dundrar han. ”Om Ni verkligen menar, dr. Mark Fredel, att människans natur enbart, och jag säger enbart, är resultatet av en specifik uppsättning gener plus den miljö som vi råkar ha befunnit oss i, ja, då spelar det ju strängt taget ingen roll alls vad vi gör. Då kan vi lika gärna förbli apatiska, då finns det ju ingen mening med att stiga upp ur sängen om morgnarna överhuvudtaget.”

Han lutar sig nöjt tillbaka i fåtöljen och tar emot bundsförvanternas ryggdunkar. Ansiktsmusklerna är på spänn.

Han kan inte hålla tillbaka ett leende.

Det är som en boxningsmatch och han har fått in en högerkrok. Denne Jacob Steel, teologie professor, stor och bullrig, universitetets mest namnkunnige, känd från radio och tv och vän med före detta premiärministrar och rockstjärnor, och med en pondus som vida överstiger min. ”Låt mig då ta det från början – ”, försöker jag, men blir avbruten. ”Varför i hela friden, och varför hela tiden?” kväker han som en groda och slänger med huvudet. ”Varför insistera på det som alla och envar helt intuitivt vet är fel?” Han tittar vädjande mot de andra. ”Säg att karln driver med mig!”

Argumentationen verkar improviserad, men den är välregisserad, följer ett schema eller en receptbok snarare: ett recept med hemliga ingredienser där mästerkocken låter det koka i grytorna och ingen av oss kan veta vad som skall komma på bordet, bara att det inte kommer att lämna någon oberörd.

18

Min chans består i att bevara lugnet, tänker jag, samtidigt som jag är förvissad om att den svåraste motståndaren finns inuti mig själv. Han tråkar egentligen ut mig, jag orkar inte med honom, inte i kväll. Jag vill hem. ”Cambridges främste ateist”, utstöter han spelat medlidsam. ”Säg att Ni driver med mig dr. Mark Fredel.” ”Du skulle naturligtvis kunna låta bli att stiga upp ur sängen”, säger jag, fortsatt duande honom. ”Fast inte av det skäl du tror. Det sätt på vilket bestämningsfaktorerna arv och miljö samverkar till ett sådant resultat, i sin oerhörda komplexitet, undandrar sig naturligtvis både din och min insyn.

Men vi vet att det måste vara dessa faktorer och inte någon fri vilja. Det kanske inte ens behöver handla om allt det du hällt i dig kvällen före.”

Skratten dånar.

Jacob Steel höjer sitt glas.

Vi skålar. ”Här kommer utmaningen”, säger jag innan han hinner kontra. ”Om du tror att valet att inte göra någonting inte är ett val, eller om du tror att det är ett enkelt val, så prova en dag får vi se hur länge du står ut. Att välja att inte göra någonting, är också ett val.” ”Ett omänskligt val”, fräser han. ”Och egentligen en självmotsägelse”, får jag snabbt ur mig. ”Att inte göra någonting, finns inte. Inte så länge du lever. Att förbli genuint overksam är att vara död.” ”Skulle inte själen kunna vara den kraft som modifierar de ärftliga och miljömässiga faktorerna, då?” försöker han försåtligt konstruktiv. ”Skulle inte själen kunna vara den fria viljan?” ”Vad vill din själ, Jacob?” ”Det Gud vill.” ”Då är möjligtvis Gud fri, men inte du. Är du medveten om en enda tanke som din själ skall producera innan du tän19

ker den? Vad handlar ditt nästa tankefrö om? Hur skulle du kunna veta om det i förväg? Hur skulle du kunna bestämma vad du ska tänka innan du tänker det? Och i så fall, vad är det som bestämmer den tanken i sin tur? Du bestämmer inte vad du ska tänka, Jacob. Du kan inte bestämma det, inte någonsin. Dina tankar uppstår bara i frontalloben och de gör det utan att du har en aning om dem i förväg.” ”Tala för Er själv!” smattrar han.

Skrattsalvorna brakar loss igen. ”Inte ens du, Jacob Steel, är den medvetne producenten av din nästa tanke”, svarar jag och är på väg att repetera mig själv. ”Du är blott och bart landningsplatsen. Tidigare i kväll var du till och med en landningsplats för kloka tankar.”

Han höjer sitt glas på nytt. ”Om dina kloka tankar produceras av din själ”, fortsätter jag. ”Så har ändå ditt medvetande inte en aning om vad denna själ ska ta sig för härnäst. Dina val blir inte fria bara för att du för in en slumpvariabel som du ger epitetet själ, inte så länge du saknar förmåga att styra över vad denna själ kommer att ta sig för härnäst.” ”MAN STYR INTE ÖVER SIN SJÄL!” exploderar han så att fradgan flyger ur mungipan, och jag trycks nästan bakåt. ”Låt inte egocentrismen växa Er över huvudet! Lite ödmjukhet skulle inte skada. Vem vet, kanske kan även Ni undfå ynnesten av att upptäcka själen en dag, dr Mark Fredel. Men detta kräver en resa. Den längsta resan. RE-SAN IN-ÅT!” Han stöter pekfingret mot mig och upprepar orden högt: ”RE-SAN IN-ÅT!” Jag försöker samla mig, men hinner inte kontra. ”Vad är en människa?” säger han ilsket. ”Vem är denne dr. Mark Fredel? En samling synapser och elektrokemiska impulser styrda av summan av tidigare händelser i hans arma liv och av en genetisk kod? En så kall och dyster bild att jag verkligen ryser. Jag slutar dock inte att förundras. De20

terminister och ateister gör ingen människa glad. Ränderna går aldrig ur. Och Ni är inget undantag, dr. Mark Fredel.

