Stjärnfödd
Tidigare utgivet av Maria Wälsäter Del 1 i serien om Doressea Avien (2018)
www.ebesforlag.se 1:a upplagan, 1:a tryckningen Stjärnfödd Författare © Maria Wälsäter 2019 Omslag © Linn Creutzer 2019 Producerad av Ebes förlag Grafisk formgivning: Eva-Karin Berglund Tryckt av DH Printing house, Lettland ISBN: 978-91-88187-70-3
Stjärnfödd Maria Wälsäter .
Avien verdeli, Lameth suvieni. Pü samma sätt som ordning inte kan existera utan kaos, kan ljus inte existera utan mÜrker.
Kapitel 1
V
äggen direkt till vänster när man kommer in genom bibliotekets huvudentré täcks, från golv till tak, av ett porträtt av kung Aster. Med ena benet över det andra sitter han ned i en fåtölj vars trädetaljer har målats i samma guldiga färg som porträttets ram. Skägget med den perfekta V-formen döljer kråset och knäppningen på hans kornblå skjorta. När hans smala ögon, i samma kalla grå nyans som himlen har vid duggregn, stirrar in i mina känner jag mig alltid lika illa till mods. Det är som om den ansvarige konstnären fångade en liten bit av Asters själ vid avbildningen – en själ som avskyr precis allt och alla som står lägre än han själv. ”Råttor brukar hålla till under mark”, säger Aster. ”Du är inget undantag, Isondra.” Han ser nästan likadan ut i verkligheten som på porträttet. Lite rundare, lite rynkigare, lite tunnare hår. Den största skillnaden är hur hans annars så spretiga hat nu är riktat mot ett och samma mål: mot mig. ”Vad vill du mig?” frågar jag. Min röst vill inte alls samarbeta. Doresseas minsta måne, Cass, står lågt på himlavalvet. Det får henne att se så mycket större ut än hon egentligen är. När hon speglar sig i dolken i Asters hand glimmar silvret till i en nyans så blodröd att jag är rädd att det faktiskt är blod. ”Jag vill veta om förrädaren har lärt sig tillräckligt mycket av fiendeland för att kunna lösa gåtan åt mig.” Aster ser på mig att jag inte begriper ett dyft. ”Elyserna älskar sina namn och sina profetior”, fortsätter han, ”och deras profetior är fulla av namn. Betydelsen är inte alltid uppenbar, men ack så viktig.” 7
”Än sen?” frågar jag. ”Den där tonen …” Hotfullt viftar han med dolken framför mitt ansikte. Av instinkt ryggar jag bakåt. ”Lucas har uppenbarligen inte lyckats skrämma vett i dig. Jag tog honom inte för att vara en sådan vekling.” Hur vågar han? ”Tala inte om Lucas som om du kände honom”, säger jag. ”Du har rätt, jag kände honom inte”, svarar Aster. ”Men, jag respekterade honom, och jag hade räknat med ett betydligt tuffare motstånd uppe i tornrummet. Gav han verkligen sitt eget liv för att rädda ditt, bara så där? Patetiskt.” ”Storsint”, rättar jag. Ordet ”förrädare” väser än en gång ut mellan hans hårt sammanpressade käkar. ”Jag ångrar inget”, säger jag, ”om det är vad du vill höra.” ”Lucas visste precis vad han gjorde, och han gjorde det av fler och större anledningar än du anar.” Kungens röst dånar mellan väggarna. Inte för att han skriker, utan för att det är så hans röst låter. Djup, bullrig, auktoritär. ”Men att få någon form av upprättelse var inte en av dem”, fortsätter han. ”Avien verdeli, Lameth suvieni.” ”Vad sa du?” Kungens elysiska är stel och avhuggen, och låter inte i närheten av lika vackert melodiskt – nästan poetiskt – som språket annars gör. Det gör det inte precis lättare för mig att förstå honom. Att han pratar om mig, så mycket begriper jag, men sammanhanget är underligt. ”Avien verdeli, Lameth suvieni”, upprepar han, som för att jag riktigt ska kunna suga i mig orden. ”Det är en gammal elysisk profetia, som av allt att döma håller på att slå in.” Förutom Avien snappar jag upp ordet Lameth. Skulle man översätta ordet rakt av till allmänmål betyder det ’ljus’. I vanlig ordning när det kommer till elysiska är det dock mer 8
invecklat än så. Ordet används inte för att benämna den typ av ljus som jagar undan mörkret, utan för att beskriva själva Aminas essens – gudinnan som gjorde Doressea till sitt hem och gav liv åt elyserna. Det är på grund av henne som de har tillgång till kunskapen. Det är på grund av henne som jag har tillgång till kunskapen. Ett mer passande ord för ljus vore Ast – Inte en chans. Skulle jag och kung Aster utgöra två delar av samma profetia? Jag ser upp mot honom och sväljer tungt. Mina hjärtslag snabbar på, och jag andas allt ytligare. ”Din reaktion bekräftar mina misstankar”, säger han och tar ett kliv i min riktning. ”Vilka misstankar?” frågar jag. ”Handlar det om mig så förtjänar jag att veta.” Mitt försök att låta självsäker faller platt. I själva verket är jag fylld till bristningsgränsen av såväl rädsla som ångest. ”Du förtjänar?” Guldtanden i Asters överkäke glimmar till när han flinar. ”Förrädare förtjänar inte ens att få välja hur de ska dö, så jag har låtit Centborna välja åt dig. De är rörande överens …” Jag borde fly, men skräcken när han stegar närmre lamslår mig helt. Huvudet spränger bakom pannbenet. Jag öppnar munnen, men min strupe är så trång att inga ord kan passera. ”Kvävning”, tillägger han kort. Luft. Jag behöver luft. Med ett desperat grepp om min egen hals kippar jag efter andan. Det väsande ljudet från min strupe påminner om hur illa Gabriel brukade låta under sina värsta nätter. Mina ljud begravs snart helt bakom dånet från Asters skratt. Det är rått, kallt, hånfullt och förnöjt på samma gång, som om hans allra största dröm är på väg att gå i uppfyllelse – dagen då jag tar mitt sista andetag, stunden då Avien dör. 9
Jag faller ihop i en liten hög framför Asters fötter. Hans blanka skor ser nästintill kliniskt rena ut. Ändå träffas jag av en frän stank när han sparkar mig – i magen, över näsryggen, över käken. Spark. En hörntand lossnar. Spark. Den lilla luft jag har kvar lämnar mina lungor med en häftig pust. Tanden följer med luften ut mellan mina läppar. Den studsar mot golvet och rullar den korta biten fram till Asters skospets. Sekunden senare grusar han sönder tanden under sin hårda sula. ***
Vill du läsa hela? Köp boken till bästa pris i Ebes förlagsbutik. www.ebesforlag.se/butik Den finns även hos Adlibris, Bokus med flera och din bokhandel kan ta hem den om de inte har den i lager.
10
11