Plötsligt framstår Era rötter i den där skandinaviska självmordskulturen som fullständigt begripliga. Ja, det må jag säga. Fullständigt begripliga!” ”Därför, käre Jacob”, överröstar jag hagelskuren av kommentarer, ”innan den påträngande miljön här inne får mig att gå till handling, och det vet jag att du är alltför god för att önska, så hoppas jag att du ursäktar om jag drar mig tillbaka.”

Jag reser mig och tömmer glaset, allt under burop från Jacob Steels bundsförvanter och jubel från mina egna. ”Jag ska komma ihåg Er i mina böner”, säger han genom oljudet.

Jag hör ytterligare någon harang slungas mot min rygg, inte vad, öppnar dörren och känner den friska luften utifrån.

21

Kapitel 2

H

on satte sig ner framför mig, studerade mitt ansikte, men sa ingenting. Inte jag heller. Ärligt talat hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Jag beslöt mig för att vänta ut henne.

Mer än en minut passerade innan hon bröt tystnaden. ”Nå?” sa hon.

Jag bytte sittställning. ”Vad fan är det här, Linn? Någon sorts skämt?” ”Det är inget skämt.” ”Ett test då?” ”Inget test. Det är skarpt.”

Hon tittade på mig utan en min.

Jag vred på mig och harklade mig: ”I så fall är det en jävla galen film.” ”Vad känner du?” ”Att det inte kan ligga någonting i det.” ”Utgå från att det gör det.” ”Om det gör det … så går det inte ens att ta in.” ”Vad tänkte du?” ”Att det är fullkomligt vansinnigt! Du sa ju själv att du blev rädd när du såg filmen.” ”Blev du rädd?” ”Så klart jag blev rädd. Det skulle ändra på allt vi tar för givet, alla våra livsbetingelser, i ett enda slag. Tycker du inte?” ”Kände du något mer? Eller tänkte?”

Jag studerade henne. Hon lät som en psykolog, kändes som en. Rummet krympte. Jag sträckte på ryggen för att få in mer syre. ”Kanske det”, sa jag motvilligt.

22

”Vad?” ”Jag tänkte på det du sa före filmen. När du sa att världen befinner sig i ett allvarligt läge. Jag tänkte att … varje förändring är en förbättring.” ”Intressant.” ”Vad fan är det som pågår?” utbrast jag. ”Sluta att behandla mig som ett undersökningsobjekt.” ”Kom! Vi lämnar konferensrummet.”

Hon reste sig.

Jag följde efter, uppför trappor och längs gångar, här och var med ansikten som tittade ut i dörröppningarna, uniformsklädda män och kvinnor, några gråkamouflerade.

Vi kom upp på bryggan. Två män i vita skjortor med gradbeteckningar lämnade oss. Linn stängde dörren efter dem, satte sig i en av styrmansstolarna och tecknade åt mig att ta plats i den andra. Havsviken glimrade. Klockan var kvart över elva på kvällen. ”Nå”, sa jag så lugnt jag förmådde. ”Jag förstår att det dyker upp frågor.” ”Varför ska jag tro på det?” ”Jag frågade mig själv samma sak för två år sedan.” ”Såg du filmen för två år sedan?”

Hon skakade på huvudet: ”Den är bara någon vecka gammal, en sammanställning av olika händelser. Jag kom in på det här från ett annat håll, fast låt oss spara det en stund.” ”Förklara varför du söker upp mig och visar en film som är fullständigt galen.” ”Jag ska försöka, Mark, men som jag sa, och som du tyckte var en sliten filmreplik: om det hade funnits något annat sätt.” ”Varför finns det inget annat sätt?” ”Ska vi starta där?”

Jag nickade, men ändrade mig: ”Låt mig börja med att ge dig källkritik istället. Varför finns det inga företrädare för 23

den amerikanska regeringen med på filmen? Eller någon annan regering, för den delen? Det här är väl knappast enbart en amerikansk angelägenhet, eller hur?” ”Det är riktigt.” ”Eftersom du nu råkar vara amerikan och jobbar för den amerikanska regeringen, så undrar jag varför Vita huset inte har hållit en presskonferens om saken?” ”En rimlig fråga. Läget är komplicerat.” ”Prova mig. Jag är van vid komplexitet.” ”Låt mig ge dig mer bakgrund.”

Hon la upp händerna på fartygsratten och tog ett djupt andetag. För ett ögonblick verkade hon osäker på fortsättningen. Men sedan sa hon med återvunnen fasthet: ”Alltsedan det sena fyrtiotalet och kraschen i Roswell har frågan dolts bakom röda hemligstämplar. När den dåvarande presidenten, Harry Truman, blev införstådd med att vi hade tagit hand om resterna av en farkost, men inte bara det, utan även kroppar som funnits ombord, så krävde han att få se det med egna ögon. Vilket också skedde. Enligt uppgifter från medarbetare i hans närhet vid det tillfället – varav några fortfarande lever – stod dörren på glänt ett par dygn. Trumans första reaktion var att offentliggöra allt.” ”Men så skedde alltså inte.” ”Nej.” ”Varför inte?” ”Det var 1947. Två år efter andra världskrigets slut. Det kalla kriget hade precis börjat, Churchill hade myntat begreppet Järnridån. Vi kan inte veta exakt vad som fällde avgörandet, men om man sätter in Roswell-händelsen i den tid då den ägde rum, så krävs det inte särskilt mycket fantasi för att anta att rådgivarna runt presidenten avrådde honom från att ge allmänheten inblickar i att vi hade att göra med en övermäktig fiende.” ”Fiende? Det är inte vad filmen säger.”

24

Nyfiken på fortsättningen!

Beställ SKIFTET i Ebes förlagsbutik! www.ebesforlag.se

25

26